Namn är inte alltid så lätt som man tror. Som journalist är jag väldigt noga med att få rätt på namn. Att få sitt namn korrekt återgivet är viktigt för de allra flesta. Minsta lilla fel gör att många personer känner att: ”Det där är inte jag”.
Eftersom jag i princip bara skriver är det stavningen det handlar om för min del. Man kan tro att det är en lätt sak. Men det är det faktiskt inte alltid. Det finns exempelvis folk som ändrar sin stavning utan att ändra i folkbokföring eller pass. Och då är det inte självklart vad man skall gå på.
I TV, radio, poddar och för arenaspeakers är det uttalet som gäller. Här skiljer det sig väldigt mycket från person till person hur noga olika yrkespersoner är med att säga rätt. Vissa verkar gå på känsla och gissar på alla namn, medan andra kämpar hårt för att kunna säga rätt.
Bengt Skött på Radiosporten är ett fördöme på området. Han lägger massor med tid på att få spelare och ledare att själva säga sina namn. Jag har hört att den klassiska filmjournalisten Nils Petter Sundgren inledde alla sina tv-intervjuer med att be intervjupersonen säga sitt eget namn, även internationella superstjärnor. Jag vet inte om det stämmer. Men jag hoppas det, för jag tycker att det är så enkelt att det är genialiskt.
Jag har i alla fall inspirerats av det och frågar ofta om uttal av för- eller efternamn. Det även på personer jag tror jag vet vad de heter. Men ibland uttalas ett namn felaktigt så många gånger att folk tror att felet är rätt.
När det gäller uttal av utländska spelare kan man ju diskutera om namnen skall uttalas på svenska eller på originalspråket. Personligen tycker jag att man skall försöka uttala som personen själv gör, alltså på originalspråket. För även när jag är i engelskspråkiga länder heter jag ju Johan Rydén och inte Djohann Rajden.
I helgen noterade jag att WSL har låtit många av ligans profiler säga sina namn. Vissa verkar ha missförstått uppdraget och uttalar på engelskt sätt. Men de flesta gör rätt, och det var några uttal jag hajade till vid.
Bland annat fick jag lära mig att Manchester Uniteds brasilianska anfallsstjärna Geyse Ferreira uttalsmässigt inte har ett g i början av sitt namn utan ett j. Hon säger det som ”Jejsi”. Och Vivianne Miedema uttalar sitt förnamn ”Fifi-anne” och efternamnet ”Midemma”.
Här nedan är klippet jag åsyftar. Jag hade gärna sett att våra damallsvenska lag gjorde likadant. Det hade hjälpt både journalister och arenaspeakers. Men framför allt hade det hjälpt spelarna.
Strax efter lunch på söndagen var det engelskt prestigemöte och tillika Londonderby när Chelsea tog emot Arsenal. Hemmalaget vann med 1–0 efter straffmål från inhopparen Guro Reiten i 84:e minuten. I och med segern har Chelsea kopplat ett järngrepp om guldet. Faktum är att det i princip känns avgjort redan med tio omgångar kvar att spela.
Det var 34302 åskådare på plats på Stamford Bridge. De flesta höll säkert på Chelsea och var därmed nöjda med matchen. Jag hade på den på tv:n medan jag gjorde andra saker. Det är inte helt ovanligt att man plötsligt sitter där och kollar in matchen och glömmer bort att man egentligen borde göra något annat. Men det här toppmötet fångade aldrig min fulla uppmärksamhet. Spelet var helt enkelt inte tillräckligt medryckande.
Vi hade två svenska spelare i de båda startelvorna, Nathalie Björn och Johanna Rytting Kaneryd. Det var ingen skräll, utan det är de båda svenska spelarna som fått rejält med speltid i de båda stora Londonklubbarna den här säsongen.
Kul att kompisarna har slagit sig in i mästarlagets startelva. Men Björn kommer att få kämpa för sin plats framöver. Inför avspark i Londonderbyt presenterade nämligen Chelsea Naomi Girma som nyförvärv. Den amerikanska backstjärnan uppges köpas loss från San Diego för ny världsrekordsumma. Enligt den ofta insatta amerikanska journalisten Jeff Kassouf låg summan på över en miljon dollar. Det innebär i så fall närmare elva miljoner kronor.
Official: #USWNT defender Naomi Girma has joined Chelsea from San Diego Wave FC for a world-record transfer fee — the first $1 million transfer in women's soccer history, per multiple sources. Deal through summer 2029. Just announced at Stamford Bridge.
Även för Rytting Kaneryd väntar hårdare konkurrens framöver eftersom Lauren James är tillbaka efter ett par månaders frånvaro. Det var James som skaffade den matchavgörande straffen. Ännu så länge har Björn och JRK alltså haft stort förtroende i Chelsea.
