Efter fredagens match i Reims öppnade Kosovare Asllani för att fortsätta i landslaget. Det var ljuv musik för mina öron. För det landslag som Tony Gustavsson har mönstrat de senaste matcherna har känts för ungt och orutinerat.

Jag tyckte att det i fredags var rätt tydligt under långa stunder att det saknades pondus och ledarskap på planen.

Gustavsson har kommit in som en virvelvind i landslaget. Borta mot Frankrike i fredags startade den nya förbundskaptenen med ett förstärkt U23-landslag. Det kan man se som positivt. Men ett landslag lever ju under resultatkrav, och han har nu inlett med tre raka förluster.

Räknar man kvartsfinalen mot England i EM som en förlust – vilket man väl bör göra – så har Sverige nu fyra raka förluster. Det är ingen rolig statistik. Och innan den där straffläggningen i Zürich hade inte Sverige förlorat på över ett år.

Förlustsviter på tre matcher eller fler är otroligt ovanliga i svensk damfotbollshistoria. Den nuvarande sviten är historiens näst längsta. Rekordet skall vi förhoppningsvis inte slå – det är från årsskiftet 1997/1998 då vårt landslag under 4,5 månader radade upp hemska sex förluster. Först tre mot USA, sedan en vardera mot Norge, Kina och Danmark. Den sista var efter straffläggning i Algarve cup. Så det går att argumentera för att längsta förlustsviten är fem matcher.

I den senaste världsrankingen låg Sverige på tredje plats. Men det var ett annat landslag än det Tony Gustavsson har kört med i de senaste matcherna. Gissningsvis faller vi rätt många platser på den lista som presenteras den 11 december.

Sedan Nations League infördes har den typen av träningsmatcher där man kan matcha in nya spelare i landslaget i princip försvunnit. Man minns ju hur Peter Gerhardsson under sina första år ofta körde två olika lag vid dubbellandskamper, och på så sätt hela tiden kunde testa många spelare. Men sedan sommaren 2023 finns inte längre den chansen.

Det är förstås ett problem för Tony Gustavsson. Och att han testade nytt hemma mot Spanien kändes rimligt. Där var vi under med 4–0 i dubbelmötet mot världsettan Spanien, och chansen att vända var bara teoretisk.

Men att han fortsatte att testa i fredags gör mig lite fundersam. Det var ändå en medaljmatch i en stor turnering. Och i sådana tycker jag att man skall starta med starkast möjliga lag. Det tycker jag väl att man kan diskutera om vi gjorde.

Framför allt tyckte jag att det var tydligt att det saknades ledarskap på planen. I blogginläggen från själva matchen skrev jag om brist på tyngd och kontroll vid defensiva hörnor samt om att det periodvis saknades lite pondus kring eget straffområde.

Här är det ju förstås en besvärande faktor att både Magdalena Eriksson och Linda Sembrant nu lämnar vårt landslag. Där försvinner väldigt mycket ledarskap, vilket gör det extra viktigt att vinnarskallen Asllani blir kvar i truppen ett tag till.

Asllani kan däremot inte lösa att vi riskerar en liten mittbackskris som en följd av tappen av Eriksson och Sembrant. Just mittbackspositionen är ju annars den där vi haft flest toppspelare de senaste åren.

Men nu ser det rätt tunt ut. Jag tyckte kanske att Nathalie Björn var ovanligt blek i fredagens match. Men hon håller ju världsklass, och är given. Så länge hon är skadefri har vi en klippa i mittförsvaret.

Men bakom, eller skall jag säga bredvid henne finns det frågetecken. Amanda Ilestedt hade en jobbig kväll i Malaga, och är inte med i den nuvarande truppen. Hon har ersatts av Elma Junttila Nelhage till vänster i mittförsvaret. 22-åringen har hyllats för sina insatser mot Spanien och Frankrike.

Och visst har hon gjort mycket bra. Men faktum är att Lyonspelaren var direkt inblandad i båda de ”enkla” baklängesmål vi åkte på i fredagens match. Jag har kollat de båda målen rätt många gånger.

Det första börjar väl egentligen med att en felvänd Kosovare Asllani slår en halvsvår bakåtpassning till Anna Sandberg. Vänsterbacken är lite trängd, och borde egentligen bara skicka upp bollen. Men Sandberg tar ett felbeslut, och försöker ta med sig bollen utåt. Följden blir ett bolltapp. Något moment senare gör Johanna Rytting Kaneryd ett bra hemjobb centralt i planen och lyckas bryta det franska anfallet.

Kaneryds brytning hamnar hos Elma Junttila Nelhage, som tyvärr är passivt stillastående. Istället för att rensa försöker mittbacken var konstruktiv och täcka bollen så att den går till en lagkompis. Det går inget bra, utan hon tappar istället bollen till Kadidiatou Diani. I nästa läge kommer Sandberg och sparkar till fransyskan – och hemmalaget har straff.

Fokus i situationen riktas ju automatiskt mot Sandberg. Och det är inte orimligt. Hon gör ju två kostsamma misstag. Men Nelhage gör ett väldigt onödigt misstag. Hon hade chansen att rädda upp situationen, men var passiv och ställde istället till det.

Man kan tycka att det här är små misstag. Och det är det kanske. Men på högsta internationella nivå riskerar den här typen av misstag att bli väldigt kostsamma. Och som jag skrev i förra inlägget kom ju Nelhage också fel vid det franska segermålet.

Det målet började med att Perle Morroni fick gult kort för att ha sprungit på Jennifer Falk. Målvakten blev liggande en stund. Och när hon reste sig valde hon att slå en lång frispark. Jag vet inte om hon kände av smällen. Men det känns inte orimligt. För Falk slår frisparken på ett ovanligt dåligt sätt. Den blir både kort och dåligt riktad, och en fransk forward kan nicka bollen i mittcirkeln. Bara tio sekunder efter att Falk slagit till bollen har Frankrike fått en hörna.

Hörnan slår Sakina Karchaoui mot första stolpen. Där är Sverige två mot en. Stina Blackstenius och Elma Junttila Nelhage mot Frankrikes lagkapten Griedge Mbock Bathy.

Blackstenius verkar inte ha koll på bollen. Hon tar ett kliv fram för att få fri yta. Det innebär i sin tur att hon dels tappar kontakten med den franska lagkaptenen, dels kommer i en position som innebär att bollen går över henne. Bakom Blackstenius blir det en duell mellan Mbock Bathy och Nelhage. En duell som den svenska mittbacken kommer in i med ryggen före. Bakom dem, vid mållinjen, kliver Diani in framför Falk, och stör den svenska målvakten. Falk kommer därmed snett in i situationen.

Dock är det så vid hörnor mot första stolpen, att de bollarna måste backarna ta hand om. Det är orimligt att kräva att målvakten skall vara där framme i målområdet. I en kommentar på förra inlägget spekulerar signaturen BollKalle i att Nelhage viker undan huvudet på grund av att Falk ropar. Men dels har jag svårt att tro att en trängd Falk ropar i det läget. Dels tycker jag att de som försvarar första stolpen inte skall vika sig, oavsett om målvakten ropar.

Så jag tycker att det är riktigt svagt försvarsspel av Blackstenius och Nelhage. Och jag har väldigt svårt att tro att Frankrike hade gjort mål om Amanda Ilestedt hade haft post vid den första stolpen.

Här har Tony Gustavsson saker att fundera över. Nelhage har en fin vänsterfot, vilket är en fördel som vänster mittback. Amanda Ilestedt är högerfotad, vilket alltså är en nackdel i positionen. Men hon är en av världens bästa i luftrummet, vilket ger en väldigt trygghet vid defensiva fasta. Hon är dessutom ett vapen på offensiva fasta. Här ställs alltså passningskvalitet mot styrka i luftrummet.

I tisdagens retur finns det nog inte utrymme för några misstag kring eget straffområde. Inte om Sverige vill ta medalj i Nations League.

