Den enda svensk som firade på Linköping Arena under onsdagskvällen var Sparta Prags målvakt Somea Polozen. Sparta Prag gjorde en liten bragd genom att vinna en match där man spelade tio mot elva i 86 minuter. På lördag spelar därför Prag final mot Paris FC i den här kvalgruppen.

Det är en match där jag tippar att Paris vinner med 5–0.

För Linköping FC väntar tröstmatch på lördag mot ett B-betonat First Vienna. Det är en god chans för LFC att äntligen vinna en match. Det är något man behöver. För tillfället är nämligen Linköping FC direkt dåligt. När lottningen av det här kvalet kom i juli skrev jag att:

”När LFC får spela hemma på sitt konstgräs så ser jag dem ändå som knapp favorit mot Sparta. Men Paris FC är fortsatt storfavorit att gå vidare till playoffspelet.”

Men sedan tappade Linköping flera tunga spelare under sommarfönstret, och har sedan visat dålig form. Det kändes därför väldigt ovisst inför avspark.

Inledningsvis kändes Sparta Prag med svenska Polozen i målet som det tyngre och lite bättre laget. LFC såg tunt och omständigt ut. Men i 32:a minuten uppstod den situation som gav hemmalaget en kanonchans att vinna matchen.

Eshly Bakker sprang sig fri, och drogs ner av Spartabacken Eliska Sonntagova. Det röda kortet var odiskutabelt. Och Linköping hade plötsligt trumf på hand.

LFC tog också ledningen i början av den andra halvleken. I samband med målet fanns det inget som talade för tjeckisk seger. Det såg ut som att Linköping hade kontroll.

Under ordinarie tid var LFC det bättre laget, skapade mest – och borde ha vunnit. Men dagens LFC väger väldigt lätt. Efter sommaruppehållet har man snarare känts som en nedflyttningskandidat än ett Champions Leaguelag. Och det märktes i de avgörande situationerna.

Det saknades också kreativitet i Linköping. Den saken blev lite bättre när Irene Dirdal kom in. Men lagkompisarna klarade inte av att förvalta hennes kluriga instick. Det saknades både självförtroende och kvalitet.

När Sparta Prag fick chansen framför Cajsa Andersson tryckte de däremot in bollen. Sparta kvitterade på hörna mitt i den andra halvleken. Möjligen var det ett självmål, möjligen var det rutinerade landslagsspelaren Eva Bartonova som tryckte in bollen.

I slutet av första förlängningskvarten kontrade tjeckiskorna sedan även in ett ledningsmål. Och efter det hade man kontroll. LFC orkade inte få till någon anstormning. Istället kunde Sparta göra 3–1 på straff i slutet av förlängningen. De allra sista minuterna fick tjeckiskorna dessutom spela tio mot tio. Noor Eckhoff fick rött kort efter att först ha glömt att ta in bollen, och sedan fick dra ner en fri motståndare i straffområdet.

Det slutade med en blytung förlust för LFC. Och med segerdans för Sparta. Någon större skräll var det däremot inte att tjeckiskorna vann.

Den stora skrällen den här dagen skrev jag om redan i förra inlägget. Det var ju Rosenborgs straffseger mot Atletico Madrid. Men det var väl även en liten knall att Sporting Lissabon lyckades vinna mot Eintracht Frankfurt med 2–0. Sportings första mål gjordes av en före detta Linköpingsstjärna, den nu 36-åriga Claudia Neto.

Ett tredje anmärkningsvärt resultat att Ajax tvingades till förlängning mot ukrainska Kolos Kovalivka. Men till slut lyckades Ajax ta sig vidare med 4–1.

I dag har jag gjort en liten utflykt till Linköping för att kolla in semifinalerna i den miniturnering i Champions Leaguekvalet som innehåller Linköping, Sparta Prag, Paris FC och First Vienna.

Redan 14.00 drog matchen mellan Paris FC och First Vienna igång. Vid avspark räknade jag till cirka 40 åskådare på läktarna. Huvuddelen av dem var fans till det österrikiska laget. I halvtid ropades det ut att publiksiffran tydligen var 131. Det är oklart om det var jag eller arrangören som var sämst på att räkna.

Jag var i Linköping för ett år sedan då det ju också arrangerades en miniturnering i Champions League. Den gången var Arsenal på plats, och spontant kändes arrangemanget betydligt proffsigare då än det har gjort hittills i dag. I fjol fanns det mat och dryck i pressrummet. Nu fick jag köpa vatten i kiosken i paus. För vatten behöver man ju i den hetta som överraskande har dragit in över landet.

Men det blir förhoppningsvis bättre i kväll. För 19.00 skall ett formsvagt Linköping FC spela mot Sparta Prag. Ett LFC som har ganska få likheter med det lag som mötte Arsenal i fjol. Då mönstrade Anders Jacobson ett 5–3–2 och höll Arsenal på 0–0 i en halvlek: Cajsa Andersson – Stina Lennartsson, Emma Lennartsson, Emma Östlund, Nellie Karlsson, Alva Selerud – Yuka Momiki, Saori Takarada, Michelle De Jongh – Cornelia Kapocs, Cathinka Tandberg.

I kväll kan Rafa Roldan som mest starta fyra av spelarna ur fjolårets Arsenalelva. Roldan satt för övrigt snett framför mig under den första halvleken. Men det är väldigt varmt i solen, och när Paris gjorde ett par snabba mål lämnade han läktaren.

Som väntat är Paris FC flera storlekar för stort för österrikiska First Vienna. Precis som i fjol har Paris massor av fart framåt med snabba trion Julie Dufour, Mathilde Bourdieu och Clara Mateo. Och bakom dem ligger smarta veteranen Gaetane Thiney.

I fjol kontrade Paris sönder Arsenal och Wolfsburg i UWCL-kvalet. I dag är det First Vienna som inte hängt med det franska lagets snabba kontringsspelare. Bourdieu sprang igenom och gjorde 1–0 redan i femte minuten. Sedan höll Vienna emot i nästan 35 minuter innan målen började trilla in i jämnare takt.

Det var 3–0 i paus och sedan gjorde Paris ytterligare tre mål under den andra halvlekens första tio minuter. Sedan gjorde Paris fyra byten i 57:e minuten. Där tog man ut de de spelare som gjort lagets alla sex mål så långt. Bourdieu kom upp i tre, Dufour i två och Thiney gjorde ett.

First Vienna hjälps knappast av att de har med hela sju spelare i Österrikes trupp på U20-VM i Colombia. Den turneringen är inne i andra gruppomgången, och det finns anledning att återkomma till den. För det är ganska många spännande spelare i de olika trupperna. Och matcherna går att se gratis på Fifa+. Ett av lagen som är med är alltså Österrike. Det är första gången överhuvud taget som landet har kvalat in till en VM-turnering på damsidan.

Och man vann sin öppningsmatch med 2–1 mot Ghana. Jag såg delar av matchen och kollade då lite extra på spelarna från First Vienna. Jag tyckte att 18-åriga mittbacken Sarah Gutmann så spännande ut. Innermittfältaren Magdalena Rukavina visade upp läcker bollbehandling och 18-åriga yttern Hannah Fankhauser blev historisk genom att göra Österrikes första mål någonsin i en Fifa-turnering.

