I en artikel i Expressen i dag säger Pia Sundhage att hon tror att hon får sparken om Sverige misslyckas i sommarens VM:
”Då åker jag ut med huvudet före. Det borde jag göra. Det står i förbundets strategidokument att det är medalj som gäller. Jag har svårt att se att jag överlever om vi förlorar en kvartsfinal.”
Jag tror faktiskt att hon har fel och att hon absolut kommer att sitta kvar även vid förlust i kvartsfinal, i varje fall om laget kvalar in till OS. För klarar vi OS-kvalet lär Sundhage knappast behöva vara rädd för sin sysselsättning fram till och med mästerskapet 2016.
Thomas Dennerby
Minns att Thomas Dennerby hängde kvar på jobbet trots fiaskoinsatser både i VM 2007 och i EM 2009. Visst, det är kanske nya tider nu men Sundhages namn är fortfarande så stort i Damfotbollssverige att jag tror att hon har råd med ett misslyckande. Det som möjligen skulle kunna förändra situationen är om spelarna tappar förtroendet för henne.
I kväll fick vi veta vilka spelare som har Sundhages förtroende. Hennes startelva till morgondagens match mot Norge ser nämligen ut så här:
Carola Söberg – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Mia Carlsson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin, Kosovare Asllani.
Om det hade varit VM-premiär i morgon hade vi alltså ställt upp med aktuell elva. Det är till nio elftedelar samma elva som Sundhage ställde upp med i förra årets två viktigaste matcher, de båda VM-kvalmatcherna mot Skottland.
Det är således ingen tvekan om att det här även är den elva Sundhage hade spelat om det hade varit VM-premiär i morgon.
Den ena ändringen från Skottlandsmatcherna är naturlig, det handlar om att opererade Hedvig Lindahl lämnar plats i målet för Carola Söberg.
Mia Carlsson
Den andra ändringen är både anmärkningsvärd och intressant. Det handlar förstås om att Mia Carlsson får förtroendet som vänsterback. Hon är så ny i landslagstruppen att förbundets hemsida inte har lärt sig att hon stavar efternamnet med C…
Jag skall ärligt säga att jag inte sett Kristianstadsbacken så ofta heller och att jag inte kan bedöma hennes kvaliteter som vänsterback. Däremot vet jag ju förstås att hennes huvudspel är av högsta klass, vilket är intressant. Och ytterbacksplatserna är ju öppna för tävling under våren så Carlsson kommer garanterat att ha ögonen på sig i morgon.
Om någon undrar spelade Lina Nilsson och Sara Thunebro i varsin Skottlandsmatch i fjol. Det är alltså på deras bekostnad som Carlsson kommer in i Sundhages förstaelva.
En annan intressant notering är att Sundhage har valt att spela vidare med det 4–1–3–2-upplägg som hittills har funkat väldigt dåligt mot starkt motstånd. Vi får hoppas att det vänder i morgon.
En blogg om internationell damfotboll 
Bäste bloggare.
Läs om den här meningen: ”Visst, det är kanske nya tider nu men Sundhages namn är fortfarande så stort i Damfotbollssverige att jag tror att hon har råd med ett misslyckande.”
Du slår huvudet på (halva) spiken. Sundhage har ett namn, men vad har hon egentligen uträttat med ett svenskt landslag?
Och varför ställs inte höga krav på Sundhage?
Vari ligger hennes storhet?
Vilka spelare har klivit fram och gjort skillnad i landslaget sedan Sundhage tog över?
Sverige har förlorat (nästan) samtliga matcher mot nationer värd en ranking. Man kan hänga upp sig ett tag på vinsten mot USA förra våren, men det var ett landslag i kaos….som sedan sparkade sin förbundskapten.
Brons i EM är okay, men mot bättre rankade lag blev det förlust.
100-0 i VM-kvalet mot Nordirland, Bosnien/Hercegovina, Skottland, Polen räknas liksom inte.
En poäng och 4-14 mot länder som Island, England, Tyskland, Frankrike och Kanada säger däremot en del.
Nu har Sundhage hittat en ny lösning på hur försvaret ska förstärkas; Mia Carlsson som vänsterback. Carlsson har knappt spelat en enda match som vb, ovan i positionsspel, ovan om hon ska gå fram och stöta, eller falla hemåt, ovan om och när hon ska ta en offensiv löpning.
