Alldeles strax spelar Sverige träningsmatch i Kanada. Det är ytterligare en av de många bortamatcher som inte går att se om man inte är på plats på arenan. Man kan nog dock höra den, för Radiosporten har utlovat rapportering.

Den svenska startelvan ser ut så här: Carola Söberg – Lina Nilsson, Charlotte Rohlin, Nilla Fischer, Sara Thunebro – Caroline Seger – Therese Sjögran, Hanna Folkesson, Malin Diaz – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin.

Mest intressant är ju backlinjen – den rejält ålderstigna backlinjen. Visst har skador gjort att varken Elin Rubensson eller Jessica Samuelsson är aktuella, men man reagerar ändå över lagets ålderstruktur. Här är de elva startspelarnas ålder: 32 – 27, 33 (blir 34 nästa vecka), 30, 35 – 29 – 37, 26, 20 – 24 och 30. Hela lagets snitt är 29,5 år. Väljer man bara ut målvakt och backlinje blir snittet 31,4 år.

Jag ser inte föryngring som ett självändamål, men känner ändå att man måste våga prova nya spelare. Om det är i några matcher innan VM man skall testa nya spelare är det i matcher som de här två mot Kanada.

Charlotte Rohlin

Mest intressant är ändå kampen om vem som skall bli partner till Nilla Fischer i mittförsvaret. Man trodde nog kanske att Rohlin var på väg bort från Sundhages lag. Men i kväll får hon chansen igen. Det skapar ytterligare frågetecken om hur den inbördes statusen är mellan Rohlin, Linda Sembrant och Emma Berglund hos förbundskapten Pia Sundhage.

Motståndarna Kanada är ett fysiskt och svårspelat lag som sällan förlorar med stora siffror. Dock känner jag att de har varit klart sämre i år än de var för två år sedan då de tog brons i OS och dessutom var snubblande nära att slå ut USA i semifinalen.
Ett stort skäl till försämringen är att storstjärnan Christine Sinclair haft ett tungt år. 2012 såg jag henne som världens bästa spelare. I år har hon däremot sett trög ut.

Jag lär inte kunna analysera Kanadamatcherna speciellt ingående. Däremot har jag kollat vår senaste match noga, alltså 2–1-förlusten mot Tyskland i Örebro. Något blogginlägg om mina iakttagelser har jag dock inte fått till. Det är således hög tid nu.

Therese Sjögran

Det var ju den där matchen där Therese Sjögran nådde fantastiska 200 landskamper och Lotta Schelin hyllades som tidernas svenska landslagsmålskytt efter att hon gjort sitt mål nummer 73. Matchens mål ser du här:

Matchen var konstig. Delar man in den i fyra delar spelade Sverige väldigt bra och hade tryck på tyskorna under den första fjärdedelen – alltså de första 22,5 minuterna. Så långt var Tyskland dåligt. Tyskorna såg pressade ut och hade bara korta anfall.
Trots det vann tyskorna klart antalet heta målchanser under den perioden, 0–3.

Den första halvlekens andra hälft fick Tyskland mer boll och längre anfall. Sverige föll tillbaka och spelade ett kompakt försvarsspel. Så slutade min räkning över heta målchanser 1–1. Totalt sett gick alltså den första halvleken till Sverige sett till spelet. I målchanser vann Tyskland med 4–1.

Den tredje 22-minutersperioden var jämn på alla sätt, bland annat genom 0–0 i målchanser. Den sista fjärdedelen var den enda där Sverige vann min statistik över heta målchanser, siffrorna blev 3–2. Dock gjorde tyskorna då mål på båda sina…

Mycket var alltså ologiskt. Logiskt dock att det lag som vann målchanserna med 6–4 också vann matchen med 2–1.

Lotta Schelin

Efter att jag kollat igenom matchen började jag fundera över vad vår storstjärna Lotta Schelin hade uträttat mer än ett mål. Jag kunde inte komma på en enda grej. Jag funderade på vad det berodde på och valde att snabbspola mig genom matchen igen och bara följa Schelin.

Som bekant är hon en utpräglad målskytt. Hon är snabb, stark och teknisk. Jag skulle säga att hon är en av världens allra bästa spelare när hon kommer rättvänd med boll.
Jag skall också direkt här säga att min uppfattning är att en forward som gör mål alltid skall ha ett godkänt betyg, oavsett vad hon/han uträttat i övrigt. Jag ger alltså Lotta Schelin godkänt för Tysklandsmatchen.

Men hennes rörelsemönster var väldigt långt ifrån godkänt. Vet man som Schelin att man är som bäst när man kommer rättvänd med bollen borde man hela tiden sträva efter att få göra just det – komma rättvänd med bollen.
Sverige var alltså spelmässigt bra i den första halvleken mot tyskorna. Dock skapade vi bara en målchans. En orsak kan ha varit att Schelin bara var rättvänd med bollen en enda gång under de första 45 minuterna. Och då var hon stillastående med flera motståndare runt sig.

Det som förvånade mig mest var hur förutsägbart vårt anfallsess rörde sig. Oftast hade hon en utgångsposition i mitten där båda de tyska mittbackarna utan problem kunde se och kontrollera henne. När vi fick kontringslägen tog Schelin fart i riktning mot hörnflaggorna, bort från målet. När vi spelade mot ett uppställt tyskt försvar kom Schelin ner och mötte bollföraren. Efter att hon spelat tillbaka blev hon ofta kvar i samma yta, vilket innebar att hon dels var felvänd, dels i vägen för sina medspelare.

I den andra halvleken hade Schelin bollen rättvänd fyra gånger. En av dem fick hon turligt bollen efter en tysk miss. Bara en gång vände hon upp själv.
En gång blev det mål. När jag kollade in Schelins första halvlek var det lätt att fråga sig om hon har någon som helst speluppfattning. Men vid målet visade hon storhet – och speluppfattning. För det syns på klippet ovan hur tidigt hon läser att det kan bli en andra tysk bakåtpassning. Och avslutningen är ju mästerlig.

Fridolina Rolfö

Lotta Schelin hade alltså bollen rättvänd fem gånger i matchen. I minut 85 byttes Fridolina Rolfö in. Under sina minuter på planen lyckades Linköpingsspelaren röra sig så att hon kom rättvänd med bollen fem gånger.

Min slutsats är att Lotta Schelin med ett bättre rörelsemönster skulle kunna vara världens bästa spelare. Nu är hon ”bara” en av världens bästa målskyttar – vilket ju trots allt ändå är rätt ok…

En tanke som jag inte kan låta bli att dela med mig av väcktes när jag läste att Anja Gatu på Sydsvenskan uppgav att Diamantbollens jury hade valt Schelin i år delvis på grund av att Nilla Fischer saknar den höga jämnheten. Det är ett intressant resonemang.

En back måste ju nämligen ha en extrem jämnhet. Den måste hela tiden röra sig rätt, för ett misstag kan göra den till syndabock. En forward behöver däremot inte alls vara jämn. Den kan ju göra hur många misstag som helst, bara den gör en eller två riktigt bra grejer som leder till mål. Världen är allt bra orättvis ibland.

Med det sagt hoppas jag att både Schelin och Fischer visar hög jämnhet i den match som börjar nu.