Under nyårsaftonen har Enskede IK gått ut med att de spelar i elitettan 2026. Klubben skriver på sin hemsida att den har blivit erbjuden en plats – och att man tackat ja. Grattis till Enskede, som med sina 63 poäng i mellersta ettan var klart bästa tvåa i de tre division 1-serierna.

Det är Team TG som väljer att dra sig ur. Och det är väl inte speciellt oväntat. För är det någon som har hört ett enda ord från Umeklubben sedan slutsignalen i sista omgången?

TG räddade ju sig kvar i elitettan genom att spela 2–2 mot Gusk i sista omgången. Därmed passerade man Bollstanäs. Surt förstås för just Bollstanäs att åka ut med liten marginal till en klubb som sedan drar sig ur. Team TG var ju för övrigt med om motsvarande sak för tre år sedan, då man åkte ur på färre gjorda mål än Bergdalens IK – som sedan valde att lägga ner sitt damlag.

Det här innebär ju i sin tur att det blir en förändring i de division 1-serier som jag skrev om här för ett par dagar sedan. Om Team TG vill spela i ettan borde de få plats i division 1 norra, vilket gör att en av Stockholmsklubbarna Djursholm, Lidingö, Sollentuna eller Täby borde få flyttas över till den mellersta serien.

Jag hittar ingen officiell information på förbundets hemsida. Och det ligger inte heller någon nyhet om TG i lokaltidningen VK. Så vi får nog vänta till som tidigast fredag innan vi får veta exakt vilka följder det här får längre ner i divisionerna.

Apropå längre ner i divisionerna har jag utan framgång letat efter ett serieförslag för Götalands division 2-serier. Någon som har en länk får gärna dela.

Vi har nu tagit oss igenom mer än hälften av 2025 års sista dag. Snart är det 2026, den här bloggens 15:e år. Öppningsinlägget skrevs i Leverkusen inför Sveriges premiär i världsmästerskapet 2011. Så firandet av 15-årsdagen kommer i slutet av juni.

14,5 år är en ganska lång levnadstid för en blogg. Bloggande var ju som hetast från 2005 och fem–sex år framåt. Nu är det ju snarare vlogg som är hetaste formatet, och däremellan hade poddande en het period där radioformatet toppade innelistan för den här typen av löpande rapportering och diskussion.

Under nyårsaftonen har Linköpings FC gått ut med informationen att Jonna Andersson har skrivit på ett femårskontakt. Och det är ju en nyhet man gillar på alla sätt. I en tid där egoismen bara blir större och större är det skönt att läsa om ett affischnamn som både tar ansvar och visar klubbhjärta.

När en klubb åker ur en serie är man ju numera van att få se toppspelarna försvinna med blixtens hastighet. Men i Östergötland visar trotjärnarna lojalitet. I Norrköpings herrlag har ju Christoffer ”Totte” Nyman varit tydlig med att han tänker vara med och spela tillbaka Peking till herrallsvenskan. Och i Linköping visar nu Jonna Andersson samma beslutsamhet.

Anderssons femårskontrakt sticker ut på många sätt. Inom damfotbollen är ju kontrakten i allmänhet klart mycket kortare än inom herrfotbollen. Spontant kan jag bara dra mig till minnes ett tidigare femårskontrakt inom svensk damfotboll, och det var Elin Rubensson som skrev på för fem år med Kopparbergs Göteborg FC i augusti 2018.

Det är ju tyvärr väldigt mycket vanligare att svenska toppspelare går som Bosman-fall, vilket gör att deras klubbar blir lottlösa, än att de skriver långtidskontrakt.

I går kunde vi läsa om att Hanna Wijk lämnade Häcken som Bosman. Enligt klubbens hemsida skrev hon på ett långtidskontrakt för Tottenham. Förhoppningsvis för hennes skull är det en både ekonomisk och sportslig fullträff.

Men personligen tycker jag alltså inte om den här typen av övergångar. Att äldre spelare tar chansen att gå som Bosman som ett äventyr i slutet av karriären har jag inga synpunkter på. Men när yngre spelare på uppgång går utomlands ser jag helst att det blir (stora) övergångssummor till våra svenska klubbar.

Och jag tänker att det egentligen är bäst både för klubben och spelaren. För individen är en övergångssumma lite av en garanti för att den nya klubben verkligen tror på och vill satsa på spelaren. Om vi tar Wijks fall så har ju en storklubb som Tottenham råd att plocka in några Bosmanspelare på spekulation. Går man som Bosman känns risken större att man hamna på bänk eller läktare. Jag hoppas inte att tröjnummer 22 är en indikation om Wijks status i Hotspurs.

Som jag redan snuddat vid är det tyvärr lite för vanligt med korta kontrakt inom svensk damfotboll. Och risken är att det kommer att dröja flera år innan vi får någon större förändring på den fronten.

De korta kontrakten beror ju nämligen inte bara på att de klassiska damfotbollsklubbarna har svag ekonomi, utan också på löneutvecklingen inom damfotbollen. Eftersom lönenivån har höjts med hög hastighet de senaste åren har det varit väldigt ofördelaktigt för spelare att skriva längre kontrakt.

Och när spelare och agenter kräver korta kontrakt blir det jobbigt för klubbarna. På herrsidan har jag på nära håll kunnat se Elfsborg bygga en stark ekonomi genom spelarförsäljningar. Något liknande finns inte inom svensk damfotboll. Det är ju inte ens nära.