Säger inget negativt om Carlsson, en frejdig mittback med gott tillslag med vänsterfoten och ett bra huvudspel. På sitt bästa en vass spelare i allsv.
Men borde man inte hitta en vänsterback som är van sin position?
Till höger Elin Rubensson…som gjorde ett par inhopp i den positionen i ett skadedrabbat Rosengård, men som är en mittfältare/anfallare med synnerligen goda offensiva egenskaper. Det är i alla fall den positionen som tränare Eidevall och Tilly gillade henne bäst.
I Stefan Rehns lagbygge kommer Rubensson att vara en offensiv kraft till höger. Mittfält eller anfall, välj vilket.
Men i ett svenskt landslag ska Rubensson helt plötsligt spela högerback.
Varför?
Finns det inga naturliga högerbackar eller måste spelarna hela tiden stöpas om i positioner som de inte är vana vid? I ett landslag och under ett VM-år?
Fischer gjordes i och för sig om som innermittfältare till mittback. Med gott resultat. Men tror banne mig att hon skulle vara en bättre kraft för ett svenskt landslag som mittfältare.
Så var det sagt.
Ps. Spelsystemet får komma senare.
Vad betyder startelva i ett djupare sammanhang ? För mig är det minst två tydligt definierade mittbackar och två tydligt definierade innermittfältare som spelar alla matcher tillsammans förutsatt att man är skadefria så klart. Det enda vi haft på utvalda positioner det senaste året är Fischer, Seger och Schelin. Valet av forward ska ju normalt göras efter att man definierat innermittfältarna för först då vet man ju vilket spelmodell man kommer att använda. Faktum är att Schelin självklara plats nog för till mer skada än nytta för landslaget. Det finns ett flertal namn som jag gärna skulle sett på topp tillsammans med Kosovare men det är ju omöjligt om Schelin alltid har en given plats. Sundhage säger att man ska kunna överraska med var man placerar spelarna. Spelar man korpfotboll är det bra om man kan gå in på flera positioner, är man på landslagsnivå är det tyvärr fullt upp för de flesta att bli bäst på en position. Kan man se ha spelare på bänken som kan gå in och avgöra på flera positioner är det naturligtvis en gigantisk fördel. Här finns för mig namnen som Sjögran, Göransson och Jakobsson och säkert fler. Sjögran bedömer jag inte kan gå för fullt i 90 och hon är en perfekt och erfaren joker att ha på bänken.
Schlin är ryggraden i svenskt landslag. Det är hon som skapar målchanser, det är hon som löper, det är hon som skapar ytor till andra. Numera tar hon också fajten.
Synd om Mia Carlsson. Hon var nervös, eftersom hon inte har tränat i positionen som vänsterback, men så slängs hon ut i lejonkulan i en landskamp. Sen sågas hon jämns med fotknölarna när Sundhage plockar ut henne i halvlek.
Trots att målen kom till i mitten – över Fischer och Berglund.
Om P & L ville testa Mia som vänsterback borde hon väl fått chansen i åtminstone 60-70 min. Nu blev det inte så och Mia är ju på läktar’n – livet ut.
Vem ska testas där nästa gång? Eftersom inte P & L ser damallsvenskan plockar de lite ur tombolan och vips kommer….????
In till vänster kom Thunebro, stabilt, men oerhört långsamt.
Läser att Gatu på Sydvenskan hyllade Rubensson – ovan som högerback. Tre-fyra gånger blev hon rejält grundlurad och hon räcker helt enkelt inte till som högerback.
Tänk på att Sverige spelade med ett maxad landslag, utom Seger. Norge saknade 5-6 och valde att vila Hegerberg till min 60 och Berge.
En forward ska vara en måltjuv och det är Kosovare ett bar exempel på, och forward är hennes givna plats. Tyvärr måste jag säga att Schelin missar alldeles för många bra lägen för att med sina bristande fysik kunna vara ryggrad i landslaget i tuffa matcher. Visst var målet galant men hur svårt är det att göra mål när man är ensam med målvakten??
Heja Sverige, nu krävs det förändringar inför Finland, även om ju en landskamp mot Finland inte är någon värdemätare på vad spelarna klarar av mot riktigt motstånd.