Sverige eller Serbien är frågan för Sunnanås målvakt Sussie Nilsson.
Hon står mellan valet att försöka kämpa sig till sin dröm om att få bli Sveriges förstemålvakt eller att omgående få internationell erfarenhet genom att spela för Serbien – där hon är lovad att bli etta.
Valet är samtidigt både intressant – och rätt jobbigt.
Själv såg jag Nilsson för första gången 2007, när hon som 15-åring var tongivande när Byttorp kvalade sig upp i division I. Känslan var att Kristianstadstjejen skulle ha stora möjligheter att bli en framtida A-landslagsmålvakt. Spänsten, speluppfattningen och tekniken var bättre än jag sett någon annan så ung målvakt prestera.
Utvecklingen har kanske inte gått spikrakt sedan dess. Men i fjol i damallsvenskan hade Nilsson en räddningsprocent på 75 i nedflyttade AIK. Det var en bättre siffra än vad landslagsmålvakter som Hedvig Lindahl, Sofia Lundgren och Loes Geurts noterades för i serien.
Det räckte dock inte för att ta greppet om handskarna i U23-landslaget. Nilsson spelade en match i fjol – och då föll Sverige tungt med 4–2 mot Norge. I övrigt under fjolåret vaktade Jessica Höglander (2,75 matcher), Hilda Carlén (2), Emelie Lundberg (1) och Emelie Almesjö (0,25) målet i U23-landslaget.
I dag blev U23-landslagets trupp till USA-matchen i Gävle offentlig. Som jag berättade i går fanns Carlén och Umeås Malin Reuterwall med i den. Däremot saknas Nilsson. Det är kanske inte så oväntat, då hon har varit skadad.
Men kunde man ta med fyra målvakter i A-truppen hade våra förbundskaptener kunnat ta med tre i U23-laget. För nu skickar man ut signaler om att man placerar Nilsson väldigt långt ner i kön.
Jag missade ju den damallsvenska upptaktsträffen i början av april. Men vittnen såg och hörde hur förbundsfolk inför öppen ridå försökte övertyga Nilsson om att hon skall välja Sverige.
Tydligen var dock argumenten väldigt vaga. Det gjordes klart att Nilsson inte var i närheten av den nivå som rutinerade kvartetten Lundgren, Lindahl, Kristin Hammarström och Carola Söberg håller. Sunnanåtalangen var i stället en av en handfull yngre målvakter som man höll som ganska jämnstarka. Av dem har nu fyra andra fått chansen att visa upp sig i U23-landslaget i år. Dock inte Sussie Nilsson.
Om förbundsledningen verkligen vill att Nilsson skall välja Sverige borde de ju ge henne någon form av köttben. För i längden håller det inte att bara säga att man tror på någon. Man måste visa det i aktiva handlingar också.
Hade jag varit Sussie Nilsson hade jag lyft telefonen och lyssnat av Pia Sundhage, som ju brukar ge raka och ärliga svar. Om svaret inte skulle ge något ökat hopp, då undrar jag om jag inte hade valt Serbien.
* I kväll 18.00 spelar svensklaget Avaldsnes med Freja Hellenberg, Mia Jalkerud och Linnea Liljegärd hemma mot Klepp i norska toppserien. Matchen skall gå att se direkt på den här länken.
En blogg om internationell damfotboll 
Frågan är väl alltid; vad säger hjärtat?
Jag kan ena dagen jobba för en tidning bara för att nästa dag skriva för en annan. Dvs, jag behöver inte göra det där definitiva valet (inte jobbar du för Expressen idag kan du aldrig skriva för Svd osv).
Men det behöver en annan Nilsson.
Och om mina källor stämmer (vilket de borde göra då jag pratat med Nilsson herself om detta) så har Nilsson inte pratat med Sundhage. Däremot har Lillie Persson snackat med Nilsson. Och Nilsson har fått höra att: idag räcker hon inte till till att vara en av de tre bästa i Sverige, i framtiden? Kanske – när de gamla gardet (Generation Lundgren, Lindahl, Hammarström) lagt av. Men de kan inte lova något, allt beror på hur Nilssons utveckling ser ut.
Det är allt de kan ge henne just nu. Enligt Nilsson.
Dina uppgifter om vad Persson skall ha sagt till Nilsson stämmer ganska bra med mina. Eller hur?
Och här är det ju inte bara vad Nilssons hjärta säger som är en avgörande faktor. Det hade det varit om hon hade valt mellan att vara förstamålvakt i Sverige eller Serbien.
Nu är hennes val:
1) Att vara cirka tiondemålvakt i Sverige, och hoppas att landslagsledningen i framtiden skall välja att satsa på henne – vilket just nu känns ganska osannolikt.
2) Eller att blir förstemålvakt i Serbien, och spela VM-kval mot bland annat Danmark, Schweiz och Island i höst.
Vad jag menar är att om den svenska landslagsledningen verkligen vill att hon skall välja Sverige, då borde de visa det i handling också. För det är ju självklart att hon skulle utvecklas bäst av att spela i VM-kval i höst. Eller hur?
Fast då skulle hon å andra sidan bli diskad för alltid för spel i det svenska landslaget. Ett riktigt svårt val.
Jag har från start tyckt att förbundet ska ringa upp henne och säga typ:
”Hej, väl Sverige, vi tror på dig. Fortsätt utvecklas, så har du chansen att vara i A-laget om några år”. Det samtalet måste, borde, komma vilken dag som helst.
Enligt Nilsson smäller det lite högre att vara en del av Sveriges landslag, med mästerskap och den status damfotboll har, än att aldrig få spela ett mästerskap med Serbien. Samtidigt är det större (och framför allt mer utvecklande) att spela kvalmatcher med Serbien än att inte spela i något landslag alls.
Summasummarum: Pia, Persson eller någon annan borde ringa Nilsson snarast och säga just det: ”vi tror på dig, om du fortsätter utvecklas är du en del av vår framtidsplan”.