Japan har stått för ett mäktigt styrkebesked den senaste veckan. Efter segrar med klara 4–0 mot Australien och 4–1 mot Colombia vann man nattens final mot USA med 2–1.

Det är ju alltid en tung merit att vinna mot USA. Och att göra det på amerikansk mark är ännu mer imponerande.

Man har ju sett på ungdomsnivå att Japan haft mycket talang. Men det är ju numera tio år sedan Nadeshiko, som landslaget kallas, på allvar slogs om de tunga titlarna på seniornivå. Kanske att det är dags igen i VM om två år?

Vi har ju haft många japanska spelare i damallsvenskan de senaste åren. Och flera av dem är med i det landslag som alltså snuvade USA på segern i She Believes Cup. Utifrån klippet med höjdpunkter nedan verkar den japanska segern ha speglat matchen. Bland annat gjorde man två fina mål. Det var för övrigt den tidigare Linköpingsstjärnan Yuka Momiki som gjorde första målet. Hon startade finalen som tia.

En annan tidigare LFC-spelare, Saori Takarada, startade som mittback bredvid rutinerade Saki Kumagai. Den sistnämnda är ju för övrigt den enda spelare som är kvar från Japans storhetstid på tidigt 2010-tal.

Tillbaka till japanska spelare med Sverigekoppling. Där noteras att Häckens Hikaru Kitagawa fanns med i finalelvan som vänsterback och att tidigare Hammarbystjärnan Maika Hamano startade som högerytter.

Den före detta AIK-spelaren Honoka Hayashi byttes in medan fjolårets storstjärna i Rosengård, Momoko Tanikawa blev kvar på bänken hela finalen. Här är ett klipp med höjdpunkter:

Jag har inte sett mer än en kortare samling höjdpunkter från kvällens landskamp. Men 1–1 borta mot Wales är ju inte vad man tänkt sig eller hoppats på. Det är tvärtom en jättemissräkning.

Det var väl också dagens enda riktiga skräll i Nations League. Eftersom Danmark vann med 3–1 i Italien leder Sverige gruppen på fyra poäng efter två omgångar. Det läget hade man ju varit nöjd med inför den här samlingen. Men efter segern i Odense hade man ju tänkt sig att vårt landslag skulle vara en fullpoängare i det här skedet.

I morgon 20.15 i Wrexham spelar Sverige för andra gången någonsin en tävlingsmatch i Wales. Den första spelades 2010 i kvalet till VM i Tyskland 2011. Då blev det svensk 4–0-seger efter att alla fyra målen kommit under matchens 21 sista minuter. Nilla Fischer spräckte nollan. Sedan följde Linnea Liljegärd, Anna Paulsson och Jessica Landström upp med varsitt mål.

Sverige och Wales har mötts ytterligare två gånger. Även då har det blivit klara svenska segrar. Totalt är målskillnaden 12–1 i svensk favör.

Sverige är självklart storfavorit även i morgon. Men Wales är ett land som också skall spela EM-slutspel i sommar. Och de har hemmaplan. Så jag blir inte förvånad om det blir en svensk uddamålsvinst, med ett väldigt sent segermål.

SVT sänder matchen, och i kvällens Sportnytt rapporterades att Jennifer Falk har tränat för fullt tidigare under dagen. Det betyder att Peter Gerhardsson kan mönstra samma elva som senast mot Danmark. Och med tanke på att det här också är en bortamatch kan jag tänka mig att det blir så, även om det svenska laget borde ha ett större bollinnehav i Wrexham än vad man hade i Odense.

Personligen har jag inte sett Wales så ofta på senare år. Jag har således inte mycket att komma med kring deras spel. Men i månadsskiftet mellan november och december slog man ut Irland i finalen av EM-kvalets playoff. Det imponerar, för vi minns ju att Sverige har spelat fyra rätt tajta matcher mot irländskorna de 3,5 senaste åren.

Den tidigare kanadensiska landslagsspelaren Rhian Wilkinson leder ett Wales där Jess Fishlock är det stora namnet. 38-åringen var en världsspelare under många år. Men eftersom att hon är just från Wales har hon aldrig tidigare fått spela något stort mästerskap. Hennes största meriter är väl att hon har vunnit Champions League med både Frankfurt och Lyon.

