Om några timmar drar andra gruppspelsomgången i gång, och det är därmed hög tid att sammanfatta det som varit, och kolla fram mot de kommande matcherna.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det varit jämnare än befarat, vilket är kul. Kryssen mellan Frankrike och Jamaica samt mellan Kanada och Nigeria visar att de lite mindre lagen kan blixtra till. Vi har även sett knappa segrar för Australien, England, Nederländerna och förstås även Sverige.

Däremot noteras att inget av de lag som gör VM-debut ännu har lyckats göra mål. Vi får se vilken av debutanterna som blir första med att hitta målet. Här är mina tankar inför andra gruppspelsomgången:

Grupp A
Här står Nya Zeeland och Schweiz på tre poäng vardera. Det är måstematch för Norge mot Schweiz. Inför den ser jag att förbundskapten Hege Riise ser ut att peta Barcaduon Ingrid Engen och Caroline Graham Hansen. Engen hade en dålig premiär, men Graham Hansen var ju på många sätt Norges enda offensiva hot i öppningsmatchen.

Vad jag förstått så skall förklaringen vara att Riise spelade ihop sitt lag under en period där Graham Hansen stod utanför laget. Och nu skall förbundskaptenen försöka hitta tillbaka till ett vägvinnande spel med de spelare som var med under den perioden. Vi får se om det är ett segerrecept. För egen del tycker jag att det luktar lite panik.

Nya Zeeland har chansen att ta ett stort steg mot åttondelsfinal. Men jag kan inte säga att jag känner mig säker på hemmaseger. Mot Norge spelade Ferns helt utan press. Nu står de inför en match där många förväntar sig seger, vilket inte är helt lätt.

Det kan för övrigt bli en spännande avslutning på matchen i Wellington. Den nyzeeländska huvudstaden är den enda i landet som har någon form av fotbollskultur. Landets enda elitklubb är ju Wellington Phoenix, som spelar i Australiens A-league med både sitt herr- och damlag.

De har Sky Stadium som hemmaplan, alltså den arena som kallas Wellington Regional Stadium under VM. Supporterkulturen här säger att fansen tar av sig sina tröjor och vevar dem i luften med bar överkropp under matchens sista tio minuter – förutsatt att hemmalaget leder.

Vi får se om den traditionen även gäller för Ferns, om de leder efter 80 minuter i dag.

Noterbart för övrigt kring arenorna i Nya Zeeland är att de inte är byggda för fotboll, utan för cricket. Därför kommer publiken ganska långt ifrån planen. Men jag tycker ändå att jag haft rätt bra blick över spelet både i Auckland och Wellington.

Nya Zeeland–Filippinerna 50–30–20
Norge–Schweiz 40–30–30

Grupp B
Det här kan vara VM:s jämnaste grupp. Kanada och Christine Sinclair missade straff i öppningsmatchen och behöver nu ha en trepoängare mot Irland. Men lätt blir det inte. Minns att Sverige bara fick 1–1 mot irländskorna på Gamla Ullevi i VM-kvalet i fjol.

Mot Nigeria saknade Kanada viktiga Jessica Fleming. Nu verkar det som att Chelseaspelaren skall kunna vara med. Det är i alla fall positiva nyheter för OS-mästarinnorna.

Australien kommer att få spela utan Flemings lagkompis Sam Kerr även mot Nigeria. Vi får verkligen hålla tummarna för att Kerr snart är frisk. Ett VM-slutspel utan största affischnamnet är ju inget kul.

Kanada–Irland 50–30–20
Australien–Nigeria 65–25–10

Grupp C
Jag trodde att Zambia skulle kunna skrälla. Så blev det inte – utan laget åkte på en fet käftsmäll mot Japan. Nu talar allt istället för att Spanien och Japan lätt surfar till åttondelsfinal.

Japan–Costa Rica 65–25–10
Spanien–Zambia 70–22–8

Grupp D
Både Danmark och England tog faktiskt rätt turliga 1–0-segrar mot Kina och Haiti. Nu möts trepoängarna i toppmöte och förlorarna i måstematch i andra gruppomgången. Efter de första matcherna håller jag faktiskt Haiti som knapp favorit mot ett bollskickligt men till synes uddlöst Kina. Eller hittar notoriska målskytten Wang Shanshan rätt igen?

Danmark–England 20–30–50
Kina–Haiti 25–40–35

Grupp E
USA och Nederländerna möts på torsdag i gruppfinal, och i en repris på den senaste VM-finalen. Resultatet där är högintressant även för Sverige, eftersom det är lagen i grupp E som väntar i eventuell åttondelsfinal.

Portugal och Vietnam är i princip redan utslagna.

USA–Nederländerna 55–35–20
Portugal–Vietnam 40–40–20

Grupp F
Frankrike–Brasilien är en kul match på lördag. Den är även viktig, framför allt för fransyskorna efter att Jamaica blandat sig i striden om slutspelsplatserna. Frankrike såg inte speciellt vasst ut i öppningsmatchen och nu är risken stor att ett redan brandskattat lag även får klara sig utan viktiga Wendie Renard på lördag. Hon har problem med ena vaden.

Jamaica har en måstematch mot Panama i andra omgången. Där är Reggae Girlz klar favorit. Fast det är blytungt att storstjärnan Khadija Shaw är avstängd efter två (rätt billiga) gula kort i premiären. Kan den utvisningen kosta Jamaica chansen till avancemang?

Frankrike–Brasilien 30–35–35
Jamaica–Panama 65–25–10

Grupp G
Sverige och Italien har varsin uddamålsseger och möts nu i gruppfinal. Parallellt gör Sydafrika och Argentina upp om vilket lag som skall ha kvar hoppet inför sista omgången.

Noterbart är att Sverige inte vunnit mot Italien (under ordinarie tid) på tio år. Jag håller ändå vårt lag som ganska klar favorit.

Sverige–Italien 45–35–20
Sydafrika–Argentina 30–40–30

Grupp H
Här har Tyskland kört över Marocko och Colombia vunnit mot Sydkorea. Det är därmed väldigt mycket som talar för att det blir just Tyskland och Colombia som tar sig vidare ur den här gruppen. De möts också inbördes i den andra gruppomgången.

Noterbart här var att Lena Oberdorf satt på bänken i första matchen för tyskorna. Ytterligare en storstjärna vid sidan alltså. Oberdorf hade för övrigt ett gossedjur innanför sin träningsjacka.

Hos Colombia visade 18-åriga jättetalangen Linda Caicedo i premiären att hon har potential. Det blir spännande att se vad hon kan göra mot Tyskland.

Tyskland–Colombia 60–30–10
Sydkorea–Marocko 40–35–25

I de senaste mästerskapen har jag skrivit ihop riktigt långa och utförliga matchanalyser efter att ha sett om matcherna. Den här gången kan jag inte garantera lika många och långa analyser.