First Vienna hade definitivt behövt den trion mot Paris FC. För det var ju alltså aldrig nära någon skräll här på bilarenan i Linköping. Paris fick fart igen med tre minuter kvar av ordinarie tid. På slutet gjorde man ytterligare tre mål, vilket gjorde att matchen slutade hela 9–0.

En skräll blev det däremot i London där norska Rosenborg vann en rysare mot Atletico Madrid efter straffläggning. Det var en match där Atletico såg ut att vinna under ordinarie tid, men där Rosenborg kvitterade på slutet. I förlängningen var det tvärtom, då kvitterade Atletico precis på slutet. Rosenborg vann sedan straffarna, och nu får man högst sannolikt möta Arsenal i nästa match på lördag. Att möta Rosenborg istället för Atletico är säkert inget som Jonas Eidevall, Stina Blackstenius, Rosa Kafaji och de andra i Arsenal gråter över.

Under onsdagskvällen har Kif Örebro besegrat Linköping med 2–1 och klivit upp ovanför nedflyttningsstrecket för första gången sedan omgång 1.

Linköping skall kvala mot Champions League om en vecka. Därför hade man flyttat sin match i omgång 18. Det var en rätt jämn match, som kunde ha gått i båda riktningar. Men Örebro hade störst behov av poängen, och lyckades alltså kämpa till sig alla tre.

LFC har mycket att kämpa med den närmaste veckan om man skall ha någon framgång i UWCL. Dagens insats lär inte ha skrämt någon av motståndarna i kvalet. För tillfället känns nämligen Linköping rätt uddlöst. En liten ljusglimt i dag var att det nederländska anfallsförvärvet Eshley Bakker hoppade in och gjorde ett riktigt snyggt mål.

Örebrotränaren Rickard Johansson överraskade med att ställa Saga Andersson i målet i dagens match. Det förvånade mig lite, för när jag har sett henne i F17/07-landslaget har jag inte tyckt att hon hållit tillräckligt bra klass i luftrummet vid hörnor och inlägg. Men unga spelare kan ju ta stora steg på kort tid. Och talangen klarade i alla fall dagens match på ett alldeles utmärkt sätt.

Sedan jag skrev mitt senaste inlägg har damallsvenskan i praktiken avgjorts. FC Rosengård vann måndagens toppmatch mot Häcken med 1–0. Jag jobbade i måndags och har bara sett höjdpunkter från Malmö IP. Utifrån det klippet är Momoko Tanikawa tilllbaka i den form hon hade i början av serien. För den unga japanskan verkar i princip ha varit inblandad i allt som hemmalaget skapade.

Segern innebär att Rosengård är väldigt nära SM-guldet. Så nära att det känns avgjort. Som att Häcken och Hammarby nu fullt ut kan koncentrera sig på att försöka kvala in till Champions League. Och förstås om att inbördes slåss om den damallsvenska andraplatsen.

Eftersnacket till toppmötet har dock inte handlat om fotboll, utan om dödshot – riktade direkt mot en spelare och dennes familj. Det låter förstås otroligt allvarligt. Och tråkigt. Rosengård undanhöll spelarna från media efter den viktiga toppmatchen, och man har stängt sina träningar efter det. Vad jag har sett är dock planen att man skall spela kommande matcher enligt spelschemat.

Kif Örebro åkte på en otroligt tung 1–0-förlust borta mot BP i dag. Stockholmarna har nu två raka segrar efter sommaruppehållet – det är sex poäng som tagit laget upp i damallsvenskans huvudklunga. Avståndet ner till kvalstrecket är nu åtta poäng.

Innan jag släpper BP måste jag berömma deras retrodräkter. Laget spelade i riktigt snygga tröjor i dagens match.

Jag kikade lite från och till på matchen. Min bild var att Kif Örebro totalt sett var lite bättre. Men närkingarna gjorde inte mål på sina superchanser före paus. I stället mer eller mindre gav mittbacken Aslaug Sigurbjörnsdottir bort ett mål. Isländskan tappade bollen till Wilma Wärulf i eget straffområde. Sådana misstag har man inte råd med i täta matcher.

Förlusten innebär att Kif Örebro får vara väldigt lyckligt om man kan ta sig upp på kvalplatsen. För nu luktar det rejält av nedflyttning kring Kif. I Närke är för övrigt frågan om samgående mellan Kif Örebro och Örebro SK återigen högaktuell.

Kif Örebro har på senare år i princip varit lika förknippat med ekonomiska problem som med fotboll. Så långt jag kan minnas har det större eller mindre varit kris varenda år. Och det är inte över. I förra veckan berättade P4 Örebro att Kronofogdemyndigheten under sommaren hade utmätt drygt 400 000 kronor från klubben. Oron påverkar förstås också det sportsliga. I vintras fick Kif i princip bygga om truppen från grunden. Elva spelare anslöt och 14 lämnade. I sommarfönstret har man nu tappat vårens succéspelare Ashley Barron.

Under året har det pågått en utredning om Kif Örebros framtid. I veckan meddelades att den utredningen nu går in i ett nytt skede där man fördjupar dialogen med Örebro SK om eventuell samverkan i flick- och damfotbollen.

Kif Örebro har spanat mot Örebro SK tidigare. När ÖSK sommaren 2020 startade eget damlag genom att ta över ÖSK Söder tyckte Kif-ledningen att ÖSK och Kif borde ha gjort en mer ingående undersökning av ett eventuellt samgående. Dåvarande Kif-ordföranden Fredrik Stengarn var besviken över att den utredningen inte genomfördes. Han sa så här till Nerikes Allehanda:

”Jag tror att det hade varit bra att göra det, så att vi en gång för alla kunde ha sagt: ”Nu har vi gjort jobbet.” Så att vi nästa gång frågan väcks kunde sagt: ”Vi har gjort en utredning som gick till botten med frågan och kom fram till att det var bäst för båda klubbarna att vara var för sig.” För nu har vi krasst bara gissningar, spekulationer och en känsla av att det här är den bästa lösningen för båda klubbarna. Men vet vi ju inte det.”

Fyra år senare görs den utredningen. Jag har inte sett vad den kommit fram till. Men spontant känner jag att den nuvarande situationen rent sportsligt är klockren för Örebro som stad, och Närke som region. För unga talanger går det inte att ha bättre förutsättningar än en satsande klubb i damallsvenskan och en i elitettan.

Nu ligger ju i och för sig båda lagen i botten av sina serier, och riskerar nedflyttning. Men det är ändå utmärkt för den lokala damfotbollen att områdets talanger har två elitklubbar att sikta mot. Ekonomiskt har ju däremot läget i Kif i princip varit ohållbart under en längre period. Ett samgående skulle i så fall göras av ekonomiska skäl. För att uppnå större stabilitet.

För det är stabilitet man kan nå. Däremot har jag väldigt svårt att tro att en sammanslagning skulle leda till en större satsning på fotbollsspelande tjejer i Örebroregionen.

