Med hänvisning till källor uppger Aftonbladet att Peter Gerhardsson i kvällens kvartsfinal kommer att mönstra den elva som kändes som förstaelvan inför EM, alltså:

Jennifer Falk – Hanna Lundkvist, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

När jag skrev om det svenska laget i tyska fotbollstidningen Kickers EM-bilaga var det just den här uppställningen som jag uppgav som den troliga svenska förstaelvan.

Det positiva här är ju att vår förbundskapten har tillgång till alla de spelare han vill ha med. Och hans lag har sett väldigt starkt ut i de två senaste matcherna. Jag har förstått att England har spelat upp sig efter de svaga första 80 minuterna mot Frankrike. Jag har inget sett det engelska laget i deras två senaste storsegrar eftersom jag de dagarna varit i St Gallen respektive Basel och sett Frankrike spela. Så jag har lite svårt att veta vad som väntar i kväll.

Klart är att England har massor av supportrar på plats här i Schweiz. Intresset för damfotboll har ökat explosionsartat i landet. I går på kvartsfinalen mellan Norge och Italien satt jag bredvid två tjejer i 25-årsåldern, som jag spontant uppfattade som norskor eftersom den ena hade en norsk tröja på sig.

Men det visade sig vara engelska tjejer som hade åkt till Schweiz för att uppleva EM. De hade inga biljetter till någon av de engelska matcherna, för där är trycket stenhårt. De hade därför valt att utgå från Geneve, där intresset var sämst och det därmed varit lättast att få biljetter till matcherna.

De förklarade att de inte var ensamma, utan att det är rätt många engelska damfotbollsälskare som är i Schweiz för att njuta av festen.

Klart är också att det engelska laget gör bäst i att njuta av sitt boende under EM. Landets fotbollsförbund, FA, är otroligt rikt. Därför har man bokat in landslaget i en hel flygel på Schweiz dyraste hotell, The Dolder Grand i Zürich. Där kostar ett enkelrum cirka 11000 kronor per natt, och en natt i dyraste sviten går på ett par hundra tusen kronor.

I förra veckan hörde jag om en tidning som hade jämfört priserna på alla EM-lagens boenden. England var självklart i topp. Sverige däremot bodde billigast av alla. De senaste dagarna har både Aftonblandet och The Guardian jämfört de båda lagens förläggningar. Jag har inte varit och kollat in det där sportkomplexet i lilla Cham som är Sveriges boende under EM. Men enligt artikeln i The Guardian är det väldigt långt ifrån någon lyx.

Den engelska tidningen berättar att de bästa anläggningarna redan var tagna när Sverige kvalade in till EM. Vi fick ju som bekant ta vägen via playoff. Dessutom ska det svenska förbundet ha förlorat en lottning mot Nederländerna om det bästa kvarvarande boendet. Då valde Sverige att tacka nej till Uefas förslag på hotell och istället slå sig ner i ett sportkomplex med byggställningar på utsidan.

Med tanke på att det svenska förbundet kämpar med ekonomin kan man alltså se kvällens match som de fattiga mot de rika.

För att att det finns pengar i engelsk damfotboll är väldigt tydligt. I dag har tidernas dyraste spelarförsäljning blivit klar. Det tidigare rekordet låg på 900 000 pund när Chelsea köpte Naomi Girma. Nu har för första gången en damfotbollsspelare sålts för över en miljon pund.

Det är Arsenal som köper Olivia Smith från Liverpool för 1,1 miljoner pund. Här är det fullt rimligt att fråga sig: ”Olivia, vem?”. För Smith är verkligen ingen världsstjärna. Hon är 20 år, fyller 21 i början av augusti. Hon har gjort fyra mål på 18 landskamper för sitt Kanada. Men hon är långt ifrån ordinarie i landslaget. I år var hon med i Pinatar cup i februari. Men hon ingick inte ens i truppen när Kanada mötte Costa Rica och USA i det senaste månadsskiftet.

Arsenal har fått upp ögonen för henne genom att hon den gångna säsongen gjort sju mål på 20 ligamatcher i WSL för Liverpool. Den spontana tanken här är att om en spelare som Olivia Smith kan gå för cirka 15 miljoner kronor så har vi ganska många svenska spelare som också borde kunna ge tvåsiffrigt antal miljoner. Exempelvis borde Häcken kunna få väldigt bra betalt för en Felicia Schröder som sitter på långtidskontrakt.

Den senaste tiden har bloggen av förklarliga skäl varit väldigt fokuserad på EM. Men när jag nu ändå är ute och gör en liten utsvävning är det värt att notera att även såväl Afrikanska mästerskapen som Copa America är igång.

I Afrika är det faktiskt fjolårets mästerskap som spelas i år. Anmärkningsvärt är också att det för andra gången i rad avgörs i Marocko. Där är gruppspelet avklarat. Inget lag vann alla sina tre matcher, men alla favoriter tog sig vidare till kvartsfinalerna. De spelas under fredagen och lördagen. Slutspelsträdet ser ut så här:

Marocko–Mali (fredag)
Algeriet–Ghana (lördag)

Nigeria–Zambia (fredag)
Sydafrika–Senegal (lördag)

Spontant ser ju värdnationen ut att ha en väldigt bra chans att gå till final. Däremot är det hårt på undre halvan där starka trion Nigeria, Zambia och Sydafrika gör upp om en finalplats. När Afrikanska mästerskapen spelades senast, alltså 2022, var det Sydafrika som vann finalen mot Marocko med 2–1. Och Zambia slog Nigeria i bronsmatchen.

I Sydamerika har gruppspelet precis börjat. Och favorittippade lag som Brasilien, Argentina och Chile har ännu så länge full poäng i sina grupper. Däremot spelade Chile lite oväntat 0–0 mot Venezuela.

I den ena gruppen återfinns Ecuador, Chile, Argentina, Uruguay och Peru. Där får alltså Argentina och Chile räknas som huvudkandidater att ta de båda semifinalplatserna. I den andra gruppen är Brasilien jättefavorit. På förhand hade jag Colombia som första utmanare. Men Paraguay och Venezuela kan kanske utmana? Däremot har Bolivia det tungt med 0–10 på två matcher.

Slutligen har jag skrivit en krönika om Peter Gerhardsson för Borås Tidning. Ni som har inlogg på Bonnier News eller Gota Media kan läsa den här. Tidigare under EM har jag även skrivit en krönika om att majoriteten av de svenska matcherna sänds på en tv-kanal som många inte kan se. Den finns här, och självklart gäller samma förutsättningar för inloggning. I kväll är det ju dock SVT som sänder. Men går vårt lag vidare är det Viaplay Sport som gäller både i semifinal och eventuell final.

Italien väntar i semifinal för morgondagens vinnare mellan Sverige och England. Det står klart efter att italienskorna vunnit en jämn match mot Norge med 2–1.

Italien var klart bättre första 25 minuterna. Och Norge ägde den andra halvleken. Det blev måltjuven Cristiana Girelli som avgjorde i slutminuten efter ett perfekt inlägg från Sofia Cantore.