Zecira Musovic har däremot haft en tuff säsong. Hon har så här långt inte stått en enda minut i ligan. Under hösten blev det däremot fem matcher i Champions League för landslagsmålvakten och hon har nu även fått spela en match i ligacupen. I Arsenal är det Stina Blackstenius som har störst förtroende. Hon byttes in i 66:e minuten i dagens match. Landslagsanfallaren brukar just komma in från bänken. Hon har bara fått starta en ligamatch den här säsongen.
Och kollar man hur det ser ut med speltid för våra svenska WSL-proffs så här tolv omgångar in i serien så kan man väl tycka att många av dem har gått till lite för bra klubbar. I varje fall om det är speltid de är ute efter. Utöver Björn och JRK är det bara Amanda Nildén i Tottenham och My Cato i seriejumbon Crystal Palace som är ordinarie i sina lag.
Det är betydligt fler som sitter på bänken eller läktaren. Utöver Musovic har kvartetten Lina Hurtig, Rosa Kafaji, Marika Bergman Lundin och Anna Sandberg fortfarande inte fått starta en enda ligamatch den här vintern.
Här är facit så här långt för de svenska spelarna i WSL:
Zecira Musovic, Chelsea – Har inte fått spela i ligan. Har däremot spelat fem matcher i Champions League. Nathalie Björn, Chelsea – 641 spelminuter (7 starter och 3 inhopp), 1 mål Johanna Rytting Kaneryd, Chelsea – 890 spelminuter (11 starter och 1 inhopp), 4 mål
Stina Blackstenius, Arsenal – 301 spelminuter (1 start och nio inhopp), 2 mål Rosa Kafaji, Arsenal – 110 spelminuter (7 inhopp), 1 mål Amanda Ilestedt, Arsenal – är tillbaka i träning efter mammaledighet Lina Hurtig, Arsenal – 50 spelminuter (4 inhopp), 1 mål
Matilda Vinberg, Tottenham – 341 spelminuter (4 starter och 5 inhopp), 0 mål Amanda Nildén, Tottenham – 792 spelminuter (9 starter), 1 mål
Marika Bergman Lundin, West Ham – 7 spelminuter (2 inhopp), 0 mål Anna Sandberg, Manchester United – 69 spelminuter (4 inhopp), 0 mål Cornelia Kapocs, Liverpool – 396 spelminuter (5 starter och 5 inhopp), 2 mål My Cato, Crystal Palace – 978 spelminuter (11 starter), 1 mål
För Emilia Pelgander har vi slutstatistik för den här säsongen. Hon är ju utlånad från Leicester till FC Rosengård under våren. Hennes andra säsong i WSL slutar med fem korta inhopp på totalt 46 minuter och på noll mål
Under lördagen har den svenska matchsäsongen 2025 dragit igång med en handfull träningsmatcher. Bland annat föll Häcken med 4–0 mot Wolfsburg och Rosengård föll med 2–0 mot Brøndby. Själv åkte jag till Alströmervallen i Alingsås och såg nykomlingen AIF ta emot fjolårsfemman IFK Norrköping.
Det är ingen idé att dra några slutsatser från matcher så här tidigt på säsongen. Huvudsyftet med de här matcherna är oftast fysisk, att ge matchvana till så många spelare som möjligt. Och både Alingsås och Norrköping gjorde massor av byten både i paus och i den andra halvleken.
Norrköping vann med 3–0 efter 0–0 i halvtid. En snabb slutsats är ju ändå att Peking har en klart bredare trupp. Medan Alingsås startade med något som liknade en tänkt startelva hade östgötarna exempelvis Sofia Hjern, Fanny Andersson och Wilma Leidhammar på bänken. Den trion bytte Stellan Carlsson in i paus.
I andra träningsmatcher i dag vann Kristianstad med 5–2 mot Trelleborg och Linköping med 3–1 mot Kif Örebro. Dessutom spelade AIK och BP oavgjort, 1–1.
Annars har ju den här veckans stora damfotbollsnyhet varit att Peter Gerhardsson slutar som svensk förbundskapten efter sommarens EM-slutspel. Oavsett hur det går där har Gerhardsson förvaltat vår gyllene generation på ett mästerligt sätt under åtta år. Han tog över ett stukat landslag som hade åkt ur EM i kvartsfinal, och som var nere på elfte plats på världsrankingen.
Nu ligger vi femma och Gerhardsson har lett Sverige till minst semifinal i alla de fyra mästerskap han basat över landslaget; VM-brons 2019, OS-final 2021, EM-semifinal 2022 och VM-brons 2023. Han har hjälpt till att skrämma bort Tysklandsspöket och borde ha varit olympisk mästare. För det var ju den där OS-finalen som skulle ha skänkt guldkant till Gerhardssons tid vid rodret.
