I dag står ekonomi på agendan i damallsvenskan. I varje fall har två tidigare ”krisklubbar” redovisat sina bokslut för 2012, nämligen Malmö och Linköping.

Och i båda fallen känns det som att båda klubbarna är på god väg att lämna krisen bakom sig.

Linköping räddade ekonomin – och gjorde till slut ett litet plusresultat – genom att man sålde sin del av en konstgräsplan. Det går att läsa i Corren och på klubbens hemsida i dag. Som bekant har klubben nu minskat ner på antalet dyra världsstjärnor i truppen. Dessutom skall man flytta in i ny arena under den här säsongen. Det borde kunna innebära ett ekonomiskt uppsving.

Även Malmö redovisar ett positivt bokslut för 2012. Orsaken är förstås sammanslagningen med FC Rosengård, och Dan Olofsson:s feta plånbok. Malmös omsättning namnade på 14,2 miljoner, och det blev några tusen kronor i plus, enligt en artikel i Sydsvenskan i dag.
Där framgår också att budgeten för året ligger på 17,5 miljoner kronor – alltså nästan en 25-procentig ökning.

Och om det är så att samtliga de tre extra miljonerna ligger på elitverksamheten är det nästan ett 50-procentigt tillskott. För minns jag rätt från mitt samtal med klubbdirektör Niclas Carlnén i höstas så låg budgeten för elitverksamheten i fjol kring åtta miljoner kronor. Resten av pengarna gick till ungdomsfotboll och diverse olika projekt – bland annat ett i Sydafrika.

Som en parentes framgår det av artikeln att det slutgiltiga klubbnamnet kommer att bli FCR Malmö. Men det ser ut som att damfotbollen kommer att drivas under namnet LdB FC Malmö under den här säsongen.

Tillbaka till ekonomin. Det är kul och bra att klubbarna ser ut att få ihop ekonomin, trots att 2012 var ett jobbigt år.

Mindre kul var det när jag i förra veckan läste lite siffror från EFD:s generalsekreterare Linda Wijkström. På twitter skrev hon bland annat att:

”Snittintäkten på biljetten i #damallsv var under 2011 21 kronor.”

Ett snitt på 21 kronor! Det fick mig först att häpna. Men sedan inser man att det säkerligen är alldeles för många fribiljetter i omlopp, och att klubbarna även har ganska många rabatterade biljetter.

Men 21 kronor är ändå väldigt lite. Det innebär att man för att få in en miljon kronor i rena biljettintäkter behöver ha 47620 åskådare.
2012 hade Tyresö störst publiktillströmning, de lockade totalt 21460 åskådare.

Fullsatt på Vittsjö Idrottspark. Enligt räkneexemplen här innebar det 115000 kronor i publikintäkter till klubben.

I och för sig får man in mer pengar per åskådare i form av diverse försäljning. Jag såg att Vittsjö räknade med 25 kronor extra per person.
Om det är ett snitt skulle det innebära att det ”bara” krävs 21740 åskådare för att få in en miljon kronor i publikintäkter. Och dit nådde ju nästan Tyresö…

Det är således tydligt att det inte är publiken som får klubbarna att går runt.

Wijkström skrev även att klubbarna använde 63 procent av sin omsättning till att betala ut ersättningar. Spontant tycker jag att låter som väldigt mycket.

Men jag inser samtidigt problematiken för klubbledarna. Man får välja mellan att:

1) Skapa bästa möjliga produkt för kommande säsong – genom att skaffa så namnkunniga spelare som möjligt.
2) Lägga en större summa på att bygga upp klubborganisationen – och således förbättra produkten långsiktigt.

Kör man får hårt på man alternativ 2 finns risken att man kan åka ur damallsvenskan, och då kan den organisation man byggt upp plötsligt vara för dyr. Ett slags moment 22.

Det är bara att konstatera att det inte är lätt att sitta i en klubbledning och välja väg…