Mer om matchen i morgon. Nu ska jag köra från Genève till Zürich.

Vid en närmare koll fanns det ju faktiskt intressanta EM-nyheter igår. Den tråkigaste är väl att Schweiz drabbats av sjukdomar, och Pia Sundhage därför har valt att ställa in en träning.

Just en inställd träning är ingen katastrof. Men krassliga spelare är väldigt långt ifrån bra. Speciellt som Sundhages lag måste göra tidernas match om man skall ha något att hämta mot Spanien i Bern på fredag.

När jag såg nyheten om sjukdomarna fick jag något slags flashback till den senaste EM-turneringen, då mästerskapet kantades av covid. Jag kollade upp Sveriges semifinal, ni vet den där blytunga 4–0-förlusten mot England.

Och mycket riktigt, Sverige hade covid i truppen i samband med matchen i Sheffield. Jonna Andersson och Caroline Seger hade frisknat till så mycket att de satt på bänken, och kunde göra tidiga inhopp i den andra halvleken. Men Elin Rubensson och Olivia Schough var helt utanför matchtruppen.

I övrigt från den matchen noteras att det var 3–0 i målchanser till Sverige efter 30 minuter. Och att jag totalt räknade till 6–6 i målchanser. Så det är ingen tvekan om vilket lag som var bäst i straffområdena den gången. Vi får verkligen hoppas att det håller sig lugnt på sjukdomsfronten i den svenska truppen den här gången. Och förstås att man har skärpan i båda straffområdena i morgon.

Jag tänkte se Norge–Italien i Geneve i morgon. Men jag tog inte den kortaste och snabbaste vägen dit. Utan i dag har jag gjort som schweizarna gör på sin semester – korsat Alperna.

På väg mot Sankt Gotthardstunneln träffade jag en svensk som har bott i Schweiz i 21 år. Han pekade ut den äng där alplandet sägs ha grundats. Sedan förklarade han att jag hade valt en sällsynt dålig dag för att ta sig genom Alperna.

I fredags slutade nämligen alla skolor i Schweiz. Nu är det fem veckors sommarlov, och alla är på väg söderut. I går hade det var timslånga köer för att göra in i den 17 kilometer långa tunneln. Det visade sig att jag hade tur och bara behövde köa i ungefär en halvtimma.

När jag kom ut genom tunneln var jag i Italien, fast i Schweiz. Tessin, eller Ticino som de säger här ligger i Schweiz, fast allt görs på italienska. I natt sover jag i fantastiskt vackra gränsstaden Lugano. Här känns EM faktiskt väldigt långt borta. Däremot har man en festival i centrum, där Youssou N’Dour är huvudattraktion.

Och vid en snabbsurfning efter EM-nyheter nu i kväll verkar det inte ha hänt speciellt mycket matnyttigt. Men det blir spännande i Geneve i morgon. Vilket lag av Italien och Norge skall ta chansen att gå till semifinal. Och väl där är man ju bara en skräll ifrån final.

Efter tolv dagar med två matcher vardera är det plötsligt en EM-fri dag. Det finns ingen match att titta på, och när jag gick förbi Fanzone i Zürich var det mesta stängt.

Dessutom hade Sverige en dag fri från både träning och mediaaktiviteter. Inte för att det påverkar mig, för jag är ju inte ackrediterad. Men jag stötte på en av de jobbande kollegorna i centrala Zürich, och hon verkade rätt nöjd av att få en ledig dag mitt i allt.

Även om jag är här på min semester gör jag ändå lite jobb. Inför kvartsfinalen skall jag ha en krönika i BT. Min måndag blev en riktigt lång promenad i Zürich som började och slutade längs sjön, och däremellan gick upp och ner på höjderna i centrum. Under promenaden kom jag fram till att min krönika skall vara en hyllning av Peter Gerhardsson.

Det är ju faktiskt möjligt att han gör sin sista match som förbundskapten på torsdag. Och vilken otroligt bra förbundskapten han har varit. När jag gick runt och funderade började jag tänka på om jag har hört någon enda spelare som varit riktigt kritisk mot Gerhardsson. Jag kom inte på en enda.

Visst är det spelare om varit besvikna på att de inte blivit uttagna. Men det är ju ofrånkomligt. Däremot kunde jag alltså inte komma på ett enda tillfälle när Gerhardsson blivit riktigt sågad.

Däremot kan jag tycka att han inte har blivit tillräckligt hyllad. Som bra ledare gör har han alltid skickat fram spelarna i rampljuset, och låtit dem ta emot hyllningarna. Men jag hoppas verkligen att förbund och supportrar verkligen ger Gerhardsson den hyllning han förtjänar när han slutar. Och jag hoppas förstås att han gör det som segrare nästa söndag.

Men även om det skulle ta slut på torsdag är det ett makalöst facit från stora mästerskap som vår förbundskapten kan visa upp. Om ni möjligen har glömt är här en liten genomgång:

VM 2019 i Frankrike – Brons
Totalt sju matcher. Facit: Fem segrar – ett kryss (förlust efter förlängning) – en förlust 

OS 2021 i Japan – Silver
Sex matcher. Facit: Fem segrar – ett kryss (förlust efter straffar) 

EM 2022 i England – Semifinal
Fem matcher. Facit: Tre segrar – ett kryss – en förlust 

VM 2023 i Australien/Nya Zeeland – Brons
Sju matcher. Facit: Fem segrar – ett kryss (seger efter straffar) – en förlust. 

EM 2025 i Schweiz – Framme i kvartsfinal
Hittills tre matcher: Facit: Tre segrar. 

Totalt i mästerskap innebär det att Gerhardsson har lett Sverige i 28 matcher. På dem har han 21 segrar och bara tre förluster under ordinarie tid. Av de fyra kryssen har tre kommit i utslagsmatcher och givit en seger efter straffar, en förlust i förlängning och en förlust efter straffar.  

Oavsett när och hur EM slutar kommer Gerhardssons mästerskapsfacit att vara närmast oslagbart för hans efterträdare. Jag hoppas att någon kommer att slå det. Men det känns inte så troligt. Dessutom har han ju tagit Sverige till semifinal i höstens Nations League.

Förhoppningsvis har vår förbundskapten sparat det allra bästa till sist. För det kommer att krävas om det ens skall bli semifinal. England är ett riktigt bra motstånd, som vi inte har besegrat i en tävlingsmatch sedan bronsmatchen i VM 2019. Sedan dess har det blivit en förlust i EM-semifinalen 2022 och två kryss i EM-kvalet.

Jag såg att Gerhardssons kollega Magnus Wikman sa att England är lätt att scouta men svårt att möta. Det låter ju faktiskt ungefär som Sverige. Den assisterande förbundskaptenen pratar även om täta och jämna matcher mot det engelska laget:

”Det är ett svårt lag att skapa chanser på. Men också ett lag som kanske inte flödar med målchanser framåt heller. Så det blir ofta målsnåla och täta matcher och man behöver vara vass i de avgörande lägena. Det brukar bli 4–4 eller 3–3 i bra chanser. Så jag tror att det kommer bli avgörande att vara bäst i straffområdet.”

