Fortsatt semester, och en tråkigt regnig dag. Då passade jag på att dra plåstret. Jag har ju länge tänkt att se om Sveriges tunga kvartsfinalförlust mot England för att göra en djupare analys.

Men dels har vädret varit lite för bra, dels har det funnits rätt många livematcher som har fått gå före. Men nu var det alltså dags att dra plåstret. Dags att åter kolla in de 102 hemska sekunder där England gick från 0–2 till 2–2 och alla de där plågsamma straffarna.

Det har nu gått tre veckor sedan Sveriges snöpliga sorti ur EM-slutspelet i Schweiz. Men ibland blir gamla nyheter som nya efter ett par veckor. Så vi tar väl det från början?

Frågan inför avspark var om England skulle gå till semifinal för sjätte mästerskapet i följd eller om Sverige skulle göra för femte? Då avses förstås de mästerskap som lagen har kvalat in till. Varken England (Team GB) eller Sverige var ju exempelvis med i fjolårets OS-turnering.

I EM-kvalet spelade Sverige och England i samma grupp. Där blev det kryss i båda matcherna. Och i det inledande gruppspelet hade England kommit tvåa i sin grupp efter klara segrar mot Nederländerna och Wales. Men också efter en tung förlust mot Frankrike i öppningsmatchen. En match där England blev utspelat i cirka 80 minuter. Men där man ändå visade styrka på slutet. Man stod nämligen för en riktigt vass forceringsfas, där man reducerade och var väldigt nära att även kvittera.

Sverige däremot hade gått som tåget. Det blev tre raka segrar i gruppspelet, varav den sista var extra imponerande. Även om både Sverige och Tyskland var klara för kvartsfinal inför avspark visade de två lagen att man ville vinna matchen. Och efter cirka 15 tunga minuter i början tog Sverige över rejält och vann med klara 4–1.

Något ingen pratade om, och som jag personligen inte tänkte så mycket på inför avspark var att det svenska lagets svit av förlustfria matcher var väldigt mycket längre än bara de här tre gruppspelsmatcherna. Faktum var att Peter Gerhardssons landslag inte hade förlorat sedan EM-kvalmatchen i Frankrike den 12 juli 2024.

Vårt landslag hade alltså med sig en svit på 15 raka landskamper utan förlust in till kvartsfinalen. På de 15 matcherna hade det blivit elva segrar och fyra kryss. Med tanke på att den här kvartsfinalen slutade förlust efter straffar har vi nu alltså 16 raka landskamper där vi inte förlorat i själva spelet.

Visst innehåller den där sviten matcher mot Luxemburg och Serbien, och två tunga kryss mot Wales. Men på de där 16 matcherna finns även fem matcher mot lag som nådde semifinal i EM – två vardera mot Italien och England, och en mot Tyskland. Det här är lätt att glömma, Men vårt landslag har ju faktiskt varit otroligt starkt det senaste året.

Så till själva genomgången av kvartsfinalen. Jag tänker göra den som jag gjort flera gånger tidigare, alltså dela upp matchen i perioder om vardera 15 minuter. I och med att det blir allt längre tilläggstid i matcherna så brukar några av perioderna ofta bli betydligt längre än de andra. Men jag känner ändå att det här är en form som funkar bra. Nu kör vi. Förbered er på långläsning…

Sverige–England
Period 1: 1–15 minuter:
1–0 i mål
2–1 i målchanser
1–0 i hörnor

Mål: 1–0 Kosovare Asllani (1.45).

Sveriges startelva (4–4–1–1): Jennifer Falk – Hanna Lundkvist, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Englands startelva (4–1–4–1: Hannah Hampton – Lucy Bronze, Leah Williamson, Jess Carter, Alex Greenwood – Keira Walsh – Lauren James, Ella Toone, Georgia Stanway, Lauren Hemp – Alessia Russo.

Den här kvarten gick väldigt klart till Sverige. Statistiken speglar egentligen inte överlägsenheten. I princip hade England bara ett anfall, som i och för sig blev farligt. Men annars var det här Sveriges kvart.

Det började med ett lysande presspel. Redan efter 20 sekunder var Johanna Rytting Kaneryd nära att bryta en passning från Jess Carter. Det är ju just mot motståndarens vänstra mittback som Sverige nästan alltid riktar sin press. Så Carter kom i skottlinjen direkt.

Efter 99 sekunder var det dags igen. Kosovare Asllani kom så nära Carter i pressen att den svenska lagkaptenen fick en tå på bollen. Den nådde dock fram till Keira Walsh, som borde ha kunnat lösa situationen. Men Walsh försökte sig på ett svårt pass framåt i planen.

Walshs passning träffade Filippa Angeldahl, och bollen studsade till Stina Blackstenius. Anfallaren tog ner bollen, och serverade sedan Asllani ett friläge från höger. Lagkaptenen placerade säkert in bollen vid bortre stolpen. Efter 1.45 var det svensk ledning med 1–0.

Och det kunde ha blivit fler tidiga, svenska mål. Efter drygt fyra minuter var det nära att den svenska pressen även ledde till 2–0. Målvakt Hampton fick till en usel förstatouch på en passning från Carter. Blackstenius högg, och vann bollen. Den här gången studsade den dock inte riktigt anfallarens väg.

När Blackstenius kom till skott med vänsterfoten hade Leah Williamson hunnit hem och kunde täcka det annars tomma målet med en glidtackling.

England hade alltså också en chans under de första 15 minuterna. Det var efter 5.45 som Jennifer Falk styrde bollen via ribban och ut. Det var alltså det enda riktiga engelska anfallet under den här kvarten, och det började med att Georgia Stanway kom djupt ner på den svenska högerkanten. Lite slumpartat hamnade bollen framför fötterna på Lauren Hemp, som drog en bredsida mot mål. Och hade det inte varit för Falk skulle det ha blivit en tidig kvittering..

Men det var alltså fullt rimligt med svensk ledning efter 15 minuter. För Sverige hade ytterligare några lovande anfall, bland annat ett där Blackstenius kom runt till höger, men missade inspelet.

Redan efter 6,5 minuter noterades att England hade bytt plats på sina mittbackar, att Carter plötsligt låg till höger och Williamson till vänster. Den här gången visade det sig dock bara vara tillfälligt.

