Sverige förlorade mot Italien med 3–2. Det handlade om svensk genomklappning i den första halvleken, och om en okej uppryckning i den andra.
Vårt lag lider dock fortfarande av bristfällig effektivtet, vilket gjorde att i stället för att äntligen vända ett underläge till seger åkte vi återigen på en förlust efter att ha släppt in matchens första mål.
Som ni vet tyckte jag inför matchen att Pia Sundhage borde vila spelare mot Italien. Det gjorde hon också, och egentligen har jag inte någon större kritik mot coachningen. Det är väl egentligen bara det fortsatt gigantiska förtroendet för Olivia Schough som jag ställer mig frågande till.
Jag har som bekant även tyckt att Sundhage tidigare under året har testat för få spelare och för få kombinationer. Därför skall jag nu berömma henne för Italienmatchen. Jag tycker trots allt att hon gjorde smarta tester, och kloka byten. Även om hon tog på sig förlusten tycker jag inte att det var på coachningen Sverige föll.
Sverige föll på att flera spelare underpresterade rätt rejält. Jag har underkänt hela fem spelare i min betygsättning, och det var ytterligare några som fick godkänt med ett nödrop.
Rent resultatmässigt är faktiskt gårdagens match rätt ointressant. Det viktiga är att man avancerar ur gruppen, inte vilken placering man får. Så här i efterhand är det ju inte så många som gråter över att Portugals herrar gick vidare som grupptrea i fjolårets EM-slutspel, eller att Sveriges damer hade samma placering i sin OS-grupp.
Det är hur det går i utslagsmatcherna som räknas. Och till dem fick Sundhage med sig några viktiga svar från Italienmatchen, nämligen att:
1) Elin Rubensson tyvärr inte är ett alternativ som ytterback mot Nederländerna. Hon hade ingen bra dag, utan såg ut att lida både av allmän ringrostighet och av ovana på backplatsen.
2) Linda Sembrant och Magdalena Eriksson inte hittade någon trygghet ihop. Sembrant som enligt min uppfattning varit bäst totalt sett i de två första matcherna var sämst av alla mot Italien – i varje fall i den första halvleken.
3) Lisa Dahlkvist och Hanna Folkesson kompletterade varandra bra på centralt mittfält i den andra halvleken. De spelade dessutom bollen framåt. Caroline Seger däremot hade en riktigt dålig dag, hon var som man säger i Västergötland väldigt ”seger” med bollen.
4) Stina Blackstenius är Sveriges bästa forward för tillfället. Och hon är som allra bäst när hon spelar ihop med Fridolina Rolfö. När de båda fick chansen tillsammans hade vi plötsligt ett forwardspar som samarbetade. Det var länge sedan man såg det i landslaget.
5) Lotta Schelin funkar som yttermittfältare. Jag hoppas att Sundhage vågar köra Rolfö/Blackstenius på topp mot Nederländerna, och att Schelin får starta på kanten. Det tror nämligen jag är den starkaste uppställningen.
Med det här sagt kan vi lägga Italienmatchen åt sidan och istället börja fokusera på Nederländerna. Det kommer att bli en jättekul match, en match jag faktiskt har en rätt skön känsla kring. Men mer om det i kommande inlägg. Nu är det läggdags.
En blogg om internationell damfotboll 
Damhockeyspelare gör det, simmare gör det, orienterare gör det …och så vidare. Gör vad? Jo, presterar i match på match flera dagar i rad, i flera lopp per dag eller i lopp flera dagar i rad. Är det så att just fotbollsspelare är i så mycket större behov av återhämtning och behöver ”vilas” jämfört med dessa andra idrottare? Eller är de helt enkelt för dåligt tränade fysiskt och mentalt för att genomföra en EM-turnering? Jag är alltså mycket tveksam till det antagande som ligger bakom den tidigare artikeln i bloggen: ”Pigga spelare viktigare än gruppseger”.