Utöver medaljmatcherna i Nations League har det spelats en mängd träningslandskamper runtom i världen. Englands Europamästarinnor hade tidig julafton när de fick chansen att spela på Wembley igen. Georgia Stanway gjorde karriärens första landslags-hattrick när Kina besegrades med förkrossande 8–0. Se höjdpunkter från den matchen här:

Australien, Tony Gustavssons förra landslag, tog en 5–0-seger i ”derbyt” mot Nya Zeelands Football Ferns. Amy Sayer, som har spelat i damallsvenskan för Kristianstad i år, gjorde första målet. Och den tidigare Hammarbymittfältaren Kyra Cooney-Cross gjorde det fjärde på ett riktigt snyggt distansskott:

I Filippinerna har det historiskt första världsmästerskapet i futsal nått fram till kvartsfinaler. De spelas enligt följande:

Argentina–Colombia
Portugal–Italien

Spanien–Marocko
Brasilien–Japan

Slutligen har F19/07-landslaget redan säkrat sin plats i A-nivån till vårens andra kvalomgång. Men det känns ändå viktigt att det blir seger i tisdagens gruppfinal mot Polen. Gruppsegrarna blir ju nämligen toppseedade när grupperna till andra omgången lottas. Och vägen till nästa sommars EM-slutspel blir betydligt mer hanterbar om man slipper möta andra gruppsegrare.

Jag satt och var nöjd med hur det såg ut i den andra halvleken. Och jag hade gjort en notering om att den naivitet och den brist på pondus som jag såg före paus försvann i den andra halvleken.

Då släppte Sverige in ett riktigt skitmål på hörna i den sjätte tilläggsminuten. Såg jag rätt gjorde Elma Junttila Nelhage ett par jobbiga fel. Hon hamnar på utsida om Griedge Mbock Bathy, och vänder sedan bort huvudet när bollen kommer in. Det ser ut som att bollen tar både fransyskan, Nelhage och Jennifer Falk på vägen in i målet.

Även Stina Blackstenius är inblandad, det är ju hon som först söker upp Mbock Bathy. Men kortfattat så måste en mittback äga den första ytan. Man får inte vända bort huvudet. Man måste se till att vara först på bollen, och se till att den försvinner ur farlig yta.

Det där baklängesmålet sätter nu en negativ prägel på den slutrapport som var rätt positiv fram till och med minut 90+5. För Tony Gustavssons byten gav Sverige större stabilitet. Han tog ut Filippa Angeldahl och Felicia Schröder i paus. Jag hör hur att SVT-studion nu diskuterar de bytena utifrån att det är psykologiskt jobbigt att bli utbytt i paus.

Det håller jag med om. Med facit på hand kanske inte Angeldahl och Schröder skulle ha startat. Den senare var superbra till och med augusti, och borde ha varit med i EM-truppen. Jag tror att hon kommer att vara vår framtida landslagsnia. Men de senaste månaderna har hon inte varit lika bra som under vår och sommar. Och det är kanske inte klockrent att få chansen att starta i A-landslaget när man är i en liten formsvacka. Det lilla jag sett av Angeldahl har hon också sämre form nu i höst än vad hon hade under vår och sommar.

Med Hanna Lundkvist och Stina Blackstenius fick laget lite bättre defensiv balans. Och jag känner också att Fridolina Rolfö överglänste Monica Jusu Bah på vänsterkanten. Laget fick också lite större tyngd. När vi fick hörnor bet vi oss fast. Och även om Sverige inte radade upp målchanser så kände man igen landslaget, den trygghet och kontroll det brukar ha.

Och det där efterlängtade kvitteringsmålet var snyggt. Det började med fina kombinationer på högerkanten. Sedan var det de rutinerade inhopparna som gjorde det. Fridolina Rolfö höll i, och satte upp Anna Sandberg i perfekt inläggsläge. Och Stina Blackstenius såg till att vinna duellen framför målet.

Det franska laget imponerade inte. Utan det känns absolut som att Sverige kan vinna returen i Stockholm. Men det känns otroligt onödigt att ligga under med 2–1. Otroligt onödigt. Och lite oroväckande eftersom vi släpper in alldeles för enkla mål.

I finalen är det 0–0 inför tisdagens retur på Atleticos hemmaarena Wanda Metropolitano i Madrid.

Det är paus på Stade Auguste-Delaune i Reims. Frankrike leder med 1–0 efter ett sent straffmål från Sakina Karchaoui. Trots att landslaget har gjort en helt okej halvlek är det underläge – och vi väntar fortfarande på Sveriges första mål under Tony Gustavsson.

Men det borde ha kommit i den här halvleken. Felicia Schröder hade en 100-procentig chans från nära håll, men där nicken gick snett bakåt, och där bollen hade gått ut till inkast om inte Monica Jusu Bah hade fångat upp den.

Jag har 3–2 i klara målchanser till Sverige. Men jag har också anteckningar om ”juniorspel” på egen planhalva. Den första sådana anteckningen kom efter ganska exakt tio minuter. Då konstaterade jag att vårt lag inte hade sedvanlig tyngd och kontroll vid defensiva hörnor. Samt att vi på kort tid hade flera farliga och lite naiva bolltapp från felvända spelare.

I det skedet satt man och väntade på att Frankrike skulle göra 1–0. Men hemmalaget lyckades inte skapa några målchanser, och sedan följde cirka 25 ganska bra svenska minuter, där vi hade defensiv kontroll. Men sedan kom det tio nya minuter där vi kändes tunna centralt, och där det saknades lite pondus kring eget straffområde.

När straffsituationen kom reagerade jag direkt för att Anna Sandberg delade ut en rejäl spark mot Kadidatou Diani. Det gjorde inte domaren. Men VAR klev in och utdömde en väldigt onödig, men fullt korrekt straff.

Som väntat är Frankrike väldigt mycket bättre med bollen än utan. Tyvärr gäller samma sak för Sverige. Framför allt är den där bristen på pondus kring eget straffområde oroande.

45 minuter återstår av matchen. Skall Sverige ha chansen att vända hemma på 3Arena på tisdag får nog inte underläget växa. Och vi vill ju väldigt gärna undvika det där bottenrekordet med raka tävlingsmatcher utan gjorda mål.

Parallellt med uppladdningen inför Sveriges match pågår fortfarande första finalen i Kaiserslautern. Jag såg de första 35 minuterna hyfsat koncentrerat. Och jag fick se ett tyskt lag som faktiskt sköljde över Spanien. Jag vet inte när jag senast såg de spanska världsmästarna så pressade och stressade.

Vi vet ju att Spanien vill starta anfallen från centralt mittfält, och hela tiden matar in bollar på sin sexa. Där var tyskorna många, och aggressiva. Man vann ofta bollen där och fick bra kontringslägen. Hemmalaget radade upp vassa målchanser, och borde ha gjort ett par mål. Men så blev det inte. Utan det var mållöst i paus.

Efter pausen verkar det ha jämnats ut lite. Men Tyskland har nog fortsatt haft de bästa chanserna. Bland annat såg jag att de hade ett stolpskott. Men 0–0 står sig med tio minuter kvar.

I förra inlägget glömde jag att skriva några rader om U23-landslaget. Jag slötittade på gårdagens match mot Italien parallellt med att jag jobbade. Och jag gillade vad jag såg. Det var väl mindre bra under den andra halvlekens första kvart. Men i övrigt tyckte jag att det såg kontrollerat och bra ut. Och Svea Rehnbergs segermål kom ju på ett väldigt fint anfall.

Nyss kom den svenska startelvan till kvällens första bronsmatch av två i Nations League. Elvan ser ut så här och är till tio elftedelar identisk med den elva som startade i 1–0-förlusten mot Spanien på Gamla Ullevi:

Jennifer Falk – Smilla Holmberg, Nathalie Björn, Elma Junttila Nelhage, Anna Sandberg – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Monica Jusu Bah – Kosovare Asllani och Felicia Schröder.