Men framför allt har hon varit en stjärna i USA:s NWSL. Där prisades hon som ligans allra bästa spelare 2021, och hon har varit med i ligans allstarlag efter ytterligare fyra säsonger. Hon har tillhört Seattle Reign sedan 2013, men varit utlånad under flera perioder.

I landslaget har Fishlock gjort 46 mål på 159 matcher. I 1–0-förlusten mot Italien i fredags spelade hon som tia. Bakom henne på mittfältet finns en annan walesisk legendar i Evertons Hayley Ladd. Och på vänsterkanten spelade IFK Norrköpings Carrie Jones. Noterbart i övrigt att Manchester Citys 18-åriga backtalang Mayzee Davies startade som mittback mot italienskorna.

Däremot saknas Wales andra storstjärna, Sophie Ingle. Chelseas bollskickliga innermittfältare går en kamp mot klockan för att få spela EM. Hon drog av korsbandet i september, vilket ju innebär att hon möjligen kan hinna tillbaka.

Som ni säkert märkte var det nyligen ett ovanligt långt uppehåll här i bloggen. Det var en period där det hände ett par intressanta saker. Saker som jag ändå tänkte kommentera. I vissa frågor brukar man ju säga bättre sent än …

Den största nyheten var väl ändå att förbundet presenterade Peter Gerhardssons efterträdare som svensk förbundskapten. Jag var på Borås skidstadion för att bevaka SM-sprinten på längdskidor när utnämningen av Tony Gustavsson blev officiell.

Vi var en handfull damfotbollsreportrar som jobbade där på skidstadion. Och jag kan inte säga att vågen rullade i den mixade zonen. Men det gräts inte heller några tårar. Man kan väl säga att det rådde en slags försiktig tveksamhet. Och det är väl där jag också befinner mig.

Det lilla jag har träffat Gustavsson så har han varit väldigt trevlig. Och jag är övertygad om att han har enormt stora kunskaper om fotboll. Däremot känner jag inte att det är självklart att han kommer att göra succé som svensk förbundskapten.

En annan stor händelse de senaste veckorna var att klubbarna röstade ner den storsatsning på svensk damfotboll som sammanslutningen Womens Football Group (WFG) ville göra. Ni har säkert läst om den här gruppen som under en period av 25 år ville investera 275–300 miljoner kronor i svensk damfotboll. Den större delen av pengarna – 150–200 miljoner kronor – skulle ha investerats under de två–tre första åren och skulle gå direkt till EfD och elitklubbarna.

Upplägget stötte på tung kritik från supporterorganisationen och upplägget röstades alltså ner.

Personligen är jag splittrad i frågan. Att låta en yttre aktör hantera ligornas kommersiella rättigheter över 25 år är ju inget man jublar över. Samtidigt är det lätt att se att damfotbollen på egen hand inte har lyckats jobba fram det där lyftet för de inhemska ligorna som det har drömts om i minst tio år.

Blickar man tillbaka så tog damallsvenskan ett stort kliv rent intressemässigt i början av 2000-talet. Vid millenieskiftet hade seriens publiksnitt aldrig varit över 300 åskådare. Men 2003 var det uppe på 933 och året efter noterades fina 1127 åskådare per match i vår högsta serie. Då pekade kurvar uppåt med en väldigt positiv lutning.

Det jobbiga är att publiksnittet från 2004 fortfarande är tidernas högsta. Att kurvan blev en rätt rak linje, som pekat svagt neråt. Vår högsta serie har stått och stampat i drygt 20 år. I fjol var det exempelvis bara 863 personer i snitt som såg de damallsvenska matcherna. Och då bestod ändå serien till hälften av så kallade dubbelklubbar som även har elitlag på herrsidan, och därmed omges av större engagemang än de rena damfotbollsklubbarna. Men det hjälpte alltså inte för att ens nå över tusen personer i publiksnitt.

Ett problem ligger förstås i att EfD och många av de damallsvenska klubbarna har väldigt små marknadsföringsbudgetar. I den satsning som WFG ville göra ingick att det skulle anställas mellan fem och åtta personer hos EfD som bara skulle jobba på att marknadsföra damallsvenskan och elitettan. Det känns ju absolut som något välkommet.

Överhuvud taget känner jag mig alltså splittrad. Upplägget över 25 år är inget man jublar över. Samtidigt är det ett otroligt tungt slag för svensk damfotboll att gå miste om den här satsningen. För det är ju tyvärr inget som talar för att EfD kommer att kunna göra något liknande på egen hand. Tvärtom har man ju längtat efter att det skall komma in någon som både kan och vill sälja in svensk damfotboll.

