Under mina stopp på vägen hem från Schweiz noterar jag att det är delade uppfattningar om min åsikt i förra inlägget om att Sverige är bättre än tre lag som gått till semifinal.

Det är en åsikt jag står för till 100 procent. Jag är nämligen av den bestämda uppfattningen att när det kommer till cuper och mästerskap finns det inte något likhetstecken mellan orden guld och bäst.

I ett seriespel där alla lag möter alla kan man absolut säga att bästa laget vinner. Men i cuper eller slutspel kommer det in så många andra faktorer än att bara vara bäst. Bland annat brukar man ofta höra den galna floskeln om ”att man måste vinna mot alla lag om man skall ta guld”.

Inget kan vara mer felaktigt.

I EM deltar 16 lag och man spelar som mest sex matcher. Med andra ord kan man som mest möta sex olika lag. Så man behöver inte vinna mot alla lag. Däremot behöver man på något sätt vinna mot tre motståndare – de man möter i slutspelet.

Vilka man ställs mot spelar stor roll. Så lottningen är otroligt viktig. Exempelvis har Spanien ännu så länge inte ställts mot något av de andra sex europeiska lagen på världsrankingens topp tolv. Sverige, England, Frankrike och Tyskland har däremot ställts mot tre vardera. Stor skillnad.

Visst är det självklart en fördel att vara bäst även i en cup. Men det är ingen garanti för att ta guld. Ett bra exempel är ju Sverige i OS 2016 kontra Sverige i OS 2021. I båda fallen tog Sverige silver. Men skillnaden mellan turneringarna är enorm.

I Brasilien vann Sverige bara en match – 1–0 mot Sydafrika. Sedan spelade man tre kryss och åkte på två förluster. Jag skulle säga att fem–sex lag var bättre än Sverige. Men med massor av tur, och två fantastiska straffhjältar i Hedvig Lindahl och Lisa Dahlkvist, blev man tvåa och var till och med nära guldet.

I Japan var däremot Sverige bäst. Man vann fem matcher och spelade ett kryss. Men trots att man tog tio poäng fler än fem år tidigare blev det samma placering.

Kollar man årets EM har vi följande tabell efter fyra matcher:

Spanien 12 poäng, 16–3 i målskillnad
Frankrike 10 poäng, 12–5
Sverige 10 poäng, 10–3
Norge 9 poäng, 9–7
England 7 poäng, 13–5
Tyskland 7 poäng, 7–7
Italien 7 poäng, 5–5

Den tabellen berättar ganska väl vilka lag som har varit bäst så här långt. Men som sagt. Det räcker inte med att vara bäst i cuper och slutspel. Därför har Frankrike, Sverige och Norge åkt hem, medan ”sämre” lag gör upp om guldet med Spanien.

Tyskland är klart för semifinal, och det svenska uttåget känns bara smärtsammare och smärtsammare.

Jag tillbringade lördagskvällen tillsammans med 34 132 andra åskådare. Vi fick se hur Kathrin Hendrich gjorde allt för att förstöra för sina medspelare redan efter drygt tio minuter genom att i eget straffområde hålla fast Griedge Mbock Bathy i håret.

Den tyska besserwisser som satt precis bakom mig hävdade att Tess Olofsson var världens sämsta domare som kom fram till rött kort och straff. Men det enda rimliga och korrekta domslutet för att hålla fast någon i håret i eget straffområde är ju just rött kort och straff.

Flera av de andra tyska spelarna klappade om Hendrich. Fast de borde egentligen vänt henne ryggen. För hennes agerande var så idiotiskt att det inte är värt någon tröst.

Och när Grace Geyoro gjorde mål på straffen tänkte jag att matchen var avgjord. Det kändes inte som att det fanns på kartan att Tyskland skulle kunna komma tillbaka från underläge med en spelare mindre i 80 minuter.

Men vi fick se en tysk bragd. Inklusive tilläggstid vann tyskorna de återstående drygt 120 minuterna med 1–0 trots att man var en spelare kort. Och trots att man missade en straff. Några gånger kom man undan med minsta marginal. Men man kom undan. Och slutligen vann man även straffläggningen.

Extra intressant var att förbundskapten Christian Wück höll inne på sina byten. En bra bit in i den andra förlängningskvarten hade han bara gjort två byten, och det ena var ett tidigt för skada. Hatten av för de båda innermittfältarna Sjoeke Nüsken och Elisa Senß som båda sprang kopiöst mycket.

Frankrike då? Inför kvartsfinalerna var det två europeiska lag som var obesegrade i år. Det var Sverige och just Frankrike. Nu har båda de lagen åkt hem. För fransyskorna var det bara fem kilometer från St Jakobs Park till franska gränsen.

Förbundskapten Laurent Bonadei sa ju innan EM att han skulle röra om och att vi skulle få se ett nytt Frankrike. Han petade flera gamla storstjärnor, och sedan började han röra om.

Det här med kontinuitet och att skapa relationer med spelarna verkar inte Bonadei tycka är viktigt. För Frankrike hade så mycket rörig rotation att jag undrar om spelarna fattade vad de höll på med. Det byttes spelare och positioner i ett rasande tempo.

Men resultatet blev det vanliga. Frankrike vek ner sig och får åka hem med svansen mellan benen medan andra lag gör upp om medaljerna. Sakina Karchaoui har briljerat, och även Delphine Cascarino har varit vass. Men i övrigt har många av de franska spelarna varit rätt bleka.

Jag har sett lagets tre senaste matcher. Och jag har inte varit speciellt imponerad. Visst har man haft höga toppar. Men det har mer känts som de topparna bestått av individuell kvalitet än av att man varit ett bra lag.

Det här innebär att vi har följande semifinaler i nästa vecka:

Italien–England
Spanien–Tyskland

Noterbart här är att det är tre grupptvåor som gör Spanien sällskap till semifinalerna. Och det känns väldigt konstigt att inte Sverige är med. För vi är ju bättre än både Italien, England och Tyskland.

Under fredagskvällen var jag på Fanzone i Zürich och såg värdnationens sista match i EM. Förlusten stannade dock vid 2–0 och nog visade Pia Sundhages lag att Spanien trots allt är lite sårbart?

Ett stenhårt arbetande Schweiz höll emot i 65 minuter, innan ett ögonblicks genialitet från Aitana Bonmati gjorde att inhopparen Athenea del Castillo blev fri och kunde spräcka nollan. Men spanska spelare darrade ändå genom att missa två straffar.

En intressant spaning från Fanzone var att en majoritet av de närvarande var män som hejade fram hemmalaget. Annars är känslan här i Schweiz att den inhemska publiken i stor utsträckning bestått av familjer och kvinnor. De män som varit på plats har ofta varit där i sällskap av kvinnor, eller som pappa till döttrar.

De jag pratade var alla stolta över vad Schweiz har presterat, och alla trodde på en boom för flick- och damfotboll i landet. Och det finns ju förebilder att bygga runt. 18-åriga Sydney Schertenleib har redan i EM agerat som en internationell toppspelare. Ge henne ett par år till så kan det bli riktigt, riktigt bra.

