Sex dagar efter att landslaget säkrade sitt VM-brons är Sverige bäst i världen. Den nya officiella världsrankingen har precis kommit. Och som Jared Burzynski redan berättat på Twitter ligger alltså numera Sverige på förstaplatsen.

Det är första gången Sverige rankas som världsetta i fotboll. Fifas damranking infördes sommaren 2003. Under de 20 första åren är det bara två nationer som turats om att ligga högst – USA och Tyskland. Sverige blir alltså blott tredje land att rankas som världsetta.

Jag vet att många anser att rankingen är en ickegrej. Men det tycker inte jag. Visst hade jag hellre sett att landslaget tagit både VM- och OS-guld än den här förstaplatsen på rankingen.

Men att rankas som världsetta är ändå en otrolig prestation. Man hamnar nämligen inte där av en slump – utan det krävs upprepade toppresultat över lång tid.

Jag har sett hur folk har svårt att förstå hur Sverige kan vara högre rankat än Spanien och England. Orsaken är alltså att ett guld i sak inte värderas högre än ett silver eller brons i rankingen. Här handlar det om matchresultat. Och det är en ganska rättvis värdering av lagen eftersom lag inte gynnas av lätt lottning, utan att alla resultat värderas efter matchens värde och motståndets kvalitet.

I rankingen är det oftast bättre att vinna fyra raka VM-matcher och sedan åka ut i kvartsfinal som Japan än att hacka sig fram till en fjärdeplats som Australien. Och kollar vi matchresultat i VM så noterade såväl Spanien, England som Sverige fem segrar, ett kryss (som blev till seger på övertid eller straffar) och en förlust.

Ju viktigare matcher, desto större värde har de i rankingen. Och det är här Sverige har gjort superresultat under Peter Gerhardsson och Magnus Wikman. Se bara deras facit i stora mästerskap:

* VM 2019 – fem segrar, ett kryss (förlust i förlängning) och en förlust.
* OS 2021 – fem segrar och ett kryss (förlust efter straffar).
* EM 2022 – tre segrar, ett kryss och en förlust.
* VM 2023 – fem segrar, ett kryss (seger på straffar) och en förlust.

Totalt 18 segrar, fyra kryss och bara tre förluster. Det är ett makalöst facit. Ett facit som till slut har gjort Sverige till bäst i världen.

Gerhardsson tog över som förbundskapten under hösten 2017. Då hade Sverige för första gången någonsin halkat ut från världsrankingens topp tio. Hans företrädare Pia Sundhage lämnade över ett landslag som var rankat på plats elva med 1934 poäng.

Poängmässigt var avståndet då längre till ettan USA än till 23:an Belgien. I det läget var det svårt att veta vilken riktning landslaget skulle ta. Samtidigt som man visste att Sverige hade underpresterat under Sundhages sista år fanns en oro för utvecklingen. Under början av 2010-talet hade allt fler länder valt att satsa seriöst på damfotboll. 

Den oron har man för övrigt hört rätt många gånger både före och efter 2017. Min BT-krönika efter det färska VM-bronset hade rubriken: ”Bättre än någonsin – Sveriges gyllene generation gör otroliga resultat”. Där skrev jag så här om Sveriges nuvarande position i världstoppen:

”Det är tolv år sedan som jag började blogga om internationell damfotboll. Sedan dess har man hört efter varje mästerskap att Sveriges tid i världstoppen är räknad. Att övriga världen är ikapp och på väg att köra ifrån oss.
Och visst, när Pia Sundhage slutade som förbundskapten hösten 2017 var vårt landslag nere på elfte plats på världsrankingen. Jag kan absolut erkänna att jag själv då trodde att det fanns en uppenbar risk att OS-silvret 2016 skulle vara Sveriges sista stora medalj under överskådlig tid.”

Nu är Sverige alltså bäst i världen. Fantastiskt.

Jämfört med förra rankingen går Sverige plus med 19,46 poäng, och står nu på 2069,17 poäng. Det räcker alltså för klättring från tredje till första plats. Nya tvåan Spanien är drygt 17 poäng bakom.

Noterbart här är att 2069,17 inte är Sveriges högsta rankingpoäng genom tiderna. Den allra högsta poängen (2103) noterades efter VM-silvret 2003. Det räckte dock bara till en fjärdeplats för Marika Domanski Lyfors landslag. Och under Thomas Dennerby noterades en gång 2100 poäng, och en tredjeplats på rankinglistan.

Även under Gerhardsson och Wikman har landslaget tidigare haft högre poäng. Den högsta var 2088,72 efter OS-silvret för två år sedan. Men även på de närmast efterföljande rankinglistorna var poängen hög:

20 augusti 2021: 2088,72 (2)
10 december 2021: 2079,13 (2)
25 mars 2022: 2081,54 (2)

Att Sverige kan vara världsetta med ”bara” 2069 poäng beror delvis på att det nu är otroligt jämnt i världstoppen. Och mötet med tvåan Spanien på Gamla Ullevi den 22 september är både otroligt viktigt för den svenska chansen att få spela OS nästa år, och för att ligga kvar högst upp på rankingen även på nästa lista.

Sedan fjolåret är jag Sveriges mediarepresentant i juryn för den officiella omröstningen om Europas bästa spelare och tränare på damsidan, UEFA Women’s player of the Year och UEFA Women’s Coach of the Year.

