Då har jag också kollat igenom den andra bronsmatchen i Nations League mellan Sverige och Frankrike. Kortfattat kan man säga att jag skriver under på den analys jag hörde på Radiosporten om ett effektivt Sverige, ett spelmässigt bättre Frankrike – och en Evelyn Ijeh som gjorde ett bra inhopp.
Men mina sammanfattningar av landskamper brukar ju sällan vara kortfattade. Så här följer en genomgång av mina anteckningar från matchen. Först
Först noteras att publiksiffran ”bara” var 9141 åskådare. Det tycker jag är svagt. Det känns som att Stockholm får snäppa upp lite om huvudstaden även fortsättningsvis skall ”sno” många av landslagets hemmamatcher från Göteborg.
Så till själva matchen. Den startade illa för svensk del. Frankrike hade inte bara störst bollinnehav, de skapade också fyra riktigt vassa målchanser redan första kvarten. Illavarslande var att Jennifer Falk inte gav något sedvanligt, tryggt intryck. Tvärtom var den svenska målvakten snett ute ett par gånger redan där i början.
Falks kollega i det franska målet, Pauline Peyraud-Magnin, ville inte vara sämre. Hon var väldigt långt ifrån sin mållinje när hon bjöd Johanna Rytting Kaneryd på ett lobbläge. Kaneryds lobb blev dock lite för lång, och landade ovanpå målet.
Det var Sveriges första målchans, och länge också den enda. Spelet jämnades dock ut allt eftersom i halvleken. Under den andra kvarten var det fortsatt Frankrike som hade bollen, men nu hade Sverige defensiv kontroll, och släppte inte till några farligheter. Däremot hade vi svårt att hitta något eget spel. Det blev många felpass, och därmed väldigt korta anfall.
Under den första halvlekens sista femton minuter fick vi äntligen med Felicia Schröder och Kosovare Asllani i matchen. Den första halvtimmen hade man sett dem skymta förbi i bild några gånger. Men de var knappast med i spelet.
Nu fick Sverige dock till lite anfallsspel, och hade också en bra chans när Julia Zigiotti Olme fick öppet skottläge vid bakre stolpen efter en fint slagen hörna från Smilla Holmberg.
I paus var det 0–0, och jag hade totalt 4–2 i målchanser till Frankrike. Den andra halvleken inleddes med tolv jämna och chansfattiga minuter. Sedan kom matchens första mål.
Det började med att Kadidatou Diani var starkare och vann en duell mot Elma Junttila Nelhage på mittplan. Fransyskan följde upp med att vinna en till i straffområdet mot Anna Sandberg. Och framför målet hade Nathalie Björn blicken lite för mycket på bollen, och märkte för sent att bakom ryggen hade Clara Mateo smugit fram. Den senare kunde enkelt stöta in matchens första mål i tom kasse.
Det känns tyvärr återigen som både ett rätt onödigt och lite för enkelt baklängesmål. I närkampen mellan Diani och Sandberg såg svenskan först ut att ha stoppat fransyskan. Men sedan blev Sandberg lite för het och klev på istället för att bara täcka ut fransyskan. Följden blev att Diani kunde skapa sig tillräcklig yta för att kunna slå in bollen framför mål.
Målet gjorde att ställningen totalt var 3–1 till Frankrike. I det läget gjorde Tony Gustavsson sina två första byten. In kom Filippa Angeldahl och Monica Jusu Bah istället för Anna Sandberg och Fridolina Rolfö. Mina spontana tanke var att han även skulle formera om laget och köra med tre mittbackar,
Om jag inte minns helt fel hade Sverige en del framgång med tre mittbackar mot Frankrike under Peter Gerhardsson. I varje fall vill jag minnas att vi körde 3–4–3 i 3–0-segern på Gamla Ullevi för tre år sedan. Men det blev ingen tidig övergång till trebackslinje, utan Hanna Lundkvist fick lämna mittfältet och istället spela vänsterback.
Efter byten började Sverige spela mer i djupled. Och vi hade några tajta offsideavvinkningar. Och så kom inbytta Jusu Bah till en riktigt bra målchans, fint framspelad av Felicia Schröder. Tyvärr för svensk del gjorde Elisa De Almeida ett bra försvarsarbete och kastade sig fram och täckte Häckenspelarens skott.
I 71:a minuten gjorde Gustavsson ett nytt dubbelbyte. Ut gick Schröder och Asllani. In kom Rosa Kafaji och Evelyn Ijeh. Det var ett byte som skulle göra skillnad.
Sverige skapade två målchanser under de minuter som var kvar av ordinarie tid. Båda blev mål. Det första kom på en inläggsfrispark som Filippa Angeldahl tilldömdes. Hon slog den själv, och fick en riktigt fin båge på inlägget. Evelyn Ijeh gjorde en fin liten avledande löpning, och fick sedan en fri yta att springa in i. Bollen kom perfekt, och Ijehs nick var lika högklassig. Bollen gick ner i marken, vilket gör det väldigt svårt för målvakten att rädda.
Med sex minuter kvar av ordinarie matchtid var tisdagens match kvitterad. Men Sverige behövde fortsatt ytterligare ett mål för att ta bronsmatchen till förlängning. I 88:e minuten fick vi till slut tre mittbackar. Då byttes Linda Sembrant in istället för Hanna Lundkvist.
Det tog inte lång tid innan det blev mål. Matchklockan har precis passerat 91 när Jennifer Falk skickade in en inläggsfrispark i offensivt straffområde. Sverige förlorade första nickduellen, men vann andrabollen vid straffområdeslinjen. Via Julia Zigiotti Olme hamnade bollen hos Johanna Rytting Kaneryd just till höger om straffområdet. Hon såg Kafaji vinka vid borte stolpen.