Vi får se hur det blir med tid och tillräckligt bra uppkoppling för att se om matcherna. I dag har jag lämnat Wellington och VM-bubblan för några dagar på Sydön. Efter några timmar på en gungande färja har jag valt att ta en lugn eftermiddag och kväll, och har hunnit se om Sverige–Sydafrika.

I stort känns de tankar jag hade i går fortsatt aktuella. Men här är lite tillägg.

Sverige–Sydafrika
Period 1: 1–15 minuter:
0–0 i mål
0–0 i målchanser
1–0 i hörnor

Sverige började väldigt bra på högerkanten, där Johanna Rytting Kaneryd spelades loss tre gånger de första tio minuterna. Men inte något av hennes inspel före paus nådde en gul spelare. Några av dem var inte ens nära.

Jag gillar JRK, och mina minnen av henne från Häcken är att hon hade ganska bra precision på inspel och inlägg. Däremot var hon sämre på avslut. Jag har inte sett henne så mycket i Chelsea senaste året. Men när jag har sett henne har hon haft sällsynt svårt att få sina avslut inom ramen. Och från den statistik jag fått mig tillskickad efter gårdagens match förstår jag att inte heller de dåliga inspelen var någon skräll.

Senaste säsongen hade Kaneryd bara kvalitet på 31 procent av sina inspel i straffområdet för Chelsea. Som jämförelse noterades Fridolina Rolfö för 96 procent högkvalitativa inspel i Barcelona. Här måste JRK höja sig både om hon skall kunna ta nästa steg i karriären och om Sverige skall kunna gå långt i den här VM-turneringen.

Sverige–Sydafrika
Period 2: 16–30 minuter:
0–0 i mål, totalt 0–0
0–0 i målchanser, totalt 0–0
1–0 i hörnor, totalt 2–0

Andra kvarten inleds med att en stressad Magdalena Eriksson slår en svag boll rakt upp i mitten. Den fångas av Refiloe Jane, som försöker sig på en lobb från långt håll. Det känns aldrig riktigt farligt, men ändå en signal om att man inte får bjuda Sydafrika på hur mycket som helst.

Efter att Sverige inlett med att bara anfalla till höger blir det nu även några vänsteranfall. Vid ett av dem är det nära att bli matchens första målchans när Stina Blackstenius får Jonna Andersson:s inlägg i magtrakten.

Sverige–Sydafrika
Period 3: 31–45 minuter:
0–0 i mål, totalt 0–0
4–0 i målchanser, totalt 4–0
6–0 i hörnor, totalt 8–0

Nu börjar det hända saker. Redan i 31:a minuten är det riktigt nära svenskt mål när Sydafrikas målvakt Kaylin Swart håller på att styra in ett inlägg från Filippa Angeldahl i eget mål.

Strax efter vill Angeldahl ha straff för hands på Hildah Magaia. Men efter VAR-konsultation väljer domarna att fria. Det känns som ett korrekt beslut.

Det här är en period där Sverige kommer till massor av hörnor. Två av dem blir riktigt farliga. Båda slagna av Jonna Andersson och avslutade av Amanda Ilestedt. Den första nickas utanför, den andra över. Efter den andra ser man hur Ilestedt vrålar ut en svordom i frustration.

På övertid är det Elin Rubensson:s tur att vara nära. Hennes skott går bara centimetrar utanför krysset. Chansen kommer efter ett fint vänsteranfall.

Notera alltså att trots att Sverige kört väldigt mycket till höger är det från vänster som de bästa anfallen kommit. Noterbart här är att det knappt varit några svenska spelvändningar ut mot vänster, utan att anfallen på den sidan kommit efter att Magdalena Eriksson i uppspelsfas satt ut bollen på Andersson.

En sista notering från halvleken är att Sydafrika valt att slå långa in- och utsparkar, och faktiskt vunnit bollen vid ganska många av dem. Med tanke på både Sveriges längdövertag och styrka i luftrummet borde långa in- och utsparkar passa det svenska laget väldigt bra.

Sverige–Sydafrika
Period 4: 46–60 minuter:
0–1 i mål, totalt 0–1
1–1 i målchanser, totalt 4–1
1–0 i hörnor, totalt 9–0

Den andra halvleken började med att Sydafrika tar hand om bollen på ett sätt som de inte lyckades med före paus. Den långa anfallssekvensen slutar med mål.

Målet går det att ha flera funderingar kring. Det börjar med en långboll från sydafrikansk mittback. Det är en boll som går över hela det svenska laget. På tv-bilderna går det inte att se var Zecira Musovic befinner sig i förstaläget. Men första tanken är att den svenska målvakten borde ha varit ute och tagit bort långbollen. Men Musovic backar in i sitt målområde.

I stället får vi se Thembi Kgatlana sprinta förbi Amanda Ilestedt. Den svenska mittbacken hinner ikapp, men kommer inte tillräckligt nära Kgatlana, som får utrymme att skjuta. Skottet ändrar riktning och skapar en svår situation för Musovic – som släpper en retur som dimper ner mitt framför målet.

Jonna Andersson är den som skall täcka målområdet. Hon har vridit på huvudet och sett att Hildah Magaia finns bakom, ändå hinner sydafrikanskan före Andersson till bollen, och kan göra mål efter 47.27.

Av det som kändes som en ren chansboll blev det alltså mål. Känslan på plats var att Musovic borde ha avstyrt det i förstaläget, och att det således var en målvaktstavla. Efter att ha närstuderat tv-repriserna är jag lite mer osäker på den saken. Långbollen skarvas nämligen av Refiloe Jane, vilket försvårar för Musovic. Men jag undrar ändå om hon inte hade kunnat förhindra målet.

Efter målet tar Sverige hand om bollen. Men det dröjde ända till minut 60 innan det kommer något anfall värt att anteckna. Efter halvlekens första hörna har först Angeldahl ett volleyläge med vänstern, där skottet täcks. Sedan drar Ilestedt i väg en volley i andrafasen.

Sverige–Sydafrika
Period 5: 61–75 minuter:
1–0 i mål, totalt 1–1
1–0 i målchanser, totalt 5–1
0–0 i hörnor, totalt 9–0
Svenska byten: Filippa Angeldahl, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius ut i minut 67. Hanna Bennison, Olivia Schough och Rebecka Blomqvist in.

Även den andra halvlekens andra kvart är nära att börja illa. Ett passivt svenskt försvar låter Sydafrika komma i en bra attack direkt. Dock vinkas anfallet av för offside. Men jag skrev ner orden bristfällig bestämdhet i den svenska backlinjen i mitt block.

