I morgon tar Thomas Dennerby ut truppen till träningsmatchen borta mot Skottland. Den kan innehålla svar på några intressanta frågor.

För ett uttalande från förbundskaptenen i DN i helgen gör truppen, och Skottlandsmatchen extra intressant:

”Det lutar åt att jag tvingas ta ett tidigt beslut om vilken backlinje jag ska satsa på i OS, för att ge dem det handlar om en rimlig chans att spela ihop sig.”

Dennerby aviserar alltså här i praktiken att han kommer att ge sin OS-backlinje chansen att spela de fyra träningsmatcher som återstår innan mästerskapet.
Det skulle i så fall innebära att Sara Larsson sannolikt är borträknad från startelvan.

I det här inlägget gick jag nyligen igenom vilka 15 spelare som i praktiken var klara för OS. Sedan dess har Charlotte Rohlin försvunnit, och siffran har minskat till 14.

Två av de vakanta platserna finns i backlinjen. För Dennerby har visat ganska tydligt hittills under året att han tänker satsa på sex backar, varav bara två utpräglade ytterbackar – Annica Svensson och Sara Thunebro.

Det innebär att det är plats för fyra mittbackar i truppen. Stina Segerström och Linda Sembrant känns givna. Och Emma Berglund är högst trolig som första reserv. Men vem blir sista namnet in i truppen? Och vilka två får förtroendet?

Sista namnet först. Blir det Sara Larsson – trots allt? Eller får Malin Levenstad chansen? Eller kanske Johanna Frisk?
Sett till rutin, och till VM ifjol, borde Larsson vara given. Men hon har inte börjat träna med laget ännu efter sin skada, så tiden är knapp.
Levenstad är snabb och tuff, men har längden emot sig. Frisk har längden med sig, men snabbheten emot sig.
Och i damfotboll är snabbhet drygt tio procent viktigare än i herrfotboll, då planen i praktiken är just drygt tio procent större.

Vilka två bör då få förtroendet att bli svenskt mittlås i OS?
Det är verkligen ingen lätt fråga. Efter att ha bollat för- och nackdelar mot varandra röstar jag för Segerström/Berglund. Vad tycker ni?

Till något helt annat. Jag såg att diskussionen om världens bästa liga rasade på damfotboll.com i samband med den här texten.

Jag har som bekant för länge sedan kommit fram till att det är självklart att Frauen-Bundesliga är innehavare av nämnd titel. Och jag håller damallsvenskan som mycket knapp tvåa framför franska feminine division 1.

Som jag ser det är inte jämnhet en bra faktor när vi pratar ligors kvalitet. För i så fall hade herrallsvenskan varit världens bästa liga, då det varit åtta olika mästare på åtta år. Men den är rankad på plats 27 när Europaspelet drar igång i sommar.
Det är förstås i stället höjden och bredden på toppen som är avgörande. Och där är Tyskland i särklass. Tre olika tyska klubbar har vunnit Champions League de senaste fem åren.

Här är facit i Womens Cup och Womens Champions League för Tyskland och Sverige perioden 2008–12:

Tyskland: Nio deltagande lag.
Tre titlar. Finalplats i år. En finalförlust. Tre förluster i semifinal. En förlust i kvartsfinal.
Sverige: Åtta deltagande lag.
Tre förluster i semifinal. Tre förluster i kvartsfinal. En förlust i åttondelsfinal. Och ett lag som åkte ut redan i kvalet.

Det är svart på vitt. Vem argumenterar för att Sveriges facit egentligen är bättre?