Den enda ändringen är att Angeldahl kommer in i stället för Hanna Lundkvist. Noterbart i övrigt är att förbundskapten Tony Gustavsson väljer Häckenduon Jusu Bah och Schröder framför mer rutinerade stjärnduon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Jag hoppas att det är ett smart val. Det gäller ju att hitta rätt i balansen mellan rutin och ungdomlig entusiasm.

Jag läste just ett inlägg på Rainers blogg där min mångåriga bloggarkollega hyllar Gustavsson för att släppa in unga spelare i landslaget. Så lättflirtad är inte jag. Självklart skall man som förbundskapten vara öppen för förändringar. Men att spela unga spelare är verkligen inget självändamål i ett A-landslag. Där skall man ha bästa möjliga lag i de viktiga matcherna.

Jag lovar att hylla Gustavsson – om han gör resultat. För det är ju just att göra resultat som är ett landslags viktigaste uppgift. Och inför avspark i kvällens match har ju Sverige faktiskt inte gjort ett enda mål under Gustavssons ledning.

Jag är förstås medveten om att det är världsettan och tillika vår mardrömsmotståndare Spanien som stått för motståndet i de två matcher som Gustavsson lett. Och att mötet på Gamla Ullevi var lovande, trots förlust. Men lovande ger inga poäng eller medaljer.

I kväll spelar Sverige just om en medalj. Och jag hoppas att det kommer att märkas. Jag blev lite rädd när jag i går såg en TT-rubrik som löd: ”Redo att riskera medaljen – för framtiden”. Det känns inte som en vinnarinställning. Det känns mer som att man skapar sig ursäkter redan innan avspark.

Och faktum är ju att Gustavsson redan har satt något form av rekord vad gäller svaga inledningar som förbundskapten. Jag satte mig tidigare i dag och gick igenom alla Sveriges tidigare landskamper för att kolla mållösa matcher. Gustavsson har alltså inlett med två raka tävlingsmatcher utan mål.

Bara en enda gång i historien har Sverige spelat tre landskamper i följd utan att spräcka nollan. Det var säsongsstarten 1996, där vi radade upp förluster med 4–0 mot Norge och två gånger 3–0 mot USA. Noterbart här är att det dock handlade om tre träningsmatcher.

Två mållösa landskamper i rad har Sverige spelat vid ganska många tillfällen. Men i de allra flesta fallen har det handlat om träningsmatcher. I tävlingssammanhang har det bara hänt två gånger tidigare. Den nuvarande sviten är den första gången i tävlingssammanhang sedan OS 2004. Då det blev 1–0-förluster både mot Brasilien i semifinalen och mot Tyskland i bronsmatchen. Vi var även mållösa två matcher i rad i EM-kvalet 2000 – då vann Nederländerna med 3–0 och Frankrike med 2–0.

Nu hände det alltså även i Nations League 2025. Och i kväll behöver alltså landslaget spräcka nollan för att slippa skammen att för första gången någonsin rada upp tre raka tävlingsmatcher utan gjorda mål.

Sveriges match har avspark 21.10 och sänds på SVT. 40 minuter tidigare är det avspark i första finalen mellan Tyskland och Spanien. Den går att se på Youtube. Tyskorna har historiskt sett haft ganska lätt för Spanien. Det blir spännande att se om det håller i sig.

Dagens snackis i damfotbolls-Sverige har varit FC Rosengårds tänkta upplägg med att först bolagisera damlaget, och sedan sälja en stor del av rösterna till företaget Crux Football Sweden Ltd.

Allt skall beslutas vid ett extra årsmöte den 1 december. Enligt den länkade dagordningen skall huvudföreningen behålla 52,63 procent av rösterna och tio procent av de ekonomiska rättigheterna.

Crux Football är ett företag som drivs av den tidigare nyzeeländska landslagsspelaren Rebecca ”Bex” Smith, som under sin karriär bland annat spelade för Sunnanå SK. Hon är numera affärskvinna, och köpte för knappt två månader sedan Montpelliers damlag. Nu siktar hon på att bygga en stor bas av damfotbollsklubbar i olika länder.

Smith har redan säkrat investeringar i Crux Football från flera kända investerare. I den länkade artikeln från The Guardian nämns bland annat den före detta vicepresidenten i Netflix, Cindy Holland och hennes partner Anne Imhof som är en av finansiärerna till NWSL-klubben Angel City från Los Angeles. Andra namn i gruppen är Ted Knutson, grundare av StatsBomb, och sportchefen Misha Sher på Essence Mediacom. Det låter som ett seriöst gäng, som verkligen vill något med damfotbollen.

Det är ju kanske ändå lättare att köpa klubbar i andra länder, i Sverige har vi ju 51-procentsregeln. Men Hammarby har ju den här typen av ägarskap, så det är inte helt nytt. Och personligen känner jag spontant att det inte är värre att luta sig mot externt kapital än att leva på herrfotbollen.

Det blir på alla sätt spännande att följa utvecklingen i Rosengård. Jag tror inte att det är kört för en återkomst på högsta damallsvenska nivå. Men det blir inte lätt. Och klubbledningen har inte råd att göra speciellt många misstag den kommande tiden.

När Aftonbladet i söndags höll galan Damallsvenskans bästa så tog svenska mästarna Häcken storslam. Jag fick även i år chansen att rösta i de sportsliga kategorierna. Och jag tycker att det rakt igenom blev rimliga vinnare. Framför allt gladdes jag av att Årets MVP äntligen delas ut till damallsvenskans allra bästa spelare. Här är vinnarna:

Årets målvakt: Jennifer Falk, BK Häcken
Årets back: Julie Blakstad, Hammarby IF
Årets mittfältare: Anna Anvegård, BK Häcken
Årets forward: Felicia Schröder, BK Häcken
Årets tränare: Mak Lind, BK Häcken
Årets MVP: Felicia Schröder, BK Häcken

Årets mål: Anna Anvegård, BK Häcken
Årets genombrott: Smilla Holmberg, Hammarby IF
Ungdomarnas pris: (framröstat av ungdomsspelare): Felicia Schröder, BK Häcken
Sportbladetpriset: Marika Domanski Lyfors

I helgen avslutades den inhemska damfotbollssäsongen med att BP tog en ny 2–0-seger mot Kif Örebro, och därmed säkrade det damallsvenska kontraktet.

Jag jobbade i helgen och hade verkligen ingen tid till damfotboll. Under lördagen gjorde jag en roadtrip till Helsingborg och Para-EM i bordtennis. Och under söndagen var jag i Göteborg och såg Boråsklubben Norrby gå upp i superettan.

Men jag noterade att kollega Rainer Fussgänger argumenterade för att avskaffa kvalet. Jag kan hålla med om att det i nuläget är stor skillnad mellan tolvan i damallsvenskan och trean i elitettan. Men jag tycker ändå att det är rimligt att ha kvar kvalet.

Även om den inhemska säsongen är över så skall i alla fall ett svenskt lag spela två matcher till innan årsskiftet. Och det är ju landslaget som har två möten med Frankrike framför sig. I helgen kom formstarka Beata Olsson in i truppen. Det var förstås både välförtjänt och kul. Det är Rebecka Blomqvist som lämnat återbud till följd av en skadekänning. Det är väl inte säkert att Olsson får så mycket speltid. Men ändå kul för henne att få visa upp sig för Tony Gustavsson. Assisterande förbundskaptenen Johanna Almgren har ju dock bra koll på Liverpoolforwarden.

Jag nämnde nyss Rainer och hans blogg. Där argumenterade han i ett inlägg kring varför han tror att Jennifer Falk får diamantbollen. Falk var verkligen fantastiskt bra i EM, och är ingen dålig kandidat. Men min vinnare är ändå Nathalie Björn. Jag kan inte minnas att jag har sett henne dålig i en enda match i år. Hon var fantastisk i hela EM-turneringen och har varit lysande även när jag sett henne i Chelsea.

Under helgen spelades det två stora finaler. Den största var den i NWSL mellan Washington Spirit och Gotham FC. De sistnämnda slutade på åttonde plats i ligan, och tog sig till slutspel med bara en poängs marginal.

