I går var jag väldigt glad över vad jag såg på Skarsjövallen. Det var verkligen en insats som ingav gott hopp om ett succé-EM.
Jag ser i dag att många kritiker tycker att vi som var på plats i Ljungskile hyllar vårt landslag för mycket.
Det tycker inte jag. 4–1 mot England är ett fantastiskt bra resultat. England är rankat sjua i världen. Att slå dem så övertygande som vi gjorde är absolut värt hyllningar.
Som ni vet tycker jag om att ifrågasätta. Men när det görs riktigt bra prestationer tycker jag också att man bör hylla, och till och med ryckas med en aning. Det gjorde jag i går.
Jag gladdes mest över att vi fick se att vi faktiskt har bra segervapen – nämligen vårt presspel, och vår effektivitet. Presspelet var stundtals lysande. Vi vann bollen många gånger precis framför Englands backlinje.
I dag har jag sett om matchen. Upplevelsen brukar få mer gråskala när man ser en match för andra gången. De insatser som man upplevt som fantastiska live blir lite sämre, medan svaga insatser ofta blir lite bättre.
Så var det även den här gången.
På plats upplevde jag Caroline Seger som näst intill felfri. Det vet jag nu att hon inte var. Inte nära. Som jag berättade i går fick Seger en solklar femma i betyg av mig.
På plats upplevde jag Josefine Öqvist som konstant felplacerad. Nu vet jag att hon åtminstone försökte göra rätt. Öqvist fick en solklar etta i betyg.
Hade jag satt om betygen i dag hade nog Öqvist fått en tvåa, om än en svag sådan. Segers femma är inte heller lika solklar längre – men den står ändå kvar.
För visst, Seger hade ett par farliga bolltapp. Och hennes passningsspel var inte lika felfritt som jag först upplevde det. Men Seger skall slå de öppnande passningarna, och då måste man tillåtas att missa ett par – om det handlar om offensiva passningar. Desutom jobbade hon kopiöst, vilket var skönt att se. Bland annat var det hon som vann bollen vid två av våra mål.
Till den lagmässiga insatsen. Man kan ha synpunkter på motståndet, framför allt efter paus. England gjorde ju fem byten i halvtid. Bland annat fick man in en rejält darrig målvakt i Rachel Brown.
Utifrån det är insatsen i den första halvleken värd mest när man ser tillbaka på matchen – det var ju då England spelade med bästa laget. Den halvleken var ojämn från svensk sida. Den började med fem fantastiska minuter där Kosovare Asllani grovt missade ett fritt läge.
När England sedan tog ledningen kändes det ologiskt, även om matchen då hade jämnat ut sig något. De följande 20 minuterna var vi däremot i gungning. Då satt man på läktaren och kände sig orolig.
England kom gång på gång fram på vår högerkant. Vårt mittförsvar var darrigt och samarbetet med Kristin Hammarström var långt ifrån bra. Jag kände det som att det bara var en tidsfråga innan England skulle göra 0–2.
Det engelska ledningsmålet visade för övrigt på att firma Charlotte Rohlin/Nilla Fischer ännu inte är på den nivå man kunde hoppas. För båda missade rejält. Först fick Rohlin inte till sin rensning. Sedan hade Fischer en position och fotställning som gjorde att hon var chanslös att hinna med när insticket kom.
Kvitteringen ändrade allt. Den var frukten av riktigt fint svenskt spel som innehöll uppspel på forward, tillbakaspel och sedan en högklassig långpassning från Marie Hammarström till Antonia Göransson. Potsdamproffsets mottagning i fart och avslutning var högklassiga aktioner.
När Englands backlinje och ena assisterande domaren strax efter dessutom bjöd oss på ett billigt offsidemål till 2–1 föll bitarna på plats.
Under den svaga period där vi var i underläge var frågetecknen gigantiska. Då kändes inte Jessica Samuelsson som en EM-spelare. Och mittfältet var alldeles för brett i försvarsspelet, vilket gav England stora ytor centralt. Ofta var luckan mellan vår backlinje och vår mittfält på en bra bit över 1000 kvadratmeter. Det fanns alltså nästan ett hav att lägga in bollar på.
Efter 2–1-målet höll vi ihop mittfältet bättre. Halvlekens sista kvart kändes riktigt bra. Och efter paus blev det ännu bättre. Då hade vi ett tajtare lag, och vi lät inte England skapa speciellt mycket.
Visst gjorde England fem byten i halvtid. Men man spelad efter paus till åtta elftedelar med samma lag som startade i 1–1-matchen mot Japan förra veckan. Det var alltså ett lag som jag bedömer vara minst en klass bättre än det brasilianska B-lag som vi mötte i vår förra träningsmatch.
Att manöverera ut det engelska laget så totalt som vi gjorde efter paus var helt klart ett härligt styrkebesked. Den engelska förbundskaptenen Hope Powell pratade efteråt om att England inte hade klarat av att stå upp i den fysiska matchen. Att svenskorna både var starkare och snabbare.
