Startelvan till morgondagens möte med Danmark är släppt och Pia Sundhage väljer alltså att lämna 4-1-3-2 för att gå tillbaka till 4-4-2.
Därmed kan man på ett sätt säga att vi är tillbaka på ruta 1 igen. Man kan även säga att det är väldigt sent att byta spelsätt med bara två matcher kvar till VM-premiären.
Fast det innebär ju inte att de 1,5 år som Sundhage försökt med sitt specialdesignade spelsätt för konstgräsfotboll är helt förlorade. Det går ju faktiskt att variera mellan olika spelsätt i matcher, beroende på resultat. Och förhoppningsvis finns en sådan trygghet bland spelarna i att spela 4-4-2 att de snabbt kan ställa om.
Jag har hela tiden förstått grundidén med 4-1-3-2-upplägget. Tanken har varit att skräddarsy ett spelsätt runt lagets mest talangfulla spelare, Caroline Seger.
Som bekant hade Seger svårt att övertyga under en längre period. Trots att hon är den spelare med klart bäst bollbehandling var landslagets resultat bättre när hon satt vid sidan än när hon var med och spelade. Exempelvis vann vi matcherna mot USA och Frankrike i VM 2011 utan Seger.
Själv skrev jag så här i samband med Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten:
”Den viktigaste gåtan för Pia Sundhage att lösa är att få Seger att vara en världsspelare under 90 minuter plus tillägg, varje gång hon drar på sig landslagströjan.”
I samma inlägg skrev jag också att Seger har nyckeln till svensk framgång. I 4-1-3-2 fick hon en roll som var klippt och skuren för henne. Hon löste den också utmärkt, offensivt sett. Defensivt har det däremot inte varit klockrent, mot Schweiz var Seger exempelvis medskyldig till båda de första baklängesmålen.
Sundhage har dock så stort förtroende för Seger att PSG-mittfältaren knappast riskerar sin plats i startelvan. Inte alls. Så även om det spel som var konstruerat för henne nu tas bort blir Seger ingen förlorare i omställningen.
Tittar vi på den startelva som presenterats för morgondagens match är istället Segers klubbkompis Kosovare Asllani den största förloraren. I varje fall om det stämmer att hon skall spela på en kant. Som jag ser det skall hon vara forward eller möjligen offensiv innermittfältare. Hon kommer däremot sällan till sin rätt som yttermittfältare, sannolikt delvis eftersom hon varit ganska klar med att hon inte trivs i den positionen.
De stora vinnarna i tillbakagången till 4-4-2 borde vara backlinjen som inte får lika stora, tomma ytor framför sig som det har varit när tre mittfältare och två forwards intagit utgångspositioner högt upp i planen.
En annan vinnare borde vara Lotta Schelin. Även om hon gjort många mål även i 4-1-3-2-upplägget tycker jag inte att hon varit så bra som hon kan vara. Sannolikt kommer hennes styrkor som djupledslöpare mer till sin rätt i 4-4-2.
Här är hela laget: Hedvig Lindahl – Sara Thunebro, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Asllani, Seger, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Schelin.
Det finns naturligtvis många frågor som behöver få svar i morgon. Den största lagmässiga är ju självklart om bytet av spelsätt också leder till defensiv trygghet. På spelarfronten kommer jag att kolla extra på Asllani och Seger men även på Sara Thunebro och Therese Sjögran.
Thunebro får chansen eftersom Elin Rubensson lider av migrän. Hade jag varit förbundskapten skulle dock den rutinerade Eskilstunabacken inte längre ha varit med i landslagstruppen. Jag tycker helt enkelt inte att hon har visat tillräcklig klass på sistone. Nu får hon dock alltså chansen att visa att Sundhage har gjort rätt som satsat på henne.
När det gäller Sjögran tycker jag att hon varit blek under våren. Att hon var bänkad i Rosengårds första möte med Wolfsburg antyder ju att även hennes klubbledare haft en liknande uppfattning. Det känns som att det är lite upp till bevis för henne nu om hon skall vara förtjänt av en plats i vår VM-elva.
