De första åtta världsmästerskapen har sett fyra olika länder ta guld. Nu är alla de lagen utslagna, och vi kommer att få ett nytt mästarlag. De nya världsmästarna kommer från Spanien, Sverige, Australien eller England.

Sverige är det lag av de fyra som ligger högst på världsrankingen. Enligt bloggarkollega Jared Burzynski är Sverige i skrivande stund uppe som världsetta. Det är anmärkningsvärt eftersom det bara varit USA och Tyskland som har toppat rankingen sedan den infördes. Men nästa officiella lista kommer efter VM, och Sveriges kommande två matcher avgör om vårt landslag toppar den.

Men världsrankingen är förstås en bisak. Det är VM-guldet som hägrar. Och det känns på alla sätt vidöppet mellan de fyra återstående lagen.

I dag vann Australien ett gastkramande drama mot Frankrike. Det var en jämn match där båda lagen hade ett flertal 100-procentiga målchanser, men där det var mållöst efter 120 minuter.

Straffläggningen blev ovanligt lång. Först i tionde omgången kunde Cortnee Vine sätta det avgörande målet inför 49 461 åskådare. Avgörandet kom på hemmalagets tredje matchboll. Innan dess hade Australien även gjort mål på tre straffar där miss hade inneburit franskt avancemang.

The Matildas blev ju fyra i OS 2021. Det är enda gången tidigare där man har tagit sig förbi kvartsfinalen i ett världsomspännande mästerskap. Nu har man alltså en andra chans att ta en stor medalj.

Även om Australien på tionde plats är det lägst rankade laget av de fyra kvarvarande är jag inte förvånad. Ända sedan VM 2011 har jag förväntat mig att Australien skall göra bra mästerskap i början av 2020-talet.

För tolv år sedan gick ju The Matildas till kvartsfinal i VM med ett väldigt ungt och spännande lag. I kvartsfinalen var Sverige minst ett nummer större. Men redan då gjorde 17-åringarna Sam Kerr och Emily van Egmond samt 16-åriga Caitlin Foord avtryck.

Jag har för övrigt följt trion lite extra sedan jag hamnade vid bordet bredvid dem på spelarhotellet i Augsburg dagen efter den där kvartsfinalen. Då satt talangerna och gick igenom vilka samlarbilder de saknade i sina Paninialbum.

Det är en scen jag skrivit om rätt många gånger i den här bloggen. Men jag tyckte att det var så sött när talangerna satt och gick igenom samlarbilder på sig själva. Nu såg jag inga Paninibilder i Nya Zeeland, men finns det sådana i Australien lär bilderna på just Kerr, Foord och van Egmond vara rätt åtråvärda nu.

Man anade ju också att Australien skulle kunna få ett lyft när de här spelarna nådde 26–32 års ålder. Och så har det blivit. Därför är det ju kul att The Matildas gyllene generation fått chansen att spela VM på hemmaplan. Och extra kul att de får spela alla sju matcherna. Frågan är om det blir en eller två matcher på den arena som numera heter Accor Stadium, men som tidigare varit känd som Sydneys olympiastadion och Stadium Australia. Under VM heter den för övrigt just Stadium Australia igen.

Närmast väntar semifinal där mot England. För Europamästarinnorna är det tredje världsmästerskapet i rad där man nått medaljmatcherna. Både 2015 och 2019 åkte man ut i semifinal.

Blir det tredje gången gillt för England? I semifinalen tvingas man klara sig utan avstängda Lauren James. Jag kan inte säga att jag imponerats speciellt mycket av det engelska laget så här långt. Ändå är det i semifinal, vilket i sig är imponerande.

I åttondels- och kvartsfinal har man slagit ut de båda skrällagen Nigeria och Colombia. I dag besegrades sydamerikanerna med 2–1. Även Colombia är ett lag jag väntat på sedan 2011.

Den här bloggen startades ju i juni 2011, dagen innan Sveriges VM-premiär mot just Colombia. I det första inlägget kan man läsa:

”Om 2,5 timmar går Sverige in i turneringen här i Leverkusen.
I går såg jag 15 minuter av Colombias och hela Sveriges sista träning inför mästerskapet.
Man behövde inte titta länge för att märka att Colombias lag är ungt, och innehåller många juniorer – medan Sverige har ett mer vuxet, rutinerat gäng. Men David har ju skrällt mot Goliat förut…”

Från Colombias första VM-trupp var fem spelare kvar även i årets; Catalina Usme, Daniela Montoya, Diana Ospina, Sandra Sepulveda och Lady Andrade. De fem och flera andra veteraner har sedan 2011 gjort ett stort jobb vid sidan av planen där de kämpat mot förbundet för bättre förhållanden i colombiansk damfotboll. I perioder har några av de här nyckelspelarna bojkottat landslaget.

Jag är inte säker på att allt fullt ut är frid och fröjd nu heller. Men Colombia har i alla fall sedan 2017 en proffsliga där de avgörande matcherna brukar locka riktigt stora publiksiffror. Vårens ligafinal spelades mellan Santa Fe och America de Cali. Första matchen i Bogota drog 30 747 åskådare. Jag hittar ingen publiksiffra på returen, men är rätt säker på att även den var femsiffrig.

Intresset har alltså vuxit rejält för damfotboll i Colombia. Och det var ingen juniorfotboll som landslaget spelade i VM. Tvärtom fick ju colombianerna en hel del kritik för sin fysiska spelstil. Inte minst av Irland när lagen möttes inför mästerskapet.

VM:s andra skrällag var ju Jamaica och Nigeria, två andra länder där förbunden inte alltid ställt sig bakom sina damlag. I Jamaica har ju Bob Marley:s dotter Cedella Marley dragit ett stort lass för Reggae Girlz.

I Nigeria har man fortfarande inte löst alla problem. Landet har haft massor av talanger i sina lag till F20-VM den senaste tioårsperioden. Men det har inte funkat på seniornivå. En avgörande orsak till det är förstås förbundets sviktande intresse.

Jag minns att jag dagen innan premiären Sverige–Nigeria i VM 2015 var på plats och lyssnade på den nigerianska presskonferensen med förbundskapten Edwin Okon. Det var otroligt underhållande.

Redan innan VM hade jag från medieuppgifter satt en pajasstämpel på Okon. Och det fanns ingen anledning att ändra på det när man lyssnade på honom i verkliga livet. När Nigeria lottades mot USA, Sverige och Australien sa Okon så här:

”Vi behöver ingen information om våra motståndare, allt vi behöver är att förbereda oss mycket bra och sedan spela. Vi är inte nervösa inför något motstånd även om vi vet att alla lag i VM är bra. Vi hoppas vinna vår grupp och med Gud på vår sida och med goda förberedelser hoppas vi nå vårt mål och gå hela vägen.”