Alla kan ju räkna ut att de klubbar som jobbar med ettårskontrakt får svårt att bygga ekonomi på försäljningar. Men även tvåårskontrakten är för korta. Klubbarna måste upp på kontrakt på tre–fyra år för att ha en chans att leva på försäljningar.

Här är ju Felicia Schröder ett härligt exempel. I somras skrev Häckens anfallsstjärna på ett fyrårskontrakt. Obkräftade uppgifter säger att hon tjänar 135000 kronor i månaden, alltså cirka 1,6 miljoner om året. Den typen av lön har förstås inte speciellt många damallsvenska klubbar råd att betala. Men kontraktet innebär både en trygghet för Häcken, som med stor sannolikhet kommer att få väldigt bra betalt för sin diamant, och för Schröder, som kan vara säker på att de som köper loss henne verkligen vill ha henne.

Nu står vi alltså på tröskeln till 2026. Jag tror alltså tyvärr inte att det blir de långa kontraktens år i svensk damfotboll. Men vi kan väl i alla fall hoppas att det blir ett år med fler fyra- och femårskontrakt än vad vi har sett de senaste åren. Gott nytt år.

Det är lördag och de hektigaste juldagarna är avklarade. För mig personligen har jag befunnit mig i en lättare feberdimma de senaste dagarna. Hoppas att ni har haft en bra jul så här långt, och god fortsättning.

Det sistnämnda skickar jag även till alla sportchefer i våra damelitklubbar. Det känns inte som att det var speciellt många år sedan man kände att silly season i princip var över vid årsskiftet.

Men den galna säsongen blir bara längre och längre. Och sportchefernas jobb blir därmed allt jobbigare. Faktum är ju att det känns som att är det väldigt mycket jobb som fortfarande är kvar att göra i flera klubbar. Väldigt mycket.

En orsak till att vår svensk silly season blir allt senare är ju ”hackordningen” där klubbar och spelare sitter och väntar ut varandra. Jag tänker alltså på att de sitter och väntar på vad som blir över på en högre hylla innan de tar beslut.

Här är ju de internationella fönstren en faktor. Många av de bästa damallsvenska spelarna vill utomlands. I de stora ligorna är det från nu och fram till början av februari som fönstret är öppet, och alla värvningar görs – eller åtminstone offentliggörs.

De klubbar som ligger högst i den där hackordningen är Häcken och Hammarby. Båda har flera spelare som drar till sig internationellt intresse. Men ännu så länge är Bajenmittfältaren Asato Miyagawas försäljning till engelska andraligaklubben Birmingham City FC den enda större utländska värvningen från damallsvenskan i höst. Möjligen ska man även här räkna in Lauren Brzykcys övergång från Piteå till Bristol City i samma serie.

Det lär blir många fler kommande veckor. Kollar vi hur mästarinnorna Häcken har värvat så har man plockat in tre kantspelare. Det innebär att man tagit höjd för förväntade tapp av Alice Bergström, Hanna Wijk och ytterligare en offensiv kantspelare, kanske Monica Jusu Bah?

Häcken står ju inför ett väldigt spännande år. Ett år där nya tränaren Elena Sadiku och hennes spelare skall försöka försvara sitt SM-guld och där man dessutom kommer att ha en väldigt fördelaktig väg till ligaspel i Champions League. Men allra först skall man ju försöka ta en historisk internationell titel genom att vinna den första Uefa Women’s Europa Cup.

Där är Häcken det högst rankade laget. Och med tanke på hur knackigt Eintracht Frankfurt spelat i höst får nog Hisingslaget nu även räknas som huvudfavorit. Kvartsfinalerna i Europa Cup spelas redan i mitten av februari. Så Häcken får gärna vara klart med truppbygget så snart som möjligt.

Samma sak gäller för Hammarby, som ju numera också är en av de stora favoriterna i Europa Cup. Man har dock fått en otäck kvartsfinallottning i form av portugisiska Sporting, som ju är mitt inne i säsong.

Precis som Häcken byter även Bajen tränare. Hammarbys övergång känns mjukare eftersom William Strömberg ju tidigare varit assisterande, och därmed har lättare att bygga vidare på tidigare upplägg. Jag kan inte säga att jag kan Strömberg speciellt bra. Han har sett engagerad ut som assisterande i Bajen och Linköping. Men totalt sett tycker jag ju ändå att Sadiku känns väldigt mycket mer spännande i det här skedet.

Bakom de båda etablerade topplagen har uppstickaren Malmö FF värvat smart. Inför debutsäsongen i damallsvenskan byggde man kring spelare som hade blivit över i topplagen och kryddade med några guldkorn från Piteå och några bra utländska värvningar. På förhand tyckte jag att laget var väldigt svårbedömt. Det visade sig vara både starkt och väldigt stabilt.

Till det har MFF nu gjort fyra damallsvenska toppvärvningar i Emma Petrovic, Wilma Carlsson, Vesna Milivojevic och Larkin Russell. Därmed har Malmö nu ett lag som på allvar bör kunna slåss om titlarna under 2026.

