I dag har vi fått se två jätteskrällar i Champions League, där de båda svensklagen Arsenal och Juventus har slagits ut efter straffläggningar. De resultaten bör skapa glädje på Hisingen.
Inför veckans miniturneringar i Champions League-kvalet fanns det en minimal chans att Häcken skulle bli det femte och sista seedade laget när playoff-spelet lottas på fredag.
Förutsättningarna var enkla, varken Arsenal, Juventus eller Brøndby fick gå vidare till playoff. Personligen uppfattade jag chanserna att det skulle inträffa som så små att jag inte ens har sett det som en möjlighet.
Men nu är det verklighet. Först var det Eintracht Frankfurt som inför drygt 15000 hemmafans skickade ut Juventus ur Champions League. Ingen av de svenska spelarna fick starta för Juve. Men både Linda Sembrant och Paulina Nyström byttes in i förlängningen, och båda fick slå straffar.
Sembrant satte sin i grundomgången. Där hade Juventus matchbollar. Lineth Beerensteyn sköt för seger – men Frankfurts målvakt Stina Johannes räddade. I sjunde omgången blev Johannes matchhjälte genom sina andra straffräddning. Den gången var det Nyström som misslyckades med att göra mål.
Frankfurt var för övrigt så här nära att avgöra i förlängningen:
Några timmar senare var det dags för nästa skräll. Inför drygt 1000 åskådare i Linköping tog Paris FC ledningen mot Arsenal genom att göra två mål på drygt en minut i den andra halvleken. Fast min uppfattning är att Paris egentligen bara gjorde ett mål under ordinarie tid. För från de tv-bilder jag sett har jag väldigt svårt att tro att hela bollen var över linjen vid 1–0-målet.
Arsenal reste sig. Alessia Russo reducerade och i sjätte tilläggsminuten nickade Jennifer Beattie in kvitteringen. Under förlängningen tog Paris återigen ledningen, men Russo pricksköt in kvitteringen med några minuter kvar att spela.
Jag skrev tidigare att jag uppfattade chanserna att både Juve och Arsenal skulle åka ut som minimala. Men det var innan jag såg Paris FC live.
Jag satt kvar i onsdags efter LFC–Arsenal och kikade på Paris seger mot ukrainska Kryvbas. Jag fick flytta fram några bänkrader på pressläktaren, för att Arsenals ledare satte sig på min plats.
Men jag noterade att Paris har flera riktigt snabba kontringsspelare i Julie Dufour, Mathilde Bourdieu och VM-spelaren Clara Mateo. Med tanke på att Arsenal hade det jobbigt med Linköpings kontringsspel kändes det som att Londonklubben kunde få det besvärligt med den franska ligatrean.
Att Arsenal bara haft några få träningspass ihop innan det här Champions Leaguekvalet förbättrade förstås inte för Jonas Eidevall och hans lag.
Arsenal var nära att gå till final i Champions League i våras. Nu tog det slut redan i den inledande kvalomgången. Utöver snabba anfallare hade nämligen Paris FC ett vapen till – utmärkta målvakten Chiamaka Nnadozie.
Jag hade med den nigerianska VM-målvakten i mitt allstarlag efter VM. Jag ser henne alltså som en av världens allra bästa målvakter, och jag var väldigt nyfiken på att se henne live i onsdags. Då gjorde hon en mindre bra insats, även om hon höll nollan.
Men i dag blev hon matchvinnare genom att rädda straffar från både Frida Maanum och Alessia Russo.
Säsongen 2012/13 gick Juvisy till semifinal i Champions League. Sedan dess har den tidigare storklubben bytt skepnad, och gått upp i Paris FC. Men vissa saker är oförändrade. En av spelarna våre 2013 var nuvarande tränaren Sandrine Soubeyrand, en annan var dagens lagkapten Gaetane Thiney.
I kvartsfinal 2013 vann Juvisy mot Kopparbergs Göteborg FC. Om några veckor kan klubbarnas nya skepnader mötas i playoff.
Och plötsligt lever Häckens chanser att ta sig till Champions League. För genom att göteborgarna blir seedade är det inte längre omöjligt motstånd som väntar i playoff. Det är fortsatt svåra lag, men det är lag som det går att tävla mot.
I fredagens lottning kommer Häcken att tilldelas ett av följande motstånd:
Eintracht Frankfurt
Paris FC
FC Twente
Manchester United
Vålerenga
Mot tre av de här motståndarna slår Häcken ur underläge. Mot Twente känns det som 50/50, medan Hisingens stolthet får räknas som favorit om man lottas mot Vålerenga.
I dag har vi även fått veta vilka lag FC Rosengård kan ställas mot i sitt playoff. Här är de sju alternativen:
Ajax
Spartak Subotica
Vorskla Poltava
Apollon Ladies
Valur
Olympia Cluj
Brann
Här är Ajax den riktiga nitlotten. Där slår Rosengård ur underläge. Brann är näst sämsta lottningen, där känns det som 50/50. Övriga fem lag skall Rosengård bara vinna mot.
För Häcken är det förstås ett orosmoment att Elin Rubensson återigen kopplas till Arsenal. Jag förstår Londonklubbens intresse. Men man byggde förstås en trupp för att klara fyra turneringar. Nu kan man lugna sig lite – det blir ju bara tre…
För svenska utlandsproffs var det är en riktigt dålig dag. Vi har ju tre spelare vardera i Juventus och Arsenal. Även Levante med Emma Holmgren och Paok med Emelie Helmvall slogs ut.
Men i dagens bästa straffläggning blev det seger för ett svensklag. Norska Vålerenga hade Linn Vickius och Mimmi Löfwenius Veum i startelvan mot Celtic och Felicia Rogic byttes in.
Det slutade med straffar, där de 21 första gick i mål. Löfwenius slog norskornas fjärde straff, Vickius den sjunde och Rogic den elfte och sista. Den som missade sin straff var Celtics målvakt, den tidigare Djurgårdsspelaren Kelsey Daugherty.
Ytterligare två svenska vinnare var Johanna Renmark och Anna Oskarsson. Renmark byttes in när det norska mästarlaget Brann tog sig till playoff via seger mot Anderlecht. Oskarsson satt på bänken hela matchen när Glasgow City slog ut litauiska Gintra.
Och för klubbarna var det alltså en bra svensk dag. Att Häcken plötsligt har en chans att kvala in till Champions League var ju en fantastiskt bra nyhet. Och Linköping gjorde sitt jobb mot Kryvbas, vann med 3–0 och tog de rankingpoäng man kunde förvänta sig.
Linköping ser för övrigt bra ut. Även om det är svårt att jämföra matcher så har LFC visat bäst kvaliteter av de tre svenska Champions Leaguerepresentanterna när jag sett dem live i veckan.
Det känns som att Linköping just nu har störst tyngd i offensiven, och bäst kreativitet på mittfältet av de tre. Däremot har östgötarna sämst passningsfötter i backlinjen.
Innan jag sätter punkt för det här inlägget noterar jag att kaoset fortsätter i spansk damfotboll. Alla spelare strejkar från ligaspel den här och nästa vecka.
Spain’s top-flight female players have agreed to strike for the opening two matchdays of Liga F over a long-running dispute on pay and employment rights.
Och känslan är alltmer att det inte blir någon match i Nations League på Gamla Ullevi om två veckor. Tydligen har det spanska förbundet missat att inom deadline skicka ut en begäran till klubbarna om att släppa spelarna för Nations League. Det försvårar ytterligare för nya förbundskaptenen Montse Tomé att få ihop ett lag.
La RFEF no ha mandado en plazo la solicitud para liberar a las jugadoras para los partidos de la Nations League:
▪️ Tenía que avisar 15 días antes de arrancar la concentración ▪️ Podrían oponerse a la convocatoria ▪️ División de opiniones entre jugadoras https://t.co/El1TDcBLdn
I dag blev det en sväng till Hisingen för matchen Häcken–Rosengård. Det innebär att jag på drygt två dagar har sett alla Sveriges tre representanter i Champions League.
Som jag tidigare berättat är ju Sverige i ett jobbigt läge i nationsdelen av Uefas klubbranking. Att damallsvenskan kommer att tappa den tredje platsen till 2025 känns i princip klart sedan Benfica tagit sig vidare till final i sin miniturnering och därmed redan ökat Portugals ranking med två poäng.
Nu gäller det för svensk del att fallet skall stanna på sjundeplatsen. För att klara det behöver nog Rosengård eller Häcken kvala in till gruppspelet. Eftersom Häcken kommer att få en hopplöst svår lottning står hoppet i första hand till Rosengård.
Nu är det ju i och för sig en månad till starten av andra kvalomgången. Men jag hade ändå lite Champions Leaguetankar när jag åkte mot Göteborg.
Inför säsongen tänkte man att Rosengårds besök på Bravida skulle vara en tidig seriefinal, eller i alla fall ett toppmöte. Men det handlade ju mer om om toppen mot övre mitten. Som jag ser det är är damallsvenskan i nuläget uppdelad i fyra olika stora klungor:
Guldstriden. Där har Häcken kommandot, trots att dagens match slutade 0–0. Hisingens stolthet utmanas av tre lag: Linköping, Hammarby och uppstickaren Piteå.
Skånska mästerskapet. Det är nu sju poäng mellan första- och andraklungan. Den här gruppen består av de tre skånska lagen – Rosengård, Vittsjö och Kristianstad. Trion fortfarande har en teoretisk chans att ta sig upp på åtråvärda topp tre. Men då krävs det nog full poäng i resten av matcherna.
Nedflyttningsstriden. Dit räknar jag ännu så länge hela sex lag – Växjö, Norrköping, Djurgården, Örebro, Uppsala och BP. Åttan Växjö har hela 14 poäng upp till sjuan Kristianstad. Däremot är det bara åtta poäng ner till BP på nedflyttningsplats.
IFK Kalmar. Tabelljumbon är så avhängd att laget får en egen rubrik här. Man kallar väl inte ett lag för en klunga. Men med sju poäng upp till nästjumbon, och en juniorbetonad trupp så är det orättvist mot de andra lagen att en nämnas ihop med Kalmar.
