Den här VM-turneringen har verkligen inte varit någon målfest så här långt. Efter att Kanada och Nigeria spelat 0–0 kan vi notera att det tre matcher in i turneringen är fler straffmissar än spelmål.

Nigerias målvakt Chiamaka Nnadozie gjorde en snygg räddning på en straff från Christine Sinclair straff i fredagens tidiga match. Det fixade en oväntad poäng till Nigeria.

Jag befinner mig nu i mediacentret på Sveriges förläggning. Parallellt med att det har varit pressträff har jag sett delar av matchen på en dålig stream. Så jag kan inte komma med några djupare analyser.

Dock kan jag nästan lova att vi får se mål i dagens två andra matcher. För nog borde väl Schweiz och Spanien sätta några vardera på Filippinerna och Costa Rica?

Mitt tredje dygn i Nya Zeeland startar på Aucklands flygplats. Det är dags att ta sig till Wellington för Sveriges öppningsmatch på söndag.

Min ursprungliga tanke var att jag skulle ta tåget ner. Men det visade sig att tåg inte är ett gångbart transportmedel i det här landet. Det går totalt tre tåg i veckan från Auckland till Wellington, och inget av dem hade avgång i dag. Dessutom verkar det vara någon form av sightseeing-tåg, för restiden ligger kring elva timmar för 64 mil.

Det är ett riktigt skitväder i Auckland den här morgonen. Regnet fullständigt öser ner. Vädret har varit en osäkerhetsfaktor inför den här resan. Hur varma kläder behöver man? I går tog jag fel skor till öppningsmatchen på Eden Park. Det gjorde att jag frös lite under slutminuterna. Men då värmde ju intensiteten från planen.

Den amerikanska kollegan som satt bredvid gav däremot upp precis när den andra halvleken startade. Hon kom springande ut på pressläktaren en minut senare när måljublet höll på att lyfta läktaren mot sjunde himlen.

När man kollar The New Zealand Herald i dag är det fokus på morgonens skjutning. Rubriken på förstasidan säger tre döda och tio skadade. Tidningens sju första sidor handlar om eländet. På tidningens förstasida finns även en bild på Hannah Wilkinson. Och inne i tidningen ägnar man en sida åt Football Ferns skrällseger.

Krönikör Michael Burgess inleder sin text på följande sätt:

”Det här var inte bara en fotbollsmatch, det var ett uppvaknande.
Det här var inte bara en seger, det var en skräll att minnas i åratal.
I årtionden framöver kommer den att bli ihågkommen som kvällen då den nyzeeländska idrottspubliken förälskade sig i damfotboll. Det här var en av de mest fantastiska matcherna i vårt lands stolta idrottshistoria.”

Michael Burgess, New Zealand Herald

Jag pratade med Burgess både dagen innan matchen, och strax innan avspark. Jag noterade att han var väldigt pessimistisk inför hemmalagets chanser. Han blev dock lite gladare när jag påtalade Norges problem med backlinjen – något som för övrigt gick rakt in i tidningen.

Burgess berättade också att det trots allt fanns några nya spännande namn i Ferrns. Risken han såg var dock att de äldre kommer att lägga av efter VM, och att det då inte blir någon bra inskolning för talangerna.

När jag satte mig på min plats högt upp på läktaren var det just de där nya namnen i Ferns som jag fokuserade på. Och jag gillade vad jag såg. 24-åriga Malia Steinmetz har potential på centralt mittfält. Och jämnåriga Ålandproffset Jacqui Hand har potential att bli en riktig klasspelare. Han har fart och kreativitet, och var den som serverade assisten till segermålet.

Även 21-åriga Indiah-Paige Riley visade potential. Överhuvud taget tycker jag att Nya Zeeland gjorde en väldigt bra match, och höll en nivå som var högre än jag hade förväntat mig.

Samtidigt måste det vara lätt att springa några extra meter med det underbara stöd från 42 137 åskådare som Ferns hade. Det var gång på gång härliga illtjut från läktarna.

Något som trots allt oroade lite för Nya Zeeland i resten av turneringen var att jag såg att vissa spelare fuskade lite i hemspringet på slutet. När man leder en VM-premiär med 1–0 är det inte rimligt att tre–fyra spelare ibland joggar hemåt när man tappar bollen. Men så såg det ut några gånger.

Och sånt kommer Ferns att bli straffade för om de möter bättre lag än Norge. Tur för övrigt för hemmalaget att Ria Percival aldrig fuskade i hemjobbet. Den Englandsfödda mittfältaren var planens drottning.