Som fyra och femma i sluttabellen hade vi Djurgården och IFK Norrköping. Järnkaminerna från Stockholm har bytt tränare till Willie Kirk och gjort två bra värvningar. På pappret känns dagens lag starkare än det Marcelo Fernandez ledde i årets seriespel.

Däremot är Norrköping ganska brandskattat. Vi vet ju att Stellan Carlsson är bra på att göra resultat med begränsade resurser. Och det är en högst önskvärd egenskap i nuvarande läge. För det är ett stort och djupt hål i Pekings kassakista. Det lär således inte finnas ekonomi till några större värvningar. Något som hade varit önskvärt eftersom man tappat de offensiva nyckelspelarna Vesna Milivojevic och Svea Rehnberg till konkurrenter.

I bakfickan finns ju Fanny Andersson, men även om hon skulle kunna vara tillbaka under vårsäsongen kan man inte kräva att hon skall bära laget direkt efter ett års skadefrånvaro.

Övriga två lag på den övre halvan var grannklubbarna Kristianstads DFF och Vittsjö GIK. KDFF var ju med i guldstriden fram till EM-uppehållet. Det blev 23 poäng på de tolv första omgångarna – fyra färre än serieledande Häcken. Sedan tappade man Beata Olsson, Sofia Reidy och Katla Tryggvadottir i sommarfönstret. Och på de 14 sista omgångarna blev det bara 18 poäng, och man slutade långt ifrån guldstriden.

Nu har Kristianstad dessutom tappat viktiga Petrovic till MFF och spelskickliga Amy Sayer. Dessutom blir det tränarbyte. På ett sätt känns som att den negativa utvecklingen kan fortsätta för KDFF. Samtidigt vet vi att truppen är väldigt ung och lovande, och att många av talangerna nu har fått ett halvår att växa in i damallsvenskan. Kryddat med hårt arbetande Hanna Ekengren kanske Kristianstad ändå kan ha ett spännande lag på gång?

Vittsjö har tappat etablerade spelare, bland annat Ekengren, och ersatt med talanger. Det är ett arbetssätt som kräver fingertoppskänsla. Men Mladen Blagojevic har ju ett rykte om sig att vara bra på att utveckla spelare. Så det kanske kan gå. Men räkna med att Vittsjö kommer att vara nederlagstippat även 2026.

På platserna åtta, nio och tio hade vi AIK, Piteå och Växjö. Det känns som att AIK har lyckats bra i silly season, och bör kunna ha ett på pappret starkare lag nästa år. Växjö har två tunga tappa i Miho Kamogawa och Larkin Russell. Men man har ganska många spännande och unga nyförvärv som gör att laget ändå känns bredare, och kanske även starkare. Framför allt gillar jag Saga Swedman, som kan bli den nia som Växjö sökt efter.

Swedman är stockholmare, men kommer senast från Piteå. Norrbottningarna har haft ett tungt silly season, där man utöver Swedman så här långt har tappat ytterligare tre viktiga spelare i Emily Gray, Wilma Carlsson och Lauren Brzykcy. Ersättarna är spännande namn, där Andrea Simonovic och Stina Andersson varit framträdande i elitettan. Piteå har ett gäng viktiga förlängningar kvar att göra. Men kanske att man till slut kan få ihop ett lag på ungefär samma nivå som i år.

Just ovanför kvalstrecket slutade FC Rosengård. De har beslutat sig för bolagisering. Men i övrigt har det inte hänt något i truppen. Ingen rapport om någon spelare in, och bara de två lånen ut. Det kan ju vara så att man väntar på att förbundet skall godkänna bolagiseringen innan man vågar gå ut med något. Men visst borde man väl göra en handfull värvningar?

BP kvalade sig kvar, och ser väl ut att få ihop ett lag som på många sätt liknar det man har haft i år. Årets trupp var tunn. Man inledde bra och tog fler än hälften av sina 23 poäng under de åtta första omgångarna. Sedan fick man tunga skador, framför allt den på Tuva Ölvestad, och tappade rejält med kvalitet.

Nu har man tappat två av lagets bättre målskyttar i Emma Engström och Ellen Toivio. Ännu har vi inte sett några offensiva värvningar. Men det kommer säkert. BP är ju bra på att fynda i Stockholmsområdet.

De båda nykomlingarna Eskilstuna och Uppsala är de lag som varit klart aktivast på spelarmarknaden under hösten. Gemensamt har de att de tagit toppspelare från elitettan, plus att man värvat från nedflyttade Alingsås. Jag tycker att båda lagen har värvat rätt smart. Det är långt ifrån säkert att det räcker. Men båda klubbarna har i alla fall gjort ett försök.

Eskilstuna lag är klart mer erfaret, vilket gör att jag kanske tror lite mer på dem. Men Uppsala har också en spännande (och stor) trupp. Man satsar vidare på de unga spelare som givit klubben framgång på juniornivå de senaste åren. Man har bland annat kryddat med målfarliga Nicole Robertson.

För de båda lag som åkte ut återstår mycket arbete innan spelartrupperna är klara. Som jag skrev i början av inlägget finns det en ”hackordning” där spelare och klubbar sitter och väntar ut varandra. Ju längre ner i ordningen du befinner dig, desto längre dröjer det innan truppen är klar.

Och värst verkar det vara för klubbar som degraderats en division. Det gäller inte bara från allsvenskan, utan i högsta grad även klubbar som åkt ur elitettan och ettan.