Men nu är de amerikanska mästare. Gotham var bäst när det gällde. De vann kvartsfinalen i förlängningens absolut sista minut. Och de vann semifinalen i sjunde tilläggsminuten. I finalen gjorde Rose Lavelle segermålet redan i 80:e minuten.

Veckan innan finalen höll man även gala i NWSL. Där tog man bland annat ut två allstarlag. Noterbart var att det var få amerikanska landslagsstjärnor i lagen. Alla forwards i förstalaget var exempelvis utländska stjärnor.

Däremot bestod backlinje och mittfält av spännande amerikansk framtidsnamn. I förstalaget ingår bland annat 20-åriga Olivia Moultrie och 19-åriga Claire Hutton.

Utöver den amerikanska ligafinalen var det även cupfinal i Norge. Där vann Vålerenga med 2–0 efter att Linn Vickius gjort matchens första mål. Vickius byttes ut i slutminuten. I segrarlaget var Tove Enblom lagkapten – och fick således höja pokalen. Ronja Aronsson ingick i matchtruppen, men fick ingen speltid.

Hos Rosenborg var halvsvenska Elin Åhgren Sørum lagkapten. Hon blev ändå utbytt i paus. Och efter 60 minuter byttes Agnes Nyberg in.

I svenska cupen har vi nyligen fått lottningen för vårens gruppspel. Där reagerade jag mest över grupp 3 med två skånska och två norrländska lag. Sportsligt bör ju Häcken, Hammarby och Malmö FF vinna varsin grupp. I den fjärde står det mellan Djurgården och Norrköping.

Grupp 1: Häcken, AIK, Linköping, Gefle.
Grupp 2: Hammarby, Vittsjö, Rosengård, Växjö.
Grupp 3: Malmö FF, Kristianstad, Umeå, Piteå.
Grupp 4: Djurgården, IFK Norrköping, Alingsås, Brommapojkarna.

Gruppsegrarna går vidare till semifinal som spelas 21 eller 22 mars. Finalen skall avgöras den 16 maj.

Apropå Djurgården meddelade de idag att gravida Pauline Rubin lämnar klubben. Sillynyheterna duggar ju för övrigt tätt nu. Kommande veckor kommer mitt fokus här i bloggen att ligga just på att uppdatera sillysidorna för damallsvenskan och elitettan. Och jag räknar med att ni fortsätter att hjälpa mig att hitta nyheter. Det har ni gjort utmärkt hittills.

Jag fick för övrigt ett meddelande från en läsare om att den upplever att bloggtexten är så ljus att det knappt går att läsa. Det är inget jag har märkt. Jag har inte ändrat några inställningar. Och jag kan läsa bloggen på flera olika plattformar.

Innan jag sätter punkt sänkte jag uppmärksamma att det faktiskt avgörs ett historiskt VM nu. Sexton lag är i Filippinerna i det allra första Futsal-VM för damer. Sverige föll på målsnöret i kvalet. Men vårt landslag hade nog haft i VM att göra. För det ser ut som att alla de fyra europeiska lagen kan ta sig vidare till kvartsfinal.

Jag tillbringade kvällen på Borås Arena med att jobba på superettankvalet mellan småklubbarna Norrby och Utsikten. Det är först nu strax innan midnatt jag hunnit gå igenom hur det gått i kvällens många spännande matcher inom damfotbollen.

Glädjande klarade Hammarby av att både försvara och utöka sin ledning mot Ajax, vilket innebär att vi har två lag i vinterns kvartsfinal av nya Uefa Women’s Europa Cup.

Som jag skrev i förra inlägget hade jag hållit Bajen som klar favorit mot portugisiska Sporting om dubbelmötet spelats nu. Men matcherna går i mitten av februari, då Lissabonklubben är mitt i säsong, och där Hammarby riskerar att vara i ett läge där man har tappat flera nyckelspelare och behöver bygga om sitt lag. Därför känns kvartsfinalen lurig för stockholmarna.

Annars är ju deras lottning nu väldigt bra, det känns ju som att semifinalen kan vara ”enklare” än kvarten. För så här ser slutspelsträdet ut:

Hammarby – Sporting Clube de Portugal
Austria Wien – Sparta Prag

Eintracht Frankfurt – FC Nordsjælland
Breidablik – BK Häcken FF

I det damallsvenska kvalet kopplade BP greppet genom att vinna med 2–0 borta mot Kif Örebro på Behrn Arena. Det är således väldigt mycket som talar för att Stockholm har fyra damallsvenska klubbar även 2026.

Slutligen till Champions League. Där slutade dagens stormatch mellan Chelsea och Barcelona oavgjord, 1–1. Därmed är det inget lag som har full poäng efter fyra omgångar. De båda dominanterna under de senaste 15 åren, Lyon och Barcelona, toppar tabellen med tio poäng vardera. De två lagen har redan i det här skedet säkrat sina platser bland de tolv lag som spelar slutspel efter årsskiftet.

Noterbart i det här läget är att belgiska OH Leuven, som slog ut FC Rosengård ur turneringen, har visat sig vara betydligt bättre än jag trott. Laget ligger just på tolfte plats efter att ha vunnit mot Twente och tagit poäng mot både Roma och Paris FC. Enda förlusten kom mot Barcelona, och då ”bara” med 3–0.

Även om det var ett stort misslyckande av Rosengård att missa ligafasen så har det visat sig att det inte var ett riktigt så stort fiasko som jag kanske först trodde.

I dag har jag varit på endagskonferens med jobbet. När jag nu är hemma noterar jag att vi fått en ny landslagstrupp, där Bella Andersson var namnet som stack ut.

Även Alice Bergström är ny i A-landslagssammanhang. Det känns som en rimlig uttagning, hon är en spännande spelare på högerkanten. Det har gjorts plats för Bergström genom att Hanna Lundkvist är uttagen som mittfältare.

Jämfört med Tony Gustavssons första trupp har även Anna Anvegård och Madelen Janogy tillkommit. De som saknas från den truppen är Magdalena Eriksson, Amanda Ilestedt, Amanda Nildén och Hanna Bennison.

Men det namn som stack ut mest var ändå Bella Andersson. Hon är helt klart en spännande talang, en spelskicklig mittback med fin västerfot. Men från det jag sett av henne tycker jag kanske inte att hon ännu har den defensiv som jag tycker man kan kräva hos en A-landslagsspelare.

Jag är av den gamla skolan där man anser att mittbackar i första hand skall kunna försvara. På många håll, bland annat i det svenska herrlandslaget, har man på senare år prioriterat mittbackar ”med fina fötter” – och vi har ju sett hur gått för våra herrar.

I Real Madrid har 19-åringen fått spela fem ligamatcher, vilket kanske ändå är lite mer än jag hade trott. Men hon har inte fått en enda sekund i Champions League, och hon fick inte heller någon speltid i toppmötet med Barcelona i ligan.

Real föll för övrigt med 2–1 mot Arsenal i Champions League i kväll. Fridolina Rolfö gjorde mål för tredje matchen i rad för Manchester United. Det räckte dock inte, utan United föll med 5–2 borta mot Wolfsburg. Det var Uniteds första poängförlust i turneringen. Även Lyon fick sin segersvit bruten. Den franska storklubben kryssade borta mot Juventus (3–3) och har därmed tio poäng efter fyra omgångar, vilket innebär säkrad plats bland de tolv lag som spelar slutspel.

Inför veckans omgång var det tre fullpoängare. Den tredje är Barcelona, och de skall försöka gå upp i tabelltopp i morgon, då man spelar borta mot Chelsea.

För svensk del var ju dock dagens stora grej att Häcken spelade 0–0 borta mot Inter, och därmed är klart för kvartsfinal i nya Uefa Europa Cup. Kul. Den italienska storklubben var ju sämsta möjliga lottning för våra färska svenska mästarinnor.