Inlägget var fint slaget, och Kafaji kunde lätt nicka bollen i tomt mål. Hur Pauline Peyraud-Magnin tänkte är högst oklart. Men den franska målvakten hamnade på alla sätt i ett ingenmansland, och var inte nära att förhindra målet.
När domaren blåste av matchen hade jag räknat till 5–9 i målchanser, men det var 2–1 i mål i matchen – och 3–3 totalt. Sverige hade alltså varit effektivt. Frankrike var däremot inte lika vasst.
Det blev förlängning. Där skaffade sig Evelyn Ijeh ett bra läge direkt. Avslutet smet dock utanför. Frankrike kom till två målchanser i första förlängningskvarten. Den första var egentligen ingen målchans. Men det blev farligt eftersom att Jennifer Falk återigen kom ut snett på en boll. Hon var väldigt nära att ställa till det för sig själv och laget, men träffades i princip av bollen.
Den sista kvarten inleddes på sämsta möjliga sätt. Det blev i princip mål direkt – för Frankrike. Det kom till på högerkanten, och började med att Smilla Holmberg stötte högt i rygg på Sandie Baltimore.
Under deras duell blev Rytting Kaneryd bolltittare och tappade bevakningen av den franska vänsterbacken Perle Morroni. När Baltimore löste situationen med en fin chipp spelade hon samtidigt bort fyra svenska spelare. Och Morroni fick precis exakt så mycket tid hon behövde för att kunna sikta in en boll i djupled, bakom den svenska backlinjen, till Kelly Gago.
Passningen kom verkligen i exakt rätt läge för Gago, och i 100 procent fel läge för den svenska backlinjen. För att täcka upp för Holmberg har Sembrant sökt sig ut mot höger. Hon hade dessutom fallit några meter och tagit djup. Precis när hon valde att kliva upp mot Morroni gick passningen, och Sembrant var körd. Samtidigt befann sig Nathalie Björn två–tre meter bakom Gago. Meter hon aldrig lyckades ta ikapp.
I målet valde Falk att stå kvar. Och Gagos vänsterskott gick nästan igenom vår målvakt. Det var ett friläge, och absolut inte någon tavla. Men det var nog ändå ett ingripande som Falk lär fundera lite över.
Det var alltså mycket som fick fel för svensk del i anfallet. Men var också en väldigt bra och vältajmad aktion från fransk sida. Inte minst var Baltimores chipp väldigt snygg.
Någon minut efter målet valde Gustavsson att gå ner på trebackslinje igen. Han bytte ut Junttila Nelhage och satte in Stina Blackstenius. Den här gången gav inte bytet någon effekt.
Faktum var att den sista kvarten var blek från svensk sida. Det blev aldrig någon anstormning. Frankrike hade närmast total kontroll. Man såg ut till att spela ut tiden, och lät sällan Sverige få tag på bollen. Det bästa läget att få till en straffläggning var faktiskt när Jennifer Falk var uppe och nickade på en hörna. Men bollen gick ett par meter utanför, och nicken kvalar inte in i min statistik över klara målchanser.
Den statistiken slutade totalt 12–6 i fransk favör, en signal om att 2–2 var bra utdelning för svensk del.
Det var alltså Linda Sembrants avskedslandskamp. Jag kollade lite extra på henne. Hon har ju aldrig varit blixtsnabb. Men framför allt har hon känts lite långsammare med bollen på senare tid. Defensivt är det dock en fröjd att se henne jobba. Hon är väldigt aktiv i att söka upp motståndare, kliva dit och söka tidig kroppskontakt. Det var även kul att se hur hon hela tiden var noga med sin position. Med att läsa av spelet, och se till att försöka ligga rätt om bollen kom. Om hon kan lära ut de sakerna känns det som en klockren blivande försvarstränare.
Matchen var också den där Evelyn Ijeh fick sitt genombrott. Hon spelade bara cirka 50 minuter. Men på den tiden hann hon sätta avtryck. Det blir spännande att se hur Tony Gustavsson ser på forwardsfrågan när landslagssäsongen 2026 drar igång.
Utifrån tisdagens match visade Ijeh sig vara en bättre uppspelspunkt än både Felicia Schröder och Stina Blackstenius. Starkare än Schröder. Bättre touch än Blackstenius. Man skulle kunna säga att Ijeh var en bra kombination av konkurrenterna. Som en Blackstenius med Schröders touch eller en Schröder med Blackstenius styrka.
Jag vet att det är några av er som i kommentarsfältet flera gånger har lyft Ijeh. Jag har tidigare inte sett sådana kvaliteter hos henne att hon känts som en A-landslagsspelare. Men efter den här matchen borde hon vara förstaalternativet till att spela nia borta mot Italien den 3 mars.
Även om det står 2–2 som slutresultat var det ju på många sätt Tony Gustavssons första seger. Det var förstås väldigt skönt för honom att slippa gå igenom sin första höst med rakt igenom förluster. Men tyvärr blev matchen ändå en förlust för honom. För han åkte ju alltså på ett grovt rött kort efter slutsignalen.
Jag minns ju att Janne Andersson var avstängd någon gång för gula kort under den tid han var förbundskapten för herrlandslaget. Men jag kan inte minnas en enda annan svensk förbundskapten som varit avstängd. Det kanske finns några exempel. Klart är att det mesta talar för att Tony Gustavsson får se första VM-kvalmatchen från läktaren. Det är knappast ett svenskt drömscenario.
En blogg om internationell damfotboll 