I första matchen efter VM lyckades Kalmar hålla nere förlustsiffrorna till 6–0. Jag såg i Norra Skåne att Vittsjötränaren Ulf Kristiansson var rejält kritisk till hur tabelljumbon tillåtits förändra sitt lag i sommar:
”Jag tycker det är märkligt att ingen annan reagerat på det. Här kommer de till spel med ett lag under våren och nu ett helt annat, och det kan påverka hela serien. Det enda förbundet gör att de bötfäller dem med 25 000 kronor och sen så tycker de att det är bra. De som får klä skott för det är spelarna ute på plan och det är inte rätt mot dem. Är det rätt att de ska åka Sverige runt i åtta matcher till och få storstryk.”
”Vi är sanningen å säga inte det lag som är effektivast på att göra mål och ändå gör vi sex i dag. Vore det inte mer rätt för de här spelarna att de får spela på sin rätta nivå? Det kommer bli som med Eskilstuna även om de här åker ur ändå, men förbundet verkar ju inte bry sig. Det blir svårt att ta ligan på allvar då.”
Jag förstår Kristianssons synpunkt. Samtidigt är det ju svårt för förbundet att stoppa en klubb från att vidtaga åtgärder för att rädda sin ekonomi.
Nu till kvällens match. Den slutade alltså mållös, vilket innebär att varken Häcken eller Rosengård har gjort mål efter det långa VM-uppehållet.
Precis som jag var Peter Gerhardsson på plats både i Linköping i onsdags och på Bravida i dag. Inför avspark hyllades Gerhardsson och de fem VM-spelare som fanns med i lagens båda startelvor.
Jag noterade att Rosengård inte hade med nigerianska VM-succén Halimatu Ayinde i dagens matchtrupp. Hon har tydligen åkt på en hjärnskakning under träning, men bör vara spelklar till nästa omgång. Jag såg också att Bea Sprung och Mia Persson klev upp på läktaren precis innan avspark.
Persson har någon känning i ryggen, medan Sprung var petad ur den 18 spelare stora matchtruppen.
I Häcken finns numera Hanna Wijk, Aivi Luik och Clarissa Larisey på skadelistan. På den listan finns sedan länge även Stine Larsen. Med både Larsen och Larisey skadade valde nye tränaren Mak Lind att spela med ett otroligt soännande anfallspar.
Som nia startade Felicia Schröder, och bakom henne som tia fanns Rosa Kafaji. Det var första starten i damallsvenskan för Schröder – som är född den 13 april 2007 och har fått sin fotbollsfostran i IFK Björkö.
🚨 | Supertalangen Felicia Schröder, född 2007 (!) gör ikväll sin första damallsvenska match från start!
Hon har hittills under säsongen stått för sju inhopp och två mål, men får alltså ikväll chansen från start mot självaste FC Rosengård! pic.twitter.com/DHZCYPNIHe
När jag såg Häckens laguppställning slogs jag av tanken att Kafaji/Schröder skulle kunna vara landslagets anfallspar om fyra–fem år. Undra om Gerhardsson slogs av samma tanke?
Det var dock en annan forward som inledde bäst. Rosengårds japanska nyförvärv Mai Kadowaki visade direkt i matchupptakten att hon såväl är snabb, smart som bollskicklig. Hon löpte in bakom Elma Junttila Nelhage ett par gånger och oroade på så sätt Häckenförsvaret.
I och med att jag inleder med den spaningen kan man tro att det var Rosengård som tog tag i spelet från start. Det var det inte.
I uppställt anfall spelar mästarklubben numera 3–4–3. Men den här dagen ägnade man sig inte åt så mycket uppställt anfall. Tvärtom föll Rosengård längre bak än jag tror att jag sett dem göra någon tidigare gång. Man spelade 5–4–1 med fokus på försvar.
På presskonferensen efteråt sa assisterande tränare Joel Kjetselberg att Rosengård fokuserade på att försöka studsa tillbaka efter förlusten mot Piteå senast, och man gjorde det genom att försöka sätta ett bra försvarsspel. Han sa också att han tyckte att 0–0 var ett hyfsat rättvist resultat.
Det senare kan man helt klart diskutera. Mak Lind höll exempelvis inte med…
Noterbart för övrigt att Rosengård skickar fram Kjetselberg. I somras var man ju tvungna att återigen göra honom till assisterande tränare eftersom han inte har rätt utbildning, och istället sätta upp Ieva Cederström som huvudansvarig. Man fattade ju direkt att det var en papperskonstruktion. Och det fanns inget ikväll som tydde på att Cederström var ansvarig, och att Kjetselberg bara var assistent.
Häcken hade ett spännande spelsätt. I anfall låg man i princip i ett 2–3–5 där mittbackarna var tvåan, där trean bestod av Elin Rubensson, Filippa Curmark och Marika Bergman Lundin, och där man tryckte upp vänsterbacken Anna Sandberg högt, så högt att hon snarare var en ytterforward.
På en laguppställning var Katariina Kosola uppsatt som högerback, men Kosola var pigg ytterforward medan Rubensson föll ner på högerbacksplats i försvar.
Häckens problem var att 2–3–5-uppställningen ofta blev rätt statisk. För att riva upp hål i ett 5–4–1-försvar krävs rotationer och/eller rörelse och motrörelse. Jag satt rakt bakom Häckens bänke och noterade hur tränare Lind hela tiden försökte hjälpa spelarna att hitta rätt rörelsemönster. Men det gick alltså periodvis inte så bra.
Det blev trångt i mitten för spelskickliga lirare som Kafaji och Anna Anvegård. Och Häcken fick sällan bra adress på sina inlägg/inspel. Dock var det ju Häcken som ägde matchen. Och rimligen borde hemmalaget ha gjort något mål.
I den första halvleken hade Kafaji ett friläge och Schröder hade två fina chanser – ett närskott och ett friläge. Det syns på Schröder att hon bara är 16 år. Men det syns också att hon har stor talang. Friläget skaffade hon sig genom en högklassig mottagning med högern, och sedan avslutade hon med vänstern. Tyvärr för Häcken gick bollen utanför.
När hon skrev på för Häcken i vintras hade hon aldrig spelat seniorfotboll. I dag gjorde hon damallsvensk debut från start. Och i våras blev hon damallsvensk målskytt i sitt första inhopp – bara någon dag efter att hon fyllt 16.
🔥 Felicia Schröder – första spelaren född 2007 att näta i OBOS Damallsvenskan! pic.twitter.com/LJNKj5WLRc
Jag pratade med henne efter matchen i dag, och fick ett bra intryck – hon var glad, positiv och helt utan later.
Några minuter in i den andra halvleken tyckte jag att Schröder skulle ha haft en straff. Jag glömde att fråga henne om den situationen, och reprisvinkeln på tv var inget vidare.
Men klart är att jag inte tyckte att domaren Hanna Laajanen var redo för uppgiften. 25-åringen anses vara en av Sveriges största domartalanger. Men känslan från dagens match är att hon nog hade mått bra av att döma på lägre nivå några år till. För Laajanen var tyvärr sämst på planen.
Bäst var Rosengårds nya målvakt Eartha Cumings. Jag skulle säga att målvaktsspelet är ett avgörande skäl till att mästarklubben inte är med i guldstriden i år. Men nu har Rosengård fått en riktigt bra målvakt. Och det är förstås väldigt viktigt inför Champions League-kvalet.
Däremot behöver Rosengårds backlinje jobba på sin organisation. Det såg många gånger rätt spretigt ut. Och jag hörde hur Mia Persson flera gånger ropade ”Hitta linjen” från läktaren.
Det höll ju ändå fram till en vunnen poäng. Elin Rubensson hade ett stolpskott i fjärde övertidsminuten, men bollen ville inte in, och Häcken förlorade två pinnar. Det gör att Hammarby och Piteå har chansen att närma sig ytterligare. På söndag kväll kan båda bara vara tre poäng från förstaplatsen.
Nämnda Rubensson var fantastisk som sexa i VM. Jag tycker inte att Häcken fick ut max av sin storstjärna i den roll hon hade i dag. Tränare Lind menade att han valde den här rollen eftersom det är det bästa för laget. Och visst är Curmark och Bergman Lundin två duktiga damallsvenska sexor. Men Rubensson har ju visat att hon håller världsklass på den positionen.
Slutligen noteras att publiksiffran på 3 820 var rekord för Häcken i damallsvenskan. Samt att jag är långt ifrån säker på att jag sett det blivande guldlaget i dag. Tvärtom är känslan att guldstriden kan leva ändå in på målrakan.
Med visst besvär vann Arsenal i dag mot Linköping med 3–0. LFC gjorde en väldigt bra insats, och hade Arsenal lite i gungning under en period i den andra halvleken.
Det var kul att se Linköping. Men hedersamma förluster ger inga poäng. Vi får hoppas att LFC vinner sin match på lördag, för svensk fotboll behöver de rankingpoängen.
Det blev alltså en liten utflykt till Östergötland i dag. När jag kom till stan på tidig eftermiddag kunde jag inte undgå att se att det var de röda Arsenaltröjorna som dominerade stadsbilden.
Innan jag grottar ner mig i den match jag sett noterar jag att vi fick en svensk fyramålsskytt. Emelie Helmvall slog till i minuterna 7, 21, 31 och 41 när hennes Paok från Thessaloniki krossade Racing Union från Luxemburg med 6–1. Paok ledde med 4–0 i paus, och Helmvall hade gjort alla fyra.
I en annan grupp gjorde Emma Holmgren tävlingsdebut för Levante. Hon gjorde det genom att hålla nollan i 4–0-segern mot isländska Stjarnan. För Holmgrens nya klubb väntar nu spännande gruppfinal mot nederländska Twente.
Och när Juventus vann med klara 6–0 mot Okzhetpes från Kazakstan var Amanda Nildén enda svenska spelare i startelvan. Linda Sembrant och Paulina Nyström byttes in med 24 respektive 17 minuter kvar. Juve skall spela en superintressant gruppfinal på lördag. Då väntar nämligen starka Eintracht Frankfurt.
Jag noterade också att Celtic vann med 1–0 mot Brøndby, ett resultat som ökar Sveriges chanser att få två lag i playoff även i framtiden.