Det uteblivna avtalet är ju framför allt ett tungt slag för de rena damfotbollsklubbarna. De hade mått väldigt bra av de här pengarna. Men det finns ju frågetecken även inom dubbelklubbarna. Kollar man de lite mindre så verkar ju Trelleborgs FF ha dragit i handbromsen på damsidan. Och i förra veckan skrev Norrköpings Tidningar att IFK Norrköping ser ut att gå back med kring 40 miljoner kronor för fjolåret. Vad innebär det för damlaget?

Jag läste att Olof Lundh kallade WFG:s upplägg för ett ”galet dåligt avtal”. Samtidigt skrev han:

”Det värsta är att alternativet: att stå utan pengar, är nästan lika illa”.

Han tyckte att EfD borde förhandla om avtalet så att det blev kortare tid eller större summor. Det förslaget till nästa steg i den här frågan köper jag rakt av.

Innan jag sätter punkt noterar jag att Häckens Carly Wickenheiser är uttagen i Kanadas landslagstrupp den här veckan. Jag lanserade ju den hårt arbetande mittfältaren för vårt svenska landslag i fjol. Men Kanada hann alltså före.

Kanada är för övrigt i Spanien och spelar Pinatar cup mot Kina, Mexiko och Taiwan. Wickenheiser fick spela 45 minuter i 1–0-segern mot Kina.

I USA har det nu spelats två omgångar i She Believes cup. USA och Japan står på två segrar vardera, och det är framför japanskorna som har imponerat stort. De har vunnit med 4–0 mot Australien och med 4–1 mot Colombia. USA har också vunnit, men med mindre siffror. Det blir väldigt intressant att se hur det går i finalen natten mot torsdag.

I nattens match spräckte Momoko Tanikawa – har ni hört talas om henne? – nollan med ett läckert långskott redan efter 17 sekunder. Det är drömmål väl värt att se. Tanikawa hade även ett assist i åttonde minuten. Efter paus var en viss Maika Hamano – har ni hört talas om henne? – iskall när hon placerade in bollen till 3–1. Se målen här:

Det är för övrigt rätt många nya namn i USA:s landslag. Tre som fått mig att haja till är Sophia Wilson, Lindsey Heaps och Lynn Biyendolo. Det har dock visat sig att det inte handlar om några nykomlingar, utan att de olympiska mästarinnorna Sophia Smith, Lindsey Horan och Lynn Williams numera har nya efternamn. Det kommer att ta ett litet tag att vänja sig, men som vanligt kommer man snart att ha svårt att minnas vad de hette innan de gifte sig. Biyendolo blev för övrigt målskytt direkt i matchupptakten i 2–1-segern mot Australien.

Det är tidig lördag, och jag har nu kollat igenom Sveriges segermatch från Odense. Här är lite tankar.

Det började lite konstigt. För Sverige hade knappt haft bollen när man tog ledningen. Danskorna inledde nämligen med stort bollinnehav under de första fem minuterna. Man kom dock inte till mer än en hyfsad hörna. Utan man passade mest runt i egen backlinje.

Där snodde Stina Blackstenius bollen och ordnade på egen hand fram en vänsterhörna. Det var typ första gången Sverige var över mittlinjen. Och i andrafas på hörnan kom ledningsmålet. Hanna Bennison slog inlägget som Linda Sembrant styrde mot mål. Det var nog danska Stine Ballisager Pedersen som var sist på bollen. Men den hade nog passerat mållinjen utan dansk hjälp, så det är rimligt att Sembrant står som målskytt.

För mål blev det. Och det kom när matchklockan visade 5.59. Från det fick Sverige bett i presspelet. Man vann bollen högt flera gånger. Och mindre än två minuter efter målet var Filippa Angeldahl helt fri till höger i straffområdet. Hon hade så gott om tid att hon väl borde ha gjort 0–2. Men Växjömålvakten Maja Bay Østergaard kunde rädda Real Madridmittfältarens bredsida.

Någonstans är det ju rätt intressant att trots att Danmark leds av svenske Andreé Jeglertz och tidigare Sverigebaserade Johanna B Rasmusen, och således borde ha full koll på hur Sverige jobbar i presspelet, så lyckades man inte spela sig förbi. Det visar att man inte nödvändigtvis måste chocka motståndaren med nya grepp, utan att om man har ett väl inarbetat arbetssätt kan det funka utmärkt att spela helt utan överraskningsmoment. Det handlar bara om att göra det man tränat på tillräckligt bra.