Om någon undrar så är jag faktiskt så gammaldags att jag oftast använder block och penna…

Efter 64.52 antecknade jag 1–1 Fridolina Rolfö i blocket. Ett riktigt turmål. Men sådana kan man få om man får in bollen framför motståndarnas mål. Och på sjunde försöket fick Rytting Kaneryd äntligen in ett inlägg. Det borde ha rensats bort, men när Lebohang Ramalepe missade bollen såg Rolfö vaket till att styra den mot målet.

Eller. Rolfö erkände till mig att hon bara såg till att träffas av bollen. Hon hann inte styra den, men var rätt nöjd med riktningen…

Direkt efter byttes Rolfö ut. Målet räddade en betygstvåa till henne. Samtidigt fick även Stina Blackstenius lämna matchen. För henne var ettan gjuten, hon var tyvärr direkt usel. Hoppas det bara var ett tillfälligt bottennapp, och att hon snabbt är tillbaka på vanlig nivå.

Precis innan klockan når 75.00 har Ilestedt en hyfsad skarvnick på en inläggsfrispark. Men Sverige har fortsatt svårt att omsätta sitt stora bollinnehav i målchanser.

Sverige–Sydafrika
Period 6: 76–90 minuter:
1–0 i mål, totalt 2–1
3–0 i målchanser, totalt 8–1
4–1 i hörnor, totalt 13–1
Svenska byten: Elin Rubensson ut 81. Caroline Seger in. Och Johanna Rytting Kaneryd ut 88. Lina Hurtig in.

Sverige fortsätter att ha bollen. Men så speciellt många chanser att avgöra blir det inte. Man skapar ett halvläge på hörna direkt efter att Caroline Seger kommit in. Men den första 100-procentiga chansen dröjer till 86.50 och tillfaller Rytting-Kaneryd efter ett inlägg från Olivia Schough.

Men när nickläget med tomt mål dyker upp så blundar JRK, vilket gör att hon bara får till en lätt touch – och bollen går långt utanför. Kanske att Kaneryd tittade mer på den misstajmade målvakten än på bollen. Momentet efter blir JRK utbytt mot Lina Hurtig.

Målet kommer istället efter 89.13. Det blev elfte gången gillt på hörnorna. Ilestedt backade och kom helt rätt till Asllanis fint slagna inlägg. Totalt sett är den svenska segern både rättvis och helt logisk. Men antalet målchanser i själva spelet motsvarande inte det stora spelövertag som de gulblå hade.

Sydafrika försökte få till en anstormning under de sex tilläggsminuterna. Man fick en hörna, men inget mer. Seger hade däremot en kanonnick i 96:e minuten som var nära att ge 3–1 för Sverige.

Precis nu har de två andra lagen i gruppen spelat. I en intensiv drabbning fastnade min blick länge mest på 33-åriga veteranen Estefania Banini i Argentina och 16-åriga debutanten Giulia Dragoni i Italien. Men det blev inhopparen Cristiana Girelli som snodde rubrikerna genom att nicka in det italienska segermålet i 87:e minuten.

Sverige vände och vann med 2–1 mot Sydafrika i VM-premiären. Vårt lag var det klart bättre, och fick till slut också alla tre poängen – vilket förstås är det viktigaste.

Kollar man statistiken från matchen noteras exempelvis 476–150 i passningar till en medspelare och 13–1 i hörnor. Där noteras även 14–11 i avslut varav 10–6 inne i straffområdet.

Skall man vara positiv så är det förstås väldigt bra att skapa 13 hörnor eftersom Sverige håller högsta världsklass på just hörnorna. Både Kosovare Asllani från vänster och Jonna Andersson från höger slår in bollarna med god precision.

Amanda Ilestedt nickade snyggt in segermålet på en hörna, och min krönika om matchen i Borås Tidning har rubriken: Vad hade Sverige varit utan hörnor?

Skall man vara negativ så är 14–11 i avslut inget bra utfall när man har mer än dubbelt så stort bollinnehav (58–28) som sina motståndare och får fram fler än tre gånger så många passningar.

Det som bekymrade mig var att Sverige i själva spelet inte kom till fler än en eller möjligen två målchanser. Med tanke på hur många gånger man framför allt kom fram på högersidan borde det ha varit betydligt fler. Men lika bra som Johanna Rytting Kaneryd var på att ta sig runt, lika dålig var hon på att slå in bollen.

Till slut fick hon ändå ett assist på ett inlägg. Fast det var ju faktiskt rätt mycket tur, eftersom Sydafrikas back Lebohang Ramalepe borde ha rensat bort bollen framför målskytt Fridolina Rolfö. Med det sagt gillar jag att man slår in den typen av inlägg som hamnar bakom motståndarens backar. För de är inte lätta att försvara sig mot.

Och när jag pratade med Asllani och Rolfö efter matchen var båda inne på att Sverige behöver slå tidigare och bättre inlägg/inspel för att även kunna spela sig till målchanser – och inte bara hörnor.

Jag hoppas kunna återkomma i morgon med mer om matchen och eftersnacket. Nu skall jag kika på Frankrike–Jamaica.

Sverige är 45 minuter in i VM 2023. Det har varit 45 rätt svaga minuter. Precis i början hittade man luckor på högerkanten, men Johanna Rytting Kaneryd fick inte till rätt adress på sina inspel.

Sedan stängde Sydafrika den kanten. Sverige lyckades dock inte göra om sitt upplägg, utan fastnade på högersidan.

Det blev en ensidig halvlek där Sverige hade bollen 61 procent av tiden. Sydafrika hade bara 28 procents bollinnehav.

Länge kom lagen bara till halvchanser. Sverige kom även till hörnor. Och på dem blev det till slut tre riktigt bra målchanser. Amanda Ilestedt hade de två första. Man såg hur hon skrek ”Fan” efter att ha nickat den andra över.

Sveriges tredje och sista målchans i halvleken hade Elin Rubensson. Men hennes skott gick någon decimeter utanför krysset.

Sydafrika har haft ett par hyfsade omställningar. Framför allt har de bra lägen på svenska fasta situationer. För där spelar Sverige med väldigt hög risktagning. Och på övertid fick Rytting Kaneryd och Rubensson göra ett uppoffrande hemjobb för att förhindra ett friläge för Thembi Kgatlana.

Efter matchen skall jag sätta betyg och skriva krönika. Så det lär dröja en stund innan någon sammanfattning kommer här i bloggen.

Peter Gerhardsson har just släppt sin startelva. Det blev den väntade till tio elftedelar. Eller. Aftonbladet hade ju i natt (svensk tid) uppgifter om att Zecira Musovic skulle få förtroendet i målet. Så utifrån det är det en helt väntad startuppställning. Den ser ut så här:

Musovic – Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Elin Rubensson, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani (kapten) – Stina Blackstenius.

Det är för övrigt i princip vindstilla i Wellington i dag. Något som är oväntat i ”världens blåsigaste stad”. Däremot regnade det när jag gick in i presscentret för 45 minuter sedan. Det finns inga fönster här så jag kan inte se om det fortsatt regnar.