Så till matchen i Linköping. Det var dramatik på arenan redan innan avspark. Eller. Det kanske inte var så mycket dramatik. Men brandlarmet gick i alla fall, och arenan fick utrymmas. Det gjorde att matchen försenades med en kvart.
När spelet väl kom igång hann den knappt börja förrän Arsenal fick straff. Spontant såg det inte ut som en bestraffningsbar hands. Men jag lyckades inte få igång arenans wi-fi och kunde inte se någon repris. Jag kanske ändrar uppfattning när jag sett situationen igen.
På något konstigt sätt var det kanske ändå bra för Linköping. Cajsa Andersson tog nämligen Kim Little:s straff, vilket gav hemmamålvakten massor av självförtroende. Hon var bäst på planen före paus.
Men många i LFC var bra. Japanskorna Yuka Momiki och Saori Takarada är otroligt duktiga bollspelare, Cathinka Tandberg är en stark powerforward och Stina Lennartsson har en fantastisk löpförmåga.
Det var mållöst efter 45 minuter. Det trots att det var en rätt rörig halvlek för hemmalaget. Efter en dryg kvart tvingades Nellie Karlsson kliva av med en känning i vaden. ”Det small till,” sa hon efteråt.
Taktiskt låg LFC i ett 5–3–2, som ofta såg ut som 5–2–1–2. Man stängde till centralt, och lät ofta Amanda Ilestedt ha bollen. Den svenska landslagsmittbacken hade sällan några bra uppspelsalternativ, utan Arsenal tvingades ofta ut på kanterna, eller in i trånga ytor.
Apropå ytor noterade jag under den första halvleken att nya LFC-tränaren Anders Jacobson jobbar över stora sådana. Han nöjde sig inte med sitt tekniska område, utan följde gärna fjärdedomaren längs linjen. Någon gång såg Jacobson ut att vara på väg ner på Arsenals bänk.
Det fanns mycket att titta på i matchen. En sak som jag hade lite fokus på i början var kampen mellan särboparet Frida Maanum och Emma Lennartsson. De hamnade i några dueller under den första halvleken. Men jag kan inte säga att det gick att kora någon segrare.
På läktarna vann dock de röda tröjorna. Det hade kommit Arsenalfans från England. Men framför allt var det svenska Gunnerssupportrar som hade tagit tåg eller bil till Östergötland.
Trots att det var mest röda supportrar bland de 7805 åskådarna var det LFC:s klack som hördes mest. Eller. Personligen hörde jag mest LFC-trion Delaney Baie Pridham, Amanda Rantanen och Johanna Alm. De satt till vänster om pressläktaren, levde sig in i matchen och manade högljutt på sina lagkamrater.
När jag ändå är inne på folk på läktarna så noterade jag även VM-spelare som Clare Polkinghorne, Kyra Cooney-Cross och Simone Boye Sørensen bland åskådarna.
Efter paus fick de alltså se tre Arsenalmål. Det första nickade Caitlin Foord in i öppet mål sedan Kim Little stått för ett fint förarbete. Det målet kom efter 52.15.
Drygt en minut senare hade Takarada ett superläge att kvittera. Arsenalmålvakten Manuela Zinsberger kunde dock nöjt konstatera att japanskans skott smet utanför.
Efter 63 minuter hade jag 9–2 i klara målchanser i Arsenalfavör, och det kändes som att LFC var rätt tröttkört. Det visade sig dock vara en felaktig känslan. För de 17 minuterna fram till den 80:e minuten skapade hemmalaget tre riktigt bra chanser.
Där kändes det plötsligt som att Arsenal var lite i gungning. Men tidigare LFC-spelaren Lina Hurtig fixade den engelska segern när hon nickade in 2–0-målet på en inläggsfrispark i 81:a minuten. Där gjorde annars utmärkta Cajsa Andersson ett misstag och kom ut helt fel. En stund senare blev även en annan tidigare LFC-spelare målskytt. Stina Blackstenius styrde nämligen in 3–0-målet.
Hurtig och Blackstenius byttes för övrigt in i 60:e minuten. Då fick de dagens två högsta jubel på arenan i Linköping.
Efteråt lyssnade jag lite på vad spelare och ledare hade att säga i den mixade zonen. Där noterades att Arsenalspelarna Katie McCabe och Amanda Ilestedt finns med bland de 30 kandidaterna till Ballon d’Or. Bland de 30 finns även Fridolina Rolfö.
En notering var också att Jonas Eidevall kallade den här typen av sammandrag för ”barncup”. Och visst kan man tycka att det är lite tveksamt att samla fyra lag för semifinal och final på det här sättet.
I dag har världsmästaren Jorge Vilda fått sparken från jobbet som spansk förbundskapten. Det var väl åtminstone ett år för sent. I längden funkar det inte med en ledare som inte har spelarnas förtroende.
🚨 𝗢𝗙𝗜𝗖𝗜𝗔𝗟 | La RFEF destituye a Jorge Vilda como seleccionador nacional y director deportivo.
El técnico ha sido clave para el notable crecimiento del fútbol femenino y deja a España como campeona del mundo y segunda en el ranking FIFA.
Att Spanien tog VM-guld trots att man hade en förbundskapten som spelarna inte stod bakom är ju bragdartat. Frågan är vad förändringen är värd.
Spanien ersätter Vilda med orutinerade Montserrat ”Montse” Tomé, som var en av Vildas assistenter under VM. Ansedda spanska damfotbollsjournalisten Sandra S Riquelme skriver att bytet inte direkt är någon revolution. Utan att Tomé förväntas ha samma arbetssätt som Vilda.
MI OPINIÓN: un cambio muy a medias. Misma metodología, forma de trabajar. Y un gran pero, será el debut de Montse Tomé como primera entrenadora.
Vaya, que yo no lo llamaría una revolución, precisamente… Dicho esto, toda la suerte del mundo.https://t.co/bAgPIIOVM9
Anmärkningsvärt är att Spanien nu väljer en förbundskapten som aldrig varit huvudansvarig tränare. Visst känns det väl lite konstigt?
Det är en del förbundskaptener som har lämnat eller förlorat sina jobb efter VM. I Danmark var det ju redan klart innan VM att man skulle byta Lars Søndergaard mot Andrée Jeglertz. Under och efter VM har sedan även USA, Filippinerna, Costa Rica, Italien, Irland och Brasilien bytt huvudansvarig innan det nu var Spaniens tur.
Gissningsvis är Zambia näst på tur. Deras förbundskapten Bruce Mwape utreds ju av Fifa för sexuella närmanden på spelare.
En av de som fått sparken är ju Pia Sundhage. Hennes ersättare i Brasilien heter Arthur Elias och har senast tränat Corinthians.
Corinthians manager Arthur Elias has been named as new manager of the Brazil NT 🇧🇷 pic.twitter.com/IewhbFcvYR
Även på spelarsidan har vi sett några avsked. En som avslutar sin karriär är amerikanska Julie Ertz. När hon lämnade beskedet blev åtminstone jag lite förvånad. Hon är bara 31 år, och jag trodde nog att hon med sina ledaregenskaper skulle spela en viktig roll för USA i ytterligare några år.
Under onsdagen blir det europeisk cupfest i Linköping när LFC tar emot Arsenal, Paris FC och ukrainska Kryvbas. I oktober kommer det också att spelas Champions Leaguekval i Göteborg och Malmö.
Men det kan vara sista gången på ett tag som det går att se Champions Leaguefotboll på tre svenska orter samma år. Det beror delvis på att den damallsvenska trean inte är garanterad någon hemmamatch med det nuvarande upplägget. Men framför allt för att Sverige med största sannolikhet snart kommer att tappa en plats i Champions Leaguekvalet.
Klart är att vi har tre platser även i nästa turnering, den som inleds om ett år. Det innebär att de tre främsta i årets damallsvenska kvalar till Champions League nästa år.
Men i princip allt talar för att Sverige bara kommer att ha två platser i turneringen 2025/2026.
Orsaken är förstås de svenska lagens svaga prestationer i de senaste årens Champions Leaguespel. Just nu ligger Sverige sexa på Uefas klubbranking, och det är just de sex högst rankade länderna som har tre platser i Champions League. Vid en snabb anblick ser det ändå rätt bra ut.
Men granskar man rankingen lite mer noga inser man snabbt att Sveriges förutsättningar att ha kvar den tredje platsen även till den turnering som startar 2025 är usla. Rankingen bygger jpå resultat gjorda under en femårsperiod. Till turneringen 2025 räknas resultat gjorda i Champions League från och med säsongen 2019/2020 till och med den turnering som börjar i morgon.
Det är inget bra för svensk del. Turneringen 2018/19 gjorde Sverige bra resultat. Sedan dess har det varit mörker. När vi nu inte längre får tillgodoräkna oss den bra turneringen blir rankinglistan plötsligt ganska jobbig läsning. Kollar man bara de fyra senaste åren är vi nere på åttonde plats, passerade av både Portugal och Danmark. Och vi har Tjeckien och Österrike precis bakom.
Här är en tweet med en bild på utgångsläget inför årets säsong:
Ranking uefa para esta temporada 2023-24 antes de que empiece la UEFA Women's Champions League #UWCL:
Carrera por el sexto lugar entre Portugal y Dinamarca.
Carrera por terminar entre los 16 mejores (Kazajistán y Noruega en situación de riesgo). pic.twitter.com/ZlryxS2RQw
Inför avspark på arenan i Linköping är läget sådant att de svenska lagen måste prestera bättre än lagen från Portugal, Danmark, Tjeckien och Österrike i årets turnering för att Sverige även fortsatt skall få ha med tre lag i turneringen.
Och det känns tyvärr inte alls troligt. Portugals enda representant, Benfica, har ju de två senaste åren visat sig vara bättre än våra svenska lag. Och Benfica har en bra lottning i veckans miniturnering. Allt talar för att Benfica vinner tillräckligt många matcher för att lyfta Portugal från plats 17 till plats 6 på rankingen på två år.
Det är för övrigt ganska stor skillnad på att vara rankad på platserna sex, sju och åtta. Nämligen:
Plats 6: Tre lag, både ettan och tvåan går direkt in i playoff, medan trean spelar miniturnering. Plats 7: Två lag, båda går direkt in i playoff. Plats 8: Två lag, båda måste spela miniturnering.