Och jag tycker att de båda sittande innermittfältarna Hanna Bennison och Julia Zigiotti Olme ägde det centrala mittfältet under hela halvleken. Framför allt Zigiotti var väldigt aggressiv och vann många bollar. Det gjorde att man kunde ha överseende med att hon också rusade bort sig några gånger i sidled, och att hon slog bort några passningar.

Med dryga kvarten spelad fick Danmark till ett lite längre anfall. Det slutade med att tyska domaren Riem Hussein pekade på straffpunkten. Ett inlägg träffade Johanna Rytting Kaneryd, troligtvis på ena armen eller ena handen. Och Pernille Harder gjorde inget misstag från elva meter.

Spontant kändes straffen väldigt hårt dömd. Det konstiga var att det dröjde lång tid i tv-produktionen förrän man visade en repris på handsen. Även på den kändes det som ett hårt domslut eftersom händerna är väldigt nära kroppen.

Dessutom vänder Rytting Kaneryd sidan till. Och jag brukar hävda att man omöjligen kan anses göra sig större om man vänder sidan till. I varje fall är det ytterst få elitspelare som har så stor mage att de täcker större yta med sidan. Och det förändras inte av att en hand/arm möjligen sticker ut någon decimeter.

Men straff och mål blev det. Den nästföljande kvarten blev jämn och rätt chansfattig. Det var ändå Sverige som kändes spetsigast, och man hade två helt okej lägen när Stina Blackstenius sköt utanför och Fridolina Rolfö rakt på den danska målvakten.

Efter 32 minuter var det 7–4 i avslut i svensk favör. Personligen hade jag noterat svenskt 2–1 i 100-procentiga målchanser. Och strax efter hade Angeldahl ett distansskott i ribban.

I paus var det 1–1 i mål. Men spelmässigt gick halvleken ganska klart i svensk favör. Jag räknade alltså till 3–1 i 100-procentiga målchanser. Det var även svenskt 3–1 i hörnor och Sverige hade dessutom ganska många fler halvchanser än danskorna.

Man märkte verkligen inte att det var första halvleken för året, och första halvleken på länge mot ett kvalificerat motstånd.

Den andra halvleken var inledningsvis väldigt jämn. Man satt och väntade på att något lag skulle koppla ett grepp. Det blev Sverige.

Klockan hade passerat 53 minuter med 15 sekunder när Magdalena Eriksson lyfte en boll i djupled mot Blackstenius. Anfallaren tog emot med bröstet och stötte sedan bollen i sidled med högerfoten. Det blev en perfekt framspelning till Fridolina Rolfö, som tog med sig bollen på första tillslaget och smällde in den vid bortre stolpen med tillslag nummer två. Ett riktigt klassmål.

I det läget hade Sverige 10–5 i avslut. Det var med andra ord välförtjänt sett till helheten, även om det kom lite oväntat i ett läge där match stod och vägde.

Ledningsmålet gav Sverige energi, och det följdes av sju–åtta starka minuter. Men där vi inte kom till den där riktigt vassa målchansen.

Efter att matchklockan passerat 60 blev det alltmer Danmark. Plötsligt slutade den svenska pressen att bita. Hemmalaget försökte få till ett energitillskott genom ett trippelbyte i 65:e minuten. In kom trion Sofie Svava, Katrine Kühl och Amalie Vangsgaard och spelet flyttades till den svenska planhalvan.

Men även om Danmark hade bollen så lyckades man inte få till ett sådant tryck att man kom till klara målchanser. Även om det svenska försvaret stod närmare eget mål låg alla rätt och man höll länge danskorna borta från Jennifer Falks straffområde.

Det var först när det återstod sex–sju minuter som det började bli lite nervöst. En uddamålsledning är ju ingen stor marginal. Och när Falk missade en inspark fick inhoppare Vangsgaard ett fritt läge till höger i det svenska straffområdet. Skottet gick dock rätt långt utanför. Och det skulle visa sig bli Danmarks bästa kvitteringschans.

Trots att Falk var lindad kring högerlåret och verkade ha problem med att slå till bollen så lyckades svenskorna stå emot under slutminuterna samt under drygt sex minuters tilläggstid. Det blev tre välkomna och rättvisa poäng. Totalt sett var Sverige det vassare laget. Jag räknade till 4–2 i svensk favör i klara målchanser, så 2–1 var högst rimliga siffror.

