Svenska Fotbollförbundet kom nyss med beskedet att landslagschef Marika Domanski Lyfors har drabbats av en hjärntumör och kommer att vara sjukskriven från sitt jobb under obestämd tid.

Det var förstås en otroligt tråkig nyhet, och det är bara att hålla tummarna för att Domanski Lyfors blir frisk och snart är i sådan form att hon kan återgå till sitt uppdrag.

Vid lunchtid presenterade förbundskapten Lovisa Delby den F17/07-trupp som skall representera Sverige i EM-slutspelet i Skåne om ett par veckor.

Bland de 20 spelarna finns både Häckens Felicia Schröder och Malmö FF:s Nova Rolfsson. Jag antar att det också innebär att de kommer att spela i EM, något som är otroligt viktigt för laget. Vad jag har sett av det här laget så håller duon i nycklarna till svensk framgång. Utan dem kommer Sverige nästan garanterat att åka ut i gruppspelet, där vi lottats mot Frankrike, England och Norge. Med dem lever hoppet om semifinal.

Det fanns ju på förhand anledning att vara orolig för att Schröder och Rolfsson inte skulle släppas av klubbarna. Schröder leder ju exempelvis den damallsvenska skytteligan efter första omgången. Och helt säker kan man väl fortfarande inte vara, även om det bara är två veckor till samling samt att Rolfsson var med på dagens presskonferens.

Även om den sportsliga nivån är lägre i F17-EM än i damallsvenskan tror jag att det nyttigare för spelarna att spela i mästerskapet. Förbundets fotbollschef Kim Källström inledde pressträffen med att prata om hur viktigt det är för våra spelare att få erfarenhet av att spela mästerskap. Jag tror alltså att han har rätt i det.

Så här ser den svenska truppen ut:

Målvakter:
Saga Andersson, Kif Örebro
Izabelle Bardosen, Umeå IK

Backar:
Fabienne Bartholdson, FC Djursholm
Paula Broddner Klingspor, IF Brommapojkarna
Alice Broman, IF Elfsborg
Wilma Ceder, Malmö FF
Freja Lindwall, IFK Norrköping
Thindra Mattsson, IK Uppsala Fotboll
Thea Staffansson, IS Halmia

Mittfältare och forwards:
Ella Alexandersson, Jitex BK
Saron Berhe, IFK Göteborg
Carmen Cernjul, Hammarby IF
Isabelle Goldmann, Umeå IK
Ella Lundin, Linköping FC
Maja Nilsson, Husqvarna FF
Augusta Priks, IF Brommapojkarna
Nova Rolfsson, Malmö FF
Felicia Schröder, BK Häcken FF
Lova Sternvik, BK Häcken
Moa Svensson, Kärra KIF

Vad jag kan se innebär det att det bara är spelare födda 2007 uttagna – alltså ingen underårig. Kollar vi divisionstillhörighet är det sju spelare från damallsvenska klubbar, sju från elitettan, fem från division 1 – och Moa Svensson. Den sistnämnda sticker verkligen ut i sammanhanget då hon kommer från division 5-klubben Kärra KIF. Där spelar hon i och för sig i juniorlaget i F17-SM, men ändå.

Den första omgången av damallsvenskan 2024 är avklarad. Och det är dubbelt Skåne både i topp och botten. I fjol hade Rosengård en poäng efter tre omgångar. I dag vann Malmöklubben premiären mot Vittsjö med 5–0, och visade återigen att man blir att räkna med i år.

I övrigt i dag har Kristianstad vunnit borta mot AIK med 3–1 och så vann Piteå mot Växjö med 3–2.

Jag har jobbat den här helgen, vilket har inneburit att jag inte har hunnit se speciellt mycket koncentrerat. Däremot har några av matcherna rullat på tv och sidoskärm. Och utöver lördagens övertidsdraman på Hisingen och i Örebro är det tyvärr domarinsatsen i Piteå som etsat sig fast.

På ett sätt gör det lite ont att såga domare. Samtidigt har de huvudroller, vilket ställer höga krav på dem. Det var Sara Wiinikka som dömde i Piteå, en domare som jag tyvärr aldrig har tyckt att hon hållit damallsvensk klass.

I dag blåste hon två sanslösa straffar. Piteås straff måste ju bara vara 100 procent feldömd. Visst tar bollen på Nesrin Akgün:s armbåge. Men den befinner sig i en högst vanlig position några centimeter utanför kroppen. Det kan inte vara bestraffningsbar hands. Men det blev ändå straff.

TV-bilderna är inte lika tydliga på vad som hände när Växjö tilldömdes en straff. Men det är ändå så att man lätt inser att bara en domare utan känsla för spelet kan välja att blåsa för Cecilia Edlund:s hands. Edlund befinner sig på utsida om Dessislava Dupuy, med ryggen vänd mot Växjöspelaren. När Dupuy nickar ser inte Edlund bollen. Nicken är för övrigt usel, och går bort från målet.

Bollen träffar Edlund från nära håll. Och vad jag kan se har dessutom Pitekaptenen dels armen i naturlig position, dels kan hon ju inte anses göra sig större för att skydda målet eftersom hon ju befinner sig på utsida om Dupuy.

Jag ser även att Pitespelare signalerar för att bollen går via Edlunds huvud eller axel ner på handen. Om det är så går inte att se på tv-bilderna. Men det känns inte omöjligt.

Det om tråkigheter. Vi har ju förstås även fått se en hel del kul saker. Omgångens spelare är ju förstås Felicia Schröder som gjorde tre mål på sin 17-årsdag. Även om Ria Öling gjorde ett riktigt läckert mål i dag tycker jag nog att omgången godbit väl ändå måste vara Wilma Leidhammar:s stenhårda vänsterskott i krysset till 2–2 för Norrköping mot Häcken. Eller vad säger ni?

Den frågan kan i för övrigt ta chansen att besvara i bloggens nya damallsvenska forum. Det har startats i dag på önskemål från er läsare:

Därmed har vi nu diskussionsforum för alla de tre högsta divisionerna. För ni har väl koll på att bloggen även har ett forum för elitettan…

…och ett för de tre division 1-serierna?

När jag såg spelschemat i elitettans premiäromgång tänkte jag att här ställs framtiden mot gamla tiders damfotbollsklassiker direkt. Och jag tänkte att det skulle kunna bli sisådär 4–0. Till MFF.

I dag var den där premiäromgången. Personligen var jag på en division 2-premiär i Ulricehamn, och fick bara målrapporter via appen Min Fotboll från Malmö. Men de rapporterna fick mig att gnugga ögonen både en och två gånger.

För där trillade målen in ett efter ett. Klassiska UIK krossade MFF i premiären. Malmös långa segersvit är därmed bruten. Nog för att jag har varit rätt säker på att Malmö inte har lyckats värva ihop något lag för damallsvenskan 2025. Men jag trodde, och tror fortsatt, att man kommer att stå sig väldigt bra i elitettan.

Men 4–0? På gräs. Det var verkligen sensationellt. Men väldigt kul att klassiska Umeå IK verkar ha något bra på gång igen.

I övrigt drog ju damallsvenskan igång i dag med fyra matcher. Tre av dem fick ganska oväntade utfall. BP skrällde sig till en poäng mot Linköping i den allra första matchen.