Samma gäller för Iman Beney och Leila Wandeler som båda är fortfarande är tonåringar med stor potential. Och mittfältsmotorn Geraldine Reuteler är bara 26, så hon har också många år kvar. Även målvakten Livia Peng har visat potential i EM. Hon är ju för övrigt värvad till Chelsea, sannolikt som ersättare för Zecira Musovic. Så om Schweiz spelar sina kort rätt kan man ha en positiv framtid.

För Spanien ser det ju bra ut redan nu. Närmast blir det semifinal i Zürich på onsdag. För motståndet där svarar vinnaren i lördagens match i Basel mellan Frankrike och Tyskland. Det blir för övrigt den sista jag ser på plats innan jag kör hem till Sverige. I semifinalen tvingas Spanien klara sig utan avstängda mittbacken Laia Aleixandri.

Spanien var så klart flera klasser bättre än Schweiz, och vann fullt rättvist. Men känslan är ändå att Sundhage kan ha tipsat kommande motståndare om hur man kan tämja den spanska offensiven. Schweiz gjorde nämligen ett väldigt bra jobb med att se till att spelmotorn Patri Guijarro inte fick bollen i de ytor där Spanien vill ha henne.

Faktum var att jag och många med mig nog trodde att Schweiz försvar skulle vara ihåligt som en schweizerost, och att det skulle kunna bli fem–sex mål i baken. Så blev det alltså inte, utan Pia Sundhage och hennes lag kunde lämna stadion i Bern med högt burna huvuden.

Det där med ”lika ihålig som en schweizerost” är för övrigt ett ihåligt uttryck, om man inte betonar på en. Jag har fått lära mig här i Schweiz att landet har hundratals olika ostsorter. Och i princip är alla schweiziska ostar utan hål. Undantaget är Emmentaler, som är den schweizerost som uttrycket avser.

Men utifrån vad jag fått lära mig har vi fler ostsorter med hål i Sverige än vad de har här i Schweiz. Ett annat svenskt påfund med begränsad koppling till Schweiz är chokladsorten schweizernöt. Någon sådan finns nämligen inte här.

Apropå schweizisk choklad har jag bott bara någon kilometer från en av världens största chokladtillverkare, Zürichbaserade Lindt & Sprüngli. I början av veckan tänkte jag att jag skulle köra en ”Johan och chokladfabriken” och kollade efter öppettider på företagets museum. Det visade sig att nästa lediga rundtur var fredagen den 8 augusti. Så länge tänker jag alltså inte vara kvar, utan jag fick nöja mig med en fika i företagets café. Och ja, självklart hoppade jag kaffet för en kopp varm choklad.

Det har gått drygt tolv timmar sedan Sverige åkte ur EM. Och den chock man kände i natt har övergått i en ganska stark känsla av att det här var otroligt onödigt. Och att den här förlusten kommer att svida länge.

Det var ju inte så här som eran Peter Gerhardsson skulle sluta. Sverige skaffade sig matchboll, på matchboll, på matchboll mot ett England som inte imponerade speciellt mycket.

Jag har inte sett om matchen ännu, jag har bara kollat på målen. Vi i den svenska klacksektionen satt ju på fel kortsida i går. Alla mål, och straffläggningen gjordes framför den engelska sektionen, alltså 150–170 meter bort från oss. Så det var svårt att uppfatta detaljer på plats. Jag förde inte heller några anteckningar, men i minnet har jag 8–5 i klara målchanser till Sverige över 120 minuter. Det blir intressant att se hur väl det stämmer med verkligheten när jag kollar om matchen.

Apropå klacken dominerade Sverige återigen på läktarna. Inte till antal, för det var säker fem gånger så många engelska supportrar på plats. Men det var inte vid många tillfällen man hörde de engelska fansen. Det var i princip vid målen, nationalsången och när de firade med ”Sweet Caroline” efter segern.

Den svenska klacken jobbade på bra. Men känslan är ändå att den inte nådde upp till samma nivå som mot Tyskland. Redan under marschen från fanzone till arenan kände man att det var väldigt många nya supportrar på plats, som inte kunde sångerna.

Vid marschen inför Tysklandsmatchen hade klackledarna spridit ut sig på ett bra sätt i tåget, vilket gjorde att folk snabbt lärde sig sångerna, och att hela tåget sjöng samma sång/ramsa. Så var det inte den här gången, utan det sjöngs olika sånger/ramsor i olika delar av tåget.

Men totalt sett har ändå klacken gjort ett suveränt EM – och tar ett odiskutabelt guld. Inga andra supportrar i det här mästerskapet har ens varit i närheten av lika bra som de svenska.

På uppvärmningen oroades jag lite av att de svenska anfallarna knappt gjorde några mål på sina avslut. Exempelvis missade Stina Blackstenius i princip varenda skott. Jag funderade lite vad det kunde tänkas innebära.

Det visade sig vara helt ovidkommande. För när matchen startade var Sverige grymt påkopplat. Man chockade England med det fina presspelet, och första halvleken var på det stora hela femstjärnig från svensk sida. Allra bäst var Nathalie Björn, som väl inte satt en fot fel?

Även om vårt lag i de andra halvleken periodvis föll tillbaka lite väl långt i 2–0-ledning så tilläts inte England skapa målchanser. Jag skall inte säga att jag var helt trygg på läktaren, men känslan var ändå bra. Sverige hade ändå kontroll.

Dock hade jag i bakhuvudet var hur det engelska laget förvandlades av lite medgång i öppningsmatchen mot Frankrike. Från att ha varit dött och uselt i 80 minuter i den matchen blev The Lionesses plötsligt glödhett efter reduceringen. Och man var nära att kvittera mot fransyskorna.

Därför kom oron efter 78.30. Det var då som Chloe Kelly fick lite för mycket tid på sig att sikta in sitt inlägg mot bortre stolpen. Där hade Lucy Bronze smugit upp bakom ryggen på en bolltittande Madelen Janogy. 2–1 var ett faktum. Och England hade fått den medgång de behövde.

För det dröjde bara 1.45 förrän det även var kvitterat. Återigen var det Chloe Kelly som låg bakom målet. Hon vann en duell mot Smilla Holmberg och via Alessia Russo nådde hennes inlägg högerfoten på Arsenals 19-åriga forwardstalang Michelle Agyemang, som för övrigt varit utlånad till Brighton den senaste säsongen.

På tilläggstiden räddade Holmberg i sista stund när Russo hade ett öppet läge. Det var Englands chans att avgöra. För i förlängningen var det återigen svenskt övertag.

Men det blev som bekant straffar. Där är känslan att Sverige har lite för många spelare som inte vill kliva fram. I basket pratar man mycket om att ge sig själv chansen att vinna. Och när den chansen kommer måste man älska situationen – och våga att misslyckas.

I natt när jag kom tillbaka till mitt boende här i Zürich kunde jag inte undgå att titta tillbaka på tidigare svenska straffläggningar. Vi har haft tre sådana i stora sammanhang på fyra år efter pandemin. Och även om vi vunnit en av matcherna är statistiken tyvärr usel.

Det har liksom inte hjälpt att vi har haft två lysande straffmålvakter i Hedvig Lindahl och Jennifer Falk. Falk räddade alltså fyra straffar i går. Det är makalöst. På alla sätt en prestation av högsta världsklass. Och en klarare femma i betyg på en målvakt får man leta efter. Ändå förlorade vi.