Risken känns väl uppenbar att Falk inte kan spela i Wales. Det känns högst troligt att Tove Enblom kan få göra sin blågula debut på tisdag. Kul för henne.

Det mest anmärkningsvärda som hände i slutminuterna var nog ändå att lagkapten Magdalena Eriksson klev fram i en närkamp och sänkte sin sambo, den danska lagkaptenen Pernille Harder. Och att de strax efter brottades i danskt straffområde i samband med en hörna.

Kollar man övriga resultat från fredagens Nations Leaguematcher så noterade jag att Elisabet Gunnarsdottir var väldigt nära en jätteskräll i sin första match som belgisk förbundskapten. Hennes lag ledde med 2–1 borta mot världsmästarna Spanien efter 90 minuter. Men spanjorskorna gjorde två mål på övertid och vann med 3–2. Bittert för Belgien. Och för den tidigare Kristianstadstränaren.

I övrigt vann Italien som väntat hemma mot Wales i den svenska gruppen. Det blev dock bara 1–0, något som indikerar att Sverige kan få en tuff uppgift borta mot walesiskorna på tisdag.

En liten skräll såg vi i Portimao på Algarvekusten. Där fick Portugal 1–1 mot de regerande Europamästarinnorna från England. Kryss blev det också mellan Nederländerna och Tyskland, fast där var siffrorna 2–2.

Sverige vann alldeles nyss med 2–1 borta mot Danmark. Jag var på Borås Arena och såg Elfsborg–Jitex 2–1, men kikade med jämna mellanrum in på SVT Play.

Jag tyckte att det svenska laget såg starkt och stabilt ut. Och seger borta mot Danmark är ju faktiskt ett imponerande resultat.

Självklart återkommer jag med en mer ingående analys när jag sett matchen ”på riktigt”.

Förbundskapten Peter Gerharsson har just offentliggjort sin startelva för kvällens Nations Leaguematch mot Danmark. Det var en elva som till tio elftedelar var väntad. Överraskningen är att Kosovare Asllani saknas, och att hon ersätts av Julia Zigiotti Olme. Jag hade helt missat att Asllani åkte på en fraktur i handen förra helgen och är gipsad.

Jag hade alldeles tydligt varit slarvig när jag kollade in truppen. För jag hade också missat att såväl Rosa Kafaji, Madelen Janogy som Anna Anvegård saknas till följd av skadekänningar. Och som jag uppfattar det är det nu istället Filippa Angeldahl som är uppsatt som tia, vilket känns rätt oväntat eftersom hon haft ett bra samarbete med Hanna Lundkvist och Johanna Rytting Kaneryd på högerkanten. Å andra sidan har Angeldahl en mer offensiv framtoning än de andra innermittfältarna, vilket talar för henne som tia. Mer tänker jag inte resonera kring tiarollen i det här skedet, för jag kan ju ha missuppfattat något.

Här är i alla fall de elva, och min tolkning av hur de kommer att placeras: Jennifer Falk – Lundkvist, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Rytting Kaneryd, Hanna Bennison, Zigiotti Olme, Fridolina Rolfö – Angeldahl – Stina Blackstenius.

På bänken sitter målvakterna Sofia Hjern och Tove Enblom samt utespelarna Amanda Nildén, Hanna Wijk, Emma Kullberg, Josefine Rybrink, Matilda Vinberg, Sofia Jakobsson, My Cato, Asllani, Evelyn Ijeh och Rebecka Blomqvist.

Just nu spelar för övrigt U23-landslaget mot Norge. Den matchen kan man inte se någonstans. Men Sverige startar så här: Moa Edrud – Evelina Duljan, Emma Östlund, Sofia Reidy, Anna Sandberg – Sara Eriksson, Emilia Pelgander – Monica Jusu Bah, Wilma Leidhammar, Cornelia Kapocs – Felicia Schröder.

Under fredagskvällen rivstartar landslagsåret 2025 med en väldigt betydelsefull bortamatch mot Danmark. Det är avspark 19.15.

Som ni säkert minns fick Sverige en bra lottning i den nya upplagan av Nations League. I vår grupp har vi utöver danskorna även Italien och Wales. Det är en grupp där Sverige har klart bäst världsranking och således bör räknas som favorit. Men där framför allt Danmark och Italien är tuffa motståndare.