Det är alltså viktigt för Sverige att inte släppa förbi några fler länder än Portugal. Men även de danska lagen Brøndby och Køge har bra chans att vinna matcher.
För svensk klubbfotboll gäller det således att våra svenska deltagare också samlar poäng i årets Europaspel. Det är bara att se till att vinna matcher, många matcher – annars kommer vi mest att få vara åskådare framöver.
På twitter publicerade Jared Burzynski en bedömning av de svenska chanserna. Han såg chansen att behålla den tredje platsen som mindre än en procent. Och chansen att två svenska lag går rakt in i playoff hösten 2025 bedömde han som kring 38 procent.
Do you know that:
✅ there is a >99% chance that only top two teams from next year's #Damallsvenskan will qualify for 2025-26 #UWCL quals ✅ there is a >62% chance that both will have to start in the very first qualifying round (aka summer mini-tournaments)
Det är väl bara att hoppas att Uefa kommer till insikten att det är dags att starta en andra cup på damsidan. Det skriver jag både för svensk del, och för att jag tycker att europeisk damfotboll är redo.
Och jag tycker att det är bättre med en andra turnering än utökning av Champions League. För jag tycker att det i nuläget bara finns ett tiotal lag på den högsta europeiska nivån. Därmed är 16 lag ännu så länge lagom på högsta nivån.
Men bakom topplagen finns ganska många lag på europeisk mellannivå. Och där hade en turnering med minst 16 lag suttit fint.
En andra turnering hade även gjort nationsrankingen rättvisare. Ju fler lag från varje land som deltar, desto mer korrekt ranking. Nu när länder bara har ett lag känns ligarankingen väldigt chansartad. Och lottningen får en orimligt stor effekt. Det känns ju exempelvis inte speciellt logiskt att Portugal får tre gånger så många rankingpoäng för Benficaseger mot Cliftonville som Sverige får om Linköping besegrar Arsenal. Men så är det.
I dag har det även kommit ett par nyheter som rör svenska VM-spelare. Den första var väldigt väntad. Redan flera veckor innan VM jag skrev ju här på bloggen att Fridolina Rolfö behöver operera sitt knä. Sedan bekräftade hennes mamma det i Aftonbladets VM-bilaga.
Nu bekräftar även Rolfö själv att hon skall opereras:
En annan svensk VM-spelare är Nathalie Björn. Enligt den här artikeln på Fotbollskanalen har Real Madrid gjort flera försök att köpa loss den passningsskickliga backen från Everton nu i sommar.
Björn har ett år kvar på kontratet, och enligt artikeln skulle en affär handla om stora summor. Så stora att Björn skulle bli den bäst betalda mittbacken i världen. Men nu börjar tiden bli knapp. Det spanska transferfönstret stänger i morgon, och som det ser ut nu verkar Everton stoppa affären.
🚨TRANSFER NEWS🚨
As per @amandaezaza, Real Madrid wants to sign Nathalie Björn for a record fee for a centre back.
Everton, however intervened last minute.
Real Madrid are hoping to complete the move before the window closes tomorrow. pic.twitter.com/FPq3WliKiq
Då är man tillbaka i vardagen efter en konstrastrik vecka där jag gick från röda mattan i Monaco under torsdagen och fredagen till högt gräs och DM i orientering utanför Tranemo på söndagen.
Även damfotbollen är tillbaka i vardagen efter VM. I kväll avslutas damallsvenskans 18:e omgång. Noterbart hittills är att Piteå besegrade Rosengård, att det blev mållöst mellan Linköping och Häcken samt att Kif Örebro tog en blytung trea mot Norrköping.
Noterbart också att vår högsta serie blivit lite sämre under VM-uppehållet. Som vanligt under transflerfönstren har lagen tappat profiler, och ersatt med talanger.
Bland de som lämnat märks fem VM-spelare i Evelyne Viens, Jessika Cowart, Teagan Micah, Julie Blakstad och Erin Nayler.
Men det blir nog fler. När Hammarby vann mot Växjö var varken Maika Hamano eller Kyra Cooney-Cross. Båda kopplas hårt till Chelsea. Vad gäller den australiska mittfältaren handlar det om övergångsrykten. När det gäller Hamano tillhör hon ju redan Chelsea, och hon är i London.
Jag hör obekräftade uppgifter på att Hamano måste operera den axelskada hon ådrog sig under VM. Och att hon därför har återkallats till Chelsea, vilket bör betyda att den japanska bolltalangen gjort sin sista match i damallsvenskan.
Maika Hamano, Cat Macario, Hannah Hampton and Lucy Watson are in attendance today. pic.twitter.com/prr6Uaj7lj
Som ni ju säkert vet finns det även flyttrykten kring Elin Rubensson. De klubbar som det spekulerats mest kring är de båda svensktränade WSL-klubbarna Arsenal och Tottenham. I England stänger fönstret för damer den 14 september. Det vore verkligen ingen jätteskräll om både Rubensson och Cooney-Cross har gjort klart med WSL-klubbar innan dess.
För det är ju inte bara VM-spelare som lämnat damallsvenskan i sommar. Profilerna Evelyn Ijeh och Olga Ahtinen är också borta, samt tränarna Andrée Jeglertz och Robert Vilahamn.
De starkaste nytillskotten är på pappret Therese Sessy Åsland till Djurgården och Jenny Danielsson till Örebro.
Nu går vi in i en intressant vecka där Linköping skall möta Arsenal på onsdag och vi har prestigemötet Häcken–Rosengård på fredag. Alla de tre lag som skall kvala mot Champions League spelar alltså spännande matcher.
För LFC är det förstås kul att få besök av Arsenal. Men ur sportslig synvinkel känns chansen närmast obefintlig att LFC tar sig vidare till det hägrande gruppspelet.
Och man är ju lite orolig att 2023 skall vara ett år där svensk klubbfotboll kammar noll i Europa. För även Häcken kan ju räkna med supersvårt motstånd i kvalet. Hoppet står till ett Rosengård som ju ser oroväckande svagt ut den här säsongen.
Matchen på Bravida på fredag är sannolikt Malmöklubbens absolut sista chans att vara med i kampen om en Champions Leagueplats till nästa år. Men risken är att tåget redan har gått. Efter mötet med Häcken återstår sju omgångar. Och Rosengård kommer att vara fem till elva poäng bakom laget på tredjeplatsen.
I kväll kan för övrigt Rosengård passeras av två skånska konkurrenter i och med matcherna Kalmar–Vittsjö och Djurgården–Kristianstad. Mitt fokus kommer att ligga på matchen i Kalmar.
Det kan väl inte ha undgått någon att tabelljumbon i sommar har tappat nio utländska spelare samt talangen Svea Rehnberg. Man har ersatt med två danska spelare och åtta juniorer. I en träningsmatch för två veckor sedan föll man med 10–0 mot Nordsjælland. Vad blir det mot Vittsjö?
Jag noterar att lokaltidningen Barometern tror att Kalmars startelva kommer att se ut så här: Laura Worsøe (0) – Alva Hallengren (0), Vera Andersson (7), Fanny Nilsson (16), Amanda Persson (15) – Elin Hagström (1), Wilma Finnman (13), Sofia Olsson (11), Maja Landin (1) – Nova Karlsson (0), Silje Lang Stockmar (0). Siffran inom parentes är hur många matcher spelaren startat tidigare i årets damallsvenska.
”Hon är inte återkallad till Chelsea av sportsliga skäl.”
Och:
”Är hon spelbar kommer hon att spela för Hammarby i höst. Hon var inte redo i helgen och vi har gett spelare extra ledighet i vissa fall för att anpassa oss efter VM.”
I går stängde det svenska transferfönstret för den här sommaren. Och i kväll drar damallsvenskan igång igen på allvar efter VM.
För egen del får damallsvenskan vänta någon dag. Jag befinner mig långt hemifrån, och har inte haft speciellt bra koll på vad som hänt under silly seasons sista timmar. Men jag skall läsa ikapp när jag kommer hem. Och kanske att alla värvningar inte är redovisade ännu, utan att det kan dyka upp ytterligare något sent nytillskott.
Som ni vet är det jag som är Sveriges mediarepresentant i juryn för Uefas omröstningar och Europas bästa spelare och ledare. I år blev jag även inbjuden till prisutdelningen, som hölls i Monaco under torsdagskvällen i samband med lottningen av herrarnas Champions League.
Damfotbollen har alltså givit mig några dygn i värmen på den franska rivieran. Det var trevligt efter all kyla och regn den senaste tiden.
Som väntat var det Spaniens och Barcelonas Aitana Bonmati som prisades till bästa spelaren i Europa för säsongen 2022/2023. Hon var ju förstås en närmast självklar vinnare. Hon vann också en totalt förkrossande seger.
Aitana fick 308 poäng. De övriga tio kandidaterna fick tillsammans 363. Hela resultatlistan går att läsa här. Säsongen 2022/2023 var på alla sätt Aitanas. Hon har verkligen tagit ett storslam.
Aitana Bonmatí had won the Champions League (+ MVP of the tournament), the league, the Spanish Super Cup and the World Cup (+ MVP). Little more can be done to win all the individual awards
The photo is because not every day you get the chance interview the next Ballon d'Or pic.twitter.com/FiswmANlCP
Inför prisceremonin i Monaco var den stora frågan om den glödheta frågan om den kyss som spanska förbundsbasen Luis Rubiales delade ut till Jennifer Hermoso under VM:s prisutdelning skulle tas upp. Att Uefa inte skulle göra det kändes självklart, även om Uefapresidenten Aleksander Ceferin tidigare på torsdagen hade uttalat sig för första gången om sin vän och vicepresident.
Ceferin kallade kyssen olämplig och sa att han var ledsen att en sådan händelse överskuggade Spaniens guldfirande.
Men kyssen togs även upp under ceremonin i Monaco. Först av Sarina Wiegman, som vann ledarpriset knappt före Jorge Vilda. Jag förstod på de engelska journalisterna att Wiegman hade berättat för det engelska förbundet att hon tänkte ta upp frågan.