Inför avspark gav jag bara Nya Zeeland fem procents chans att vinna. I efterhand känner jag att jag överskattade det norska laget rätt rejält. Samt att jag borde ha vetat bättre. Jag såg ju Norge i 3–3-matchen på Gamla Ullevi i april. Och slutsatsen från den matchen var att norskorna var svaga, och att Sverige gav bort en rätt given seger.

Jag kan inte säga att jag analyserade det norska spelet speciellt ingående, jag hade som sagt fokus på Nya Zeeland. Men det var slående hur dålig kvalitet det var på de norska uppspelen. Och med missriktade uppspel är det inte lätt ens för världsspelare som Ada Hegerberg och Caroline Graham Hansen att prestera. De båda försökte i alla fall. Men Hegerberg fick inte till det, och Graham Hansen stoppades oftast av en inspirerad Ali Riley.

Efter matchen läste jag en norsk krönika om att det kanske inte bara var Martin Sjögren:s fel att det gick så dåligt i fjolårets EM-slutspel. Efter gårdagens bleka insats känns det väl som en rätt rimlig vinkel.

En otroligt händelserik öppningsdag av VM är över. Klockan här i Auckland har just passerat midnatt. Jag skall åka ner till Wellington tidigt i morgon, så det är läggdags.

Den nyss avslutade dagen lär jag komma ihåg länge. Både för dödsskjutningen och för den härliga festen på Eden Park. Det var en ren njutning att se den nyzeeländska segerglädjen och höra alla härliga segertjut.

Däremot har Norge lite att fundera över. Det norska laget såg ungefär lika svagt ut som i EM i fjol. Ada Hegerberg sa efteråt i mixade zonen att de hamnade på halvdistans i alla situationer. En analys jag håller med om.

Jag hann se de sista 30 minuterna av Australien–Irland. Under den tiden tyckte jag att Irland var det lag som imponerade mest. Men The Matildas vann med 1–0, vilket ändå verkar varit rättvist totalt sett. Vi hörs igen i morgon, nyzeeländsk tid.

Alltså 1–0 till värdnationen inför fullsatta läktare i båda dagens matcher. För turneringens skull var det en bra start.

Vi är 45 minuter in i årets VM-turnering. Och trots morgonens elände är det fest i Auckland i kväll.

Hemmalaget står så här långt upp oväntat bra mot ett blekt Norge. Och de illtjut av förväntan som ljuder över Eden Park varje gång Nya Zeeland går till anfall är underbart öronbedövande.

När hemmalaget kom i sitt första anfall i femte minuten var det ståpäls över hela kroppen. Oj, vad publiken lever sig in i det här.

Så på plats är det här en trevlig upplevelse, om än ganska kall. Men gissar att det inte varit någon höjdare framför tv-apparaterna. För det har ju knappt varit en enda riktig målchans.

Den dramatik jag berättade om i förra inlägget visade sig vara en skjutning på ett bygge mitt i hjärtat av Auckland. Ännu så länge är tre personer (inklusive förövaren) rapporterade döda och ytterligare sex skadade.

Jag bor bara några minuters promenad från den plats där skjutningen skedde. Jag gick dit och kollade läget för några timmar sedan. Då såg jag hur Vietnams lag bussades ut från det avspärrade området. Dessutom hörde jag obekräftade uppgifter om att dödstalet kan komma att höjas. Förhoppningsvis så stämmer inte de uppgifterna.

Police Commissioner Andrew Coster höll nyss en tv-sänd presskonferens. Där förklarade han att skjutningen sannolikt inte har någon direkt koppling till VM, och att ingen skall behöva känna sig rädd för att gå till Eden Park i kväll.

Men skjutningen kommer tveklöst att påverka turneringen. I varje fall öppningsmatchen. Det norska laget bor precis utanför avspärrningarna. Och Fifas Fanzone ligger i princip granne med det bygge där skjutningen ägde rum.

The Fan Festival, som Fanzonen kallas, skulle ha öppnat för två timmar sedan. Men risken är att den inte kommer att öppnas alls i dag. Det vore förstås otroligt tråkigt.

Den här dagen skulle ju vara den största festen genom tiderna för damfotboll i Nya Zeeland. Nu har en skjutning lagt sordin över all glädje. Vi får hoppas att det ändå kan bli någon typ av fest i Auckland om några timmar.