Jag kollade lite på de båda klubbarnas ekonomi. 2023 hade Kif Örebro intäkter på 13,2 miljoner kronor, och Örebro SK fick exklusive spelarförsäljningar in 33,3 miljoner kronor. Jag vet inte hur mycket av de pengarna som gick till damlaget, som då var i ettan.

I år är alltså ÖSK i elitettan, och där är det ganska vanligt att klubbarna har kostnader på mellan tre och sju miljoner kronor. Säg att man satsar fyra miljoner kronor på damlaget. Då läggs det i år totalt cirka 17 miljoner kronor på elitsatsningar inom damfotbollen i Örebro.

Jag har som sagt väldigt svårt att tro att en sammanslagning skulle ha samma ekonomi. Sammanslagningar innebär ju nämligen sällan att det jobbas dubbelt så hårt. Tvärtom är det vanligare att den totala arbetsinsatsen halveras. Jag kan tänka mig att budgeten för lokal damfotboll går under tio miljoner vid en sammanslagning.

Det är inte heller säkert att laget blir bättre. Som en gammal kollega brukade säga: ”Slår du ihop två division 4-klubbar får du en division 4-klubb.” Och det är ju inte jättelätt att hitta några sammanslagningar som lyft och blivit bättre än ursprungsklubbarna.

Vi får se vart allt tar vägen kring damfotbollen i Örebro. I dag har vi för övrigt sett ytterligare en 1–0-seger i damallsvenskan. Selina Henriksson gjorde ett klassmål när Piteå tog tre sköna poäng, och samtidigt tillfogade Kristianstad klubbens tredje förlust på de fyra senaste omgångarna.

Vi har också fått se en liten skräll i elitettan. Umeå IK föll med 2–1 hemma mot ett IK Uppsala Fotboll. Därmed är Malmö FF nu för första gången uppe på damallsvensk plats efter en färdigspelad omgång. Och alltmer talar för att det blir Alingsås och MFF som går upp.

I dag var det östgötaderby mellan Linköping FC och IFK Norrköping. 2474 åskådare tog sig till den anläggning som internationellt heter Linköping Arena. Fast det hade varit bättre om några av de där 2474 hade stannat hemma.

För det är ju tyvärr så att ju större kopplingen blir mellan herrallsvenskan och damallsvenskan, desto mer elände får vi på läktarna. Och i sociala medier.

Inför båda årets östgötaderbyn har Norrköpingsfans hånat Vilma Koivisto, som ju bytte just Peking mot LFC efter förra säsongen. Det har skrivits så mycket om mittfältaren på Twitter att hon har trendat inför båda matcherna.

Väldigt många Pekingfans verkar tycka att det är roligt att håna före detta spelare. De verkar tro att supporterskap i första hand handlar om hat och hån. Men support borde ju handla att stötta. Och det hade ju varit väldigt mycket trevligare om de så kallade Pekingfansen hade hittat positiva skäl att få några av de egna lagets spelare att trenda på Twitter.

Det hade även varit väldigt mycket trevligare om Pekingfansen hade struntat i att kasta saker på motståndarspelarna.

Linköpings lån från Chelsea Aimee Claypole stod för en riktig succédebut. Bara ett par minuter efter att hon byttes in gav hon sitt lag ledningen med 1–0.

Svaret från gästernas så kallade supportrar var att kasta saker mot den 18-åriga anfallstalangen. Bland annat var hon måltavla i Viaplays halvtidsintervju.

Här snackar vi förstås om ett grovt felaktigt inkast från någon som inte bör få se idrott på plats på väldigt länge. Claypole själv tycktes ta det hela med lugn. I varje fall i halvtidsintervjun. Jag ser även en rubrik i Corren där talangen pratar om en fientlig miljö.

En som stämde i bäck rejält var LFC:s sportchef Mia Eriksson. Till SVT sa hon:

”Jag har så jävla svårt att begripa att det ska vara så in i helvete svårt att bete sig. Och människor i grupp när det gäller fotboll, att sådana incidenter ska behöva hända.”

Och:

”Jag kommer aldrig acceptera människor som säger att vi måste räkna med sådana saker när damfotbollen växer och får större publik. Vi ska inte acceptera det, det finns ingen anledning.”

Jag är som ni förstår på Erikssons sida. Här handlar det om att ha nolltolerans mot herrfotbollens avigsidor. Om att damfotbollen är tydlig med att hålla borta skiten från arenorna.

Det spelades ju fotboll på bilarenan i Linköping också. Matchen slutade 2–2. Samma resultat var det i slutminuterna mellan AIK och Vittsjö när jag började kolla på bottenmötet. Då stod gästerna för ett vilje- och segermål som innebär att man har skapat sig lite andrum i botten. Avståndet ner till AIK på kvalplats är nu sju poäng.

AIK ledde i paus. Och utifrån vad jag hört om matchen, och utifrån det här klippet med höjdpunkter, så borde AIK ha dödat matchen tidigt i den andra halvleken. Istället bjöd man in Vittsjö på slutet. Och då visade skåningarna att man inte har för avsikt att slåss i någon nedflyttningsstrid.

Under söndagen möts BP och Kif Örebro i ett nytt glödhett bottenmöte. Där får vi en indikation om hur många lag som kommer att slåss kring de nedre strecken. Om BP vinner talar det mesta för att det blir en kamp mellan AIK och Örebro om att få chansen att kvala sig kvar i högsta divisionen.

Tyvärr har man ju under lång tid kunnat dra ett likhetstecken mellan damfotboll och svag ekonomi. I dagarna har det kommit varningssignaler från Oslo och Lyon.

Ett par mil utanför Oslo ligger Lilleström, där LSK Kvinner hör hemma. Efter 16 omgångar ligger laget som tränas av den tidigare Ajax- och Borussia Dortmundstjärnan André Bergdølmo och bland annat innehåller svenska Amanda Johnsson-Haahr på fjärde plats i toppserien.

Men ekonomiskt har det inte gått lika bra för klubben som tidigare har hetat Setskog/Høland FK och Team Strømmen. Sedan 2010 har man hetat LSK Kvinner och haft en koppling till den klassiska herrfotbollsklubben Lillestrøms SK. Men det har tydligen inte varit någon succé. Sedan förra hösten har det istället diskuterats en sammanslagning med Lørenskog IF.

Lørenskog IF håller numera till i tredjedivisionen både på herr- och damsidan. Men herrlaget spelade i tippeligan 2002 och har många år i andradivisionen bakom sig. Det är således också en rätt klassisk herrfotbollsklubb.

I höstas skrev LSK och Lörenskog på en avsiktsförklaring om att göra en sammanslagning den 1 januari 2025. Men i veckan backade Lörenskog ur eftersom man bedömer att LSK:s ekonomi är alldeles för dålig.

Och i går hade NRK en artikel om att LSK Kvinner är så illa ute att ordföranden till och med funderar på att dra ur laget ur toppserien under pågående säsong.

LSK vann norska ligaguldet sju gånger och cupen fem gånger under perioden 2012–2019. Nu står man alltså på ruinens brant.

