Sverige i OS 2012, del 1

OS är slut, och det känns tomt att inte ha ett gäng idrottshöjdpunkter på allra högsta nivå att se fram emot i kväll.
Men vem vet, om några dagar så kanske man har kommit in i vardagslunken igen?

Men jag är ju inte helt klar med OS ännu. Bland annat har jag ju utlovat en stor genomgång av den svenska insatsen.

En sådan har genomgång kan man göra på flera olika sätt. Jag har efter lite funderande valt att dels göra en analys av den lagmässiga insatsen. Dels en betygsättning av spelarna.
För betygssättningen har jag valt en tiogradig skala. Mest för att få lite mer spridning än vad det blivit om jag hade kört den klassiska, femgradiga. Men den delen kommer separat.

För här är genomgången av den mer lagmässiga insatsen. Och den var ganska mycket som jag väntat mig.
Minns att jag inför turneringen rankade Sverige som sjätte bästa lag. Efter OS är vi passerade av Kanada, och alltså nere på sjunde plats.

Jag trodde alltså på kvartsfinal, men förstås hoppades på bättre.
Högre förväntningar än så tycker jag inte att man kunde ha inför turneringen. För vårt nuvarande landslag är inget pålitligt semifinallag i VM och OS.

För låt oss skruva tillbaka klockan till början av juni förra året. Då hade vi turligt kvalat in till VM. För ni minns väl hur Charlotte Rohlin med två nickmål räddade oss borta mot Danmark hösten 2010?
Vi stod där inför VM med väldigt lågt ställda förväntningar. Många experter trodde att laget skulle få åka hem redan efter gruppspelet. Optimisterna pratade om kvartsfinal.

Jag tillhörde de med väldigt lågt ställda förväntningar. Jag hade i och för sig kollat schemat för grupptvåan, och trodde att det möjligen kunde bli en kvartsfinal i Dresden. Men sedan skulle jag och laget få åka hem.

Ni minns ju hur det slutade.

Svensk bronsglädje

Men minns ni vägen fram? För även om Sverige vann fem av sex matcher var det inte sprudlande champangefotboll vårt lag bjöd på. Först besegrades ett svagt Colombia med 1–0 efter en högst krampaktig insats. Sedan slog vi Nordkorea med 1–0. Spelmässigt var det många steg i rätt riktning, men hade inte Sara Thunebro agerat räddande ängel på mållinjen hade vi haft kniven mot strupen i avslutningsmatchen mot USA.

Just matchen mot USA ser många som en höjdpunkt. Och visst var den det, om vi bara tittar resultatmässigt. För sanningen är ju att det på många sätt var en turseger. Minns att TV4:s expertkommentator Pontus Kåmark fick löpa gatlopp för att han var kritisk i matchens slutskede. Men på vissa punkter hade han ju rätt. Spelmässigt var vi chanslösa i andra halvlek.

Mot Australien i kvartsfinalen hade vi 2–0 redan efter en kvart. Det hann i och för sig bli darrigt under en period. Men totalt sett var det en säker seger.
I semifinalen mot Japan fick vi en drömstart med tidigt ledningsmål. Men japanskorna nötte ner oss. Och när Hedvig Lindahl hade en usel dag så försvann chansen att försvara oss till final. Japan vann hur klart som helst med 3–1.

Bronsmatchen mot Frankriken var svängig. Vi var riktigt illa ute. Men till slut vann vi på ren vilja. Och förstås på ett kanonskott i krysset.

Men VM-bronset tog vi alltså inte i första hand på skönspel. Bronset var frukten av stenhårt arbete, vilja och ett par spelare som presterade på den absoluta toppen av sin förmåga. Lotta Schelin var lysande, Lisa Dahlkvist hade sitt livs fotbollsmånad och mittbackarna Sara Larsson och Rohlin var fantastiska.

Jag känner att den här tillbakablicken är nödvändig för att sätta årets prestation i rätt ljus. För sedan det överraskande VM-bronset hade fem meriterade spelare försvunnit ur startelvan.

Josefine Öqvist var gravid, Linda Forsberg hade tvingats sluta och duon Rohlin och Therese Sjögran var båda korsbandsskadade. Dessutom hade Sara Larsson så lite speltid efter sin hälskada att förbundskapten Thomas Dennerby inte vågade chansa med henne i truppen.

Halva det landslag som nästan ingen trodde på ett år tidigare var alltså borta. In hade fem spelare kommit som var mer eller mindre oprövade på högsta internationella nivå.
Trots det såg många nu plötsligt vårt lag som första utmanare till USA och Japan om OS-guldet. Jag förstod det inte inför OS, och gör det fortfarande inte.

För som jag ser det var Sveriges insats alltså varken bättre eller sämre än väntat. Det var godkänt, alltså en tvåa på femgradig skala. Det lyfte aldrig, men det var heller inget fiasko.

Jag tycker trots allt att Dennerby gjorde ett klart godkänt jobb inför och under OS. Det är väl målvaktsfrågan där vi inte alls är överens. Och så tycker jag att han borde ha spelat Annica Svensson som högerback i samtliga matcher. Men annars tycker jag inte att Dennerby gjorde några stora fel.
Det var helt enkelt hans spelarmaterial som inte höll högre klass.

Alla matcherna i OS följde ungefär samma formel. Det var bra, eller i alla fall ok, svenskt spel före paus – och ganska dåligt efter.
Jag tänkte inte på det så mycket i fjol. Men faktum var ju att Sverige även i VM inledde matcherna starkt, och blev sämre ju närmare slutsignalen vi kom.