Sedan såg det ut som att vi skulle få se knallar både på Bravida och Behrn Arena. Jag var tillbaka på redaktionen lagom för att kunna se upplösningen i båda de matcherna. Häcken gjorde mål både i 94:e och 96:e minuten mot Norrköping, och vann med 4–3. Och Hammarby fick hål på Örebro i 95:e.

De båda guldfavoriterna startade säsongen med varsin trepoängare. Och Felicia Schröder gjorde tre mål på sin 17-årsdag. Kul för henne. Men personligen tyckte jag mest synd om Peking och Kif som båda var så otroligt nära att få en kanonstart på årets seriespel. I stället åkte man på blytunga övertidsförluster.

I den sista matchen vann Djurgården rätt väntat med 2–0 hemma mot Trelleborg.

Vi är bara ett par dagar från damallsvensk avspark. Under onsdagen var det upptaktsträff – den går för övrigt att se här. Det var en rätt trevlig timma i Aftonbladets regi.

Där tippade cirka 125 spelare att BK Häcken FF tar hem SM-guldet, med Hammarby som närmaste utmanare. Det är en fråga där jag håller med spelarna. I nuläget är Häcken Sveriges bästa lag, vilket gör att jag tycker att det är svårt att tippa något annat gäng som mästare.

Samtidigt vet vi att Häcken har gjort bra resultat i Champions League, och att många av deras spelare har ögon på sig. Några kommer man garanterat att tappa i sommar. Jag skulle exempelvis bli förvånad om Rosa Kafaji är kvar i den damallsvenska serieavslutningen.

Det här gör förstås tippandet mycket svårare. En nyckelfråga i guldracet är ju alltså hur brandskattat Häcken kommer att bli i sommarfönstret? Om såväl Kafaji, Anna Anvegård och Johanna Fossdalsa försvinner kommer jag nog att ångra mitt tips. För då tappar Häcken så mycket kreativitet att laget riskerar att hamna i en lika djup och jobbig svacka som i början av fjolårshösten. En nyckel för Häcken blir att samla så många poäng under våren att man har råd med en liten svacka när man tappar nyckelspelare.

Hammarby har också byggt om rätt mycket. Framför allt har man en ny tränare i Martin Sjögren. Tränarbyten kan vara en orosfaktor, men Sjögren är ju en tränare som vet hur man vinner SM-guld, så det borde inte vara någon stor sak. Mästarna har satsat norskt, och flera av de norska nyförvärven är riktigt duktiga spelare. Det ser ut som att Bajen har börjat få bitarna att falla på plats, vilket gör att laget också känns som högst troliga guldvinnare.

Jag brukar ju säga att damallsvenskan är skiktad. I fjol var det nästan bara två skikt, plus IFK Kalmar. Det skiljde bara 14 poäng mellan de sju lagen på övre halvan. Sedan var det en lucka på 19 poäng ner till åttan. I år tror jag bara att det övre skiktet kommer att bestå av sex lag.

Utöver Häcken och Hammarby bör även FC Rosengård, Linköping FC, Piteå IF och Kristianstads DFF hänga med. Alla de här sex lagen är seriösa medaljkandidater, och även tänkbara guldmedaljörer. Det gör det rätt svårtippat. Jag har flyttat om lite, och vilka lag jag än har haft som femma och sexa har jag känt att de varit för lågt placerade.

Men jag väljer att sätta FC Rosengård som trea, Piteå som fyra, Linköping som femma och Kristianstad som sexa.

Även om Rosengård fortsatt har konstig balans i sin trupp, känns lag klart bättre i år. Och man har gjort ett fynd i Momoko Tanikawa. Den spelskickliga japanskan kan faktiskt vara damallsvenskans allra bästa spelare i år.

Piteå var bäst av alla på hemmaplan i fjol. Man har tagit sig till cupfinal, är fortsatt otroligt starkt på fasta situationer – och så har man seriens kanske allra bästa tränare i Stellan Carlsson. Om inte truppen hade varit rätt tunn och skadekänslig har jag varit säker på att norrbottningarna skulle hamna på medaljplats.

Men truppen är så känslig för skador på nyckelspelare att det här tipset mer känns som en chansning. Men en rätt skön chansning. För jag tycker att det är väldigt kul att ett lag från så långt upp i norr är med och konkurrerar på allra högsta nivån.

Linköping var trea i fjol, och kan mycket väl upprepa den placeringen. Man har kvar skyttedrottningen Cathinka Tandberg. Och bakom henne har man flera kreativa spelare som Cornelia Kapocs och Michelle de Jongh.

Men jag tror att det blir kostsamt att man tappat båda sina japanska speluppläggare. Duon Yuka Momiki och Saori Takarada har varit navet i LFC:s spelsätt de senaste åren, och de måste saknas enormt i speluppbyggnadsfas.

Kristianstads DFF har tappat målvakten Melina Loeck samt kulturbärare som Elisabet Gunnarsdottir, Mia Carlsson och Tozz Ivarsson. Och man fick storstryk mot Häcken i cupen. Men det känns ändå som att laget skall kunna haka på där uppe.

Däremot tror jag att Vittsjö hamnar i ett mellanskikt i år. Fjolårsfemman har tappat många viktiga spelare, och har dessutom fått smalna av truppen. Det har sett lite darrigt ut under försäsongen. Men jag räknar inte ut Vittsjö helt ur toppdiskussionen. Om alla är friska är laget starkt, och då kan man slå sig in i toppen även i år. Men utgångstipset blir att Vittsjö slutar sjua, och att avståndet ner till åttan inte blir jättestort.

Växjö DFF gör sitt andra år i den här damallsvenska sejouren. Som nykomling slutade man på plats åtta – samma som jag tror att de hamnar även i år. Då blev det 26 poäng, och bara sex poäng ner till kvalplats. I år tycker jag att Växjö ser bättre ut. Jag tror att man kommer att ta fler än 35 poäng, men att det ändå inte räcker till övre halvan.

Här blir det väldigt svårt. Sex lag återstår. Två av dem skall åka ut, och ett skall kvala. Problemet är att jag bara ser ett lag som given nedflyttningskandidat – och det är nykomlingen Trelleborgs FF. Det sydligaste av Skånes fyra representanter blir också det som hamnar sydligast i tabellen – alltså sist.

Jag tycker helt enkelt inte att Trelleborg har förstärkt sitt lag tillräckligt från elitettan för att kunna tävla på allvar i damallsvenskan. Utgångstipset med TFF som jumbo känns givet. Men jag såg laget några gånger i fjol. Och då imponerades jag av hur effektiva de var när chanserna kom. Och det är en förmåga som är ovärderlig för nykomlingar som kanske inte får så många chanser.

Jag tror att Trelleborg kommer att stå för en och annan knall. Men det vore en superskräll om laget klarar kontraktet. De övriga fem lag som jag tror kommer att ingå i bottenskiktet känns nämligen för bra. Jag tror att AIK har goda chanser att klara kontraktet. Jag känner att både BP, Norrköping och Djurgården bör vara bättre än de var i fjol. Och Kif Örebro bör ha tillräcklig offensiv slagkraft för att samla ihop de poäng som krävs.

I fjol samlade Norrköping, Örebro och Djurgården ihop 24 poäng vardera och tog platserna nio, tio och elva. Det kommer att bli jämnt kring nedflyttningsstrecket i år också.