Exakt vilka summor det handlar om i den norska toppklubben är oklart. Däremot har det i dagarna meddelats att Europas största damfotbollsklubb under 2000-talet Olympique Lyonnais saknar nästan en miljard kronor för att klara den franska ligans ekonomiska krav.

I förstaläget slår den akuta krisen mot klubbens herrlag, där i princip samtliga spelare nu är till salu. Men det känns osannolikt att damlaget kommer att gå oberört genom det här. Vi får se om och hur damsatsningen påverkas.

I övrigt i veckan noteras nyheten från USA att NWSL som första större amerikanska liga lägger ner draftsystemet. Det känns ju på många sätt rimligt eftersom systemet binder spelare till klubbar som de kanske inte vill representera.

I damallsvenskan är vi inne i en väldigt spännande period. I onsdags vann Häcken mot Hammarby i måstematchen mellan de båda utmanarna om SM-guldet. Och på måndag väntar en väldigt avgörande match i vår högsta serie.

Om suveräna serieledarna Rosengård vinner mot Häcken lär det inte bli någon mer spänning i den damallsvenska toppen i höst. Då har Rosengård ett så stort försprång att det bör vara avgjort.

Men om Häcken vinner på Malmö IP kan det komma in lite spänning i det hela. Och man undrar ju om Rosengårds storförlust mot Nordsjælland betyder. För det damallsvenska ledarlaget föll ju i tisdags med klara 6–3 mot det danska mästarlaget.

Det intressanta var att Rosengård startade relativt ordinarie, men ändå låg under med 3–2 i paus. I våras släppte ju Malmölaget bara in fyra mål på 15 omgångar. Tre insläppte på en halvlek är ju illavarslande. Vi får se om den här träningsmatchen bara var ett tillfälligt bottennapp – eller om Rosengård tappat vårens flyt.

I övrigt i helgen är bottenmötet AIK–Vittsjö den sportsligt intressantaste matchen. Efter BP:s skrällseger mot Djurgården är det ju numera Vittsjö som ligger närmast ovanför kvalstrecket, medan AIK ligger under.

Noterbart är att Vittsjö har slutat att göra mål. Senast laget gjorde mål i damallsvenskan var mot Trelleborg den 26 maj. Sedan dess har man gått mållöst av sju raka matcher i damallsvenskan. I tre av de sju har man också hållit nollan, vilket inneburit att man fått med sig en poäng. Men om Vittsjö skall få arbetsro krävs det att man spräcker nollan på Skytteholm i morgon.

I morgon är det även ett hett östgötaderby mellan Linköping och Norrköping.

I natt var det avspark i nya amerikanska toppligan USL Super League. Upplägget för amerikanska ligor är ju inte som vi är vana vid här i Europa med olika divisioner samt upp- och nedflyttning.

I USA kan man, om man får förbundets godkännande, starta en ny högstaliga. Och det är precis vad som har hänt. USA har nu två högstaligor i NWSL och USL Super League. Det är ju i NWSL alla landslagsspelare håller till, och den har självklart högre status. Men för amerikansk damfotboll är det förstås fantastiskt att det dyker upp en ny proffsliga som kan ta hand om all den talang som lämnar collegefotbollen.

I premiärupplagan av USL Super League återfinns åtta lag. Fyra av dem hade premiär i natt. Carolina Ascent från Charlotte vann med 1–0 mot DC Power, medan det blev kryss mellan Spokane Zephyr och Fort Lauderdale United.

Vid en snabbkoll av de fyra lagens matchtrupper hittar jag flera spelare som varit i Sverige. Anfallaren Katrina Guillou i DC Power, anfallaren Taryn Ries i Spokane Zephyr, målvakten Cosette Morché och anfallaren Jasmine Hamid i Fort Lauderdale United känner man igen från Piteå/Hammarby, IK Uppsala, Eskilstuna och Häcken.

Det pratas ju mycket om den fantastiska utvecklingen inom europeisk damfotboll. Men faktum är ju att den allra mest spännande och hållbara utvecklingen är den som sker i USA.

I Europa är det herrfotbollen som betalar för damfotbollen på allra högsta nivå. De europeiska toppklubbarnas damlag har ofta rätt låga publiksiffror, och lagen kostar betydligt mycket mer än vad de drar in. Det borde förstås vara ohållbart, men funkar eftersom det finns ett tryck på stora herrfotbollsklubbar att även satsa på tjejer. Och klubbar som omsätter många miljarder har råd att lägga 100 miljoner kronor på sitt damlag.

I USA ser det väldigt annorlunda ut. Visst finns det även där proffsklubbar med koppling till herrfotbollen. Men i princip står alla amerikanska proffsklubbar på egna ben.

Båda de senaste två åren har NWSL totalt nått över en totalpublik på en miljon åskådare. I fjol blev snittet för första gången femsiffrigt. De 132 matcherna sågs i snitt av 10432 personer. Högst snitt hade Hanna Lundkvists och Sofia Jakobssons San Diego Wave med otroliga 20718. Sämst hade Chicago Red Stars med 4848.

Som jämförelse hade Hammarby bäst snitt i damallsvenskan i fjol med 4043 personer per match. Och det är inte så att det är subventionerade priser i NWSL. Jag kollade priserna för San Diego Waves nästa match. De billigaste platserna kostar 150 kronor, medan de bästa går på över 400 kronor.

I år spelar 14 lag i NWSL, och antalet ökar sakta men säkert. Till säsongen 2026 skall Boston ha ett lag igen. Som sagt startar USL Super League med åtta lag. Till nästa år förväntas fyra nya lag ansluta. Och ytterligare fem klubbar arbetar på att ansluta. Det skulle kunna innebära att USA inom ett par år har över 30 proffsklubbar.

Med undantag för Dallas Trinity FC, som huserar på gigantiska Cotton Bowl med kapacitet för 90000 personer, spelar lagen i USL Super League i allmänhet på mindre arenor än lagen i NWSL. Det gör att det troligen inte kommer att bli lika höga publiksiffror i den nya ligan. Premiärdagen blev dock succéartad med två utsålda matcher. Carolina Ascent fyllde alla 10500 platser på sin arena i Charlotte och arenan i Spokane i nordvästra USA tog in maximala 5500 åskådare.

Vi i Norden kan se matcherna från USL Super League gratis på ligans Youtubesida. Här är en länk.

Hammarby fick en drömstart på höstsäsongen. Fast jag var ändå inte jätteimponerad av laget i 3–0-segern hemma mot Linköping.

Det började väldigt bra för Bajen. Redan i fjärde minuten spräckte man mycket turligt nollan hemma (?) på Grimsta. En smart hörnvariant avslutades med ett svagt skott från Emilie Joramo. Den lösa bollen ändrade dock riktning på Vilma Koivisto och rullade in i mål.

Sedan följde en halvlek som båda lagen verkade rätt missnöjda med. Linköping försökte hela tiden med ett uppbyggnadsspel präglat av korta passningar. Det var något som man inte klarade av. De första 35 minuterna tappade man hela tiden bollen mitt på egen planhalva.