Kollar man de här tre straffläggningarna så kanske det inte är överraskande. För våra straffläggare har ju inte hållit måttet. På 20 straffar har det bara blivit nio mål. Och det värsta är inte att vi missat elva straffar – det är att sex av dem inte ens gått inom ramen.

Man har naturligtvis inte slagit en bra straff om motståndarens målvakt kan rädda. Men man har åtminstone haft chansen att göra mål. Den chansen finns inte om man slår sin straff över, utanför eller i målramen. För mig är det därför ett grundkrav att straffar slås inom ramen.

Här är statistik från Sveriges tre stora straffläggningar efter pandemin:

2021: OS-final mot Kanada
Förlust med 3–2 efter straffläggning i sex omgångar.

Mål (2): Nataiie Björn och Olivia Schough.
Räddade av Stephanie Labbé (2): Anna Anvegård och Jonna Andersson.
Totalmissar (2): Kosovare Asllani och Caroline Seger.
Svensk målvakt: Hedvig Lindahl gjorde två räddningar och fick se en straff gå i ribban.

2023: åttondelsfinal i VM mot USA
Vinst med 5–4 efter sju omgångar

Mål (5): Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Hanna Bennison, Magdalena Eriksson och Lina Hurtig.
Räddade av Alyssa Naeher (1): Rebecka Blomqvist.
Totalmiss (1): Nathalie Björn.
Svensk målvakt: Zecira Musovic gjorde ingen räddning, men fick se två straffar gå över och en i stolpen.

2025: kvartsfinal i EM mot England
Förlust med 3–2 efter sju omgångar

Mål (2): Julia Zigiotti Olme och Nathalie Björn.
Räddade av Hannah Hampton (2): Filippa Angeldahl och Sofia Jakobsson.
Totalmissar (3): Magdalena Eriksson, Jennifer Falk och Smilla Holmberg.
Svensk målvakt: Jennifer Falk gjorde fyra räddningar. Men totalmissade alltså sin egen straff.

Vi tar det igen. På 20 straffar har Sverige bara gjort nio mål. Och nästan var tredje straff har inte ens träffat inom målramen. Det är ingen rolig läsning.

När det gäller valen av straffläggare förstår jag att Peter Gerhardsson går efter vilka han sett vara bäst på träning. Jag kan inte säga att jag upprördes av att Jennifer Falk fick lägga den femte straffen. Min uppfattning är att målvakter i allmänhet är väldigt bra på att slå straffar.

Däremot reagerade jag när Smilla Holmberg skickades fram för att lägga den sjunde. Men jag accepterar resonemanget om att hon är en av de bästa straffläggarna, så jag kan inte säga att jag rasar mot det beslutet.

Däremot tycker jag att Gerhardsson bidrog till att få det här onödigt snöpliga slutet på sin fina tid som förbundskapten. Precis som mot Danmark tycker jag att han gjorde några konstiga byten. Jag tyckte att Hanna Lundkvist var väldigt bra, och förstod inte varför hon fick gå av. Jag förstod inte heller det andra bytet på högerkanten, där Johanna Rytting Kaneryd byttes mot Sofia Jakobsson. Det är tyvärr ett tag sedan Jakobsson gjorde en riktigt bra landskamp. Det var även väldigt konstigt att man inte bytte in en straffläggare när Stina Blackstenius klev av.

Gerhardsson pratar gärna om slutelvan. Även om den gjorde en bra förlängning så höll hans sista slutelva inte samma nivå som startelvan. Och det gjorde att vi missade vår första matchboll. De andra missades från straffpunkten.

Jennifer Falk räddade fyra straffar. Ändå är det England som spelar semifinal. För precis som i OS-finalen slog vi alldeles för dåliga straffar. Tre var inte ens inom ramen. Deppigt.

Med hänvisning till källor uppger Aftonbladet att Peter Gerhardsson i kvällens kvartsfinal kommer att mönstra den elva som kändes som förstaelvan inför EM, alltså:

Jennifer Falk – Hanna Lundkvist, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

När jag skrev om det svenska laget i tyska fotbollstidningen Kickers EM-bilaga var det just den här uppställningen som jag uppgav som den troliga svenska förstaelvan.

Det positiva här är ju att vår förbundskapten har tillgång till alla de spelare han vill ha med. Och hans lag har sett väldigt starkt ut i de två senaste matcherna. Jag har förstått att England har spelat upp sig efter de svaga första 80 minuterna mot Frankrike. Jag har inget sett det engelska laget i deras två senaste storsegrar eftersom jag de dagarna varit i St Gallen respektive Basel och sett Frankrike spela. Så jag har lite svårt att veta vad som väntar i kväll.

Klart är att England har massor av supportrar på plats här i Schweiz. Intresset för damfotboll har ökat explosionsartat i landet. I går på kvartsfinalen mellan Norge och Italien satt jag bredvid två tjejer i 25-årsåldern, som jag spontant uppfattade som norskor eftersom den ena hade en norsk tröja på sig.

Men det visade sig vara engelska tjejer som hade åkt till Schweiz för att uppleva EM. De hade inga biljetter till någon av de engelska matcherna, för där är trycket stenhårt. De hade därför valt att utgå från Geneve, där intresset var sämst och det därmed varit lättast att få biljetter till matcherna.

De förklarade att de inte var ensamma, utan att det är rätt många engelska damfotbollsälskare som är i Schweiz för att njuta av festen.

Klart är också att det engelska laget gör bäst i att njuta av sitt boende under EM. Landets fotbollsförbund, FA, är otroligt rikt. Därför har man bokat in landslaget i en hel flygel på Schweiz dyraste hotell, The Dolder Grand i Zürich. Där kostar ett enkelrum cirka 11000 kronor per natt, och en natt i dyraste sviten går på ett par hundra tusen kronor.

I förra veckan hörde jag om en tidning som hade jämfört priserna på alla EM-lagens boenden. England var självklart i topp. Sverige däremot bodde billigast av alla. De senaste dagarna har både Aftonblandet och The Guardian jämfört de båda lagens förläggningar. Jag har inte varit och kollat in det där sportkomplexet i lilla Cham som är Sveriges boende under EM. Men enligt artikeln i The Guardian är det väldigt långt ifrån någon lyx.

Den engelska tidningen berättar att de bästa anläggningarna redan var tagna när Sverige kvalade in till EM. Vi fick ju som bekant ta vägen via playoff. Dessutom ska det svenska förbundet ha förlorat en lottning mot Nederländerna om det bästa kvarvarande boendet. Då valde Sverige att tacka nej till Uefas förslag på hotell och istället slå sig ner i ett sportkomplex med byggställningar på utsidan.

Med tanke på att det svenska förbundet kämpar med ekonomin kan man alltså se kvällens match som de fattiga mot de rika.

För att att det finns pengar i engelsk damfotboll är väldigt tydligt. I dag har tidernas dyraste spelarförsäljning blivit klar. Det tidigare rekordet låg på 900 000 pund när Chelsea köpte Naomi Girma. Nu har för första gången en damfotbollsspelare sålts för över en miljon pund.