Men jag tror faktiskt att Kif Örebro kommer att ha störst marginal ner av nämnda lag. Jag placerar ett ombyggt och nederlagstippat Kif som nia eftersom jag tycker att laget har en väldigt bra högerkant med underskattade Molly Johansson och Ida Björnberg. Och dessutom tyckte jag att Inka Sarjanoja såg väldigt spännande ut i höstas. Jag tror att hon kan stå för den spets som Kif behöver för att klara kontraktet med lite marginal.

Det finns frågetecken, inte minst för målvaktssidan. Tappet av trygga landslagsmålvakten Tove Enblom är förstås tungt. Men mitt förtroende är stort för Rickard Johansson och hans förmåga att snabbt få nybyggen att vinna matcher.

Örebro som nia var dock en liten chansning utifrån magkänslan. Även på tionde plats låter jag magkänslan tala. Jag tror att nykomlingen AIK kan ha kvalitet nog att klara kontraktet med lite marginal. Gnaget gjorde ett bra jobb redan i fjolårets sommarfönster, där man tog in några klasspelare. I vinter har man tagit in ytterligare några spännande namn. Och laget har känts stabilt under försäsongen.

Precis som Skåne har Stockholm fyra lag i högsta serien i år. Medan Skåne har huvuddelen av sina lag i toppen har Stockholm tre lag bland de fem sista i mitt tips. AIK klarar sig alltså. Och jag tror också att BP klarar sig utan kval den här säsongen.

Känslan i fjol var att BP spelmässigt var bättre än poängutdelningen. Nu har man fått in intressanta talangen Tuva Ölvestad, vilket kan vara den spets som laget behövde för att lyfta över alla otrevliga streck i botten. Jag tippar alltså BP som elva.

På plats 12 sätter jag IFK Norrköping. Det är inte jättelänge sedan jag trodde att Peking skulle kunna få ett lyft i år. Och jag tycker alltså att laget med tillskott av spelare som Fanny Andersson, Maya Antoine och Sara Kanutte Fornes borde vara klart bättre än det var i fjol. Ändå tippar jag alltså laget på kvalplats.

På många sätt gör jag det eftersom jag har för dålig koll på laget. Norrköping missade gruppspelet i svenska cupen, och har således inte spelat någon tävlingsmatch sedan november. Och man har gjort flera sena och svårbedömda värvningar.

Sedan är det dags för fjärde Stockholmslaget. På plats 13 – den första nedflyttningsplatsen – sätter jag Djurgårdens IF. I höstas trodde jag att laget var på gång att få ordning på sakerna. Sett till namn borde truppen vara alldeles för bra för att vara indragen i nedflyttningsstrid. Nya Shinomi Koyama verkar ju exempelvis väldigt spännande.

Men jag har inte fått någon bra känsla kring laget den här försäsongen. Man har i och för sig två fina kryss mot Piteå och Hammarby. Men man har inte vunnit mot damallsvenskt motstånd på två månader, och det är vinster som krävs om man skall kunna lyfta ur bottenträsket. Djurgården har hamnat fyra eller femma från slutet de tre senaste åren. I år tror jag alltså att det kan bli ännu värre.

Det innebär att jag kör följande tabell:

1) BK Häcken FF
2) Hammarby IF
3) FC Rosengård
4) Piteå IF
5) Linköping FC
6) Kristianstads DFF
7) Vittsjö GIK
8) Växjö DFF
9) Kif Örebro
10) AIK
11) BP
––––––––––––
12) IFK Norrköping
––––––––––––
13) Djurgårdens IF
14) Trelleborgs FF

Jag tror att Katinka Tandberg har en god chans att försvara sin skytteligatitel. Andra spelare som borde vara med högt på den listan är Anam Imo, Felicia Schröder och Ellen Wangerheim. De mest sevärda spelarna är nog ändå Momoko Tanikawa och Rosa Kafaji.

Damallsvenskan startar alltså på lördag. Det här var mitt tips. Nu önskar jag förstås att ni skickar in era i kommentarsfältet, så att vi kan jämföra efter säsongen.

Apropå tips så är det premiär i elitettan redan på fredagskvällen. Där vill jag förstås också ha in tips, men lägg dem helst i Forum elitettan. Där kom jag med följande tips för två veckor sedan:

1) Malmö FF
2) Alingsås IF Fotboll
–––––––––––––––––––––––
3) Umeå IK
–––––––––––––––––––––––
4) Gamla Upsala SK
5) Lidköpings FK
6) Örebro SK FK
7) Jitex BK
8) Eskilstuna United DFF
9) IK Uppsala Fotboll
10) Mallbackens IF Sunne
11) Bollstanäs SK
––––––––––––––––––––––––
12) IFK Kalmar
13) Sunnanå SK
14) Sundsvalls DFF

Sverige föll tungt mot Frankrike i EM-kvalet. Förluster på hemmaplan brukar kosta. Vi får se hur dyr den här 1–0-förlusten blir för Peter Gerhardsson:s lag.

Förbundskaptenen valde exakt samma startelva som mot England. Den första halvleken gick inledningsvis i fransk favör. Men gästerna kom bara till några halvchanser. Och efter cirka 20 minuter jämnade matchbilden ut sig.

Sverige hade inte mycket till anfallsspel. Frankrike höll länge våra offensiva kreatörer utanför matchen, jag tänker då på Filippa Angeldahl, Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö.

Länge var en lite för brant lyftning från Asllani mot Johanna Rytting Kaneryd det bästa Sverige hade haft.

Men vårt landslag skulle få till ett kanonanfall i halvleken. Det började med Rolfö och Rytting Kaneryd i mitten. Sedan flyttade man ut till vänster innan Angeldahl bröt in i straffområdet och slog bollen parallellt med målområdeslinjen. Då kom Asllani och fick ett superläge. Selma Bacha kastade sig dock fram och blockade svenskans avslut.

Det var länge matchens överlägset bästa chans. Inte heller i den andra halvleken kom Frankrike till mer än halvlägen. I varje fall inte förrän i den 80:e minuten. Då fick först Jennifer Falk styra bort ett distansskott från Grace Geyoro. I efterspelet till den efterföljande hörnan kom Frankrikes segermål.

Ett överlångt inlägg nickades tillbaka in i målområdet av Marie-Antoinette Katoto. Där dök Wendie Renard upp och satte upp bollen i nättaket – otagbart för Falk.

Man kan ju undra hur Renard kan få vara så ren i det svenska straffområdet efter en fast situation. Vid en koll på reprisen är det Rosa Kafaji som har hand om Renard i samband med det överlånga inlägget. Men när bollen går över de båda vänder sig Kafaji och följer bollen. Hon tappar samtidigt den franska mittbacken – som enkelt kan göra mål.

I det läget hade Sverige gjort fyra byten. Och det påverkar förstås organisationen vid defensiva fasta situationer.

Samtidigt som jag förstås försöker analysera den matchavgörande situationen i detalj så är det inte orimligt att Frankrike har någon riktigt bra minut, och kommer till någon bra målchans. Problemet är väl kanske i första hand att Sverige bara skapade en riktig målchans på 90 minuter i en tävlingsmatch på hemmaplan.

För totalt sett var Frankrike det bättre laget den här kvällen. På många sätt kändes det som en 0–0-match, men skulle något lag vinna så var det ju det franska. Så det går inte att säga att bortasegern var orättvis.

Tänker man spelarkritik så tycker jag att Rytting Kaneryd var pigg igen, och har totalt sett varit Sveriges bästa spelare i det här landskampsfönstret. Jag tycker även att backlinjen gjorde det bra. Hanna Lundkvist gjorde sannolikt sin bästa landskamp, defensivt sett. Och båda mittbackarna gjorde sitt.