Det som räddade LFC kvar i matchen var att Hammarby visade en anmärkningsvärd oförmåga att omsätta de många fina bollvinsterna i egna avslut. Visst hade man tre–fyra chanser att även göra 2–0. Men jag förstår att Jonna Andersson var missnöjd i Viaplays halvtidsintervju, även om jag inte håller med om hennes kritik av presspelet – för det hade ju varit bra.

Det var som var mindre bra var ju det som hände, eller inte hände när Bajen vann bollen. För trots att halvleken i stort sett spelades på offensiv planhalva kändes hemmalaget uddlöst.

Linköping kom lite högre under halvlekens sista tio minuter. Men jag tycker nog ändå att man tidigt borde ha bytt till ett annat spelsätt i uppbyggnadsfas. Det är berömvärt att försöka spela sig fram. Men jag tycker att det är ännu mer berömvärt att kunna inse sina begränsningar.

Men Linköping skall ha beröm för sina justeringar i halvtid. Efter paus var nämligen LFC mycket bättre. Då visade dock Hammarby upp lite effektivitet. Men fram tills Smilla Valotto gjorde 2–0 i 77:e minuten tycker jag att östgötarna faktiskt var det lite bättre laget. På slutet hade däremot mästarna god kontroll, och kunde ha gjort något mål till.

Cathinka Tandberg kom in och gjorde ett mål. Och känslan är att hon snart är förstaforward i Hammarby. Jag tyckte mig direkt se att hon har ett mycket bättre rörelsemönster i straffområdet än konkurrenten Ellen Wangerheim. Risken är uppenbar att den senare kommer att få följa stora delar av höstsäsongen från bänken.

För Bajen innebar tremålssegern att man går upp på andraplatsen, ett mål före Häcken. Just Häcken väntar på onsdagen i otroligt viktigt hemmamöte. För göteborgarna avgörs i princip den damallsvenska säsongen under kommande nio dagar. Utöver matchen på Kanalplan på onsdag skall ju Häcken till Malmö för att möta Rosengård nästa måndag.

Apropå Malmö har MFF idag tagit tre blytunga poäng i elitettan. Det har ju varit viktiga streckmatcher både i botten och toppen av näst högsta divisionen. I botten vann Lidköping under fredagskvällen med 1–0 hemma mot Jitex. Det är ett resultat som innebär att Mölndalslaget nu är riktigt illa ute i nedflyttningsstriden. Visst är det rätt långt kvar av serien. Men känslan är ändå att nästa lördags hemmamatch mot Sundsvalls DFF är lite vinna eller försvinna för Jitex.

I toppen skapade tabelltrean Malmö hela tiden mest i bortamötet med tvåan Umeå IK. Men i paus var det ändå hemmaledning efter att UIK utnyttjat en försvarsmiss i MFF.

Efter paus lyckades dock skåningarna vända, och till slut vinna med 3–2. Segermålet nickade Nellie Lilja in i tomt mål efter att Umeås målvakt Tea Lundmark varit ute och hängt tvätt på en hörna. Jag hade fokus på den damallsvenska matchen på Grimsta, men kollade med ett öga på toppmötet i Umeå.

Och det var ingen tvekan utan att Malmö FF vann rättvist. Dock måste man ju säga att det var lite tråkigt att fyra av målen delvis kom på mer eller mindre grova misstag. Malmös kvittering till 1–1 var exempelvis ett självmål och Umeås kvittering till 2–2 var en grov målvaktstavla.

Resultatet innebär att det i skrivande stund bara skiljer tre poäng mellan serieledande Alingsås och trean Malmö FF. Dock har Alingsås en match mindre spelad, de tar emot Eskilstuna i morgon.

Känslan är att Malmö nu är det starkaste laget, och att man kommer att ta en av de där två direktplatserna till damallsvenskan. Och att det således blir en kamp mellan Alingsås och Umeå om den andra.

Under söndagen tjuvstartade den damallsvenska höstsäsongen med matchen Kristianstad–Norrköping. Det var en match där gästerna fick tre poäng mer eller mindre till skänks.

Jag såg och imponerades stort av Kristianstad när de kryssade borta mot Häcken den 30 juni. Då tänkte jag att KDFF absolut kunde vara en utmanare om de tre svenska platserna i nästa års Champions League.

Sedan dess har det orange laget från nordöstra Skåne två raka förluster mot Norrköping, och hoppet om topp tre har minskat rätt rejält. Och det var ett helt annat KDFF jag såg i går.

Jag missade starten av matchen, och började kolla efter 25 minuter. I princip var det första jag såg hur målvakten Moa Olsson tappade bollen i eget målområde så att Norrköping kunde göra 2–0. Och minuter senare gick KDFF-försvaret bort sig helt på ett inkast, och det var 0–3.

I paus fick jag sedan se att KDFF hade givit bort en straff redan i fjärde minuten när Sofia Reidy fick hjärnsläpp och trodde att det var inspark när bollen var i spel. Backen tog bollen med handen, och gav Peking chansen att ta en tidig ledning. Alla de här situationerna kan man se på det här klippet med höjdpunkter.

Båda de två första målen gav alltså KDFF bort i eget målområde. Skåningarna reste sig aldrig efter de här misstagen. Norrköping vann säkert med 3–1 utan att jag kan säga att de imponerade. Men plötsligt är Peking femma, bara tre poäng från bronsplatsen.

Internationellt hajade jag till lite när jag såg en av Manchester Uniteds ägare, Jim Ratcliffe, uttala sig i The Times om att man kastar ut damlaget i byggbaracker under den tid som herrlagets del av träningsanläggningen byggs om. Ratcliffe kallade det en pragmatisk lösning, och tillade:

“The men’s team make £800 million, the women’s team cost £10 million.”

Översatt till svenska kronor säger han alltså att herrlaget drar in 10,7 miljarder, medan damlaget kostar 135 miljoner. Det är ju förstås ingen jätteskräll. Jag har fortfarande inte läst om att en enda av de europeiska toppklubbarna inom damfotbollen skulle gå ihop ekonomiskt över tid.

Men nog hajar man till när man ser siffrorna? Och man förstår ju varför svensk damfotboll på klubbsidan halkar efter när mittenlag i engelska WSL årligen går back på sina satsningar med niosiffriga belopp.

Det stod tidigt klart att ytan bakom Brasiliens högerback Lauren Costa var USA:s bästa anfallsalternativ i OS-finalen. Och det var just i den ytan som det avgjordes. Därifrån kom amerikanskornas guldmål.

Finalen avgjordes i slutet av den 57:e minuten. Efter elva rätt intetsägande minuter klev just Lauren fram och bröt. Sedan slog hon en svag passning in i mitten. Där i mitten hade ju Emma Hayes den här dagen valt att sätta en extra bollvinnare. Bollen hamnade hos just den extra bollvinnaren – PSG:s Korbin Albert.

Hemmaspelaren, finalen avgjordes ju på PSG:s hemmaplan Parc de Princes, gjorde det självklara. Hon satte omgående in en djupledsboll på ytan bakom Lauren. Där fick Mallory Swanson motorväg fram mot målet. Swanson gjorde inget misstag utan rullade lugnt in det mål som skulle bli OS-guld värt.