Nyss kom kandidaterna för den i går avslutade säsongen 2022/2023, och nu har jag två dygn på mig att fundera. Jag skall dela ut 5, 3 respektive 1 poäng till tre av elva nominerade spelare. Och jag måste säga att jag tycker att det är svårt i år, i varje fall när det gäller tre- och enpoängaren. Femman går förstås till Aitana Bonmati.

Ni som följt Champions League och de stora ligorna är välkomna att komma med input. Vem vet, jag kanske tar intryck… De elva nominerade är:

Aitana Bonmati (FC Barcelona)
Olga Carmona (Real Madrid)
Rachel Daly (Aston Villa)
Kadidiatou Diani (Paris St. Germain)
Mary Earps (Manchester United)
Caroline Graham Hansen (FC Barcelona)
Sam Kerr (Chelsea FC)
Ewa Pajor (VfL Wolfsburg)
Salma Paralluelo (FC Barcelona)
Alexandra Popp (VfL Wolfsburg)
Keira Walsh (FC Barcelona)

Här har alltså Barca fått med fyra spelare. Sett till säsongen som helhet tycker jag kanske inte att det är rätt spelare. Från vad jag sett har Patri Guijarro varit genomgående bättre på det centrala mittfältet än Keira Walsh, och jag hade absolut kunnat tänka mig att ge poäng till Patri. Men nu är hon ju inte valbar.

Och sett över hela säsongen har Fridolina Rolfö varit Barcas bästa spelare på vänsterkanten, klart bättre än Paralluelo. Men som synes fick varken Rolfö eller någon annan svensk spelare fick plats bland kandidaterna. Inte ens Amanda Ilestedt, som ju i går utnämndes till VM:s tredje bästa utespelare.

Däremot är det dubbelt svenskt bland de tio nominerade tränarna.

Sonia Bompastor (Olympique Lyonnais)
Jonas Eidevall (Arsenal FC)
Peter Gerhardsson (Sweden)
Jonatan Giraldez (FC Barcelona)
Emma Hayes (Chelsea FC)
Marc Skinner (Manchester United)
Alessandro Spugna (AS Roma)
Tommy Stroot (VfL Wolfsburg)
Jorga Vilda (Spain)
Sarina Wiegman (England)

Här lutar jag åt att ge mina röster till Gerhardsson, Wiegman och Giraldez. Men även här är jag påverkbar.

Annars noteras lite tråkigheter efter gårdagens VM-final. Den tråkigaste var ju utan tvekan den tragedi som mötte matchvinnaren Olga Carmona efter firandet. Då fick hon nämligen beskedet att hennes pappa hade gått bort tidigare på dagen.

Livet innehåller ofta snabba vändningar mellan enorm glädje och djup sorg.

En annan tråkig sak är ju den diskussion som följt på prisutdelningen. På podiet stod Spaniens förbundsordförande Luis Rubiales. När jag såg prisutdelningen reagerade jag över hur han närmast kastade sig över spelarna med pussar och kramar.

Bland annat pussade han Jennifer Hermoso på munnen, något som fick stjärnan att känna obehag. Hon sa i spansk tv att: ”Det var inte trevligt alls.”

Rubiales är oförstående till kritiken. Till Radio Marca har han sagt så här:

”– ”Kyssen med Jenni? Det finns idioter överallt. När två personer har ett ögonblick av tillgivenhet utan någon betydelse, kan vi inte lyssna på idioti. Vi är mästare och jag håller fast vid det.”

🔴 Rubiales, president de @rfef al costat de la infanta Sofia fa un petó a una jugadora durant la celebració del mundial de la selecció femenina d'Espanya. Si en comptes d'una jugadora fos un jugador de futbol o fos una personalitat política no passaria. Ho estan censurant. pic.twitter.com/h9RCnO6tYm

— David Melero 📸 📽 ✏ 🔴 (@davidmelero__) August 20, 2023

Att Rubiales som förbundsbas gått emot spelarna i deras önskan att byta förbundskapten gör ju frågan ännu mer intrikat. Hans agerande har blivit en het snackis.

Bland annat har Nederländernas förbundskapten Andries Jonker kallat agerandet för oacceptabelt.

Världsmästaren 2023 heter Spanien.

Det spanska laget gjorde en kanonfinal, och vann hur rättvist som helst med 1–0 mot England. Personligen tycker jag att Sverige gjorde en bättre match mot Spanien än vad England gjorde, vilket bara förstärker bilden av att de lag som spelade i Nya Zeeland var klart bättre än de som spelade i Australien.

Utöver Sverige och Spanien hade vi ju USA, Nederländerna och Japan på ”vår” slutspelshalva.

Jag räknade till 9–3 i målchanser i spansk favör i finalen. England gjorde ett smart byte i paus. De gjorde som jag tippade i förra inlägget, Wiegman tog in Lauren James och Chloe Kelly och gick över till 4–3–3. Det förbättrade inläggsspelet. Möjligen gjorde den engelska förbundskaptenen samtidigt ett misstag eftersom hon tog ut Alessia Russo, som hade varit en bra måltavla för de där inläggen.

Under några minuter såg det darrigt ut i Spanien. Men sedan kontrade Jorge Vilda genom att ta ut Alba Redondo och förstärka defensiven på sin högerkant med Oihane Hernandez. Efter det hade Spanien full kontroll. England lyckades exempelvis inte skapa något under 14 tilläggsminuter.