Så vem och vilka blev ”piggare” av att de den svenska genomklappningen? Vem eller vilka fick bättre individuellt eller kollektivt självförtroende av den här matchen? Vem av de som ”vilades” hade inte hellre bidragit på planen istället för ett nykomponerat och synnerligen vilset försvar?
Laguttagningen var ett mysterium på många sätt. Fram till nu har Sundhage varit tämligen ovillig att ända där det behöver ändras, på mittfält och i anfall. Att ändra tre av fyra spelare i den starkaste lagdelen försvaret och låta Sembrant få den otacksamma uppgiften att försöka hålla ihop det i en EM-match är direkt klantigt. Varför inte starta med bästa laget och efter att ha etablerat spelet och en ledning eventuellt byta ut någon? Nu kom Sveriges plattmatch mot ett Italien som jag varnade för – ibland avskyr man att få rätt. Det är naturligtvis helt förödande att mitt in ett mästerskap låta tankar som ”vi klarar oss vidare med oavgjort” eller ”resultatet har ingen betydelse” få fäste. En del av problemet är att starta om systemet och laget mentalt. Det krävs ingen idrottspsykologiskt insikt i den högre skolan för att fatta det. Så frågan är om Sverige lyckas ställa om för sin svåraste match mot Nederländerna – ett av de kanske två spelskickligaste och effektiva lagen hittills i detta EM (tillsammans med England), på hemmaplan och med ett massivt publikstöd.
Jag tycker det finns anledning att ifrågasätta tanken på spelare som kan spela på flera positioner. Problemet är kvalitetsförlusten. Typexemplet igår var Rubensson som, föga märkligt, var ljusår från Samuelsson som högerback. Ett anslutande problem är att när spelare får göra inhopp är en del så övertända och ”minsann ska visa” att de förlorar fokus och att värdera situationer rätt. Viljan att visa sig värdig blir ett blint redskap som inte gagnar spelet och laget. Även om flera spelare underpresterade mot Italien sticker en spelare ut i match efter match – ja, just det Schough. Hon har varken förmåga eller form för landslagsspel, särskilt i en startelva. Tyvärr är hon en ”terränglöpare” i ordets sämsta bemärkelse. Hon om någon behöver en tydlig spelidé och linje att arbeta efter.
Trots allt gjorde Sundhage några saker rätt. En var att låta Blackstenius spela en hel match – den fjortonde landslagsmatchen 2017 blev hennes första hela. Till och med Sundhage såg kanske vem som producerade och var en av få ljusglimtar i Sverige. En annan sak var att byta in Rolfö och låta henne spela på topp med Blackstenius. En tredje sak var att, om nu Schelin ändå alltid ska spela, flytta ner henne som yttermittfältare. Det fixade hon OK. Att låta Rolfö och Blackstenius med sin gemensamma klubblagshistorik och vad de visade i andra halvlek spela ihop mot Nederländerna borde nu vara en självklarhet – men men än heter ju förbundskapten Sundhage…
Fotboll sliter oerhört mycket hårdare på kroppen än exempelvis simning och ishockey. Det är framför allt skaderisken som ökar ganska kraftigt med tätt matchande. Se den här artikeln.
Jag tycker att Sundhage har matchat sin trupp ovanligt klokt den här gången. Det är bara två utespelare, Sembrant och Schelin som spelat 3×90 minuter. Övriga har max gjort fem halvlekar. Jämför man det med Nederländerna har de fyra som spelat 3×90 minuter och ytterligare fyra som spelat två hela matcher och sedan blivit utbytta med mindre än en kvart kvar i den tredje.
Det är självklart omöjligt att veta hur förlusten mot Italien påverkar det svenska laget rent mentalt. Min bild efter att ha lyssnat på flera spelare både i natt och under förmiddagen i dag är att man inte verkar bry sig om gårdagen, utan ser fram emot lördag med positiva bilder.