Många tror att det här blir en plockmatch för Sverige. Det tror inte jag. Vårt svenska lag är förstås jättefavorit. Men mästerskapspremiärer har inte varit någon svensk paradgren. De två gånger vi mött afrikanska lag i VM-premiärer har båda slutat med kryss. Och i förra VM:et krävdes det ett långt åskuppehåll för att få hål på Chile.

Och senaste mötet med just Sydafrika var en träningsmatch 2019. Den slutade 0–0. Sedan dess har Sydafrika byggt självförtroende genom att vinna Afrikanska mästerskapen. Dock har man ju en strulig uppladdning bakom sig, med bojkottat hemmagenrep och bråk med förbundet om olika avtal.

Men nu släpper vi spekulationerna och laddar för fotboll. Det är avspark om 75 minuter.

Det är synd att säga att jag har briljerat med mina tips hittills i VM. Tvärtom har det nästan varit skämskudde på några av dem. Men ett tips är jag väldigt nöjd med: Melchie Dumornay.

I samband med öppningsmatchen fick jag uppgiften i BT att dels lista fem världsstjärnor, dels lyfta fram fem spelare som det är läge att ha ögonen på.

Som de fem världsstjärnorna valde jag Megan Rapinoe, Alex Morgan, Alexia Putellas, Marta och Caroline Seger. De fem spelare jag tyckte att BT-läsarna skulle kolla in lite extra var Sam Kerr, Aitana Bonmati, Barbara Banda, Alexandra Popp – och Melchie Dumornay.

Motiveringen av varför man skall ha ögonen på Haitis bästa spelare löd så här:

”Sannolikt den största talangen i damfotbollen för tillfället. 19-åringen tog Haiti till landets första VM-slutspel på damsidan. Dumornay är en tvåvägsmittfältare som dominerat stort i ungdomsmästerskap. Hon går på egna genombrott, spelar fram lagkompisar – eller skjuter från distans. Spelar i Lyon till hösten.”

Efter att ha sett Haitis öppningsmatch mot England känner jag att jag faktiskt kunde ha lyft Dumornay ännu mer. För jäklar vad bra hon var.

Ni som har lusläst den här bloggen under flera år känner förstås till att Dumornay var framträdande i Haitis A-landslag redan sommaren 2018. Då var hon fortfarande bara 14 år. Sedan dess har jag tagit alla chanser att se henne i olika mästerskap. Och jag har aldrig blivit besviken.

Hon har i princip utmärkt sig oavsett motstånd. Nu är hon alltså redo att äga VM-matcher mot tänkbara guldvinnare.

För Dumornay var totalt överlägsen på planen. Ingen av Englands Europamästarinnor var ens nära 19-åringens klass. Eller, jag kanske skulle ha skrivit att ingen engelsk utespelare. För världens bästa målvakt, Mary Earps, var ju faktiskt riktigt bra.

En talande sekvens var den där tonåringen i sin VM-debut bara klev in och flyttade på Europas bästa spelare 2019, Lucy Bronze, och sedan skickade iväg en projektil som tvingade Earps till en kanonräddning.

Men det var ändå England som vann matchen med 1–0. Målet gjorde Georgia Stanway på straff. Hon fick två chanser. På den andra blev det mål. Noterbart var att det var en totalt vansinnig hands som orsakade straffen.

Haiti gjorde alltså sin första VM-match någonsin på damsidan. Och då och då lyste deras orutin igenom. Samtidigt är det en del av charmen med laget, att en del aktioner är naiva i överkant.

Tidigare i dag har Japan vunnit med 5–0 mot Zambia. Så ni kan väl glömma det där tipset om Zambia som VM:s skrällag. Nu spelar Danmark och Kina i Perth. Första kvarten har varit en konstant kinesisk press. Det är länge sedan jag såg Kina så här bra. Eller är det kanske Danmark som är uselt?

Det börjar bli läggdags i Wellington. I morgon är det dags för Sverige–Sydafrika. För svensk del handlar mycket om att se till att blixtsnabba Thembi Kgatlana aldrig kommer in i matchen. Nyckeln där lär vara att sätta presspelet. Och vi vet ju att om Sverige lyckas med pressen leder det ofta till egna målchanser.

Utöver Kgatlana kanske det största hotet mot svensk framgång är att jag i dag har tippat att vårt lag skall ta sig till medaljmatch för fjärde mästerskapet i rad. Mitt tippande har ju som sagt varit långt ifrån klockrent i VM-upptakten.

Innan jag sätter punkt noterar jag att Sydafrikas presskonferens i dag var av det konstigare slaget. Den var över på rekordsnabba fem minuter och innehöll knappt någon sportslig fråga.

Det var inte många sydafrikanska reportrar på plats. Kanske bara två–tre stycken.

Lokalen dominerades istället av svensk media. De flesta svenskarna ville nog mest bara bevaka så att inget anmärkningsvärt hände – för de ställdes knappt någon fråga. Spelaren Refiloe Jane fick tre olika frågor om lagets konflikt med egna förbundet. På alla svarade hon att konflikten löstes innan avresan, och att allt nu är frid och fröjd.

USA vann med 3–0 mot Vietnam inför 41 107 åskådare. Jag har inte sett mer än fragment från matchen. Ett av fragmenten var en straffmiss från Alex Morgan. Om jag inte missat något innebär det att bara två av sex straffar hittills i VM har gått i mål.

Tre av dem har räddats, vilket förstås är högt betyg till målvakterna.

Noterar också att Megan Rapinoe byttes in, och därmed fyllde 200 landskamper.

Alldeles nyss höll Sverige presskonferens här på Sky Stadium. Först satt Peter Gerhardsson på podiet. Förbundskaptenen meddelade att truppen börjar bli frisk, att han nu har väldigt många 90-minutersspelare och kan ta ut det lag han vill. Han berättade också att Kosovare Asllani blir kapten samt att Julia Zigiotti-Olme nu åker hem.

Efter Gerhardsson tog Kosovare Asllani och Magdalena Eriksson över på podiet. Det man tar med sig därifrån är den fina hyllning av Kosse som Magda bjöd på.

Nu är det strax dags för Sydafrika att hålla presskonferens. Jag tänkte gå dit och lyssna lite också.

God morgon Sverige. Sitter på ett kafé i Wellington och fortsätter min kamp mot jetlagen. Utanför fönstren hör jag regnet ösa ner. Det är min fjärde dag i Nya Zeeland, och just regnet är en gemensam nämnare. Vintervädret här tycks bestå av regn, lite sol, regn och så ännu mer regn.

Det skall sägas att det var rätt okej den första dagen. Då var det rätt varmt i Auckland, och det regn som föll var inte så blött. Då kunde man gå i t-shirt, och jag tänkte att om det inte är värre än så här, då blir det här lugnt.