En blogg om internationell damfotboll 
Även Frida Östberg var befriande tydlig i SVT när hon lite i förbigående antydde att hon anser att ‘en del’ spelare i landslagstruppen nog inte borde vara där, att Thunebro var en av dom framgick rätt tydligt. Även kul att hon framhöll Magdalena Ericsson som sin VM-joker och menade att det var fel att hon inte fick plats i truppen till de här matcherna, något jag självklart håller med om efter att ha sett hennes fina utveckling under de två år hon varit i LFC. Att Ericsson var den klart bästa spelaren i laget i mötena mot Bröndby borde ju inte ha gjort hennes chanser mindre. Var nog synd att bortamatchen inte gick att se utanför Danmark för där var hon fullständigt briljant och låg bakom nästan allt som skapades offensivt.
Från Sundhages startelva hade jag gjort två förändringar:
Thunebro ut – Samuelsson in.
Platsbyte på Kosse och Jacobsson.
Jag har inte sett landslaget annat än på tv, men brukar vi inte ställa upp med en målvakt, fyra backar, två kantspelare och två anfallare? Det verkar vi göra ikväll också. Okej, Seger kanske nu får en utgångsposition som är 20 meter högre upp i planen. Men är det verkligen att byta spelsystem?
Visst finns det risk att det här bara blir en lek med siffror. Men eftersom Sundhage har pratat om att minska risktagningen antar jag att hon kommer att ha fler centrala spelare i uppspelsfasen. I 4-1-3-2 har hon bara haft tre spelare (mittbackarna och Seger) i centrala positioner vid egna uppspel. Ytterbackarna har slickat linjerna och har dessutom tryckts upp några meter högre än mittbackarna. Övriga tre mittfältare har befunnit sig högt upp i planen, oftast bara några meter från forwards. Det har gjort att uppställningen i anfall har blivit till något slags 2-3-5.
Nu har Schweiz och tydligen även England i fjol visat hur sårbart 4-1-3-2-spelet är om man sätter tuff bevakning på Seger. Hade vi haft starka huvudspelare hade ju mittbackarna kunnat lyfta upp bollar mot de fem där framme. Men nu har vi inte det, och med tanke på att fler lär göra som Schweiz och England behöver vi nog ha ner minst en mittfältare till i uppspelsfasen. Gissar att både Folkesson och Sjögran kommer att få lägre utgångspositioner, vilket i sin tur borde leda till att vi blir mindre sårbara i kontringar. Jag tror dock inte att Seger får en utgångsposition 20 meter högre upp i planen, utan hon skall nog även fortsättningsvis hämta bollar från backlinjen.
Men det här är ju gissningar från min sida. För 4-1-3-2 är ju ett slags 4-4-2 så visst finns risken att det ser precis likadant ut som tidigare.
Vill först skriva krya på dig Elin Rubensson och välkommen tillbaka. Med detta sagt är det kusligt att jag fick rätt i det jag skrev för några dagar sedan. Om Rubensson är på bänken var min bedömning att Sundhage skulle välja just Nilsson till höger och Thunebro till vänster. Tala om gammaldags tänk hos förbundskaptenen.
Spelar vi bollen från Lindahl på vänsterkanten till Thunebro, Sjögran och Schelin har vi en medelålder på 34 år !!!
Med det jag sett under våren, medveten om att jag inte sett alla träningsmatcher här hemma så klart, är min startelva följande
Carola Söberg – – – Magdalena Ericsson – Caroline Seger (alltså mittback, eftersom hon jobbar mer och har blicken men saknar tekniken för att spela innermittfält i täta matcher) – Nilla Fischer – Jessica Samuelsson – – – Göransson – Folkesson – Asslani – Rubensson (alltså yttermitt med sin fina offensiv men trots allt ganska bristfälliga defensiv) – – – Jakobsson – Schelin
Eftersom varken Rohlin, Berglund eller Sembrant tar platsen bredvid Nilla Fischer behöver vi så klart tänka nytt, och för mig bör exempelvis Ilestedt vänta ett tag till.
Känner mig ganska säker på att jag med detta lag skulle sprungit förbi Sundhages Old ladies Team
Heja Sverige