På den där presskonferensen försäkrade Okon att han inte studerar några motståndare. Inte ett dugg. Trots att man alltså hade en oseriös pajas som förbundskapten lyckades Nigeria spela 3–3 mot ett krampande svenskt lag i den där premiären.

Men några fler poäng blev det inte för Nigeria, och Okon fick sparken. I årets VM hade Nigeria en seriös lagledning som gjort ett bra jobb med lagbygget. Men stödet från förbundet tycks fortsatt vara högst begränsat.

Spelarna var nära att bojkotta två träningsmatcher inför VM, men valde att hålla på striden till efter VM-turneringen. Efter att de åkt ut har flera spelare berättat om hur det är att vara nigeriansk landslagsspelare.

I en intervju i The Guardian säger Ifeoma Onumonu, som spelar sin klubbfotboll i USA för NJ/NY Gotham FC, att:

”Jag har sett vilka resurser England har. I Nigeria har vi inte tillgång till så mycket. Våra träningsplaner är inget vidare. Vår förläggning är inte bra. Ibland får vi dela sängar.
Det är inte tillräckligt bra. Vi har inte så bra möjligheter till återhämtning. Vi har exempelvis inte tillgång till något gym på våra läger i Nigeria.”

Hon berättar också att landets U20-landslag fick sova i 24 timmar på en flygplats på hemvägen från det senaste U20-VM:et.

Nu efter VM har spelarna tagit hjälp av spelarorganisationen Fifpro för att få ut ersättningar från Nigerias fotbollförbund.

Här är det ju ett slags självmål från Fifa att de ersättningar som skall utgå till varje VM-spelare betalas till de respektive förbunden. Och sedan är det upp till förbunden att ordna så att spelarna får sina ersättningar. Känslan är att många spelare kommer att få kämpa för att få ut sina pengar. Inte bara i Nigeria.

I 60 minuter gjorde Sverige sin bästa match sedan USA i OS för två år sedan. Det såg oförskämt bra ut. Ledning med 2–0, dessutom 10–0 i avslut och 53–35 i bollinnehav.

Det var både lugnt och precist passningsspel och grymt vass återerövring. Det såg oförskämt bra ut. Men efter 65–70 minuter kom tröttheten. Och det blev en ny makalös rysare. En rysare där millimetrarna återigen var på Sveriges sida.

När Japan gjorde 2–1 i 87:e minuten gick i princip hela det svenska laget på knäna. Det var otroligt nervöst på slutet. Men Sverige kämpade sig till en ny VM-semifinal.

Det är ju ingen tvekan utan att Peter Gerhardsson är Sveriges bästa förbundskapten genom tiderna. I alla hans fyra mästerskap har Sverige tagit sig till medaljmatcher. Det är historiskt bra.

Nu står han för övrigt i Viaplays studio och pratar om att fotboll är skicklighet. Och att skjuta i ribban inte är otur, utan oskicklighet.

Noterbart att båda de svenska målen kom på fasta situationer. 1–0 gjorde Amanda Ilestedt i efterdyningarna till en inläggsfrispark och Filippa Angeldal:s straff uppstod på en hörna från Jonna Andersson. Även om Sverige spelade väldigt bra så kom alltså målen från fasta.

I BT gav jag nyss landslaget 3,82 i snittbetyg på en femgradig skala. Bästa betyget på flera år. Amanda Ilestedt och Elin Rubensson fick femmor.

Nu väntar Spanien i semifinal. ”Jag möter gärna Spanien,” säger Gerhardsson. Bra inställning. För det blir säkert en ny rysare. Men innan vi börjar fundera över den så skall jag skriva en krönika till BT.

Vinnaren av förmiddagens kvartsfinal mellan Sverige och Japan kommer att få möta Spanien i semifinal. Kritiserade förbundskaptenen Jorge Vilda:s lag vann ett riktigt drama under den svenska natten.

Ett drama där Spanien först var överlägset, utan att kunna göra mål. Sedan tog Stefanie van der Gragt hand om huvudrollen. Först genom att ge Spanien en straff genom en oförklarlig hands. Sedan genom att själv dunka in kvitteringen.

Men även domare Stephanie Frappart och hennes kollegor i VAR-rummet tog en lite väl stor roll. Personligen tycker jag att det var mycket tveksamt att stryka Nederländernas straff efter 61 minuter. Där tycket jag att VAR-rummet agerade så att det blev fel.

Det blev förlängning. Där var matchbilden jämn, och Lineth Beerensteyn hade två superlägen att avgöra. Istället blev det spanska tonåringen Salma Paralluelo som avgjorde. Spanien vann med 2–1 och är alltså klart för semifinal.

Man är det alltså utan flera av sina ordinarie spelare. Tidigare i veckan såg jag bilder från när Barcelonas försäsongsträning. Bilder där Sandra Panos, Mapi Leon, Marta Torrejon och Patri Guijarro var med. Spelare som hade gjort det starka spanska laget ännu bättre.

När det var avspark i Wellington 13.00 lokal tid – 03.00 här i Sverige – var det alltså åtta lag kvar i turneringen. Det var sju gruppsegrare – och Spanien.

Japan var det enda lag som vunnit alla sin fyra matcher under ordinarie tid. Sverige och England har också fyra segrar, men båda behövde ju straffar för att vinna sina åttondelsfinaler.

Det är inte längre något lag som hållit nollan hela vägen. Däremot stod sju lag på ett insläppt mål efter åttondelsfinalerna. Tre av dem är utslagna: Nya Zeeland (tre matcher), USA och Jamaica. De som gick in i kvartsfinalerna på ett insläppt på fyra matcher var Sverige, Japan, England och Nederländerna.

Den första kvartsfinalen spelades alltså mitt i natten i de båda inblandade länderna. Det var ju tänkt att USA skulle ha spelat den här matchen, och amerikansk tv hade fått påverka avsparkstiden för att få bästa möjliga tv-tid. Nu blev det i stället sämsta möjliga tv-tid för spanska och nederländska supportrar.

Även om 13.00 en fredag inte är någon klockren avsparkstid så var det fullsatt i Wellington, 32

Inför matchen trodde jag kanske att Jill Roord skulle kunna utnyttja den yta som jag noterat mellan Spaniens mittbackar och centrala mittfältare. Men spanjorskorna klev upp och satte en så hög och bra press att Nederländerna aldrig hann få upp Roord i den ytan.

Efter 25 minuter hade Spaniens anfall i snitt varit 25 sekunder, medan Nederländernas bara varit tio. Spanien hade så långt haft två kanonchanser. Esther Gonzalez hade ett redan i matchupptakten. Och i 17:e var Alba Redondo otroligt nära. Först räddades hennes nick i stolpen av Daphne van Domselaar. Sedan sköt Redondo returen i samma stolpe.