När hon inte fick någon fråga som hon kände att hon kunde använda för att göra sitt utspel så bad hon om ordet. Först tackade hon de som hjälpt henne i England, sedan vände hon på allt, hyllade det spanska laget och tillägnade sitt pris till de färska världsmästarinnorna som presterat under svåra omständigheter i VM. Hon sa att det spanska laget både förtjänar att bli firat – och bli lyssnat på.
Wiegman visade verkligen att hon är värd det pris hon vann. Och hon drog ner applådåskor från publiken i Grimaldi Forum i Monaco. Senare pratade även Aitana Bonmati om att det finns mycket att förbättra i spanska damfotboll.
Efter prisutdelningen fick vi journalister som sitter i juryn chansen att ställa lite frågor till Europas bästa spelare på herr- respektive damsidan. Det var fem frågor per vinnare, och jag ställde den fråga till Aitana som alla hade väntat på: Hur känner du kring att ert historiska VM-guld blev överskuggad av en negative incident?
När Aitana förstod min fråga undrade hon om hon fick svara på spanska, för att hon ville inte att hennes svar skulle bli missförstått. Jag sa att hon självklart fick göra det. Samtidigt innebar det att jag inte förstod vad hon sa. Det fanns nämligen ingen tolk på plats. Jag hörde campion, mundial och trabajo. Men det dröjde 17 timmar innan jag fick en översättning. Aitanas svar var:
”Vi har haft ett väldigt framgångsrikt år, både med klubben och landslaget. Men sanningen är ju att folk inte pratar om vårt VM-guld, eller andra framgångar. Det är skamligt. För vi har lagt ner mycket arbete för att nå våra drömmar. Men som jag sa på scenen tidigare så är det fortfarande mycket kvar att göra för att få till ett bättre samhälle. Så vi får kämpa vidare. Men jag tror att det här hände av en orsak, och jag hoppas att det här fungerar som ett prejudikat för framtiden.”
Innan jag sätter punkt för det här inlägget noterar jag att Jorge Vilda fick överraskande många poäng i omröstningen om årets ledare. Det var ganska mycket diskussioner om det i juryn under gårdagskvällen. Det visade sig att de i juryn som har fokus på damfotboll inte röstade på Vilda, medan en stor del av de som både jobbar med herr- och damfotboll gav poäng till den spanska förbundskaptenen.
Dessutom har elva av de spanska VM-ledarna valt att lämna sina uppdrag, och alltså ställa sig på spelarnas sida. I ett pressutskick från de elva ledarna skriver de att de tvingades vara med på Rubiales anförande under fredagen.
11 members of Vilda's technical staff resign and condemn that they were forced to attend Friday's assembly and a number of female staff members were forced to sit in the front row as a way to represent their support to Rubiales' story. https://t.co/gzL0CSDPMs
Noterbart är dock att inte förbundskapten Jorge Vilda valt att avgå. Däremot får han åka till Monaco på prisceremoni på torsdag. Då skall nämligen Europas bästa spelare och ledare för säsongen 2022/2023 prisas.
I fredags meddelade Uefa vilka tre som gått till final i respektive kategori. Bland spelarna röstade jag på Aitana Bonmati, Mary Earps och Alexandra Popp. Aitana gick självklart till final. Dit fick hon med sig Sam Kerr och Olga Carmona.
Kerr köper jag, det var nära att hon fick poäng av mig. Men jag tycker att det är orlmligt att Carmona anses vara en av Europas tre bästa spelare under den senaste säsongen. Real Madrids vänsterback avgjorde i och för sig både semifinalen och finalen i VM, men skall det verkligen räcka med två toppinsatser för att bli årets spelare? Carmona var ju faktiskt petad ur den spanska elvan i både åttondels- och kvartsfinal.
Bland ledarna röstade jag på Peter Gerhardsson, Sarina Wiegman och Jonatan Giráldez. De två sistnämnda gick till final, det gjorde inte Gerhardsson.
Den tredje finalkandidaten är istället Jorge Vilda. Visst vann hans lag VM-guld, och han gjorde några smarta taktiska drag i avgörande lägen. Men totalt sett tycker jag att Spanien vann guld trots Vilda, inte på grund av.
För egen del var det omöjligt att ens fundera över att ge poäng till en ledare som inte har sitt lags förtroende. Och efter veckans händelser hade det ju varit högst anmärkningsvärt om det är Vilda som får gå upp på podiet i Monaco på torsdag.
I det här inlägget tänker jag alltså sammanfatta det nyss avslutade vinter-VM:et i Australien och Nya Zeeland. Det slutade med att Europa för första gången tog alla tre medaljerna.
Vi har vant oss vid att England och Sverige är med och spelar om medaljer i stora mästerskap. Men Spanien hade aldrig tidigare vunnit en utslagsmatch på seniornivå. Nu gick det brandskattade spanska laget hela vägen.
Sett till att tolv spelare bojkottade VM var det spanska guldet förstås en skräll. Men sett till tillgången på talanger är det knappast överraskande att Spanien nu är överst på tronen.
Kollar vi på Sveriges bronslag så är det byggt kring spelare från de båda F19-landslag som tog EM-guld 2012 respektive 2015. Lite förenklat kan man säga att Peter Gerhardsson gjort två starka årgångar till världsetta.
I Spanien är alla i princip alla åldersgrupper guldårgångar. Spanien dominerar JEM-turneringarna på ett sätt som gör att Jorge Vilda har mängder av talanger att bygga sitt lag kring.
Sverige har två guld och en semifinal (2022) sedan 2012. Under samma period har Spanien fyra guld och fyra silver på tio turneringar. Så här ser Spaniens facit ut i F19-EM sedan 2012:
2012: Final 2013: Utanför topp fyra. 2014: Final 2015: Final 2016: Final 2017: Guld 2018: Guld 2019: Semifinal 2020–2021: Det spelades inga JEM under pandemin 2022: Guld 2023: Guld
Spanien har alltså vunnit fyra av de fem senaste upplagorna av F19-EM. Och alla landets årgångar sedan 1993:orna har hållit högsta Europaklass.
På så sätt är det ju faktiskt en underprestation att det dröjde ändå till 2023 innan landet för första gången vann en utslagsmatch i ett stort mästerskap. Med ett bättre ledarskap från Vilda och de andra spanska ledarna skulle Spanien redan ha varit dominant inom europeisk damfotboll för flera år sedan.
Att framgångarna kommer nu beror sannolikt mer på satsande klubbar och en växande liga än på landslagsverksamheten. Tidigare har spanska talanger inte haft något framtid inom fotbollen efter juniortiden. Men sedan några år tillbaka kan talangerna bli proffs på hemmaplan, och tjäna bra med pengar. Det har gjort att fler talanger stannat kvar i fotbollen längre. Det är också en orsak till att den spanska guldtruppen bara innehöll tio spelare som var äldre än 25 år.
I och med det här guldet är Spanien nu regerande mästare på alla de tre damnivåer där Fifa arrangerar VM-turneringar: dam, F20 och F17.
Och även om det ju är Sverige som är världsetta just nu så talar mycket för att Spanien i framtiden kommer vara laget att slå, ungefär som USA varit fram till nu. Det krävs förstås att det spanska laget får en vettig lagledning, men där händer det ju grejer nu. Så räkna med att Spanien snart är förbi Sverige på världsrankingen. Och att det här spanska mästerskapsguldet kommer att följas av många fler.
Innan jag går in på den svenska insatsen har jag jobbat på att få ihop ett allstarlag. Jag valde att totalt ta ut 23 spelare, alltså en full VM-trupp. I startelvan finns följande spelare:
Chiamaka Nnadozie – Ona Battle, Amanda Ilestedt, Alex Greenwood, Steph Catley – Keira Walsh, Elin Rubensson – Aitana Bonmati, Jennifer Hermoso, Hinata Miyasawa – Alexandra Popp.
På bänken har jag:
Mary Earps, Rebecca Spencer – Nathalie Björn, Millie Bright, Irene Paredes, Olga Carmona, Lindsey Horan, Teresa Abelleira, Linda Caicedo, Jill Roord, Kadidiatou Diani och Salma Paralluelo.
Några andra spelare som jag gärna hade haft med var Daphne van Domselaar, Mackenzie Arnold, Jun Endo, Christy Ucheibe, Melchie Dumornay, Salma Bacha och Alessia Russo. Den hårdaste konkurrensen tycker jag fanns på målvaktssidan, och svårast var att hitta fyra mittbackar.
Det var mitt världslag. Hur ser era ut? Kom gärna med förslag.
Jag kollade lite på Twitter. Där hittade jag följande världslag:
🗺️ | Team of the Tournament
The #FIFAWWC is now over, and after an incredibly entertaining tournament, it's time for us to unveil our best of the best! 🤩
Six different nations are represented in our highest-rated XI, as champions lead the way with three players featured. 💫 pic.twitter.com/XR4Nqj1vJI
Slutligen tog det nordamerikanska förbundet ut en elva med bara nordamerikanska spelare. Den innehöll lika många från Jamaica som från USA. Det hade man inte trott inför mästerskapet.
Slutligen är det dags att sammanfatta den svenska insatsen. Jag tänkte göra det genom att gå igenom de snittbetyg jag satte på spelarna i de sju matcherna. Jag sätter inte betyg på coachinsatsen i respektive match.
Men det är självklart att Peter Gerhardsson och Magnus Wikman skall ha ett väldigt högt betyg för deras insats under VM. Så högt att jag gav Gerhardsson min fempoängare i röstningen om Europas bästa tränare.
Det fanns ju som bekant ganska många frågetecken när truppen togs ut i mitten av juni. Inte mindre än sex av de uttagna mittfältarna och anfallarna (Asllani, Blomqvist, Hurtig, Rolfö, Rubensson och Seger) bara hade spelat sporadiskt under våren. Plus att Blackstenius hade en skadad handled.
Det visade sig att Gerhardsson prickade ganska rätt med sin trupp. Undantaget var väl Caroline Seger, som kanske bara borde ha åkt med som ledare.
Och jag tycker fortfarande att det både är tråkigt och beklagligt att inte Rosa Kafaji fick plats. Det borde ha funnit plats för en till ungdom i en väldigt meriterad trupp. När Sverige klev upp på podiet och hämtade sina bronsmedaljer var 26-åriga Rebecka Blomqvist den tredje yngsta spelaren.
