Gårdagens stora snackis inom damfotbollen var LB07 och deras nya löneupplägg. Jag måste säga att jag tycker synd om Malmöklubben som har lag i svensk fotbolls dyraste serier – damernas elitetta och herrarnas division 1.
Det var den här artikeln i Sydsvenskan som gav LB07 – sammanslagningen av Limhamn och Bunkeflo som ägde rum 2007 – stor uppmärksamhet i hela landet.
Först tycker jag förstås att det är lysande att en klubb väljer att dela upp sina pengar så att både herrar och damer kan spela i de serier de har kvalificerat sig till. Så resonerade man exempelvis inte i Lindsdal.
För jag inser att det inte är billigt för en Malmöklubb att spela i den nya elitettan. Det är ju en serie som kommer att spelas i medieskugga, men dra stora kostnader för klubbarna, framför allt när det gäller resor. Precis samma sak gäller för herrarnas division 1.
I fjol hade LB07 publiksnitt på 396 för herrarna, och 122 för damerna. Deras lag är således knappast några kassakor, och jag förstår att klubbledningen vill strama åt lönerna för herrlagets spelare.
Det har framförts åsikter av olika slag kring LB07:s agerande. Förbundsbasen Karl-Erik Nilsson sa till Sydsvenskan att:
”LB07 gör ett fint jobb och är ett föredöme ur jämställdhetsperspektiv.”
Nilsson utelämnade att förbundets regler inte direkt uppmanar till jämställdhet. Aktuella regler tvingar ju klubbarna ner till och med division 2 (alltså de fyra högsta divisionerna) på herrsidan att betala lön till alla spelare. Bland damerna är det bara damallsvenskan som omfattas av ”lönetvång”.
Samtidigt har förbundet inte något alternativ. För det hade inte varit rimligt att tvinga fler damklubbar att avlöna sina spelare. De pengarna finns inte i damfotbollen. Intresset är helt enkelt för dåligt.
Som följd av LB07:s agerande har det nu framförts åsikter om att fler klubbar skall flytta pengar från sina herrlag till sina damer. I många fall är det förstås rimligt.
Men i längden håller det inte för tjejerna att kräva pengar från herrfotbollen. För det är bara konstgjord andning. Damfotbollen måste kunna stå på egna ben.
Lika lön för lika arbete må vara bra i många sammanhang, men det funkar inte i underhållningsbranschen.
Där tjänar de som är bäst också mest pengar. Så funkar det vare sig man tycker att det är bra eller inte.
En målare som presterar en dålig produkt kan inte hävda att han ju faktiskt har jobbat fler timmar på sitt verk än en kollega som presterar verk av högsta kvalitet. Det är publiken/köparna som bestämmer vem som drar in storkovan.
Samma sak gäller inom idrotten. De som har störst publik tjänar de stora pengarna. Och stora pengar är det – i herrfotbollen. Damfotboll är däremot i allmänhet en usel affär.
Här är ett exempel. Min moderklubb Elfsborg är ett okänt lag på den internationella herrfotbollsscenen. Totalt okänt. Umeå IK däremot är välkänt i damfotbollsvärlden.
Okända IF Elfsborg hade under 2012 hela 10 513 åskådare i allsvenskt publiksnitt. Totalt räknades 157 695 åskådare in på Borås Arena.
Bara fyra damallsvenska lag hade under 2012 en totalpublik som översteg Elfsborgs snitt. Välkända Umeå IK hade 8 140 åskådare totalt på hemmaplan under hela damallsvenskan 2012 – alltså ett snitt på 740.
Elfsborg tar 200–275 kronor för sina ordinarie biljetter. Umeå IK tar 80 kronor.
Förenklat kan man säga att det nästan tar Umeå fyra år att dra in de biljettintäkter som Elfsborg har på en match.
Jag kan fortsätta jämförelsen. Under 2012 hade fyra lag i herrarnas fotbollsallsvenska publiksnitt som låg på över 10 000 åskådare.