Det är Arsenal som köper Olivia Smith från Liverpool för 1,1 miljoner pund. Här är det fullt rimligt att fråga sig: ”Olivia, vem?”. För Smith är verkligen ingen världsstjärna. Hon är 20 år, fyller 21 i början av augusti. Hon har gjort fyra mål på 18 landskamper för sitt Kanada. Men hon är långt ifrån ordinarie i landslaget. I år var hon med i Pinatar cup i februari. Men hon ingick inte ens i truppen när Kanada mötte Costa Rica och USA i det senaste månadsskiftet.

Arsenal har fått upp ögonen för henne genom att hon den gångna säsongen gjort sju mål på 20 ligamatcher i WSL för Liverpool. Den spontana tanken här är att om en spelare som Olivia Smith kan gå för cirka 15 miljoner kronor så har vi ganska många svenska spelare som också borde kunna ge tvåsiffrigt antal miljoner. Exempelvis borde Häcken kunna få väldigt bra betalt för en Felicia Schröder som sitter på långtidskontrakt.

Den senaste tiden har bloggen av förklarliga skäl varit väldigt fokuserad på EM. Men när jag nu ändå är ute och gör en liten utsvävning är det värt att notera att även såväl Afrikanska mästerskapen som Copa America är igång.

I Afrika är det faktiskt fjolårets mästerskap som spelas i år. Anmärkningsvärt är också att det för andra gången i rad avgörs i Marocko. Där är gruppspelet avklarat. Inget lag vann alla sina tre matcher, men alla favoriter tog sig vidare till kvartsfinalerna. De spelas under fredagen och lördagen. Slutspelsträdet ser ut så här:

Marocko–Mali (fredag)
Algeriet–Ghana (lördag)

Nigeria–Zambia (fredag)
Sydafrika–Senegal (lördag)

Spontant ser ju värdnationen ut att ha en väldigt bra chans att gå till final. Däremot är det hårt på undre halvan där starka trion Nigeria, Zambia och Sydafrika gör upp om en finalplats. När Afrikanska mästerskapen spelades senast, alltså 2022, var det Sydafrika som vann finalen mot Marocko med 2–1. Och Zambia slog Nigeria i bronsmatchen.

I Sydamerika har gruppspelet precis börjat. Och favorittippade lag som Brasilien, Argentina och Chile har ännu så länge full poäng i sina grupper. Däremot spelade Chile lite oväntat 0–0 mot Venezuela.

I den ena gruppen återfinns Ecuador, Chile, Argentina, Uruguay och Peru. Där får alltså Argentina och Chile räknas som huvudkandidater att ta de båda semifinalplatserna. I den andra gruppen är Brasilien jättefavorit. På förhand hade jag Colombia som första utmanare. Men Paraguay och Venezuela kan kanske utmana? Däremot har Bolivia det tungt med 0–10 på två matcher.

Slutligen har jag skrivit en krönika om Peter Gerhardsson för Borås Tidning. Ni som har inlogg på Bonnier News eller Gota Media kan läsa den här. Tidigare under EM har jag även skrivit en krönika om att majoriteten av de svenska matcherna sänds på en tv-kanal som många inte kan se. Den finns här, och självklart gäller samma förutsättningar för inloggning. I kväll är det ju dock SVT som sänder. Men går vårt lag vidare är det Viaplay Sport som gäller både i semifinal och eventuell final.

Italien väntar i semifinal för morgondagens vinnare mellan Sverige och England. Det står klart efter att italienskorna vunnit en jämn match mot Norge med 2–1.

Italien var klart bättre första 25 minuterna. Och Norge ägde den andra halvleken. Det blev måltjuven Cristiana Girelli som avgjorde i slutminuten efter ett perfekt inlägg från Sofia Cantore.

Mer om matchen i morgon. Nu ska jag köra från Genève till Zürich.

Vid en närmare koll fanns det ju faktiskt intressanta EM-nyheter igår. Den tråkigaste är väl att Schweiz drabbats av sjukdomar, och Pia Sundhage därför har valt att ställa in en träning.

Just en inställd träning är ingen katastrof. Men krassliga spelare är väldigt långt ifrån bra. Speciellt som Sundhages lag måste göra tidernas match om man skall ha något att hämta mot Spanien i Bern på fredag.

När jag såg nyheten om sjukdomarna fick jag något slags flashback till den senaste EM-turneringen, då mästerskapet kantades av covid. Jag kollade upp Sveriges semifinal, ni vet den där blytunga 4–0-förlusten mot England.

Och mycket riktigt, Sverige hade covid i truppen i samband med matchen i Sheffield. Jonna Andersson och Caroline Seger hade frisknat till så mycket att de satt på bänken, och kunde göra tidiga inhopp i den andra halvleken. Men Elin Rubensson och Olivia Schough var helt utanför matchtruppen.

I övrigt från den matchen noteras att det var 3–0 i målchanser till Sverige efter 30 minuter. Och att jag totalt räknade till 6–6 i målchanser. Så det är ingen tvekan om vilket lag som var bäst i straffområdena den gången. Vi får verkligen hoppas att det håller sig lugnt på sjukdomsfronten i den svenska truppen den här gången. Och förstås att man har skärpan i båda straffområdena i morgon.

Jag tänkte se Norge–Italien i Geneve i morgon. Men jag tog inte den kortaste och snabbaste vägen dit. Utan i dag har jag gjort som schweizarna gör på sin semester – korsat Alperna.

På väg mot Sankt Gotthardstunneln träffade jag en svensk som har bott i Schweiz i 21 år. Han pekade ut den äng där alplandet sägs ha grundats. Sedan förklarade han att jag hade valt en sällsynt dålig dag för att ta sig genom Alperna.

I fredags slutade nämligen alla skolor i Schweiz. Nu är det fem veckors sommarlov, och alla är på väg söderut. I går hade det var timslånga köer för att göra in i den 17 kilometer långa tunneln. Det visade sig att jag hade tur och bara behövde köa i ungefär en halvtimma.

När jag kom ut genom tunneln var jag i Italien, fast i Schweiz. Tessin, eller Ticino som de säger här ligger i Schweiz, fast allt görs på italienska. I natt sover jag i fantastiskt vackra gränsstaden Lugano. Här känns EM faktiskt väldigt långt borta. Däremot har man en festival i centrum, där Youssou N’Dour är huvudattraktion.

Och vid en snabbsurfning efter EM-nyheter nu i kväll verkar det inte ha hänt speciellt mycket matnyttigt. Men det blir spännande i Geneve i morgon. Vilket lag av Italien och Norge skall ta chansen att gå till semifinal. Och väl där är man ju bara en skräll ifrån final.

Efter tolv dagar med två matcher vardera är det plötsligt en EM-fri dag. Det finns ingen match att titta på, och när jag gick förbi Fanzone i Zürich var det mesta stängt.

Dessutom hade Sverige en dag fri från både träning och mediaaktiviteter. Inte för att det påverkar mig, för jag är ju inte ackrediterad. Men jag stötte på en av de jobbande kollegorna i centrala Zürich, och hon verkade rätt nöjd av att få en ledig dag mitt i allt.