Rätt länge var vädret okej även dag 2. Då var det ju istället en dödsskjutning som störde. Men direkt efter öppningsmatchen på kvällen öppnades även himlen. Och skyfallet över Auckland följde med in i fjärde dagens morgon.

Här i Wellington såg jag lite sol när jag landade. Men sedan har det mest varit regn. Som ni vet kommer jag från regniga Borås. Men faktum är att jag inte har något paraply, och mitt regnställ använder jag mest som vindskydd.

Det är ganska få dagar i Borås som regnet verkligen gör att man blir blöt. Här är det däremot blött regn, vilket framför allt skapar skoproblem. Men har ju inte med sig hur många skor som helst. Och blöta skor är svåra att torka i 10-gradig temperatur.

Det är alltså min fjärde dag här, den första där jag kunde ta lite sovmorgon. Nu väntar jag på den svenska presskonferensen på matcharenan. Den hålls 4.30 svensk tid och det skall vara Peter Gerhardsson, Kosovare Asllani och Magdalena Eriksson som deltar.

När jag tidigare i dag gick för att köpa mig lite frukost passerade jag den sportbutik i Wellington som är officiell försäljare av souvenirer och matchställ för det nyzeeländska rugbylandslaget All Blacks. Där fanns även lite officiella VM-prylar.

En liten grabb som tittade in i affären fick se en svensk VM-halsduk och vrålade på sin mamma: ”Sweden”. Familjen skall gå på morgondagens match, och mamman köpte den blågula halsduken till sin son. Sverige har alltså åtminstone en supporter i morgon.

Under frukosten tittade jag på australiska Sky. Där sa de att det förväntas 20 000 amerikanska supportrar på Eden Park när USA nu går in i VM mot Vietnam. Skillnad.

För övrigt såg jag även ett reportage om den makalösa TV-anläggning som Fox Sports har byggt vid operahuset i Sydney. Det kändes som ett helt tv-hus. Och noterbart här är ju att USA som mest kan spela två matcher i Australien. Resten har de i Nya Zeeland. Så visst känns det väl lite konstigt att bygga tv-hus tre timmars flygresa från sina supportrar?

Dagens jobb för egen del blir att sätta ihop ett tips till BT om hur det går för Sverige i VM. Det är faktiskt en svårare uppgift än vad det kanske låter som. Jag har nämligen fortfarande ingen riktigt klar känsla kring hur det här VM:et kommer att sluta för svensk del. Det känns fortsatt otroligt ovisst.

I går var det som jag skrev i förra inlägget tidig väckning för att flyga till Wellington. Väl här tog jag tåget till Upper Hutt där idrottsanläggningen NZCIS ligger. Där håller A-leagueklubben Wellington Phoenix till, och där har Sverige nu sin förläggning och träningsplan.

Jag kom för sent för att hinna se något av träningen. Men rapporterna sa att alla tränade för fullt. I varje fall i början. Linda Sembrant tvingades nämligen kliva av med någon form av känning. Hon skall ha fortsatt träna, fast på egen hand.

Just om det är Sembrant eller Amanda Ilestedt som kommer att starta är en huvudfråga bland de svenska journalister jag pratat med. Personligen hade jag känt mig säkrare med Ilestedt mot blixtsnabba Thembi Kgatlana.

En annan huvudfråga är följetongen Sofia Jakobsson eller Johanna Rytting Kaneryd.

Annars tycks de flesta tro att det bli Jennifer Falk i målet, Nathalie Björn som högerback och Elin Rubensson som sexa. Jag tippar på följande elva, enligt Gerhardssons favoritsystem, 4–4–1–1:

Falk – Björn, Ilestedt, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Rubensson, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Jag avslutade en kall, regning och lång fredag på Sky Stadium, eller Wellington Regional Arena som den heter under VM. Jag hade inte anmält mig till matchen Spanien–Costa Rica, men det fanns väldigt många tomma platser på pressläktaren. Så dagen avslutades av lite fotbollsunderhållning.

Fast så jätteunderhållande var det inte. Med jetlag och tidig väckning var jag rätt trött. Och matchen hade aldrig något större späningsmoment. Faktum var att jag kom på mig själv vara nära att somna med ungefär 20 minuter kvar.

Men jag höll mig vaken. Fotbollsmässigt såg jag ett Costa Rica som kämpade bra. Så bra att lagets klack firade spelarna som om de hade vunnit. Klacken skall för övrigt ha stort beröm. Den höll igång hela matchen, och skapade lite inramning på en iskall regnmatch.

Men det blev ju 3–0 till Spanien. De tre målen kom på sex minuter i mitten av den första halvleken. När Spanien strax efter även fick straff trodde jag att det skulle kunna bli tvåsiffrigt. I det skedet såg Costa Rica väldigt uppgivet ut.

Men målvakten Daniela Solera räddade Jennifer Hermoso:s straff. Och sedan spikade Solera igen. Hon var sitt lags klart bästa spelare. Och i min bok borde hon nog blivit prisad som matchens lirare.

Det blev istället Aitana Bonmati. Och det var definitivt inget dåligt val. Det är alltid kul att se henne live, hennes otroliga bollbehandling, framför allt i fart. Hon bjöd också på ett otroligt läckert mål.

Det gick rykten om att Alexia Putellas inte skulle spela alls i VM. Men hon kom in och spelade ungefär en kvart. Hon hann bjuda på en riktigt läcker aktion. Det blir intressant att se hur hon matchas i mästerskapet. Kommer hon vara inhoppare hela vägen? Eller skall hon vara startklar till utslagningsmatcherna?

Spanien hade för övrigt ett massivt övertag i bollinnehav. Men man skapade väldigt lite av sitt övertag. Man spelade smånätt runt Costa Ricas straffområde, men vägrade nästan att avsluta. I går var det bara Olga Carmona som sköt från distans. Så kan nog inte Spanien fortsätta spela om man tänker gå långt i VM.

Framför allt måste kvaliteten förbättras på de spanska inspelen och inläggen. Det kändes som om de hade tusen försök till inspel/inlägg mot Costa Rica. Men kvaliteten var inte speciellt bra. I början av matchen var problemet att att det ofta bara fanns en eller två spelare att sikta mot. Men ju längre matchen gick, desto fler spanjorskor kom in straffområdet. Och i andra halvleken hade kantspelarna ofta fyra–fem alternativ att slå inlägg mot. Ibland fler.

Det börjar bli dags att ta sig till den svenska presskonferensen. Som avslutning är här länken till min BT-krönika från torsdagens händelser i Auckland. Ni som har inlogg i Gota Media kan läsa.

Den här VM-turneringen har verkligen inte varit någon målfest så här långt. Efter att Kanada och Nigeria spelat 0–0 kan vi notera att det tre matcher in i turneringen är fler straffmissar än spelmål.