Just Redondo borde sedan ha gjort mål i 37:e minuten. En snygg vändning från Ona Battle öppnade vänsterkanten för Spanien. Inlägget nådde en helt fri Redondo vid bortre stolpen. Hon fick dock en snedträff som gick till en offsidestående Esther Gonzalez. Spanien hann jubla lite innan reprisbilderna visade att offsiden var knapp men klar.

I halvtid hade jag 4–0 i klara målchanser till Spanien. Den officiella statistiken sa 11–0 i avslut, varav 3–0 mot mål och 7–0 inne i straffområdet.

En tung orsak till att Nederländerna inte fick till något anfallsspel vara att man använde offensiva nyckelspelaren Roord som sittande innermittfältare bredvid Damaris Egurrola. Där trodde jag att Jackie Groenen skulle spela.

På något sätt gjorde hon väl det, men framför allt så ägnade Groenen sig åt att punktmarkera Aitana Bonmati. Det höll den spanska storstjärnan ute ur matchen, men ströp samtidigt Nederländernas eget anfallsspel.

Den andra halvleken hann knappt börja förrän Spanien och Esther hade en ny kanonchans. Men totalt sett jämnade Nederländerna ut matchen efter paus.

Innan jag hann hämta mig från att man bytte ut Jill Roord i 60:e minuten så fick de orange straff. Irene Paredes klev in i ryggen på Lineth Berensteyn och domare Stephanie Frappart blåste efter att ha skickat en blick ut mot sin assisterande domare.

En stund senare ströks straffen efter VAR-koll. Det tycker jag var mycket tveksamt. Inte för att straffen var fullständigt självklar. Men det var tillräckligt mycket regelbrott för att kunna bli straff. Så det var inget direkt felaktigt domslut. Och i sådana situationer tycker jag att man måste gå på domarens spontana reaktion. Annars kan vi snart ta bort domaren, och bara jobba med VAR.

Synd, för tidigare i VM tycker jag att VAR har funkat väldigt bra.

Det var för övrigt VAR som klev in och gav Spanien den straff som blev matchens första mål. Domare Frappart missade hur Stefanie van der Gragt stod för en helt oförklarlig hands. Straffen var solklar, och Mariona Caldentey satte den via stolpen och in.

Spaniens dominans avtog alltså undan för undan under halvleken. Nederländerna började hota i djupled. Och när förbundskapten Andries Jonker gjorde ett par offensiva byten för att på allvar starta kvitteringsjakten tog de orange över.

Han flyttade bland annat upp van der Gragt som forward. Och det blev hon som kvitterade med ett distinkt skott. I det skedet hade Spanien bytt ut Aitana, vilket jag tycker var en taktisk miss. För bara genom att vara på planen låste Aitana upp en spelare, Groenen – vilket förändrade det nederländska spelsättet. Men utan Aitana kunde Nederländerna spela som man brukar.

Efter full tid var det 1–1, och jag hade 7–4 till Spanien i klara målchanser.

Första förlängningskvarten blev ganska händelsefattig. Bästa läget var ett nederländskt inlägg där Ivana Andres kastade sig fram och tåade bort bollen precis framför Katja Snoeijs. Spanien verkade vara i chock efter kvitteringen.

I den andra förlängningskvarten var det Lineth Beerensteyn mot Spanien. Juventusanfallaren var fri i minut 107 och hade öppet skottläge mitt framför mål i minut 111. Två superchanser där avsluten gick utanför och över.

Kollade jag rätt på matchklockan var det exakt 30 sekunder mellan Beerensteyns andra superchans och Spaniens segermål. Inhopparen Salma Paralluelo gjorde det på en kontring. Hennes vänsterskott gick stolpe in. Båda spanska målen gick alltså via stolpen.

Jag reagerade på att den nederländska backen Annik Nouwen backade från, och tilllät Paralluelo avsluta med sin bästa fot. Det var ett misstag som kostade ett mål, och gav Spanien en plats i semifinalerna.

Det spanska laget har nu två chanser att spela till sig sin första VM-medalj. I semifinalen kommer Real Madrids ytterback Oihane Hernandez inte få spela, hon fick sitt andra gult kort och är därmed avstängd.

Spanien ställs alltså mot vinnaren av Sveriges kvartsfinal mot Japan. En match som har avspark 9.30. Enligt Aftonbladet kör Peter Gerhardsson med samma startelva som han gjort i tre av de tidigare matcherna. Det blir spännande att se hur det svenska laget väljer att pressa, och om man fokuserar sitt försvarsspel mot någon speciell spelare.

Jag noterade att Peter Gerhardsson utan att nämna namn berättade att man hade fokuserat på en spelare i matchen mot USA. Jag har inte haft möjlighet att kolla om den matchen, men det bör väl ha varit Lindsey Horan, för jag tänker att hon inte var så inblandad i spelet som jag hade tänkt mig.

Japans största styrka i det här mästerskapet har varit deras kontringar. Det blir ju därmed otroligt viktig att Sverige inte tappar bollen centralt i uppspelsfas.

Annars brukar ju Japan också vara mästerligt på att jobba med rörelse och motrörelse. Alltså om en spelare möter bollförare så brukar omgående en annan löpa framåt i den yta som uppstår. Att möta sådana lag ställer höga krav på kommunikationen i försvarsspelet.

En annan viktig faktor är ju fysiken. Det har skrivits mycket om det svenska längdövertaget. Och fasta situationer blir otroligt viktiga. Men en minst lika viktig faktor är den japanska fördelen vad gäller belastning. Japan har haft en dags längre vila, hade en kortare resa och spelade en 30 minuter kortare åttondelsfinal.

När jag skriver det här sitter jag på Heathrow och väntar in sista etappen av hemresan. Det har snart gått 37 timmar sedan jag checkade ut från mitt hotell i Auckland och påbörjade resan mot Borås.

Nu är det bara några timmars väntan här i London, flyg till Landvetter och bilresa hem kvar. Precis när jag klev på det senaste planet var det avspark mellan Frankrike och Marocko. Nu nästan 18 timmar senare noterar jag att Frankrike avgjorde tidigt och tog en högst väntad promenadseger i sin åttondelsfinal.

Jag noterar också att jag hittills har tippat rätt segrare i samtliga åtta utslagningsmatcher. Men det skall ju absolut erkännas att jag inte hade förväntat mig de matchbilder vi fick se i de båda matcherna som gick till straffläggning.

Jag trodde absolut att Sverige skulle skapa fler än en målchans på 120 minuter mot USA, och jag trodde aldrig att Nigeria skulle skapa fler chanser än England. Men som sagt, rätt segrare prickade jag i alla matcherna.

Nu är det några dagars vila innan det är dags för kvartsfinaler. Trots att England inte imponerat så jättemycket måste Europamästarinnorna räknas som klara favoriter mot uppstickaren Colombia. De tre andra matcherna är spännande.