I sommar får Gerhardsson en sista chans att leda landslaget till en stor titel. Även om det skulle misslyckas får man nog säga att han har varit den bästa förbundskaptenen vi haft. Men vi får alltså vänta några månader innan vi gör den slutgiltiga sammanfattningen.
Det som däremot är igång är jakten på ersättaren. Det namn som omgående nämndes i alla möjliga sammanhang var Tony Gustavssons. Men det finns förstås fler. I Aftonbladet lanserade min namne Anna Rydén den danska förbundskaptenen Andrée Jeglertz. Och bloggarkollega Rainer Fussgängerförde fram trionRobert Vilahamn, Elena Sadiku och Caroline Seger.
Själv har jag inte tänkt så mycket på olika kandidater. Jag noterade förstås att vi kan stryka Elisabet Gunnarsdottir, hon blev ju klar för Belgien tidigare i veckan.
Efter lördagens match i Alingsås bytte jag några ord med Dennis Popperyd och Stellan Carlsson. I bilen hem slog det mig att Carlsson skulle vara en tänkbar förbundskaptens-kandidat. Han har varit otroligt bra på att göra fina resultat med begränsade medel. Och känslan är väl att om Sverige skall kunna hålla sig kvar topp tio i världen kommer det att krävas en förbundskapten som kan trolla med knäna.
Under Gerhardssons framgångsrika tid har landslaget byggts kring de båda guldlagen från U19-EM 2012 och 2015, alltså årskullarna 1993/1994 och 1996/1997. De här spelarna har inte sett sitt bäst-före-datum ännu. Men det kommer ändå att vara dags att på allvar börja matcha in yngre spelare.
De senaste inläggen här på bloggen har mer eller mindre handlat om förändringarna i FC Rosengård. Det finns anledning att gå vidare med det ämnet även i det här inlägget.
För i veckan har Sydsvenskan pratat med Olivia Schough. Hon konstaterar att det blir en enorm förändring för de startspelare som är kvar. Och hon verkar inte speciellt nöjd med hur klubbledningen har sålt in förändringarna. Hon säger:
”Jag tror att hade klubben gått ut och sagt att de verkligen skulle fortsätta på vägen ”vi är bäst i Sverige och vi vill ha ett slagkraftigt lag som kan gå långt i Champions League” och verkligen hade försökt förlänga med viktiga spelare, hade man kanske tänkt annorlunda som spelare.”
I artikeln får Schough frågan om hon tror att FC Rosengård kommer att ta sig tillbaka till högsta nivån igen. Svaret:
”Det är helt omöjligt att veta. Det beror på vad klubben vill med det här. Nu blir det en omstart. I mina ögon ska Rosengård vara en toppklubb som vi – jo, jag säger vi fortfarande – alltid har varit. Jag önskar spelarna och tränarna allt gott. Just nu har de lagt mycket fokus på att sälja spelare. Så får vi se vad nyförvärven har att ge. Jag hoppas ledningen också förstår att Rosengård ska vara ett topplag, inte ett utvecklingslag.”
I veckan har Rosengård också presenterat två bra nyförvärv. Finländska landslagsanfallaren Oona Seveniusansluter från italienska AC Milan. Och Emilia Pelganderlånas från engelska Leicester. Sevenius skall ersätta Mai Kadowaki, och på pappret är finländskan ett större namn än japanskan. Så det här skulle faktiskt kunna vara en förstärkning.
Storasyster Pelgander är en skön karaktär som styr och hörs på planen. Det är också ett bra tillskott. Men det blir svårt för henne att på egen hand fylla luckorna efter de tre flyktade innermittfältarna Caroline Seger, Momoko Tanikawa och Ria Öling.
Även Hammarby har värvat två spelare i veckan. Emma Holmgren ansluter till sommaren, vilket antyder att Bajen planerar att sälja Anna Tamminen under året. Dessutom plockade man in Vera Blom, som är en spelare jag gillade i BP. Hon kan säkert göra nytta. Men jag tänkte ändå att Bajen skulle söka nyförvärv med lite större stjärnglans.
Veckans värvning har kanske ändå Kristianstads DFF stått för. För jag är väldigt nyfiken på att se Alexandra Jóhannsdóttir i damallsvenskan. Det är en spelare som jag har imponerats av i det isländska landslaget.
Jag har varit i Spanien under fem dagar och bevakat Elfsborgs herrars träningsläger. Under de fem dagarna har ni hjälpt mig på ett utmärkt sätt att hålla koll på alla händelser på transfermarknaden. Ni är verkligen grymma.
I förra inlägget skrev jag som bekant om läget i FC Rosengård. I det läge som var för en vecka sedan hade mästarklubben tappat spelare som totalt gjorde 63 mål i fjolårets damallsvenska. Jag bedömde just då att Rosengård hade en trupp som skulle kunna hamna varsomhelst på platserna tre till tio i årets damallsvenska.