Och kollar vi hur det har sett ut i EM är Sverige och England kanske de två allra försvarsstarkaste lagen. Jennifer Falk har bara släppt in ett mål. Näst minst är tre, och på den siffran har vi flera lag – bland annat England.

Det finns väl anledning att återkomma till Englandsmatchen kommande dagar. Innan jag sätter punkt tänkte jag komma med lite fler spaningar från den match jag såg igår, den mellan Frankrike och Nederländerna.

Först till stämningen. Där vann Holland, framför allt dominerade de orange totalt inför matchen. Jag har tänkt på det förr, men påmindes nu om att de har många väldigt bra allsånger som passar bra på läktare eller i supportermarscher. Man blir nästan lite avundsjuk när de går loss på ”Viva Hollandia” eller den här sången om att gå links och rechts.

Apropå sång var de franska fansen bättre igår än mot Wales. Men jag noterade att de periodvis höll på ”Frankriich”, vilket fick mig att dra slutsatsen att det snarare var schweizare med franska rötter i klacken än tillresta supportrar från grannlandet.

Bäst var de franska fansen återigen på nationalsången. Och allra bäst var kvinnan på platsen rakt framför mig. Jag och övriga som stod runt omkring tittade förvånat på varandra när hon tog ton. Jag frågade aldrig, men jag känner mig rätt säker på att hon till vardags uppträder på en och annan operascen. För vilken otrolig röst hon hade.

För att återkoppla till en tidigare spaning så är det inte bara Frankrike som kör röda, vita och blå koner. Nederländerna hade samma upplägg. Och på Letzigrund såg jag att Sverige förstås kör med gula och blå.

Slutligen en liten sportslig spaning. Jag har aldrig tidigare sett Daphne van Domselaar live. Från tv har jag tyckt att hon är en vass målvakt. Efter att sett henne på uppvärmning och match igår är jag däremot rätt tveksam. Visst gjorde hon ett par grymma räddningar. Men jag tyckte aldrig att det kändes tryggt. Hon gav faktiskt ett rätt osäkert intryck.

England vann med 6–1 mot Wales samtidigt som Frankrike vände underläge till klar 5–2-seger mot Nederländerna. Därmed blir det England som Sverige får möta på Letzigrund i Zürich på torsdag. Frankrike vinner grupp D, och ställs mot Tyskland i Basel på lördag.

Jag har varit i just Basel under söndagskvällen och sett Frankrikes 5–2-seger mot 2017 års Europamästarinnor och 2019 års vice världsmästare Nederländerna. Det var en rätt konstig match. Det hade inte ens gått tio minuter när de orangeklädda började uppmärksamma den kroatiska domaren Ivana Martinčić på upprepat franskt maskande.

Nämnda domare var för övrigt svag. I slutet av den första halvleken var hon direkt usel, och jag hoppas att hon inte tilldelas någon av de sju matcher som återstår av mästerskapet.

Tillbaka till matchen. Under hela den första halvleken kändes det som att det franska laget inte var intresserat av att spela match. Det var faktiskt lite som att man kände att de inte ville vinna gruppen och hamna på Spaniens halva av slutspelsträdet. Utan att man istället försökte maska sig till andraplatsen.

Nederländerna 2025 är ett väldigt mycket sämre lag än Nederländerna 2017 och 2019. Framför allt är det ett lag med svagt försvarsspel, och med tanke på hur ofta laget rasar ihop verkar man även ha usel karaktär. Men de har flera duktiga anfallsspelare.

Och när Nederländerna gjorde 2–1 efter 40 minuter var man bara två mål från att skicka fransyskorna de fem kilometerna från St Jakobs Park och över gränsen mot just Frankrike. Basel ligger ju i ett slags treriksröse, utan röse, mellan Schweiz, Frankrike och Tyskland. Delar av Basel ligger i Frankrike, och staden har även förorter i Tyskland. På så sätt är det ju perfekt att Tyskland och Frankrike kommer att mötas i just Basel.

Efter paus insåg de franska spelarna att man var tvungna att ta i om man ville gå vidare till kvartsfinal. Även om det såg bättre ut första kvarten av den andra halvleken fick man inget klart grepp om matchen. Och känslan var att Frankrike faktiskt var lite illa ute. Men efter 60 minuter gjorde nederländarna en jättemiss och bjöd Frankrike på ett 2–2-mål. Då förändrades allt. Plötsligt fick fransyskorna fart på spelet samtidigt som de orangeklädda vek ner sig.

Slutet av matchen blev en fransk defilering mot gruppseger. I och med söndagskvällens matcher är gruppspelet avslutat, och vi har följande slutspelsträd. Kortfattat kan man säga att värdnationen Schweiz får stå för tidernas supersensation om man skall ta sig till final. Medan det lag av Sverige och England som vinner på torsdag har väldigt bra chans att just ta sig till final:

Norge – Italien (spelas på onsdag i Geneve)
Sverige – England (på torsdag i Zürich)

Spanien – Schweiz (på fredag i Bern)
Frankrike – Tyskland (på lördag i Basel)

Som jag skrev i förra inlägget var alltså gårdagens match en fantastisk helhetsupplevelse. Det var på alla sätt den bästa reklam svensk damfotboll kan få.

Personligen deltog jag inte i uppladdningen vid Fanzone, utan jag kom dit en kvart innan samlingen för supportermarschen mot arenan. Men medan fanzonerna i Luzern och St Gallen har varit budgetvarianter är det en stor och fin fanzone här i Zürich. De har bland annat en stor bildskärm där de visar matcherna.

Som vanligt på damfotboll laddar båda lagens supportrar sida vid sida. Eller när det är supportermarsch tågar de efter varandra. Tyskland gick först. De hade dessutom sin fanclubs dubbeldäckare på plats, som rullade först. Jag gick en bit bak i det svenska ledet och hörde förstås inte tyskarna. Och jag vet inte om det fanns något att höra.

De svenska supportrarna hördes däremot. De första 20 minuterna rullade ”Här kommer hjältarna från Sverige” konstant. Och sedan fortsatte det att konstant rulla ramsor och sånger under marschens övriga 40 minuter.

Det stod mycket folk längs de gator vi gick på. Och jag såg flera tyska fans som spontant applåderade den svenska sånginsatsen. Jag såg också såväl poliser, tyskar som schweizare som klappade med, eller till och med försökte sjunga med.

Det fanns många skäl till glädje. I marschen vandrade alla generationer, alla åldrar. De drivande i den svenska klacken är kvinnor. Och bakom sig har de i första hand familjer och tjejgäng i olika åldrar. Familjerna kännetecknas av att de består av minst en dotter, ofta flera. Man ser på småtjejerna att de njuter av miljön – att landslaget är något att samlas kring, och sikta mot.

Men där finns även en hel del män, både äldre och yngre. Efter marschen fick alla vila sina röster i nästan 90 minuter. Sedan höll klacken igång under alla matchens 95 minuter, plus de tio minuter där man hyllade laget.