Men USA kunde ha gjort fler mål. För i de tio första minuterna efter 1–0 tappade Brasilien allt, och USA:s snabba forwards erbjöds chans på chans att komma rättvända i djupled. Under den perioden hade Trinity Rodman och Sophia Smith varsin 100-procentig målchans.

Men från 66:e minuten och fram till att Tess Olofsson blåste av i början av den 103:e så noterade jag bara en enda målchans i matchen. Den hade Brasilien och Adriana. Men hennes nick räddades fint av underskattade Alyssa Naeher.

Den amerikanska målvakten gjorde en väldigt stark turnering. Men jag kan inte förstå varför hon tilläts att lägga sig ner på marken och krama bollen efter att hon plockat enkla inlägg? Den typen av agerande ser man numera från typ alla målvakter som spelar i ledande lag. Personligen tycker jag att det skänker ett löjets skimmer till fotboll som idrott. För om samma målvakt spelar i ett lag som ligger under behöver den nämligen aldrig lägga sig ner på marken när den plockat ett enkelt inlägg.

Det var en parantes. Tillbaka till OS-finalen. Brasilien dominerade ju den första halvleken. Den andra gick lika klart till USA. Amerikanskorna hade nästan total defensiv kontroll.

Brasilien var nära, och därmed väldigt besviket efter slutsignalen. Samtidigt måste man ju säga att laget totalt sett har överpresterat. Det är ju faktiskt bara ett år sedan man gjorde fiasko i VM-slutspelet i Australien. Notera att Pia Sundhages lag då tog fyra poäng, men åkte ut som grupptrea. I år tog Arthur Elias lag bara tre poäng i gruppspelet – men gick vidare som grupptrea.

I slutspelet har Brasilien växlat upp och gjort tre riktigt starka insatser. Det räckte till ett silver med guldkant. Men för Marta blev det alltså en ny finalbesvikelse. Världsstjärnan med svenskt pass byttes in i finalens 61:a minut. Hon ersatte första halvlekens bästa spelare, Ludmila. Tyvärr för Brasilien tappade man spets och kvalitet när Atletico Madridanfallaren lämnade planen.

För ärligt talat gjorde Marta en svag final. Hon hade ett hyfsat inspel. Annars hamnade inte bollarna där de borde. Bland annat slog hon en usel frispark från kanonläge. Ett på alla sätt tråkigt avslut på den högsta landslagsscenen för tidernas bästa spelare.

För Emma Hayes och hennes amerikanska landslag blev det bästa möjliga avslut på en turnering där man vann alla sex matcherna – fyra under ordinarie tid och två efter förlängning. Man släppte inte in ett enda mål i slutspelet på 330 spelminuter. Starkt.

USA var turneringens bästa lag. Och trots att Hayes gick stenhårt på 13 spelare så både orkade man, och klarade sig utan skador. Naeher är nämnd. Backlinjen var stabil genom hela turneringen, med Girma som lysande stjärna. Sedan måste ju anfallstrion Rodman, Smith och Swanson nämnas. De gjorde totalt tio mål. Swansons guldmål innebär att hon gjorde fyra och slutar delad tvåa i skytteligan med Barbra Banda. Vinner gör Marie-Antoinette Katoto på fem fullträffar.

När Tess Olofsson blåste av för halvtid i OS-finalen zoomade bildproducenten in en vilt klappande Tom Cruise. Han klappade knappast för att hans USA gjort en superhalvlek.

För de första 45 minuterna gick ganska klart till Brasilien. Jag hade i och för sig bara 3–1 i 100-procentiga målchanser. Men medan amerikanskorna inte hade mer än den där chansen så gjorde Brasilien även ett klart, men knappt offsidemål. Och så hade man ytterligare fyra–fem fina anfall. En gång kollade VAR om Orlando Prides Adriana skulle få straff efter en duell med Naomi Girma.

På pappret ställde Brasilien upp 3–4–3. Men i praktiken startade man mer i ett 4–4–2 där anfallaren Gabi Portilho utgick från högerkanten. Någon gång föll både Adriana och Gabi Portilho hem på kanten så att det blev 4–5–1. Men oftast försvarade man i 4–4–2. Det gör ju USA också.

Och båda lagen trycker fram sin vänsterkant i anfall och kör speluppbyggnad med trebackslinje. Brasilien hamnar nästan 3–2–5 i vissa lägen, och då är det ju livsviktigt att inte tappa bollen i fel ytor. Det har laget dock undvikit så här långt.

USA har däremot inte lyckats speciellt bra med sitt uppställda anfallsspel. Däremot har man ett enormt övertag i snabbhet mot Brasiliens högerback Lauren. Det var henne Mallory Swanson sprang ifrån när USA hade sin kanonchans.

Dock räddades Swansons skott av målvakten Lorena. I samma situation hade Brasilien tur att inte mittbacken Tarcianes våldsamma, och dåligt tajmade tackling ledde till amerikansk straff.

Men det var alltså Brasilien som var bäst. Hetast av alla var vänsterkantens Ludmila. Hon var fri redan efter 1.50. Men då var avslutet för svagt. I 16:e minuten skickade hon in en bomb bakom Alyssa Naeher. Men då var offsideflaggan uppe.

I ett tidigare inlägg spekulerade jag i om Marta skulle få starta OS-finalen på bänken, med tanke på hur bra Brasilien har spelat utan henne. Och så blir det. Legenden sitter på bänken trots att förbundskapten Arthur Elias gör två ändringar jämfört med de elva spelare som startade mot Spanien i semifinalen.

Ut går Angelina och Priscila, in kommer Adriana och Duda Sampaio. Det skulle kunna innebära följande formation: Lorena – Lauren, Tarciane Lima, Thais Ferreira, Yasmim Ribeiro – Adriana, Vitoria Yaya, Duda Sampaio, Ludmila – Gabi Porthilho, Jheniffer.

Jag läser för övrigt på en del ställen att det är Martas sista landskamp. Jag har läst att hon har sagt att hon gör sitt sista år i landslaget, men inte att hon skall sluta direkt efter OS. Oavsett är det ju hennes sista landskamp på den stora världsscenen.

Emma Hayes har i princip jobbat med samma elva spelare i sin startuppställning under OS-turneringen. Men i finalen är inte Rose Lavelle med i startelvan. Hon ersätts av mer defensiva Korbin Albert.

Det innebär sannolikt att USA kommer att spela så här i försvar: Alyssa Naeher – Emily Fox, Naomi Girma, Tierna Davidson, Crystal Dunn – Trinity Rodman, Sam Coffey, Albert, Mallory Swanson – Lindsey Horan, Sophia Smith. I anfall lär Dunn och Swanson flytta upp varsitt steg på vänsterkanten och Rodman på högerkanten. Samtidigt lär Horan falla ner på mitten vilket kommer att skapa ett slags 3–4–3.

Domare är alltså svenska Tess Olofsson.

Och så påminner jag om att orken kan komma att bli en faktor. Det är 26 grader i skuggan, men vid avspark kommer i princip ingen del av planen att vara i skugga. Så det blir varmt för spelarna. Och som jag skrev i förra inlägget har USA gått mycket hårdare på sin startelva än Brasilien.