God kväll, Sverige. Här i Auckland är det morgon, en väldigt dramatisk morgon. Bara någon minuts promenad från där jag bor håller beväpnad polis på att hantera en så kallad ”serious incident”.

På TV hör jag rapporter om skottlossning i ett hus vid Britomart, ett viktigt område för transporter i stan, ett område därifrån det går färjor, tåg och bussar. Det är dessutom bara några meter från Fifas Fan Festival på den pir som kallas The Cloud.

Jag befinner mig alltså väldigt nära. Där jag är känns det lugnt just nu. Men jag har hört en helikopter hovra i området den senaste timman, och jag såg väldigt mycket polis i rörelse i hamnområdet under min kvällspromenad i går, polis som verkade leta efter något.

Förhoppningsvis kan man snart fokusera helt och hållet på sportslig dramatik. Faktum är att jag satte ihop ett litet tips av grupperna när det här började. Här är mitt tips av gruppspelet, och av den första gruppspelsomgången:

Grupp A:
Det här skall Norge bara vinna. Det norska laget har i och för sig svagheter i defensiven. Maren Mjelde är den enda riktigt högklassiga back. Men offensivt vimlar det av kvalitet. Det bör räcka för gruppseger.

Som tvåa tippar jag Schweiz, men hoppas på Nya Zeeland. Det vore i alla fall väldigt roligt om det skulle bli en helt avgörande match lagen emellan i sista omgången. Filippinerna känns som klar jumbo. Laget skall vara väldigt nöjt över att vara med i VM. Och tar man poäng är det succé.

Nya Zeeland–Norge 5–25–70
Filippinerna–Schweiz 2–8–90

Grupp B:
Här skall Australien och Kanada ta de båda platserna i åttondelsfinalerna. De båda favoriterna möts i sista omgången i Melbourne. Jag tippar att hemmapubliken lyfter Australien till gruppseger, men är långt ifrån säker. Kanada är fortsatt ett mycket starkt lag. Trots att man vann OS har man fått smyga helt under radarn inför det här VM:et.

Jag tror således att Irland och Nigeria gör upp om tredjeplatsen i sista omgången. Det är två lag som är rätt svåra att värdera. Men jag tror att tre tröstpoäng är viktigare för Irland än Nigeria, vilket gör att irländskorna kämpar hem tredjeplatsen.

Australien–Irland 80–17–3
Nigeria–Kanada 5–20–75

Grupp C:
Det här är en otroligt spännande grupp. En grupp som kanske innehåller turneringens två bollskickligaste lag i Spanien och Japan. De utmanas av ett kontringsstarkt Zambia. Costa Rica är också med, men sannolikt bara som utfyllnad.

Jag såg att Aftonbladet i sin ranking gick på världsrankingen när de placerade Zambia som mästerskapets sämsta lag. Jag sätter däremot en blinkande röd varningslampa framför Zambia. Jag tror att de kan bli turneringens stora skrällag.

På det långa klipp med höjdpunkter som jag sett från Zambias skrällseger mot Tyskland såg det ut som att Zambia lärt sig att stå tajt i försvarsspelet. Det kan räcka långt eftersom man har väldigt bra kontringsspelare i Racheal Kundananji och framför allt i kraftfulla Barbra Banda.

Det skall sägas att jag inte sett jättemycket av Banda. Men från det jag sett skulle jag inte tveka att ranka henne topp tre av VM:s bästa spelare. Kanske till och med som etta. För jag vet ingen annan VM-spelare som gör mål på helt egen hand i stora mästerskap. Banda är ju kontroversiell. Hon fick inte spela i Afrikanska mästerskapen i fjol för att hon hade för höga testosteronvärden. Men hon gjorde tre mål vardera mot Nederländerna och Kina i OS, och i VM får hon vara med.

Även om Spanien har en handfull toppspelare som tackat nej till VM tror jag att de tar hem gruppen. Och eftersom lagen i grupp C ställs mot lagen från grupp A i åttondelsfinal kan det vara viktigt att ta den där gruppsegern.

Kampen om andraplatsen avgörs sannolikt redan i första omgången. Min känsla är att Zambias fysiskt starka forwards kommer att passa Japan väldigt dåligt. Därför tippar jag Zambia som grupptvåa.