Det var som om upplägget var skräddarsytt för mig. Det var rakt igenom kärlek till egna laget. Jag slapp att höra den tröttsamma ”Kanna på”, och framför alla slapp jag höra hugg mot motståndare. Här skall sägas att jag aldrig har hört damlandslagets klack gå över gränsen. Men jag kan tycka att det är onödigt att dra igång sånger som ”Danmark åker ur” och liknande. Man bryr väl sig inte så mycket om vilka som åker ur. Det viktiga är ju att hjälpa det egna laget att gå vidare.

Och hjälpte det svenska laget gjorde verkligen klacken igår. Som jag skrev i förra inlägget hade Tyskland ett stort numerärt överläge. Men det var ändå den svenska klacken som ägde läktarna på Letzigrund. Klacken fick till en otrolig fullträff.

Nu satt jag ju mitt i klacken, vilket förstås påverkar. Men känslan var ändå att stödet från läktaren vara det bästa någonsin för landslaget – inklusive alla hemmamatcher. Jag såg i Aftonbladet att Peter Gerhardsson var inne på samma linje. Och han har ju varit på fler landskamper än jag de senaste åtta åren…

Zürichs största arena är för övrigt inte gjord för fotboll, utan för friidrott. Man håller ju årligen stora galan Weltklasse. Jag satt på en av de bakre bänkraderna bakom ena målet. Det innebär att jag kanske hade 70 meter till planen. Och således ytterligare drygt 100 till bortre målet.

I första halvleken anföll Tyskland åt vårt håll. Vi såg alltså mycket bra hur illa ute det svenska laget var i början. Däremot var det omöjligt att se detaljer i det andra straffområdet. Exempelvis är jag rätt säker på att ingen på den svenska klacksektionen uppfattade att Carlotta Wamser tog med hands, och att Sverige fick straff.

Jag fattade ingenting när det kom upp ett rött kort på Wamser på storbildsskärmen. I och för sig undrade man lite över hur någon lyckades rädda Fridolina Rolfös skott.

Nu har jag kollat igenom början av matchen igen. Man var ju lite nyfiken på ljudet från läktarna. Och även om arenaljudet är lågt på Viaplays sändning noterar jag att man hör den svenska sången. Däremot hör man inget från de många tyskarna. Från min position hörde jag den tyska klacken tre gånger. Det var vid nationalsången, vid 1–0-målet och när Klara Bühl hetsade sina fans efter att Tyskland fått en hörna i den andra halvleken. I det sistnämnda tillfället kändes gruppen redan avgjord.

Men fotbollsmässigt såg det inte bra ut från start. Tvärtom undrade man vad som hände. Det höll på att smälla direkt. Och redan efter 92 sekunder det det varit två bra tyska chanser.

Efter 6.43 tvingades vi stryka den svenska EM-nollan. Apropå baklängesmålen är det ändå värt att notera att vårt lag höll nollan längst, och fortsatt är det som släppt in minst mål. Frankrike och England är närmast på två vardera. Fast de har ju bara spelat två matcher.

Vid 1–0-målet reagerade jag redan på plats över hur passiv vår backlinje var i förstaläget, där en felvänd Lea Schüller helt ostört fick ta emot och vända upp mot fallande svenska backar. När hon sedan spelade vidare ut till Carlotta Wamser på högerkanten var både vår backlinje och vårt mittfält steget efter hela vägen tills Jule Brand hade rullat bollen förbi Jennifer Falk.

Det kan möjligen ha varit så att den tyska farten de första minuterna skrämde våra backar. För normalt skulle Nathalie Björn ha klivit upp och stört Schüller i förstalaget, och då hade tyskorna knappast kunnat anfalla med sådan fart.

På plats satt jag just och funderade över vad det var som gjorde att Tyskland kunde komma med sådan fart gång på gång. Och jag noterade några fina tyska spelvändningar som satte upp deras snabba kantspelare både en mot en och någon gång även två mot en. Kvaliteten på de där spelvändningarna sjönk dock efter 20 minuter. Sannolikt berodde det på justerat, och bättre svenskt presspel som gjorde att tyskorna fick mindre tid på sig.

Men tillbaka till matchupptakten. Det lilla hopp man hade efter tio minuter var att man ändå såg att det gick att skapa chanser mot tyskorna. Framför allt kändes det som att vår starka högerkant direkt fick ett övertag på det tyska vänsterförsvaret. Smilla Holmberg gav exempelvis Kosovare Asllani ett kanonläge efter drygt två minuter.

Samtidigt som målet gjordes på den svenska vänsterkanten var min upplevelse att det ändå var vår högersida som hade det allra jobbigast i början. Faktum är ju att Stina Blackstenius kvittering i tolfte minuten kom som en omställning efter ett anfall där Klara Bühl först rundade Holmberg. Det där 1–1-målet var ju verkligen otroligt viktigt för den förändring av matchbild som skulle komma.

Men Tyskland hade ett jätteläge till 2–1 efter 17–18 minuter när Bühl gick förbi Holmberg och sköt ett lågt skott som Jennifer Falk gjorde en fin – och väldigt avgörande räddning på. För mål är viktiga, och det vände matchen att Sverige fick matchens tredje mål.

Från min position på läktaren var det omöjligt att förstå hur Smilla Holmberg lyckades få in det där svenska ledningsmålet i den 25:e minuten. Efter att ha kollat repriserna är det ganska klart att vår högerback hade en hel del flyt när hon fick Sarai Linders försök till brytning på foten, och bollen styrdes upp i nättaket. Även det målet var förstås otroligt viktigt för svensk del. Trots att Tyskland hade gjort en kanonstart var det svensk ledning efter drygt halva den första halvleken.

Apropå matchtid är det för övrigt en annan detalj där Uefa kan göra mycket bättre ifrån sig. På arenorna är den enda klockan vi åskådare har tillgång till den som rullar på storbildsskärmarna. Och när de skärmarna är 150–200 meter bort finns det inte en chans att se tiden. Jag löste det genom att starta klockan på mobilen under den första halvleken. Det glömde jag däremot efter paus, så där hade jag ingen koll på tiden.

Efter det svenska ledningsmålet tog vårt lag över kommandot. Vi hade hjälp av att den tyska målvakten Ann-Kathrin Berger tog stora risker, och flera gånger slog farliga passningar. Berger hade för övrigt fått kritik i Tyskland redan innan matchen för att hon tar för stora risker i spelet med fötterna. Den kritiken lär inte ha minskat.

Sverige hade ett par chanser att göra 3–1 innan den där matchavgörande utvisningen efter en halvtimma. Bland annat fick ju Johanna Rytting Kaneryd ett superläge när Berger missade en passning. JRK är verkligen jättebra i EM. Men det är fortfarande stor variation på slutprodukterna. I det tre mot ett-läge hon fick höll inte passningen tillräcklig klass. För övrigt borde hon aldrig ha passat, utan gått på eget avslut.