Sedan dess har Rosengård tappat ytterligare 17 av fjolårets mål i och med att man säljer Mai Kadowaki och att Ria Öling inte förlänger. Totalt blir alltså Rosengård av med spelare som gjorde svindlande 80 mål i damallsvenskan 2024.
Något liknande kan aldrig tidigare ha hänt i svensk damfotboll. Det är ju nämligen extremt ovanligt att något lag ens gör 80 mål i damallsvenskan. Innan Rosengårds supersäsong i fjol hade det inte hänt sedan 2008, då Umeå IK gjorde just 80 mål. Värt att notera är ju att det bara var tolv lag i serien på den tiden.
Brandskattningen av toppspelare i Rosengård är alltså i högsta grad anmärkningsvärd. Och nu tror jag inte längre att mästarklubben har chans på de där tre topplaceringarna som innebär Champions Leaguekval 2026. Oavsett vad Rosengård får inte för nyförvärv de kommande månaderna börjar det kännas som att laget skulle göra en bragd om de tar medalj i år.
Utöver tappen i Rosengård har Hammarby värvat en spelare. Man plockade in Athinna Persson Lundgren som har potential, men som inte fick ut sin kapacitet under 2024.
Hammarby har även tappat Emma Westin till Celtic. Stockholms bästa lag har ännu så länge varit väldigt passivt i det här fönstret. Så här långt har man tappat fyra spelare och lånat ut två. Och Persson Lundgren är enda namnet på pluskontot. När smäller det till?
Hos grannen Djurgården har det smällt till i veckan. Under tre dagar presenterade man fyra nyförvärv och en uppflyttning. Plötsligt har stockholmarna en trupp som börjar se konkurrenskraftig ut.
Exakt hur starkt lag man har hänger på nivån på de båda nya mittbackarna Nanne Ruskanen och Camille Ashe. Eftersom Matilda Plan gått till AIK och Beata Kollmats tagit mammaledigt behövde ju Marcelo Fernandez lag ett helt nytt mittlås.
Mittbackarna blir alltså väldigt spännande att se. De allra mest spännande Djurgårdsförvärven är kanske ändå de båda talangfulla mittfältarna Olivia Ulenius och Elsa Pelgander. Det skall framför allt bli otroligt kul att se vad Pelgander har lärt sig under ett år i Juventus.
Ingen kan väl ha missat att FC Rosengård vann damallsvenskan 2024 på ett fullständigt fantastiskt sätt. Det har skrivits spaltmeter om att man hade full poäng när SM-guldet säkrades, att man bara tappade tre poäng på hela säsongen, och att laget till slut gjorde 99 mål framåt och bara släppte in nio. Man var alltså klart bäst framåt och nästan lika klart bäst bakåt.
Men vid sidan av planen verkar det inte ha varit lika fantastiskt. Och då tänker jag inte på de vidriga hot på Youtube som i första hand riktats mot en av lagets spelare.
Under senhösten och vintern har FC Rosengård inte imponerat. Tvärtom har Malmöklubben hittills gjort en väldigt dålig silly season. Faktum är ju att man på några månader ser ut att gå från ett lag som hade kunnat konkurrera på den europeiska arenan till ett som riskerar att hamna på nedre halvan i damallsvenskan. I det här inlägget konstaterade jag att tajmingen för nedrustningen av Rosengårds trupp var extremt dålig eftersom det svenska mästarlaget har en väldigt bra chans att kvala in till Champions Leagues nya ligaspel i det upplägg som införs nästa år.
Det är ungefär två veckor sedan jag skrev det där inlägget. Då trodde jag möjligen att Rosengård hade något trumfkort på ingång. När jag påbörjade det här inlägget hade man tappat ytterligare två ess utan att ta in någon ersättare. Och frågetecknen kring satsningen blev bara större och större.
Under lördagsmorgonen presenterade man dock norska landslagsspelaren Emilie Woldvik – lagets klart mest kittlande värvning den här mellansäsongen. Förhoppningsvis för Rosengårdssupportrar kan det vara fler värvningar av det slaget på gång. För det behövs.
I nuläget har man nämligen tappat spelare som gjorde 63 av de där 99 målen i fjolårets damallsvenska. Nu i vinter handlar det om Momoko Tanikawa 16, Olivia Holdt 13, Rebecca Knaak 12, Olivia Schough 10, Caroline Seger 3 och Jessica Wik 1. Och redan i somras lämnade Sofie Bredgaard 7 och Mia Persson 1.
Dessutom är det oklart om Ria Öling blir kvar. Hon gjorde fem mål i fjol, så risken är alltså uppenbar att man tappar spelare som gjorde 68 av de där 99 målen.