Att England var med i matchen fram till slutsignal var Mary Earps förtjänst. Målvakten gjorde en supermatch med massor av högklassiga räddningar. Bland annat limmade hon en dåligt slagen straff från Jennifer Hermoso.

Spanien vann guldet eftersom laget var bäst.

Nu skall vi i Sverige försöka se till att världsmästarna för första gången inte kommer med till OS. Och så skall vi väl få toppa världsrankingen i minst några månader. Eller?

Spanien har varit det bättre laget under den första halvleken. Inte bara att de har 53–33 i bollinnehav, de har visat upp ett djupledsspel man inte riktigt är van vid.

Spanien hittar ytor på kanterna, utanför de tre engelska mittbackarna. Jag har 4–1 i klara målchanser till Spanien, så 1–0-ledningen känns fullt logisk. Målet kom i den 29:e minuten, och var snyggt. Mariona Caldentey höll i bollen kallt och överlappades av Olga Carmona. Ytterbacken tog en jättelöpning och fick bollen i precis rätt läge. Avslutet var precist, lågt mot bortre stolpen.

Så långt kändes det som att England var vassare, hade lättare att komma nära motståndarmålet. Men halvlekens sista 20–25 minuter hade Spanien kontroll, och kunde gjort ytterligare något mål.

Sarina Wiegman brukar vara en taktisk mästarinna. Vi får se vad hon har för drag för att vända utvecklingen. Jag såg ett förslag på att ta in Lauren James och byta till 4–3–3. Det kanske kan vara en idé?

Om några timmar har vi fått en ny världsmästare. Efter USA, Norge, Tyskland och Japan kommer vi nu även att skriva in England eller Spanien på den spiralformade VM-pokal som höjdes första gången efter VM 1999.

Det är ett oväntat finalpar eftersom båda lagen hade problem inför mästerskapet. Spanien skakades som bekant av bojkott i höstas. Det var framför allt spelare från Barcelona som protesterade mot förbundskapten Jorge Vilda, och hans ledarskap.

Jag har läst saker som att Vilda har ett extremt kontrollbehov. Det finns obekräftade uppgifter om att han under läger inte skulle ha låtit spelarna låsa sina hotellrum själva. Dörrarna fick inte låsas förrän han hade kollat så att allt var ok.

Det var 15 spelare som ingick i bojkotten från början. Vad jag hört kunde det ha varit betydligt fler, men Real Madrid skall ha förbjudit sina spelare från att medverka.

Inför VM valde några av de 15 att avbryta bojkotten. Men bland annat givna startspelare som Sandra Panos, Mapi Leon och Patri Guijarro valde att stanna hemma. Dessutom är tidigare offensiva nyckelspelaren Alexia Putellas långt ifrån den form hon hade under säsongerna 2020/2021 och 2021/2022.

Lägg till att Spanien kom till VM utan att ha vunnit en enda utslagsmatch i ett stort mästerskap. Alltså varken i EM eller VM. Något OS har Spanien inte kvalat in till.

Trots det här har alltså ett splittrat Spanien tagit sig till final. Efter den tunga 4–0-förlusten mot Japan i sista gruppomgången rörde Vilda om vilt i sitt lag. Och plötsligt föll bitarna på plats. Det han framför allt gjorde var att flytta ner Jennifer Hermoso som tia, byta målvakt till Barcelonas andremålvakt Cata Coll, och plockade även in Laia Codina och Oihane Hernandez i backlinjen. Till finalen är dock Olga Carmona tillbaka på ytterbacksplats.

Sedan dess har Spanien imponerat stort. Man krossade Schweiz i åttondelsfinalen, vann rättvist mot Nederländerna i kvarts- och mot Sverige i semifinalen. Spanien har alltså imponerat i utslagsmatcherna. I finalen startar man på följande sätt:

Cata Coll – Ona Batlle, Irene Paredes, Laia Codina, Olga Carmona – Aitana Bonmati, Teresa Abelleira – Alba Redondo, Jennifer Hermoso, Mariona Caldentey – Salma Paralluelo.

På andra planhalvan står ett England som har gått som tåget sedan Sarina Wiegman tog över som förbundskapten. Hittills står det bara en förlust med The Lionesses på Wiegmans cv.

Inför VM fanns det dock flera frågetecken. Under vintern tappade England flera nyckelspelare sedan från det lag som tog EM-guld i fjol. Spelskickliga mittbacken eller sexan Leah Williamson åkte på en korsbandsskada. Det slog hårt mot laget i uppspelsfas. Det var Arsenalspelaren som skulle slå ut motståndarnas lagdelar.

Offensivt var det Beth Mead som poängmässigt ledde England i EM. Hon är också korsbandsskadad. Dessutom är smarta Chelseatian Fran Kirby skadad och toppforwarden Ellen White har slutat.

Uppspelen har man löst genom att byta till spel med tre mittbackar, och därmed fått in Alex Greenwood:s fina vänsterfot. Det bytet gjordes inför sista gruppspelsmatchen. Både före och efter det bytet har laget varit väldigt stabilt i defensiven. Däremot har det hackat i offensiven. England har vunnit matcherna, men det har oftast inte varit så mycket mer.