Men bara sekunder senare fick hon en ny chans, och då serverade hon jubilaren Fridolina Rolfö – som gjorde sin landskamp nummer 100 – den passning som ledde till den tyska utvisningen. Efter att Rolfö säkert placerat in den efterföljande straffen var matchen avgjord. Tysklands stora hot, de båda yttrarna Bühl och Brand fick lägre utgångspositioner, och vållade inte längre några större problem för det svenska försvaret. Och Sverige spelade snyggt av matchen.

Det sista målet var väldigt snyggt. Madelen Janogy stod för ett piggt inhopp, och slog ett väldigt bra inlägg som Rytting Kaneryd volleypassade vidare till Lina Hurtig. Den sistnämnda såg närmast nonchalant ut när hon lugnt satte bollen vid stolpen. Om någon var rädd att matchen skulle vända igen så försvann den rädslan i det ögonblicket. Och den stora svenska festen drog igång.

Det här blir inget långt inlägg, för klockan är 00.42 när jag börjar skriva, och jag har just kommit till mitt boende efter lördagskvällens fantastiska upplevelse i Zürich.

Och då tänker jag inte bara på att Sverige krossade Tyskland med odiskutabla 4–1, utan också på hur numerärt underlägsna svenska fans verkligen briljerade på Zürichs gator och på läktarna.

De som driver landslagets klack fick till en otrolig fullträff i kväll. Det var 100 procent kärlek. Och man höll först i gång under en timmes marsch till arenan, och sedan i 90 minuter plus cirka tio minuters hyllning. Jag har ju längt ifrån sett alla landskamper på plats. Men på bortaplan måste kvällens stöd från läktaren vara det bästa någonsin. Och frågan är hur många hemmalandskamper som klacken har varit bättre. För i kväll var den fantastisk.

På planen var det dock väldigt darrigt i början. Tyskland sköljde över vårt lag med anfallsvåg på anfallsvåg. När Jule Brand gjorde 1–0 hade det bara gått drygt 6.30. Men tyskorna hade redan innan målet haft tre kanonlägen. Och det såg otäckt ut i ytterligare några minuter efter Brands mål.

Men det skulle vända. Och faktum är att jag ännu inte sett den situation som blev matchavgörande. Den där Carlotta Wamser tog ett vansinnigt rött kort, vilket innebär att Tyskland kommer att få spela kvartsfinal utan högerback. Giulia Gwinn är ju knäskadad, och nu är Wamser avstängd.

Eller. Jag har sett situationen från ett avstånd av cirka 170 meter. Jag satt i den svenska klacken. Och jag kan lova att ingen där såg vad som hände. Och repriser på storbildsskärmen är inget Uefa gillar. Så vi på läktaren gick gissa vad som hände.

Men efter den där utvisningen blev det en väldigt trivsam svensk kväll. En kväll där både landslaget och klacken briljerade. Och 4–1-målet, som ju gjordes på ”vår” sida var riktigt fotbollsgodis.

Nu vet vi att Sverige spelar sin kvartsfinal här i Zürich på torsdag klockan 21.00. Den matchen har jag ingen biljett till. Men jag hoppas att det är sisådär 10000 tyskar som köpt biljetter på spekulation till den matchen, och att många av dom nu kommer att vilja sälja.

Slutspelsträdet ser nämligen ut så här:

Norge – Italien (spelas på onsdag i Geneve)
Sverige – Tvåan grupp D (England/Frankrike/Nederländerna/Wales) (på torsdag i Zürich)

Spanien – Schweiz (på fredag i Bern)
Ettan grupp D (England/Frankrike/Nederländerna) – Tyskland (på lördag i Basel)

En följetong här i Schweiz är jakten på biljetter. Eftersom det är korta avstånd mellan arenorna, och man åker gratis tåg på matchdagen på sin biljett, kan man se matcher mer eller mindre varje dag. Om man har biljett.

Sedan mästerskapet startade har jakten på guldklimparna blivit allt tuffare. Alla matcher från nu är i princip slutsålda. Men klockan 11.00 varje dag släpper Uefa ett antal återlämnade dyrgripar i det digitala biljettsystemet. Och då gäller det att vara med. För det går fort.

Det känns faktiskt lite som ett slags Taylor Swift-hysteri. För att ha minsta chans måste man ställa sig i kö några minuter innan 11.00. De senaste dagarna har det tagit så lång tid för mig att komma in i systemet att alla biljetter redan varit borta när jag släppts in.

I nuläget har jag biljetter till ytterligare tre matcher, bland annat lördagens Sverige–Tyskland. Av egoistiska skäl ser jag just nu helst att Sverige blir tvåa i gruppen, för det är den kvartsfinal som jag har biljett till.

Men under dagen såg jag att förbundet gick ut med att de inte fyller den sektion de fått biljetter till, så det borde kunna finnas plats för alla oss svenskar i Schweiz även om det blir gruppseger och kvartsfinal i Zürich.

Den stora frågan är fortfarande huruvida Peter Gerhardsson tänker rotera i startelvan eller inte. Utifrån vad jag läst var han väl knappast supertydlig på dagens presskonferens. Det här kan man ju tyda i olika riktningar:

”Det kan bli att vi inte kommer ha samma startelva, jag har ju sagt någon gång att jag aldrig ska ha det. Men vi får se. Ibland överraskar jag mig själv åt andra hållet också.”

Johanna Rytting Kaneryd var också med på presskonferensen. Hon skall ha sagt att det har varit ett vinnande koncept att kunna vila spelare, och samtidigt ge andra mer speltid, Plus att det är viktigt att ha 23 spelare som är tillgängliga. Och:

Vi har en otroligt stark trupp. Vi får se vad Peter väljer att göra. Men vi vill vinna gruppen, så enkelt är det. Vi går in för att vinna matchen i morgon så får vi se hur mycket rotation det bli.

Utifrån det luktar det ju rotation. Men säker kan man inte vara förrän vid 20-snåret i morgon. Något man däremot kan vara säker på redan nu är att gruppsegraren slipper att få Spanien på sin sida av slutspelsträdet.

Dagens matcher slutade med segrar för Spanien och Belgien. Och kampen om den andra slutspelsplatsen blev aldrig någon kamp. Italien hade hela vägen bred marginal. Den enda spänning som fanns var när italienskorna tog ledningen mot Spanien. Men utan att behöva förta sig kunde Spanien kvittera och sedan också vinna säkert. Alexia Putellas fortsätter att briljera. Hon är tveklöst gruppspelets bästa spelare.

Dagens största dramatik kopplad till EM var troligen att en foodtruck med raclette-burgare i Zürichs fanzone exploderade och brann upp. När jag kom till fanzonen höll man på att bogsera bort den totalt sönderbrända bilen. Däremot var branddoften kvar, och brandmän höll på att fixa till den mark där branden hade varit. Jag har tack och lov inte läst något om några personskador. Men vi får se om någon vågar köpa raclette-burgare i Zürich framöver…

Tillbaka till det sportsliga. För slutspelsträdet börjar nu växa till sig:

Norge – Italien (spelas på onsdag i Geneve)
Ettan grupp C (Sverige/Tyskland) – Tvåan grupp D (England/Frankrike/Nederländerna/Wales) (torsdag i Zürich)

Spanien – Schweiz (fredag i Bern)
Ettan grupp D (England/Frankrike/Nederländerna) – Tvåan grupp C (Sverige/Tyskland) (nästa lördag i Basel)

Schweiz och Finland bjöd på dramatik i Geneve ikväll. Efter 90 minuter var det finländsk ledning. Men efter 98 minuter var det hemmalaget – och Pia Sundhage – som jublade mest.