I övrigt hoppas jag att Frankrikes förbundskapten Hervé Renard får en lång avstängning. Han fick ju rött kort i 59:e minuten. Och ledare som skickas upp på läktaren är inte tillåtna att kommunicera med bänken. Men på tv-bilderna syntes tydligt hur han fortsatte att prata med både spelare och ledare. Ofattbart hur både fjärdedomare och vakter kunde låta Renard gå fram till grinden vid spelargången och prata med Eve Perisset innan Chelseabacken byttes in.

Jag har sett matchen i efterhand, och under tiden jag skrivit det här inlägget har klockan passerat midnatt. Jag noterar att England vann med 2–0 borta mot Irland. Därmed blir det ännu mer givet att Sverige behöver sex poäng mot Irland i månadsskiftet maj/juni.

I övrigt i EM-kvalet noteras att Finland vann mot Italien och Nederländerna mot Norge. Därmed står alla lag i grupp A1 på tre poäng.

Jag noterar också att Nigeria har säkrat den elfte och näst sista platsen i sommarens OS-turnering. Den sista platsen gör Marocko och Zambia upp om avspark nu vid midnatt.

Under tisdagskvällen smäller det på Gamla Ullevi. Klockan 19.00 tar Sverige emot Frankrike i andra EM-kvalmatchen.

Den här gången är det TV4 som har sändningsrätten, och de har lagt matchen på TV12. Det innebär sannolikt en lite mer påkostad studio än den som SVT körde i fredags.

Hur än tv-sändningen ser ut så är det förstås en väldigt intressant match, som jag personligen tyvärr tvingas se i efterhand. I fredags hade Sverige en bra taktik mot England, som dels byggde på snabbt spel i djupled, dels på att hålla Keira Walsh borta från spelet.

Frankrike har vi bara mött två gånger under den senaste tioårsperioden. Båda gångerna har Peter Gerhardsson lett laget, och båda gångerna har Sverige hållit nollan. För 1,5 år sedan blev det ju 3–0 just på Gamla Ullevi. Det känns alltså som att landslaget har haft ett bra taktiskt upplägg med sig även till mötena med Frankrike.

Nu borde man även har gott självförtroende efter fredagens fina poäng på Wembley.

Noterbart i övrigt är att Viaplay också sänder ett par EM-kvalmatcher. Tyvärr är det dock matcher som helt eller delvis krockar med Sveriges match. Dels Tyskland–Island klockan 18.10, dels Spanien–Tjeckien klockan 19.00.

Sverige gjorde en kanoninsats borta mot England i kväll. Utöver de allra sista minuterna, där hemmalaget fick till en fin slutpress, kändes det som att det svenska laget hade bra kontroll på händelserna.

Det här var förstås ett väldigt skönt besked från landslaget efter en tung och skadedrabbad höst. Sverige är fortsatt att räkna med.

Kvitteringen nickade Fridolina Rolfö in på ett fint inlägg från inhopparen Rosa Kafaji. Strax efter hade Stina Blackstenius ett superläge att även ge Sverige ledningen. Hon gjorde det mesta rätt – fram till avslutet, som däremot var väldigt långt ifrån godkänt.

Personligen tycker jag att det är för dåligt att skjuta utanför när man är helt fri. Bollen måste vara inom ramen. Kommer man till en så bra chans måste åtminstone tvinga fram en målvaktsräddning.

Men totalt sett var väl kryss ett rimligt resultat i matchen. Jag tycker att alla spelare gjorde bra insatser. I förra inlägget gnällde jag på Hanna Lundkvist för att hon inte såg till att skicka bort bollen när Sverige var under press. Hon hade en liknande miss i den andra halvleken, när hon slog bollen rakt till Alessia Russo. Den här gången blev det inte mål, utan Amanda Nildén hann fram och täcka bort skottet.

Lundkvist gjorde mycket bra, och får godkänt. Men hon måste lära sig att värdera när man skall spela sig ur situationer och när man bara skall skicka i väg bollen.

I övrigt tycker jag alltså att de flesta andra var aktuella för minst treor i betyg. De som imponerade allra mest på mig var Julia Zigiotti Olme som sexa och Johanna Rytting Kaneryd som tycktes ha oändligt mycket spring i benen. Trots missen av friläget blev jag även glad av att se Blackstenius. Det var länge sedan jag såg henne ha så bra tajmning i sina löpningar.

Fredagen var alltså premiärdag i EM-kvalet. I Sveriges grupp vann Frankrike hemma mot Irland med 1–0. I övrigt måste ju ändå Italiens 2–0-seger hemma mot Nederländerna vara dagens knall. Det resultatet indikerar ju att Sverige på alla sätt hade maximal otur med lottningen höstens i Nations League.

Under det här fönstret får vi även veta vilka länder som tar de två sista OS-platserna. I dag spelades första matcherna, och Nigeria vann med 1–0 hemma mot Sydafrika medan Marocko vann på bortaplan mot Zambia med 2–1. Returerna spelas i Sydafrika och Marocko på tisdag.

Vi har kommit 45 minuter in i EM-kvalet. Och spelmässigt tycker jag att Sverige har varit bättre än England. Peter Gerhardsson:s lag fick omgående den matchbild de ville ha. Trots det leder England med 1–0 i paus.

Förbundskaptenen ställde som vanligt upp 4–4–1–1, och han valde följande elva: Jennifer Falk – Hanna Lundkvist, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

När jag såg den elvan blev jag lätt orolig för farten i backlinjen. Men den oron har hittills varit obefogad. England har inte ens varit nära att straffa oss i djupled.

Däremot har det svenska laget varit bra på att bryta engelska uppspel, och sedan snabbt sätta in bollen bakom den likaledes ganska långsamma engelska backlinjen. Det är tydligt att den svenska taktiken just bygger på att snabbt ta sig in bakom Englands backar.

Det är blott elfte gången som England spelar hemma på Wembley. Och jag hade trott att The Lionesses skulle bjuda på en jätteanstormning från start. Men så blev det inte. De första 22–23 minuterna kändes det tvärtom som att Sverige hade total kontroll på matchbilden.

I en intervju med Radiosporten just innan matchstart varnade Gerhardsson för de engelska inläggen. Vi har inte sett många sådana. Ändå kom ledningsmålet just på ett inlägg.

Det kom på Englands första lite längre anfall. Och det kändes onödigt. Hemmalaget bet sig fast på offensiv planhalva efter att ha haft sin enda hörna i halvleken. Men mitt i anfallet hade Hanna Lundkvist chansen att slå bort bollen och ge Sverige andrum. Då slog hon en dålig kortpassning precis vid egen straffområdeslinje, och gav tillbaka bollen till England.

Sånt håller tyvärr inte på den här nivån. Jag tycker att Lundkvist i övrigt har gjort en bra halvlek. Men den typen av misstag blir lätt kostsamma borta mot världsklasslag.

Och nästa svenska spelare som rörde bollen var Magdalena Eriksson, som hämtade den ur det svenska målet. Det kom efter ett inlägg från den enda engelska spelare som känns farlig – Lauren James. Inne i straffområdet tappade Linda Sembrant bort Alessia Russo, som nickade in bollen från nära håll.