Eftersom alla europeiska kval numera spelas med det här Nations League-formatet kan man säga att det här starten på kvalet mot VM 2027. I Nations League seedas man ju efter placering i föregående turnering. En gruppseger här skulle därmed innebära att Sverige blir toppseedat i VM-kvalet, medan en andra- eller ännu värre en tredjeplats innebär en svårare väg till VM.

Fredagens match är även den första sedan Peter Gerhardsson meddelade att han är inne på sitt sista år som svensk förbundskapten. Han vill ju förstås lämna över landslaget i bästa möjliga position. Och då är bortamatchen i Odense en nyckel. Eftersom inbördes möten räknas före målskillnad är det förstås extra viktigt med ett bra resultat.

Ytterligare en krydda till matchen är ju att Sverige och Danmark även skall mötas i Geneve den 4 juli i första gruppspelsmatchen i sommarens EM-slutspel. Sverige och Danmark lär således lära känna varandra bra i år.

Sveriges senaste landskamp var hemmamatchen mot Serbien i EM-kvalets andra playoffomgång. Då startade Gerhardsson med följande lag: Zecira Musovic – Hanna Lundkvist, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Hanna Bennison, Fridolina Rolfö – Korovare Asllani – Stina Blackstenius.

Det är väl rimligt att tro att fredagens uppställningen i stora drag kommer att likna den som mönstrades på Tele2 Arena den 3 december. Men några förändringar blir det ju. Musovic är ju gravid – grattis! – och kommer inte att spela något den här våren och sommaren. Därmed lär ju Jennifer Falk få vakta målet.

Och i dag kom nyheten att Nathalie Björn har en känning och att man därför har kallat in Josefine Rybrink i truppen. Det låter ju således som att Linda Sembrant eller Emma Kullberg kommer att starta bredvid Eriksson i mittförsvaret.

Personligen lutar jag åt att jag kommer att gå till Borås Arena för att se träningsmatchen mellan Elfsborg och Jitex just klockan 19.15 i morgon, vilket i sin tur innebär att det blir landskamp i efterhand. Jag såg att det spelas ytterligare ett par träningsmatcher i morgon. Visst är det väl lite tråkig planering att lägga matcher samtidigt som landslaget spelar?

Det har gått ett par veckor sedan senaste inlägget. Det har varit veckor där det hänt rätt mycket. Blir det som jag tänkt mig kommer ett uppsamlingsinlägg under nästa vecka. Nu tänkte jag bara skriva några rader om den match jag såg tidigare i dag.

Jag var på Borås Arena och fick se Växjö DFF ge Elfsborg en rejäl lektion i hur man spelar fotboll. Det blev ”bara” 5–0 till smålänningarna. Jag skriver bara eftersom det var enorm klasskillnad. Boråsarna blev uppätna över hela planen och kom egentligen bara till en målchans på hela matchen. Och den var på slutet i ställningen 0–5.

Det var en träningsmatch, och från sådana skall man inte dra för långtgående slutsatser. Men Elfsborg mötte ju Malmö FF för två veckor sedan. Och jag blev betydligt mycket mer imponerad av Växjö än jag blev av MFF.

Smålänningarna kändes klart snabbare och direktare än Malmö. Dessutom hade Växjö en imponerade återerövringspress.

Jag bytte några ord med tränare Olof Unogård efter matchen. Han intygade att fjolårets allsvenska åtta känner att man har en bättre spets i år än i fjol.

Med Elin Nilsson och de båda japanskorna Suzu Amano och Miho Kamogawa har Växjö dessutom ett väldigt bollskickligt innermittfält. Det var en träningsmatch mot en nykomling i elitettan, och det är fortfarande väldigt tidigt på försäsongen. Men jag skulle inte bli förvånad om Växjö blandar sig i medaljstriden i årets damallsvenska.

Kollar man lagen i toppen känns Häcken och Hammarby i särklass. Bakom dem är det däremot vidöppet. Växjö var alltså åtta i fjol. I år har man inlett med 2–1-förlust mot Kristianstad och 2–0-seger mot Vittsjö.

I nuläget är väl kanske KDFF favorit att ta tredjeplatsen, för Rosengård verkar ju helt väldigt uddlöst så här i början av året. I dag förlorade man med 1–0 mot just Kristianstad. Ett resultat som innebär att mästarlaget nu gått mållöst av tre av årets fyra matcher.