Personligen har jag haft en dag där jag har tränat och testat mig själv på lite olika sätt. Den helt avgörande matchen om andraplatsen i grupp A valde jag att se på schweizisk fotboll, vilket verkligen är träning på att förstå den svårförståeliga schweizertyskan.

Innan på dagen hade jag på värsta möjliga sätt tränat på att hantera min höjdskräck. Jag gjorde det genom att köra upp till Klausenpass i Alperna, ett pass som ligger 1952 meter över havet. Jag överlevde den klättringen, även om det blev rätt svettigt i vissa serpentinkurvor.

Svettigt blev det även för Schweiz landslag, ”Nati”. Coach Sundhage startade återigen med fembackslinje, sannolikt för att möta Finlands fina kantspel. Men i den första halvleken blev hemmalaget stundtals rätt passivt, och det var finländskorna som var närmast att göra mål.

Det osade hett när Rosengårds Oona Sevenius fick på en hård nick efter hörna, och ännu mer när tidigare Göteborgsspelaren Emma Koivisto mer eller mindre träffades av bollen vid en inläggsfrispark. Men den tidigare Häckenmålvakten Livia Peng tog båda avsluten med både tur och skicklighet.

Pia Sundhage agerade i pausen och bytte till fyrbackslinje. Det gav positiv effekt. Schweiz hade bra kontroll på matchen – ända tills man plötsligt inte hade det med elva minuter kvar.

Det som kan ha varit Finlands första längre anfall i halvleken slutade med att domaren blåste straff. Det var Viola Calligaris som gjorde två försök att fälla finländska spelare. Den första hoppade undan. Emma Koivisto hade däremot inte en chans att komma undan Calligaris hårda spark.

Straffen rullade Natalia Kuikka in lugnt och säkert. Den finländska ledningen stod sig två minuter in i övertiden. Då fick Sundhage utdelning av sina byten. Ett högeranfall avslutades med att bollen rullade tillbaka till inhopparen Anamaria Crnogorcevic, som på ett inslag satte upp Schweiz klarast lysande stjärna i det här mästerskapet, Geraldine Reuteler. Innermittfältaren från Eintracht Frankfurt höll huvudet kallt när hon på hockeyvis sköt för styrning.

Bollen kom perfekt till högerfoten på inhopparen Riola Xhemaili. 22-åringen frälste hela värdnationen, och fick coach Sundhage att dansa. Exakt hur den där dansen såg ut fick vi inte se, men den svenska förbundskaptenen hade lovat att dansa om det blev kvartsfinal. Och i schweizisk tv förklarade hon att hon tänkte infria sitt löfte under firandet.

Den schweiziska poängen innebär att laget spelar kvartsfinal mot segraren i grupp B. Det mesta talar för att det blir Spanien, så jag hoppas att schweizarna passar på att fira sitt historiska avancemang till kvartsfinal i kväll, för själva matchen riskerar att bli jobbig.

I kvällens andra match vann Norge med 4–3 mot Island. Det mest anmärkningsvärda där var att Marit Bratberg Lund tappade huvudet i slutminuten och drog på sig både straff och rött kort. Därmed här den norska backen avstängd i kvartsfinalen. Man undrar lite hur hon tänkte. Matchen mot Island var ju en träningsmatch. Att då dra på sig en utvisning är verkligen klantigt.

Efter kvällens matcher ser för övrigt slutspelsträdet ut så här:

Norge – Tvåan grupp B (Spanien/Italien/Portugal)
Ettan grupp C (Sverige/Tyskland) – Tvåan grupp D (England/Frankrike/Nederländerna/Wales)

Ettan grupp B (Spanien/Italien) – Schweiz
Ettan grupp D (England/Frankrike/Nederländerna) – Tvåan grupp C (Sverige/Tyskland)

I går tog jag en sväng till trevliga St Gallen och kollade in Frankrike–Wales. Det var en match som aldrig nådde några högre höjder rent fotbollsmässigt.

Den franska förbundskaptenen Laurent Bonadei valde att bänka större delen av startelvan, vilket gjorde mig lite frustrerad, både eftersom jag ville se det riktiga Frankrike och för att jag hade bytt in Sakina Karchaoui och Sandy Baltimore i mitt Fantasylag.

Att det var ett franskt B-lag märktes. Man var i och för sig väldigt bra under de första tio–tolv minuterna. Men sedan gjorde de franska spelarna inte mer än man behövde. Att det ändå slutade med en klar 4–1-seger skall man tacka den walesiska målvakten Safia Middleton-Patel för. Hon stod nämligen för både en supertavla och en mer vanlig tavla, vilket gav det franska laget två mål relativt tidigt i den andra halvleken.

Det överlägset största jublet på arenan kom när det stod klart att VAR godkände Wales veteran Jess Fishlocks kvittering till 1–1. Det var ju nämligen Wales historiskt första mästerskapsmål på damsidan.

Och det var walesarnas stolthet och passion som var behållningen i gårdagens match på Kybunpark. Redan några timmar innan avspark, inne i centrala St Gallen, bjöds vi på skönsång från de walesiska supportrarna. De briljerade också i någon kampsång cirka 20 minuter före avspark. Och sedan kom kulmen under nationalsången, där både spelare och fans tog i från tårna.

När man inte har så stort engagemang i de lag man kollar in gör man en del spaningar av olika slag under några timmar på läktaren. Fotbollsmässigt slogs jag av hur snabb Wales forward Ffion Morgan är. 25-åringen satte sig ganska tidigt i respekt hos den franska backlinjen – som för övrigt var ordinarie till tre fjärdedelar.

Inför avspark satt jag och kollade in lagens uppvärmning. I Wales värmde länge alla utespelare upp gemensamt, medan Frankrike direkt delade in i startelva, avbytare – och två joggare. För Delphine Cascarino och Griedge Mbock Bathy kom ut ihop med målvakterna, och valde sedan att bara köra lätt jogging under hela uppvärmningen.

Några kuriosanoteringar var att Frankrike körde med röda, vita och blå koner, för att visa sin identitet. Man hade även med sig en bandvinda, med vilken man drog upp raka och fina linjer för smålagsspelet på uppvärmningen. Det var snyggt, men är det bra och nödvändigt? Personligen satt jag mest och tänkte på vad det är för fel på koner, och vad som skulle hända om någon spelare snubblade på det där bandet och skadade sig?