Det kändes på många sätt väldigt billigt. Och målet gör att det är tung svensk uppförsbacke i paus – trots att vi gjort en utmärkt första halvlek.

Strax dags för andra halvlek. En notering i paus är att SVT inte är på plats med sina kommentatorer. Det är tydligt att SVT måste spara pengar. Men nog är det otroligt tråkigt att de inte kan kommentera en toppmatch från Wembley. Känslan är att det tyvärr bara blir in undantagsfall som svenska bortalandskamper kommer att ha kommentatorerna på plats, något som innebär en ganska stor kvalitetssänkning.

Klockan 21.00 i kväll smäller det. England tar emot Sverige på Wembley i första omgången av tidernas tuffaste EM-kvalgrupp.

På förhand är England storfavorit, jag skulle säga att det är typ 75–18–7 i hemmafavör. Både Sverige och England hade svackor efter fjolårets VM i Australien och Nya Zeeland. Men medan det engelska laget har tagit sig ur sin svacka så är det fortsatt stora frågetecken kring nivån på vårt landslag.

Totalt har Sverige spelat åtta landskamper efter VM, och egentligen har ingen av dem varit på den höga nivå man vant sig vid sedan Peter Gerhardsson tog över. Några halvlekar har varit bra, men inte mer än så.

Nu saknas viktiga försvarskuggar som Nathalie Björn och Amanda Ilestedt, vilket känns jobbigt inför en match mot ett starkt England med 70000 supportrar i ryggen. Å andra sidan är äntligen Elin Rubensson och Fridolina Rolfö tillbaka, vilket förstås är otroligt positivt.

Klart är att det blir en väldigt intressant fredagskväll på Wembley för vårt landslag.

Frågan är om matchen kommer att innehålla några snackisar på samma nivå som söndagens möte mellan engelska Emma Hayes och svenska Jonas Eidevall på Wolverhamptons hemmaplan Molineux.

Hayes knuff av Eidevall blev en världsnyhet. Jag såg exempelvis ett inslag om den på CNN. Och eftersom Hayes skall ta över USA:s landslag hamnar hennes aktioner under extra noggrann lupp.

Personligen tycker jag att det inträffade är intressant av flera skäl. Jag tittade ju på Hammarby–Häcken i söndags, så jag såg inte cupfinalen som Arsenal vann efter mål av Stina Blackstenius. Däremot har jag följt eftersnacket med intresse.

Först hörde jag Hayes förklaring till sitt agerande efter matchen. Hon sa till BBC att hon ansåg att Eidevall uppträdde olämpligt, och att det inte var första gången. Hon kallade det svensken gjorde för ”manlig aggression”, och ansåg att sådant inte borde accepteras inom damfotbollen.

Eidevall i sin tur förklarade sitt agerande med att Arsenal inför avspark hade velat att man skulle använda flera matchbollar, medan Chelsea hade insisterat på att matchen bara skulle spelas med en boll. Men när Chelsea jagade kvittering, och bollen hamnade i Arsenals avbytarbås kastades det plötsligt in en extraboll. Och det gjorde Eidevall upprörd.

Personligen blev jag lite förvånad när jag hörde det här. Inte för att jag misstrodde Eidevall, utan för att jag trodde att man numera alltid körde ”flerbollsupplägg” på elitnivå, att matcher med bara en matchboll var något som försvann för sisådär 25 år sedan. Men jag har inte hört någon dementera Eidevalls förklaring. Och vad jag nu förstått så verkar enbollsupplägget vara grundupplägg i den engelska ligacupen.

Med den bakgrunden förstår jag att han blev arg. För det hade jag också blivit om motståndaren hade drivit igenom en sak – men sedan valt att inte själv följa den.

Jag såg att Hayes också hävdade att Eidevall skulle ha stått för någon form av provokation mot Erin Cuthbert. Oturligt nog för Chelseamanagern finns det tv-klipp på händelsen:

Vad jag kan se har Eidevall fullt fokus mot fjärdedomaren. Och det är Cuthbert som visar aggression mot svensken och inte tvärtom.

Bilderna styrker alltså Eidevalls version, och får ju Hayes att framstå som en riktigt dålig förlorare. Noterbart är att den enda som fått något straff för det här är Jonas Eidevall, som fick ett gult kort. Och det kan låter rimligt, för han var utanför sitt tekniska område och skrek mot fjärdedomaren.

Men i min värld bör även Cuthbert ha fått ett gult kort. Och Hayes… Att hon verkar komma undan utan åtgärd är i högsta grad anmärkningsvärt.

Inte nog med knuffen, med sina utspel försöker hon ju smutskasta och skapa en opinion mot Arsenals svenske tränare. Som tur är finns det tv-bilder. Men det som Hayes gör känns faktiskt otroligt fult.

Det har med rätta spekulerats i hur det hade tagits i damfotbollsvärlden om det varit tvärtom, om Eidevall hade knuffat och försökt smutskasta Hayes.

Efter 120 minuters fotboll och 20 straffar blev det klart att Piteå får åka till Hisingen för att spela cupfinal den 1 maj. För det var Häcken som vann ett riktigt påskdrama på Hammarby IP.

Det blev alltså förlängning även i påskdagens cupsemifinal. Jag missade de första 20 minuterna av prestigemötet mellan Hammarby och Häcken. Men det jag såg av den första halvleken gick klart i Bajenfavör.

Visst kunde man ana att Häcken led lite av baksmälla från veckans kvartsfinal i Champions League. Allt annat hade varit konstigt. Men jag är inte säker på att det var enda förklaringen till matchbilden före paus. Utan det känns ju även som att Bajen är väldigt bra på att möta Häcken. Det visade man i fjolårets cupfinal, och i höstens seriefinal.

Och det visade man nu igen. För Bajen lyckades på ett mycket framgångsrikt sätt styra bort Häckens kreativa spelare från bollen. Göteborgarna blev statiska och initiativfattiga på ett sätt jag inte sett i Champions League.

Visst hade Felicia Schröder ett stolpskott på slutet av halvleken. Men bortamål där hade inte varit rättvist. För det här var alltså Bajens halvlek. Hemmalaget hade också fyra öppna lägen inne i Häckens straffområde.

Avsluten var dock långt ifrån lika bra som lägena. Alla gånger gick bollen mer eller mindre mitt i målet, och därmed även rakt på Jennifer Falk.

Det känns lite intressant hur olika de båda topptippade lagen i damallsvenskan är. Häcken är ett lag som spelar sig till sin chanser. Mycket bygger på kreativitet från Anna Anvegård och Rosa Kafaji. Och jag tycker att laget faktiskt är direkt svagt på offensiva fasta situationer. Hammarby saknar de där lirarna, men kompenserar det med ett otroligt intensivt och fint presspel. Dessutom har man Jonna Andersson:s vänsterfot, som ju är ett jättevapen på fasta.

De där fyra öppna Bajenlägena i första halvleken kom mycket på att man stressade Häcken till misstag. Två gånger var det dåliga rensningar (Monica Jusu Bah och Hanna Wijk) som hamnade hos fria hemmaspelare. Och två gånger pressade Bajen fram farliga bolltapp just utanför Häckens straffområde (Josefine Rybrink och Wijk).

Man skulle kunna säga att Bajens spelstil påminner om landslagets, medan Häckens är mer ”osvensk”.