En annan notering var att Lauren Hemp kom väldigt billigt undan på en riktigt ful tackling mot Hanna Lundkvist i den 13:e minuten. Personligen skulle jag beteckna det ett gult kort med röda kanter. Men den spanska domaren Marta Huerta De Aza nöjde sig med att bara blåsa frispark. Det skall den engelska ytterforwarden vara väldigt glad för.

Sverige–England
Period 2: 16–30 minuter:
1–0 i mål, totalt 2–0
1–0 i målchanser, totalt 3–1
0–1 i hörnor, totalt 1–1

Mål: 2–0 Stina Blackstenius (24.40).

Även den andra kvarten gick ganska klart i svensk favör. Återigen syns inte riktigt det spelmässiga övertaget i statistiken. Men mitt i kvarten hade Sverige fått fem frisparkar mot Englands enda. En signal om att det svenska laget hade varit först in i närkamperna, medan engelskorna hade svårt att hänga med.

Och redan i kvartens första minut kom Johanna Rytting Kaneryd runt till höger och hennes inspel var nära att nå Fridolina Rolfö framför målet. Spelet var väldigt koncentrerat till samma kant i början. Sverige anföll som vanligt mest till höger. Och England försökte inledningsvis nå in bakom det svenska högerförsvaret med långa passningar. Men där var det stängt. Nathalie Björn var på sitt bästa humör och tog hand om varenda långboll.

När matchklockan visade 24.40 jublades det rejält på den svenska klacksektionen. Då gjorde nämligen Sverige 2–0. Det började med att Filippa Angeldahl störde Lauren Hemp såpass mycket att Julia Zigiotti Olme kunde vinna bollen på egen planhalva. En rättvänd Zigiotti satte sedan in en passnings längs marken på ytan bakom Jess Carter.

Stina Blackstenius gjorde en bra löpning, sprang ifrån Carter och skar sedan in i straffområdet. Från högerläge satte hon säkert bollen i bortre hörnet med en bredsida. Ett fint djupledsmål.

När matchklockan nådde 30 minuter var det mesta positivt från svensk synvinkel. Vi ägde matchen på alla tänkbara sätt.

Det fanns dock ett litet orosmoment. Under den här andra kvarten hade vi två farliga bolltapp på egen planhalva. Ett från Angeldahl som räddades av att Hemp slog ett dåligt inlägg. Och ett från Asllani som slutade med att Magdalena Eriksson kom upp och kunde täcka bort ett skott från Ella Toone.

Det var två bolltapp som delvis berodde på bra press från England. Men framför allt kändes det som lite övermod och överambition från svensk sida. Och med tanke på vilket bra grepp vi hade om matchen kändes det väldigt onödigt att bjuda England på biljetter tillbaka in i matchen.

En sista notering från den här andra kvarten är att direkt efter 2–0-målet så bytte England plats på sina mittbackar igen. Och den här gången var det inte tillfälligt. Från 25:e minuten spelade alltså Jess Carter till höger i mittförsvaret och Leah Williamson till vänster.

Sverige–England
Period 3: 31–45 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–0
1–0 i målchanser, totalt 4–1
1–1 i hörnor, totalt 2–2

Även den första halvlekens sista 15 minuter kännetecknades av svensk kontroll. Här kan man dock lägga in en liten brasklapp eftersom det svenska laget föll hem och stod lite onödigt lågt under en period av sju–åtta minuter i slutet av halvleken.

Det var nog orsakat av att Sverige fick allt kortare anfall ju längre halvleken gick. Redan i den 33:e minuten var England förbi vad gällde bollinnehav. Men de regerande Europamästarinnorna hade väldigt svårt att komma till målchanser. Det närmaste en sådan man kom under den här kvarten var när Lauren James fick ett skottläge efter en inläggsfrispark. James fick dock ingen träff, och det blev aldrig riktigt farligt.

Sverige hade också länge svårt att komma till vassa chanser i den här kvarten. Det närmaste var när Hannah Hampton var vaken och sprang ut långt utanför sitt straffområde för att stoppa en fin djupledspassning från Johanna Rytting Kaneryd. Om inte den engelska målvakten hade agerat skulle Fridolina Rolfö ha blivit helt fri.

När fjärdedomaren höll upp skylten med tilläggstiden var det 0–0 i målchanser under den här kvarten. På skylten stod det för övrigt en etta, vilket jag minns förvånade mig på plats. Och det känns fortsatt underligt kort. Exempelvis låg Lauren Hemp i nästan två minuter efter att ha fått en rejäl smäll av Hanna Lundkvist. Det var för övrigt den situation som gav den ovan nämnda inläggsfrisparken.

Men under den där tilläggsminuten kom halvlekens enda riktigt farliga målchans. Och den var svensk. Och det var återigen Rytting Kaneryd som satte upp Rolfö. Den här gången fick den tidigare Barcelonaspelaren bollen i ytan mellan Englands backlinje och mittfält. Efter att ha vunnit en duell mot Leah Williamson var Rolfö och Blackstenius två mot två mot två engelska backar. Rolfö hade bollen och en stor yta att jobba på.

Hon avancerade in i straffområdet innan hon sköt ett helt okej skott. Det var dock i så kallad ”målvaktshöjd”, vilket gjorde att Hampton kunde rädda till hörna. Om skottet varit lite lägre, eller lite högre, hade det nog varit svenskt 3–0.

Den efterföljande hörnan var helt okej slagen, och skarvades av Blackstenius vid första stolpen. Bollen gick till Julia Zigiotti Olme som dock inte fick någon träff på sin nick.

Även om Sverige alltså hade hamnat onödigt lågt under ett antal minuter hade man med sig en vädligt bra känsla in i pausen. De första 45 minuterna gick på alla sätt till Sverige. England hade bara kommit till en målchans, och den kändes väldigt slumpartad.

Sverige–England
Period 4: 46–60 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–0
1–1 i målchanser, totalt 5–2
0–1 i hörnor, totalt 2–3

England började den andra halvleken klart bäst. Bara ett par minuter in tappade återigen Filippa Angeldahl bollen i ett farligt läge. Hon gjorde det ute på högerkanten i en situation där Hanna Lundkvist gjorde sig spelbar genom att springa uppåt i planen. Följden blev att England plötsligt var tre mot en på den svenska högerkanten.

