Det stod tidigt klart att ytan bakom Brasiliens högerback Lauren Costa var USA:s bästa anfallsalternativ i OS-finalen. Och det var just i den ytan som det avgjordes. Därifrån kom amerikanskornas guldmål.
Finalen avgjordes i slutet av den 57:e minuten. Efter elva rätt intetsägande minuter klev just Lauren fram och bröt. Sedan slog hon en svag passning in i mitten. Där i mitten hade ju Emma Hayes den här dagen valt att sätta en extra bollvinnare. Bollen hamnade hos just den extra bollvinnaren – PSG:s Korbin Albert.
Hemmaspelaren, finalen avgjordes ju på PSG:s hemmaplan Parc de Princes, gjorde det självklara. Hon satte omgående in en djupledsboll på ytan bakom Lauren. Där fick Mallory Swanson motorväg fram mot målet. Swanson gjorde inget misstag utan rullade lugnt in det mål som skulle bli OS-guld värt.
Men USA kunde ha gjort fler mål. För i de tio första minuterna efter 1–0 tappade Brasilien allt, och USA:s snabba forwards erbjöds chans på chans att komma rättvända i djupled. Under den perioden hade Trinity Rodman och Sophia Smith varsin 100-procentig målchans.
Men från 66:e minuten och fram till att Tess Olofsson blåste av i början av den 103:e så noterade jag bara en enda målchans i matchen. Den hade Brasilien och Adriana. Men hennes nick räddades fint av underskattade Alyssa Naeher.
Den amerikanska målvakten gjorde en väldigt stark turnering. Men jag kan inte förstå varför hon tilläts att lägga sig ner på marken och krama bollen efter att hon plockat enkla inlägg? Den typen av agerande ser man numera från typ alla målvakter som spelar i ledande lag. Personligen tycker jag att det skänker ett löjets skimmer till fotboll som idrott. För om samma målvakt spelar i ett lag som ligger under behöver den nämligen aldrig lägga sig ner på marken när den plockat ett enkelt inlägg.
Det var en parantes. Tillbaka till OS-finalen. Brasilien dominerade ju den första halvleken. Den andra gick lika klart till USA. Amerikanskorna hade nästan total defensiv kontroll.
Brasilien var nära, och därmed väldigt besviket efter slutsignalen. Samtidigt måste man ju säga att laget totalt sett har överpresterat. Det är ju faktiskt bara ett år sedan man gjorde fiasko i VM-slutspelet i Australien. Notera att Pia Sundhages lag då tog fyra poäng, men åkte ut som grupptrea. I år tog Arthur Elias lag bara tre poäng i gruppspelet – men gick vidare som grupptrea.
I slutspelet har Brasilien växlat upp och gjort tre riktigt starka insatser. Det räckte till ett silver med guldkant. Men för Marta blev det alltså en ny finalbesvikelse. Världsstjärnan med svenskt pass byttes in i finalens 61:a minut. Hon ersatte första halvlekens bästa spelare, Ludmila. Tyvärr för Brasilien tappade man spets och kvalitet när Atletico Madridanfallaren lämnade planen.
För ärligt talat gjorde Marta en svag final. Hon hade ett hyfsat inspel. Annars hamnade inte bollarna där de borde. Bland annat slog hon en usel frispark från kanonläge. Ett på alla sätt tråkigt avslut på den högsta landslagsscenen för tidernas bästa spelare.
För Emma Hayes och hennes amerikanska landslag blev det bästa möjliga avslut på en turnering där man vann alla sex matcherna – fyra under ordinarie tid och två efter förlängning. Man släppte inte in ett enda mål i slutspelet på 330 spelminuter. Starkt.
USA var turneringens bästa lag. Och trots att Hayes gick stenhårt på 13 spelare så både orkade man, och klarade sig utan skador. Naeher är nämnd. Backlinjen var stabil genom hela turneringen, med Girma som lysande stjärna. Sedan måste ju anfallstrion Rodman, Smith och Swanson nämnas. De gjorde totalt tio mål. Swansons guldmål innebär att hon gjorde fyra och slutar delad tvåa i skytteligan med Barbra Banda. Vinner gör Marie-Antoinette Katoto på fem fullträffar.