Det skall ju sägas att den andra halvleken gick till Häcken, framför allt eftersom man skapade två 100-procentiga målchanser under de sista åtta minuterna. Men också eftersom Häcken lyckades hantera Bajens press på ett bättre sätt. Även om det var rätt chansfattigt så försvann mycket av stressen i göteborgarnas uppspelsfas.

Det var ju dock rätt låst långt in i den andra halvleken. Sedan exploderade matchen under de sista sju–åtta minuterna. Först reagerade jag spontant för att Anna Anvegård skulle ha haft straff när hon kom fri med Anna Tamminen.

Repriserna är inte jättetydliga. Men klart är att Tamminen inte var nära att spela på bollen. Och att Anvegård var förbi med öppet mål. Då har man svårt att förstå varför hon skulle filma. Men det måste alltså vara den tolkning som domare Lovisa Johansson gjorde.

Johansson har för övrigt aldrig varit någon favorit. Jag tycker ofta att hon är direkt svag, och att hon verkar osäker. I det här fallet kan hon inte ha gjort rätt. För om hon inte blåser straff måste hon ju ge Anvegård gult kort för filmning.

Strax efter straffsituationen sköt Matilda Nildén i underkanten av ribban. Häcken var alltså nära att avgöra under ordinarie tid. Men det blev förlängning. Och där var det Bajen som först fick utdelning på sitt fina presspel.

För i 95:e minuten föll matchens första mål. Det kom på fin återerövringspress från Hammarby. Norska Vilde Hasund vann bollen ute vid långlinjen, slog två tunnlar och serverade öppet mål för Smilla Valotto.

Fem minuter senare blev det 1–1 efter att Anvegård stått för några sekunders briljans när hon tog emot ett långt uppspel, lyfte bollen över en motståndare och serverade Katariina Kosola fritt läge från höger.

Under resten av förlängningen var det fördel Häcken. Men Hammarby kändes aldrig ofarligt i kontringarna. Och någonstans var det ändå logiskt att dramat fick avgöras med straffsparksläggning.

Där hade hemmalaget en jättefördel. Det var ju nämligen fullt av hemmasupportrar bakom det mål där matchen avgjordes. De supportrarna använde allt de kunde för att störa Häckenspelarna. Några vevade med sina mobilficklampor. Andra fick de stolpar som höll uppe skyddsnätet bakom målet att skaka.

Efter två omgångar var det ändå fördel Häcken, 1–2. Men Bajen kvitterade i tredje omgången. Och sedan gjorde båda lagen mål på både sina fjärde och femte straffar.

I sjätte straffomgången sköt Hanna Wijk utanför. Då fick Thea Sørbo chansen att avgöra. Men hon sköt över. Båda lagen gjorde mål i omgång sju. I åttonde slog Kosola en lös straff, rakt på Tamminen. Då blev det Jonna Anderssons tur att skjuta med matchboll. Hon sköt i överkanten av ribban.

Avgörandet kom i tionde straffomgången. Clarisa Larisey satte sin, medan Alice Carlsson sköt över. Häcken vann utan att Jennifer Falk behövde rädda en enda straff. Skall man vara kritisk är det för dåligt. Man får inte skjuta utanför ramen i fyra av tio straffar. Häckens två av tio utanför ramen är också svagt.

Men det är kanske inte rätt läge att vara kritisk. Tvärtom får man väl tacka de båda lagen för en härligt spännande semifinal. Och det blir alltså Häcken–Piteå i final.

I en annan cup var det final i dag. Där blev Stina Blackstenius stor matchvinnare. Svenskan slog till i minut 116 med matchens enda mål i engelska ligacupfinalen mellan Arsenal och Chelsea.

Kul för Blackstenius att få göra ett så viktigt mål. Och kul för henne och alla andra svenskar i Arsenal att komma ifrån den här säsongen med en titel.

För andra året i rad blev det förlängning i Piteås cupsemifinal. Men den här gången klarade norrbottningarna av att vinna. Fast det krävdes enormt pannben av norrbottningarna för att vända 0–2 till 3–2 mot Rosengård.

Vi har ju fått två otroligt spännande semifinaler i svenska cupen. Under påskdagen möts fjolårets båda topplag Hammarby och Häcken i ett enormt prestigemöte. I dag har fjolårsfyran Piteå besegrat 2022 års mästarlag FC Rosengård.

Och den som trott att Piteå skulle bli ett bottenlag i år fick anledning att göra om sitt tips. För Stellan Carlsson:s lag ser precis lika svårspelat ut som vanligt. I dag hade tränaren fått göra om i sin backlinje. Högerförsvaret var nytt med Wilma Carlsson och Selina Henriksson, vilket höll på att bli kostsamt.

Även om Piteå startade piggt med bra presspel så stod det 0–2 redan innan matchklockan hade nått tolv minuter. Det var just två inlägg mot Piteås högerförsvar som ledde till målen. Olivia Holdt var sista kvinna på bollen båda gångerna.

Rosengård var otroligt effektivt där i början. Och efter de där båda målen tappade Piteå aggressiviteten och gästerna hade närmast full kontroll på spelet. Man skapade i och för sig inte så mycket, men man borde ha haft en straff i 26:e minuten när Momoko Tanikawa fälldes. Det hade nog varit spiken i Piteåkistan.

Tanikawa är för övrigt ett fynd. Passa på att njuta av Rosengårds lån från Bayern München så länge hon är i damallsvenskan. För vilken lirare hon är. Bolltrygg, alltid spelbar, framåtlutad i passningsspelet och med grymt tillslag i båda fötterna. Skulle jag ranka de allra bästa spelarna inför damallsvenskan 2024 hade japanskan nog varit etta närmast före Rosa Kafaji och kanske någon till.

I stället för Rosengårdsstraff fick Piteå med sig en reducering i slutet av den första halvleken. Olivia Holm nickade in en fint slagen hörna från Emma Viklund. Och efter paus blev det en ny matchbild.

I den första halvleken spelade Piteå 4–5–1 eller möjligen 4–3–3 med något tillbakadragna kantforwards. Efter paus var det 5–2–3 med en lite högre och aggressivare press. Dessutom körde man med Sara Eriksson och Ronja Aronsson i högerförsvaret, vilket skapade stabilitet. Halvleken var länge väldigt chansfattig. Men i 81:a minuten slog Piteå återigen till på en fast situation. Det var Josefin Johansson som nickade in en inläggsfrispark från Felicia Green.

Det blev förlängning, vilket totalt sett inte var helt ologiskt. Rosengård hade stort bollinnehav, men totalt sett var fördelningen av målchanser rätt jämn. Och kanske att Malmölaget fick lida vid de fasta situationerna av att man bara hade en back på planen.

För Rosengård spelade ett 4–2–3–1 där tre av de fyra backarna egentligen är centrala mittfältare, nämligen Ria Öling, Emma Jansson och Halimatu Ayinde. Det är ju förstås en fördel i uppspelsfas att ha massor av bolltrygga spelare på egen planhalva. Men defensivt vill man ju gärna ha vana backar på planen när man skall försvara en ledning.

Förlängningen gick spelmässigt i Rosengårds favör. Och när Anam Imo haltade av planen i slutet av den första kvarten kändes det som att Piteås anfallsspel dog. Jag såg för övrigt hur det högg till i nigerianskans vad. Första reaktionen var att hon drabbades av en bristning. Men för Piteås, och Imos skull hoppas jag att det bara var kramp.

