Loreta Kullashi var det nya namnet i Peter Gerhardsson:s trupp till landskampen mot Sydafrika i januari. Kul att hon får chansen, det lilla jag såg av Eskilstuna i höst tyckte jag att hon såg väldigt intressant ut.
I övrigt noteras att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer inte är med, det är inte heller Marija Banusic, Julia Spetsmark eller skadade Fridolina Rolfö. Däremot är Olivia Schough med igen. Bland ”nya” spelare får Emma Holmgren, Amanda Edgren och Julia Roddar nya chanser.
Truppen ser ut så här:
Målvakter: Hilda Carlén, Zecira Musovic och Holmgren.
Mittbackar: Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Amanda Ilestedt och Emma Berglund.
Ytterbackar: Jonna Andersson, Nathalie Björn, Mia Carlsson och Hanna Glas.
Centrala mittfältare: Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Roddar, Elin Rubensson och Caroline Seger.
Yttermittfältare: Lina Hurtig, Edgren och Schough.
Forwards: Stina Blackstenius, Sofia Jakobsson, Mimmi Larsson och Kullashi.
Det om landslaget. Härom dagen skrev jag om lottningen till Asiatiska mästerskapen, en lottning som gör att minst ett av Thailand, Jordanien och Filippinerna kommer att spela VM i Frankrike 2019.
Vid lunchtid råkade jag hitta en stream som visade en vänskapslandskamp mellan just Thailand och Jordanien. Jag såg de sista 25 minuterna av matchen som slutade 2–1 till Jordanien. Här är klipp på Jordaniens båda mål:
Jag vet inte vad länderna kom med för lag, alltså om det var starkast möjliga lag. Thailand har ju åtminstone tidigare haft ett par Europaproffs, som ju kanske inte var med. Thailand hade två bollar i målramen de sista minuterna, och kunde mycket väl ha fått med sig ett bättre resultat.
Den stund jag såg spelade Jordanien mest försvarsspel, och satsade på snabba och farliga omställningar. Kontringarna bestod ofta av långa bollar från Stephanie Al-Naber:s vänsterfot mot snabba Maysa Jbarah.
Tyvärr är dock det mest bestående minnet av de 25 minuter jag såg hur Jordanien ”rutinerat” fördröjde tiden. Deras spelare tog varje chans att kasta bort bollen, ställa sig i vägen vid frisparkar och göra liknande tjuvknep. Domaren var usel och lät dem hållas. Enda gången domaren sa ifrån var när en jordansk spelare flyttade fram bollen cirka 15 meter vid en frispark. Effekten blev dock obefintlig, då den jordanska spelare först backade tre meter, för att sedan rulla fram bollen tre meter igen.
Det här med att herrfotbollens avarter letar sig allt djupare in i damfotbollen är ju väldigt tråkigt. Framför allt är det ju spelarnas ansvar att inte ägna sig åt den här typen av saker. Men det gäller ju även för domarna att direkt statuera exempel. Jag såg en hel hög gula kort under de 25 minuter jag tittade på. Men domaren, som jag inte har något namn på, gjorde inte ens en antydan till att varna någon. Tråkigt.
I gårdagens tyska seriefinal agerade däremot domaren Katrin Rafalski och delade ut två röda kort i en ovanligt känsloladdad damfotbollsmatch. Det första, till Wolfsburgs Tessa Wullaert var ju rätt solklart.
Det andra, på Bayerns Jovana Damnjanovic är mer diskutabelt. Hon fick sitt andra gula kort för den här försöket att tysta sin gamla hemmapublik. En publik som hade buat rätt rejält mot henne under större delen av matchen.
Det var helt enkelt en match med massor av känslor som man inte brukar se inom damfotbollen.
Känslor är ofta något positivt – för de visar på att matchen är viktig. Men den här bröstvärmaren från Alexandra Popp är ju exempelvis något man inte brukar se i damfotbollsmatcher:
Det gjordes ju även fyra mål i matchen. Ett längre sammandrag finns här. De tre målen från de första åtta minuterna kommer här:
Som syns på klippen ovan var Pernille Harder inblandad i Wolfsburgs två första mål. Här är ett klipp där danskan berättar om hur hon har utvecklats av att lämna Linköping för den tyska storklubben. Intressant att den tyska serien är mer fysisk, och att det ställs högre krav på spelarna i Wolfsburg än i LFC:
En blogg om internationell damfotboll 
Linköpings FC presenterar ny tränare imorgon kl 08.30. Är inte jätteförvånad om dennes initialer är R.J.
Ser att corren ”avslöjar” nya tränaren, men kan inte läsa den pluslåsta artikeln. Någon som kan läsa den får gärna hjälpa till.
Marcus Walfridsson från Mjöndalen enligt Corren.se
Där ser man. Honom har jag ingen som helst koll på.
Enligt Corren blir det Marcus Walfridsson, tidigare assit tränare i norska Mjöndalen som tar över trånarposten i LFC. Marija Banusic har en lunginfektion och kan inte vara aktuell förrän tillvåren enligt P Gerhardsson.
Googlar runt lite, men hittar inte så mycket om Walfridsson. Så… jag citerar Corren ”Den ytterst välutbildade 36-åringen, med bland annat så kallad A-licens från Uefa, har det senaste året mestadels jobbat som ledarskapskonsult för skandinaviska klubbar och har haft ett nära samarbete med välkände holländaren Raymond Verheijen, som är ett mycket stort namn på tränarmarknaden och som nu arbetar som ansvarig för World football academy. Dessförinnan jobbade han i olika roller, både som assisterande tränare och teknisk direktör, i norska Mjöndalen.”