Linköping har gjort ett par spännande värvningar från Malmö FF:s överskottslager. Men i övrigt ser vi ännu så länge väldigt få etablerade värvningar i nästa högsta divisionen. Jag skulle säga att båda nykomlingarna från allsvenskan och alla de lagen som är kvar i elitettan, förutom Kif Örebro och Elfsborg, ligger på minus.

Värst är det i Alingsås, där det är svårt att få grepp om hur stort spelartappet till slut kommer att bli. Officiellt har man hittills tappat sex ordinarie spelare. Men på snacket låter det som att man riskerar att tappa minst lika många till.

Utåt finns det i princip ingen information att få kring Alingsås lagbygge. Lokaltidningen Alingsås Tidning kan vara sämst i Sverige på att bevaka sitt lokala elitlag. De har skrivit om att Tilde Carlsson lämnar för Häcken, och att Moa Jarl eventuellt tvingas sluta. Men jag har inte sett att tränare och tillika sportchef Peo Häggström fått en enda fråga om truppbygget.

Förhoppningsvis lyckas Alingsås till slut få ihop en slagkraftig trupp. För det är ju tråkigt med klubbar som rasar ihop likt IFK Kalmar.

Elitettans bästa värvning så här långt har nykomlingen Husqvarna FF gjort. BP:s assisterande lagkapten Ellen Toivio har sambo i HC Dalens hockeylag. Jag gissar att det var ett tungt skäl till att hon flyttar hem till Småland och bidrar med välkommen rutin till HFF:s annars orutinerade lag.

Husqvarna börjar få en trupp för att klara kontraktet. Det är ju för övrigt värt att notera att alla årets tre nykomlingar; Elfsborg, Häcken U och Team TG, höll sig kvar i elitettan. Jag tror att trion Sandviken, Husqvarna och IFK Göteborg har chans att kopiera den bedriften.

Framför allt tror jag väldigt mycket på IFK Göteborg. De vann alltså division 1 södra med målskillnaden 121–10. När Malmö FF rusade igenom ettan hade de 129–17. I och för sig stärkte MFF sedan upp sitt lag med etablerade spelare som Nathalie Hoff Persson, Sanna Kullberg, Matilda Kristell och Kathrine Larsen inför seriestart.

Men känslan är ändå att IFK Göteborg redan under 2025 har haft en väldigt stark startelva. Man kommer upp med massor av självförtroende, och med rätt start i elitettan kan det bära väldigt långt.

Annars känns väl Kif Örebro och Linköping i nuläget som favoriter, med Umeå och Elfsborg som bubblare.

I övrigt undrar man ju hur det går för klassiska Mallbacken. Därifrån är det väldigt tyst på spelarfronten. Däremot har ju klubben meddelat att man har överklagat tvångsnedflyttningen till division två. Och det var väl rimligt att göra ett försök. Men känslan är väl tyvärr att en av svenska damfotbolls alla mest legendariska klubbar nästa år spelar i tvåan med ett juniorlag.

Som sagt. Väldigt mycket återstår av vinterns silly season. Men det ligger ju i klubbarnas intresse att ha så mycket som möjligt klart till träningsstart om drygt en vecka. Så det kommer nog att kunna hända mycket de kommande tio–tolv dagarna.

Dagens stora svenska transfernyhet har ju annars varit att Hanna Lundkvist blir fjärde svensk i Manchester United. För henne väntar för övrigt åttondelsfinal i Champions League i mitten av februari mot hennes tidigare klubb, Atletico Madrid.

Innan jag sätter punkt tänkte jag återigen passa på att tacka alla er som hjälper till med att uppmärksamma mig på sillynyheter. Det är otroligt värdefullt. Jag vill också passa på att hylla Instagramsidan Kolla Svenskan som i sina Instastories verkligen briljerar med nyheter om spelarövergångar.

Tidigare i dag meddelades att diamantbollen för 2025 tilldelas Nathalie Björn. Det tycker jag var helt rätt val. Björn har varit genomgående bra hela året. Och hon krönte det med att vara mer eller mindre felfri under hela EM-slutspelet.

I dag har även guldbollen delats ut. Det kändes väl inte lika självklart. För visst är det konstigt att Victor Gyökeres prisas som årets forward, medan Alexander Isak får guldbollen? Jag antar att det var för sina forwardsinsatser som Isak hyllas. Men där var han ju bara tvåa. Fast där där är ju herrfotboll och det kan man diskutera i en massa andra forum.

Apropå priser delades Fifas pris The Best ut häromdagen. Det gick till Aitana Bonmati för tredje året i rad. Och även om jag tycker att hon har haft lite av en mellansäsong är hon ju så bra att det inte är orimligt att ge henne även de tyngsta priserna.

Det togs även ut ett världslag. Och det reagerade jag återigen över. För det innehöll bara spelare från Spanien och England, vilket ju är patetiskt. Det är ju knappast så att Spanien och England är i fullständig särklass. England tog ju sig exempelvis inte ens till semifinal i Nations League.

Ta Claudia Pina. Hon platsar oftast inte i Barcelonas startelva. Men hon är med i världslaget. Personligen tycker jag att spelare som Melchie Dumornay borde vara självskriven i världslaget. Och det är logiskt att Ewa Pajor och Caroline Graham Hansen skrivs in i Barcaelvan före Pina. Men Haiti, Polen och Norge är nog för små fotbollsländer.