Vi kör väl igenom dem i turordning:

Spanien–Nederländerna 50,1–49,9
Jag håller Spanien som mycket knappt favorit i en väldigt öppen och intressant kvartsfinal. Spanien är bäst i VM på bollinnehav, men har ibland problem med sin offensiva spets.

Nederländerna har fått ihop sitt lag bättre än jag trodde inför mästerskapet. Då tänkte jag att man också skulle ha problem med offensiven eftersom Vivanne Miedema inte kan vara med. Minns att de orangeklädda hade det tufft att ens kvala in till VM. Fortfarande efter 90 minuter i den helt avgörande matchen mot Island var det isländskorna som hade VM-platsen. Men i tredje övertidsminuten slog Esmee Brugts det inlägg som tog vice världsmästarna till VM.

Men som sagt Nederländerna känns både stabila och vassa. De spelar ett slags 3–5–2 med två sittande innermittfältare. De tre backarna är inte blixtsnabba, men från det jag har sett av laget är det väldigt bra på att skydda sin backlinje.

På den punkten har jag däremot sett svagheter hos Spanien, även i överkörningen av Schweiz i lördags. De spanska laget saknar ju som bekant sin fantastiska sexa, Patri Guijarro. Mot Schweiz delade Reals Teresa Abelleira och Barcas Aitana Bonmati på uppgiften.

Ibland hade de bra positioner. Men flera gånger låg båda jättehögt, vilket skapade ett hav av yta mellan mittbackarna och de båda sittande mittfältarna. Schweiz klarade inte av att utnyttja det. Nederländerna har både skickligare och smartare spelare. Det blir väldigt intressant att se formstarka Jill Roord röra sig i den ytan.

För Nederländerna är det ett stort avbräck att tuffa, och stundtals fula, Danielle van de Donk är avstängd och inte får spela. Men med Roord som tia och den tidigare spanska landslagsspelaren Damaris Egurrola bredvid Jackie Groenen borde Nederländerna ändå få till ett välbalanserat mittfält.

Den spelare som bar Spanien i åttondelsfinalen var nämnda Aitana Bonmati. Efter matchen var vi några internationella reportrar som fick en liten intervju med henne på engelska. Här är den. Det var framför allt reportrarna från Süddeutsche Zeitung och NZ Herald som skötte frågandet:

Du har sagt att Iniesta och Xavi är dina förebilder. När du nu själv presterar på den här enormt höga nivån – vad betyder det för dig, och hur ser du på sig själv som förebild?

– Jag försöker alltid bara göra mitt bästa på planen. Senast hade vi en jobbig match, och förlorade mot Japan. Då är det extra viktigt att man kämpar. Men i dag visade vi världen vad Spanien kan göra.

Du ser ut att spela med ett enormt självförtroende. Hur känner du dig ute på planen?

– Jag förbereder mig alltid både mentalt och fysiskt för att kunna prestera. Jag försöker tänka på allt, så att jag ger mig själv chansen att prestera. I dag kändes det väldigt bra, jag tycker att jag hjälpte laget och det är det viktigaste. Om det sedan är med mål, assist eller att få fart på bollen och benen. Allt jobb är viktigt – det måste inte bara handla om mål.

Men i den här matchen gjorde du två mål. Hur ser du på din position i laget, en sittande innermittfältare med offensiva uppgifter?

– Ibland var jag mer tillbakadragen och försökte slå passningar och driva fram bollen. Och vara en sexa, se till att vi behöll bollen och inte åkte på kontringar. Och ibland fick jag ytor längre fram och kunde vara mer som en offensiv mittfältare. Det är viktigt för oss att skapa den typen av ytor.

Om någon säger att Spanien är favoriter att vinna VM-guld, vad säger du då?

– (Hon ler) Jag tänker inte på sånt. Jag tänker på hur jag och laget kan göra för att nå bästa möjliga prestation. Om vi når framgångar så gör vi det. Men sånt som vem som är favorit är inget jag funderar över.

Hur skulle du beskriva dina mål, framför allt det andra?

– Jag kommer inte ihåg mina mål… Eller. Båda målen mot Schweiz och det mot Costa Rica var ganska lika. Jag flyttar bollen med högerfoten och avslutar med den vänstra. Sånt händer när man inte funderar, utan bara agerar automatiskt. När allt flyter behöver man inte fundera, då bara det händer. Jag är som bäst när jag inte tänker…

Jag tänker att Nederländerna behöver tänka på Aitana på fredag. Vi får se hur de lyckas. Hur som helst känns det på förhand som en otroligt öppen match. Känslan säger att Spanien när man nu har vunnit en utslagningsmatch i ett VM även kan ta ytterligare steg. Men Nederländerna är bra. Så det här är en match som skulle kunna gå hela vägen till straffar.

Japan–Sverige 66–34
I OS för två år möttes just Sverige och Japan i kvartsfinal. Då vann Sverige med 3–1 – mycket på fysik. Vårt landslag rivstartade med fem målchanser första kvarten, bland annat ett tidigt hörnmål. Men sedan var det mycket Japan.

Japanskorna utnyttjade bland annat Filippa Angeldahl:s brister i defensivan. Och det var mot matchbilden när Sverige återtog ledningen i början av den andra halvleken.

Sedan dess har Japan tagit flera steg i rätt riktning, medan Sverige känns något sämre. Det är således rimligt att ha Japan som ganska klar favorit, även om det svenska laget måste ha fått självförtroende av att slå ut USA.

Faktum är att tidigare Linköpingsspelaren Frida Maanum har rest med sama plan från Auckland via Melbouen och Perth hit till London som jag. Jag frågade henne i Perth vad hon tror om Sveriges chanser mot det Japan som ju slog ut Norge.

Maanum trodde att Sverige skulle få det väldigt svårt. Hon berömde Japans passningsspel, men framför allt lyfte hon deras kontringar. Och så är det ju. Japan har haft det lite svårt att skapa mot uppställda försvar, men har varit fantastiska i sitt kontringsspel. De sänkte Spanien på omställningar. Och de punkterade matchen mot Norge på en kontring. Där måste Sverige se upp.

Sammantaget är känslan efter Sveriges insats mot USA, och med det faktum att Japan haft en mer vilodag, samt kortare resa, tippar jag att Japan tar sin femte raka seger i VM. Men jag har gärna fel. Zecira Musovic kanske kan göra en kanonmatch till…

Australien–Frankrike 60–40
Det här är den match jag har sämst underlag för mitt tips. Jag har nämligen sett väldigt lite av det franska laget hittills i turneringen. Men Australien har hemmaplan, har fått flyt – och har nu Sam Kerr tillbaka.

Mitt tips av The Matildas i medaljmatcher är väl lite av ett önsketänkande med tanke på att det är ena arrangörslandet och att man har svensk lagledning. Men jag tycker att Matildas har sett bra ut mot Kanada och Danmark. Så det känns inte alls omöjligt med australiskt i ena semifinalen.