Men starkt att kunna kombinera guldfirande med avancemang i Europacupen. Och nu är vägen mot semifinal i månadsskiftet mars/april vidöppen för den toppseedade Göteborgsklubben. För man bör vinna båda mötena med isländska Breidablik i mitten av februari. Här är läget i slutspelsträdet:

Ajax – Hammarby – står 1–3
Sporting Clube de Portugal

Austria Wien
Sparta Prag

Eintracht Frankfurt – PSV Eindhoven – står 2–1
FC Nordsjælland

Breidablik
Häcken

Om Hammarby håller undan för Ajax i torsdagens hemmamatch väntar alltså portugisiska Sporting från Lissabon i kvartsfinalen. Där hade Bajen varit favorit om matchen spelats nästa vecka. Men i februari är det fördel den portugisiska klubben som är i säsong då.

Apropå Bajen slog de ut SK Brann i förra omgången. Då var U23-landslagets Johanna Renmark en av spelarna i det färska norska mästarlaget. Men i samband med helgens avslutande omgång blev hon avtackad av Bergenklubben. Det lilla jag har sett av henne i U23 tycker jag att 22-åringen har sett spännande ut. Hon borde kunna vara intressant för flera damallsvenska klubbar. Var tror ni hon dyker upp?

Även om det är damallsvenskt kval mellan Kif Örebro och BP i morgon är vi ju mitt inne i silly season. Det händer saker hela tiden. Hittills har Malmö FF utmärkt sig med tunga värvningar av Vesna Milivojevic och Larkin Russell. Och dagens nyhet är ju att även Emma Petrovic skall vara klar. Ni hänger väl med på bloggens silly seasonsida?

Under tiden jag skrev förra inlägget kom den tråkiga nyheten att Magdalena Eriksson slutar i landslaget. Till förbundets hemsida säger hon:

”Jag kan ärligt säga att det här är det tuffaste beslutet jag tagit under min karriär. Men jag har varit tvungen att lyssna på min kropp och min hälsa, och prioritera det”

För landslaget är det riktigt dåligt. Utöver att hon är en utmärkt mittback är Eriksson såväl en profil, ledare som kulturbärare. Och vi har ju knappast ett överflöd på vänsterfotade mittbackar.

Visst gjorde Elma Junttila Nelhage det utmärkt senast mot Spanien. Men förbundskapten Tony Gustavsson behöver inte ha färre toppspelare att välja mellan, utan fler.

För ett par timmar sedan ljöd slutsignalen för årets svenska seriespel. Redan innan eftermiddagens damallsvenska avslutningsomgång visste vi vilka lag som skulle sluta på topp sex.

Häcken, Hammarby, Malmö FF, Djurgården, IFK Norrköping och Kristianstad hade redan tidigare lagt beslag på de sex första platserna. De fick sällskap av Vittsjö GIK på tabellens övre halva.

Men det blev alltså för första gången någonsin fem stora herrfotbollsklubbar på damallsvenskans topp fem. De fick sällskap av två damfotbollsklubbar från nordöstra Skåne.

Häcken tog alltså hem guldet. Man gjorde det trots att man stod på noll poäng efter två omgångar. Jag har inte kollat alla damallsvenska säsonger. Men på herrsidan har det aldrig hänt att ett lag som förlorat de två första matcherna till slut vunnit SM-guldet. Och jag har väldigt svårt att tro att det skett på damsidan förr heller.

Där i början av säsongen hade Häcken lite problem i mittförsvaret. Man spelade med Emilie Byrnak och Emma Östlund som mittbackar i de där två första matcherna, och det funkade inget vidare. Men några omgångar in i serien fick tränare Mak Lind ordning på sin backlinje. Och sedan dess har ju Häcken gått som tåget.

Apropå Mak Lind tyckte jag det lät i SVT-intervjun inför dagens match som att han är på väg att lämna för North Carolina Courage.

Det om toppen. Nu till damallsvenskans undre halva. Som åtta, nia och tia slutade AIK, Piteå och Växjö DFF. Sedan slutade fjolårets mästarlag på den åtråvärda elfteplatsen. Lagkapten Hanna Andersson gjorde alla tre målen när Rosengård vann med 3–1 mot Linköping och samtidigt passerade BP upp på fast mark.

Jag hörde Rosengårds fotbollschef Caroline Seger på Radiosporten efter matchen. Hon sa att Rosengårds mål är att vara med och slåss uppe i toppen nästa år igen. Och att man sporrats av Malmö FF:s starka entré i högsta serien. Samt att man tänker ge MFF en match kommande år.

Det blir spännande att se om Rosengård kan ta sig tillbaka till toppen. Det låter väl som att man kan tappa ännu fler spelare nu i vinter. Och det krävs ofta ett väldigt hårt och smart arbete för vända en negativ trend.

BP föll mot Hammarby med stora siffror. Därmed blir det kval för tredje året av de fyra senaste för den rödsvarta Stockholmsklubben med den stora ungdomsverksamheten. Faktum är att det ju bara är fjärde året där det spelas kval till damallsvenskan. Och BP har alltså varit med i alla utom fjolårets.

Hittills har Brommapojkarna ett lysande kvalfacit med tre segrar och ett kryss, och totala målskillnaden 10–1. BP är stor favorit även i årets kval. Men Kif Örebro har gjort en stark höst i elitettan, och kan kanske bjuda upp till kamp.

Jag roade mig med att kolla hur jag tippade serien inför avspark. Jag fick rätt på de två topplagen Häcken och Hammarby samt på jumbon Alingsås. Däremellan prickade jag även Norrköping som femma. Övriga lag placerades mer eller mindre fel. De grövsta felen var de båda Malmölagen samt Linköping. MFF hade jag sex placeringar för lågt, LFC sju placeringar för högt och Rosengård hela åtta placeringar för högt. Tipset av Rosengård bör vara det sämsta jag någonsin gjort i damallsvenskan.

Många av er läsare lämnade ju era tips i Forum damallsvenskan. När jag kollar ser jag att det även var många som trodde på Vittsjö som ett bottenlag. Jag hade dem på kvalplats, medan nästan alla andra tippare i bloggen hade dem på nedflyttningsplats. Men Vittsjö slutade alltså på övre halvan och får väl tillsammans med Djurgården och MFF räknas som årets stora positiva överraskning.

Jag noterar att signaturen Stefano prickade både Vittsjös sjundeplats och att Linköping på näst sista plats. Imponerande. Dock hade även Stefano andra tips som inte var lika vassa.

Mitt vassaste tips var kanske ändå skytteligan. Där satte jag Felicia Schröder som segrare och Ellen Wangerheim på topp tre. Bland de nio namn jag nämnde fanns även trean Sara Kanutte Fornes och åttan Anna Anvegård. Ett annat av de nio namnen på min lista var Beata Olsson. Jämte Hanna Andersson är Olsson dagens svensk i damfotbollsvärlden.

Jag missade den damallsvenska slutomgången för egen träning. Men jag hann se en liten stund av den första halvleken av WSL-matchen mellan jumbon Liverpool och mästarinnorna från Chelsea. Där fick jag se Beata Olsson göra ett riktigt klassmål där hon med boll sprintade ifrån Millie Bright och säkert placerade in kvitteringen till 1–1.

Matchen slutade 1–1 och skrällen framkallade säkert ett litet jubel hos André Jeglertz och Therese Sjögran. För deras Manchester City leder nu tabellen med tre poängs marginal. City förlorade premiären med 2–1 mot Chelsea. Sedan dess har man gått rent. Det ser ut som att City mår bra av att slippa att spela i Champions League. Manchester United och Arsenal är sju respektive åtta poäng bakom City i tabellen.

I USA har Washington Spirit säkrat en finalplats. Där ställs de mot antingen mästarinnorna Orlando Pride eller Gotham FC. De sistnämnda slutade på åttonde plats i grundserien, men skrällvann mot suveräna grundseriesegrarna Kansas City Current förra veckan. Kan Gotham skrälla sig hela vägen till final?