#TheBest FIFA Women's 11 in 2025. ✨

— FIFA Women's World Cup (@FIFAWWC) December 16, 2025

Som synes av tweeten ovan ser alltså Fifas världslag för 2025 ut så här: Hannah Hampton – Lucy Bronze, Leah Williamson, Irene Paredes, Ona Battle – Aitana Bonmati, Patri Guijarro, Claudia Pina – Mariona Caldentey, Alessia Russo och Alexia Putellas.

Så till Champions League. Där avslutades ligafasen igår. Och nu är alla nederländska och norska lag utslagna. Det innebär att vi också vet hur många poäng Häcken och Hammarby behöver ta för att Sverige skall behålla tre kvalplatser till Champions League även i upplagan 2027/2028.

När det gick som sämst för våra svenska lag tidigare i höst, samtidigt som Norge och Nederländerna firade stora triumfer, gav jag upp hoppet om att vi skulle kunna passera dem båda. Men nu känns det plötsligt ändå inom räckhåll.

Sverige behöver ta mer än tre nationspoäng under vårens Europaspel för att kunna ligga kvar på sjunde plats på ligarankingen efter den här säsongen. Det innebär i praktiken att Häcken och Hammarby totalt behöver dra in 9,5 poäng.

Och från nu ger varje vunnen match två poäng, ett kryss ger en poäng, och avancemang till nästa omgång en halv poäng. Det är inte självklart att Häcken och Bajen kommer att dra in 9,5 poäng tillsammans. Men det är inte heller omöjligt. Om båda lagen vinner båda sina kvartsfinaler innebär det exempelvis nio poäng – och då är vi nära.

I dag har det varit lottning av slutspelet i Champions League. Barcelona och Lyon är Europas två bästa lag, och de har också placerats på varsin halva av slutspelsträdet. Det känns också som att båda lagen bör ta sig till semifinal. Eller. Barcelona fick en väldigt bra lottning, och bör gå till final.

På undre halvan ser det ut som att Lyon däremot måste ta sig förbi ett Londonlag i semifinalen. Och det kan bli en tuff nöt – även om jag alltså tycker att den franska storklubben fortsatt är ganska klar tvåa i Europa.

Atletico Madrid–Manchester United
Bayern München

Paris FC–Real Madrid
Barcelona

OH Leuven–Arsenal
Chelsea

Wolfsburg–Juventus
Lyon

Slutligen kom beskedet om fördelningen av OS-platser tidigare i veckan. Europa kommer bara att ha fyra, vilket jag tycker är minst en halv för lite. Minst. Det är ändå fem europeiska lag på världsrankingens topp tio. Och det är tio lag från Europa på topp 16.

Men när OS-fotbollen till spelen 2028 nu får just 16 deltagande lag fördelas platserna så här:

Asien: 2,5 platser
Afrika: 2 platser
Nord- och Centralamerika: 3 platser
Sydamerika: 2,5 platser
Oceanien: 1 plats
Europa: 4 platser
Samt värdnationen USA

Framför allt känns det ju rätt snett att Nord- och Centralamerika kommer att ha lika många platser som Europa. Kollar man den där världsrankingen ligger lag tre från Concacaf (som den nordamerikanska federationen kallas) på plats 29 och lag fyra på plats 39. Europa har 19 lag som är högre rankade än lag tre från Concacaf. Ändå har vi lika få platser. Det är absurt.

Det har gått drygt en vecka sedan senaste inlägget. Mitt fokus är lite splittrat så här under julruschen. Den tid jag jag får till bloggen lägger jag i första hand på att hålla silly seasonsidorna så uppdaterade som möjligt. Men det har ju hunnit hända en hel del annat de här dagarna.

Här är en liten genomgång:

Sverige har fallit från tredje till femte plats på världsrankingen. Vi har tappat 32 poäng, vilket är mycket. På topp 100 är det bara Kamerun som har ett större poängtapp. Huvudorsaken till det poängmässiga raset är förstås storförlusten borta mot Spanien.

Men trots raset ligger vi alltså fortfarande på femte plats. Sverige är fjärde bästa europeiska nation, vi är exempelvis före det Frankrike som vi förlorade bronsmatchen i Nations League mot. Dock är marginalen ner till sexan Brasilien och sjuan Frankrike mindre än en poäng. Det var alltså väldigt nära att vi föll ner till sjunde plats.
Inlägget är korrigerat. Här hade jag tidigare bland annat felaktiga uppgifter om antalet förlorade poäng.

Tony Gustafsson har blivit avstängd. Som väntat stängs förbundskaptenen av i VM-kvalet för det röda kort han drog på sig efter senaste matchen mot Frankrike. Jag såg att förbundet tänkte överklaga domslutet. Men nog är det rimligt att han blir avstängd en match för sitt röda kort? Det är ju standard vid röda kort.

Apropå landslag så har Magnus Wikman blivit ny förbundskapten för U23-landslaget. Det var väl lite oväntat. Men det känns som en väldigt bra utnämning.

Vi har även fått lottningarna för andra omgångarna i EM-kvalet för både F19/07-landslaget och F17/09-landslaget. 09:orna ställs i tur och ordning mot Danmark, Tyskland och Irland. Det är förstås en tuff lottning då Tyskland ju alltid är väldigt bra.