Mer info kommer imorgon om reportrarna är på med frågor om spelsätt och spelstil, vision och mål osv.
Kullashi har jag eftersökt i lanslaget tidigare under hösten. Ser henne som nästa stora svenska spelare, motsvarande Norges Maanum – om hon behandlas rätt från början. Bra av Gerhardsson att ta ut henne. Får hon rätt roll, förtroende och coachning nu så…
Kan vara en nyttig erfarenhet för henne, hoppas hon är ödmjuk nog att ta chansen och se och lära. Hoppas hon stannar i EU, är nog det bästa för hennes egen utveckling.
Ja, främst om hon förstår sitt eget värde och sin framtida potential; alla möjligheter som kan öppnas.
Och Filippa Angeldahl lämnar Hammarby, läser vi på ”Bajens” hemsida. Nästa hemmaadress okänd, men varför inte Eskilstuna eller Linköping? Angeldahl har ju en del landslagsmeriter (F18, F19, U23) och är en ”mycket nyttig spelare”, som det heter.
Lindahl är naturligtvis given ”etta” i det svenska målet. Därför att det bra och motiverat att hon INTE står i kommande match! Jag har länge efterlyst att de andra målvakterna måste få speltid om de på sikt ska kunna ta över efter Lindahl. Gerhardsson fortsätter testa spelare – klokt!
Ja, det vore väl märkligt om det inte ställdes höga och högre krav på spelare i penningstinna Wolfsburg än i fattigklubben Linköping. Precis som Harder säger möter hon spelare av högsta nivå på träning och spelar ihop med dem i matcher. Det mer fysiska spelet vet jag inte direkt om det är Harders styrka, snarare att leva på tekniken för att undvika alltför många närkamper. Intressant att hon betonar att det är mer av spelare mot spelare i Tyskland jämfört med i Sverige (vilket väl mestadels måste innebära Linköping) där det gäller att täcka sin yta. Vad jag kommer ihåg kände sig inte Harder våldsamt bunden till hårt reglerat ”yt- och positionsspel” utan hade och tog sig rätt mycket frihet i Linköping.
Kravbilden på spelare behöver inte höra ihop med klubbens ekonomi, utan har lika mycket med lagledningen att göra. Det finns tränare som ställer mycket höga krav på sina spelare även i klubbar med betydligt mindre pengar än Linköping.
Det ställs höga krav på spelarna i Linköping och de ställer höga krav på sig själva – inte minst i utvecklingsskedet. Varifrån kommer annars framgången? Sedan kanske det steppas upp en notch i Wolfsburg, kravbilden blir givetvis större i en klubb som samlar på sig allt det bästa. Så blir även konkurrensen.
Nej, visst – det är inget enkelt samband mellan pengar och kravnivå. Men har man cirkus 150 000 i månadslön så ligger det nära till hands att kraven ökar, både träningsmässigt och, särskilt, prestationsmässigt. Harder verkar ha motsvarat de kraven.
Jag blev nog bara litet fundersam över hur det här med ökade krav beskrevs i artikeln. Vad jag kan se och höra från klippet är det inte Harder själv som uttrycker sig så. Det är gissningsvis bloggarens tolkning. Men den spelare, som oavsett lönenivån, tränar och spelar med de bästa, sätter kanske också högre krav på sig själv.
Jag säger inte att det Harder säger inte är sant, men å andra sidan – vad skulle hon säga – att kraven och/eller annat var likadant i Linköping? Det vill knappast hennes arbetsgivare höra, eller?
Jag tycker nog, apropå ordval, att Harder sammantaget pratar mer om vad hon utvecklar I Wolfsburg än ”…hur hon har utvecklats AV att lämna Linköping.” Vi får väl tro och hoppas att det skiljer en del mellan en av Europas absoluta toppklubbar och en klubb 10-15 placeringar efter på klubblagsrankingen. Annars gör Wolfsburg ett dåligt jobb med sina pengar och förutsättningar som kommer därav.
Ja, de högre kraven var min personliga tolkning utifrån att hon säger att hon direkt får höra det om hon bara har 80-procentig intensitet när hon sätter press. Eftersom hon tog upp det drog jag direkt slutsatsen att hon inte fick motsvarande kritik i LFC.
Fast jag inser nu att jag kan ha dragit en förhastad slutsats. Det är ju inte uteslutet att det fanns en motsvarande kravbild i LFC.
Det vore mycket märkligt, för att inte säga rent idiotiskt, om inte Linköpings Martin Sjögren och klubben i övrigt skulle ha ställt höga krav på Harder & resten av hennes lagkamrater. Det låter för övrigt som om det var något som hände för hundra år sedan. Vad ”superdanskan” vill förklara, vare sig det beror på vad hennes nuvarande arbetsgivare vill höra eller ej, är att det handlade om ett sorts zonspel (diffust för en icke-specialist) i LFC jämfört med ett mer fysiskt betonat spel i Wolfsburg. Är det den varianten, demonstrerad av Alexandra Popp i klippet här ovan, som ska bli den nya melodin inom damfotbollen? Gärna tuffare tag, men den dagen då damfotbollen blir en dålig kopia av de sämsta sidorna inom herrfotbollen skulle jag sluta följa det som händer. Det är turligt nog så att jag slipper göra detta val, eftersom jag är död och begraven långt innan dess…