Hur är det med klubbkänslan?

I samband med att transferfönstret stängde, och det stod klart att Susan Varli valt att gå från AIK till Djurgården var det en liten debatt kring klubbkänsla inom damfotbollen på twitter.

Det konstaterades att det är tämligen många spelare som spelat för två eller tre av Stockholmslagen AIK, Djurgården och Hammarby. Vi snackar hur som helst om väldigt många fler än på herrsidan. Och alla klubbyten görs nästan utan att att någon höjer på ögonbrynen.

En som uppmärksammade diskussionen var nya Malmöspelaren Lisa Ek. Hon skrev så här:

”Jag tror det handlar om att vi damspelare inte lirar för cash eller status. Vi spelar för att utvecklas max och då sätter vi det som prio ett när vi byter klubb. Så var det i alla fall för mig när jag bytte AIK mot Hammarby. På herrsidan finns grundförutsättningarna (träningsmöjligheter, återhämtning, sjukteam och så vidare) i alla klubbar, på damsidan kan det skilja mycket från klubb till klubb, och från år till år.”

Hon konstaterade också att hon förstås inte kan prata för alla andra som flyttat mellan Stockholmsklubbarna.

Jag har inga speciella åsikter i frågan. Men jag tycker att det är ett intressant område att fundera kring. För överhuvud taget är det fler övergångar inom landets högsta serie bland tjejerna än det är bland herrarna. Visst hänger det delvis på att damallsvenskan är en av världens bästa ligor, medan herrallsvenskan är rätt kass.

Men samtidigt är det intressant att man kan gå från en svensk toppklubb till en annan utan att riskera att få svikarstämpel. Och flera av våra landslagsspelare har också representerat flera olika svenska klubbar.

Det känns lite som flugor till sockerbitar. Under en period på några år kan en klubb vara het, och då dras alla till den. Nästa två- eller treårsperiod är de en annan klubb som satsar, och plötsligt dras alla dit.

Kommer det att fortsätta vara så? Eller kommer tjejerna i framtiden att bli mer trogna sin första damallsvenska klubb?

Jag känner inte att jag har några svar på frågorna, och lämnar därmed det här ämnet för i dag. Men det kanske finns anledning att återkomma.

Innan jag stänger bloggen för kvällen så några ord till om gårdagens landslagstrupp. Samtidigt som Thomas Dennerby vid gårdagens presskonferens sa att han inte ville påbörja en föryngring i landslaget, utan lämnar det till Pia Sundhage, så bjöd han på följande citat:

”Om jag själv skulle driva detta vidare, kunde till exempel Malmös Elin Rubensson blivit aktuell.”

Jaha, men då avslöjade han ju ändå en del av den föryngring han hade tänkt. Var det så genomtänkt?
Och när han ändå sa så kunde han ju lika gärna tagit med Rubensson. Eller?

Dessutom tog han upp en fråga som diskuterats på twitter den senaste tiden, den om åldern på våra bästa målvakter. Och bristen på unga efterföljare. Dennerby sa:

”Den stora frågan är vem som ska ta över målvaktsplatsen i landslaget efter dagens generation, som alla är runt 30 år. Susanne Nilsson i AIK är den enda unga svenska målvakten som spelar i allsvenskan.”

Att få fram en ny generation duktiga målvakter är verkligen svensk damfotbolls största utmaning framöver.

3 tankar på “Hur är det med klubbkänslan?

  1. Tror att både du och Lisa Ek har rätt i era gissningar om varför det är fler övergångar mellan klubbar i damallsvenskan. Men på frågan om det finns någon klubbkänsla så finns det säkert fler exempel på spelare som valt att vara en klubb trogen under många år än det finns dom som hoppat runt mycket. Så svaret är självklart Ja! Men den kanske börjar avta och effekten blir att klubbarna inte längre kan räkna med att trogna spelare stannar om man inte kan erbjuda vettiga förutsättningar för en satsning på elitnivå. Och det är ju en positiv utveckling.

  2. Pingback: Klubbkänsla finns inte | Anders Nilsson

  3. Jag säger bara Charlotte Rohlin … hon kom som Egen Produkt till BK Kenty (senare BK Kenty DFF, senare Linköpings FC) redan 1987 och har sedan i med och motgång varit sin förening trogen. Det är alltså närmare 25 år i samma förening vi talar om, det kallar jag klubbkänsla 🙂

    Men visst Charlotte är undantaget som bekräftar regeln och både du och Lisa Ek har nog helt rätt i era funderingar. Jag kan personligen tycka det är trist att man inte kan få in mer klubbkänsla i Damfotbollen men samtidigt förstår jag att det är omöjligt för en spelare att tacka nej när hon erbjuds ett kontrakt i en klubb med mycket bättre träningsmöjligheter och framförallt en lön man kan försörja sig på. Skillnaderna mellan klubbarna i Damallsvenskan är efter vad jag förstått mycket stora på båda dessa områden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.