Men jag inser samtidigt att Japans läckra kortpassningsspel kan passa Zambia väldigt dåligt. Så jag är långt ifrån säker på mitt tips. Och som synes nedan är jag så nära en helgardering man kan komma…

Spanien–Costa Rica 85–12–3
Zambia–Japan 34–33–33

Grupp D:
Här känns det redan klart. Det här vinner England före Danmark. Kina bör ta tredjeplatsen, men Haitis unga lag skall inte räknas bort. De slog ut lag som Mexiko och Chile på vägen till VM. Och vi minns ju hur svårt Sverige hade att få hål på Chile i förra VM:et.

I Haiti rekommenderar jag framför allt att ni kollar in Melchie Dumaronay. Det har Lyon gjort. Det är där den 19-åriga supertalangen spelar efter VM.

England–Haiti 70–25–5
Danmark–Kina 50–30–20

Grupp E:
Här blir sannolikt matchen USA–Nederländerna i Wellington den 27 juli helt avgörande om gruppsegern. Antar att Sverige kommer att ha en stor delegation på läktaren i den matchen. Sverige bor ju i Wellington, och lär ställas mot något av de här båda lagen i en eventuell åttondelsfinal.

Jag tror att USA är det bättre laget, och därmed vinner gruppen. Nederländerna kommer tvåa och Portugal trea. Vietnam får vara nöjt om de lyckas göra något mål i turneringen.

Apropå mål kan det bli riktigt många sådana för USA mot just Vietnam. Så det kan kanske vara läge att satsa på någon amerikansk forward som turneringens skyttedrottning. Kanske Alex Morgan? Veteranen måste ju kliva fram nu när lagets klart bästa målskytt i år Mallory Swanson (tidigare Pugh) inte kommer till spel.

USA–Vietnam 98–2–0
Nederländerna–Portugal 60–30–10

Grupp F:
Frankrike eller Brasilien?

Svaret på frågan är långt ifrån självklart. Däremot känns det ganska klart att båda går vidare till åttondelsfinal. Jamaica och Panama bör inte ha något att sätta emot. Framför allt inte Panama, som är en av kandidaterna till att bli VM:s sämsta lag.

Jag tippar att Pia Sundhage och Brasilien drar längsta strået. Frankrike blir tvåa, och får Svarte Petter i form av Tyskland i åttondelen.

Frankrike–Jamaica 85–12–3
Brasilien–Panama 93–6–1

Grupp G:
Det här är Sveriges grupp. Den meningen kan dels läsas som att det är den grupp som Sverige deltar i, dels som att det är en grupp som Sverige bör äga.

Även om Italien inte skall underskattas, Sydafrika har blixtsnabba Thembi Kgatlana och Argentina blixtrar till någon gång ibland så bör Sverige vinna den här gruppen. Italien bör ta andraplatsen, medan det känns öppet om vilket av Argentina och Sydafrika som skall sluta trea. Mitt tips där går med viss tvekan till Argentina.

Sverige–Sydafrika 80–15–5
Italien–Argentina 65–25–10

Grupp H:
Det här är upplagt för min guldfavorit Tyskland. De bara måste vinna den här gruppen. Men där bakom känns det vidöppet. Colombia har många duktiga spelare, Marocko har gjort bra resultat inför VM och Sydkorea är ett rutinerat mästerskapslag.

Först tänkte jag tippa Marocko. Men sedan fick jag ett infall om att Ji So-Yun visar gamla goda takter och bär Sydkorea till åttondelsfinal. Marocko och Colombia är troligen båda utslagna när de möts i sista omgången. Vilka har störst motivation då, tror ni?

Jag tror på Marocko, och tippar därför dem som grupptrea.

Tyskland–Marocko 75–14–11
Colombia–Sydkorea 30–33–37

Ganska exakt 48 timmar efter att jag lämnade min lägenhet i Borås har jag nu hämtat ut min ackreditering och nått presscentret på Eden Park i Auckland.

Det har inte blivit speciellt mycket sömn under resan. Och jag går just nu en hård kamp mot tröttheten.

Alldeles nyss höll Nya Zeelands landslag den officiella presskonferens man alltid håller dagen innan match. Även om det är här i Auckland som VM invigs i morgon är det mot Sydney som världens blickar har vänts de senaste dagarna. Det är i Australien som det är fotbollsfeber, och det är ju The Matildas som är det värdlag som kan utmana om medaljerna.

Men nyss var alltså strålkastarna riktade mot Nya Zeelands Football Ferns. Jag räknade till elva eller tolv tv-kameror och drygt 50 journalister under presskonferensen. I mediagruppen noterade jag tidigare spelare som Ali Wagner, Maya Jackman, Elise Thorsnes och Zsanett Jakabfi.

