3–0 mot Schweiz efter mål av Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani och Antonia Göransson. Det var vad man kan förvänta sig av landslaget. Varken mer eller mindre.

För Schweiz av aktuell standard är ingen riktig värdemätare. Inte alls. Ett lag som nyligen förlorat mot Rumänien och Kazakstan måste vi slå med några måls marginal. Och det gjorde vi ju.

Hur skötte sig då de spelare som fick chansen?

Det är svårbedömt, eftersom motståndet var för dåligt. Vi måste bygga ett lag som kan stå upp när motståndaren heter Tyskland, England eller Frankrike. Alltså när man även tvingas spela försvarsspel. I dag var det 98 procent anfallsspel.
Och kvaliteten på anfallsuppbyggnaden var ibland en bra bit ifrån EM-klass. Mot de tre nämnda nationerna hade vi garanterat åkt på många livsfarliga kontringar. Och sannolikt ett par baklängesmål.

Men till spelarkritiken:

Sofia Lundgren var felfri i målet. Hon ställdes i och för sig inte på så många svåra prov. Men hon jobbade långt ut, och avstyrde anfallen på ett tidigt stadium.

Nilla Fischer gjorde en utmärkt insats i mittförsvaret. Själv har jag sett matchen från tv:n vilket gör att man inte får någon helhetsbild. Men en kollega på plats på Myresjöhus arena var imponerad både av hennes positionsspel och av hennes rörelseschema. Lovande.

På mittfältet gjorde Johanna Almgren en stabil insats, med bra kvalitet i passningsspelet.
På topp vann Asllani matchen i matchen mot Jakobsson om platsen bredvid Lotta Schelin.

Slutligen visade våra båda kaptener och tänkta stjärnor, Schelin och Caroline Seger, väl däremot inte den stjärnstatus som Pia Sundhage vill tillskriva dem. Framför allt vill man se mer glädje och självförtroende i Schelins ögon. I dag tyckte jag att jag mest såg osäkerhet.