Här får det räcka med kuriosa. Nu till det sportsliga läget i EM. I kväll startar den tredje och sista gruppspelsomgången. Från och med nu spelas alla matcher med avsparkstid 21.00. Och här är läget grupp för grupp inför avgörandet:

Grupp A:
Här är Norge säkrat gruppsegern, och det är klart att Island kommer att bli sist. Kampen om den andra kvartsfinalplatsen står i kväll mellan värdnationen Schweiz och Finland. Hemmalagets ”Nati”, som jag sett att det schweiziska landslaget kallas i tidningarna här, tar andraplatsen på kryss. Finland måste alltså vinna i kväll för att gå vidare. Min uppskattning är att det är 65–35 till Schweiz om den där andraplatsen.

Grupp B:
Avgörs i morgon. Här är det klart att Spanien kommer att gå vidare, att Belgien åker ut och att Italien har stort övertag på Portugal mot den andra kvartsfinalplatsen. Inga placeringar är däremot spikade ännu. Fredagens matcher är Spanien–Italien och Belgien–Portugal. Följande gäller lag för lag:
* För Spanien gäller att de vinner gruppen om de tar poäng mot Italien. Vid förlust kommer spanjorskorna tvåa.
* Italien kan komma etta, tvåa eller trea. Man vinner gruppen om man besegrar Spanien. Och man kommer tvåa vid kryss. Man har även en hyfsad chans att komma tvåa vid förlust. Men då kan det bli målskillnadsaffär mot Portugal.
* Portugal kommer sist i gruppen vid förlust mot Belgien. Och man kommer trea vid kryss. Vid seger har man chansen att bli tvåa. Men för att kunna passera Italien och gå vidare till kvartsfinal krävs dels egen seger samtidigt som Spanien vinner mot Italien, dels att man tar in de sex mål man ligger efter i målskillnad. Nu har Italien 2–1 och Portugal 1–6.
Som exempel: Om både Spanien och Portugal vinner sina matcher matcher i morgon med 3–0 blir det Portugal som går vidare på fler gjorda mål än Italien. Skulle Portugal vinna med 1–0 och Spanien med 5–0 får Italien och Portugal exakt samma poäng och målskillnad. Då avgör fair play. Och just nu är det fördel för Italien där. De har dragit på sig fyra gula kort, vilket innebär fyra minuspoäng i fair play. Portugal har fått ett rött kort och två gula, vilket ger fem minuspoäng.
Även om Italien har ett väldigt bra läge att följa med Spanien till kvartsfinal så utesluter jag inte att det kan bli spännande i morgon kväll.

Grupp C:
Här är det klart att Sverige och Tyskland går till kvartsfinal. Lagen möts i Zürich på lördag. Sverige vinner gruppen på kryss, medan Tyskland måste vinna för att bli gruppetta.
Samtidigt spelar Danmark mot Polen om äran, och tredjeplatsen i gruppen. Där blir Danmark trea på kryss. Polen måste alltså vinna för att inte bli sist i gruppen.

Jag har skrivit en text inför gruppfinalen åt tyska fotbollstidningen Kicker. Där var mitt tips att Peter Gerhardsson kommer att rotera laget. Kicker bad mig även att komma med en tänkbar startelva för lördagens match. Jag sa att det känns otroligt svårtippat, men drog till med det här laget:

Tove Enblom – Smilla Holmberg, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Sofia Jakobsson, Filippa Angeldahl, Hanna Bennison, Fridolina Rolfö – Lina Hurtig – Rebecka Blomqvist.

Vi får se om jag är helt ute och cyklar. Men jag kollade hur Gerhardsson har gjort i sista gruppspelsmatcherna under de tidigare mästerskapen. Och det ser ut så här:

• VM 2019. Vilade halva startelvan mot USA. Gjorde sju byten mot föregående match. Förlust med 2–0.
• OS 2021. Vilade nio startspelare mot Nya Zeeland. Seger med 2–0.
• EM 2022. Då hade Sverige bara fyra poäng, och var inte klart för slutspel. Spelade med bästa lag.
• VM 2023. Vilade nio startspelare mot Argentina. Seger med 2–0.

Alla de tre gånger slutspelsplatsen har varit klar har det blivit rotation. Så nog är det väl mycket som talar för att Gerhardsson kommer att vila stora delar av startelvan på lördag?

Grupp D:
Det här är enda gruppen där inget lag ännu har säkrat en slutspelsplats. Och där alla lag fortfarande har chansen. Gruppen avgörs på söndag med matcherna England–Wales i St Gallen och Frankrike–Nederländerna i Basel.
Det rimligaste utfallet är att Frankrike vinner gruppen med England som tvåa. Solklart är att Frankrike vinner gruppen om de tar poäng av Nederländerna. Och att England är garanterat att gå vidare om man vinner mot Wales. Men totalt finns det så många sannolikheter att jag inte orkar ta upp alla.
Exempelvis kan Frankrike alltså fortfarande åka ut. Det gör man vid förlust med tre måls marginal mot Nederländerna samtidigt som England vinner mot Wales. I så fall slutar tre lag på sex poäng, och då går man på inbördes möten mellan alla de tre lagen. Och då gäller följande tabell:

1) England 2 5–2 3
2) Frankrike 1 2–1 3
——————————
3) Nederländerna 1 0–4 0

En möjlig, men inte så sannolik utgång är ju att Wales vinner mot England samtidigt som Frankrike slår Nederländerna. Då vinner Frankrike gruppen samtidigt som det blir tre lag på tre poäng i kampen om andraplatsen. Och där ser tabellen med inbördes möten ut så här:

2) England 1 4–0 3
—————————–
3) Nederländerna 2 3–4 3
4) Wales 1 0–3 0
Här ser man att Nederländerna inte kan gå vidare vid förlust mot Frankrike. Och att Wales måste vinna med fyra måls marginal mot England för att ha chansen till kvartsfinal.

När det gäller slutspelsträdet ser det numera ut så här:

Norge – Tvåan grupp B (Spanien/Italien/Portugal)
Ettan grupp C (Sverige/Tyskland) – Tvåan grupp D (England/Frankrike/Nederländerna/Wales)

Ettan grupp B (Spanien/Italien) – Tvåan grupp A (Schweiz/Finland)
Ettan grupp D (England/Frankrike/Nederländerna) – Tvåan grupp C (Sverige/Tyskland)

Då har jag tagit mig till Zürich efter att ha varit i Luzern och firat svenskt avancemang till kvartsfinal. Jag satt mitt i den svenska klacken, nästan exakt mitt bakom ena målet. Därifrån ser man matchen lite annorlunda mot hur det är att sitta på långsidan, vid mittlinjen.

Min bild är att Sverige gjorde en väldigt bra match, och att det enda man kan gnälla lite på är att segersiffrorna inte blev större än 3–0. Den första halvleken satt jag bakom det svenska målet. Då såg jag tydligt hur föredömligt Nathalie Björn och Amanda Ilestedt jobbade för att hålla Ewa Pajor borta ur matchbilden.

Däremot var det svårt att bedöma de svenska målchanserna. Dels för att det polska målet var typ 125 meter bort, dels för att storbildsskärmen var lika långt borta. På storbildsskärmen fanns också den enda matchklockan, och den var banne mig inte lätt att se.