Det är en sjukt hög siffra. Självklart är det närmast omöjligt att fylla luckorna fullt ut. Men känslan har ju fram till i dag varit att FC Rosengård inte ens har försökt. Ingen skugga över de värvade anfallsspelarna. Maja Johansson och Molly Johansson är två spännande framtidsnamn. Men de gjorde fem (3+2) mål tillsammans i fjolårets damallsvenska. Det är inte ens rimligt att förvänta sig att någon av dem skall kunna nå upp i tvåsiffrigt antal mål i år. Utöver dem uppger Sydsvenskan att en finländsk anfallare är på väg in från AC Milan.
Förändringarna i Rosengård under hela den pågående silly season har väckt allt större förvåning och förundran hos mig. Jag har väntat på att Sydsvenskan skall komma med något djupgående reportage om vad som egentligen sker i den svenska mästarklubben nu i vinter. Men någon sådan text har inte kommit.
När nu först Olivia Holdt stack till England och sedan Olivia Schough till Italien började jag själv kolla lite närmare på vad som rapporterats kring FC Rosengård på sistone. Då har jag sett att Sydsvenskan trots allt har skrivit rätt mycket, men att det som sägs från klubbledningen spretar rätt mycket.
Vi tar det från början. Och början är väl den där nyheten i januari i fjol om att klubbchef Jenny Damgaard skulle sluta. Dagen efter såg jag med viss förvåning hur den tillfälliga ersättaren och tillika storsponsorn Johan Glennmo hämtades från styrelsen och kom i paket med nya fotbollschefenRoger Palmgren.
Min salig farbror pratade ibland om ”fina gångkläder” när han beskrev personer. Det var inget smickrande omdöme. Det handlade om personer som framhävde sig själva med hjälp av vackra kläder och fina ord, och som tog sig in i sammanhang de inte hade kapacitet för.
Jag har aldrig träffat Roger Palmgren. Och jag har ingen riktig koll på hans meritlista. Men jag har noterat att han dyker upp i väldigt olika sammanhang, och att han bär fina gångkläder.
Redan för exakt ett år sedan, när Glennmo och Palmgren presenterades, berättade ordförande Håkan Wifvessoni P4 Malmöhus att klubben hade tagit beslut om att delvis lägga om kursen. Ordföranden sa:
”Vi kommer ha ett större fokus på att utveckla unga spelare.”
Det lät som att Palmgren hade anställts just för att spetsa till klubbens utbildning av unga spelare.
Nästa gång jag stötte på den här kursändringen var i samband med seriestarten i april. Då hade SVT ett inslag där Palmgren och Therese Sjögran berättade hur Rosengård jobbade strategiskt för att undvika fler damallsvenska sjundeplatser.
Det pratades återigen om satsning på talangutveckling. Sjögran tog dessutom upp tanken på ett samarbete med en storklubb, och exemplifierade med Bayern München och lånet av Momoko Tanikawa. Palmgren pratade om att stärka upp Rosengårds herrlag:
”I dag ser vi tyvärr en verklighet där klubbar har en redan välfungerande verksamhet på herrsidan och där finns det fortfarande, på gott och ont, mer pengar som också forcerats ner till damklubbarna från herrsidan. Och vi har ju inte den sidan av herrdopning, vi vill ju jobba upp den också.”
Jag fattade dock aldrig exakt vad allt det här konkret handlade om. Och det tog ganska lång tid förrän klubbens nya inriktning var uppe på agendan igen. För tidigt på säsongen hamnade ju allt fokus på Rosengårds osannolika segertåg. Någon månad in blev det tyvärr också många rubriker kring de nämnda hoten.
I maj blev det i och för sig stora rubriker när klubben presenterade ett samarbetsavtal på damsidan med danska jätten FC Köpenhamn. Men det var lite svårt att ta in exakt vad det projektet skulle innebära.
Även om det inte ledde till några större rubriker är det värt att notera att Joel Sandborg kom in som ny klubbchef i juli. Då sa han så här i Sydsvenskan:
”Jag ser en superpotential i herrlaget och jag ser inget som hindrar oss ifrån att ha två allsvenska lag.”
I artikeln noteras att många tolkat det som att damlagets status som klubbens flaggskepp är hotad. Det förnekar dock Sandborg:
”Ingen har uttryckt annat än att den framgången som varit ska fortsätta för evigt. Det finns en viss kursjustering, men utan att på något sätt släppa fokus på damlaget. Det kommer att tåga på med full kraft. Det är vad jag har i mitt uppdrag – att vara framgångsrikt och fortsätta hävda sig i Europa.”
Trots de orden gjorde Rosengård ett blekt transferfönster i somras. Man släppte iväg Sofie Bredgaard och Mia Persson utan att värva någon ersättare. Det gjorde inget på kort sikt, för fjolårets lag var ju så starkt ändå.