Vi får svenskt i OS-finalen för tredje turneringen i följd. 2016 och 2021 har ju vårt lag tagit sig fram till final. I år har vi förstås svenska medborgaren Marta. Men även domarna Tess Olofsson och Almira Spahic får chansen i guldmatchen. Olofsson som huvuddomare, medan Spahic och italienska Francesca Di Monte tar hand om varsin långlinje.

Bronsmatchen mellan Tyskland och Spanien slutade med att alla tyska spelare rusade fram till Ann-Katrin Berger. Det var en fullt rimlig reaktion efter ett slutspel där tyskorna försvarat sig igenom 330 minuter mot Kanada, USA och Spanien – och bara släppt in ett mål.

Berger blev straffhjälte i kvartsfinalen mot Kanada, och hon blev det på nytt i dag. Det var nämligen straffar som avgjorde bronsmatchen. Inte straffläggning, men straffar.

Tyskland fick sin straff mitt i den andra halvleken, när Cata Coll kom helt fel i en utrusning och sprang över Giulia Gwinn. Högerbacken, som i dag spelade yttermittfältare, reste sig och satte själv straffen.

Spanien fick sin straff i 97:e minuten, med bara cirka tio sekunder kvar av utsatt tilläggstid. Alexia Putellas tog hand om den. Eller skall jag skriva att Berger tog hand om den?

Strax efter att Berger räddat blåstes matchen av. Tyskland vann med 1–0 och tog hand om OS-bronset. Och Spanien har förlorat två raka matcher för första gången sedan 2019.

Totalt sett har jag sett för lite av matcherna i OS-turneringen för att kunna göra några djupare analyser av lag och spelare. Det har berott på flera olika saker, som att matcher gått samtidigt, att jag varit sjuk – och kanske framför allt på att det varit ett väldigt kul OS där många andra sporter har lånat uppmärksamheten. Bronsmatchen krockade ju exempelvis med en väldigt sevärd pingismatch mellan mäktiga Kina och lilla Sverige.

Men kort kan man väl ändå säga att ett skadedrabbat Tyskland överpresterat genom att ta bronset. Spelmässigt är man inte tredje bästa laget i turneringen. Men ett starkt försvar och lysande målvaktsspel kan leda långt i ett slutspel. Och Berger har som sagt varit lysande – turneringens bästa målvakt. Jag har även imponerats av Marina Hegering i mittförsvaret. Och offensivt har det mesta handlat om Jule Brand – som väl här har fått sitt riktigt stora internationella genombrott? 21-åringen har hela tiden varit på språng.

Spanien hade behövt en Brand. För när jag sett det spanska laget har de inte varit på språng. Det har varit alldeles för mycket sidleds- och bakåtpass. Och man har inte lyckats få Aitana Bonmati rättvänd i farliga ytor. Utan både Aitana och Alexia har mest haft bollen långt ifrån motståndarmålet.

Sedan skall det ju sägas att Spanien trots det stereotypa, långsamma spelet ändå borde ha tagit medalj i den här turneringen. Men målvakten Cata Coll darrade till i båda medaljmatcherna. Det har inte ens världsettan råd med.

I morgon gör USA och Brasilien upp om guldet. Normalt ser jag amerikanskorna som favoriter till 80–20. USA har vunnit de sju senaste mötena lagen emallen. Men en final är en final, och OS-programmet är ju tajt med sex matcher på 16 dagar för finallagen.

Så det borde vara två extremt slitna lag som möts. Men här har faktiskt Brasilien trumf på hand. Förbundskapten Arthur Elias har gått runt på många fler spelare än USA-coachen Emma Hayes.

De tre utespelare med mest speltid i Brasilien under OS är:

1) Tarciane Lima 404 minuter
2) Yasmim Ribeiro 353
3) Gabi Portilho 305

Kollar man det amerikanska laget har skickliga mittbacken Naomi Girma spelat alla 510 minuter. Och totalt har USA sju utespelare som har mer speltid i OS än Tarciane. Tionde utespelare på USA:s lista är den tidigare Göteborgsbacken Emily Sonnett med 355 minuter. Det är alltså bara en brasiliansk utespelare som har längre speltid än Sonnett i OS.

Normalt är fysiken en klar fördel för USA mot Brasilien. Men i den här finalen är det nog tvärtom. Jag håller trots allt Hayes lag som favorit. Men en mycket knapp sådan. Med tanke på vilket självförtroende brasilianskorna har byggt upp genom 4–2-segern mot Spanien så känns det faktiskt nästan som 50–50.

Finalen har avspark 17.00 och skall sändas på Kanal 5.

Slutligen noterar jag att vi under veckan har fått tråkiga nyheter om korsbandsskador på svenska spelare. Det handlar om supertalangen Inez Amcoff – ett tufft bakslag för Umeå IK i kampen på en damallsvensk plats. Dels på Spanienproffset Freja Olofsson, som fick sämsta möjliga start på sin tid i Madrid CFF.

På hemmaplan fortsätter det att hända saker i damallsvenskans silly season. Nu är det Hammarby som gör som Häcken tidigare och köper loss en nyckelspelare med kort kontraktstid kvar från en seriekonkurrent.

Det är Cathinka Tandberg som köps från Linköping. Norskan borde passa rätt bra längst fram i Bajens laguppställning. Förhoppningsvis hittar Martin Sjögren en lösning så att inte Ellen Wangerheim blir lidande, utan att hon kan få rejält med speltid i höst.

En annan notering är ju att Bajen nu har 13 utländska spelare på kontrakt. En av dem är utlånade Sara Kanutte Fornes. Men tolv är ändå tre fler än vad man får ha i damallsvenska matcher. Däremot kan fler användas i Champions League.

I OS blir det final mellan USA och skrällgänget Brasilien. Inte heller den här gången lyckades alltså världsmästarna följa upp VM-segern med att även ta hem OS. Spanien var rätt svagt i den match som blåstes av alldeles nyss och som slutade 4–2 till Brasilien efter närmare 18 minuters tilläggstid i den andra halvleken.

Kul att Sydamerikas stormakt är tillbaka på högsta nivån igen. Det är ett tag sedan. I och för sig var de ju i semifinal även i hemma-OS 2016. Men då vann Sverige efter straffläggning. Nu har Brasilien gjort som Pia Sundhage:s svenska lag gjorde för åtta år sedan – tagit sig till final efter att ha slutat trea i gruppspelet. I dag pressade och kontrade brasilianskorna sönder Spanien. Och för all del så bjöd ju målvakt Cata Coll på ett par av målen.

Det här innebär att Marta får en värdig avskedsmatch på den olympiska scenen. Frågan är ju bara om hon får starta när hon kommer tillbaka från sin avstängning. Brasilien har ju faktiskt gjort sina två bästa matcher utan legenden.

I den första semifinalen vann USA med 1–0 efter förlängning mot ett skadedrabbat tyskt lag. Redan innan turneringen försvann ju Lena Oberdorf. Nu saknade man två andra nyckelspelare i Alexandra Popp och Lea Schüller. Själv har jag varit däckad i feber under dagen.