Bollvinnaren Lauren Hemp spelade fram till Ella Toone som blev helt fri med Jennifer Falk. Det visade sig vara offside, men det visste inte de inblandade i avslutningsögonblicket. Och det var den svenska målvakten som vann duellen. Hon gjorde sig stor och räddade med kroppen.

90 sekunder senare kom halvlekens första riktiga målchans. Det var Lauren James som kom runt på den svenska västerkanten och slog ett inlägg mot borte stolpen. Där dök namnen Hemp upp. Den senare nickade från målområdeslinjen. Men hon hade lite för hög fart i löpningen fram till bollen för att kunna kontrollera nicken. Som tur var för svensk del gick bollen utanför. Det förhindrar inte att det var en väldigt bra målchans.

Den började återigen med ett svenskt bolltapp, den här gången högt upp i planen. Det var Jonna Andersson som slog en lite för lös passning ut mot Fridolina Rolfö. Den sistnämnda fick inte ordning på bollen i duell med Lucy Bronze, och sedan rusade Julia Zigiotti Olme bort sig och blev bortvänd av James. Det slutade med att England fick ett läge där man var två mot två i straffområdet när James slog in sitt inlägg.

Sveriges första läge i halvleken var ett motlägg vid offensiv straffpunkt. Stina Blackstenius fick vänsterfoten på ett uppspel från Leah Williamson. Som tur var för England gick rikoschetten i ofarlig vinkel. Men ett motlägg bara nio–tio meter från målet kan sluta hur som helst. Och bra för svensk del att den engelska backlinjen fortsatt känner sig stressad av det svenska presspelet.

Ganska exakt tre minuter senare kom också Sverige första riktigt bra chans efter paus. Det var återigen Blackstenius som var framme. Och det var en väldigt bra chans. Det började med att Jonna Andersson spelade igenom det engelska mittfältet till Kosovare Asllani. Den sistnämnda vann en duell mot Williamson, avancerade några meter och satte sedan en fin yttersida på ena sidan om Jess Carter.

Blackstenius kom på andra sidan, i duell med Alex Greenwood löpte vår svenska forward in bakom Carter och fick till ett vänsterskott. Avslutet var i princip rakt framifrån och 12–13 meter från målet. Tyvärr för svensk del gick det ganska mitt i målet, och där täckte Hannah Hampton. Men återigen hade Sverige skapat en kanonchans att utöka ledningen till 3–0.

Med ungefär en minut kvar av den här kvarten ropade några engelska spelare på straff efter att Nathalie Björn hade nickat på egen hand i efterspelet till en hörna. Men när man själv spelar bollen på handen skall domaren inte blåsa, och det blev inte heller någon straff.

Totalt sett gick den här kvarten till England. Men det var fortsatt svensk 2–0-ledning, och utöver två kaotiska minuter i början av halvleken kändes det ändå som att det svenska laget fortsatt hade hyfsat god defensiv kontroll.

Sverige–England
Period 5: 61–75 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–0
1–1 i målchanser, totalt 6–3
0–0 i hörnor, totalt 2–3

Byten, Sverige: 61: Hanna Lundkvist ut, Smilla Holmgberg in. England: 70: Jess Carter ut, Esme Morgan in, Ella Toone ut, Beth Mead in och Georgia Stanway ut, Michelle Agyemang in.

Matchens femte kvart inleddes med ett svenskt byte som förvånade mig ganska mycket på plats i Zürich. Jag tyckte att Hanna Lundkvist hade gjort en bra match och förstod inte hur Peter Gerhardsson tänkte när han tog ut henne och istället satte in den mer offensivt lagda Smilla Holmberg.

En knappt minut efter att 18-åringen kommit in på planen var det Sveriges tur att skrika på straff. Man gjorde det efter att Keira Walsh från nära håll skjutit upp bollen på Lucy Bronzes högerarm. Även den här gången var det ganska klart att det inte handlade om någon bestraffningsbar hands, och domaren var heller aldrig nära att blåsa straff.

Det aktuella anfallet var dock ett bra sådant ur svensk synvinkel. Det började med att Johanna Rytting Kaneryd stod för en läcker bollmottagning vid mittlinjen. Med en touch tog hon sig förbi flera motståndare, och för en kort stund var Sverige tre mot två. Men Leah Williamson agerade smart när hon klev fram och lyckades bromsa den svenska kontringen. Det blev aldrig något avslut, men väl alltså en handssituation.

Den första riktiga målchansen under den här kvarten gick till England och Ella Toone. Hon gjorde en smart löpning in bakom en extremt bolltittande Filippa Angeldahl, och fick en fin passning från Lauren Hemp. Plötsligt var Toone helt fri med Jennifer Falk för andra gången i matchen. Nu från höger.

Precis som vid Toones första friläge – det som var offside – kom Falk ut väldigt bra. Det fick Toone att ta det udda beslutet att passa halvt i blindo snett bakåt mot Georgia Stanway. Men där hade Angeldahl hunnit hem och kunde bryta.

Istället gick Sverige till motanfall, och skapade en bra målchans i det andra straffområdet. Det började med att Blackstenius vann en närkamp mot Jess Carter på den svenska vänsterkanten. Sedan tog Fridolina Rolfö över. Hon drev in bollen centralt, och via Angeldahl hamnade bollen hos Rytting Kaneryd. Ytterforwarden gjorde en Cruyff-fint och drev sedan inåt i planen, där hon fick ett riktigt bra skottläge. Avslutet med vänsterfoten från högerläge och cirka tolv meter gick dock över.

Minuterna efter den svenska chansen bet sig England fast på svensk planhalva. Det skapades inga riktiga målchanser. Men Falk fick plocka något inlägg och det var något blockat skott. Det kändes som att Sverige behövde få andas. Och i 68:e minuten ser man att Rolfö lärt sig vaska tid när hon petar bort bollen innan ett svenskt inkast istället för att ge den till inkastare Andersson.

I 70:e minuten gör Sarina Wiegman sitt första taktiska drag i jakten på kvittering. Hon gör ett trippelbyte. En av de som kommer in är backen Esme Morgan. Hon har med sig en lapp som sedan går runt i det engelska laget. Till slut stoppar Leah Williamson ner lappen i sin ena strumpa.