Nigerias målvakt Chiamaka Nnadozie gjorde en snygg räddning på en straff från Christine Sinclair straff i fredagens tidiga match. Det fixade en oväntad poäng till Nigeria.

Jag befinner mig nu i mediacentret på Sveriges förläggning. Parallellt med att det har varit pressträff har jag sett delar av matchen på en dålig stream. Så jag kan inte komma med några djupare analyser.

Dock kan jag nästan lova att vi får se mål i dagens två andra matcher. För nog borde väl Schweiz och Spanien sätta några vardera på Filippinerna och Costa Rica?

Mitt tredje dygn i Nya Zeeland startar på Aucklands flygplats. Det är dags att ta sig till Wellington för Sveriges öppningsmatch på söndag.

Min ursprungliga tanke var att jag skulle ta tåget ner. Men det visade sig att tåg inte är ett gångbart transportmedel i det här landet. Det går totalt tre tåg i veckan från Auckland till Wellington, och inget av dem hade avgång i dag. Dessutom verkar det vara någon form av sightseeing-tåg, för restiden ligger kring elva timmar för 64 mil.

Det är ett riktigt skitväder i Auckland den här morgonen. Regnet fullständigt öser ner. Vädret har varit en osäkerhetsfaktor inför den här resan. Hur varma kläder behöver man? I går tog jag fel skor till öppningsmatchen på Eden Park. Det gjorde att jag frös lite under slutminuterna. Men då värmde ju intensiteten från planen.

Den amerikanska kollegan som satt bredvid gav däremot upp precis när den andra halvleken startade. Hon kom springande ut på pressläktaren en minut senare när måljublet höll på att lyfta läktaren mot sjunde himlen.

När man kollar The New Zealand Herald i dag är det fokus på morgonens skjutning. Rubriken på förstasidan säger tre döda och tio skadade. Tidningens sju första sidor handlar om eländet. På tidningens förstasida finns även en bild på Hannah Wilkinson. Och inne i tidningen ägnar man en sida åt Football Ferns skrällseger.

Krönikör Michael Burgess inleder sin text på följande sätt:

”Det här var inte bara en fotbollsmatch, det var ett uppvaknande.
Det här var inte bara en seger, det var en skräll att minnas i åratal.
I årtionden framöver kommer den att bli ihågkommen som kvällen då den nyzeeländska idrottspubliken förälskade sig i damfotboll. Det här var en av de mest fantastiska matcherna i vårt lands stolta idrottshistoria.”

Michael Burgess, New Zealand Herald

Jag pratade med Burgess både dagen innan matchen, och strax innan avspark. Jag noterade att han var väldigt pessimistisk inför hemmalagets chanser. Han blev dock lite gladare när jag påtalade Norges problem med backlinjen – något som för övrigt gick rakt in i tidningen.

Burgess berättade också att det trots allt fanns några nya spännande namn i Ferrns. Risken han såg var dock att de äldre kommer att lägga av efter VM, och att det då inte blir någon bra inskolning för talangerna.

När jag satte mig på min plats högt upp på läktaren var det just de där nya namnen i Ferns som jag fokuserade på. Och jag gillade vad jag såg. 24-åriga Malia Steinmetz har potential på centralt mittfält. Och jämnåriga Ålandproffset Jacqui Hand har potential att bli en riktig klasspelare. Han har fart och kreativitet, och var den som serverade assisten till segermålet.

Även 21-åriga Indiah-Paige Riley visade potential. Överhuvud taget tycker jag att Nya Zeeland gjorde en väldigt bra match, och höll en nivå som var högre än jag hade förväntat mig.

Samtidigt måste det vara lätt att springa några extra meter med det underbara stöd från 42 137 åskådare som Ferns hade. Det var gång på gång härliga illtjut från läktarna.

Något som trots allt oroade lite för Nya Zeeland i resten av turneringen var att jag såg att vissa spelare fuskade lite i hemspringet på slutet. När man leder en VM-premiär med 1–0 är det inte rimligt att tre–fyra spelare ibland joggar hemåt när man tappar bollen. Men så såg det ut några gånger.

Och sånt kommer Ferns att bli straffade för om de möter bättre lag än Norge. Tur för övrigt för hemmalaget att Ria Percival aldrig fuskade i hemjobbet. Den Englandsfödda mittfältaren var planens drottning.

Inför avspark gav jag bara Nya Zeeland fem procents chans att vinna. I efterhand känner jag att jag överskattade det norska laget rätt rejält. Samt att jag borde ha vetat bättre. Jag såg ju Norge i 3–3-matchen på Gamla Ullevi i april. Och slutsatsen från den matchen var att norskorna var svaga, och att Sverige gav bort en rätt given seger.

Jag kan inte säga att jag analyserade det norska spelet speciellt ingående, jag hade som sagt fokus på Nya Zeeland. Men det var slående hur dålig kvalitet det var på de norska uppspelen. Och med missriktade uppspel är det inte lätt ens för världsspelare som Ada Hegerberg och Caroline Graham Hansen att prestera. De båda försökte i alla fall. Men Hegerberg fick inte till det, och Graham Hansen stoppades oftast av en inspirerad Ali Riley.

Efter matchen läste jag en norsk krönika om att det kanske inte bara var Martin Sjögren:s fel att det gick så dåligt i fjolårets EM-slutspel. Efter gårdagens bleka insats känns det väl som en rätt rimlig vinkel.

En otroligt händelserik öppningsdag av VM är över. Klockan här i Auckland har just passerat midnatt. Jag skall åka ner till Wellington tidigt i morgon, så det är läggdags.

Den nyss avslutade dagen lär jag komma ihåg länge. Både för dödsskjutningen och för den härliga festen på Eden Park. Det var en ren njutning att se den nyzeeländska segerglädjen och höra alla härliga segertjut.

Däremot har Norge lite att fundera över. Det norska laget såg ungefär lika svagt ut som i EM i fjol. Ada Hegerberg sa efteråt i mixade zonen att de hamnade på halvdistans i alla situationer. En analys jag håller med om.

Jag hann se de sista 30 minuterna av Australien–Irland. Under den tiden tyckte jag att Irland var det lag som imponerade mest. Men The Matildas vann med 1–0, vilket ändå verkar varit rättvist totalt sett. Vi hörs igen i morgon, nyzeeländsk tid.

Alltså 1–0 till värdnationen inför fullsatta läktare i båda dagens matcher. För turneringens skull var det en bra start.

Vi är 45 minuter in i årets VM-turnering. Och trots morgonens elände är det fest i Auckland i kväll.

Hemmalaget står så här långt upp oväntat bra mot ett blekt Norge. Och de illtjut av förväntan som ljuder över Eden Park varje gång Nya Zeeland går till anfall är underbart öronbedövande.

När hemmalaget kom i sitt första anfall i femte minuten var det ståpäls över hela kroppen. Oj, vad publiken lever sig in i det här.