Och som sagt. Det var ju framgångarna som stod i fokus. I varje fall fram till månadsskiftet september/oktober. Det var då som Roger Palmgrenvar med i Olof Lundhs podd – och man förstod att allt inte stod rätt till i klubben.
På en fråga om varför det gick så mycket bättre för damlaget under 2024 än 2023 slog Palmgren först bort tanken på att det var skadesidan som var avgörande, för Rosengård hade förhållandevis många skador även 2024. Sedan förklarade fotbollschefen att han ganska tidigt hade satt sig ner med tränare Joel Kjetselberg och förklarat att damlaget skulle öka träningsintensiteten, att det skulle vara en lite mer matchlik träning och att man skulle höja nivån på kvantiteten och kvaliteten.
Uttalandet fick Caroline Seger att gå i taket, vilket man lätt kan förstå. För i sitt svar tar Palmgren i princip åt sig all ära för damlagets makalösa säsong. Han nämner inga andra personer. Och inte heller några andra faktorer än sitt samtal med tränaren.
Seger la ut ett inlägg på sin Insta stories med texten: ”När nån tror att man kan ta åt sig äran för nåt man haft NOLL delaktighet i!”
”…vill givetvis att alla som varit delaktiga i det vi presterat hittills denna säsongen ska känna sig delaktiga men jag står inte ut med att han som inte varit delaktig överhuvudtaget försöker ta åt sig ära.”
I Lundhs podd säger Palmgren också att FC Köpenhamn vill att Rosengård ska upp i herrallsvenskan så fort som möjligt, helst inom några år. Och att FCR då ska fungera som farmarklubb till FCK. Det tog Sydsvenskan fasta på. Tidningen kollade uppgiften med ordförande Håkan Wifvesson, som svarade så här:
”Det där får stå för Roger. I vårt samarbetsavtal med FC Köpenhamn är det tydligt tre delar. Vi ska utveckla ungdomsverksamheten och få akademier med hög kvalitet. Vi har redan en kille här från FCK. Vi kommer att hjälpa FCK att utveckla damsidan och vi tror att vi kan lära av varandra i den sociala verksamheten och förhoppningsvis attrahera fler partners kommersiellt. Vi har inte jobbat med herrfotbollen och det är inte en del av avtalet med FCK.”
I artikeln är Wifvesson också tydlig med att Rosengård även i framtiden i grund och botten är en damförening, men att man vill ha fler egna produkter i laget. Och att man valt att tona ner målsättningen lite. Han säger:
”Vi kan inte vinna varje år, men vi vill vara topp tre och nå Europa.”
Angående Rosengårds ambitioner på herrsidan säger ordföranden så här:
”Vi har inget beslut att vi ska till superettan eller allsvenskan, men det är klart roligt att långsiktigt kunna på pojksidan bygga en herrsida som efter ett antal år ger frukt. Han har väl ambitioner, precis som sportcheferna. Det är viktigt vi balanserar det. Men det är inte det vi kommunicerat med FCK.”
Bara några dagar senare säkrade laget SM-guldet. Och sedan har det rullat på. I mitten av oktober meddelade Therese Sjögran att hon skulle lämna klubben. På Instagram skrev hon bland annat att:
”Allt det vackra har ett slut och för mig tar den här resan slut efter säsongen. Sedan klubben förra året beslutade om en riktningsförändring, en ny väg framåt som inte längre är i linje med mina ambitioner och värderingar så har vi oundvikligen vuxit isär.”
Det var ju verkligen ord som fick en att haja till. Men man visste inte hur orden skulle tolkas. Det blev inte tydligare av att Sjögran avslutade Instagraminlägget med att skriva att hon kände sig trygg med ”att vi tillsammans behåller vårt gemensamma fokus.”
Jag var i det skedet nära att skriva ett inlägg om oron i Rosengård. Men jag tänkte om tre dagar senare när Joel Kjetselberg förlängde sitt kontrakt med två år. Då sa tränaren till Sydsvenskan att han utlovats en tydlig satsning på damlaget även framöver, och även om målsättningen hade modifierats var han beredd att ta utmaningen. Han sa:
”Vi kommer inte att gå in och vinna serien genom att vinna alla matcher. Det kanske inte är det som ska vara målsättningen. Topp tre är målet och att vara som bäst i oktober, när vi går in i Champions League-spelet.”
Han sa också:
”Jag är inte orolig, men vi behöver göra ett riktigt bra jobb för att klara det vi vet redan nu. Vi ska ersätta seriens bästa mittfält, kanske det bästa serien sett.”
I det där läget tänkte jag att Seger och Sjögran kanske hade överreagerat. Men sedan dess har ju frågetecknen hopats. Man ryckte ju till när även Erling Nilsson valde att kliva av. Han har verkligen levt för FC Rosengård de senaste åren.