På lappen lär det stå att man byter till trebackslinje, att man skall spela ett slags 3–1–4–2 med Lucy Bronze och Lauren Hemp som vingar och med Alessia Russo och Michelle Agyemang som anfallspar. För det är så det engelska lagets formation förändras i 70:e minuten.

Sverige gör ingen direkt taktisk anpassning, utan i princip spelar de fyra backarna och de två centrala mittfältarna man-man minuterna efter det engelska trippelbytet. Det skapas dock inga fler öppna målchanser under den här kvarten. Det närmaste är en lös nick från Hemp efter en inläggsfrispark.

Den här kvarten avslutas med att Falk plockar ner ett engelskt inlägg. På bänken förbereder sig Madelen Janogy och Lina Hurtig för spel.

Sverige–England
Period 6: 76–90 minuter:
0–2 i mål, totalt 2–2
1–3 i målchanser, totalt 7–6
1–2 i hörnor, totalt 3–5

Mål: 2–1 Lucy Bronze (78.31).
2–2 Michelle Agyemang (80.13).

Byten, Sverige: 78: Fridolina Rolfö ut, Madelen Janogy in och Kosovare Asllani ut, Lina Hurtig in. England: 78: Lauren Hemp ut, Chloe Kelly in.

Varningar, Sverige: Julia Zigiotti Olme (89). England: Michelle Agyemang (86) och Chloe Kelly (90).

Matchens sista ordinarie kvart inleds med att Julia Zigiotti Olme skallar ihop med Michelle Agyemang. Under det följande speluppehållet gör Peter Gerhardsson två byten där han sätter in Janogy och Hurtig istället för Rolfö och Asllani. Samtidigt ökar Sarina Wiegman sin forcering genom att sätta in Chloe Kelly.

Även här minns jag att satt lite frågande på Letzigrund. Jag hade förväntat mig byten för att möta den engelska forceringen, alltså något drag för att stärka upp defensiven. Och då kanske inte Janogy och Hurtig är de två inhoppare man i första hand efterfrågar. För jag skulle säga att bytena istället gjorde den svenska elvan lite mer offensivt balanserad. Framför allt känns Rolfö klart bättre i defensiven än Janogy.

Efter bytena hamnade Sverige omgående lågt, i försvarsposition. Man hjälptes förstås inte av att Zigiotti Olme stod vid sidan av planen de första sekunderna. Men även när hon fick komma in i spel kändes det svenska försvaret lite virrigt.

Chloe Kelly sprang in på gräset efter 77.27. Exakt en minut senare fick hon bollen för första gången. Hon fick den helt oattackerad ute på den svenska högerkanten. Smilla Holmberg hade täckt in i mitten och tappat kontakten med den engelska inhopparen.

Kelly fick bollen från Alessia Russo. Hon hade tid att lägga den tillrätta innan hon slog ett inlägg mot bortre stolpen. Där kunde en helt ensam Lucy Bronze från nära håll nicka in reduceringen till 2–1.

Det var Madelen Janogy som blev alldeles för mycket bolltittare och tappade bort Bronze. På tv-bilderna kan man se att Janogy kastade en kort blick åt höger, men känslan är att hon inte vände på huvudet tillräckligt mycket för att se var hon hade Bronze. Det kan vara så att Janogy inte såg målskytten på tio sekunder. Och när hon väl gjorde det var det alldeles för sent.

En ostörd Kelly till en ostörd Bronze. England hade fått kontakt – och det var elva och en halv minut kvar av ordinarie tid.

102, eller möjligen 103 sekunder senare var det kvitterat. På plats var det en chock. Vi i den svenska klacken satt dessutom på fel sida, så vi var 150–175 meter från Jennifer Falks mål. Personligen fattade jag inte riktigt vad det var som hände.

Men det började med ett inkast på den svenska högerkanten. Sedan slog Alex Greenwood en djupledspassning längs med kanten. I det skedet spelade de fyra svenska backarna man-man mot fyra engelska anfallare. Smilla Holmberg hade kvar blicken på Greenwood lite för länge, och kom på fel sida om Chloe Kelly. Det gjorde i sin tur att vår högerback hamnade på efterkälken i nästa läge.

När Holmberg kom ikapp blev hon först bortvänd, och tappade sedan balansen. Följden blev att pricksäkra Kelly återigen ostört kunde lyfta in bollen framför målet. Där inne var det två svenska backar (Magdalena Eriksson och Jonna Andersson) mot två engelska forwards (Agyemang och Russo).

Bollen gick till Russo, som var såpass störd av Andersson att hon inte kunde nicka mot mål. Men England hade flyt i det här läget. Russos nick träffade nämligen Anderssons axel och damp ner framför fötterna på Agyemang. Den 19-åriga Arsenalanfallaren gjorde inget misstag, utan kunde från fyra–fem meters håll bredsida in kvitteringen bakom en chanslös Falk.

England var ikapp. Sarina Wiegman hade fått till en fullträff med sina byten och med sin formationsförändring. Under några minuter krossade hon Peter Gerhardsson. För en annan orsak till scenförändringen var ju att målen möjliggjordes av vår svenska förbundskaptens byten, och val att inte förändra formationen.

Jag har sett presskonferensen efter EM, där Gerhardsson förklarar att bytena av Rolfö och Asllani var fysiskt betingade. Att det medicinska team hade gjort klart att duon inte kunde spela mer än 75 minuter. Jag köper den förklaringen – även om bytena blev kostsamma. För om vi hade gått vidare hade vi förstås velat ha med friska Rolfö och Asllani.

Men jag förstår fortsatt inte bytet på högerbacksplatsen. Och jag förstår inte varför man spelade man-man med backlinjen mot ett England i forceringsfas. När Rolfö och Asllani gick av, varför stärkte man inte då upp backlinjen med ytterligare en nickstark spelare i Amanda Ilestedt eller Linda Sembrant?

På länkad presskonferens berättade Gerhardsson att han hade tanken på att gå över till tre mittbackar. Jag minns inte exakt hur han uttryckte det, men jag vill minnas att han pratade om att han tänkt göra det draget med typ fem minuter kvar. Och när de båda engelska målen kom inom två minuter blev det inte tid att hinna tänka om.