Dock var min bild att Stina Blackstenius gjorde en mycket bra första halvlek, där hon utöver sitt mål också var inblandad i väldigt många bra lägen. Däremot föll inte Peter Gerhardssons val att spela Amanda Nildén på vänsterbacken speciellt bra ut. Nildén kändes nervös, och jag blev inte det minsta förvånad över att hon byttes ut i paus.

I paus gjorde även Polen två byten. I den första halvleken lyckades Sverige helt och hållet neutralisera det polska anfallsspelet. Men Ewelina Kamczyk kom in och låg bakom en del för sitt lag. Det var dock klar svensk dominans även i den andra halvleken. Och det kunde som sagt ha blivit klart fler mål.

Trots att jag alltså satt precis bakom det polska målet förstod jag förresten aldrig varför Julia Zigiotti Olmes mål blev bortdömt. För jag såg inte den lilla knuff som svenskan delade ut mot den polska målvakten.

Men det blev alltså svenskt 3–0, vilket både innebär säkrad kvartsfinalplats och ledning i gruppen. Tidigare på kvällen vann ju nämligen Tyskland med 2–1 mot Danmark. Jag såg delar av den första halvleken, och tänkte efter den att danskorna hade så mycket flyt att de nog skulle kunna vinna matchen. Men det verkar som att flytet tog slut efter pausen.

Danmark och Polen är ju nämligen utslagna. För svensk del väntar gruppfinal mot Tyskland här i Zürich på lördag. Jag tippar att Peter Gerhardsson kommer att rotera sitt lag friskt till den matchen. Så har han ju gjort varje gång Sverige redan varit klart för avancemang inför sista gruppspelsomgången.

För kvartsfinalernas skull känns inte gruppfinalen speciellt intressant. Det blir tufft motstånd oavsett om vi kommer etta eller tvåa. Däremot kan det ha vikt om man går vidare till semifinal. Gruppsegraren i Sveriges grupp hamnar ju på samma halva av slutspelsträdet som segraren i grupp A, vilket ju är Norge.

Så här ser för övrigt det där slutspelsträdet ut just nu:

Norge–Tvåan grupp B (Spanien/Italien/Portugal)
Ettan grupp C (Sverige/Tyskland)–Tvåan grupp D

Ettan grupp B (Spanien/Italien)–Tvåan grupp A (Schweiz/Finland)
Ettan grupp D – Tvåan grupp C (Sverige/Tyskland)

För egen del är det här mästerskapet väldigt annorlunda mot de andra jag varit på. Den här gången är jag inte ackrediterad, utan åker runt på samma sätt som vanliga turister och supportrar.

Inför dagens match har jag agerat supporter och gått runt i centrala Luzern. Det är ingen tvekan utan att Sverige kommer att vinna på läktaren. Det är nämligen svenskar överallt.

Polacker har jag däremot inte sett så många. Men det är i alla fall uppe i tvåsiffrigt nu.

Eftersom Schweiz är utanför EU har jag inte obegränsad tillgång till surf. Plus att jag ska köra till Zürich ikväll efter matchen. Så jag är inte säker på när och hur jag kan skriva efter matchen.

Efter dramatiska slutminuter slutade det 1–1 mellan Italien och Portugal. Därmed har vi nu också fått se en kryssmatch i det här mästerskapet. Det dröjde till den tolfte matchen.

Kryss innebär ju en match utan segrare. Det finns däremot en stor förlorare i kväll. Och det är Belgien, som nu är utan chans att ta sig vidare till kvartsfinal. I övrigt är det nu klart att Spanien går vidare. Däremot vet vi inte om de gör det som etta eller tvåa i gruppen.

Trots att Italien tappade en ledning och därmed två poäng är det italienskorna som är klart närmast att slå följe med Spanien till slutspelet. Man har tre poäng och sex mål upp på Portugal inför avgörandet på fredag.

För Portugal gäller att man måste vinna mot Belgien, helst med ett par måls marginal. Och så måste man få hjälp av Spanien, som måste vinna mot Italien, och även där gärna med flera måls marginal.

Dagens svenska nyhet är ju att Fridolina Rolfö lämnar Barcelona. Man undrar ju vart hon skall ta vägen. Hon har ett år kvar på kontraktet, så den nya klubben lär ju behöva köpa loss henne.

I dag åkte jag till Luzern för att ta tempen på EM-febern där. Det kändes ändå som att EM är rätt hett i den stad som sportmässigt annars mest kopplas till rodd.

Temperaturen i luften var behaglig på förmiddagen. Sedan blev det jobbigt blött. För herre jävlar vad himlen öppnade sig under eftermiddagen. Och det nöjde sig inte med skyfall – utan det small till flera gånger.

Jag stod och sökte skydd under ett träd vid Vierwaldstädtersee under åskovädret. Och jag är rätt säker på att jag med blotta ögat såg hur en blixt slog ner i en båt på sjön. Det var en udda upplevelse.

Förhoppningsvis är dagens knallar de enda jag får uppleva i Luzern. För man vill ju inte att marken skall gunga till under vårt svenska landslag i morgon. Men omöjligt är det inte. Under många år var Polen en skrattmatch för svensk del. Vi hade sex raka storsegrar inför senaste mötet, det i Lodz i april 2021. Men där såg det länge ut att bli en skräll.

I den matchen gjorde Ewa Pajor tidiga mål i båda halvlekarna. Det andra betydde 2–2, ett resultat som stod sig hela vägen till 86:e minuten då Caroline Seger kom flygande och nickade in segermålet. Det blev till slut 4–2 i svensk favör. Men det var en påminnelse om att Polen inte längre är en blåbärsnation, utan ett land på uppgång.

På ungdomssidan har ju polska flick- och juniorlandslag tagit flera svensk skalper de senaste åren. Så sent som i F19-EM för några veckor sedan vann ju exempelvis polskorna med förkrossande 5–0 mot vårt lag. Där fastnade jag för 17-åriga Barcelonatalangen Weronika Araśniewicz. Hon är inte med i EM-truppen, men känns som ett namn att lägga på minnet.

EM-namn att lägga på minnet är schweiziska tonåringarna Sydney Schertenleib (Barcelona), Iman Beney (Manchester City) och Leila Wandeler (Lyon). Jag såg Schweiz 2–0-seger mot Island på schweizisk tv. Schweizertyska är inte helt lätt att förstå. Men så mycket uppfattade jag som att nämnda trio hyllades rejält. Och för att göra ytterligare en åskliknelse dagen till ära så var det verkligen spelare det blixtrade om igår.

Andra som det blixtrar om typ alla spanska anfallsspelare. I dag lekte sig Spanien fram till en 6–2-seger mot Belgien. Alexia Putellas gör verkligen sitt för att återta Ballon d’Or. Jag har henne som lagkapten i mitt Fantasylag i den här omgången. Så jag njöt extra mycket när poängen trillade in.

Resultatet innebär att Beta Gunnarsdottir och hennes Belgien hänger väldigt löst i den här turneringen. För att det belgiska hoppet om kvartsfinal skall leva i slutomgången måste Portugal vinna mot Italien i kväll. Det är inte omöjligt, men kanske inte heller speciellt troligt.