Ni som har hängt med i den här bloggen vet att jag flera gånger (bland annat här och här) har skrivit att jag ser Alex Morgan som USA:s främsta anfallshot. Att Morgan nu borde gå före Abby Wambach.
Efter ett tag har även Pia Sundhage insett att det inte går att hålla Morgan på bänken. Sundhage väljer därför att frångå 4-2-3-1-systemet och åter köra 4-4-2. Allt för att kunna spela båda anfallsessen.
Gårdagens 4–0-seger mot Sverige bar Morgans signatur. Med 4-2-3-1 och Wambach på topp hade tre av de amerikanska målen aldrig blivit till. Då hade USA bara haft snabbhet i anfallens andrafas, och då hade Sverige kunnat försvara sig på ett mycket lättare sätt.
Hur bra är då Alex Morgan?
Så bra att Sveriges backlinje från igår borde drömma mardrömmar om henne. Hon är nämligen den jobbigast tänkbara spelare att möta. Hon är så snabb att få slår henne i rena löpdueller. Dessutom är hon duktig på att suga in bollen, duktig i luftrummet, och har bra skott med båda fötterna.
Thomas Dennerby sa efter Sveriges andra raka 4–0-förlust att han tyckte att hans lag varit väldigt mycket bättre än mot Tyskland, och att siffrorna var i överkant. Jag hade 13–4 i målchanser till USA, vilket skulle ge 3–1 i mål.
Så visst, jag håller med Dennerby i båda uppfattningarna.
Fast det hindrar inte att det var klasskillnad. USA har bättre kvalitet i allt, trots att jag inte tyckte att de gjorde någon jättematch idag. Tvärtom.
För att slå ett lag som USA får vi inte bjuda på något – och dessutom måste vi ha tur. Och en Lotta Schelin i absolut toppform. I Algarve har Lotta bara varit i bra form…
Om någon vill se överkörningen så finns bilderna här.
I finalen vann Tyskland med 4–3 mot Japan efter att Celia Okoyino da Mbabi återigen gjort tre mål. Imponerande. Se bilderna från den matchen här.
Och här är mina bilder från Sverige-USA:
En blogg om internationell damfotboll 