Gerhardsson säger att han inte ångrar några beslut. Men nog sjutton måste han fundera många gånger på hur han matchade sitt lag i slutet av den här matchen?

Och den var ju inte slut. Tio minuter återstod. Sverige var chockat, medan England plötsligt hade fått en medvind av stormstyrka i sina segel.

England fortsatte att köra med den extremt offensivt balanserade formation man bytte till under foceringsfasen. Men man slog av lite på anfallstakten, började spela lite mer bakåt och i sidled. Det var förstås välkommet för Sverige.

Men när England valde att anfalla hade den svenska backlinjen fortsatte det jobbigt med att vara man-man. I 86:e minuten var Beth Mead för ett ögonblick helt fri. Hon fick dock en dålig touch, blev ikappsprungen och kom aldrig till avslut.

På andra sidan blev den engelska trebackslinjen och målvakten rejält pressad ett par gånger, vilket resulterade i rensningar långt ut på löparbanorna.

Och i 88:e minuten vann Madelen Janogy bollen precis utanför det engelska straffområdet. Hon kom i och för sig lite ur vinkel. Men hennes vänsterskott från åtta–nio meters håll var ändå en väldigt bra målchans.

Det blev hörna. En hörna som borde ha blivit en till. Men domare Marta Huerta De Aza var nog den enda på Letzigrund som inte såg att det var en ensam engelsk spelare som nickade ut bollen. Eller. De engelska fansen drygt 150 meter från situationen kan kanske också ha missat det…

Även i den andra halvleken blev det kortare tilläggstid än vad som egentligen var rimligt – tre minuter. Men för svensk del kändes det ändå rätt skönt. För första gången i matchen var det ju England som hade ett övertag.

Och det kom att bli en riktigt bra engelsk målchans under de där tilläggsminuterna. Det började med att Janogy drev fram bollen på ett bra sätt. Sedan trycktes hon först ut mot vänsterkanten av Lauren James, och tappade sedan bollen. James såg omgående att det svenska försvaret var utspritt och slog en långboll mot Agyemang.

Nathalie Björn hade koll på den unga talangen. Men bakom dem sprang Alessia Russo ifrån Magdalena Eriksson. Den svenska lagkaptenen både pekade och skrek mot Smilla Holmberg att täcka in i mitten. Holmberg hann fram i absolut sista stund och täckte Russos skott till hörna. En otroligt viktig räddning.

Det blev hörna. Den slog Chloe Kelly på baksidan av ribban. Den spanska domaren inbillade sig dock att det var en svensk touch, och gav England ytterligare en hörna. Den nickades undan, och sedan var matchen slut. Det blev förlängning.

Efter att Sverige hade haft bra kontroll i 78 minuter. Förändrades allt av några byten. Och nu var för första gången i matchen England som var i förarsätet.

Sverige–England
Period 7: 91–105 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–2
1–0 i målchanser, totalt 8–6
1–1 i hörnor, totalt 4–6

Byte, England: 104: Keira Walsh ut, Grace Clinton in.

Sverige var bra direkt från start i förlängningen. Man byggde några anfall genom att slå långt för att nickstarka Lina Hurtig skulle skarva mot Stina Blackstenius. England ändrade lite i formationen igen. Man övergav den extremt offensiva forceringsuppställningen med trebackslinje och spelade åter med fyra backar i ett slags 4–1–4–1.

Det var ganska tydligt i spelet att när England inte längre forcerade så hade de färre bollvinnare på planen. Och den de hade, Keira Walsh, hade krampkänning. Följden blev att Sverige plötsligt hade gott om tid med bollen igen. Och det såg ut som första halvleken igen, med svensk dominans.

Det första läget var svenskt. Filippa Angeldahl skickade iväg en lobb från nästan 30 meter. Bollen var på väg att gå utanför. Men det verkade inte Hannah Hampton fatta, utan hon var på den vilket gav Sverige en hörna. I skottögonblicket blev Angeldahl nedsprungen av Michelle Agyemang. Det var ett lite småfarligt agerande från 19-åringen, som redan var varnad efter en stämpling mot Magdalena Eriksson i slutminuterna.

Även förlängningens första riktiga målchans var svensk. Ganska mitt i den första kvarten slog Angeldahl en fin inläggsfrispark som Nathalie Björn kom högst på. Mittbackens nick gick dock någon decimeter utanför. Hennes besvikna vrål efteråt var dock ett tecken på att hon fattade vilken bra möjlighet det var.

England fick en hörna efter 100 minuter. Den slutade med att Leah Williamson landade på Nathalie Björn och stukade ena foten. Det tog drygt två minuter innan hon reste sig. Även Beth Mead låg ner en stund i samband med att England gjorde sitt femte byte. Men det blev ändå bara två minuters tillägg. Den spanska domaren verkar inte sugen på att jobba övertid…

I slutet av perioden hade Sverige ytterligare två lägen. Först nickade Lina Hurtig ner en inläggsfrispark. Bollen studsade sedan omkring lite i det engelska straffområdet innan britterna fick kontroll på läget. Sedan kom målvakt Hampton fel på ett inlägg, och det var nära att först Janogy och sedan Blackstenius fick bollen nära det engelska målet.

Det här var 15 svenska minuter. Det var återigen vårt lag som kontrollerade spelet, och känslan var återigen ganska god. Men det stod fortsatt 2–2 på resultattavlan.

Sverige–England
Period 8: 106–120 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–2
2–1 i målchanser, totalt 10–7
2–0 i hörnor, totalt 6–6

Byten, Sverige: 106: Johanna Rytting Kaneryd ut, Sofia Jakobsson in och Jonna Andersson ut, Amanda Nildén in. 117: Stina Blackstenius ut, Rebecka Blomqvist in. England: 106: Leah Williiamson ut, Niamh Charles in.

Inför den andra och sista förlängningskvarten gjorde Sverige två byten, och England tvingades till ett. Leah Williamsons fot höll inte, vilket gjorde att den engelska backlinjen tappade sin general.

När spelet kom igång var det fortsatt Sverige som var spelförande. Man satte lite andan i halsgropen när Magdalena Eriksson slog bollen rakt till en motståndare och höll på att bjuda England på ett superläge. Men då gjorde Filippa Angeldahl ett grymt bra hemjobb och vann tillbaka bollen.