När det pratas fysträning får man alltid höra hur bra tränade spelarna är. Men är de verkligen det?
För alla andra lag verkar ju ha bättre ork. Det hade varit spännande att se hur det ut i en jämförelse med de andra lagen. Det hade även varit intressant att se en jämförelse av löpmeter, dels internt mellan spelarna i laget, dels mot andra lags spelare.

Spelarkritiken kommer alltså i ett separat inlägg. Men jag kan ju redan nu konstatera att få svenska spelare presterade på den absoluta toppen av sin förmåga under OS. Det lyste inte om Lotta Schelin. Hedvig Lindahl gjorde avgörande misstag – inte avgörande räddningar. Lisa Dahlkvist var en bra bit från 2011 års VM-form, och så vidare.

Men positivt var att det nykomponerade mittbacksparet Emma Berglund och Linda Sembrant gjorde en utmärkt turnering. De fick minimal tid att spela ihop sig, men gjorde ett utmärkt arbete. Faktum är att de egentligen inte kan lastas för ett enda av de fem baklängesmål som vi åkte på.

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Defensivt såg det till stora delar rätt så okej ut. Fast det var ju det här med orken. För ju längre matcherna led, desto närmare eget mål hamnade vi.
Matchen mot Japan var ett typexempel. Vi stod upp fantastiskt bra i första halvlek. Men vi var egentligen illa ute från minut i den andra, och jag räknade till 7–2 (0–0) i japansk favör när det gällde heta målchanser.

Av de mål vi släppte in kom två på fasta situationer, två på fina inlägg och ett på en lobb från långt håll. Två av dem var rena målvaktsmisstag.

Offensiven följde samma mönster som defensiven. I upptakten av matcherna gjordes det många djupledslöpningar. Och det var många som ville ha bollen.
Starten på turneringen var makalös. Tre svenska mål på 21 minuter – en liknande rivstart har inget lag tidigare fått på ett mästerskap.
Men ju längre matcherna led, desto färre löpningar. Och det innebär ju dessutom färre spelalternativ för bollhållaren.

Med trötta spelare som har få spelalternativ är det logiskt att passningskvaliteten sjunker. Och då blir förstås anfallsspelet lidanade. Och Sverige gjorde sex mål i de första halvlekarna, men bara ett i de andra.
Mest frustrerande var att vi inte ens lyckades få till en sista anstormning mot Frankrike i kvartsfinalen. Utöver en målchans för Nilla Fischer orkade vi oroa fransyskorna alls efter paus.

Spelsystemet 4-2-3-1 har kritiserats efteråt. Och när det blir till 4-5-1 med en helt avskuren forward så är det inte bra. Men att det blev så är inte systemets fel, utan spelarnas. För de agerade inte som de borde.
Den som spelar centralt av de tre offensiva mittfältarna måste ligga högt i planen, och ge understöd åt forwarden. När Caroline Seger spelade i den rollen föll hon hem för långt, och hjälpte inte Lotta Schelin tillräckligt mycket.
Jämför med hur Louisa Necib jobbade i samma roll för Frankrike. Necib fanns hela tiden högt upp i planen, och var ett offensivt spelalternativ.

Med vår offensiva mittfältare för långt tillbaka i planen fick inte snabba duon Schelin och Sofia Jakobsson tillräckligt många djupledspassningar att jobba med.
Faktum var ju Sverige vassaste vapen offensivt sett var Marie Hammarström:s vänsterfot. Den var inblandad i fler än hälften av våra mål, bland annat alla de tre målen mot kvalificerat motstånd.

Marie Hammarström

Marie Hammarström

Känslan efter OS är att vi hade varit vassare i offensiven om vi hade spelat 4-4-2 med Schelin och Jakobsson som forwardspar. Hade jag varit förbundskapten hade jag i alla satsat på det.

Men hur jag ser på framtidens landslag får blir ett senare inlägg.

I det här inlägget återstår bara länkar till bildklipp med höjdpunkter från de fyra svenska matcherna. Klippen är förstås lätt svenskvänliga. För sett till det från Japanmatchen kan man ju tro att Sverige hängde med bra efter paus…

* Sverige–Frankrike 1–2
* Sverige–Kanada 2–2
* Sverige–Japan 0–0
* Sverige–Sydafrika 4–1

En tanke på “Sverige i OS 2012, del 1

  1. Intressant genomgång och rimliga krav och förväntningar på laget! Visst var kvartsfinal ok men det hade kunnat bli mer.

    Efter att ha sett samtliga matcher på plats kan jag oxå konstatera att anfallspelet långa stunder inte fungerade så bra som man kunnat hoppas på. Av de 7 mål Sverige gjorde kom 5 kanske tillochmed 6 mål (lite beroende på hur man vill tolka Sofias misslyckade dribbling som föregår Nillas 1-0 mot Sydafrika) från spel när man kommit runt på kanterna. Detta till trots så blir det svenska anfallspelet i pressade lägen för centrerat och med långa bollar från backlinjen mot Lotta som får svårt att göra något med bollen. Enligt en medlem i ledarstaben så var detta något man tryckte på inför varje match och som oxå statistiken visar, att man ville att backarna skulle spela bollen via kanterna, inte upp centralt direkt! Det var ju då Sverige var farliga. Men likväl så föll man tillbaka till ett för rakt spel allt för ofta. Sara Thunebro kanske var den största syndaren tillsammans med Emma Berglund. Tänk om man lyckats ännu bättre med kantspelet då kanske vi hade kunnat spela om medaljerna… Men om inte OM fanns så skulle väl inte sport vara lika intressant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.