Även om jag är här på min semester gör jag ändå lite jobb. Inför kvartsfinalen skall jag ha en krönika i BT. Min måndag blev en riktigt lång promenad i Zürich som började och slutade längs sjön, och däremellan gick upp och ner på höjderna i centrum. Under promenaden kom jag fram till att min krönika skall vara en hyllning av Peter Gerhardsson.

Det är ju faktiskt möjligt att han gör sin sista match som förbundskapten på torsdag. Och vilken otroligt bra förbundskapten han har varit. När jag gick runt och funderade började jag tänka på om jag har hört någon enda spelare som varit riktigt kritisk mot Gerhardsson. Jag kom inte på en enda.

Visst är det spelare om varit besvikna på att de inte blivit uttagna. Men det är ju ofrånkomligt. Däremot kunde jag alltså inte komma på ett enda tillfälle när Gerhardsson blivit riktigt sågad.

Däremot kan jag tycka att han inte har blivit tillräckligt hyllad. Som bra ledare gör har han alltid skickat fram spelarna i rampljuset, och låtit dem ta emot hyllningarna. Men jag hoppas verkligen att förbund och supportrar verkligen ger Gerhardsson den hyllning han förtjänar när han slutar. Och jag hoppas förstås att han gör det som segrare nästa söndag.

Men även om det skulle ta slut på torsdag är det ett makalöst facit från stora mästerskap som vår förbundskapten kan visa upp. Om ni möjligen har glömt är här en liten genomgång:

VM 2019 i Frankrike – Brons
Totalt sju matcher. Facit: Fem segrar – ett kryss (förlust efter förlängning) – en förlust 

OS 2021 i Japan – Silver
Sex matcher. Facit: Fem segrar – ett kryss (förlust efter straffar) 

EM 2022 i England – Semifinal
Fem matcher. Facit: Tre segrar – ett kryss – en förlust 

VM 2023 i Australien/Nya Zeeland – Brons
Sju matcher. Facit: Fem segrar – ett kryss (seger efter straffar) – en förlust. 

EM 2025 i Schweiz – Framme i kvartsfinal
Hittills tre matcher: Facit: Tre segrar. 

Totalt i mästerskap innebär det att Gerhardsson har lett Sverige i 28 matcher. På dem har han 21 segrar och bara tre förluster under ordinarie tid. Av de fyra kryssen har tre kommit i utslagsmatcher och givit en seger efter straffar, en förlust i förlängning och en förlust efter straffar.  

Oavsett när och hur EM slutar kommer Gerhardssons mästerskapsfacit att vara närmast oslagbart för hans efterträdare. Jag hoppas att någon kommer att slå det. Men det känns inte så troligt. Dessutom har han ju tagit Sverige till semifinal i höstens Nations League.

Förhoppningsvis har vår förbundskapten sparat det allra bästa till sist. För det kommer att krävas om det ens skall bli semifinal. England är ett riktigt bra motstånd, som vi inte har besegrat i en tävlingsmatch sedan bronsmatchen i VM 2019. Sedan dess har det blivit en förlust i EM-semifinalen 2022 och två kryss i EM-kvalet.

Jag såg att Gerhardssons kollega Magnus Wikman sa att England är lätt att scouta men svårt att möta. Det låter ju faktiskt ungefär som Sverige. Den assisterande förbundskaptenen pratar även om täta och jämna matcher mot det engelska laget:

”Det är ett svårt lag att skapa chanser på. Men också ett lag som kanske inte flödar med målchanser framåt heller. Så det blir ofta målsnåla och täta matcher och man behöver vara vass i de avgörande lägena. Det brukar bli 4–4 eller 3–3 i bra chanser. Så jag tror att det kommer bli avgörande att vara bäst i straffområdet.”

Och kollar vi hur det har sett ut i EM är Sverige och England kanske de två allra försvarsstarkaste lagen. Jennifer Falk har bara släppt in ett mål. Näst minst är tre, och på den siffran har vi flera lag – bland annat England.

Det finns väl anledning att återkomma till Englandsmatchen kommande dagar. Innan jag sätter punkt tänkte jag komma med lite fler spaningar från den match jag såg igår, den mellan Frankrike och Nederländerna.

Först till stämningen. Där vann Holland, framför allt dominerade de orange totalt inför matchen. Jag har tänkt på det förr, men påmindes nu om att de har många väldigt bra allsånger som passar bra på läktare eller i supportermarscher. Man blir nästan lite avundsjuk när de går loss på ”Viva Hollandia” eller den här sången om att gå links och rechts.

Apropå sång var de franska fansen bättre igår än mot Wales. Men jag noterade att de periodvis höll på ”Frankriich”, vilket fick mig att dra slutsatsen att det snarare var schweizare med franska rötter i klacken än tillresta supportrar från grannlandet.

Bäst var de franska fansen återigen på nationalsången. Och allra bäst var kvinnan på platsen rakt framför mig. Jag och övriga som stod runt omkring tittade förvånat på varandra när hon tog ton. Jag frågade aldrig, men jag känner mig rätt säker på att hon till vardags uppträder på en och annan operascen. För vilken otrolig röst hon hade.

För att återkoppla till en tidigare spaning så är det inte bara Frankrike som kör röda, vita och blå koner. Nederländerna hade samma upplägg. Och på Letzigrund såg jag att Sverige förstås kör med gula och blå.

Slutligen en liten sportslig spaning. Jag har aldrig tidigare sett Daphne van Domselaar live. Från tv har jag tyckt att hon är en vass målvakt. Efter att sett henne på uppvärmning och match igår är jag däremot rätt tveksam. Visst gjorde hon ett par grymma räddningar. Men jag tyckte aldrig att det kändes tryggt. Hon gav faktiskt ett rätt osäkert intryck.

England vann med 6–1 mot Wales samtidigt som Frankrike vände underläge till klar 5–2-seger mot Nederländerna. Därmed blir det England som Sverige får möta på Letzigrund i Zürich på torsdag. Frankrike vinner grupp D, och ställs mot Tyskland i Basel på lördag.

Jag har varit i just Basel under söndagskvällen och sett Frankrikes 5–2-seger mot 2017 års Europamästarinnor och 2019 års vice världsmästare Nederländerna. Det var en rätt konstig match. Det hade inte ens gått tio minuter när de orangeklädda började uppmärksamma den kroatiska domaren Ivana Martinčić på upprepat franskt maskande.

Nämnda domare var för övrigt svag. I slutet av den första halvleken var hon direkt usel, och jag hoppas att hon inte tilldelas någon av de sju matcher som återstår av mästerskapet.

Tillbaka till matchen. Under hela den första halvleken kändes det som att det franska laget inte var intresserat av att spela match. Det var faktiskt lite som att man kände att de inte ville vinna gruppen och hamna på Spaniens halva av slutspelsträdet. Utan att man istället försökte maska sig till andraplatsen.

Nederländerna 2025 är ett väldigt mycket sämre lag än Nederländerna 2017 och 2019. Framför allt är det ett lag med svagt försvarsspel, och med tanke på hur ofta laget rasar ihop verkar man även ha usel karaktär. Men de har flera duktiga anfallsspelare.