Och den första målchansen i den här kvarten var svensk. Det började med att Madelen Janogy plockade ner en felriktad engelsk nick vid offensiv straffområdeslinje. Fiorentinaanfallaren från Falköping lade bollen till rätta och sköt ett hårt skott. Det hade inte varit lätt att rädda, om det hade gått igenom. Men bollen gick dock rakt på Esme Morgan.

Amanda Nildén plockade dock upp returen, och slog ett fint inlägg mot Lina Hurtig. Nicken hade bra riktning. Men Niamh Charles agerade räddande ängel för England när hon kom emellan och (omedvetet) styrde bollen till hörna.

Hörnan kunde England nicka bort. Men bollen kom tillbaka. Och sedan hade Sverige ett väldigt bra anfall. Man bet sig fast i Englands straffområde i drygt 20 sekunder. På ett inlägg kom Hannah Hampton återigen ut snett. I nästa läge fick Nathalie Björn på en bra nick på ett inlägg från Nildén. Som tur var för England kunde Esme Morgan rädda när hon fick bollen på axeln. Och i nästa skede blåstes den svenska anstormningen av för att Janogy hade hamnat offside.

Med drygt tre minuter kvar kom ett nytt oväntat byte när Stina Blackstenius byttes ut till förmån för Rebecka Blomqvist. På den ovan länkade presskonferensen berättade Peter Gerhardsson att Blackstenius hade en känning, och han vågade inte riskera att hon skulle bli skadad. Det känns rimligt. Men jag förstår inte varför han inte tog in en straffläggare när han bytte med bara några minuter kvar.

När bytet förbereddes fick Sverige hörna. Den var bra slagen av Nildén, men kunde nickas undan vid bortre stolpen av en engelsk försvarare.

Det här var återigen 15 minuter som dominerades av Sverige. Men det skulle vara England som fick matchens allra sista målchans. På övertid slog Alex Greenwood ett inlägg från högerkanten, som Falk inte kunde plocka, utan istället fick boxa bort. Men boxningen blev inte klockren, och bollen damp ner framför fötterna på Alessia Russo. Den engelska anfallaren hann dock inte rikta in kroppen, utan hennes skott gick en bit utanför.

Sverige hade haft kontroll på matchen i 108 av de 120 minuterna. Vårt lag vann målchanserna med 10–7 och borde ha vunnit hörnorna med 7–5. Men som bekant blev vi bestulna på en medan England fick en hörna de inte borde ha fått. Så den statistiken slutade 6–6.

Och de viktigaste siffrorna var förstås att lagen gjorde två mål vardera. Därmed fick matchen avgöras på straffläggning.

Sverige–England
Straffläggning
2–3 i mål – England vidare till semifinal mot Italien

Vi i den svenska klacken kunde till vår stora besvikelse se hur England vann båda slantsinglingarna. De fick dels slå mot sin klack, dels fick de börja skjuta.

Jag satt på en av de allra bakersta bänkraderna. Det innebar att jag satt cirka 170 meter från det mål där avgörandet skedde. Det var så långt borta att jag knappt kunde se vilka spelare som stod vid straffpunkten. Och bilderna på storbildsskärmen gav inte mycket hjälp.

På den här presskonferensen berättade Peter Gerhardsson hur han tänker när han tar ut straffläggare. Att han själv efter att ha tagit in synpunkter från sina assistenter väljer vilka som skall lägga, och i vilken ordning.

Omgång 1:
0–1 Alessia Russo. Bollen nära Falks högerstolpe. Vår målvakt gick åt rätt håll, men nådde inte den bra slagna bollen.
Miss Filippa Angeldahl. En ganska löst slagen straff som Hampton kunde rädda ganska lätt. Räddning 1.

Omgång 2:
Miss Lauren James. Falk gick återigen åt sitt högerhörn. Den här gången nådde hon bollen. Räddning 1.
1–1 Julia Zigiotti Olme. Högt och hårt. Otagbart för Hampton.

Omgång 3:
Miss Beth Mead. Falk går åt höger igen. Och räddar igen. Räddning 2.
Miss Magdalena Eriksson. Stolpe ut.

Omgång 4:
Miss Alex Greenwood. Falk bytte håll – och räddade igen. Räddning 3.
2–1 Nathalie Björn. Hampton åt ena hållet, bollen i andra hörnet. Sverige med matchboll. Eller snarare matchbollar.

Omgång 5:
2–2 Chloe Kelly. Säkert. Falk gick åt fel håll för första gången. Den lilla matchbollen i engelsk serve är borta.
Miss Jennifer Falk. Över. Får bakvikt vid tillslaget, och även den stora matchbollen är borta.

Omgång 6:
Miss Grace Clinton. Falk går åt rätt håll igen. Och räddar. Räddning 4. Ny matchboll.
Miss Sofia Jakobsson. Kort ansats. Hampton räddar via stolpen. Även den tredje matchbollen borta.

Omgång 7:
2–3 Lucy Bronze. Skickar upp bollen i nättaket. Falk chanslös. Matchboll för England.
Miss Smilla Holmberg. Skjuter högt över. England vinner och går vidare till semifinal.

Jag har redan skrivit rätt mycket om straffarna i ett tidigare inlägg. Så jag kommer inte att kommentera dem så mycket mer. Dock är det värt några ord om valet att låta Smilla Holmberg skjuta som sjunde skytt. Spontant var jag skeptisk. Men Gerhardsson motiverade med att om en spelare skall vara med måste den vara med fullt ut. Och att Holmberg var bland de bästa på att skjuta straffar på träning. Det köper jag. Dessutom måste alla skjuta förr eller senare om det inte avgörs.

Personligen upplevde jag de båda missarna när vi hade ”matchboll i egen serve” som tyngre än Holmbergs. För det är de missarna som gör att vi inte vinner några tunga titlar. Man måste ha de där spelarna som älskar att avgöra. De som inte viker ner sig när det skall avgöras. En Chloe Kelly. Eller en Lisa Dahlkvist. Jag skrev en gång om att jag älskar Lisa Dahlkvist. Och jag hade definitivt älskat om vi kunde få fram en lika iskall vinnarskalle igen. För när det kommer till avgörande lägen i straffläggningar är hon saknad.