Framför allt var man riktigt illa ute mot Nigeria i åttondelsfinalen. Där var Nigeria det bättre laget, och borde ha vunnit. Men England tog matchen till straffar – och vann. Sedan dess har det dock sett bättre ut. Toppforwarden Alessia Russo börjar hitta rätt, det gör även kreativa Lauren Hemp.

England låter talangen Lauren James starta på bänken efter hennes avstängning. Wiegman startar så här i ett slags 5–2–1–2:

Mary Earps – Lucy Bronze, Jess Carter, Millie Bright, Alex Greenwood, Rachel Daly – Georgia Stanway, Keira Walsh – Ella Toone – Lauren Hemp, Alessia Russo.

England har större tyngd, och får nog rent objektivt räknas som knapp favorit. Jag har även förstått att England blir ny världsetta om de vinner. Om däremot Spanien vinner skall det vara Sverige som tar över förstaplatsen på rankingen.

När lagen möttes i EM-kvartsfinal i fjol vann England turligt. Personligen tror jag att det kan vara dags för spansk triumf. Att få se Jorge Vilda stå där med pokalen vore väl något utöver det vanliga?

Sverige fortsätter att vara 100-procentigt i bronsmatcher. Det svenska laget var det bättre laget från start i dagens match och 2–0-segern var odiskutabel.

Jag gav höga betyg till de svenska spelarna. Elin Rubensson och Kosovare Asllani fick femmor. Rubensson är också den svenska spelare som varit bäst i VM enligt min betygsättning.

Samtidigt som man gläds åt ytterligare en fin svensk medalj så känns det lite tråkigt att inte Australien fick med sig något från sitt hemmamästerskap.

Sverige har gjort en rätt bra första halvlek i bronsmatchen. Det är ledning med 1–0 efter att Fridolina Rolfö gjort målet på en VAR-straff.

Det är ingen tvekan om att Clare Hunt träffade Stina Blackstenius häl. Knappt någon såg väl det live, men VAR-rummet var snällt mot Sverige och hjälpte oss till en straff.

Totalt sett har Sverige varit det bättre laget. Och jag har räknat till 4–1 i klara målchanser i svensk favör. Mackenzie Arnold har gjort två kanonräddningar. Då tänker jag på den hon gjorde på Blackstenius skott i första minuten, men framför allt på Filippa Angedal:s yttersida på tilläggstid. Den andra var en av VM:s allra vassaste räddningar.

Bra svensk halvlek alltså. Men bronset är väldigt långt ifrån klart. Australien har varit bra i de andra halvlekarna i VM. Räkna med att hemmalaget åtminstone kommer att få till en tio minuter lång anstormning mot det svenska målet.

För sjätte matchen i VM startar Peter Gerhardsson med exakt samma startelva. Det blir alltså återigen följande spelare som inleder matchen mot Australien i Brisbane:

Zecira Musovic – Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Elin Rubensson, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani (kapten) – Stina Blackstenius.

Det var väl ingen överraskning att Gerhardsson kör på med det lag han givit förtroendet i det här mästerskapet. Han körde ingen rotation i bronsmatchen för fyra år sedan, och han gör det inte nu. Det är väl på många sätt rimligt.

Samtidigt hade jag kanske tyckt att det hade varit läge att plocka in Jennifer Falk och Rebecka Blomqvist i startelvan. Tidigt i VM sa ju Gerhardsson att ”det alltid är läge att ändra på ett vinnande lag” och att man kan behöva justera spelare beroende på motstånd. Nu blev det ju i och för sig förlust senast, så det är ju inget vinnande lag.

Men spontant känner jag att Falk borde passa bättre än Zecira Musovic mot ett vasst kontringslag som Australien eftersom Falk är bättre på fötterna och jobbar längre ut. Och Blomqvist hade jag plockat in eftersom hon varit mycket vassare än Stina Blackstenius. Tre mål på 135 minuters speltid är imponerande.

Blackstenius har gjort en godkänt turnering, men inte mer. Det är tydligt att hon inte är i toppform. Och jämför man hennes VM-insatser med Alessia Russo:s så undrar man ju om inte svenskan behöver byta klubb. För Russo känns flera nivåer före och det kan bli väldigt lite speltid i Arsenal i vinter.

Även Australien kör med kontinuitet. Tony Gustavsson startar med samma elva som i semifinalen. Det innebär att Alanna Kennedy fortsatt är borta efter sin hjärnskakning. Vittsjös Clare Polkinghorne får därmed chansen igen.

Sverige ställs mot hemmalaget Australien i bronsmatch på lördag. I finalen spelar Spanien mot England.

I onsdagens semifinal var England hela tiden det lite bättre laget än Australien. Det slutade med 3–1-seger för Sarina Wiegman:s gäng. Europamästarinnorna har fortsatt chansen att även bli välrdsmästare.

Men Australien hade chanser. Efter att Sam Kerr kvitterade till 1–1 var England lite i gungning under några minuter. Kerr hade även två superchanser att kvittera till 2–2, även Cortnee Vine var nära. Men England var totalt sett alltså det bättre laget.

Och vi får alltså en final mellan två lag som båda kom till turneringen utan flera av sina allra viktigaste spelare. Imponerande bra gjort att gå hela vägen till finalen.

Det återstår bara två matcher av det här världsmästerskapet. Jag tycker att det har varit en väldigt bra turnering med massor av jämna och intressanta matcher.