Och när Nederländerna gjorde 2–1 efter 40 minuter var man bara två mål från att skicka fransyskorna de fem kilometerna från St Jakobs Park och över gränsen mot just Frankrike. Basel ligger ju i ett slags treriksröse, utan röse, mellan Schweiz, Frankrike och Tyskland. Delar av Basel ligger i Frankrike, och staden har även förorter i Tyskland. På så sätt är det ju perfekt att Tyskland och Frankrike kommer att mötas i just Basel.

Efter paus insåg de franska spelarna att man var tvungna att ta i om man ville gå vidare till kvartsfinal. Även om det såg bättre ut första kvarten av den andra halvleken fick man inget klart grepp om matchen. Och känslan var att Frankrike faktiskt var lite illa ute. Men efter 60 minuter gjorde nederländarna en jättemiss och bjöd Frankrike på ett 2–2-mål. Då förändrades allt. Plötsligt fick fransyskorna fart på spelet samtidigt som de orangeklädda vek ner sig.

Slutet av matchen blev en fransk defilering mot gruppseger. I och med söndagskvällens matcher är gruppspelet avslutat, och vi har följande slutspelsträd. Kortfattat kan man säga att värdnationen Schweiz får stå för tidernas supersensation om man skall ta sig till final. Medan det lag av Sverige och England som vinner på torsdag har väldigt bra chans att just ta sig till final:

Norge – Italien (spelas på onsdag i Geneve)
Sverige – England (på torsdag i Zürich)

Spanien – Schweiz (på fredag i Bern)
Frankrike – Tyskland (på lördag i Basel)

Som jag skrev i förra inlägget var alltså gårdagens match en fantastisk helhetsupplevelse. Det var på alla sätt den bästa reklam svensk damfotboll kan få.

Personligen deltog jag inte i uppladdningen vid Fanzone, utan jag kom dit en kvart innan samlingen för supportermarschen mot arenan. Men medan fanzonerna i Luzern och St Gallen har varit budgetvarianter är det en stor och fin fanzone här i Zürich. De har bland annat en stor bildskärm där de visar matcherna.

Som vanligt på damfotboll laddar båda lagens supportrar sida vid sida. Eller när det är supportermarsch tågar de efter varandra. Tyskland gick först. De hade dessutom sin fanclubs dubbeldäckare på plats, som rullade först. Jag gick en bit bak i det svenska ledet och hörde förstås inte tyskarna. Och jag vet inte om det fanns något att höra.

De svenska supportrarna hördes däremot. De första 20 minuterna rullade ”Här kommer hjältarna från Sverige” konstant. Och sedan fortsatte det att konstant rulla ramsor och sånger under marschens övriga 40 minuter.

Det stod mycket folk längs de gator vi gick på. Och jag såg flera tyska fans som spontant applåderade den svenska sånginsatsen. Jag såg också såväl poliser, tyskar som schweizare som klappade med, eller till och med försökte sjunga med.

Det fanns många skäl till glädje. I marschen vandrade alla generationer, alla åldrar. De drivande i den svenska klacken är kvinnor. Och bakom sig har de i första hand familjer och tjejgäng i olika åldrar. Familjerna kännetecknas av att de består av minst en dotter, ofta flera. Man ser på småtjejerna att de njuter av miljön – att landslaget är något att samlas kring, och sikta mot.

Men där finns även en hel del män, både äldre och yngre. Efter marschen fick alla vila sina röster i nästan 90 minuter. Sedan höll klacken igång under alla matchens 95 minuter, plus de tio minuter där man hyllade laget.

Det var som om upplägget var skräddarsytt för mig. Det var rakt igenom kärlek till egna laget. Jag slapp att höra den tröttsamma ”Kanna på”, och framför alla slapp jag höra hugg mot motståndare. Här skall sägas att jag aldrig har hört damlandslagets klack gå över gränsen. Men jag kan tycka att det är onödigt att dra igång sånger som ”Danmark åker ur” och liknande. Man bryr väl sig inte så mycket om vilka som åker ur. Det viktiga är ju att hjälpa det egna laget att gå vidare.

Och hjälpte det svenska laget gjorde verkligen klacken igår. Som jag skrev i förra inlägget hade Tyskland ett stort numerärt överläge. Men det var ändå den svenska klacken som ägde läktarna på Letzigrund. Klacken fick till en otrolig fullträff.

Nu satt jag ju mitt i klacken, vilket förstås påverkar. Men känslan var ändå att stödet från läktaren vara det bästa någonsin för landslaget – inklusive alla hemmamatcher. Jag såg i Aftonbladet att Peter Gerhardsson var inne på samma linje. Och han har ju varit på fler landskamper än jag de senaste åtta åren…

Zürichs största arena är för övrigt inte gjord för fotboll, utan för friidrott. Man håller ju årligen stora galan Weltklasse. Jag satt på en av de bakre bänkraderna bakom ena målet. Det innebär att jag kanske hade 70 meter till planen. Och således ytterligare drygt 100 till bortre målet.

I första halvleken anföll Tyskland åt vårt håll. Vi såg alltså mycket bra hur illa ute det svenska laget var i början. Däremot var det omöjligt att se detaljer i det andra straffområdet. Exempelvis är jag rätt säker på att ingen på den svenska klacksektionen uppfattade att Carlotta Wamser tog med hands, och att Sverige fick straff.

Jag fattade ingenting när det kom upp ett rött kort på Wamser på storbildsskärmen. I och för sig undrade man lite över hur någon lyckades rädda Fridolina Rolfös skott.

Nu har jag kollat igenom början av matchen igen. Man var ju lite nyfiken på ljudet från läktarna. Och även om arenaljudet är lågt på Viaplays sändning noterar jag att man hör den svenska sången. Däremot hör man inget från de många tyskarna. Från min position hörde jag den tyska klacken tre gånger. Det var vid nationalsången, vid 1–0-målet och när Klara Bühl hetsade sina fans efter att Tyskland fått en hörna i den andra halvleken. I det sistnämnda tillfället kändes gruppen redan avgjord.

Men fotbollsmässigt såg det inte bra ut från start. Tvärtom undrade man vad som hände. Det höll på att smälla direkt. Och redan efter 92 sekunder det det varit två bra tyska chanser.

Efter 6.43 tvingades vi stryka den svenska EM-nollan. Apropå baklängesmålen är det ändå värt att notera att vårt lag höll nollan längst, och fortsatt är det som släppt in minst mål. Frankrike och England är närmast på två vardera. Fast de har ju bara spelat två matcher.

Vid 1–0-målet reagerade jag redan på plats över hur passiv vår backlinje var i förstaläget, där en felvänd Lea Schüller helt ostört fick ta emot och vända upp mot fallande svenska backar. När hon sedan spelade vidare ut till Carlotta Wamser på högerkanten var både vår backlinje och vårt mittfält steget efter hela vägen tills Jule Brand hade rullat bollen förbi Jennifer Falk.

Det kan möjligen ha varit så att den tyska farten de första minuterna skrämde våra backar. För normalt skulle Nathalie Björn ha klivit upp och stört Schüller i förstalaget, och då hade tyskorna knappast kunnat anfalla med sådan fart.

På plats satt jag just och funderade över vad det var som gjorde att Tyskland kunde komma med sådan fart gång på gång. Och jag noterade några fina tyska spelvändningar som satte upp deras snabba kantspelare både en mot en och någon gång även två mot en. Kvaliteten på de där spelvändningarna sjönk dock efter 20 minuter. Sannolikt berodde det på justerat, och bättre svenskt presspel som gjorde att tyskorna fick mindre tid på sig.