Så på plats är det här en trevlig upplevelse, om än ganska kall. Men gissar att det inte varit någon höjdare framför tv-apparaterna. För det har ju knappt varit en enda riktig målchans.

Den dramatik jag berättade om i förra inlägget visade sig vara en skjutning på ett bygge mitt i hjärtat av Auckland. Ännu så länge är tre personer (inklusive förövaren) rapporterade döda och ytterligare sex skadade.

Jag bor bara några minuters promenad från den plats där skjutningen skedde. Jag gick dit och kollade läget för några timmar sedan. Då såg jag hur Vietnams lag bussades ut från det avspärrade området. Dessutom hörde jag obekräftade uppgifter om att dödstalet kan komma att höjas. Förhoppningsvis så stämmer inte de uppgifterna.

Police Commissioner Andrew Coster höll nyss en tv-sänd presskonferens. Där förklarade han att skjutningen sannolikt inte har någon direkt koppling till VM, och att ingen skall behöva känna sig rädd för att gå till Eden Park i kväll.

Men skjutningen kommer tveklöst att påverka turneringen. I varje fall öppningsmatchen. Det norska laget bor precis utanför avspärrningarna. Och Fifas Fanzone ligger i princip granne med det bygge där skjutningen ägde rum.

The Fan Festival, som Fanzonen kallas, skulle ha öppnat för två timmar sedan. Men risken är att den inte kommer att öppnas alls i dag. Det vore förstås otroligt tråkigt.

Den här dagen skulle ju vara den största festen genom tiderna för damfotboll i Nya Zeeland. Nu har en skjutning lagt sordin över all glädje. Vi får hoppas att det ändå kan bli någon typ av fest i Auckland om några timmar.

God kväll, Sverige. Här i Auckland är det morgon, en väldigt dramatisk morgon. Bara någon minuts promenad från där jag bor håller beväpnad polis på att hantera en så kallad ”serious incident”.

På TV hör jag rapporter om skottlossning i ett hus vid Britomart, ett viktigt område för transporter i stan, ett område därifrån det går färjor, tåg och bussar. Det är dessutom bara några meter från Fifas Fan Festival på den pir som kallas The Cloud.

Jag befinner mig alltså väldigt nära. Där jag är känns det lugnt just nu. Men jag har hört en helikopter hovra i området den senaste timman, och jag såg väldigt mycket polis i rörelse i hamnområdet under min kvällspromenad i går, polis som verkade leta efter något.

Förhoppningsvis kan man snart fokusera helt och hållet på sportslig dramatik. Faktum är att jag satte ihop ett litet tips av grupperna när det här började. Här är mitt tips av gruppspelet, och av den första gruppspelsomgången:

Grupp A:
Det här skall Norge bara vinna. Det norska laget har i och för sig svagheter i defensiven. Maren Mjelde är den enda riktigt högklassiga back. Men offensivt vimlar det av kvalitet. Det bör räcka för gruppseger.

Som tvåa tippar jag Schweiz, men hoppas på Nya Zeeland. Det vore i alla fall väldigt roligt om det skulle bli en helt avgörande match lagen emellan i sista omgången. Filippinerna känns som klar jumbo. Laget skall vara väldigt nöjt över att vara med i VM. Och tar man poäng är det succé.

Nya Zeeland–Norge 5–25–70
Filippinerna–Schweiz 2–8–90

Grupp B:
Här skall Australien och Kanada ta de båda platserna i åttondelsfinalerna. De båda favoriterna möts i sista omgången i Melbourne. Jag tippar att hemmapubliken lyfter Australien till gruppseger, men är långt ifrån säker. Kanada är fortsatt ett mycket starkt lag. Trots att man vann OS har man fått smyga helt under radarn inför det här VM:et.

Jag tror således att Irland och Nigeria gör upp om tredjeplatsen i sista omgången. Det är två lag som är rätt svåra att värdera. Men jag tror att tre tröstpoäng är viktigare för Irland än Nigeria, vilket gör att irländskorna kämpar hem tredjeplatsen.

Australien–Irland 80–17–3
Nigeria–Kanada 5–20–75

Grupp C:
Det här är en otroligt spännande grupp. En grupp som kanske innehåller turneringens två bollskickligaste lag i Spanien och Japan. De utmanas av ett kontringsstarkt Zambia. Costa Rica är också med, men sannolikt bara som utfyllnad.

Jag såg att Aftonbladet i sin ranking gick på världsrankingen när de placerade Zambia som mästerskapets sämsta lag. Jag sätter däremot en blinkande röd varningslampa framför Zambia. Jag tror att de kan bli turneringens stora skrällag.

På det långa klipp med höjdpunkter som jag sett från Zambias skrällseger mot Tyskland såg det ut som att Zambia lärt sig att stå tajt i försvarsspelet. Det kan räcka långt eftersom man har väldigt bra kontringsspelare i Racheal Kundananji och framför allt i kraftfulla Barbra Banda.

Det skall sägas att jag inte sett jättemycket av Banda. Men från det jag sett skulle jag inte tveka att ranka henne topp tre av VM:s bästa spelare. Kanske till och med som etta. För jag vet ingen annan VM-spelare som gör mål på helt egen hand i stora mästerskap. Banda är ju kontroversiell. Hon fick inte spela i Afrikanska mästerskapen i fjol för att hon hade för höga testosteronvärden. Men hon gjorde tre mål vardera mot Nederländerna och Kina i OS, och i VM får hon vara med.

Även om Spanien har en handfull toppspelare som tackat nej till VM tror jag att de tar hem gruppen. Och eftersom lagen i grupp C ställs mot lagen från grupp A i åttondelsfinal kan det vara viktigt att ta den där gruppsegern.

Kampen om andraplatsen avgörs sannolikt redan i första omgången. Min känsla är att Zambias fysiskt starka forwards kommer att passa Japan väldigt dåligt. Därför tippar jag Zambia som grupptvåa.

Men jag inser samtidigt att Japans läckra kortpassningsspel kan passa Zambia väldigt dåligt. Så jag är långt ifrån säker på mitt tips. Och som synes nedan är jag så nära en helgardering man kan komma…

Spanien–Costa Rica 85–12–3
Zambia–Japan 34–33–33

Grupp D:
Här känns det redan klart. Det här vinner England före Danmark. Kina bör ta tredjeplatsen, men Haitis unga lag skall inte räknas bort. De slog ut lag som Mexiko och Chile på vägen till VM. Och vi minns ju hur svårt Sverige hade att få hål på Chile i förra VM:et.

I Haiti rekommenderar jag framför allt att ni kollar in Melchie Dumaronay. Det har Lyon gjort. Det är där den 19-åriga supertalangen spelar efter VM.