England–Colombia 80–20
England har gjort vad som behövs, och har nått kvartsfinal utan att imponera speciellt mycket. Jag tror att de fortsätter på den vägen.

Jag har inte sett Colombias 1–0-seger mot Jamaica. Men starkt att göra mål på det defensivt skickliga jamaicanska laget.

Colombia är det stora skrällgänget i det här mästerskapet. Och även om man har flera fina offensiva hot så tror jag att man har skrällt klart nu. Men vem vet, de kanske svävar vidare på den framgångsvåg som de skapat?

Tre veckor går fort när man har roligt. Det är tisdag morgon lokal tid, och det är dags för mig att göra som USA – resa hem.

Det här inlägget skriver jag på flygplatsen i Auckland. Utanför fönstret var det alldeles nyss spöregn. Men himlen sprack upp ganska snabbt, och nu bryter solen in mellan molnen. Lite så har det varit under tre vinterveckor här i Nya Zeeland.

Det började med spöregn och kyla. Efter några dagar funderade jag över hur mina skor skulle klara det här vädret. Men sedan blev det bättre. Och totalt sett har jag nog haft tur med vädret. De senaste dagarna i Auckland har exempelvis varit fantastiska.

I går var jag i fanområdet Fan Festival och såg England slå ut Nigeria efter straffläggning. Nigeria har väl kanske varit den här turneringens allra största överraskning. De har ju i och för sig haft många bra ungdomslag, och hävdat sig bra i F17-mästerskapen. Men organisationen kring A-landslaget har ju hela tiden var sorgligt oseriös.

Nu verkar Randy Waldrum har styrt upp det. Och jag tycker att Nigeria var förtjänt av att vinna mot England. Men slår man två straffar över eller långt utanför så går man sällan vidare i mästerskap. Fråga USA…

Det jag sett av Nigeria så har målvakten Chiamaka Nnadozie imponerat stort. Jag tyckte att hon var bra redan i Frankrike för fyra år sedan. Det förvånar mig att hon inte är i en större klubb än Paris FC. Som jag ser det skulle hon till och med kunna vara den bästa målvakten i världen just nu.

Jag har även imponerats av Christy Ucheibe – en riktig klassmittfältare. Jag minns inte att det pratades så mycket om henne när hon spelade i elitettan för Assi. Men det känns som att det kommer att pratas mycket om henne i framtiden.

Hos England gjorde Lauren James bort sig när hon medvetet trampade på en nigeriansk spelare. James lär inte spela varken i kvarts- eller eventuell semifinal.

Gårdagens andra match såg jag från hotellsängen. Australien vann säkert mot Danmark med 2–0, och fick tillbaka Sam Kerr. En bra dag för Tony Gustavsson och The Matildas.

Hittills har jag sett större delen av alla de sex åttondelsfinaler som spelats. Vi får se om jag på något sätt kan se tisdagens båda matcher under den 40-timmarsresa som just är påbörjad.

Spanien
Nederländerna

Japan
Sverige

Australien
Frankrike/Marocko

England
Colombia/Jamaica

Jag har nu lämnat mitt material till BT. Klockan närmar sig två på natten här i Auckland, så det blir inget långt inlägg. Men vilken sanslöst sjuk match det här blev. Sverige fick egentligen aldrig till något spel. USA var bättre på det mesta.

Men vad gjorde det när Zecira Musovic gav precis de svar man ville ha. Hon gjorde en supermatch, räddade alla amerikanska skott – och fick en femma i betyg av mig.

Tack vare mäktiga Musovic spelar Sverige kvartsfinal på fredag. Eller, tack vare mäktiga Musovic och modern målkamerateknologi. För vilken sjuk straffläggning vi fick se.

Där räddade inte Musovic något skott. Men möjligen att hon hade skrämt upp amerikanskorna så under själva matchen att de fick stora darren. För tre av USA:s sju straffar gick utanför ramen.

USA hade faktiskt tre matchbollar. En drog Sophia Smith utanför. De andra två räddades genom snygga straffar från Hanna Bennison och Magdalena Eriksson.

Och när Sverige väl fick matchboll behövdes målfoto för att avgöra om Lina Hurtig:s skott var över linjen eller inte. Den var inne med så liten marginal att det inte ens gick att se på tv-bilderna. Kan det han handlat om någon millimeter?

Men inne var bollen, och nu väntar en ny jätteutmaning på Eden Park här i Auckland på fredag. Japan är ännu bättre än USA på att hålla i bollen.

Spanien
Nederländerna

Japan
Sverige

Australien/Danmark
Frankrike/Marocko

England/Nigeria
Colombia/Jamaica

Vi närmar oss avspark i Melbourne. Och nerverna börjar komma. Jag såg att Frida Fagerlund skriver i Aftonbladet att hon är orolig för att det känns för bra inför den här matchen. Jag har haft samma tanke.

När jag såg hur USA var centimetrar från att bli utslaget av Portugal fick jag ett lugn i min kropp som jag inte brukar ha. En känsla av att amerikanskorna var för svaga för att prestera i det här mästerskapet. Att det var perfekt att få dem i åttondelsfinalen.

Den sköna känslan har jag haft fram till för någon timme sedan. Då började man ändå tänka på att det faktiskt är USA vi möter, oslagbara USA.

Härom dagen frågade en nyzeeländsk journalist mig om hur jag rankar årets svenska landslag jämfört OS-laget för två år sedan. Jag sa att jag ännu så länge håller OS-laget lite högre. Dels för att Caroline Seger var i sitt livs form. Dels för att vi hade en bättre målvakt då.

Den andra punkten var den viktigaste. Zecira Musovic imponerade verkligen inte mot Sydafrika och Italien. Nu är det upp till bevis för henne. Hon får väldigt gärna visa både mig och alla andra som varit tveksamma att vår oro har varit obefogad.

Det blir ju som Aftonbladet avslöjade i går samma elva som i de två inledande matcherna. Alltså: Musovic – Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Elin Rubensson, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani (kapten) – Stina Blackstenius.

När jag läst in mig på matchen såg jag att ESPN lyfter fram statistik som är lite lätt oroande. Nämligen att USA:s xG i gruppspelet var att det borde ha gjort åtta mål. De satte tre.

Dessutom hade amerikanskorna näst flest avslut av alla lag i gruppspelet, 62 stycken. Men man träffade bara inom ramen med 25 procent av de där avsluten, och endast sex procent blev mål.

Normalt brukar USA göra mål på cirka elva procent av sina avslut. Om den sämre utdelningen nu beror på självförtroende kan det vända snabbt. Så det gäller definitivt för Sverige att hålla emot under den inledande anstormningen som man alltid utsätts för mot amerikanskorna.