07:orna möter Nederländerna, Ukraina och Italien. Det är en ännu tuffare lottning. Nederländernas 08:or är bäst i Europa och spelade VM-final i höstas. Och Italien blir allt bättre på ungdomssidan. Deras 07:or föll i en avgörande match mot England i kvalet för två år sedan. Samma England som gick till final.

Alla elitklubbar inom damfotbollen utom Mallbackens IF Sunne fick elitlicens för nästa år. Nu har Mallbacken möjlighet att överklaga fram till och med den 19 december. Och jag har sett rubriker om att man tänker att lämna in en överklagan. Eftersom den klassiska klubben från de värmländska skogarna mellan Sunne och Torsby åkte ur elitettan är det nu frågan om man kommer att spela i ettan eller tvåan kommande år. Om licensnämndens beslut står fast, och Mallbacken hamnar i tvåan, så är Skepplanda BTK första reserv att ersätta i division ett. Vi får se om de kommer att få frågan.

Under veckan spelades näst sista gruppomgången i Champions League. Nu är det bara 13 lag kvar. Vi vet nu vilka tio av de tolv lag som får spela slutspel efter årsskiftet, nämligen: Barcelona, Lyon, Chelsea, Juventus, Real Madrid, Bayern München, Wolfsburg, Arsenal, Manchester United och Paris FC.

De två sista platserna tas av Atletico Madrid, OH Leuven eller Vålerenga. Och Vålerenga måste vinna borta mot Bayern München för att kunna gå vidare. Det är alltså mycket som talar för att alla de tre lagen som slog ut våra svenska representanter också kommer att vara med på topp tolv. Jag har tidigare utnämnt OH Leuven som det stora skrällaget. Det gäller fortsatt.

I veckan spelade man 0–0 mot PSG, vilket innebär att den franska storklubben är utslagen med en match kvar av ligafasen. OH Leuven har visat att man har ett väldigt bra försvarsspel. PSG däremot är ju det stora fiaskolaget i årets turnering.

Kollar man Parislagets laguppställning tycker man att laget bör kunna sluta topp tolv. Men man hade tufft motstånd i de fyra första omgångarna.

Alla tre engelska lag har säkrat avancemang. Men hemma i WSL är det just nu stor fördel för Manchester City. Det svenskledda laget har fått en stor lucka i toppen sedan Chelsea förra helgen mycket oväntat föll hemma mot Everton med 1–0.

Arsenal har en match mer spelad än City, men är fem poäng bakom. Chelsea, Manchester United och Tottenham har spelat lika många matcher som Andrée Jeglertz gäng, men är sex, sju respektive åtta poäng bakom.

Det är tolv omgångar kvar och det går självklart att tappa en så stor ledning. Men som sagt, i nuläget är det stor fördel för City i guldjakten.

Slutligen noteras att Brasilien vann det historiskt första VM-guldet i futsal. Portugal tog silver och Spanien tog brons. Sverige missade ju VM med liten marginal.

Under kvalet hette det att Sverige skulle lägga ner sina futsallandslag. Men nu har lottningen kommit för kommande EM-kval. Och Sverige är anmält, och går direkt till den andra kvalomgången, elite round. Där ställs vårt lag mot Ungern, Slovakien och en gruppvinnare från första kvalomgången.

Då har jag också kollat igenom den andra bronsmatchen i Nations League mellan Sverige och Frankrike. Kortfattat kan man säga att jag skriver under på den analys jag hörde på Radiosporten om ett effektivt Sverige, ett spelmässigt bättre Frankrike – och en Evelyn Ijeh som gjorde ett bra inhopp.

Men mina sammanfattningar av landskamper brukar ju sällan vara kortfattade. Så här följer en genomgång av mina anteckningar från matchen. Först

Först noteras att publiksiffran ”bara” var 9141 åskådare. Det tycker jag är svagt. Det känns som att Stockholm får snäppa upp lite om huvudstaden även fortsättningsvis skall ”sno” många av landslagets hemmamatcher från Göteborg.

Så till själva matchen. Den startade illa för svensk del. Frankrike hade inte bara störst bollinnehav, de skapade också fyra riktigt vassa målchanser redan första kvarten. Illavarslande var att Jennifer Falk inte gav något sedvanligt, tryggt intryck. Tvärtom var den svenska målvakten snett ute ett par gånger redan där i början.

Falks kollega i det franska målet, Pauline Peyraud-Magnin, ville inte vara sämre. Hon var väldigt långt ifrån sin mållinje när hon bjöd Johanna Rytting Kaneryd på ett lobbläge. Kaneryds lobb blev dock lite för lång, och landade ovanpå målet.

Det var Sveriges första målchans, och länge också den enda. Spelet jämnades dock ut allt eftersom i halvleken. Under den andra kvarten var det fortsatt Frankrike som hade bollen, men nu hade Sverige defensiv kontroll, och släppte inte till några farligheter. Däremot hade vi svårt att hitta något eget spel. Det blev många felpass, och därmed väldigt korta anfall.

Under den första halvlekens sista femton minuter fick vi äntligen med Felicia Schröder och Kosovare Asllani i matchen. Den första halvtimmen hade man sett dem skymta förbi i bild några gånger. Men de var knappast med i spelet.