För Orlando klev en viss Marta Vieira da Silva fram när det skulle avgöras i kvartsfinalen. Det snart 40-åriga fenomenet gled ifrån Seattles backlinje och fixade den straff som punkterade matchen.

Apropå Marta så har hon givit namn till Fifas pris för årets snyggaste mål inom internationell damfotboll. I år kan hon själv vinna det. För hon är nominerad för sitt solomål mot Kansas City i fjol – se det här.

I går avslutades elitettan. Jag var på Borås Arena och såg Elfsborg vinna med 1–0 mot höstens besvikelse Umeå IK. Och jag kan förstå varför UIK inte stod distans ut i toppen. För även om jag såg ett lag med många skickliga spelare, och ett fint passningsspel. Så såg jag också ett lag som hade väldigt svårt att omsätta fint grundspel till målchanser.

Umeå var utstarkt på fasta situationer, och borde ha gjort något mål i samband med någon hörna eller inläggsfrispark. Men i själva spelet kom man sällan till bra avslut, även om man tillbringade väldigt mycket tid på offensiv planhalva. Matchbilden passade Elfsborg rätt bra. Hemmalaget fick stora ytor att kontra på. Och segermålet var just en kontring där Stina Jensen kom helt fri.

Umeå får göra ett nytt försök nästa år. För som bekant är det ju Eskilstuna och Uppsala som tar det båda damallsvenska platserna. Och Kif Örebro skall försöka kvala sig upp. I helgen har det funnits uppgifter om att Uppsalas båda nyckelspelare Amanda Sundström och Josefin Baudou är på väg till Malmö respektive Häcken. Det vore förödande för nykomlingen.

Min spontana känsla är att Uppsala är ett av de sämsta lagen som gått upp i damallsvenskan. Och man hade verkligen inte mått bra av att tappa två av sina nyckelspelare redan innan avspark.

Apropå Uppsala kollade jag lite på hur laget såg ut när man senast var uppe i damallsvenskan, Det var 2023 och namnkunniga spelare i truppen var målvakten Milla-Maj Majasaari, backen Julia Ragnarsson, mittfältarna Agnes Nyberg och Elin Rombing samt anfallarna Klara Folkesson, Taryn Ries och Johanna Renmark. Dessutom hade man lånat in Bella Andersson från Hammarby, Louise Hvarfner från Djurgården och Matilda Eriksson Kristell från FC Rosengård.

Renmark lämnade redan på sommaren. Med undantag för Ragnarsson – som fortfarande är kvar – försvann övriga i samband med nedflyttningen. Istället flyttade man bland annat upp Baudou och värvade Sundström från Bollstanäs. Uppsala har gjort ett bra jobb med ett par riktigt fina juniorkullar. Men som sagt, det ser inget vidare ut inför den damallsvenska comebacken.

Inget vidare är väl även orden som bäst beskriver läget i Bollstanäs och Mallbacken. Båda lagen slutade under nedflyttningsstrecket. Bollstanäs har visat en bra förmåga att ta sig tillbaka. Och läget mellan Stockholm och Uppsala är ju bra. Om man ligger på så finns det många elitklubbar att fynda i.

För Mallbacken ser det värre ut, vilket gör mig väldigt deppig. För den värmländska byn är ju en viktig ingrediens i svensk damfotbollskultur. Mallbackens IF är också den enda svenska klubben – utöver min egen – som jag äger en supportertröja från. Jag hoppas verkligen att det kan finnas en väg för ”Jäntan” tillbaka till elitfotbollen. Men det låter väl tyvärr som att klubben kan komma att spela i division två nästa år.

I kväll hade jag gärna velat vara på Bravida Arena och kollat in Häcken–Inter. Det fick bli jobbet, och matcherna på sidoskärmen.

Från vad jag såg kunde/borde Häcken ha gjort fler än ett mål mot Inter. Det blev 1–0, men ett mer rimligt resultat hade kanske varit 3–1.

Just 3–1 är den ledning som Hammarby har med sig hem från Amsterdam efter kvällens möte med Ajax. Jag såg delar av den andra halvleken. Och där kändes Bajen klart bäst fram till att Ajax gjorde sitt tröstmål.

Men efter det låg fler hemmamål i luften. Och Bajen skall vara nöjt att man har en tvåmålsledning i halvtid.

Under turneringen har jag flera gånger skrivit om Sveriges kamp mot Nederländerna och Norge om att få ha tre platser i Champions Leaguekvalet sommaren 2027. Det visade sig att den kampen i princip var över i och med att Nederländerna och Norge fick varsitt lag till Champions League.

Tack vare Christoffer Segerhjelm blev jag uppmärksammad på att Uefa inför den här säsongen har ändrat hur de räknar nationsrankingen. Det är inte längre rakt av ett snitt av klubbrankingen. Utan numera ges poäng till klubbar och nationer delvis utifrån olika parametrar.

I kvalturneringar ger nationspoängen utifrån vunna och oavgjorda matcher, medan klubbarna får poäng utifrån hur långt de går. Det har varit en dålig förändring för svensk del, för vi har halkat väldigt långt bakom Nederländerna.

Och det blir ju inte bättre av att Vålerenga vinner mot Roma i Champions League.

Jag jobbar och har inte kunnat kolla speciellt mycket på dagens matcher. Men jag noterar att Häcken vann med 2–0 i Stockholm och därmed har säkrat SM-guldet. Grattis.

Jag noterar också att både Rosengård och BP har vunnit sina matcher. Därmed blir det elitettan 2026 för Linköping FC.

LFC byter plats med IK Uppsala Fotboll som blev klart för damallsvenskan redan innan deras match mot Örebro SK sparkades i gång. Umeå stod nämligen för en fin vändning hemma mot Trelleborgs FF. Skånskorna ledde med 2–0 i paus, men UIK avgjorde till 3–2 på tilläggstid. Därmed kan vi alltså gratulera Uppsala till återkomst på högsta nivån.

I kvalstriden är det nu fördel för Kif Örebro, som är en poäng före Umeå och Trelleborg, och som spelar hemma mot tabelljumbon Sunnanå i sista omgången.

I kväll tog jag för sista gången en liten utflykt till Alingsås för att kolla damallsvensk fotboll. Det har varit trevligt att ha två damallsvenska lag inom en timmes bilresa från dörren. Vi får se när det sker nästa gång.

Det som är klart är att det är sista gången för i år som det spelas damallsvensk fotboll i Alingsås. Och risken är uppenbar att det kan dröja väldigt länge innan det sker igen. För jag hörde fler än en vid Gerdskenvallen i dag som frågade sig vad Alingsås kan få ihop för lag till nästa år. Att risken är uppenbar att laget kommer att värvas sönder.

Det känns absolut som en rimlig tanke. Nästa år spelar Alingsås i samma serie som IFK Göteborg och Elfsborg, två klubbar som lär ha betydligt större lönebudget än Alingsås. Det är flera spelare som pendlar från Göteborg eller Bohuslän. De spelarna har ju även Jitex och Häcken U som alternativ på närmare håll.

Det gäller nog för tränare Peo Häggström, som även är sportchef, att knyta upp några av nyckelspelarna ganska snabbt. Annars kan det bli spelarflykt. I en artikel i Alingsås Tidning för ett tag sedan sa Häggström att ”Klubbens ambition är att vi ska tillbaka till allsvenskan direkt”.

I samma artikel framgår det att väldigt få spelare har kontrakt över nästa år, och att flera redan uppvaktats av andra klubbar. Det nämns att Kristianstad försökte värva mittbacken Malva Larsson i somras.

De som nämns med löpande kontrakt är korsbandsskadade mittbacken Felicia de Feo och blixtsnabba talangen Tilde Karlsson. Den sistnämnda kan nog vara snabbast i hela damallsvenskan – och bör locka till sig intresse. I dag häpnade jag när hon fick Smilla Holmberg att se långsam ut i en löpduell. Holmberg är ju jättesnabb. Men hon hade inte en chans att matcha ett år yngre Karlsson.