Det skulle bli en lätt slumpartad situation som avgjorde matchen. Saga Swedman pressade Ria Öling långt ut på högerkanten. Rosengårdsbackens lätt panikartade uppspel träffade en Piteåspelare, och studsade till Swedman. Hon tog sig in mot mål längs kortlinjen, och satte bollen ur dålig vinkel. Jag är ingen målvaktstränare, men känslan är väl att Angel Mukasa borde ha kunnat stänga till bättre.

Målet kom i 120:e minuten. Och efter 2,5 minuters tillägg bröt segerjublet ut i Piteå. Klubben från Norrbotten är klar för sin första cupfinal. Grattis.

Inte minst är man imponerad av lagets mentala styrka. Tränare Carlsson tycks kunna göra alla sina spelare till mentala monster. Det är spelare som aldrig viker ner sig, utan hela tiden tror på sin spelidé. Kul att se.

När det gäller Rosengård känns laget trots allt vassare än i fjol. Men man slås fortsatt av den konstiga balansen i spelartruppen. Jag skrev om det i höstas, och slogs av det även när jag såg dagens startelva. I princip startade Malmöklubben med en målvakt, en back och nio mittfältare.

Duktiga mittfältare har man alltså i överflöd. Däremot är det alltså brist både på backar och forwards. Men som sagt, det känns som att man hanterar truppens obalans bättre i år. Som att Rosengård kommer att bli ett topplag igen.

Utöver den här spännande cupmatchen har jag även använt påskaftonen till att lägga upp ett nytt Forum Elitettan för 2024. Och på förslag från en av er läsare testar jag även att starta ett Forum Damettan 2024. Alltså ett forum för tankar och matchrapporter från alla de tre division 1-serierna. Det blir intressant att se om det även går att få fart på debatten i ettan.

Under veckan har även en hel del svensk elitlag spelat träningsmatcher. Här är en liten genomgång:

Malmö FF–IS Halmia 2–0
MFF vann genrepet. Men laget imponerar inte alls i den omfattning som man förväntat sig. I fjol vann man med 6–0 och 5–0 mot Halmia. Nu blev det alltså ”bara” 2–0 efter mål av Anna Plantin och Malin Gunnarsson. Trots den hackiga försäsongen går det inte att hålla någon annan än MFF som seriefavorit i elitettan.

Kif Örebro–IFK Norrköping 1–0 (0–0)
Många har tippat att Kif Örebro skall åka ur damallsvenskan. Det gör inte jag. Rickard Johansson har visat att han kan skapa ett lag av det mesta. Under försäsongen har man nu slagit både Djurgården och Norrköping, vilket bör ge självförtroende. Den här gången avgjorde Aslaug Sigurbjörnsdottir under matchens slutskede. Peking har jag trott på, men under försäsongen har man knappast imponerat. Eller. Man slog ju Hammarby, vilket förstås är jättestarkt. Men i övrigt är det nu tre förluster mot lag som var på damallsvenskans undre halva i fjol.

BP–Gusk 3–0 (1–0)
BP har blandat och gett under försäsongen. Den här gången gjorde Sara Olai mål före paus och Tuva Ölvestad gjorde två efter. Jag har tidigare skrivit att Ölvestad ser spännande ut. Och två mål här förstärker den bilden. Gusk siktar mot damallsvenskan. Men resultaten på försäsongen luktar inte toppstrid. Har man en högre växel att lägga in när serien drar igång?

Trelleborg–Vittsjö 0–2 (0–1)
Nykomlingen Trelleborg har spelat massor av träningsmatcher under försäsongen. Mot damallsvenskt motstånd har man ett kryss (Kif Örebro den 1 mars) och nu tre förluster. Man har även förlorat mot elitettanlagen Alingsås och Jitex. Däremot vann man nyligen mot Malmö FF, vilket väcker lite hopp. Men det blir ändå svårt att tippa TFF över nedflyttningsstrecket.
Vittsjö gör allt bättre resultat. Kryss mot LFC förra veckan och nu seger. Laget känns klart sämre än i fjol, men bör ändå sluta närmare toppen än botten. Den här matchen vanns efter mål av Kajsa Lind och Jess Ayers. Däremellan räddade Lauren Brzykcy en straff.

Kristianstads DFF–Linköping FC 2–1 (1–0)
Skönt för KDFF att få vinna direkt efter raset senast mot Häcken.

IK Uppsala Fotboll–Djurgårdens IF 1–3 (1–0)
IK Uppsala har haft det tufft efter degraderingen. Först stort tapp av spelare, sedan en tuff försäsong där det blivit rakt igenom förluster mot de elitlag man mött. Enda segern har kommit mot division 1-laget Gefle IF. Därför var det förstås en framgång att man i dag ledde i paus mot Djurgården efter mål av Elin Flakberg.
Men stockholmarna vände i den andra halvleken efter mål av Zara Jönsson, Shinomi Koyama och Tove Almqvist. I höstas trodde jag att Djurgården var på gång att få ordning på spelet. Men resultaten den här vintern pekar i alla möjliga olika riktningar. Utgångstipset blir trots allt att Dif kommer att slåss långt ner i tabellen.

Örebro SK–AIK 0–0
Jag hade ingen speciellt stark känsla kring ÖSK inför försäsongen. Jag tänkte att det var en given avstigningskandidat. Men laget har verkligen imponerat. Man har ingen förlust på fem matcher mot elitettanmotstånd. Och nu kryssade man även mot AIK. ÖSK känns som en riktig outsider i näst högsta divisionen.
AIK har också gjort en riktigt bra försäsong. Det här var väl det klart svagaste resultatet. Men känslan just nu är att Gnaget ändå har tillräckligt med kvalitet för att undvika akut nedflyttningsstrid.

BK Häcken är ute ur Champions League. Men oj vad bra de har genomfört den här turneringen. Visst blev det till slut ganska klara siffror i PSG-favör i den här kvartsfinalen. Men trots 5–1 var det bara under dagens sista 20 minuter som det kändes avslaget.

Häcken stod upp väl hela vägen i turneringen. Man höll liv i det här dubbelmötet ända fram till returmötets 70:e minut. Det är förstås riktigt bra gjort.

Men som väntat blev det båda jobbiga baklängesmålen från hemmamatchen kostsamma.

Kostsam är också bästa ordet att beskriva den avstängning som drabbade Anna Anvegård. Det var ju förstås en väldigt tuff utmaning för Häcken att försöka vinna på Parc de Princes utan en av lagets allra viktigaste spelare.

Men jag tycker att laget gjorde det väldigt bra fram tills att Monica Jusu Bah haltade av. Göteborgarna kom faktiskt till ganska många riktigt bra kontringslägen. Men där saknades Anvegård enormt. Med henne och Rosa Kafaji har Häcken haft två speluppläggare som kunnat stå för den smartness och kvalitet i passningarna som krävs för att skapa målchanser mot europeiska topplag.

Utan Anvegård blev det lite för lätt för PSG att skärma av Kafaji. Och även om övriga Häckenanfallare är duktiga spelare saknar de kvalitet nog för att skaka lag som den franska ligatvåan.

Men matchen levde alltså in i den 70:e minuten. Det helt avgörande 2–0-målet kom när Häcken var en man kort. PSG utnyttjade det skoningslöst genom att direkt attackera den vänsterkant där Jusu Bah saknades. I andra- eller möjligen tredjevågen gick bollen in i mitten till amerikanska jättetalangen Korbin Albert, som drog in en snygg vänsterkanon i bortre hörnet.