Det började riktigt dåligt för arrangörerna. Först var den nyzeeländska delegationen sex minuter försenad. När de väl drog igång så sammanföll det med att arenans speakers startade någon form av generalrepetition av morgondagens invigning. Speakerljudet överröstade presskonferensen, och det fick bli några minuters paus innan man fick ordning på allt.

Då började Ali Riley show. Oj vad den svenska representanten i Nya Zeelands landslag imponerade med sin utstrålning och positiva energi. Det var länge sedan jag såg någon äga en presskonferens så totalt.

Riley är verkligen en perfekt representant för damfotbollen här i Nya Zeeland. För det behövs färgstarka profiler för att en liten sport som fotboll skall få utrymme i ett land där det är rugby och cricket som får de största rubrikerna.

Just att synas och inspirera är ett av det nyzeeländska lagets målsättningar i VM. Riley, Ria Percival och förbundskapten Jitka Klimkova räknade upp följande mål:

1. Vinna en VM-match
2. Gå vidare ur gruppen
3. Inspirera en ny generation tjejer i Nya Zeeland

Klart är att nyzeeländsk damfotboll behöver en ny stark generation. Riley och Percival är båda födda på 1980-talet och börjar bli till åren. När Ferns gick till kvartsfinal i OS 2012 trodde jag att laget var på väg in i världseliten på riktigt allvar. Sedan dess har påfyllningen underifrån varit svag, och laget har tyvärr bara blivit sämre och sämre.

Nu har man alltså chansen att ge damfotbollen i landet ett litet lyft. Fredagens invigningsmatch är utsåld på nationalarenan (för rugby) Eden Park. Drygt 40 000 åskådare skall försöka heja fram Ferns till en historisk trepoängare.

För faktum är att Nya Zeeland inte lyckats vinna en enda match på 15 försök under fem VM-turneringar. Tyvärr tror jag inte att man kommer att ta den där segern mot Norge i öppningsmatchen heller. Men jag hoppas verkligen att Ferns gör bra resultat i VM. Filippinerna bör man ha bra chans att vinna mot. Och då kan det bli en avgörande match mot Schweiz i Dunedin den 30 juli.

Det skulle kunna bli en riktig fotbollsfest till. Och som Ali Riley sa:

”Jag var på plats på VM-finalen 1999 och vet hur inspirerad man kan bli av en match.”

Ali Riley

Det om min onsdag på Eden Park. Nu till några ord om läget i den svenska truppen. Under en mellanlandning i Melbourne, just när jag stod och pratade med EFD-basen Annika Grälls, nåddes jag av nyheten att Hanna Lundkvist missar VM – och att Stina Lennartsson ansluter till truppen.

Det innebär att vi nu bara har två spelare som är under 25 år i vår VM-trupp. Det är fler lag än Nya Zeeland som kämpar med återväxten – även om våra problem är på en helt annan nivå. För vi vet ju att det kommer en hel del talang i åldersgrupperna 2003–2007. Däremot är det ju en väldig brist att inte en enda spelare född 1998–2001 har lyckats etablera sig i landslaget.

Sitter på flygplatsen i Perth och väntar på vidare transport till Auckland via Melbourne.

På vägen hit har jag haft gott om tid att läsa Aftonbladets VM-bilaga. Där ryckte jag till lite när jag läste reportaget om Fridolina Rolfö.

I slutet av texten säger mamma Eleonore Andersson så här om dotterns skada:

”Fridolina har lite problem med sitt knä och det ska väl åtgärdas efter VM.”

En hyfsat stor nyhet dök upp från ingenstans. Känns som en bekräftelse på de rykten jag hört.

Lagom till min avresa mot Oceanien kommer rapporten om att det stängda genrepet slutade med svensk 5–1-seger mot Filippinerna.
Speltiden var 3×30 minuter, och Sverige ska ha gått på mycket folk. Stina Blackstenius gjorde tre mål, vilket är glädjande. Oroande däremot att varken Amanda Ilestedt eller Caroline Seger spelade.

I eftermiddags åkte jag till Jönköping för att kolla in U23-landslagets första match mot Kina. Det blev en väldigt ensidig tillställning som ett starkt Sverige vann med 6–0 (2–0) mot ett förvånansvärt tunt Kina.