Jag har följt Karlsson under flera år. Hon har alltid utmärkt sig med sin snabbhet. Men jag har varit lite frågande till om hennes bolltouch varit bra nog. I höst tycker jag dock att hon har haft en väldigt bra utveckling. Och hennes namn lär stå på flera damallsvenska sportchefers önskelista.

En annan talang som gjort stora framsteg under året är Saga Fredgren, som ju ingick i F19-landslagets EM-trupp tidigare i år. Hon har skolats om från cental mittfältare till högerback, och bör också har blickar på sig.

Karin Lundin, Tove Lorén och Isabella Svanström är tre andra spelare som Peo Häggström kan få kämpa för att hålla kvar. Lundin är en klassforward och Lorén har rötter i Boråsområdet, och lär få ett samtal från Elfsborg. Svanström har precis som Malva Larsson och Filippa Hopkins rötterna i IFK Göteborg. Det känns ju inte orimligt att Blåvitt kommer att försöka locka hem ”sina” spelare.

Det finns alltså mycket jobb att göra för Alingsås IF inför nästa år. Annars är just Alingsås en bra damfotbollskommun. AIF har alltså spelat i damallsvenskan i år. Och stora ungdomsklubben Alingsås KIK gick upp i division 1. Inte dåligt för en kommun med just över 40 000 invånare.

I kväll stod AIF upp bra mot Hammarby. Gästerna vann ”bara” med 3–0. Jag tänkte att det kunde bli en rejäl överkörning och valde att köra ”parkera bussen” i damallsvenskan Fantasy. Där har jag Smilla Holmberg och Julie Blakstad i min backlinje. Duon levererade 42 poäng, vilket förstås är godkänt. Men jag trodde kanske att laget skulle ha gjort några mål till.

Men Bajen hade verkligen anfallskris. Jag trodde inte mina ögon när jag såg att man startade med mittbacken Emilie Bragstad som central forward. Men dels hade det tydligen gått sjukdom i truppen, vilket gjorde att Vilde Hasund inte kom till spel. Och Ellen Wangerheim gjorde bara ett inhopp.

Dessutom är anfallstalangen Stella Maiquez och offensiva mittfältaren Fanny Peterson i väg med F16/09-landslaget och spelar första steget av kvalet mot nästa års F17-EM. Där lyckades 08:orna så dåligt i sitt kval i våras att 09:orna får börja på B-nivån.

Det skall i och för sig sägas att 08:orna bland annat hade Nederländerna i kvalgruppen. Och Nederländerna vann först sommarens EM-slutspel och har nu gått till final i pågående F17-VM. 09:orna har dock inlett sitt EM-kval bra. Det blev 9–0 mot Litauen i går, ett resultat som innebär att det svenska laget i praktiken är klart för att spela EM-kvalets andrafas på A-nivån.

Tillbaka till dagens match på Gerdskenvallen. Det viktigaste för Bajen var förstås att vinna, och sätta lite press på Häcken. Och så blev det. Det är för övrigt trevligt att då och då få se matcher på så nära håll som man gör just på nämnda plan. Då ser man hur skickliga spelarna är på att skapa sig tid och yta.

Klockan 14.00 under lördagen (sänds på SVT1) får Bajenspelarna ställa sig i Djurgårdsklacken och försöka heja fram lokalkonkurrenten mot Häcken. För göteborgarna innebär en trepoängare att SM-guldet är klart. Jag var på plats på Bravida när Häcken slog Djurgården med 4–1 i början av augusti. Det var länge en ganska jämn historia.

I paus trodde jag kanske att Djurgården skulle kunna få till en liten skräll. Men Häcken höjde tempot efter paus, och så var ju Felicia Schröder i superform. Skytteligaledaren gjorde alla fyra målen under de sista 25 minuterna. På sistone är det ju Anna Anvegård som visat superform i Häcken. Men senast blev ju Schröder tvåmålsskytt igen. Så kanske att duon kan skjuta SM-guldet till Hisingen i morgon.

I övrigt i helgen är det både Londonderby mellan Arsenal och Chelsea och tyskt toppmöte mellan Wolfsburg och Eintracht Frankfurt under lördagen. Derbyt börjar 13.30 och sänds på SVTplay. På svensk mark kan Linköping under lördagen åka ner i elitettan utan att spela. Och IK Uppsala Fotboll kan bli klart för damallsvenskan. Klockan 20.00 avrundas damfotbollslördagen med VM-finalen för F17 mellan Nederländerna och storfavoriten Nordkorea. Den matchen sänds på Fifa+.

Under helgen startar även slutspelet i amerikanska NWSL. Redan i natt drar det igång med Orlando Pride mot Seattle Reign. Under lördagskvällen tar Washington Spirit emot Racing Louisville. Och på söndag avslutas kvartsfinalspelet med matcherna Kansas City Current–Gotham FC och Portland Thorns–San Diego Wave.

Det är enkelmöten som gäller. Så det blir spännande att se om svensklaget San Diego med Jonas Eidevall och Hanna Lundkvist kan ta sig vidare. Om Wave skulle gå till semifinal möter man vinnaren av Washington och Louisville.

Slutligen tänkte jag kolla om ni som läser och kommenterar här i bloggen har haft några problem med WordPress på sistone. Jag blev själv utkastad, och var tvungen att byta lösenord för att komma in igen. Jag har även hört om följare som har svårt att logga in. Tänkte kolla om det är ett utbrett problem.

Vi slapp England, men fick Danmark igen. Det är alltså tredje turneringen i rad där vi ställs mot danskorna i gruppspelet. Vi hade ju dem i vårens Nations League och i EM. Där har det blivit tre segrar.

Nu väntar alltså Danmark igen i det VM-kval som spelas under nästa år. Det är gruppspel under våren, med dubbla matcher i mars, april och juni. Och sedan spelas playoff i oktober samt i månadsskiftet november/december.

Det var spanska Virginia Torrecilla som stod för lottningen. När hon kom till A-nivån drog hon Sverige som första lott. Vi hamnar därmed i grupp A1. Från andra potten fick vi Italien och sedan fylldes det på med Danmark och Serbien.

Även Italien är ju ett motstånd som vi blivit vana vid att möta de senaste åren. Vi hade dem i gruppen i VM i Nya Zeeland samt i Nations League både hösten 2023 och nu i våras. I Wellington blev det en förkrossande 5–0-seger. Och både för två år sedan och i våras blev det en uddamålsseger och ett kryss.

Slutligen väntar alltså även Serbien. De mötte vi i playoff i EM-kvalet. Då blev det totalt 8–0 över två matcher. Och det är ungefär den skillnaden det skall vara på lagen.

Som jag skrev inför lottningen stod det ju England på lottningens stora nitlott. Det var Spanien, Island och Ukraina som ställdes mot Europamästarinnorna. Här finns alla grupper.

Klockan 13.00 under tisdagen lottas VM-kvalet. Och för lagen i första seedningsgruppen är det solklart vilken lott som är den västa niten: England.

Sverige är alltså toppseedat på A-nivån tillsammans med Spanien, Tyskland och Frankrike. Här är övriga potter:

• England
• Nederländerna
• Italien
• Norge.

Här är det alltså England som skall undvikas. Jag slipper även gärna Nederländerna. De har varit på nedgång det senaste året, och såg inget vidare ut i EM. Men Sverige har ju haft svårt mot ”Oranje Leeuwinnen”, så helst vill väl ha Norge eller möjligen Italien.

• Danmark
• Irland
• Österrike
• Island

Här tror jag att Österrike är drömlotten. De har ett skadedrabbat lag. Det har ju gått bra mot Danmark på senare år, men dem slipper man gärna eftersom det börjar bli tjatigt att möta dem.

• Polen
• Slovenien
• Serbien
• Ukraina

I den här potten finns fyra lag som vi skall slå. Spontant känns väl Slovenien som det sämsta laget, och därmed den bästa lottningen. Men som sagt, alla de här lagen skall vi slå.