England–Haiti 70–25–5
Danmark–Kina 50–30–20

Grupp E:
Här blir sannolikt matchen USA–Nederländerna i Wellington den 27 juli helt avgörande om gruppsegern. Antar att Sverige kommer att ha en stor delegation på läktaren i den matchen. Sverige bor ju i Wellington, och lär ställas mot något av de här båda lagen i en eventuell åttondelsfinal.

Jag tror att USA är det bättre laget, och därmed vinner gruppen. Nederländerna kommer tvåa och Portugal trea. Vietnam får vara nöjt om de lyckas göra något mål i turneringen.

Apropå mål kan det bli riktigt många sådana för USA mot just Vietnam. Så det kan kanske vara läge att satsa på någon amerikansk forward som turneringens skyttedrottning. Kanske Alex Morgan? Veteranen måste ju kliva fram nu när lagets klart bästa målskytt i år Mallory Swanson (tidigare Pugh) inte kommer till spel.

USA–Vietnam 98–2–0
Nederländerna–Portugal 60–30–10

Grupp F:
Frankrike eller Brasilien?

Svaret på frågan är långt ifrån självklart. Däremot känns det ganska klart att båda går vidare till åttondelsfinal. Jamaica och Panama bör inte ha något att sätta emot. Framför allt inte Panama, som är en av kandidaterna till att bli VM:s sämsta lag.

Jag tippar att Pia Sundhage och Brasilien drar längsta strået. Frankrike blir tvåa, och får Svarte Petter i form av Tyskland i åttondelen.

Frankrike–Jamaica 85–12–3
Brasilien–Panama 93–6–1

Grupp G:
Det här är Sveriges grupp. Den meningen kan dels läsas som att det är den grupp som Sverige deltar i, dels som att det är en grupp som Sverige bör äga.

Även om Italien inte skall underskattas, Sydafrika har blixtsnabba Thembi Kgatlana och Argentina blixtrar till någon gång ibland så bör Sverige vinna den här gruppen. Italien bör ta andraplatsen, medan det känns öppet om vilket av Argentina och Sydafrika som skall sluta trea. Mitt tips där går med viss tvekan till Argentina.

Sverige–Sydafrika 80–15–5
Italien–Argentina 65–25–10

Grupp H:
Det här är upplagt för min guldfavorit Tyskland. De bara måste vinna den här gruppen. Men där bakom känns det vidöppet. Colombia har många duktiga spelare, Marocko har gjort bra resultat inför VM och Sydkorea är ett rutinerat mästerskapslag.

Först tänkte jag tippa Marocko. Men sedan fick jag ett infall om att Ji So-Yun visar gamla goda takter och bär Sydkorea till åttondelsfinal. Marocko och Colombia är troligen båda utslagna när de möts i sista omgången. Vilka har störst motivation då, tror ni?

Jag tror på Marocko, och tippar därför dem som grupptrea.

Tyskland–Marocko 75–14–11
Colombia–Sydkorea 30–33–37

Ganska exakt 48 timmar efter att jag lämnade min lägenhet i Borås har jag nu hämtat ut min ackreditering och nått presscentret på Eden Park i Auckland.

Det har inte blivit speciellt mycket sömn under resan. Och jag går just nu en hård kamp mot tröttheten.

Alldeles nyss höll Nya Zeelands landslag den officiella presskonferens man alltid håller dagen innan match. Även om det är här i Auckland som VM invigs i morgon är det mot Sydney som världens blickar har vänts de senaste dagarna. Det är i Australien som det är fotbollsfeber, och det är ju The Matildas som är det värdlag som kan utmana om medaljerna.

Men nyss var alltså strålkastarna riktade mot Nya Zeelands Football Ferns. Jag räknade till elva eller tolv tv-kameror och drygt 50 journalister under presskonferensen. I mediagruppen noterade jag tidigare spelare som Ali Wagner, Maya Jackman, Elise Thorsnes och Zsanett Jakabfi.

Det började riktigt dåligt för arrangörerna. Först var den nyzeeländska delegationen sex minuter försenad. När de väl drog igång så sammanföll det med att arenans speakers startade någon form av generalrepetition av morgondagens invigning. Speakerljudet överröstade presskonferensen, och det fick bli några minuters paus innan man fick ordning på allt.

Då började Ali Riley show. Oj vad den svenska representanten i Nya Zeelands landslag imponerade med sin utstrålning och positiva energi. Det var länge sedan jag såg någon äga en presskonferens så totalt.

Riley är verkligen en perfekt representant för damfotbollen här i Nya Zeeland. För det behövs färgstarka profiler för att en liten sport som fotboll skall få utrymme i ett land där det är rugby och cricket som får de största rubrikerna.

Just att synas och inspirera är ett av det nyzeeländska lagets målsättningar i VM. Riley, Ria Percival och förbundskapten Jitka Klimkova räknade upp följande mål:

1. Vinna en VM-match
2. Gå vidare ur gruppen
3. Inspirera en ny generation tjejer i Nya Zeeland

Klart är att nyzeeländsk damfotboll behöver en ny stark generation. Riley och Percival är båda födda på 1980-talet och börjar bli till åren. När Ferns gick till kvartsfinal i OS 2012 trodde jag att laget var på väg in i världseliten på riktigt allvar. Sedan dess har påfyllningen underifrån varit svag, och laget har tyvärr bara blivit sämre och sämre.

Nu har man alltså chansen att ge damfotbollen i landet ett litet lyft. Fredagens invigningsmatch är utsåld på nationalarenan (för rugby) Eden Park. Drygt 40 000 åskådare skall försöka heja fram Ferns till en historisk trepoängare.

För faktum är att Nya Zeeland inte lyckats vinna en enda match på 15 försök under fem VM-turneringar. Tyvärr tror jag inte att man kommer att ta den där segern mot Norge i öppningsmatchen heller. Men jag hoppas verkligen att Ferns gör bra resultat i VM. Filippinerna bör man ha bra chans att vinna mot. Och då kan det bli en avgörande match mot Schweiz i Dunedin den 30 juli.

Det skulle kunna bli en riktig fotbollsfest till. Och som Ali Riley sa:

”Jag var på plats på VM-finalen 1999 och vet hur inspirerad man kan bli av en match.”

Ali Riley

Det om min onsdag på Eden Park. Nu till några ord om läget i den svenska truppen. Under en mellanlandning i Melbourne, just när jag stod och pratade med EFD-basen Annika Grälls, nåddes jag av nyheten att Hanna Lundkvist missar VM – och att Stina Lennartsson ansluter till truppen.

Det innebär att vi nu bara har två spelare som är under 25 år i vår VM-trupp. Det är fler lag än Nya Zeeland som kämpar med återväxten – även om våra problem är på en helt annan nivå. För vi vet ju att det kommer en hel del talang i åldersgrupperna 2003–2007. Däremot är det ju en väldig brist att inte en enda spelare född 1998–2001 har lyckats etablera sig i landslaget.