Återväxten är en framtida nöt att knäcka för Gerhardsson. Under hans sex första år som förbundskapten tycker jag att han skött utfasningen av äldre spelare på ett bra sätt.
Av en slump hamnade härom dagen min BT-krönika från OS-finalen 2016 framför mina ögon. Där hade jag följande önskemål till dåvarande förbundskaptenen Pia Sundhage:
”Jag ser gärna att Magdalena Eriksson matchas in i mittförsvaret, att Kosovare Asllani får huvudrollen på mittfältet och att anfallet byggs kring Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö. Jag hoppas även att talanger som Michelle de Jongh och Lina Hurtig ges utrymme.”
Utöver de Jongh är väl det här just vad Gerhardsson gjort. Men nu skall det ju handla om det nyss avslutade mästerskapet. Där var laguttagning, taktik och fasta situationer genomgående väldigt bra.
Gerhardsson valde att satsa på samma elva i alla matcher där avancemang stod på spel. Det som stack ut var valet av målvakt samt att Stina Blackstenius hela tiden fick förnyat förtroende trots rätt svaga insatser i anfallsspelet.
Med facit i hand var valet av Zecira Musovic som förstamålvakt klockrent. Hon gjorde en superinsats mot USA, och var därmed helt avgörande för att Sverige kom hem med en medalj.
Men totalt sett visade hon ändå inte sådan stabilitet och trygghet att jag känner mig övertygad om att hon skall vara förstavalet även framöver. Gissningsvis behöver hon byta klubb för att hitta den trygghet jag vill se hos en svensk förstamålvakt.
För att hitta den där säkerheten krävs det kontinuerlig speltid. Och i Chelsea skall Musovic i vinter konkurrera med tyska Ann-Katrin Berger, belgiska landslagsmålvakten Nicky Evrard och engelska talangen Hannah Hampton. Frågan är om vår svenska landslagsmålvakt kan hitta trygghet i den konkurrensen.
När det gäller Blackstenius tycker jag att det var rätt att ge henne förtroende. Hon har tidigare varit en pålitlig mästerskapsspelare. Och det var helt klart värt att försöka vänta in henne. Till slut gjorde Arsenalanfallaren en helt okej turnering. Hon gör alltid ett bra jobb i presspelet, och hon var okej offensivt i några matcher.
Men det slog aldrig gnistor om Blackstenius. Det gjorde det däremot om Rebecka Blomqvist, och jag tycker nog att Wolfsburgforwarden borde ha fått lite mer tid på planen.
Vad gäller Blackstenius hamnar hon nu i en situation som liknar Musovics. Konkurrensen om platsen som nia i Arsenal kommer att bli stenhård i vinter. Jonas Eidevall har värvat Alessia Russo från Manchester United och Cloe Lacasse från Benfica. Dessutom har man Jodie Taylor och Gio Queiroz, plus att Vivianne Miedema är på väg tillbaka från sin korsbandsskada.
Därmed är vi framme vid spelargenomgången. Så här ser jag på de svenska spelarnas VM-insatser. De är sorterade efter vilket snittbetyg jag har givit dem under turneringen:
1) Elin Rubensson– 3,86 (27/7) 7 matcher (6 från start), 581 minuters speltid, 1 mål plus 1 mål i straffläggning.
Rubensson inledde VM lysande, och behöll den höga nivån genom hela turneringen. Vissa kallade henne för Segers vikarie. Men jag tycker nog att Rubensson var bättre än vad Seger brukar vara. Häckenstjärnan utmärkte sig med fint passningsspel och en makalös löpstyrka. Vi som såg henne på Gamla Ullevi mot Frankrike i november visste att hon kunde hålla högsta världsklass. Men att hon skulle göra det genom en hel turnering efter att ha haft en skadeförföljd vår, det var en väldigt trevlig överraskning.
Ilestedt dominerade i luftrummet och utnämndes officiellt till VM:s tredje bästa spelare. De fasta situationernas drottning nickade in tre hörnor och smällde upp en boll i nättaket. Hon var dessutom en klippa i försvarsspelet. En missbedömning mot Sydafrika var ett av få misstag. Även hon kom från en skadeförföljd vår, och hennes storspel var således en väldigt positiv överraskning.
3) Fridolina Rolfö – 3,33 (20/6) 6 matcher, 502 minuters speltid, 3 mål plus 1 mål i straffläggning.
Barcastjärnan fick en del kritik under turneringen. Men jag tycker att hon var högklassig hela vägen. Och hon klev fram och satte ett par riktigt viktiga straffar. Hon matchades dessutom klokt, och kunde trots knäproblem spela i alla matcher där hon behövdes.
4) Magdalena Eriksson – 3,29 (23/7) 7 matcher, 660 minuters speltid, 1 mål i straffläggning.
Magda var den enda svenska spelare som spelade samtliga de 660 minuterna. Hon gjorde det med pondus och kvalitet. Jag tyckte att hon hade en svacka under vintern, och var lite orolig över hennes form. Den oron visade sig vara obefogad.
Björn slog en svag straff mot USA. Men totalt sett gjorde hon en väldigt stark turnering på ovan position. Från högerbacksplatsen var hon otroligt viktig för det svenska spelet genom sin trygghet med bollen och sitt fina passningsspel. Dessutom höll hon rent i defensiven.
Jonna hade en otrolig precision på sina hörnor, och fick en femma i betyg av mig efter Italienmatchen. De fantastiska hörnorna vägde upp att hon stundtals hade det lite jobbigt i försvarsspelet. Dock skall sägas att hon ofta lämnades helt ensam ute på kanten utan något understöd, vilket satte henne i riktigt jobbiga situationer.
Teknisk och bolltrygg. Men lite för ineffektiv för att få riktigt toppbetyg. Noll mål och ett assist är ju inget bra facit för en offensiv spelare. Dock skall sägas att hon gjorde ett bra försvarsarbete, samt att hennes passningsskicklighet var en tillgång i den svenska anfallsuppbyggnaden.
Som redan har avhandlats var toppforwarden bättre i defensiven än i anfallsspelet. Hon fick också sämst snittbetyg av de elva startspelarna.
Övriga spelare betygssattes bara någon enstaka gång. Noterbart bland bänkspelarna var att Rebecka Blomqvist gjorde tre mål på 158 spelminuter samt att Sofia Jakobsson noterades för två assist på 135 spelminuter. Båda överträffade därmed de spelare ur startelvan som de i första hand de konkurrerade med.
Vilken osannolik damfotbollsdag det här blev. Först blev Sverige världsetta, sedan drunknade rankingen i en jordbävning.
Det har bara gått fem dagar sedan Spanien tog ett historiskt VM-guld. Men eftersnacket har inte handlat så mycket om själva triumfen. Förbundsbasen Luis Rubiales, och hans skamlösa agerande på podiet i samband med prisutdelningen har stulit i princip all uppmärksamhet.
I dag nådde det sin kulmen – och en jordbävning skakade om det spanska fotbollsetabilsemanget.
Det började i går kväll med att uppgiften spreds om att Rubiales, och kanske även förbundskaptenen Jorge Vilda, i dag skulle avisera sin avgång.
Det visade sig vara helt fel.
Under Rubiales direktsända tal i förmiddags fick jag istället lära mig en ny glosa: ”No voy a dimitir.” Jag kan bara några få ord på spanska, men blev snabbt informerad om att frasen som Rubiales upprepade minst fem gånger i rad betyder: ”Jag tänker inte avgå.”
När förbundsbasen sa de numera klassiska orden applåderade en stor del av de närvarande personerna, bland annat förbundskapten Vilda. Den senare erbjöds för övrigt ett långtidskontrakt värt cirka 20 miljoner kronor under talet.
Rubiales anmärkningsvärda tal var det som krävdes för att dra i gång en jordbävning. Under dagen har fotbollsvärlden vänt sig mot den spanska fotbollspampen. Inte minst har de färska världsmästarna satt ner foten.
Samtliga 23 spelare från Spaniens VM-trupp har undertecknat en skrivelse om att de vägrar att spela för landslaget så länge Rubiales leder förbundet. VM-spelarna har fått sällskap av minst ytterligare 58 spanska elitspelare.
I skrivande stund är det alltså 81 spelare som bojkottar Spaniens landslag. Spelarna visar en enighet som inte borde gå att misstolka. Den nederländska landslagsspelaren Merel van Dongen formulerade det väl på Twitter:
”Som den store Infantino en gång sa: ‘Kvinnor – välj era strider’. Och som det spanska landslaget har valt att ta den här kampen. Jag är stolt över hur kvinnor, män, media och politiker i Spanien slutligen går samman för att förändra något som varit dåligt i åratal. Men nu är det slut. Det är dags att skipa rättvisa.”
Like the great great Infantino once said: Women pick the right fights! Oooohh how the Spanish women are picking this fight. Proud to see how women, men, media and politics in Spain finally unite to change something that hasn’t been right for years. Se acabó. It’s time for justice https://t.co/zMgyi9zOjS
Men det stannar alltså inte med de minst 81 spelarnas protester. Nu börjar övriga Spanien också vakna. Som exempel har Sevilla FC krävt Rubiales avgång, Och Real Betis herrlags tre stjärnor Isco, Héctor Bellerín och Borja Iglesias har meddelat att de står bakom damlandslaget och inte kommer att representera Spanien under Rubiales.
Protesterna har givit snabba resultat. Under eftermiddagen meddelade det spanska riksidrottsförbundet att Rubiales stängs av från sitt förbundsuppdrag.
🚨Spanish sports council announce suspension of Rubiales from his duties. They have begun the procedures for Rubiales to give an explanation to the tribunal administration of sport. pic.twitter.com/NEcHl12Ptq
Och nu kan det inte finnas någon framtid för Rubiales och Vilda inom toppfotbollen. Fast ännu så länge har inte det europeiska fotbollförbundet Uefa sagt något. Det borde Uefa göra, för Rubiales är vice ordförande där, ett jobb han omgående borde befrias ifrån. Det är en uppfattning jag delar med Ada Hegerberg.