Nu fick Sverige dock till lite anfallsspel, och hade också en bra chans när Julia Zigiotti Olme fick öppet skottläge vid bakre stolpen efter en fint slagen hörna från Smilla Holmberg.

I paus var det 0–0, och jag hade totalt 4–2 i målchanser till Frankrike. Den andra halvleken inleddes med tolv jämna och chansfattiga minuter. Sedan kom matchens första mål.

Det började med att Kadidatou Diani var starkare och vann en duell mot Elma Junttila Nelhage på mittplan. Fransyskan följde upp med att vinna en till i straffområdet mot Anna Sandberg. Och framför målet hade Nathalie Björn blicken lite för mycket på bollen, och märkte för sent att bakom ryggen hade Clara Mateo smugit fram. Den senare kunde enkelt stöta in matchens första mål i tom kasse.

Det känns tyvärr återigen som både ett rätt onödigt och lite för enkelt baklängesmål. I närkampen mellan Diani och Sandberg såg svenskan först ut att ha stoppat fransyskan. Men sedan blev Sandberg lite för het och klev på istället för att bara täcka ut fransyskan. Följden blev att Diani kunde skapa sig tillräcklig yta för att kunna slå in bollen framför mål.

Målet gjorde att ställningen totalt var 3–1 till Frankrike. I det läget gjorde Tony Gustavsson sina två första byten. In kom Filippa Angeldahl och Monica Jusu Bah istället för Anna Sandberg och Fridolina Rolfö. Mina spontana tanke var att han även skulle formera om laget och köra med tre mittbackar,

Om jag inte minns helt fel hade Sverige en del framgång med tre mittbackar mot Frankrike under Peter Gerhardsson. I varje fall vill jag minnas att vi körde 3–4–3 i 3–0-segern på Gamla Ullevi för tre år sedan. Men det blev ingen tidig övergång till trebackslinje, utan Hanna Lundkvist fick lämna mittfältet och istället spela vänsterback.

Efter byten började Sverige spela mer i djupled. Och vi hade några tajta offsideavvinkningar. Och så kom inbytta Jusu Bah till en riktigt bra målchans, fint framspelad av Felicia Schröder. Tyvärr för svensk del gjorde Elisa De Almeida ett bra försvarsarbete och kastade sig fram och täckte Häckenspelarens skott.

I 71:a minuten gjorde Gustavsson ett nytt dubbelbyte. Ut gick Schröder och Asllani. In kom Rosa Kafaji och Evelyn Ijeh. Det var ett byte som skulle göra skillnad.

Sverige skapade två målchanser under de minuter som var kvar av ordinarie tid. Båda blev mål. Det första kom på en inläggsfrispark som Filippa Angeldahl tilldömdes. Hon slog den själv, och fick en riktigt fin båge på inlägget. Evelyn Ijeh gjorde en fin liten avledande löpning, och fick sedan en fri yta att springa in i. Bollen kom perfekt, och Ijehs nick var lika högklassig. Bollen gick ner i marken, vilket gör det väldigt svårt för målvakten att rädda.

Med sex minuter kvar av ordinarie matchtid var tisdagens match kvitterad. Men Sverige behövde fortsatt ytterligare ett mål för att ta bronsmatchen till förlängning. I 88:e minuten fick vi till slut tre mittbackar. Då byttes Linda Sembrant in istället för Hanna Lundkvist.

Det tog inte lång tid innan det blev mål. Matchklockan har precis passerat 91 när Jennifer Falk skickade in en inläggsfrispark i offensivt straffområde. Sverige förlorade första nickduellen, men vann andrabollen vid straffområdeslinjen. Via Julia Zigiotti Olme hamnade bollen hos Johanna Rytting Kaneryd just till höger om straffområdet. Hon såg Kafaji vinka vid borte stolpen.

Inlägget var fint slaget, och Kafaji kunde lätt nicka bollen i tomt mål. Hur Pauline Peyraud-Magnin tänkte är högst oklart. Men den franska målvakten hamnade på alla sätt i ett ingenmansland, och var inte nära att förhindra målet.

När domaren blåste av matchen hade jag räknat till 5–9 i målchanser, men det var 2–1 i mål i matchen – och 3–3 totalt. Sverige hade alltså varit effektivt. Frankrike var däremot inte lika vasst.

Det blev förlängning. Där skaffade sig Evelyn Ijeh ett bra läge direkt. Avslutet smet dock utanför. Frankrike kom till två målchanser i första förlängningskvarten. Den första var egentligen ingen målchans. Men det blev farligt eftersom att Jennifer Falk återigen kom ut snett på en boll. Hon var väldigt nära att ställa till det för sig själv och laget, men träffades i princip av bollen.

Den sista kvarten inleddes på sämsta möjliga sätt. Det blev i princip mål direkt – för Frankrike. Det kom till på högerkanten, och började med att Smilla Holmberg stötte högt i rygg på Sandie Baltimore.

Under deras duell blev Rytting Kaneryd bolltittare och tappade bevakningen av den franska vänsterbacken Perle Morroni. När Baltimore löste situationen med en fin chipp spelade hon samtidigt bort fyra svenska spelare. Och Morroni fick precis exakt så mycket tid hon behövde för att kunna sikta in en boll i djupled, bakom den svenska backlinjen, till Kelly Gago.