Trots de svenska matchbollarna avgjordes alltså den här straffläggningen i engelsk favör i den sjunde omgången. Och den engelska vändningen var historisk. Det var första gången i EM-historien som ett lag vann från tvåmålsunderläge i en utslagningsmatch. Alltså första gången sedan starten 1984.

För svensk del är det här fortsatt ett stort mörker. När jag nu såg om matchen kände jag till och med att Sverige hade lite bättre kontroll än jag upplevde på plats. Och det blev ju knappast bättre av att det ju var det blivande guldlaget som vi var bättre än.

Skall jag sätta spelarbetyg är det solklara femmor på Jennifer Falk och Nathalie Björn. Expertjuryn utsåg Hannah Hampton till matchens bästa spelare. Men jag tyckte redan på plats att Jennifer Falk var matchens klart bästa målvakt. Den bilden har förstärkts när jag sett om matchen.

Hampton gjorde flera darriga ingripanden, bland annat var hon nära att bjuda Sverige på ett mål i början av matchen. Hon gav dessutom Sverige en hörna och var snett ute på ett par inlägg. Falk var däremot säkerheten själv under hela matchen. Dessutom räddade den engelska målvakten bara två straffar mot den svenskas fyra straffräddningar.

Jag hade inte sagt något om Chloe Kelly fått priset som matchens bästa spelare. Men att ge det till Hannah Hampton ser jag som ett hån mot Jennifer Falk. Och det förstärker ju inte direkt mitt förtroende för de här experter som Uefa satt att granska matcherna.

Utöver de båda femmorna får Stina Blackstenius och Julia Zigiotti Olme starka fyror. Båda var nära att få en femma. På fyror hamnar även Kosovare Asllani, Hanna Lundkvist, Johanna Rytting Kaneryd och med viss tvekan även Fridolina Rolfö.

Jag ger treor till Magdalena Eriksson, Jonna Andersson, Filippa Angeldahl och Lina Hurtig. Och så blir det tvåor till Smilla Holmberg och Madelen Janogy. Övriga spelade för kort tid för att betygssättas. Det innebär ett snittbetyg på 3,29. Det är högt efter en förlust, Men spelmässigt var ju det här en svensk superinsats. Så jag känner att jag inte har några problem att stå för det höga betyget.

Brasilien vann Copa America för femte gången i rad. Men det krävdes straffar mot ett Colombia som hade ledningen tre gånger i matchen.

Det var nämligen en väldigt händelserik final. Den avslutade alltså med straffläggning, men innehöll också konstig coachning, självmål, drömmål, massor av känslor, en vansinnigt onödig straff, några situationer som kunde ha givit rött kort, en fumlig målvakt och absurt kort tilläggstid,

Colombia var länge det bättre laget, och man ledde med 3–2 långt in på den andra halvlekens tilläggstid. Men i matchens sista spark slog inhopparen Marta Vieira da Silva till med en bomb som tog matchen till förlängning.

Och i den första förlängningskvarten gav också 39-åringen Brasilien ledningen. Det såg ut att kunna bli ett sagoslut för världens bästa spelare genom tiderna. Men Leicy Santos förstörde Martas fest med en läcker frispark i minut 115. Det blev 4–4 och straffläggning.

Där fick Marta en ny chans att avgöra. Om hon gjorde mål på sin straff i femte omgången skulle segern vara klar. Under matchen hade Colombias målvakt Katherine Tapia varit märkligt fumlig, Hon hade knappt hållit en boll. Men Martas straff limmade hon.

Straffläggningen gick till sudden death. Där blev Brasiliens målvakt Lorena matchvinnare i sjunde omgången när hon räddade Brightonbacken Jorelyn Carabalís straff. Just Carabali blev på många sätt matchens stora förlorare. Inte nog med att hon missade den avgörande straffen. Hon hade tidigare också dragit på sig en fullständigt vansinnig straff i den första halvleken som gav Brasilien en biljett in i matchen.

Det är mindre än en vecka till den damallsvenska återstarten. Och det händer saker på sillyfronten. Största svenska transfernyheten hittills i augusti rör ju dock inte vår inhemska toppserie. För det är väl förstås att Amanda Ilestedt har skrivit ett treårskontrakt med Eintracht Frankfurt.

Innan månaden har blivit två dagar gammal har vi även fått två svenska Turkietproffs. I går skrev Rosengårds Angel Mukasa på för Galatasaray och i dag presenterades Jitex forwardsstjärna Olivia Johansson Alcaide av Fenerbahce.

Och så har det förstås hänt en del i de damallsvenska klubbarna. Hammarby har lånat i en fjärde målvakt i Melina Loeck och Rosengård har tappat en norska i Emilie Woldvik och fått en ny i Thea Sørbo. Och på förra månadens sista dag hittade Malmö FF Ines Belloumous ersättare i Courtney Nevin.

Lite intressant att Rosengård och Hammarby byter mittfältare med varandra. Medan Sørbo flyttar från Stockholm till Malmö gör ju Bea Sprung den omvända flytten. Spontant känns det som ett bra byte för alla parter. Sprung är supertalangen som ännu inte fått det lyft som man kanske hade förväntat sig. Således kan det vara bra för henne att få en nystart i ny miljö. Och Sørbo fick inget lyft i Bajen. Bättre lycka i Rosengård?

Själv har jag två dagar i rad sett Häcken vinna på Borås Arena. I går var det utvecklingslaget som slog Elfsborg med 1–0 i elitettan. Och i dag var det A-laget som vann en träningsmatch mot Kristianstad med 6–2.

Även Häcken har agerat på transfermarknaden i augusti. Tidigare i dag presenterade man Faith Chinzimu från Malawi som nyförvärv. Den 18-åriga mittfältaren fick ungefär fyra minuter i dagens match. Spontant slogs jag av att hon såg tunn ut. Men på den korta speltiden hann hon även visa intressanta kvaliteter. Hon såg ut att vara bolltrygg, och tvekade inte att skicka iväg ett distansskott när läget kom.

Annars var det en rätt ensidig match jag såg i eftermiddags i Borås. Kristianstad tog i och för sig ledningen genom Beata Olsson efter bara 15–20 sekunder. Och man gjorde matchens sista mål genom 16-åriga Filippa Andersson Widén. Däremellan satte Häcken sex bollar, varav flera riktigt snygga.