This is the @UEFA Vice-President, re-elected in the executive committee earlier this year, dropping that horrendous speech. If you don’t see the issue, you are part of it. My thoughts with the players who should be celebrating, and with the ones who decided to stay home. Enough.
Under kvällen har Jennifer Hermoso efter några dagars tystnad i ett långt och känsloladdat brev berättat hur hon ser på ärendet. Och det förbättrar verkligen inte Rubiales situation.
Ni kanske minns att det spanska förbundet dagen efter finalen publicerade ett uttalande från Hermoso där hon stöttade sin förbundsbas, och sa att pussen var ömsesidig.
De uttalandena dementerar nu Hermoso bestämt. Hon skriver att det var förbundet som hittade på citaten utan hennes vetskap, samt att man pressat henne att ge pamparna sitt stöd.
Hermoso och de spanska spelarna får nu stöd från hela damfotbollsvärlden. Här är några få exempel av många:
I'm disgusted by the public actions of Luis Rubiales. I stand by @Jennihermoso and the Spanish players. Winning a World Cup should be one of the best moments in these players' lives but instead it's overshadowed by assault, misogyny, and failures by the Spanish federation.
As leaders of leagues, federations and governing bodies, we must protect our players. The actions by the Spanish federation are unconscionable and a reminder that there’s still work to do. We stand with @JenniHermoso and any players who face inappropriate behavior or abuse.
Spansk damfotboll har en tradition av uselt ledarskap. Innan Jorge Vilda hade man en förbundskapten som hette Igancio Quereda, och som hade ett ledarskap som var ännu värre än det nuvarande.
Rubiales is not an isolated case. Remember Quereda? Yeah…. The man who ruined generations of Spanish talent. https://t.co/dH1hpHfWqB
Förhoppningsvis har den spanska jordbävningen lagt sig till den 22 september. För då vill vi väl att Sverige skall få utmana ett riktigt starkt och profilstarkt spanskt landslag på Gamla Ullevi?
Nu är det dags att sätta punkt för det här inlägget. Jag hade tänkt att det skulle handla om lördagens damallsvenska återstart. Men tyvärr snodde Luis Rubiales uppmärksamheten från BP och Linköping, som ju sparkar igång den damallsvenska höstsäsongen klockan 15.00 under lördagen.
LFC har för övrigt i dag meddelat att man lånar hem Alva Selerud igen. En av många förändringar i de damallsvenska trupperna under sommaren. Förhppningsvis har jag fått med alla här.
Det är första gången Sverige rankas som världsetta i fotboll. Fifas damranking infördes sommaren 2003. Under de 20 första åren är det bara två nationer som turats om att ligga högst – USA och Tyskland. Sverige blir alltså blott tredje land att rankas som världsetta.
Jag vet att många anser att rankingen är en ickegrej. Men det tycker inte jag. Visst hade jag hellre sett att landslaget tagit både VM- och OS-guld än den här förstaplatsen på rankingen.
Men att rankas som världsetta är ändå en otrolig prestation. Man hamnar nämligen inte där av en slump – utan det krävs upprepade toppresultat över lång tid.
Jag har sett hur folk har svårt att förstå hur Sverige kan vara högre rankat än Spanien och England. Orsaken är alltså att ett guld i sak inte värderas högre än ett silver eller brons i rankingen. Här handlar det om matchresultat. Och det är en ganska rättvis värdering av lagen eftersom lag inte gynnas av lätt lottning, utan att alla resultat värderas efter matchens värde och motståndets kvalitet.
I rankingen är det oftast bättre att vinna fyra raka VM-matcher och sedan åka ut i kvartsfinal som Japan än att hacka sig fram till en fjärdeplats som Australien. Och kollar vi matchresultat i VM så noterade såväl Spanien, England som Sverige fem segrar, ett kryss (som blev till seger på övertid eller straffar) och en förlust.
Ju viktigare matcher, desto större värde har de i rankingen. Och det är här Sverige har gjort superresultat under Peter Gerhardsson och Magnus Wikman. Se bara deras facit i stora mästerskap:
* VM 2019 – fem segrar, ett kryss (förlust i förlängning) och en förlust. * OS 2021 – fem segrar och ett kryss (förlust efter straffar). * EM 2022 – tre segrar, ett kryss och en förlust. * VM 2023 – fem segrar, ett kryss (seger på straffar) och en förlust.
Totalt 18 segrar, fyra kryss och bara tre förluster. Det är ett makalöst facit. Ett facit som till slut har gjort Sverige till bäst i världen.
Gerhardsson tog över som förbundskapten under hösten 2017. Då hade Sverige för första gången någonsin halkat ut från världsrankingens topp tio. Hans företrädare Pia Sundhage lämnade över ett landslag som var rankat på plats elva med 1934 poäng.
Poängmässigt var avståndet då längre till ettan USA än till 23:an Belgien. I det läget var det svårt att veta vilken riktning landslaget skulle ta. Samtidigt som man visste att Sverige hade underpresterat under Sundhages sista år fanns en oro för utvecklingen. Under början av 2010-talet hade allt fler länder valt att satsa seriöst på damfotboll.
”Det är tolv år sedan som jag började blogga om internationell damfotboll. Sedan dess har man hört efter varje mästerskap att Sveriges tid i världstoppen är räknad. Att övriga världen är ikapp och på väg att köra ifrån oss. Och visst, när Pia Sundhage slutade som förbundskapten hösten 2017 var vårt landslag nere på elfte plats på världsrankingen. Jag kan absolut erkänna att jag själv då trodde att det fanns en uppenbar risk att OS-silvret 2016 skulle vara Sveriges sista stora medalj under överskådlig tid.”
Jämfört med förra rankingen går Sverige plus med 19,46 poäng, och står nu på 2069,17 poäng. Det räcker alltså för klättring från tredje till första plats. Nya tvåan Spanien är drygt 17 poäng bakom.
Noterbart här är att 2069,17 inte är Sveriges högsta rankingpoäng genom tiderna. Den allra högsta poängen (2103) noterades efter VM-silvret 2003. Det räckte dock bara till en fjärdeplats för Marika Domanski Lyfors landslag. Och under Thomas Dennerby noterades en gång 2100 poäng, och en tredjeplats på rankinglistan.
Även under Gerhardsson och Wikman har landslaget tidigare haft högre poäng. Den högsta var 2088,72 efter OS-silvret för två år sedan. Men även på de närmast efterföljande rankinglistorna var poängen hög:
20 augusti 2021: 2088,72 (2) 10 december 2021: 2079,13 (2) 25 mars 2022: 2081,54 (2)
Att Sverige kan vara världsetta med ”bara” 2069 poäng beror delvis på att det nu är otroligt jämnt i världstoppen. Och mötet med tvåan Spanien på Gamla Ullevi den 22 september är både otroligt viktigt för den svenska chansen att få spela OS nästa år, och för att ligga kvar högst upp på rankingen även på nästa lista.
Sedan fjolåret är jag Sveriges mediarepresentant i juryn för den officiella omröstningen om Europas bästa spelare och tränare på damsidan, UEFA Women’s player of the Year och UEFA Women’s Coach of the Year.
Nyss kom kandidaterna för den i går avslutade säsongen 2022/2023, och nu har jag två dygn på mig att fundera. Jag skall dela ut 5, 3 respektive 1 poäng till tre av elva nominerade spelare. Och jag måste säga att jag tycker att det är svårt i år, i varje fall när det gäller tre- och enpoängaren. Femman går förstås till Aitana Bonmati.
Ni som följt Champions League och de stora ligorna är välkomna att komma med input. Vem vet, jag kanske tar intryck… De elva nominerade är:
Aitana Bonmati (FC Barcelona) Olga Carmona (Real Madrid) Rachel Daly (Aston Villa) Kadidiatou Diani (Paris St. Germain) Mary Earps (Manchester United) Caroline Graham Hansen (FC Barcelona) Sam Kerr (Chelsea FC) Ewa Pajor (VfL Wolfsburg) Salma Paralluelo (FC Barcelona) Alexandra Popp (VfL Wolfsburg) Keira Walsh (FC Barcelona)
Här har alltså Barca fått med fyra spelare. Sett till säsongen som helhet tycker jag kanske inte att det är rätt spelare. Från vad jag sett har Patri Guijarro varit genomgående bättre på det centrala mittfältet än Keira Walsh, och jag hade absolut kunnat tänka mig att ge poäng till Patri. Men nu är hon ju inte valbar.
Och sett över hela säsongen har Fridolina Rolfö varit Barcas bästa spelare på vänsterkanten, klart bättre än Paralluelo. Men som synes fick varken Rolfö eller någon annan svensk spelare fick plats bland kandidaterna. Inte ens Amanda Ilestedt, som ju i går utnämndes till VM:s tredje bästa utespelare.
Däremot är det dubbelt svenskt bland de tio nominerade tränarna.
Sonia Bompastor (Olympique Lyonnais) Jonas Eidevall (Arsenal FC) Peter Gerhardsson (Sweden) Jonatan Giraldez (FC Barcelona) Emma Hayes (Chelsea FC) Marc Skinner (Manchester United) Alessandro Spugna (AS Roma) Tommy Stroot (VfL Wolfsburg) Jorga Vilda (Spain) Sarina Wiegman (England)
Här lutar jag åt att ge mina röster till Gerhardsson, Wiegman och Giraldez. Men även här är jag påverkbar.
Annars noteras lite tråkigheter efter gårdagens VM-final. Den tråkigaste var ju utan tvekan den tragedi som mötte matchvinnaren Olga Carmona efter firandet. Då fick hon nämligen beskedet att hennes pappa hade gått bort tidigare på dagen.
Livet innehåller ofta snabba vändningar mellan enorm glädje och djup sorg.
Y sin saberlo tenía mi Estrella antes de que empezase el partido. Sé que me has dado la fuerza para conseguir algo único. Sé que me has estado viendo esta noche y que estás orgulloso de mí. Descansa en paz, papá 🌟❤️🩹 pic.twitter.com/Uby0mteZQ3
En annan tråkig sak är ju den diskussion som följt på prisutdelningen. På podiet stod Spaniens förbundsordförande Luis Rubiales. När jag såg prisutdelningen reagerade jag över hur han närmast kastade sig över spelarna med pussar och kramar.