Passningen kom verkligen i exakt rätt läge för Gago, och i 100 procent fel läge för den svenska backlinjen. För att täcka upp för Holmberg har Sembrant sökt sig ut mot höger. Hon hade dessutom fallit några meter och tagit djup. Precis när hon valde att kliva upp mot Morroni gick passningen, och Sembrant var körd. Samtidigt befann sig Nathalie Björn två–tre meter bakom Gago. Meter hon aldrig lyckades ta ikapp.

I målet valde Falk att stå kvar. Och Gagos vänsterskott gick nästan igenom vår målvakt. Det var ett friläge, och absolut inte någon tavla. Men det var nog ändå ett ingripande som Falk lär fundera lite över.

Det var alltså mycket som fick fel för svensk del i anfallet. Men var också en väldigt bra och vältajmad aktion från fransk sida. Inte minst var Baltimores chipp väldigt snygg.

Någon minut efter målet valde Gustavsson att gå ner på trebackslinje igen. Han bytte ut Junttila Nelhage och satte in Stina Blackstenius. Den här gången gav inte bytet någon effekt.

Faktum var att den sista kvarten var blek från svensk sida. Det blev aldrig någon anstormning. Frankrike hade närmast total kontroll. Man såg ut till att spela ut tiden, och lät sällan Sverige få tag på bollen. Det bästa läget att få till en straffläggning var faktiskt när Jennifer Falk var uppe och nickade på en hörna. Men bollen gick ett par meter utanför, och nicken kvalar inte in i min statistik över klara målchanser.

Den statistiken slutade totalt 12–6 i fransk favör, en signal om att 2–2 var bra utdelning för svensk del.

Det var alltså Linda Sembrants avskedslandskamp. Jag kollade lite extra på henne. Hon har ju aldrig varit blixtsnabb. Men framför allt har hon känts lite långsammare med bollen på senare tid. Defensivt är det dock en fröjd att se henne jobba. Hon är väldigt aktiv i att söka upp motståndare, kliva dit och söka tidig kroppskontakt. Det var även kul att se hur hon hela tiden var noga med sin position. Med att läsa av spelet, och se till att försöka ligga rätt om bollen kom. Om hon kan lära ut de sakerna känns det som en klockren blivande försvarstränare.

Matchen var också den där Evelyn Ijeh fick sitt genombrott. Hon spelade bara cirka 50 minuter. Men på den tiden hann hon sätta avtryck. Det blir spännande att se hur Tony Gustavsson ser på forwardsfrågan när landslagssäsongen 2026 drar igång.

Utifrån tisdagens match visade Ijeh sig vara en bättre uppspelspunkt än både Felicia Schröder och Stina Blackstenius. Starkare än Schröder. Bättre touch än Blackstenius. Man skulle kunna säga att Ijeh var en bra kombination av konkurrenterna. Som en Blackstenius med Schröders touch eller en Schröder med Blackstenius styrka.

Jag vet att det är några av er som i kommentarsfältet flera gånger har lyft Ijeh. Jag har tidigare inte sett sådana kvaliteter hos henne att hon känts som en A-landslagsspelare. Men efter den här matchen borde hon vara förstaalternativet till att spela nia borta mot Italien den 3 mars.

Även om det står 2–2 som slutresultat var det ju på många sätt Tony Gustavssons första seger. Det var förstås väldigt skönt för honom att slippa gå igenom sin första höst med rakt igenom förluster. Men tyvärr blev matchen ändå en förlust för honom. För han åkte ju alltså på ett grovt rött kort efter slutsignalen.

Jag minns ju att Janne Andersson var avstängd någon gång för gula kort under den tid han var förbundskapten för herrlandslaget. Men jag kan inte minnas en enda annan svensk förbundskapten som varit avstängd. Det kanske finns några exempel. Klart är att det mesta talar för att Tony Gustavsson får se första VM-kvalmatchen från läktaren. Det är knappast ett svenskt drömscenario.

Nästa Europamästerskap spelas i Tyskland. Dagens besked var knappast överraskande. Men synd förstås att vi inte får ett hemmamästerskap om fyra år.

Sverige blir fyra i Nations League. Det blev seger med 2–1 på 90 minuter i kvällens match. Men förlust med 2–2 efter förlängning. Det känns ändå som något positivt.

Jag har inte sett något av matchen, bara hört stora delar av förlängningen på radio. Där sa Christian Olsson och Johan Elmander att Sverige var effektivt, att Frankrike var det spelmässigt något bättre laget – och Evelyn Ijeh gjorde ett vasst inhopp.

Det sista jag hörde lät det även som att Tony Gustavsson fick grovt rött kort efter slutsignalen. Det låter ju däremot inte så bra. Det innebär nog att Johanna Almgren får leda laget i vårens första VM-kvalmatch.

Jag återkommer med fler kommentarer när jag sett matchen.

Tony Gustavsson sätter in Hanna Lundkvist och Fridolina Rolfö i startelvan till kvällens andra bronsmatch mot Frankrike. Ut går Filippa Angeldahl och Monica Jusu Bah.

Det skall bli väldigt spännande att se vad det leder till. För egen del kommer jag dock inte att få se det förrän tidigast i morgon. Jag har nämligen egen fotboll ikväll.

I morgon är för övrigt en spännande dag. Då får vi ju också besked om Sverige och Danmark får stå som värd för EM-slutspelet 2029.