Trots att Häckentrion Hanna Wijk, Rosa Kafaji och Elma Junttila Nelhage har lämnat återbud ställde förbundskapten Martin Qvarmans Möller upp en riktigt namnkunnig startelva enligt 4–2–3–1:

Sofia Hjern – Stina Lennartsson, Emma Östlund, Wilma Carlsson, Alva Selerud – Marika Bergman Lundin, Agnes Nyberg – Paulina Nyström, Matilda Vinberg, Cornelia Kapocs – Evelyn Ijeh.

Tyvärr ställde Kina alltså upp med ett riktigt svagt lag. Flera av spelarna var så små och tunna att jag funderade på om det var ett F17-gäng. Dessutom hade gästerna begränsad taktisk skicklighet. De var bollskickliga, men de perioder där de lyckades hålla i bollen slog de oftast så många kortpassningar i rad att det till slut blev så trångt att det blev närkamper. Och jag tror nästan att Sverige vann precis alla närkamper.

Det var ändå roligt att se det svenska laget. Några av spelarna hade jag inte sett på plats på länge. Några andra har jag mest sett i svag omgivning. Av av dem är Uppsalas Agnes Nyberg. Jag har sett henne några gånger tidigare utan att bli speciellt imponerad. Men i dag var det hon som fångade min blick. Den 23-åriga innermittfältaren agerade bollvinnare med härlig energi samtidigt som hon var duktig med bollen. Det blir kul att följa henne framöver.

Men faktum är att hela startelvan var bra. Och att det borde ha varit större siffror än 4–0 när den svenska byteskarusellen drog igång efter en timme. En av dem som kom in var Norrköpings My Cato – en spelare som flera har lanserat för VM-truppen.

Jag har bara sett henne på tv under våren. Nu fick jag se Cato live under en halvtimme. Det är ju naturligtvis ett högst begränsat bedömningsunderlag. Jag såg arbetsvilja och spelsinne, men kände kanske inte att hon har VM-kvalitet ännu.

Det om dagens match i Jönköping. I övrigt i dag har jag varit med i podden Innanför linjerna och sammanfattat vårsäsongen i damallsvenskan och elitettan.

Dessutom har signaturen hassehulabeck2 snickrat ihop en Fantasytävling för VM. Regler finns i kommentarsfältet på förra inlägget. Där finns även en länk till ett kalkylblad. Den länken lägger jag även upp här.

Det var en högintressant fredagskväll i damallsvenskan. Dessutom sista kvällen med gänget för tränarna i tabellens två högst placerade lag. Att Andreé Jeglertz skulle lämna Linköping för danska landslaget har varit klart ganska länge. Men att Robert Vilahamn skulle byta Häcken mot Tottenham var en skräll.

Det är ju bara ungefär en månad sedan Vilahamn förlängde sitt kontrakt med Häcken så att det löpte till och med säsongen 2026. Men i dag meddelades alltså att serieledarnas tränare har köpts av Londonklubben. Kul för Vilahamn, och för den damallsvenska tränarkåren att klubbar i de europeiska toppligorna spanar åt Sverige.

Vilahamn lämnar ett Häcken som har guldläge i damallsvenskan. Marginalen till tvåan är sex poäng och 13 mål med nio omgångar kvar att spela. Det är ett försprång som går att tappa. Men med tanke på att göteborgarna bara har förlorat sju poäng på de 17 första omgångarna är det förstås väldigt mycket som talar för guldfest på Hisingen i höst.

Noterbart också att målvakt Jennifer Falk bara har släppt in fem mål. Ett av dem kom i kväll i hemmamarchen mot Örebro. Gästerna ledde med 1–0 i paus. Och då gick ändå närkingarna miste om en solklar straff i halvlekens slutminuter.

Maja Bodin var helt fri när hon hakades upp av Aivi Luik. Domaren Niklas Olsson pekade på hörna, vilket på alla sätt var felaktigt. Det korrekta hade alltså varit straff. Men om man lite Olsson väljer att blunda för fällningen så skulle matchen ha fortsatte med inspark, för Luik var aldrig nära bollen – det var Bodin som sköt ut den.

Efter paus vände Häcken till seger med 2–1. Siffrorna 18–7 i avslut till serieledarna talar för att slutresultatet var rättvist. Personligen försökte jag kolla på alla kvällens tre matcher.

Min bild av matchen på Bravida är att Kif Örebro stod upp väldigt bra. Och att gästerna inte var långt ifrån en kvittering på slutet. Man kom till flera bra lägen. Men som det bottenlag man nu är så saknades det rätta självförtroendet i avsluten.