Det gäller också att vårt försvar är vaksamt på defensiva fasta situationer. Och att vi har samma skärpa på de egna hörnorna som i de två första matcherna. Då kan det här gå vägen.

Jag läser på Fifas hemsida att Alex Morgan fortfarande på amerikanskt VM-guld. Och omöjligt är det inte. I varje fall inte om de amerikanska spelarna klarar av att tänka som Abby Wambach uppmanar dem att göra:

Jag hade grym tajming med förbindelserna, och trodde att jag bara skulle missar första 15–20 minuterna av Japan–Norge. Men tekniskt strul gjorde att pendeltåget stannade efter någon kilometer, och jag missade hela den första halvleken.

Men jag kunde se hela den andra. Och där såg jag hur Vilde Bøe Risa tidigt i halvleken snyggt assisterade Risa Shimizu till Japans 2–1-mål. Sedan höll Japan i bollen i 25 minuter utan att skapa så jättemycket.

Jag förstod på kommentarer i sociala medier att matchen hade sett ut på ett liknande sätt även före paus. Att det var Japan som hade bollen, men de behövde hjälp från Norge för att få utdelning.

Noterbart var att kritiserade förbundskaptenen Hege Riise valde att tänka defensivt i sin startelva, bland annat valde hon att starta Frida Maanum på bänken. Arsenalspelaren kom in i 63:e samtidigt som Carina Saevik.

Saevik fick ett superläge att kvittera i 77:e minuten, men sköt utanför. Då hade Riise även just bytt in Ada Hegerberg och gått upp på två forwards. Lyonstjärnan och Sophie Roman Haug är ett väldigt nickstarkt anfallspar. Och den taktiska förändringen förändrade matchbilden. Plötsligt fick Norge större bollinnehav.

Men det öppnade kontringslägen för Japan. Och det såg vi ju mot Spanien hur bra Nadeshiko är på att kontra. I 81:a minuten avgjorde skytteligaledaren Hinata Miyazawa matchen med sitt 3–1-mål.

Saevik hade en bra nick på slutet, men Ayaka Yamashita lyckades stoppade bollen bara centimeter från mållinjen. Och det blev aldrig riktigt spännande efter 3–1-målet.

I morgon skall de två högst rankade lagen som är kvar i turneringen mötas – världsettan USA och trean Sverige. Det är ju en tradition att vårt lag skall möta USA:s. Det är sjätte VM:et i rad som lagen stöter på varandra. De tidigare matcherna har slutat så här för svensk del:

2003: Förlust med 3–1
2007: Förlust med 2–0
2011: Seger med 2–1
2015: Kryss, 0–0
2019: Förlust med 2–0

Hur går det 2023? Jag träffade journalister från flera olika länder som höll Sverige som favoriter. Det här börjar nästan kännas lite kusligt…

Aftonbladet har för övrigt varit bra på att avslöja den svenska startelvan i det här mästerskapet. Nu skriver de att det blir samma spelare som startade i de två första gruppspelsmatcherna. Det är väl exakt den elva jag hade gissat på. Den som är mest samspelad.

Slutligen kör jag väl slutspelsträdet igen. Det ser numera ut så här:

Spanien
Nederländerna/Sydafrika

Japan
Sverige/USA

Australien/Danmark
Frankrike/Marocko

England/Nigeria
Colombia/Jamaica

I höst skall Sverige spela i samma grupp som Italien, Spanien och Schweiz i nya Nations League, en turnering som även fungerar som OS-kval. Italien tog vi en storseger mot i gruppspelet.

I kväll har jag kollat in de båda andra lagen på Eden Park i Auckland. Det skulle vara en match, en åttondelsfinal i VM. Men det var uppvisning.

Jag tyckte att Schweiz såg både blekt och uddlöst ut mot Nya Zeeland i sista gruppspelsmatchen. Det var tydligen ingen synvilla. För den här matchen var avgjord redan efter den första halvleken. Och då bjöd ändå Spanien sina motståndare på ett anmärkningsvärt självmål.

I paus var det 4–1 i mål och 18–0 i avslut. 15 av Spaniens avslut hade kommit inne i Schweiz straffområde. I paus gjorde Inka Grings tre byten, plus att hon flyttade om i laget och bytte formation från 4–3–3 till ett mer utpräglat 4–5–1.

Schweiziskorna fick också bättre defensiv kontroll efter paus. Men det kan ju faktiskt också ha berott på att Spanien inte behövde anfalla på samma sätt som i första halvleken.

Totalt sett gjorde Schweiz en riktigt svag insats. Lia Wälti hade platsat i Spanien, för de saknar en mer utpräglad sexa i Patri Guijarro:s frånvaro, och Wälti är en högklassig spelare. Men annars såg jag inget hos Schweiz som skrämmer inför Nations League.

Spanien däremot…

Det spanska laget ser väldigt starkt ut. Bäst av dem alla är Aitana Bonmati. Hon var så bra i den första halvleken att det nästan var skrattretande. Det viskades på pressläktaren om att Aitana är bäst när inte Alexia Putellas spelar, för att de inte är så förtjusta i varandra. Huruvida det stämmer vet jag inte, men klart är att Aitana var fantastisk i dag.

Efter matchen fick vi en drygt tre minuter lång intervju med Aitana på engelska. Vi var i första han Süddeutsche Zeitung och nyzeeländska NZ Herald. Men jag hakade också på. Den intervjun skriver jag ut om någon dag. Då kan jag även bjuda på lite spaningar kring det spanska spelet. Men nu skall jag försöka ta mig in till centrala Auckland för att åtminstone kunna se andra halvleken av Japan–Norge.

Innan jag sätter punkt så måste man ju hylla publiksiffran här i kväll – 43 217. Fantastiskt.

Det har gått 16 dagar sedan VM invigdes på Eden Park i Auckland. Jag var på plats då, och jag är tillbaka nu när det är dags att dra igång slutspelet.

För mig är det dock sista VM-matchen på plats för den här gången. Det handlar alltså lite om att sluta en cirkel.

När jag planerade in den här matchen tänkte jag att det skulle bli Norge mot Japan eller Zambia. Efter öppningsmatchen började jag hoppas på att det skulle vara Nya Zeeland som spelade på sin nationalstadion i kväll. Men det blev alltså Schweiz och Spanien.

Det blir intressant att se hur stor publiksiffra vi får i dag. Nationalhjältarna All Blacks laddar upp inför VM med att spela träningsmatch mot Australien just när det här inlägget skrivs. En del allmänt sportintresserade nyzeeländare väljer nog hellre rugbyn.

Men annars är det på alla sätt en perfekt fotbollskväll. Det har varit en underbar vårdag i Auckland med en temperatur på cirka 20 grader. Och nu 15.45 är det sol över större delen av planen. Jag ser dock att den sektion jag skall sitta på är i skugga. Så förstärkningsplaggen kan nog göra nytta även i dag.