Men en tråkig notering är ju att herrfotbollens maskningsproblematik nu även finns fullt ut i damfotbollen. Det är dödstråkigt att se hur utstuderat lagen börjar maska så fort de kommer i överläge. Jag tycker att det sänker underhållningsvärdet ganska rejält. Här har fotbollen en problematik som jag på rak arm inte känner igen från någon annan sport.

Spontant anser jag att fotbollen måste agera. Först och främst måste ju domarna börja följa de regler som finns. Alltså börja använda de gula och röda korten så fort det börjar att maskas, Men det påbudet måste komma från högsta ort. Nu är det ju faktiskt så att en domare blir svartlistad om den blåser för av den sexsekundersregel som ju faktiskt finns för målvakter.

Jag hinner inte med något längre inlägg, för jag skall skriva krönika till BT först. Men det blev återigen en blytung semifinalförlust.

I den första halvleken var Spanien det bättre laget. Framför allt hade de ett bra grepp under drygt tio minuter från tionde minuten. I paus gjorde Sverige bra förändringar, och det såg stabilt ut.

Men Spanien vann matchen när man bytte ut Alexia Putellas, flyttade ner Jennifer Hermoso och istället satte in Salma Paralluelo som toppforward. Där fick Spanien plötsligt ett djupledshot som ställde till det för Sverige.

Första målet kom när inhopparen Olivia Schough rusade bort sig i pressen, vilket gav Hermoso gott om tid att måtta in sitt inlägg. Sverige var bra formerat, men det studsade inte blågul väg den här gången. Jonna Andersson fick inte bort bollen, utan den hamnade precis framför fötterna på Paralluelo.

Sedan gjorde Sverige ett riktigt snyggt kvitteringsmål. Fridolina Rolfö lyfte in bollen till Lina Hurtig som nickade ner till Rebecka Blomqvist. Där och då kändes det väldigt bra.

Men glädjen blev väldigt kortvarig. Mindre än två minuter efter kvitteringen stod Sverige och sov på Spaniens sista hörna. Det var Kosovare Asllani som inte ens var nära att komma upp i press på målskytt Olga Carmona. Men känslan var att det var fler som inte var vakna på den korta varianten. Sånt är man inte van vid att se.

På många sätt gjorde Sverige en rätt bra match mot ett skickligt Spanien. Men ett par tunga misstag förstörde gulddrömmen den här gången.

Trots att Peter Gerhardsson inledde VM med att säga att han brukar följa upplägget att man alltid ska ändra ett vinnande lag så kör Sverige vidare med samma elva som man haft genom turneringen. Spanien däremot fortsätter att ändra i sin startelva.

Kontinuitet i startelvan har varit ett segervapen de senaste åren. I EM i fjol vann ju England genom att starta samma elva spelare i samtliga sex matcher. Nu kör Peter Gerhardsson samma startelva för femte gången.

Det handlar som bekant om: Zecira Musovic – Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Elin Rubensson, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani (kapten) – Stina Blackstenius.

Spaniens förbundskapten Jorge Vilda var tvungen att ändra i sin elva eftersom ytterbacken Oihane Hernández är avstängd. Där går Olga Carmona in. Men han gör ytterligare ett intressant byte genom att ta in Alexia Putellas istället för anfallaren Esther Gonzales. Det innebär med stor sannolikhet att Jennifer Hermoso flyttas upp som toppforward.

Det bytet förvånar mig lite. Jag tycker att Hermoso varit väldigt bra i en lite mer tillbakadragen roll, medan Alexia inte nått sin högstanivå ännu efter den långa skadefrånvaron. Samtidigt har ju Alexia enorm potential, och eftersom det ju är troligt att Sverige kommer att försöka skära bort Aitana så kommer det att kunna öppna för Alexia.

Spanien startar så här: Cata Coll – Ona Batlle, Irene Paredes, Laia Codina, Olga Carmona – Aitana Bonmati – Teresa Abelleira – Alba Redondo, Alexia Putellas, Mariona Caldentey – Jennifer Hermoso.

Ni som har följt den här bloggen under VM minns kanske att jag under Spaniens åttondelsfinal mot Schweiz noterade att det spanska laget ofta lämnar en ganska stor yta framför sin backlinje. Samt att jag trodde att Nederländerna skulle försöka utnyttja den ytan.

Det nederländska laget valde i stället att satsa på att mata bollar in bakom den spanska backlinje för Lineth Beerensteyn att jobba på. Utifrån försnacket känns det som att Sverige kommer att ha en liknande strategi.

Peter Gerhardsson har berömt Stina Blackstenius för att hon ligger högt och trycker tillbaka motståndarnas backlinje. Han har även pratat om hur viktigt det är att sätta in en del bollar bakom motståndarnas lag, precis som vårt lag gjorde mot Japan.

Och visst har Spanien haft defensiva problem i djupled. Beerensteyn skapade mycket för Nederländerna. Men framför allt avslöjade ju Japan att det spanska försvaret har det jobbigt mot snabba kontringar.

Apropå taktik lyfter Jonas Eidevall i en artikel i The Guardian fram Kosovare Asllani.s betydelse för den svenska pressen. Och självklart måste presspelet funka, för det blir jobbigt att jaga boll i 90 minuter. Eidevalls tankar finns här:

Fyra matcher återstår av VM 2023. I morgon stänger Sverige och Spanien VM i Nya Zeeland genom semifinalen på Eden Park i Auckland. Sedan återstår två matcher i Sydney och en i Brisbane.