Inom damfotbollen kan jag under fjolåret bara hitta tre lag i hela världen som nådde femsiffrigt publiksnitt – landslagen från USA, Kanada och Japan.
Inga klubblag var ens i närheten. Bäst är intresset i Japan, där snittet i Nadeshiko League hamnade på fina 2 572. Flest åskådare i Japan, och världen, hade mästarinnorna Inac Kobe Leonessa – med 6 300 i snitt.
Noterbart är att bara ett lag i den japanska ligan hade ett snitt under 1 000 åskådare, Fukuoka J. Anclas som slutade på 894.
I damallsvenskan hamnade snittet på 836. I division 1 var snitten 194 (södra) och 160 (norra). Och då ligger vi ändå bra till i Sverige.
I vårt grannland Norge är intresset för damfotboll på en ännu mycket lägre nivå. Faktum är att bara en enda klubbmatch i Norge under hela 2012 hade över 1 000 åskådare – och det var cupfinalen. Och bara ytterligare tio matcher noterade publiksiffror på över 500. Se listan över de 20 bästa publiksiffrorna i Norge under 2012 här.
Damfotbollen måste hitta kreativa vägar till att öka intresset.
Ofta hör man spelare och ledare säga att ”vi når inte ut”. Det tycker jag är rent trams. För problemet är betydligt större än så. Det handlar om att skapa en bättre produkt.
Och när jag skriver produkt tänker jag inte i första hand på komfort på arenor eller på kringarrangemang – utan på själva spelet. Det måste bli bättre.
Jag vet att damfotbollen har dragit stort intresse vid vissa happenings de senaste åren. Under stora delar av fjolårets OS-turnering, hela VM i Tyskland, fjolårets Champions League-final har det smällt till rejält. Det är förstås bra att damfotbollen engagerar på allra högsta nivå. Och där är produkten definitivt bra nog.
Men det räcker inte. Skall ett stort antal tjejer kunna leva på sin fotboll måste publiksiffrorna också upp i vardagen.
Den amerikanska fotbollsbasen Sunil Gulati sa följande i samband med lanseringen av den nya amerikanska ligan, NWSL:
”Vi behöver en mer hållbar modell: mindre hajp, bättre prestation. Hajpen kommer om vi presterar.”
Det skriver jag under på.
Men hur förbättrar man den genomsnittliga prestationen?
Som jag ser det krävs det en rejäl analys där man vänder på alla stenar, och ställer alla obehagliga frågor. Man måste låta det vara högt till tak.
De högljudda protestkörer som exempelvis hörs varje gång någon ens antyder att tjejer skulle kunna spela med mindre boll, eller ha mindre målburar, hjälper inte damfotbollen. Tvärtom kväver de en välkommen debatt.
En blogg om internationell damfotboll 
men va bra ,, då kan ju alla juniorlag läggas ner då dom aldrig ens tar betalt för sina matcher och det är bara föräldrar som tittar , ovanligt korkat resonemang !! En klubb skall väl ta tillvara på alla verklsamheter som man har och inte prioritera mellan dessa, Skall AIK lägga ner alla ungdomslag bara för att dom inte fyller klubben med pengar ! Indirekt är det ja alla småspelare i alla klubbar som drar in penger till deras a-lag då kan man ju tycka att det inte spelar någon roll om det är herrlag eller damlag som får lika mycket av pengarna, nä det är skit att klubbarna inte tar sitt ansvar , ju större desto värre !!
Ungdoms- och junioridrott drivs oftast av andra skäl än senioridrott på elitnivå. Så den jämförelsen haltar betänkligt. Speciellt som det är ganska få ungdoms- och juniorlag där spelarna får lön.
Men när du tar upp AIK som exempel, så kan väl visst deras ungdomsverksamhet fylla klubben med pengar. För hade det inte funnits vinstchans lär inte elitklubbarna ha haft några juniorlag.
AIK:s herrjuniorer tillhör säkerligen de juniorlag där spelarna har lön. Och då handlar det om att klubben investerar i sin egen verksamhet. Fostrar man bara någon spelare per år till den egna A-truppen så betalar ungdomsverksamheten sig själv. Och får man fram en Robin Quaison, som man kan sälja vidare för 15–20 miljoner kronor så kan hela föreningen leva på ungdomsverksamheten.