Strax efter nickade även Marie Antoinette Katoto in 3–0, vilket innebar 5–1 totalt. Vi får hoppas att det inte är sista gången vi får se ett svenskt lag i kvartsfinal i Champions League. Men risken är tyvärr rätt stor att det dröjer innan vi får uppleva en sådan här svensk framgång.

Till hösten är det Hammarby som har bästa svenska positionen i kvalet, den via mästarspåret. Men Bajen är oseedat, vilket gör att det kan finnas flera svåra motståndare i lottningen. Häcken visade ju i vinter att det även kan gå att ta det svåra ”ligaspåret” in i turneringen. Men det är en väldigt svår väg, som svenska lag bara kommer att kunna ta i undantagsfall. Och risken är väl dessutom uppenbar att Göteborgslaget kan vara sönderköpt när nästa turnering drar igång.

Vi får därmed passa på att njuta ett tag av de prestationer som Häcken stått för i vinter, för man har som sagt gjort en kanonturnering.

Helgens svenska damfotbollsnyhet är ju förstås att Hedvig Lindahl gör tillfällig (?) comeback. Hon gör det på ett korttidskontrakt i Eskilstuna United.

Det är ju förstås en väldigt rolig nyhet. Jag tyckte ju annars att den tidigare landslagsmålvakten fick ett väldigt abrupt och rätt ovärdigt avslut på karriären i Djurgården.

I dag har jag suttit och zappat mellan ett gäng matcher i svenska cupen. Totalt har jag sett minst 20 minuter vardera av åtta damallsvenska lag. Här är en liten snabbgenomgång:

Jag började med en halvlek av Piteå–BP. Där tyckte jag att Piteå var överlägset. Jag såg att Twitterkontot ”Damallsvenskan Nyheter” tippade Pitelaget på elfte plats. Det känns som en extremt grov missbedömning av fjolårsfyran.

Norrbottningarna var bäst av alla lag på hemmaplan i fjolårets damallsvenska. Känslan är att motståndarna kommer att få det jobbigt på LF Arena. Laget kändes väldigt stabilt, och de har kvar sin spets i form av Anam Imo och Tuva Skoog – som tillsammans gjorde 25 mål.

BP kom ingenstans. Rapporterna säger att laget såg bra ut inför cupen. Men i cupmatcherna har stockholmarna varit svaga. Jag har inte sett någon som antyder annat än bottenstrid. Eller. Nya Tuva Ölvestad ser spännande ut.

Piteå vann matchen med 3–0 och gick därmed genom gruppspelet utan insläppt mål. Efter en halvlek från LF blev det en halvlek från Kanalplan. Där blev jag inte speciellt imponerad av ett Hammarby som spelade 4–2–3–1. De första 30 minuterna skapade mästarlaget inte en enda målchans mot ett av många nedflyttningstippat Kif Örebro.

Men halvlekens sista kvart visade ändå Bajen klass genom att göra mål på de två chanser de hade. Och till slut blev det klara siffror – 5–2 i Hammarbyfavör. Så jag antar att laget lyfte sig efter paus. Men den halvleken såg jag inte. Däremot såg jag att alla lagets nio mål i gruppspelet har gjorts av norska spelare.

Kif Örebro spelade ett 5–4–1 där jag gillade högerkanten med Ida Björnberg och Molly Johansson. Nyförvärvet från Häcken kommer att bli otroligt nyttig för laget.

Under den halvleken jag såg spelade man en direkt fotboll som störde Bajen. Utöver det mål man gjorde hade man en boll som tog i ribbans underkant – och möjligen studsade innanför mållinjen. Man kunde även ha fått en straff när Anna Tamminen boxade Wilma Öhman i huvudet. Jag fick inga nedflyttningsvibbar av Kif.

Nästa timme inledde jag med Häcken–Kristianstad. Men strax efter att hemmalaget gjort 2–0 bytte jag till Stockholmsderbyt. Det var som att byta sport. Djurgården–AIK var en match med ganska dålig passningskvalitet.

Nykomlingen AIK kändes ändå som laget med bättre kvalitet i offensiven. Men man visade också dålig skärpa på egen planhalva, och bjöd Djurgården på chanser. Tanken efter att ha sett cirka 25 minuter av de båda lagen är att de kommer att sluta långt ner i tabellen.

Jag avslutade med att återgå till Häcken–Kristianstad. Där blev det till slut förnedring. Häcken visade varför man spelar kvartsfinal i Champions League, och hade lekstuga på slutet i den match som slutade 7–2.

Det är också Häcken som visade klart bäst klass av de åtta lag jag kollat in i dag. Kristianstad däremot är ett stort frågetecken. Jag hörde att kommentator Marcus Bühlund till och med spekulerade i att det kunde bli nedflyttningsstrid. Det tror jag kanske ändå inte. Truppen bör vara lite för stark för det. Men dagens spel indikerade i alla fall klart att den här upplagan av KDFF knappast kommer att han med någon toppstrid att göra.

Det innebär alltså att FC Rosengård, Piteå IF, Hammarby IF och BK Häcken är vidare till semifinal. Vad jag förstår är det fri lottning, så det blir spännande att se vilka som paras ihop.

I kväll vann Bayern München det tyska toppmötet borta mot Wolfsburg med hela 4–0 (0–0). Därmed kan man nästan redan gratulera Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och de Bayernspelarna till försvarat ligaguld.

Med fem omgångar kvar att spela leder nämligen Bayern nu ligan med sju poängs marginal. På de 17 spelade omgångarna har man bara tappat sex poäng, via tre kryss. Inget talar för att storklubben från München tappar förstaplatsen.

I dag spelade Sembrant hela matchen bredvid Glodis Perla Viggosdottir i Bayerns mittförsvar. Magdalena Eriksson fick komma in i 83:e minuten. Publiksiffran var lysande. Drygt 24000 åskådare var på plats. Personligen såg jag de sista 20 minuterna på tv. Jag fick bland annat se Pernille Harder läckert frispela Lea Schüller till det 3–0-mål som kändes som avgörandet.

Under de senaste tio åren har just Wolfsburg och Bayern slutat topp två i Frauen-Bundesliga. Även om München vunnit flera titlar har Wolfsburg hela tiden känts som numret större. I fjol nådde ju exempelvis Die Wölfinnen finalen i Champions League, vilket kompenserade för det missade ligaguldet.

Men den här vintern känns det alltså som att vi en gång för alla fått se ett tyskt tronskifte. Bayern gick längre i Champions League, går mot ligaseger efter att ha vunnit båda de inbördes mötena – och har inte minst redan gjort klart med Wolfsburgs storstjärna Lena Oberdorf till nästa säsong.

På svensk mark säkrade FC Rosengård gruppsegern i svenska cupens grupp 2. Man gjorde det genom att vinna med 13–0 mot IFK Göteborg samtidigt som det blev mållöst mellan Linköping och Vittsjö.

Rosengårds segersiffror är intressanta på flera sätt. För ungefär en månad sedan vann Blåvitt en träningsmatch mot Rosengårds lokalkonkurrent Malmö FF med 2–0. Jag vet att man inte skall jämföra olika matcher, men det klart att man slås av tanken på att MFF fortsatt är väldigt långt ifrån toppen. Och att man troligen behöver byta ut hela sin trupp om man skall kunna vara en damallsvensk toppklubb till 2025.