Personligen har jag ingen jättetydlig känsla kring någon av semifinalerna. Det känns väldigt mycket 50/50 i båda matcherna. Spanien är ju inte någon av våra vanligare motståndare under senare år.

Den enda match vi mött dem de senaste 20 åren är den träningsmatch i Cordoba som blev 1–1 i oktober. Det är en match som är svår att ha som underlag för en analys av semifinalen. Det var ju nämligen första matchen som Spanien spelade efter att 15 spelare valde att bojkotta landslaget.

Inledningsvis var också Sverige överlägset och pressade sönder det nykomponerade spanska laget. Men intressant var att den höga svenska pressen bara bet på allvar under en kvart. Ett dåligt samspelt spanskt lag fick mer och mer boll, och under den sista halvtimman var det i princip Spanien mot Zecira Musovic.

Jag minns att jag fick rätt dåliga vibbar när jag kollade den matchen. Framför allt eftersom Spanien spelade med ett B-/C-lag och ändå dominerade matchbilden under långa perioder. Sedan dess har de kunnat stärka upp laget med viktiga spelare som Aitana Bonmati, Irene Paredes, Jennifer Hermoso, Mariona Caldentey och Alexia Putellas. Men även Sverige känns nästan som ett nytt lag.

Spanien är det lag i VM som är mest inriktat mot bollinnehav. Man hade ju exempelvis 68–21 i innehav under 4–0-förlusten mot Japan. Det gäller alltså för det svenska laget att inte tappa tålamodet om det går långa perioder där man inte får låna bollen.

Det gäller också att vårt lag är fortsatt vasst på fasta situationer. Spanien har ganska oprövade målvakter, och det var på fasta som vårt landslag skapade oreda i det spanska laget vid krysset i oktober.

Jag har som sagt ingen klar känsla kring hur de båda semifinalerna kommer att sluta. Däremot trillade det in ett mejl från det internationella statistikföretaget Nielsen’s Gracenote forecasting methodology tidigare i dag.

Rubriken var: ”Sverige ny favorit att vinna VM”. Statistiken är alltså på Sverige sida. Men kollar man siffrorna mer noga är det inget stort favoritskap. Företaget ger Sverige 32 procents chans att ta guld. Både Australien och England ges 24 procents chans, medan Spanien bara anses har 21 procents guldchans.

I semifinalerna ger Gracenote lagen följande vinstchans:
Sverige–Spanien 58–42
Australien–England 50–50  

Prognosen bygger på kring en miljon simuleringar av turneringen. Företaget konstaterar att Sverige dels är det högst rankade laget av de kvarvarande, dels att Sverige har slagit ut två av de tidigare världsmästarna. Plus att Sverige är det enda av de fyra lagen som har spelat en VM-final.

Apropå världsrankingen konstaterar Gracenote att årets VM-final kommer att vara den första sedan rankingen infördes i juli 2003 där varken ettan eller tvåan spelar.

Totalt har det bara spelats en damfinal i ett världsomspännande mästerskap utan deltagande från något av de tre högst placerade lagen på världsrankingen – OS-finalen Sverige–Kanada för två år sedan. Om Sverige skulle förlora mot Spanien blir årets VM-final både den andra stora finalen i rad och den andra genom tiderna utan topp tre-deltagande.

I övrigt noterar företaget att Sverige på sina åtta senaste matcher mot lag på världsrankingens topp tio har två segrar, fem kryss och en förlust. Men tittar man istället på de åtta matcher mot lag 6–10 på världsrankingen som Sverige spelat sedan VM 2019 så har det blivit fyra segrar, tre kryss och en förlust. Ett av kryssen blev för övrigt till slut en förlust, för det var OS-finalen 2021 mot Kanada.

Kollar vi Spanien har laget förlorat alla sina fyra mästerskapsmatcher mot lag på världsrankingens topp fem. Däremot har man vunnit tre träningsmatcher mot topp fem-lag. Den senaste var en träningsmatch mot USA i fjol.

Nu fyller Tony Gustavsson 50 år. Grattis. Jag skriver nu och inte i dag, för det har ju hunnit bli den 14 augusti i Australien nu. Men här i Sverige fyller han inte år ännu…

VM-arrangörens förbundskapten fick förstås sin finaste present redan i lördags då hans lag gick vidare till semifinal i VM. Men jag förväntar mig att få se en mängd grattismeddelanden på sociala medier de kommande timmarna.

Under två mellanlandningar i Australien på min hemresa noterade jag för övrigt att det var hög Matildas-feber i landet. Temperaturen på febern minskade knappast i lördags. Se bara på de här klippen:

Det här blir ett kort inlägg. Men jag tänkte passa på att komma med en spaning om engagemang. Efter kvartsfinalen mot Japan förväntade jag mig att det skulle rasa in jubel och hyllningar i bloggens kommentatorsfält. Men det kom knappt några sådana kommentarer. Och jag borde ha förstått det.