Bland annat pussade han Jennifer Hermoso på munnen, något som fick stjärnan att känna obehag. Hon sa i spansk tv att: ”Det var inte trevligt alls.”
Rubiales är oförstående till kritiken. Till Radio Marca har han sagt så här:
”– ”Kyssen med Jenni? Det finns idioter överallt. När två personer har ett ögonblick av tillgivenhet utan någon betydelse, kan vi inte lyssna på idioti. Vi är mästare och jag håller fast vid det.”
🔴 Rubiales, president de @rfef al costat de la infanta Sofia fa un petó a una jugadora durant la celebració del mundial de la selecció femenina d'Espanya. Si en comptes d'una jugadora fos un jugador de futbol o fos una personalitat política no passaria. Ho estan censurant. pic.twitter.com/h9RCnO6tYm
Luis Rubiales kissing Jenni Hermoso was not an isolated incident after full-time. As the Spanish players celebrated on the pitch, Rubiales was pictured kissing match-winner Olga Carmona. Attempts to normalise this behaviour from the head of the FA is deeply unsettling. pic.twitter.com/AgvaoKC4vM
Att Rubiales som förbundsbas gått emot spelarna i deras önskan att byta förbundskapten gör ju frågan ännu mer intrikat. Hans agerande har blivit en het snackis.
Bland annat har Nederländernas förbundskapten Andries Jonker kallat agerandet för oacceptabelt.
Andries Jonker on Luis Rubiales kissing Jennifer Hermoso on the lips: ''This is unacceptable. It is unbelievable. It is unacceptable. This is not right. Unheard of. No other word for it. You just can't do that.'' #studiovoetbal#FIFAWWC#ESPENGpic.twitter.com/1HM1H3sM6K
Det spanska laget gjorde en kanonfinal, och vann hur rättvist som helst med 1–0 mot England. Personligen tycker jag att Sverige gjorde en bättre match mot Spanien än vad England gjorde, vilket bara förstärker bilden av att de lag som spelade i Nya Zeeland var klart bättre än de som spelade i Australien.
Utöver Sverige och Spanien hade vi ju USA, Nederländerna och Japan på ”vår” slutspelshalva.
Jag räknade till 9–3 i målchanser i spansk favör i finalen. England gjorde ett smart byte i paus. De gjorde som jag tippade i förra inlägget, Wiegman tog in Lauren James och Chloe Kelly och gick över till 4–3–3. Det förbättrade inläggsspelet. Möjligen gjorde den engelska förbundskaptenen samtidigt ett misstag eftersom hon tog ut Alessia Russo, som hade varit en bra måltavla för de där inläggen.
Under några minuter såg det darrigt ut i Spanien. Men sedan kontrade Jorge Vilda genom att ta ut Alba Redondo och förstärka defensiven på sin högerkant med Oihane Hernandez. Efter det hade Spanien full kontroll. England lyckades exempelvis inte skapa något under 14 tilläggsminuter.
Att England var med i matchen fram till slutsignal var Mary Earps förtjänst. Målvakten gjorde en supermatch med massor av högklassiga räddningar. Bland annat limmade hon en dåligt slagen straff från Jennifer Hermoso.
Spanien vann guldet eftersom laget var bäst.
Nu skall vi i Sverige försöka se till att världsmästarna för första gången inte kommer med till OS. Och så skall vi väl få toppa världsrankingen i minst några månader. Eller?
Spanien har varit det bättre laget under den första halvleken. Inte bara att de har 53–33 i bollinnehav, de har visat upp ett djupledsspel man inte riktigt är van vid.
Spanien hittar ytor på kanterna, utanför de tre engelska mittbackarna. Jag har 4–1 i klara målchanser till Spanien, så 1–0-ledningen känns fullt logisk. Målet kom i den 29:e minuten, och var snyggt. Mariona Caldentey höll i bollen kallt och överlappades av Olga Carmona. Ytterbacken tog en jättelöpning och fick bollen i precis rätt läge. Avslutet var precist, lågt mot bortre stolpen.
Så långt kändes det som att England var vassare, hade lättare att komma nära motståndarmålet. Men halvlekens sista 20–25 minuter hade Spanien kontroll, och kunde gjort ytterligare något mål.
Sarina Wiegman brukar vara en taktisk mästarinna. Vi får se vad hon har för drag för att vända utvecklingen. Jag såg ett förslag på att ta in Lauren James och byta till 4–3–3. Det kanske kan vara en idé?
Just when Lucy Bronze lost possession in the middle of the pitch, Spain got in to take advantage as she was out of position. Lauren second half then move from 3-4-1-2 to 4-3-3? #FIFAWWCpic.twitter.com/Je6EV2t8eN
Om några timmar har vi fått en ny världsmästare. Efter USA, Norge, Tyskland och Japan kommer vi nu även att skriva in England eller Spanien på den spiralformade VM-pokal som höjdes första gången efter VM 1999.
Det är ett oväntat finalpar eftersom båda lagen hade problem inför mästerskapet. Spanien skakades som bekant av bojkott i höstas. Det var framför allt spelare från Barcelona som protesterade mot förbundskapten Jorge Vilda, och hans ledarskap.
Jag har läst saker som att Vilda har ett extremt kontrollbehov. Det finns obekräftade uppgifter om att han under läger inte skulle ha låtit spelarna låsa sina hotellrum själva. Dörrarna fick inte låsas förrän han hade kollat så att allt var ok.
Det var 15 spelare som ingick i bojkotten från början. Vad jag hört kunde det ha varit betydligt fler, men Real Madrid skall ha förbjudit sina spelare från att medverka.
Inför VM valde några av de 15 att avbryta bojkotten. Men bland annat givna startspelare som Sandra Panos, Mapi Leon och Patri Guijarro valde att stanna hemma. Dessutom är tidigare offensiva nyckelspelaren Alexia Putellas långt ifrån den form hon hade under säsongerna 2020/2021 och 2021/2022.
Lägg till att Spanien kom till VM utan att ha vunnit en enda utslagsmatch i ett stort mästerskap. Alltså varken i EM eller VM. Något OS har Spanien inte kvalat in till.
Trots det här har alltså ett splittrat Spanien tagit sig till final. Efter den tunga 4–0-förlusten mot Japan i sista gruppomgången rörde Vilda om vilt i sitt lag. Och plötsligt föll bitarna på plats. Det han framför allt gjorde var att flytta ner Jennifer Hermoso som tia, byta målvakt till Barcelonas andremålvakt Cata Coll, och plockade även in Laia Codina och Oihane Hernandez i backlinjen. Till finalen är dock Olga Carmona tillbaka på ytterbacksplats.
Sedan dess har Spanien imponerat stort. Man krossade Schweiz i åttondelsfinalen, vann rättvist mot Nederländerna i kvarts- och mot Sverige i semifinalen. Spanien har alltså imponerat i utslagsmatcherna. I finalen startar man på följande sätt:
Cata Coll – Ona Batlle, Irene Paredes, Laia Codina, Olga Carmona – Aitana Bonmati, Teresa Abelleira – Alba Redondo, Jennifer Hermoso, Mariona Caldentey – Salma Paralluelo.
På andra planhalvan står ett England som har gått som tåget sedan Sarina Wiegman tog över som förbundskapten. Hittills står det bara en förlust med The Lionesses på Wiegmans cv.
Inför VM fanns det dock flera frågetecken. Under vintern tappade England flera nyckelspelare sedan från det lag som tog EM-guld i fjol. Spelskickliga mittbacken eller sexan Leah Williamson åkte på en korsbandsskada. Det slog hårt mot laget i uppspelsfas. Det var Arsenalspelaren som skulle slå ut motståndarnas lagdelar.
Offensivt var det Beth Mead som poängmässigt ledde England i EM. Hon är också korsbandsskadad. Dessutom är smarta Chelseatian Fran Kirby skadad och toppforwarden Ellen White har slutat.
Uppspelen har man löst genom att byta till spel med tre mittbackar, och därmed fått in Alex Greenwood:s fina vänsterfot. Det bytet gjordes inför sista gruppspelsmatchen. Både före och efter det bytet har laget varit väldigt stabilt i defensiven. Däremot har det hackat i offensiven. England har vunnit matcherna, men det har oftast inte varit så mycket mer.
Framför allt var man riktigt illa ute mot Nigeria i åttondelsfinalen. Där var Nigeria det bättre laget, och borde ha vunnit. Men England tog matchen till straffar – och vann. Sedan dess har det dock sett bättre ut. Toppforwarden Alessia Russo börjar hitta rätt, det gör även kreativa Lauren Hemp.
England låter talangen Lauren James starta på bänken efter hennes avstängning. Wiegman startar så här i ett slags 5–2–1–2:
Mary Earps – Lucy Bronze, Jess Carter, Millie Bright, Alex Greenwood, Rachel Daly – Georgia Stanway, Keira Walsh – Ella Toone – Lauren Hemp, Alessia Russo.
England har större tyngd, och får nog rent objektivt räknas som knapp favorit. Jag har även förstått att England blir ny världsetta om de vinner. Om däremot Spanien vinner skall det vara Sverige som tar över förstaplatsen på rankingen.
Sverige är tillbaka som #1 efter dagens vinst och garanteras minst #2 i den nya rankingen efter VM.
Just nu ligger #SWE på ~2069 poäng, vilket innebär att England måste vinna imorgon (under 90 min eller förläng.) för att passera Sverige.
När lagen möttes i EM-kvartsfinal i fjol vann England turligt. Personligen tror jag att det kan vara dags för spansk triumf. Att få se Jorge Vilda stå där med pokalen vore väl något utöver det vanliga?
Sverige fortsätter att vara 100-procentigt i bronsmatcher. Det svenska laget var det bättre laget från start i dagens match och 2–0-segern var odiskutabel.
Jag gav höga betyg till de svenska spelarna. Elin Rubensson och Kosovare Asllani fick femmor. Rubensson är också den svenska spelare som varit bäst i VM enligt min betygsättning.
Samtidigt som man gläds åt ytterligare en fin svensk medalj så känns det lite tråkigt att inte Australien fick med sig något från sitt hemmamästerskap.
En blogg om internationell damfotboll 