Och det har knappast varit entydiga signaler som skickats ut från klubben. Arbetet med truppen har ju liksom inte rimmat med de nya ambitioner som man håller på att trumma in: Med målet att nå toppen i OBOS Damallsvenskan och att gå så långt som möjligt i Champions League är det tydligt att FC Rosengård siktar högt.”
Citatet är hämtat från klubbens hemsida och den intervju med nya sportchefen Emelie Lundberg som man hade innan jul. Där sa hon för övrigt att:
”Vi tappar nyckelspelare som Caroline Seger och Emma Berglund, och dessutom återvänder Momo till Bayern München. Det betyder att vi måste hitta spelare som kan gå rakt in i startelvan och leverera direkt”.
Lördagens värvning av Emilie Woldvik är väl egentligen det första under den pågående silly season som faktiskt antyder att FC Rosengård fortsatt siktar högt inom damfotbollen.
Som jag ser det har man just nu en trupp som skulle kunna hamna varsomhelst på platserna tre till tio i årets damallsvenska. Om alla är friska har man definitiv en slagkraftig startelva med möjlighet att ta sig in på topp tre. Men truppen är ännu så länge väldigt tunn, och med skador på fel spelare skulle det kunna bli undre halvan.
Vi får se hur den där truppen ser ut när serien drar igång. Och framför allt hur den ser ut efter sommarfönstret, för det är ju tydligen i oktober som Rosengård skall vara som bäst.
Jag tar för givet att vi framöver kommer att få läsa mer om spelet bakom kulisserna i klubben. Personligen har jag alltså ägnat många timmar de senaste dagarna åt att plöja igenom en massa texter om Rosengård, texter med fokus på händelserna vid sidan av planen. Det jag läst har inte övertygat mig om att klubbens nya strategi är ett smart vägval.
Och framför allt har jag känt att man varit väldigt dåliga på att förankra den här förändringen. För visst känns det ofattbart att man släppt iväg urkrafter som Caroline Seger, Therese Sjögran och Erling Nilsson och nu istället låter fina gångkläder driva utvecklingen?
Vi skriver den 7 januari, och helgerna är över. I dag drar många av landets elitklubbar igång försäsongen. Vissa har i och för sig tjuvstartat, jag såg exempelvis att Kristianstads DFF drog igång igår.
I samband med uppstarten så meddelades nyheten att Hlin Eiriksdottir blir kvar även 2025. Det är ju framför allt en väldigt bra nyhet för KDFF, men även för damallsvenskan som helhet. Ju fler profiler vi har i vår högstaserie desto bättre.
Eiriksdottir hade ju en riktig succésäsong i fjol, där hon gjorde 15 mål och fyra assist och av många sågs som årets forward. Och visst hade hon varit en rimlig och även välförtjänt vinnare. Hon gjorde ju lika många mål och fler assist än vinnaren Cathinka Tandberg. Så jag hade inte protesterat om Eiriksdottir tagit hem priset.
Eftersom det nu är säsongsstart för de flesta lagen så har det fortsatt hända mycket på sillyfronten. Få klubbar är väl helt klara, men för de flesta är väl trupperna i stora drag spikade.
Kollar vi damallsvenskan så är det i skrivande stund fortsatt tunt hos Alingsås, BP och i viss mån även hos Djurgården. Alingsås har bara presenterat 13 spelare, och ännu så länge ser jag inget i truppen som gör att jag tror att nykomlingen skall kunna undvika jumboplatsen. Det enda som skulle kunna tala för att AIF inte blir sist är att BP bara har presenterat nio spelare, och såldes har en ännu tunnare trupp.
Innan vi har fått se lagen i match så känns Alingsås och BP som de givna nedflyttningslagen. Djurgården har bara 14 spelare i sin trupp, och känns i nuläget också som ett bottengäng.
Men det finns ännu väldigt många spelare ute på marknaden. Kollar man på bloggens damallsvenska silly seasonsida hittar man inte mindre än 46 spelare som står som ”klubb ej klar”. Lägg till att ytterligare drygt 30 spelare inte är uppsatta som förluster, men inte heller har förlängt med fjolårets klubb.
Många av de här cirka 75 spelarna kommer säkert att hamna i elitettan. Där finns det flera klubbar som ännu har väldigt tunna trupper. Nykomlingen Team TG har exemelvis bara prestenterat nio spelare på sitt Instakonto. Ännu värre är det hos Gusk, som bara har presenterat två nyförvärv och en förlängning. Men känslan är att Uppsalaklubben ändå kommer att få ihop det. Man har ju ett väldigt gynnsamt geografiskt läge.