Men av någon konstig anledning hade jag glömt att svaga insatser väcker betydligt starkare känslor än bra matcher. När vårt landslag gör en dålig insats rasar det oftast in synpunkter. Men när landslaget är bra är det lika ofta förbluffande tyst i kommentarsfältet. Och att kritik och dåliga nyheter engagerar mer än positiva är tyvärr inte något som är unikt för den här bloggen.

De första åtta världsmästerskapen har sett fyra olika länder ta guld. Nu är alla de lagen utslagna, och vi kommer att få ett nytt mästarlag. De nya världsmästarna kommer från Spanien, Sverige, Australien eller England.

Sverige är det lag av de fyra som ligger högst på världsrankingen. Enligt bloggarkollega Jared Burzynski är Sverige i skrivande stund uppe som världsetta. Det är anmärkningsvärt eftersom det bara varit USA och Tyskland som har toppat rankingen sedan den infördes. Men nästa officiella lista kommer efter VM, och Sveriges kommande två matcher avgör om vårt landslag toppar den.

Men världsrankingen är förstås en bisak. Det är VM-guldet som hägrar. Och det känns på alla sätt vidöppet mellan de fyra återstående lagen.

I dag vann Australien ett gastkramande drama mot Frankrike. Det var en jämn match där båda lagen hade ett flertal 100-procentiga målchanser, men där det var mållöst efter 120 minuter.

Straffläggningen blev ovanligt lång. Först i tionde omgången kunde Cortnee Vine sätta det avgörande målet inför 49 461 åskådare. Avgörandet kom på hemmalagets tredje matchboll. Innan dess hade Australien även gjort mål på tre straffar där miss hade inneburit franskt avancemang.

The Matildas blev ju fyra i OS 2021. Det är enda gången tidigare där man har tagit sig förbi kvartsfinalen i ett världsomspännande mästerskap. Nu har man alltså en andra chans att ta en stor medalj.

Även om Australien på tionde plats är det lägst rankade laget av de fyra kvarvarande är jag inte förvånad. Ända sedan VM 2011 har jag förväntat mig att Australien skall göra bra mästerskap i början av 2020-talet.

För tolv år sedan gick ju The Matildas till kvartsfinal i VM med ett väldigt ungt och spännande lag. I kvartsfinalen var Sverige minst ett nummer större. Men redan då gjorde 17-åringarna Sam Kerr och Emily van Egmond samt 16-åriga Caitlin Foord avtryck.

Jag har för övrigt följt trion lite extra sedan jag hamnade vid bordet bredvid dem på spelarhotellet i Augsburg dagen efter den där kvartsfinalen. Då satt talangerna och gick igenom vilka samlarbilder de saknade i sina Paninialbum.

Det är en scen jag skrivit om rätt många gånger i den här bloggen. Men jag tyckte att det var så sött när talangerna satt och gick igenom samlarbilder på sig själva. Nu såg jag inga Paninibilder i Nya Zeeland, men finns det sådana i Australien lär bilderna på just Kerr, Foord och van Egmond vara rätt åtråvärda nu.

Man anade ju också att Australien skulle kunna få ett lyft när de här spelarna nådde 26–32 års ålder. Och så har det blivit. Därför är det ju kul att The Matildas gyllene generation fått chansen att spela VM på hemmaplan. Och extra kul att de får spela alla sju matcherna. Frågan är om det blir en eller två matcher på den arena som numera heter Accor Stadium, men som tidigare varit känd som Sydneys olympiastadion och Stadium Australia. Under VM heter den för övrigt just Stadium Australia igen.

Närmast väntar semifinal där mot England. För Europamästarinnorna är det tredje världsmästerskapet i rad där man nått medaljmatcherna. Både 2015 och 2019 åkte man ut i semifinal.

Blir det tredje gången gillt för England? I semifinalen tvingas man klara sig utan avstängda Lauren James. Jag kan inte säga att jag imponerats speciellt mycket av det engelska laget så här långt. Ändå är det i semifinal, vilket i sig är imponerande.

I åttondels- och kvartsfinal har man slagit ut de båda skrällagen Nigeria och Colombia. I dag besegrades sydamerikanerna med 2–1. Även Colombia är ett lag jag väntat på sedan 2011.

Den här bloggen startades ju i juni 2011, dagen innan Sveriges VM-premiär mot just Colombia. I det första inlägget kan man läsa:

”Om 2,5 timmar går Sverige in i turneringen här i Leverkusen.
I går såg jag 15 minuter av Colombias och hela Sveriges sista träning inför mästerskapet.
Man behövde inte titta länge för att märka att Colombias lag är ungt, och innehåller många juniorer – medan Sverige har ett mer vuxet, rutinerat gäng. Men David har ju skrällt mot Goliat förut…”

Från Colombias första VM-trupp var fem spelare kvar även i årets; Catalina Usme, Daniela Montoya, Diana Ospina, Sandra Sepulveda och Lady Andrade. De fem och flera andra veteraner har sedan 2011 gjort ett stort jobb vid sidan av planen där de kämpat mot förbundet för bättre förhållanden i colombiansk damfotboll. I perioder har några av de här nyckelspelarna bojkottat landslaget.

Jag är inte säker på att allt fullt ut är frid och fröjd nu heller. Men Colombia har i alla fall sedan 2017 en proffsliga där de avgörande matcherna brukar locka riktigt stora publiksiffror. Vårens ligafinal spelades mellan Santa Fe och America de Cali. Första matchen i Bogota drog 30 747 åskådare. Jag hittar ingen publiksiffra på returen, men är rätt säker på att även den var femsiffrig.