Det har konstant varit kallt på alla matcher. Senast i Hamilton på Sverige–Argentina var det dessutom blött, vilket gjorde att man frös, trots vantar och flera lager av kläder.

Det här är den sjätte matchen jag sett på plats. Jag hade utan jättemycket ansträngning haft möjlighet att se ytterligare fyra, men har valt att passa på att se lite av landet Nya Zeeland också. Inte bara fotboll.

Från det jag har sett av VM har arrangemanget funkat utmärkt. Visst kan man gnälla på att det har varit pulverkaffe i pressrummen i Hamilton och Wellington, samt att det inte har funnits vatten till oss reportrar. Men det är detaljer. Och här i Auckland är det både riktigt kaffe och tillgång till vatten.

Funktionärerna har hela tiden varit väldigt hjälpsamma. En bra grej är att man åker gratis kollektivtrafik på sin ackreditering. På matchdagarna åker alla med matchbiljett också gratis tåg och buss. Även kollektivtrafiken har funkat perfekt de gånger jag använt den. Hjälpsamma värdar på stationerna har sett till att man inte kan komma fel.

Efter matcherna har jag ju oftast dröjt kvar i mixad zon, eller mediecenter. Men efter Spanien–Costa Rica lämnade jag Sky Stadium i Wellington ihop med de cirka 20 000 åskådarna. Då imponerades jag av hur snabbt och effektivt utrymningen av arenan gick. Hur pendeltåg, bussar och taxibilar stod redo att transportera vidare publiken.

Men där kan det bli ett bakslag i kväll. Inte här i Auckland, utan just i Wellington, där den sena matchen spelas mellan Japan och Norge. Tydligen har man satt in extra bussar och tåg efter matchen. Men de avgår efter ordinarie tid. Blir det förlängning och/eller straffar riskerar det att bli transportkaos. Eller så kanske vi får se stora delar av arenan tömmas efter 90 minuter.

Exakt samma sak hände ju i Lyon under semifinalerna och finalen vid förra världsmästerskapet. Det fanns inga extra transportresurser för förlängning och/eller straffar. Som bekant gick Sveriges semifinal mot Nederländerna till förlängning. Då minns jag hur folk reste sig och lämnade arenan efter ordinarie tid. De hade inte kommit hem annars.

Arrangemanget här i Nya Zeeland är klart bättre än det i Frankrike. Men det är förstås inget bra att det blir sådana här transportmissar igen. Det borde Fifa ha kunnat ordna på något sätt.

Intressemässigt har ju VM ändå blivit en jättesuccé. Det har varit bra publiksiffror hela vägen.

En nyzeeländsk journalist jag lärt känna under VM sa just till mig att:

”Jag tycker att vi har skött oss bra för att vara ett rugbyland.”

Sverige–Argentina sågs exempelvis av 17 907 personer. Det måste anses vara en supersiffra i skitväder i tråkiga Hamilton.

En notering från den matchen är att man hade ståplatsläktare på ena kortsidan – den läktare där den argentinska klacken stod. Det förvånade mig, för jag trodde inte att man fick ha ståplats på internationella matcher. Men där måste jag ha trott fel…

Så till den match som snart börjar ute i Aucklandssolen. Spaniens förbundskapten Jorge Vilda har rört om rejält i sitt lag. Det blir spännande att se hur det slutar.

I dag är det vilodag i VM. Men faktum är att mästerskapet fortsatt får väldigt stort utrymme här i Nya Zeeland. Hela dagarna rullar det matcher på sportbarerna, det är reklam längs med vägar och på radion. Och så pratar man om VM på nyheterna.

I dag var det dock inte fokus på några roliga nyheter, utan det handlade om att Fifa nu utreder om Zambias förbundskapten Bruce Mwape gjort sig skyldig till sexuella närmanden mot en av sina spelare inför den sista gruppspelsmatchen.

Trots sådana skitnyheter så är det faktiskt fortsatt lite VM-feber i det utslagna arrangörslandet. Nästan alla man pratar med har förvånansvärt bra koll på resultat, och vilka som spelar när och var.

Som ni förstår har jag alltså inte rest med vårt landslag till Melbourne, utan jag är kvar i Auckland. Här kommer jag att se morgondagens första åttondelsfinal på plats, den mellan Schweiz och Spanien. Sveriges match på söndag får jag se på nyzeeländsk tv.

Men först måste jag förstås tippa åttondelsfinalerna. Det har ju varit väldigt mycket skrällar i gruppspelet. Men jag tror kanske att flera av skrällagen är så nöjda med det de redan har gjort att vi får en ganska favoritbetonad start på slutspelet.

Men det här är livsfarligt. Jag har tippat uselt hittills i VM, och nu har jag en känsla av att Sverige kommer att slå ut USA. Så här skrev jag om åttondelsfinalen i min BT-krönika efter Argentinamatchen:

”Motståndarna USA är inte bara etta på världsrankingen. Laget har tagit medalj i alla de åtta VM-slutspel som avgjorts, får ett dygns längre vila än Sverige och måste alltid räknas favorit i utslagsmatcher – oavsett motstånd.
Men bortsett från de sakerna har det aldrig varit ett bättre läge att möta USA i ett VM-slutspel.
Sverige känns starkt och harmoniskt, samtidigt som det här amerikanska laget är det sämsta jag sett på närmare 15 år.”

Två dagar senare har jag inte ändrat mig på någon av de här punkterna. Men det finns förstås saker att vara lite rädd. En är att amerikanskorna skall vara extremt revanschsugna efter att ha sågats rätt rejält efter gruppspelet.

En av lagets hårdaste kritiker var Carli Lloyd som närmast verkade chockad över hur hennes gamla lagkamrater dansade efter krysset mot Portugal i tisdags. Hon fick i sin tur sedan rätt mycket kritik för att hon gick så hårt åt laget. Den kritiken besvarade hon så här:

En annan sak man kan vara lite rädd för är att allt nu är nollställt. Lloyds tidigare lagkompis och numera kollega på Fox Sports Heather O’Reilly fick uppdraget att peppa de amerikanska supportrarna.

Då började hon med att konstatera att ett VM består av två fristående delar. Den första är gruppspelet, som man bara skall överleva. De lagen som går vidare börjar sedan om från noll. Och det är i slutspelet man skall prestera – något USA varit mästare på.

Hon kom också in på att amerikanska lag varit ifrågasatta tidigare, men att man fått pusselbitarna att falla på plats i rätt ögonblick – och kommit hem med VM-guld.

Vi får se om årets amerikanska lag har fått alla bitar på plats till söndag. Här är i alla fall mina odds för åttondelsfinalerna:

Schweiz–Spanien 25–75
Nederländerna–Sydafrika 90–10

Japan–Norge 80–20
Sverige–USA 60–40

Australien–Danmark 70–30
Frankrike–Marocko 90–10

England–Nigeria 80–20
Colombia–Jamaica 60–40

VM:s gruppspel är över och jag ser Marocko jubla ohämmat, och förbundskapten Reynald Pedros gråta glädjetårar. Marocko är vidare – Tyskland är utslaget.