Hur går då VM-kvalet till? De fyra gruppsegrarna går direkt till VM. Övriga lag från A-nivån får spela playoff om ytterligare sju direktplatser och en plats i ett interkontinentalt playff.

Playoff spelas i två omgångar. Lagen från A-nivån delas in i två olika potter, enligt:

Väg 1: De åtta lag som slutat på andra eller tredje plats i A-nivån är seedade och lottas mot de sex lag som vunnit sina grupper på C-nivån samt mot de två bästa grupptvåorna. Det handlar om dubbelmöten, hemma och borta. Här är klasskillnaden så stor att alla lag från A-nivån skall vinna sina matcher lätt.

Väg 2: De fyra lag som kommer sist i grupperna på A-nivån och de fyra gruppsegrarna på B-nivån seedas och ställs mot de åtta lag som slutat tvåa eller trea på B-nivån. Det handlar om dubbelmöten, hemma och borta.

I andra omgången av playoff spelar de åtta segrarna i Väg 1 dubbelmöten hemma och borta mot de åtta segrarna i Väg 2. Lagen från Väg 1 börjar på bortaplan. De sju segrarlag som hade bäst facit i gruppspelet går direkt till VM. Den ”sämsta” segraren får kvala vidare i ett interkontinentalt playoff.

Häcken behåller avståndet i toppen, Malmö är borta från guldet och Rosengård är kvar under kvalstrecket. Det är huvudrubrikerna nu efter att damallsvenskans 24:e omgång har färdigspelats.

I dagens två sena matcher kämpade Alingsås till sig en poäng borta mot Rosengård. Det innebär dels att mästarlaget inte har lyckats vinna en enda match under hösten. Dels att mästarna har minst två ångestmatcher kvar av den här säsongen.

Under lördagskvällen nåddes vi för övrigt av nyheten att Rosengård tvingas byta tränare igen. Att Rafael Roldán Bermúdez ledde laget redan i dagens match. Orsaken till det här bytet är att Martin Qvarmans Möller har inte den UEFA Pro-licens som krävs, och att Rosengård inte fick dispens.

Det absurda här är ju att förbundet lät Qvarmans Möller vara förbundskapten för U23 i fyra år, trots att han inte uppfyller kraven för att jobba i damallsvenskan. Personligen tycker jag att förbundsledningen här närmast odugligförklarar sig själv. Om man nu tycker att den där utbildningen är så viktig är ju det minsta man kan förvänta sig att förbundet ser till att deras förbundskaptener har/skaffar sig den där Pro-licensen.

Nu blir Martin Qvarmans Möller historisk som en av de tränare som varit huvudansvarig på högsta nivå utan att ta en enda poäng.

Roldan är ju tvärtom obesegrad som tränare för Rosengård. Men dagens 0–0-match mot Alingsås var förstås ytterligare en stor missräkning för mästarlaget. Emilia Larsson hade en frispark i ribbans underkant i den andra halvleken. Utifrån vad jag såg var det Rosengårds bästa målchans i matchen.

Dagens resultat innebär att Rosengård nu har fyra poäng och 18 mål ner till Linköping på nedflyttningsplats. Lagen möts i sista omgången. Och om den matchen skall gälla kontraktet krävs både att Piteå tar poäng av Rosengård på lördag och att Linköping vinner hemma mot Kristianstad nästa måndag.

För LFC gäller för övrigt nu att enda rimliga chansen att rädda kontraktet är att man vinner mot både Kristianstad och Rosengård. Fast det är ju inte säkert att sex poäng räcker. Om BP och Rosengård vinner sina matcher till helgen är Linköping klart för nedflyttning redan innan avspark i lagets nästa match.

Teoretiskt kan BK Häcken FF vara svenska mästarinnor innan avspark i lagets nästa match, borta mot Djurgården. Men det förutsätter att Alingsås vinner mot Hammarby på fredag, och den skrällen ser jag inte komma. Även om Bajen faktiskt har varit rätt halvdant på bortaplan den här säsongen.

I dag vann Häcken säkert mot Linköping med 4–0 efter att Anna Anvegård gjort en ny stormatch, och Felicia Schröder gjort två mål. Vinsten innebär att göteborgarna nu är en seger ifrån SM-guldet. Häckens första chans att säkra Kronprinsessan Victorias pokal på egen hand är på lördag på Kristinebergs IP, Men det är ingen lätt match. Djurgården har bara förlorat en hemmamatch under hela säsongen – det var för övrigt mot MFF innan landslagsuppehållet.

I sista omgången söndagen den 16 november spelar Häcken hemma mot bortastarka Piteå, samtidigt som Bajen tar emot BP. Med tanke på den fina målskillnaden behöver Häcken i praktiken bara två poäng till för att vinna guldet. Men känslan är väl att man gärna säkrar segern på lördag i Stockholm. För annars kan det bli en nervös avslutningsmatch hemma på Bravida om två veckor.

Häckens seger var ju helt planenlig. Den damallsvenska söndagen startade annars med en skräll. Det var Piteå som slog till i Malmö. Jag hade inte räknat med att MFF skulle gå på en nit på hemmaplanen mot ett lag från tabellens undre halva. Men när jag kollade in lagens säsong lite närmare noterade jag att MFF faktiskt har tagit en poäng fler på bortaplan (26) än man har gjort hemma (25).

Samma sak gäller faktiskt för Piteå, fast med ännu större marginal. Hemmastarka Piteå i år har blivit bortastarka Piteå. Norrbottningarna har nu tagit 18 poäng på bortaplan – det är lika många som Hammarby. Lagen skiljer sig dock åt rejält i hemmaspelet. Bajen har full poäng hemma, medan Piteå bara samlat 13 hemmapinnar.

Från den matchen imponerades jag mest av Saga Swedmans förmåga att få fast bollen på offensiv planhalva. Trots att hon ofta var ensam mot en hel hög Malmöbackar visade hon god förmåga att likt en magnet dra till sig bollen.

Det måste för övrigt ha känts rätt skönt i Piteålägret att få knäppa till Malmö. Som bekant hämtade ju MFF både stabilitet och spets i den rödvita norrklubben i vintras. Trion Moa Öhman, Ellen Löfqvist och Tuva Skoog sände ju varsitt flyttlass cirka 150 mil söderut inför årets säsong.

Som jag redan noterat har alltså Hammarby tagit full poäng på hemmaplan i damallsvenskan i år. Lägger man på svenska cupen och Europaspelet har Bajen 19 tävlingsmatcher på hemmaplan under 2025. Det har blivit 18 segrar. Enda förlusten kom mot Manchester United i kvalet mot Champions League.

I dag utmanades sviten av höstens lag i damallsvenskan, IFK Norrköping. Men Pekings obesegrade höstsvit sprack rejält. Hammarby var bättre från första sekund, och vann till slut med klara 4–0. Därmed tappar samtidigt Norrköping ledningen i hösttabellen till Häcken.

I elitettan var det sista chansen för Sunnanå i dag. Skelleftegänget hade en 2–1-ledning borta mot Jitex. Men det lila Mölndalslaget vann med 4–3 och skickade därmed ner Sunnanå i division 1. I söndagens andra match säkrade Örebro SK kontraktet genom 1–0-seger borta mot Team TG.

Innan jag sätter punkt är det läge att gratulera SK Brann som under lördagen säkrade sitt andra eller tredje norska mästerskap på damsidan beroende hur man räknar. Brann tog ju över damlaget från IL Sandviken inför säsongen 2022. Och Sandviken vann mästerskapet för första och enda gången 2021. Året efter ”försvarade” Brann titeln. Och nu slog man till igen.

Det återstår i och för sig två omgångar av toppserien. Men Brann leder med sju poängs marginal, och kunde därmed unna sig en rejäl guldfest under lördagskvällen. Enda svenska spelare i truppen är U23-landslagsspelaren Johanna Renmark, som gjort två mål på 25 matcher hittills i år. Annars skulle jag nog säga att lagets stjärna är Signe Gaupset. Den 20-åriga jättetalangen är också lagets främsta målskytt med 15 fullträffar.