Jag delar den uppfattningen.
Nu skall man ju vara medveten om att det bara var ett genrep. Och att ett bra genrep ju förstås inte är någon garanti för att vi även får uppleva ett bra mästerskap.
Men det svenska laget visade efterlängtad klass i går. De lämnade Skarsjövallen med en hel buss full med självförtroende.
Visst kvarstår många av de frågor man hade med sig till Bohuslän:
* Kristin Hammarströms arbete utanför målområdet imponerade inte. Inte kommunikationen med backlinjen heller.
* Mittförsvaret kom ofta fel. Djupet hamnade på fel spelare, vilket innebar att den mittback som var på bollsida flera gånger överraskades av löpningar precis bakom henne. Jag gav Rohlin och Fischer varsin tvåa i betyg. Mer tyckte jag inte de var värda.
* Högersidan är inte löst. Efter en hemsk start spelade nog Jessica Samuelsson in sig i premiärelvan. Men jag undrar om Öqvist finns i positionen framför mot Danmark. Hon jobbade bra den första kvarten. Sedan fick hon order om att snabbare komma ut på kanten. Efter det hamnade hon fel både defensivt och offensivt. Således bidrog hon till att vårt innermittfält tappade kontrollen centralt. Då gjorde både Sofia Jakobsson och Therese Sjögran betydligt bättre insatser efter paus.
* Kosovare Asllani och Lotta Schelin hade inte mycket till samarbete. Båda är vana vid att spela som ensamma spjutspetsar i sina klubblag. De agerade också mest en och en i går. Det gjorde de dock ganska bra. Inte minst Schelin som gjorde två mål och hade ett assist. Dessutom tyckte jag att hon hade ett piggare steg än på länge.
* Vi saknar en plan B – en lösning på hur vi skall vända eventuella underlägen i matchernas slutskede. Pia Sundhage sa att hon hade tänkt att laget skulle träna på forcering i matchens slutskede. Fast väl där var hon nöjd med både resultat och att ha undvikit skador. Därför lät hon i stället Amanda Ilestedt och Jenny Hjohlman debutera.
Alla de här sakerna kunde ha gjort att jag känner mig orolig. Och de finns förstås också i Sundhages bakhuvud.
Samtidigt är hon medveten om att alla lag har svagheter. Och att svagheterna inte är så allvarliga om man väger upp dem med ett antal riktigt rejäla styrkor.
I går var presspelet, snabbheten och effektiviteten tre svenska styrkor som fick mig att bortse från svagheterna. För trots att det var så mycket som inte funkade perfekt vann vi med 4–1 (2–1) i mål och enligt min räkning med 12–4 (5–2) i klara målchanser mot ett av de lag som har kapacitet att vinna EM-guld.
Slutligen noterar jag att man i 75:e minten i går fick lära sig att Jenny Hjolman numera har utrustats med ett h till och således heter Hjohlman.
Hjohlman förekommer för övrigt i det här klippet från matchen. I slutet av klippet noteras också att det verkar vara riktigt bra stämning i truppen:
En blogg om internationell damfotboll 
Håller med om det mesta och tyvärr även att Fischer/Rohlin gjorde en av sina sämre matcher ihop i år av det jag sett. Där känner jag dock att båda är så rutinerade och proffsiga att de kommer vara tillbaka på den nivå man kan begära till EM-premiären mot Danmark.
Jessica Samuelsson hade det TUFFT i början av matchen men precis som mot Norge så kämpade hon sig in i matchen och visade dessutom rätt inställning med sin fina brytning efter bra försvarsjobb när England var nära att reducera i slutminuterna av matchen.
Öqvist var verkligen inte bra och det var nog än av orsakerna till att Jessica fick det så tufft på högerkanten, Jakobsson var betydligt bättre utan att ‘glänsa’ på något större sätt. Vänsterkanten var däremot riktigt bra, Göransson var en av matchens vassaste under första halvlek och det med feber i kroppen. Sjögran såg faktiskt riktigt bra ut när hon kom in, jag ska erkänna att jag var skeptisk till att ta in henne men jobbar hon så hårt i matcherna under EM så är hon en stor tillgång för laget.
Det centrala mittfältet var långa stunder lysande och där har Pia en angenäm uppgift att ta ut laget. Seger stod för den kanske bästa insats jag sett sen hennes supersäsong 2009 och hon hade väldigt bra procent i passningsspelet och kom även med i djupled offensivt. Hammarström och Dahlqvist hade varsin bra halvlek, kanske skulle det vara ett alternativ att spela Hammarström på högerkanten för att få in Dahlqvist centralt om vi vill få ett riktigt passningsskickligt mittfält i nån match.
Schelin och Asllani var båda riktigt bra i matchen, att se Asllani gå in rejält och vinna en nickduell (?) innan Schelins viktiga 2-1 mål var glädjande. De har ju dock inget som helst sammarbete som tål att jämföra med vad Ljungberg och Svensson hade på sin tid och det är lite synd kan jag tycka. De är dock självklart givna att starta matcherna då de är långt före konkurrenterna spelmässigt.