I grupp H tippade jag att Tyskland skulle vinna närmast före Sydkorea. När slutomgången startade var det Colombia före Tyskland. Men redan i sjätte minuten av kvällens matcher så passerades tyskorna av det Marocko som man ju besegrade med hela 6–0 i premiären.

Den vanliga bilden av tyska landslag är att de alltid kommer tillbaka, ofta med segermål i slutminuterna. Den bilden kanske mer stämmer på herrlaget än på damerna. För enligt kommentatorn på nyzeeländska Sky Sport har Tysklands damlag inte vunnit en VM-match där man kommit i 1–0-underläge sedan finalen mot Sverige 2003.

Det tycks alltså vara otroligt viktigt för Tyskland att göra matchens första mål. Det gjorde man alltså inte i dag. Och utöver två–tre minuter i slutet av första halvleken var Tyskland kvar på tredjeplatsen i gruppen hela dagen.

Det blev 15 övertidsminuter i tyskornas match mot Sydkorea. Men det räckte inte för Tyskland. Trots att Alexandra Popp kändes glödhet lyckades inte laget komma till mer än 1–1.

Parallellt med Tyskland–Sydkorea vann Marocko med 1–0 mot Colombia. Det innebär att just Colombia vinner gruppen på sex poäng, lika många som tvåan Marocko.

Dagens två matcher avslutade ett gruppspel späckat av skrällar. Inför VM sa jag att det fanns nio–tio lag som kunde ta guldet. Tre av dem är ute redan efter gruppspelet: Tyskland, Kanada och Brasilien. Och USA var ett stolpskott ifrån att också åka ut.

I morgon är det en vilodag utan VM-fotboll. Det är bara tre lag som klarat gruppspelet med full poäng: Japan, England och Sverige. Och det är även tre lag som ännu inte har släppt in något mål: Schweiz, Japan och Jamaica.

Tittar vi på världsdelarna så har Afrika lyckats bäst med tre lag vidare av fyra startande. Näst bäst har det gått för Europa med åtta av tolv lag vidare. För alla andra världsdelar har majoriteten av de deltagande lagen fått boka hemresor.

På lördag drar slutspelet igång. Kollar man trädet har England fått en makalöst bra väg till semifinal:

A1 Schweiz
C2 Spanien

E1 Nederländerna
G2 Sydafrika

C1 Japan
A2 Norge

G1 Sverige
E2 USA

B1 Australien
D2 Danmark

F1 Frankrike
H2 Marocko

D1 England
B2 Nigeria

H1 Colombia
F2 Jamaica

Först gick Sydafrika vidare ur Sveriges grupp. Och nu lyckades Jamaica skicka ut Brasilien med Pia Sundhage och Marta ur turneringen.

Utan att ha sett så mycket av Jamaicas två senaste matcher så måste man ju imponeras över den bragd laget gjort genom att ta poäng av både Frankrike och Brasilien. Jamaica håller nollan i gruppspelet och går obesegrat vidare till åttondelsfinal, vem hade trott det?

Och nu kan de få möta Colombia…

Samtidigt som det förstås är kul att det blir lite skrällar så lider man med svenskarna i Brasilien. Jag trodde faktiskt att Sundhage hade något på gång. Nu är väl risken istället uppenbar att hon får se sig om efter ett nytt jobb.

A1 Schweiz
C2 Spanien

E1 Nederländerna
G2 Sydafrika

C1 Japan
A2 Norge

G1 Sverige
E2 USA

B1 Australien
D2 Danmark

F1 Frankrike
H2 Colombia/Tyskland/Marocko/Sydkorea

D1 England
B2 Nigeria

H1 Colombia/Tyskland/Marocko
F2 Jamaica

I kyla och horisontellt regn vann Sverige med säkra 2–0 mot Argentina i dag.

Jag sitter i presscentrat i Hamilton. Det här var den femte och sista VM-matchen i stan, och arrangörerna har börjat avveckla verksamheten.

Jag är trött och orkar inte skriva något längre inlägg. Men känslan är att det inte behövs. Den första halvleken i dag var väldigt händelsefattig. Sverige var det något bättre laget, men 0–0 var ändå ett rättvist halvtidsresultat.

Efter paus tog Sverige ett klart grepp om matchen, och segern var till slut odiskutabel. Noterbart var att Sverige fick med Sydafrika till slutspelet. Italien och Argentina är således utslagna.

Efter matchen handlade mycket av eftersnacket om USA. Ingen av de svenska spelarna såg direkt skräckslagen ut inför den matchen. Flera av dem pratade om 50/50-match. Kanske är det så.

Klart är att det blir väldigt spännande på söndag 11.00 svensk tid. Väldigt spännande.

Tillägg: Här är en länk till min BT-krönika från onsdagens match, en krönika som blickar framåt mot söndagens åttondelsfinal.

Det blir som väntat massor av ändringar i den svenska startelvan inför den tredje och sista gruppsspelsmatchen, den mot Argentina som inleds om en timma.

Efter att ha kört med identisk elva i de två första matcherna väljer Peter Gerhardsson nu att skifta på nio positioner. Bara mittbackarna Amanda Ilestedt och Magdalena Eriksson är kvar från de två första matcherna. Men det är väl rimligt att tro att de kommer att bytas mot Nathalie Björn och Linda Sembrant i halvtid.

Noterbart också att Caroline Seger startar en match för första gången på ungefär ett år. Även här är det rimligt att tro på ett byte i halvtid.

En annan anmärkningsvärd sak är att Lina Hurtig in startar. Det leder ju till funderingar om hon är skadad igen?

Något att ha ögonen på är förstås hur Jennifer Falk sköter sig i målet. Målvaktsfrågan var ju en het potatis inför mästerskapet, och Gerhardsson har sagt att han aldrig har funderat så mycket över ett målvaktsval som inför det här VM:et. Han har valt att satsa på Musovic. Men frågan är om Falk kan ta över som förstaval om hon gör en stark insats.

Här är dagens svenska elva enligt 4–4–1–1: Jennifer Falk – Stina Lennartsson, Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Anna Sandberg – Sofia Jakobsson, Hanna Bennison, Caroline Seger (lagkapten), Olivia Schough – Madelen Janogy – Rebecka Blomqvist.

Argentina har ställt upp sitt lag enligt 4–5–1 och ser ut att starta så här: Vanina Correa – Sophia Braun, Eliana Stabile, Julieta Cruz, Adriana Sachs – Aldana Cometti, Romina Nunez, Florencia Bonsegundo, Camila Gomez Ares, Estefania Banani – Mariana Larroquet.