Då är jag betydligt mycket oroligare för klassiska Mallbackens IF. De har tvärtom ett väldigt ogynnsamt geografiskt läge. Och ännu så länge har man bara presenterat tre kontraktsförlängningar. Däremot har man tappat massor av nyckelspelare. I dag blev det exempelvis klart att Sharon Sampson lämnar för Piteå. Tidigare har man tappat Venera Rexhi, Emma Eriksson, Ebba Rehnberg, Ebba Lilliehöök (till just Gusk), Alexandra Blom och Selma Berggren.
I mellandagarna hade Värmlands folkblad en artikel där man konstaterade att Mallbacken har fler ledare än spelare. Då hade klubben bara presenterat en spelare, fanbäraren Susanne Skålberg. Sedan dess har även talangen Andrea Staum Eriksson samt Hilda Gahnsby Dahl förlängt.
Tränare Oskar Westerlind sa så här om läget:
”Vi kommer fortsätta jobba i lugn och ro, vi känner ingen stress så länge vi träffar rätt. Vi skyndar långsamt, även om det förstås hade varit skönt att ha fler namn på plats. Men vi vet också om vilken plats vi har i näringskedjan där många spelare vill avvakta och se om något dyker upp i allsvenskan.”
Det är bara att hålla tummarna för att Mallbacken klarar av att få ihop en slagkraftig trupp även till årets säsong. För visst känner man lite extra med den klassiska damfotbollklubben från Värmlands djupaste skogar?
Vi är tre dagar in på det nya året, och oj vad det har rasslat till vad gäller vår svenska silly season. Plötsligt har Häcken tappat sin klara ledning i vinterns värvningskarusell. Göteborgsklubben är nog i och för sig fortsatt etta, men man är inte långt före Hammarby som ju ännu inte har värvat en enda spelare. Bajens trumfkort så här långt under silly season är att man har en startelva som i princip är intakt.
Man visste ju att det skulle hetta till lite under julen. För även om jag redan på juldagen hörde på svensk radio om att julen var över så pågår ju den svenska julen till och med den 13 januari, en dag som även kallas tjugondag Knut.
Under det nya årets första dagar öppnas transferfönstren i en mängd olika länder. Samtidigt vill de svenska elitklubbarna vara färdiga så långt det bara går med sina truppbyggen till den försäsongsträning som brukar starta under årets andra eller tredje vecka.
Men starten på det här året måste väl ändå slå någon form av rekord? Redan på nyårsdagen blev Rebecca Knaak klar för Manchester City. Och så började ryktena komma från England om diverse andra damallsvenska spelare.
I dag har Häcken tappat Elma Juntilla Nelhage till Lyon och Filippa Curmark till Fiorentina. Rosengård har tappat Olivia Holdt till Tottenham och det fortsätter att hagla obekräftade transferrykten. Men vi har idag även fått två svenska utlandsproffs som går från elitettan ut i Europa. Ema Paljevic har skrivit på för tjeckiska Sparta Prag och Venera Rexhi för cypriotiska Aris Ladies från Limassol.
Tyvärr är det alltså mest på den negativa sidan som silly season har exploderat i dagarna. Med negativa menar jag att damallsvenskan dräneras på toppspelare. Däremot har vi inte sett några prestigevärvningar till vår högstaserie, även om Vittsjös Anna Haddock med meriter från det amerikanska U23-landslaget låter intressant.
På många sätt har ju kampen för våra topplag i de senaste årens transferfönster mer handlat om att tappa så lite som möjligt än att förstärka. Så ser det även ut i det här vinterfönstret. I nuläget känns Rosengård som det här fönstrets stora förlorare. Man tappar massor av tunga namn utan att ha några namnkunniga ersättare.
Häcken har värvat fem nya spelare, och har en bra trupp. Men plötsligt ser mittförsvaret väldigt tunt ut. Där har man på kort tid tappat både Josefine Rybrink och Nelhage. I fjol hade Häcken fem mittbackar, just nu har man fyra. Till trion Aivi Luik, Lisa Löwing och Emma Östlund ha adderats danska Emilie Byrnak, en spelare jag har svårt att bedöma. Antalsmässigt är det här ju tillräckligt om man skall spela med en fyrbackslinje. Däremot ser det tunt ut om man tänker jobba med tre mittbackar.
Tappet av Curmark på centralt mittfält känns däremot inte lika tunt. För på centralt mittfält har Häcken täckt upp bra med Elin Rubensson och Carly Wickenheiser.
Det har alltså inte varit några tunga värvningar till damallsvenskan de senaste dagarna. Däremot har jag noterat två vassa nytillskott i elitettan. Eskilstuna presenterade igår den VM- och OS-meriterade nyzeeländska landslagsforwarden Gabi Rennie. Det är ett riktigt spännande namn. Och idag har Örebro SK värvat hem Molly Wiklander från danska Brøndby. Anfallaren har haft det svårt i damallsvenskan, men i elitettan briljerade hon 2023. Då räddade hon ju Sundsvall i serien med sina 16 mål.
En blogg om internationell damfotboll 