Samma satsning går inte att göra bland tjejerna. För de summorna finns inte inom damfotbollen – på gott och ont.
Och när vi ändå är inne på AIK så är det väl fullständigt självklart att de måste prioritera mellan sina olika verksamheter. Lek med tanken att alla AIK-sektioner fortfarande hade agerat under samma tak, och med gemensam kassa. Hade det då varit rimligt att de stora lagens inkomster skulle delas lika mellan alla verksamheter?
Jag tror knappast att någon tycker att innebandydamerna i division III borde ha lika stor budget som herrlaget i fotbollsallsvenskan eller herrlaget i ishockeyns elitserie. Eller?
Korrekt att ungdom och Junior verksamhet drivs av andra orsaker ,nämligen som du skriver att frambringa kommande a-lagspelare som kan säljas vidare,, det jag menar är alla pengar som dessa genom spelaravgifter tillför, Dessutom så får faktiskt juniorerna i AIK lön och en ganska bra sådan /bättre än dom flesta damer i samma klubb.
man kan ta AIK som en förening som i sin alagsverksamhet omsätter ca 100 miljoner kronor
Det är ju från börja alla i klubben som genom spelaravgifter drar in pengar, tjejerna har ju tillåtelse att vara kvar i AIK så länge dom betalar spelaravgift, när dom går upp i a-laget och får en lön så är dom inte välkomna i AIK fotboll längre utan då skall man tillhöra AIK FF
Jag kallar inte AIK damfotboll Herrfotboll /junior och knattefotboll för olika verksamheter utan jag tycker att dom rimligtvis borde hamna under densamma, Sen att fördelningen inte skall vara helt jämlik förstår jag , men om klubben istället satsade 20 miljoner på damerna varje år och resterande 80 milj på herrar och med en långsiktig plan hjälpte dom att bli den toppklubb som Stockholm behöver , Det är många av det motsatta könet som köper biljetter till herrmatcher, all reklam som herrarna har på sina tröjer (samma som damerna) är reklamen bara riktad till herrar, skall bara herrar dricka produkter till åbro ? Det finns inga kreativa lösningar till att göra damfotbollen större , det är bara den egna föreningen som kan föra fotbollen framåt , och så länge dom större klubbarna inte tar sitt KLUBB ansvar så kommer det att bli en serie utan pengar, Malmö Göteborg,AIK DIF Hammarby, är alla klubbar som verkligen skulle kunna satsa ,och även på lång sikt att få en balans i det även ekonomiskt, men valet man gjort är att kasta ut dom från sina föreningar för att dom inte går i vinst ! Det är sådana saker som ni Journalister kan lyfta fram genom ert arbete , att som åskådare få sin röst hörd är väldigt svårt, men som sagt ni når ju ut i alla fall
MVH
Jag är ganska säker på att om AIK skulle lägga 20 miljoner, eller ens 5 miljoner per säsong på sitt damlag skulle de mer högljudda supportrarna protestera.
Jag tror inte ens att AIK skulle våga baka in ett damsäsongskort i herrsäsongskorten för tex 100 kronor. Då skulle åskådarna bli tokiga över att de ”tvingas” betala den hutlösa summan på hela 100 kronor för att tvingas stödja AIK:s damlag som tillhör den klubb som de faktiskt är medlemmar/supportrar av.
Trist, men så är sanningen i AIK, tror jag.
En tanke bara: om damfotbollens spelare fick en anständig lön för att göra just det – spela boll – tror du inte att deras prestation skulle förbättras då? Om Zlatan tvingades ha ett jobb på kontor för att få det att gå runt, hade han varit lika bra då?
Absolut. Det är självklart att kvaliteten ökar om fler spelare kan leva på fotbollen, och därmed även få längre karriärer. Men för att det skall funka i längden måste damfotbollen dra in de pengarna på egen hand, och där är vi inte ännu. Tyvärr.