Alldeles nyss gick SVT ut med uppgiften att Stina Blackstenius kommer att skriva på för franska svenskklubben Montpellier.
Stina Blackstenius markerad av Irma Helin
Enligt mitt sätt att se det är det inget jättesteg uppåt i karriären, utan mer ett i sidled eller svagt uppåt. Montpellier, är förstås en ny miljö, vilket kan vara bra för forwardstalangen. Men som sagt, även om Montpellier är ett bra lag är man inte klart bättre än det Linköping Blackstenius lämnar.
Å andra sidan har ju LFC tappat sina två kanske allra viktigaste offensiva kreatörer i Pernille Harder och Fridolina Rolfö, vilket gör att 2017 års upplaga i varje fall på pappret känns svagare än 2016 års. Och Montpellier är på väg uppåt, laget närmar sig hela tiden storlagen Lyon och PSG. Dessutom slipper Blackstenius att bli ensam svensk i sin nya klubb, Linda Sembrant och Sofia Jakobsson finns ju redan där.
Nackdelen med att gå till Montpellier är att det sannolikt inte blir något spel i Champions League för Blackstenius kommande år. För med tanke på att PSG vann mot Lyon i topplagens första inbördes möte känns Montpelliers chans att passera något av topplagen mikroskopisk.
För LFC är det här ett riktigt tungt bakslag. Trion Harder, Blackstenius och Rolfö stod för 47 av lagets 73 mål den gångna säsongen. Det är verkligen inte lätt att ersätta 47 mål. Hittills har LFC värvat intressanta duon Lina Hurtig och Marija Banusic. Det blir verkligen upp till bevis för dem nu. De gjorde två respektive sex mål i år. Nu får de bättre uppbackning, och måste mångdubbla sin målskörd.
Jag har trott rätt hårt på Hurtig och Banusic genom åren, och har inte givit upp hoppet om dem ännu. Men tyvärr har jag fått en liten känsla av att båda lätt hänger med sina huvuden, och då riskerar att ge ifrån sig negativ energi. Skall LFC vara med och kämpa om guldet kommande år finns det inget utrymme för hängande huvuden och negativ energi, utan då måste nyförvärven leverera från första sekund. Dessutom lär LFC behöva värva ytterligare någon målskytt.
En blogg om internationell damfotboll 
Det är inte alla gånger jag håller med om allt du skriver Johan, men den här gången har jag svårt att hitta invändningar! Om ryktet är sant undrar man spontant – vad ska hon där att göra? Men – å andra sidan – Blackstenius verkar vara något av ”trygghetsnarkoman” och att det finns flera svenskor i laget kan nog spelat in i beslutet. Samtidigt har hon kanske inte riktigt samma press på sig som i ett absolut topplag, i synnerhet som Jakobsson levererar. Om Rolfö och Harder varit kvar i LFC hade de som lag nog varit i paritet med Montpellier, nu är det väl ändå ett (litet) snäpp uppåt.
Gladast är (som tidigare) sannolikt Rosengård som nu ännu mer framstår som helt ohotad etta i Sverige. Även om Hurtig, Banusic (kompletterat med t ex Minde och Rasmussen) får till det 2017 lär LFC:s tabellrad och målproduktion från 2016 bli svårslagen (kanske för en ny tioårsperiod och kanske också för Rosengård). 2016 stod alla lyckliga stjärnor i rad för LFC (i dubbel bemärkelse) och så kommer detta år att gå till historien. Förra gången LFC tog guld 2009 lyckades man hålla sig hyggligt i topp kommande säsong ”på ångorna” från guldåret – med 50-75% minskad anfallskapacitet från 2016 till 2017 blir det knepigare…..det räcker inte med att Hurtig och Banusic fördubblar, eller ens tredubblar, sin målproduktion från 2016.
Piteå, Eskilstuna och LFC fightas om andraplatsen i DA 2017 (med Kopparbergs Gbg som outsider)?
Ja, det lutar åt ett nytt mellanår för Linköpings FC, såvida inte nyförvärven plus ”veteranerna” skräller ordentligt. Rosengård får finna sig i att vara guldfavorit, kampen om silvret bör stå mellan Eskilstuna och Piteå, medan resten av medaljerna fördelas i en huggsexa mellan K/Göteborg, LFC, ett vasst Djurgården och – varför inte – ett pånyttfött Örebro.
Varför skulle Piteå och Eskilstuna vara bättre än LFC ? LFC har förlorat sin offensiv men man har behållit hela defensiven OCH Damallsvenskans bästa centrala mittfältare (Neto). Man ska också tänka på att LFC ska plocka in MINST två spelare till och att en av dom bör vara en ‘etablerad’ offensiv kraft.
Visst kommer LFC vara svagare än 2016 men då hade man förmodligen den bästa trupp som någonsin spelat i Damallsvenskan. Jag är därför fortsatt optimist och förväntar mig att LFC kommer kunna utmana om 2:a platsen bakom FCR vilka väl tyvärr lär leka hem serien och återigen döda intresset för den.
Att förlora sitt bästa – och enda – anfallsvapen, trion Blackstenius-Harder-Rolfö (”BlaHaRo”), är som att plocka bort kanonröret på en stridsvagn. Med pansaret intakt återstår bara att bokstvligen mosa fienden, inte skjuta densamme. Som det ser ut idag har Linköping en trygg försvarslinje, medan man – som bloggaren här ovan påpekar – måste skaffa fram en målskytt av guds nåde. Någon som inte bara gör många mål, utan också helt avgörande mål. Men var hitta denna utsökta smällkaramell?
Bland det roligaste som finns är ju när man gissar fel – på ett positivt sätt! Till förra säsongen gissade jag att Linköping skulle få kämpa hårt för att hamna på medaljplats i Damallsvenskan, att ta hem SM-guldet verkade utopiskt med tanke på FC Rosengårds förmåga att alltid få skratta – eller jubla – sist. Dessutom fanns 2015 års grava ineffektivitet med i bilden. Att LFC då skulle komma tillbaka och vara så vasst offensivt, trodde jag inte, trots stjärntrion Harder, Blackstenius och Rolfö. Men så föll för en gångs skull alla bitar på plats – för både första och sista gången? Nej, det vill vi inte tro. En gissning är dock att försvarsspelet kommer att sättas på extra hårda prov för att rädda matchresultaten om inte målfabrikationen blir lika imponerande som senast.
Ett litet PS är på plats: Så vitt jag förstår är det inte färdigvärvat än för LFC, så framtidsvisionen kan komma att modifieras när truppen är färdigbyggd och klar för strid.
…
Vilket förfall LFC!
Mycke snack om att Harder, Rolfö och Blackstenius lämnar LFC. Visst, toppspelare och målskyttar. Men glöm inte förlusten av danskan Mariann Gajhede!
Sällan nämnd, sällan hyllad, men har haft en väldigt stor del i LFC:s lagbygge o framgång.
Mycke snack om vad som är bäst för spelarens utveckling när man byter klubb. Glöm inte ordet PENGAR!
Det är lite fult för en svensk elitspelare att säga att man byter klubb tack vare en betydligt högre lön. Förstår inte varför.
ingen än nämde vad jag tror är tyngsta förlusten: coachen martin sjögren.
Pingback: Blackstenius är presenterad | En blogg om internationell damfotboll