Men det gick inte att se att det var suveräna serieledarna som spelade hemma mot ett lag som slåss för sitt damallsvenska kontrakt. Och det är kul, för det är ett tydligt tecken på att en damallsvenska med 14 lag faktiskt fungerar.

I Malmö tog Linköping en fin skalp genom 3–1-seger mot FC Rosengård. Andreé Jeglertz lämnar därmed över ett lag som ligger på en finfin andraplats efter en riktigt stark vårsäsong där man tagit 2,24 poäng per match.

Jeglertz hade ett tungt premiärår i Östergötland. Men sedan dess har han fått ordning på LFC. Och från det jag såg av dagens match så manövrerade man ut Rosengård på ett starkt och stabilt sätt. Själv sa Jeglertz så här till TT:

”Vi har gjort en fantastisk resa de här två åren och jag skulle säga att vi spelar Sveriges bästa fotboll nu.”

För Rosengård gjorde målvakten Teagan Micah sin sista match. Hon är nog inte helt nöjd med sin avskedsinsats. En bra dag hade hon nog tagit både det andra och tredje baklängesmålet.

Vid det första var det 18-åriga talangen Jo-Anne Cronquist som bjöd LFC på ett friläge. Trots den missen är Cronquist en spännande spelare. Jag såg henne äga en division 1-match mot IFK Örby för några veckor sedan. Då spelade hon som sexa och visade väldigt intressanta kvaliteter. De senaste två omgångarna har hon startat i Rosengårds backlinje. Ännu så länge är det lite juniorspel över hennes agerande, men eftersom hon fortsatt är junior så är det ju helt normalt.

Även Rosengårds mål kom efter ett misstag. Annars väldigt skickliga Emma Östlund slog bort en passning vid mittlinjen. Normalt brukar man kunna få chansen att reparera en sådan miss. Men när egna målvakten står mitt på egen planhalva förändras riskerna. Olivia Holdt läste situationen perfekt och stod för en läcker lobb.

Det är för övrigt inte någon kvalificerad gissning att Jonas Eidevall och Arsenal redan har läst in sig på Cajsa Andersson:s extremhöga utgångspositioner.

Men hittills den här säsongen har det offensiva risktagandet oftast varit ett segerrecept för LFC. Det blir intressant att se hur man kommer att hantera risker i höst med ny tränare.

Innan jag lämnar matchen i Malmö noterar jag att Caroline Seger saknades i Rosengårds laguppställning även i dag. Dock meddelade klubben tidigare i dag att veteranen flyger till Nya Zeeland under morgondagen.

I fredagens trejde och sista match tog Hammarby och Piteå varsin poäng via 0–0 på Kanalplan. Resultatet innebar att de båda lagen passerades av Linköping och numera ligger på tredje respektive fjärde plats.

Bajen var närmast segern i den match där Hanna Folkesson avslutade karriären med ett inhopp. Till SVT sa hon:

”Jag är lite tom. Det är så klart lite tråkigt att vi tappar poäng. Men avslutet jag fick med supportrarna var helt fantastiskt. Jag har haft mycket skadeproblematik. Det kändes helt rätt att sluta nu i sommar och att avsluta med cupguldet vi tog under våren.”

Det återstår nu fyra matcher av den damallsvenska vårsäsongen. De matcherna spelas under lördagen och söndagen. Men redan nu kan det vara läge att fundera över vilka som varit vårens bästa spelare i vår högsta serie. Kom gärna in med förslag på vem som varit vårens bästa målvakt, back, mittfältare respektive forward.

Jag började själv fundera över bästa spelare i respektive lagdel. Därför satte jag mig lite spontant och skrev ner namn som fångat min uppmärksamhet hittills i damallsvenskan. I nuläget nöjer jag mig med att publicera den listan. Det blev hela 30 namn, och då har jag garanterat missat några som borde varit med:

Samantha Leshnak Murphy
Jennifer Falk
Faith Ikidi
Emma Östlund
Jonna Andersson
Anna Sandberg
Patricia Fischerova
Jordan Brewster
Kyra Cooney-Cross
Cornelia Kapocs
Maika Hamano
Olga Ahtinen
Fanny Andersson
Elin Rubensson
Katrina Gorry
Olivia Schough
Emmi Alanen
Alice Bergström
Rosa Kafaji
My Cato
Olivia Holdt
Yuka Momiki
Anna Anvegård
Julie Blakstad
Matilda Vinberg
Madelen Janogy
Evelyne Viens
Anam Imo
Evelyn Ijeh
Hanna Ekengren

I går var det genrep för en av Sveriges gruppmotståndare i VM: Italien. Och klockan 15.00 i dag skulle även vår premiärmotståndare Sydafrika spela match. Men mötet med grannlandet Botswana blev försenat, och kom att spelas utan VM-spelare.