Intresset har alltså vuxit rejält för damfotboll i Colombia. Och det var ingen juniorfotboll som landslaget spelade i VM. Tvärtom fick ju colombianerna en hel del kritik för sin fysiska spelstil. Inte minst av Irland när lagen möttes inför mästerskapet.

VM:s andra skrällag var ju Jamaica och Nigeria, två andra länder där förbunden inte alltid ställt sig bakom sina damlag. I Jamaica har ju Bob Marley:s dotter Cedella Marley dragit ett stort lass för Reggae Girlz.

I Nigeria har man fortfarande inte löst alla problem. Landet har haft massor av talanger i sina lag till F20-VM den senaste tioårsperioden. Men det har inte funkat på seniornivå. En avgörande orsak till det är förstås förbundets sviktande intresse.

Jag minns att jag dagen innan premiären Sverige–Nigeria i VM 2015 var på plats och lyssnade på den nigerianska presskonferensen med förbundskapten Edwin Okon. Det var otroligt underhållande.

Redan innan VM hade jag från medieuppgifter satt en pajasstämpel på Okon. Och det fanns ingen anledning att ändra på det när man lyssnade på honom i verkliga livet. När Nigeria lottades mot USA, Sverige och Australien sa Okon så här:

”Vi behöver ingen information om våra motståndare, allt vi behöver är att förbereda oss mycket bra och sedan spela. Vi är inte nervösa inför något motstånd även om vi vet att alla lag i VM är bra. Vi hoppas vinna vår grupp och med Gud på vår sida och med goda förberedelser hoppas vi nå vårt mål och gå hela vägen.”

På den där presskonferensen försäkrade Okon att han inte studerar några motståndare. Inte ett dugg. Trots att man alltså hade en oseriös pajas som förbundskapten lyckades Nigeria spela 3–3 mot ett krampande svenskt lag i den där premiären.

Men några fler poäng blev det inte för Nigeria, och Okon fick sparken. I årets VM hade Nigeria en seriös lagledning som gjort ett bra jobb med lagbygget. Men stödet från förbundet tycks fortsatt vara högst begränsat.

Spelarna var nära att bojkotta två träningsmatcher inför VM, men valde att hålla på striden till efter VM-turneringen. Efter att de åkt ut har flera spelare berättat om hur det är att vara nigeriansk landslagsspelare.

I en intervju i The Guardian säger Ifeoma Onumonu, som spelar sin klubbfotboll i USA för NJ/NY Gotham FC, att:

”Jag har sett vilka resurser England har. I Nigeria har vi inte tillgång till så mycket. Våra träningsplaner är inget vidare. Vår förläggning är inte bra. Ibland får vi dela sängar.
Det är inte tillräckligt bra. Vi har inte så bra möjligheter till återhämtning. Vi har exempelvis inte tillgång till något gym på våra läger i Nigeria.”

Hon berättar också att landets U20-landslag fick sova i 24 timmar på en flygplats på hemvägen från det senaste U20-VM:et.

Nu efter VM har spelarna tagit hjälp av spelarorganisationen Fifpro för att få ut ersättningar från Nigerias fotbollförbund.

Här är det ju ett slags självmål från Fifa att de ersättningar som skall utgå till varje VM-spelare betalas till de respektive förbunden. Och sedan är det upp till förbunden att ordna så att spelarna får sina ersättningar. Känslan är att många spelare kommer att få kämpa för att få ut sina pengar. Inte bara i Nigeria.

I 60 minuter gjorde Sverige sin bästa match sedan USA i OS för två år sedan. Det såg oförskämt bra ut. Ledning med 2–0, dessutom 10–0 i avslut och 53–35 i bollinnehav.

Det var både lugnt och precist passningsspel och grymt vass återerövring. Det såg oförskämt bra ut. Men efter 65–70 minuter kom tröttheten. Och det blev en ny makalös rysare. En rysare där millimetrarna återigen var på Sveriges sida.

När Japan gjorde 2–1 i 87:e minuten gick i princip hela det svenska laget på knäna. Det var otroligt nervöst på slutet. Men Sverige kämpade sig till en ny VM-semifinal.

Det är ju ingen tvekan utan att Peter Gerhardsson är Sveriges bästa förbundskapten genom tiderna. I alla hans fyra mästerskap har Sverige tagit sig till medaljmatcher. Det är historiskt bra.

Nu står han för övrigt i Viaplays studio och pratar om att fotboll är skicklighet. Och att skjuta i ribban inte är otur, utan oskicklighet.

Noterbart att båda de svenska målen kom på fasta situationer. 1–0 gjorde Amanda Ilestedt i efterdyningarna till en inläggsfrispark och Filippa Angeldal:s straff uppstod på en hörna från Jonna Andersson. Även om Sverige spelade väldigt bra så kom alltså målen från fasta.

I BT gav jag nyss landslaget 3,82 i snittbetyg på en femgradig skala. Bästa betyget på flera år. Amanda Ilestedt och Elin Rubensson fick femmor.

Nu väntar Spanien i semifinal. ”Jag möter gärna Spanien,” säger Gerhardsson. Bra inställning. För det blir säkert en ny rysare. Men innan vi börjar fundera över den så skall jag skriva en krönika till BT.