Slutligen så måste jag säga att Pia fattat många riktiga beslut angående vilka som ska spela men tyvärr är hon precis som föregångaren fel ute på målvaktsposten där Lundgren precis som tidigare borde vara nummer ett. Jag börjar tro att det är hennes spelstil där större fokus ligger på att dirigera försvaret än att göra flashiga räddningar ligger henne i fatet då det inte syns lika tydligt. I år har jag t ex svårt att plocka ut mer än en handfull riktiga räddningar som Lundgren fått stå för i LFC men ändå har försvaret där känts bättre än på flera säsonger.
Jag åkte själv upp till Skarsjövallen för att titta på matchen, och upplevde det stundtals som om Kristin Hammarströms kommunikation inte gick fram till backlinjen. Jag uppfattade det som lite konstigt, då sorlet/ljudet från publiken inte var alltför högt. Jag stod rätt nära målet (kortsidan), och kunde tämligen lätt höra när målvakterna ropade ut något. Jag uppfattade det som om det var ”en sådan dag” då kommunikationen helt enkelt inte fungerade helt ut mellan backarna och målvakten. Rohlin gjorde ett tämligen bra ingripande i ett av dessa fall, då hon helt enkelt slog bort bollen till inkast efter en av dessa situationer. Detta borde även Fischer och Samuelsson ha gjort, och inte väntat och se om Kristin tagit dem. I andra matcher så har ju samarbetet fungerat helt OK mellan ”Linköpings-backarna” och Hammarström.
@Martin – Jag vet att du är en stark förespråkare för alla Linköpingspelare :D. När Lina Nilsson stod på plan, så ville du ha Samuelsson. När nu Hammarström står så vill du ha Lundgren. Jag tycker att målvakterna är tämligen jämna, men eftersom jag sett Hammarström mer, och ofta i utsatta lägen, som ex straff situationer i Svenska Cupen etc, så väljer jag henne. Fast jag säger igen, jag har inte sett Lundgren mer, än de tv-matcher de haft, samt de besök de gjort på Valhalla.
Jag är glad att jag åkte upp till denna match, för fortfarande två timmar innan så vägde det om jag verkligen ville stå ute i regnet eller ej. Dock så regnade det nästan inte alls, och vädret var tämligen behagligt, trots det mulna vädret. Planen var helt fantastisk, sällan har jag sett en så fin matta i Sverige. Jag hoppas att alla arenor får lika fint gräs, som Ljungskile har. Enda som var lite jobbigt var att komma upp till själva planen. Vägen upp till planen är tämligen smal, och det tog ca 20 min att färdas 1 km, vilket bidrog till att jag missade den första minuten. Dock så upphävdes detta av Sveriges tämligen smått fantastiska insats. Vill dock att SvFF tänker lite innan man lägger en match på ett ställen där vägen är så smal/liten att man inte ens kan ha möte på vissa ställen.
Jo, jag är LFC-supporter och därmed partisk men vad gäller Lundgren har jag velar ha in henne i landslagmålet ända sedan hennes tid i AIK och då var det ju dåvarande LFC-målvakten Hedvig Lindahl hon tampades med så där gick jag emot mitt lag.
Jag håller med dig om att målvakterna är väldigt jämnstarka men just därför menar jag att det faktum att Lundgren spelar ihop med 3 av 4 tilltänkta startspelare i backlinjen och därmed känner dom bättre borde göra att pendeln väger över till hennes fördel.
Som jag ser det är Hammarström bättre vad gäller linjespelet, mycket beroende på hennes enorma reflexer, vilket gör att hon ibland står för riktiga idioträddningar och det är förstås positivt. Hon har dock en tendens att fastna på linjen, förmodligen för att hon litar så till sina reflexer, vilket tillsammans med den bristfälliga kommunikationen skapar onödiga problem för försvaret vid instick och långbollar.
Lundgren å sin sida är ingen jätte på linjen men är å andra sidan bäst i Sverige på spelet ute i straffområdet och är dessutom mycket tydlig i kommunikationen med sina försvarsspelare. Hon har också starkt förbättrat igångsättandet av spel med längre och mer välriktade utsparkar.
Till mångt och mycket handlar det om utifall man ser målvakten som en individ eller som en kugge i försvarsarbetet. Ser man individuellt är nog Hammarström snäppet vassare men ser man till försvarsarbetet som helhet så är Lundgren bättre i mina ögon.
Samuelsson vs Nilsson är också en fråga om vad man vill ha. Jag ser Samuelsson som en jämnare spelare med bättre defensiv men Nilsson känns vassare offensivt så vill man framåt är hon det bättre valet.
Önskar det fanns fler som kunde referera och analysera matcher som du, det är alltid intressant, Det finns tyvärr inte så många som gör det med våra svenska lag, AIK har ju bra referat, vet du vilka andra som har bra ? så får du gärna lägga upp dessa !