Orsaken är ett bråk mellan det sydafrikanska fotbollsförbundet och damlandslaget Banyana Banyana. Vad jag förstås var hela VM-truppen på plats på arenan, men de 26 spelare som är uttagna till VM uppges vägra spela matchen.

Det här inslaget sände sydafrikansk tv vid 17.00:

Mer infor finns på twitterkontot till sydafrikanska tv-kanalen SABC och på Youtubeklippet nedan. Klart är att det blev match, där Botswana körde över ett Sydafrika utan VM-spelare. Jag såg att Botswana ledde med 5–0 i slutminuterna.

Klart är att Sydafrikas VM-lag inte mår bra så här tre veckor innan VM-premiären. Inte bra alls.

Italien däremot mår väl ganska bra, även om VM-genrepet slutade 0–0 mot Marocko. Förbundskapten Milena Bertolini startade med en elva som var väldigt annorlunda mot den hon matchade mot England i vintras.

Känslan är väl att hon valde att använda matchen mer som en kvalmatch om de sista platserna i VM-truppen än som en chans att spela ihop en VM-elva. Bland annat startade Fiorentinas innermittfältslån från Roma, Emma Severini i sin allra första landskamp.

Jag såg att det italienska förbundet skrev sitt lag i formationen 4–3–3, och det kan man väl möjligen kalla det. Jag kollade en stund i efterhand på Youtube och tyckte mer att det såg ut som ett 4–4–2 i uppställt försvar och 3–5–2 eller snarare 3–4–1–2 i anfall.

I anfall klev vänsterbacken Lisa Boattin fram på sin kant, och Annamaria Serturini tog hand om högersidan. I försvar fick Boatin antingen hjälp till vänster av Severini, som klev ut från mitten, eller så var det Arianna Caruso som försvarade på kanten. Caruso hade en väldigt fri roll där hon i anfall spelade centralt som en tia bakom forwardsparet. Men där hon i försvar föll ner i ett klassiskt fyrmannamittfält.

Efter viss tvekan väljer jag att skriva laget som 3–4–1–2: Francesca Durante – Martina Lenzini, Benedetta Orsi, Elana Linari – Annamaria Serturini (Benedetta Glionna, 57), Manuela Giugliano (Valentina Cernoia, 75), Emma Severini (Giulia Dragoni, 46), Lisa Boattin (Valentina Bergamaschi, 46) – Arianna Caruso – Martina Piemonte (Valentina Giacinti, 46), Chiara Beccari (Barbara Bonansea, 57).

Sett till höjdpunkterna borde Italien ha vunnit matchen med ett par måls marginal. Att det slutade mållöst tror jag inte oroar så mycket. Spelarna kommer från ett par veckors semester, och har nu tre veckor på sig att komma i form.

I Sverige samlas utlandsproffsen i Göteborg i morgon för fyra dagars träning för att just komma i form. De damallsvenska spelarna har en vecka kvar med sina klubbar, så den stora samlingen ligger nästan 1,5 vecka fram.

Då skall Caroline Seger vara med. Med var hon däremot inte i dag när Rosengård vann med 2–1 mot Norrköping. Det var sjätte matchen i rad där Seger saknades. Totalt i år har hon spelat 100 minuter i damallsvenskan och 14 i landslaget. Det känns alltmer som en jättechansning att ha med henne i VM-truppen.

I övrigt i dag tog Häcken och Linköping väntade segrar mot Kalmar och Uppsala. I Linköping hade Milla-Maj Majasaari en riktigt tung dag. När jag har sett Uppsala tidigare i år har den finländska målvakten varit väldigt bra. Men dagens match vill hon nog helst glömma. En bra dag hade hon räddat åtminstone tre av Linköpings fyra mål.

Dagens på många sätt viktigaste seger tog Växjö borta mot Örebro. 2–1-vinsten innebär att småländskorna återigen har sex poängs marginal ner till kvalstrecket. För Örebro är avståndet ner däremot bara åtta mål.