Från det jag såg av matchen mitt i feberfrossa, handboll, bordtennis och friidrott gjorde Tyskland ändå en ganska jämn match mot Emma Hayes USA. Apropå den amerikanska förbundskaptenen tycker jag att hon gjorde ett stort misstag mot Australien i förra veckan. Det är ju varmt i Frankrike. Och spelschemat är tätt.

USA var redan klart för kvartsfinal inför den där Australienmatchen. Och i praktiken var även gruppsegern klar. Ändå valde Hayes att i princip spela ordinarie startelva i sista gruppspelsmatchen. Jag fattade det inte då, och jag förstår det fortfarande inte.

Jag tror att det kan finnas ett samband mellan trötta spelare och att det amerikanska anfallsspelet inte längre kännetecknas av samma fart och intensitet som i början av turneringen.

I förlängningen fick dock amerikanskorna bättre bett i djupled. Och segermålet i 95:e minuten var just ett djupledsmål där USA visade den där härliga farten. Mallory Swanson hittade in bakom den tyska backlinjen till Sophia Smith.

USA borde ha gjort något mål till i förlängningen. Men man är i final. Dock är ju känslan ändå att man nu har tvingats till två förlängningar som man kanske inte hade behövt om man sparat spelare. Något som kan bli kostsamt i finalen.

In i den har USA åtta spelare som har en total speltid i turneringen på mer än 430 minuter, vilket ju är rätt mycket.

Den förlängda lördagen. Så skulle man kunna kalla kvartsfinaldagen i OS-fotbollen. Det var upplagt för åtta timmars dramatik. Men i speltid blev det betydligt mycket mer än så.

USA, Spanien, Tyskland och Brasilien säkrade platser i medaljmatcherna. Men det blev väldigt mycket mer dramatik än vad jag, och många med mig, hade trott.

Här i Norge visade det sig vara mycket svårare än tidigare att få se någon damfotboll från OS. TV prioriterade friidrott och simning. Så det enda jag sett är egentligen höjdpunkter, och den långa andra halvleken av Frankrike–Brasilien.

I övrigt har jag hängt med via sociala medier. Det började med den förhållandevis korta matchen USA–Japan. Den var mållös efter 90 minuter. Men i förlängningen skickade Trinity Rodman upp den boll i bortre krysset som tog amerikanskorna vidare.

På sociala medier lät det som att USA ägde matchen. Men klippet med höjdpunkter visar ju lika många japanska målchanser.

Oavsett var det alltså USA som tog sig vidare. Man gjorde det med talangen Jaedyn Shaw i matchtruppen för första gången under OS. Shaw var ju mitt tips som turneringens skyttedrottning. Det visade sig att hon hade dragit på sig en skada under uppladdningen, och talangen ställdes därmed helt utanför 18-mannatruppen under gruppspelet. I dag satt hon på bänken under alla 120 minuter.

Shaw som skyttedrottning var alltså därmed ett riktigt dåligt tips. Min första utmanare var Aitana Bonmati, som gjorde mål i premiären.

Hon gjorde även ett mål i dagens kvartsfinal mot Colombia. Men det får Barcastjärnan inte tillgodoräkna sig i skytteligan. Det kom ju nämligen i straffläggningen. För Colombia var otroligt nära att göra det som ingen trodde – slå ut världsmästarna.

Efter mål av Mayra Ramirez och Leisy Santos hade Colombia 2–0 när det återstod en kvart av ordinarie tid. I 77:e minuten var sedan Ramirez helt fri, och kunde ha gjort 3–0.

Det visade sig vara en kostsam miss. Cirka två minuter senare kunde istället Jennifer Hermoso reducera. Och under tvåsiffrigt antal tilläggsminuter tryckte Irene Paredes in kvitteringen. Förlängningen blev mållös, vilket gjorde att allt avgjordes från straffpunkten.

Där började Cata Coll med att rädda första straffen, slagen av Catalina Usme. Sedan slog även Colombia en straff över, vilket innebar att Bonmati avgjorde till 4–2 redan i näst sista omgången.

Just 4–2 i straffläggning var även de siffror som tog Tyskland till semifinal. Matchen mot Kanada var mållös efter 90+30 minuter, vilket alltså innebar straffar.

Där blev Ann-Katrin Berger stor matchvinnare genom att rädda två straffar, de som slogs av Ashley Lawrence och Adriana Leon. Som grädde på moset var det just Berger som satte dit det tyska segermålet.

Den förlängda lördagens sista match var värdnationen Frankrikes möte med Brasilien. Där blev det ingen förlängning. Men matchen blev ändå väldigt lång. Jag såg alltså den andra halvleken. Innan dess hade Brasiliens målvakt Lorena Leite gjort som Cata Coll och Ann-Katrin Berger, alltså räddat en straff. Dessutom hade fransyskorna haft en boll i underkanten av ribban.

Även efter paus var det fransyskorna som hade bollen och länge även greppet. Men Brasilien fick ett superläge i mitten av halvleken när Corinthiansforwarden Gabi Portilho var helt fri från högerläge. 29-åringen sköt dock utanför bortre stolpen den gången.

Men i 82:a minuten fick Portilho en ny chans. Och tog den – till Marta:s stora glädje. Legenden satt avstängd på läktaren och såg chansen att få sin internationella karriär förlängd.

I 90:e minuten hade Gabi Portilho även ett tredje kanonläge. Den här gången gick skottet i stolpens insida, och ut. Ganska direkt efter visade fjärdedomaren upp en skylt som visade att det var minst 16 minuters tilläggstid.

Jag har länge tyckt att fotbollen bör fundera på att införa effektiv tid, 2×30 minuter. Det skulle garanterat minska allt maskande. Det skulle också göra det lättare för folket på arenorna att hänga med i matchtiden.

För internationellt stoppas ju klockan på 45.00 och 90.00. Under tilläggstiden har oftast varken åskådarna eller spelarna på planen någon aning om hur långt det är kvar av matchen. Det visade sig att tilläggstiden var 18.48 den här gången.

Sedan kunde Brasilien jubla över att de har förlängt sitt OS, och dessutom förlängt Frankrikes osannolika svit på att aldrig ta medalj i ett stort mästerskap. Snacka om att underpresetera över tid.

I mitt ursprungstips hade jag guld till Spanien, silver till Japan och brons till USA. Brasilien trodde jag skulle åka ut redan i gruppspelet. Man kan väl lugnt säga att jag totalt sett inte fått till några fullträffar i mina tips från OS-guiden. Men två av mina medaljörer är ännu kvar.

Och när det gäller skytteligan känner jag ändå att jag kan gömma mig bakom att alla spelarna i toppen faktiskt ingick i mina ”Håll ögonen på”. Alltså Marie-Antionette Katoto, Barbra Banda, Mal Swanson och Leah Schüller.

Slutligen noteras att semifinalerna Spanien–Brasilien och USA–Tyskland är matcher som redan spelats i turneringen. De slutade 2–0 respektive 4–1.