Och orientering…där varje steg i ”motståndaren” terrängen innebär en potentiell stukad fot? Forskningsrapporten är långt ifrån entydig och vad som framgår gäller den HERRfotboll, vilket tydligen var så självklart att det inte ens behövde nämnas. I rapporten står bland annat att skaderisken ökar med ”många matcher under en kort period” – en fluffig och oprecis definition som kan betyda lite vad som helst. Är tre-fyra matcher med fyra dagars återhämtning emellan ”många matcher under en kort period”? Damhockeyspelare och orienterare skulle nog skratta sig dubbelvikta åt det påståendet. Det står också att skaderisken ökar vid förlust och oavgjort – som vid gårdagsmatchen?.
Sverige berömmer sig ofta om att ha det bästa fysiologiska/medicinska teamet. Frågan är dock vad som både fysiologiskt (och i någon mån vetenskapligt) varit vägledande för de förändringar Sundhage gjorde i startelvan och bytena = vem behövde vila och på vilka (fysiologiska) grunder?. Rätt lite skulle jag gissa. Snarare handlade startelvan om vilka spelare hon absolut ville ha med till nästa match och en underskattning av Italiens både förmåga och kämpaglöd som utslaget lag. Gårdagens experiment vittnar om ett sent uppvaknande hos Sundhage. Spelarexperiment i försvaret i denna omfattning borde hon klarat av innan mästerskapet. Om det nu verkligen handlade om att ”vila spelare” och minska skaderisk – varför då inte ”vila” sådana som Schelin (som maxlöper, stångas mot elaka försvarare och nyligen varit skadad) och Schough? Är Nederländernas ledning omedvetna om forskning kring belastning och skaderisker? Är deras medicinska team så underlägset det svenska? Har Nederländerna planerat för att åka ur i kvarten i sitt eget mästerskap och har därför högre belastning på fler spelare? Eller är det en kalkylerad risk som varje lag som vill nå medaljer i ett mästerskap måste ta?
Idag (igår) säger Sundhage att försvaret inte var samspelt och att hon tog på sig det. Say what? Inte samspelt – och det kom hon på när då? Samtidigt säger hon att det visar sig i nästa match om det var rätt laguttagning igår. Om Sverige vinner mot Nederländerna var det rätt enligt Sundhage, annars inte. Snurrigheten och det ologiska når ständigt nya höjder. Att blanda ”äpplen och päron” och få det till att de har ett samband visar något av Sundhages brist på analytisk förmåga och följdriktighet. Om Sverige vinner mot Nederländerna kan det ha med tusen helt andra orsaker att göra än hennes spelarval mot Italien.
Laguttagningen och lagets prestationer igår får också andra konsekvenser. Det är en signal om Sveriges svagheter som naturligtvis tacksamt uppmärksammas av kvarvarande lag. Det stärker knappast heller spelarnas förtroende för Sundhages varken laguttagning eller coachning. Att spelarna säger att de inte bryr sig om resultatet igår är rätt självklart – vad skulle de annars säga (men exempelvis Schelin, som vet att hon alltid får spela, sa att det var en besvikelse) – finns det liv finns det hopp och varför säga något spetsigare medan man ännu har chansen att få spela?
Sundhage såg bedrövad ut igår. Det har hon anledning till – som man bäddar får man ligga. Snart är hennes vånda över – om det blir redan på lördag vet vi snart. Eller är det då Sundhage ska visa sig som the come-back kid?
Svårt att bedöma men att Sveriges formkurva verkar dala ? Tycker de svenska spelarna är mer stressade och övertaggade än t.ex de italienska. Det syns på passningar, skotten m.m. Blackstenius nick i stolpen rakt framför målet, Lottas hårda passning framåt till Bl. Jämfört Italiens tredje mål där hon med känsla sätter dit den. Där hade en svensk spelare antagligen dundrat den två meter över målet.
Ja, kanske har vi (landslaget) äntligen en forwardsduo igen efter Victoria Sandell Svenssons & Hanna Ljungbergs glansdagar. Det ser iallafall mycket löftesrikt ut när Blackstenius & Rolfö satsar fullt framåt!