Men tillbaka till matchupptakten. Det lilla hopp man hade efter tio minuter var att man ändå såg att det gick att skapa chanser mot tyskorna. Framför allt kändes det som att vår starka högerkant direkt fick ett övertag på det tyska vänsterförsvaret. Smilla Holmberg gav exempelvis Kosovare Asllani ett kanonläge efter drygt två minuter.

Samtidigt som målet gjordes på den svenska vänsterkanten var min upplevelse att det ändå var vår högersida som hade det allra jobbigast i början. Faktum är ju att Stina Blackstenius kvittering i tolfte minuten kom som en omställning efter ett anfall där Klara Bühl först rundade Holmberg. Det där 1–1-målet var ju verkligen otroligt viktigt för den förändring av matchbild som skulle komma.

Men Tyskland hade ett jätteläge till 2–1 efter 17–18 minuter när Bühl gick förbi Holmberg och sköt ett lågt skott som Jennifer Falk gjorde en fin – och väldigt avgörande räddning på. För mål är viktiga, och det vände matchen att Sverige fick matchens tredje mål.

Från min position på läktaren var det omöjligt att förstå hur Smilla Holmberg lyckades få in det där svenska ledningsmålet i den 25:e minuten. Efter att ha kollat repriserna är det ganska klart att vår högerback hade en hel del flyt när hon fick Sarai Linders försök till brytning på foten, och bollen styrdes upp i nättaket. Även det målet var förstås otroligt viktigt för svensk del. Trots att Tyskland hade gjort en kanonstart var det svensk ledning efter drygt halva den första halvleken.

Apropå matchtid är det för övrigt en annan detalj där Uefa kan göra mycket bättre ifrån sig. På arenorna är den enda klockan vi åskådare har tillgång till den som rullar på storbildsskärmarna. Och när de skärmarna är 150–200 meter bort finns det inte en chans att se tiden. Jag löste det genom att starta klockan på mobilen under den första halvleken. Det glömde jag däremot efter paus, så där hade jag ingen koll på tiden.

Efter det svenska ledningsmålet tog vårt lag över kommandot. Vi hade hjälp av att den tyska målvakten Ann-Kathrin Berger tog stora risker, och flera gånger slog farliga passningar. Berger hade för övrigt fått kritik i Tyskland redan innan matchen för att hon tar för stora risker i spelet med fötterna. Den kritiken lär inte ha minskat.

Sverige hade ett par chanser att göra 3–1 innan den där matchavgörande utvisningen efter en halvtimma. Bland annat fick ju Johanna Rytting Kaneryd ett superläge när Berger missade en passning. JRK är verkligen jättebra i EM. Men det är fortfarande stor variation på slutprodukterna. I det tre mot ett-läge hon fick höll inte passningen tillräcklig klass. För övrigt borde hon aldrig ha passat, utan gått på eget avslut.

Men bara sekunder senare fick hon en ny chans, och då serverade hon jubilaren Fridolina Rolfö – som gjorde sin landskamp nummer 100 – den passning som ledde till den tyska utvisningen. Efter att Rolfö säkert placerat in den efterföljande straffen var matchen avgjord. Tysklands stora hot, de båda yttrarna Bühl och Brand fick lägre utgångspositioner, och vållade inte längre några större problem för det svenska försvaret. Och Sverige spelade snyggt av matchen.

Det sista målet var väldigt snyggt. Madelen Janogy stod för ett piggt inhopp, och slog ett väldigt bra inlägg som Rytting Kaneryd volleypassade vidare till Lina Hurtig. Den sistnämnda såg närmast nonchalant ut när hon lugnt satte bollen vid stolpen. Om någon var rädd att matchen skulle vända igen så försvann den rädslan i det ögonblicket. Och den stora svenska festen drog igång.

Det här blir inget långt inlägg, för klockan är 00.42 när jag börjar skriva, och jag har just kommit till mitt boende efter lördagskvällens fantastiska upplevelse i Zürich.

Och då tänker jag inte bara på att Sverige krossade Tyskland med odiskutabla 4–1, utan också på hur numerärt underlägsna svenska fans verkligen briljerade på Zürichs gator och på läktarna.

De som driver landslagets klack fick till en otrolig fullträff i kväll. Det var 100 procent kärlek. Och man höll först i gång under en timmes marsch till arenan, och sedan i 90 minuter plus cirka tio minuters hyllning. Jag har ju längt ifrån sett alla landskamper på plats. Men på bortaplan måste kvällens stöd från läktaren vara det bästa någonsin. Och frågan är hur många hemmalandskamper som klacken har varit bättre. För i kväll var den fantastisk.

På planen var det dock väldigt darrigt i början. Tyskland sköljde över vårt lag med anfallsvåg på anfallsvåg. När Jule Brand gjorde 1–0 hade det bara gått drygt 6.30. Men tyskorna hade redan innan målet haft tre kanonlägen. Och det såg otäckt ut i ytterligare några minuter efter Brands mål.

Men det skulle vända. Och faktum är att jag ännu inte sett den situation som blev matchavgörande. Den där Carlotta Wamser tog ett vansinnigt rött kort, vilket innebär att Tyskland kommer att få spela kvartsfinal utan högerback. Giulia Gwinn är ju knäskadad, och nu är Wamser avstängd.

Eller. Jag har sett situationen från ett avstånd av cirka 170 meter. Jag satt i den svenska klacken. Och jag kan lova att ingen där såg vad som hände. Och repriser på storbildsskärmen är inget Uefa gillar. Så vi på läktaren gick gissa vad som hände.

Men efter den där utvisningen blev det en väldigt trivsam svensk kväll. En kväll där både landslaget och klacken briljerade. Och 4–1-målet, som ju gjordes på ”vår” sida var riktigt fotbollsgodis.

Nu vet vi att Sverige spelar sin kvartsfinal här i Zürich på torsdag klockan 21.00. Den matchen har jag ingen biljett till. Men jag hoppas att det är sisådär 10000 tyskar som köpt biljetter på spekulation till den matchen, och att många av dom nu kommer att vilja sälja.

Slutspelsträdet ser nämligen ut så här:

Norge – Italien (spelas på onsdag i Geneve)
Sverige – Tvåan grupp D (England/Frankrike/Nederländerna/Wales) (på torsdag i Zürich)

Spanien – Schweiz (på fredag i Bern)
Ettan grupp D (England/Frankrike/Nederländerna) – Tyskland (på lördag i Basel)

En följetong här i Schweiz är jakten på biljetter. Eftersom det är korta avstånd mellan arenorna, och man åker gratis tåg på matchdagen på sin biljett, kan man se matcher mer eller mindre varje dag. Om man har biljett.

Sedan mästerskapet startade har jakten på guldklimparna blivit allt tuffare. Alla matcher från nu är i princip slutsålda. Men klockan 11.00 varje dag släpper Uefa ett antal återlämnade dyrgripar i det digitala biljettsystemet. Och då gäller det att vara med. För det går fort.

Det känns faktiskt lite som ett slags Taylor Swift-hysteri. För att ha minsta chans måste man ställa sig i kö några minuter innan 11.00. De senaste dagarna har det tagit så lång tid för mig att komma in i systemet att alla biljetter redan varit borta när jag släppts in.

I nuläget har jag biljetter till ytterligare tre matcher, bland annat lördagens Sverige–Tyskland. Av egoistiska skäl ser jag just nu helst att Sverige blir tvåa i gruppen, för det är den kvartsfinal som jag har biljett till.

Men under dagen såg jag att förbundet gick ut med att de inte fyller den sektion de fått biljetter till, så det borde kunna finnas plats för alla oss svenskar i Schweiz även om det blir gruppseger och kvartsfinal i Zürich.

Den stora frågan är fortfarande huruvida Peter Gerhardsson tänker rotera i startelvan eller inte. Utifrån vad jag läst var han väl knappast supertydlig på dagens presskonferens. Det här kan man ju tyda i olika riktningar:

”Det kan bli att vi inte kommer ha samma startelva, jag har ju sagt någon gång att jag aldrig ska ha det. Men vi får se. Ibland överraskar jag mig själv åt andra hållet också.”

Johanna Rytting Kaneryd var också med på presskonferensen. Hon skall ha sagt att det har varit ett vinnande koncept att kunna vila spelare, och samtidigt ge andra mer speltid, Plus att det är viktigt att ha 23 spelare som är tillgängliga. Och:

Vi har en otroligt stark trupp. Vi får se vad Peter väljer att göra. Men vi vill vinna gruppen, så enkelt är det. Vi går in för att vinna matchen i morgon så får vi se hur mycket rotation det bli.

Utifrån det luktar det ju rotation. Men säker kan man inte vara förrän vid 20-snåret i morgon. Något man däremot kan vara säker på redan nu är att gruppsegraren slipper att få Spanien på sin sida av slutspelsträdet.

Dagens matcher slutade med segrar för Spanien och Belgien. Och kampen om den andra slutspelsplatsen blev aldrig någon kamp. Italien hade hela vägen bred marginal. Den enda spänning som fanns var när italienskorna tog ledningen mot Spanien. Men utan att behöva förta sig kunde Spanien kvittera och sedan också vinna säkert. Alexia Putellas fortsätter att briljera. Hon är tveklöst gruppspelets bästa spelare.

Dagens största dramatik kopplad till EM var troligen att en foodtruck med raclette-burgare i Zürichs fanzone exploderade och brann upp. När jag kom till fanzonen höll man på att bogsera bort den totalt sönderbrända bilen. Däremot var branddoften kvar, och brandmän höll på att fixa till den mark där branden hade varit. Jag har tack och lov inte läst något om några personskador. Men vi får se om någon vågar köpa raclette-burgare i Zürich framöver…

Tillbaka till det sportsliga. För slutspelsträdet börjar nu växa till sig:

Norge – Italien (spelas på onsdag i Geneve)
Ettan grupp C (Sverige/Tyskland) – Tvåan grupp D (England/Frankrike/Nederländerna/Wales) (torsdag i Zürich)

Spanien – Schweiz (fredag i Bern)
Ettan grupp D (England/Frankrike/Nederländerna) – Tvåan grupp C (Sverige/Tyskland) (nästa lördag i Basel)

Schweiz och Finland bjöd på dramatik i Geneve ikväll. Efter 90 minuter var det finländsk ledning. Men efter 98 minuter var det hemmalaget – och Pia Sundhage – som jublade mest.

Personligen har jag haft en dag där jag har tränat och testat mig själv på lite olika sätt. Den helt avgörande matchen om andraplatsen i grupp A valde jag att se på schweizisk fotboll, vilket verkligen är träning på att förstå den svårförståeliga schweizertyskan.

Innan på dagen hade jag på värsta möjliga sätt tränat på att hantera min höjdskräck. Jag gjorde det genom att köra upp till Klausenpass i Alperna, ett pass som ligger 1952 meter över havet. Jag överlevde den klättringen, även om det blev rätt svettigt i vissa serpentinkurvor.

Svettigt blev det även för Schweiz landslag, ”Nati”. Coach Sundhage startade återigen med fembackslinje, sannolikt för att möta Finlands fina kantspel. Men i den första halvleken blev hemmalaget stundtals rätt passivt, och det var finländskorna som var närmast att göra mål.

Det osade hett när Rosengårds Oona Sevenius fick på en hård nick efter hörna, och ännu mer när tidigare Göteborgsspelaren Emma Koivisto mer eller mindre träffades av bollen vid en inläggsfrispark. Men den tidigare Häckenmålvakten Livia Peng tog båda avsluten med både tur och skicklighet.

Pia Sundhage agerade i pausen och bytte till fyrbackslinje. Det gav positiv effekt. Schweiz hade bra kontroll på matchen – ända tills man plötsligt inte hade det med elva minuter kvar.

Det som kan ha varit Finlands första längre anfall i halvleken slutade med att domaren blåste straff. Det var Viola Calligaris som gjorde två försök att fälla finländska spelare. Den första hoppade undan. Emma Koivisto hade däremot inte en chans att komma undan Calligaris hårda spark.

Straffen rullade Natalia Kuikka in lugnt och säkert. Den finländska ledningen stod sig två minuter in i övertiden. Då fick Sundhage utdelning av sina byten. Ett högeranfall avslutades med att bollen rullade tillbaka till inhopparen Anamaria Crnogorcevic, som på ett inslag satte upp Schweiz klarast lysande stjärna i det här mästerskapet, Geraldine Reuteler. Innermittfältaren från Eintracht Frankfurt höll huvudet kallt när hon på hockeyvis sköt för styrning.

Bollen kom perfekt till högerfoten på inhopparen Riola Xhemaili. 22-åringen frälste hela värdnationen, och fick coach Sundhage att dansa. Exakt hur den där dansen såg ut fick vi inte se, men den svenska förbundskaptenen hade lovat att dansa om det blev kvartsfinal. Och i schweizisk tv förklarade hon att hon tänkte infria sitt löfte under firandet.

Den schweiziska poängen innebär att laget spelar kvartsfinal mot segraren i grupp B. Det mesta talar för att det blir Spanien, så jag hoppas att schweizarna passar på att fira sitt historiska avancemang till kvartsfinal i kväll, för själva matchen riskerar att bli jobbig.

I kvällens andra match vann Norge med 4–3 mot Island. Det mest anmärkningsvärda där var att Marit Bratberg Lund tappade huvudet i slutminuten och drog på sig både straff och rött kort. Därmed här den norska backen avstängd i kvartsfinalen. Man undrar lite hur hon tänkte. Matchen mot Island var ju en träningsmatch. Att då dra på sig en utvisning är verkligen klantigt.

Efter kvällens matcher ser för övrigt slutspelsträdet ut så här:

Norge – Tvåan grupp B (Spanien/Italien/Portugal)
Ettan grupp C (Sverige/Tyskland) – Tvåan grupp D (England/Frankrike/Nederländerna/Wales)

Ettan grupp B (Spanien/Italien) – Schweiz
Ettan grupp D (England/Frankrike/Nederländerna) – Tvåan grupp C (Sverige/Tyskland)