Kristianstad hade det väldigt jobbigt i försvarsspelet och Häcken hade kunnat göra ytterligare ett par mål. Det hör väl till saken att man har tappat Sofia Reidy och att Gudny Arnadottir tvingades kliva av redan efter någon minut. Förhoppningsvis för KDFF:s skull får man snabbt bättre ordning på sin defensiv. För inför återstarten är man ju faktiskt med i guldstriden, bara fyra poäng bakom serieledande Häcken.

Men det såg alltså inget vidare ut för Kristianstad. Och det ryktades på Borås Arena om att laget dessutom är på väg att tappa en spelare till Italien och Fiorentina.

Just Fiorentina var det som köpte loss Emilie Woldvik från Rosengård. Och när jag pratade med Erling Nilsson förra veckan tog han dels upp hur svårt det är att hitta spelare, dels att svenska klubbar är chanslösa att matcha klubbar som Fiorentina lönemässigt.

I dag bytte jag några ord med Häckens sportchef Christian Lundström. Jag kollade med honom om han också upplevde det som svårt att hitta nya spelare. Han menade att den stora svårigheten är att hitta svenska spelare.

Och det är klart. Kollar man bloggens lista över svenska utlandsproffs så finns det 70 stycken i olika högstaligor runt om i världen. En majoritet av de här 70 spelarna hade förstås varit tillgångar i damallsvenskan. Men nu tvingas istället de damallsvenska klubbarna att leta svenskt material på en lägre nivå. Och som grädde på moset har ju drygt 100 svenska talanger valt att spela collegefotboll i USA, vilket ytterligare minskar utbudet.

Det här är förstås gynnsamt för svenska spelare, som har massor av möjligheter så länge spelarmarknaden ser ut som den gör. Men för våra elitklubbar är det jobbigt eftersom de måste ha en bas av hemmafostrade spelare. Och när alltfler av de bästa flyttar utomlands sjunker kvaliteten på vår damallsvenska.

Däremot kan jag se någonting bra för svensk damfotboll i det här. Klubbarnas problematik skapar ju en utmaning i att på egen hand fostra spelare som är så bra att man upprätthåller kvaliteten. Klubbarna har alltså här en morot att satsa på sin spelarutbildning.

Ett lag som har många spännande talanger är just det Häcken jag har sett i dagarna två. Klubbens lag i elitettan vimlar av talanger. 16-åriga målvakten Hanna Karlsson är jättespännande. Det är även centrala mittfältarna Nathalie Staaf och Emilia Migas. 18-åriga Staaf fick för övrigt göra ett kort inhopp i A-laget i dag.

Men jag måste säga att jag är lite fundersam över det spel som Häcken lär ut till sina elitettanspelare. Det handlar om ett väldigt passningsorienterat spelsätt, där man skall spela sig ur alla situationer. I teorin låter det rätt bra. Men Häckens spelsätt är inte speciellt vägvinnande, det handlar mer om bollinnehav för bollinnehavets skull. Fotboll är som bekant ett spel där det handlar om att göra flest mål – inte om att slå flest passningar eller att hålla bollen inom laget längst tid. Och matcherna avgörs oftast i de båda straffområdena. Men Häcken U har ett spel som är väldigt hårt inriktat på spelet mellan straffområdena.

Även Kristianstad är ett lag som jobbar mycket med bollinnehav och att spela sig ur alla situationer. Men KDFF söker hela tiden att spela framåt. Det gör inte Häcken U. Faktum är att det ibland nästan verkar straffbart för Häckentalangerna att försöka skapa målchanser.

Nu är det strax dags att sätta punkt. 23.00 är det ju avspark för finalen av Copa America mellan Brasilien och Colombia. Men innan det blir fullt fokus på den så är det värt att rapportera att det blir Ljuboten som blir Rosengårds första motståndare i kvalet till Champions League. Det nordmakedonska mästerlaget vann mot armeniska Pyunik med klara 4–0 i dag. Alla fyra målen gjordes av Hava Mustafa.

Övriga lag som tog sig vidare till nästa kvalomgång blev Racing Union från Luxemburg, Spartak Myjava från Slovakien, Athlone Town från Irland, Lanchkhuti från Georgien och ABB Fomget från Turkiet. I det sistnämnda laget spelar svenska Sejde Abrahamsson.

De stora svenska damfotbollsnyheterna de senaste 24 timmarna är förstås att Julia Zigiotti Olme går till Manchester United och att Bella Andersson skriver på för Real Madrid.

Zigiottis drag att gå från Bayern München till United känns vettigt. För Bayern startade hon nio ligamatcher och en i Champions League under förra säsongen. Gissningsvis kommer hon att få en större roll i Manchester.

Däremot undrar jag lite över det karriärsval som Bella Andersson gjort. 19-åringen från Segersäng i Nynäshamns kommun har startat sex damallsvenska matcher för Hammarby under våren, och dessutom gjort fem inhopp.

Hon har alltså inte varit ordinarie i Bajen. Och nu skall hon försöka ta en plats i Real Madrid. Det låter som ett onödigt stort steg. Ett steg som lär leda till ännu mer tid av bänknötande. Jag hade en liknande uppfattning vid årsskiftet när Elma Junttila-Nelhage bytte ett Häcken där hon var ordinarie, men inte bärande, mot europeiska toppklubben Olympique Lyonnais. Nelhage fick spela 148 minuter i ligan och 180 i Champions League för Lyon under våren.

Det finns självklart något väldigt bra med att hamna i en träningsmiljö som håller högsta världsklass. Men träna gör man ju för att bli bättre i matchsituationer. Och får man aldrig chansen att spela match så leder inte den bättre träningsmiljön till att man blir en skickligare spelare.

Det är i och för sig ingen katastrof för en ung spelare att ta ett halvår på bänk/läktare. Men personligen tycker jag inte att det får gå en så mycket längre tid. Så för 22-åriga Nelhage får det inte bli för mycket bänknötande i höst.

För tre år yngre Andersson innebär ju flytten till Madrid ett lyft vad gäller träningsmiljö. Men hon har ju aldrig varit riktigt ordinarie i ett seniorlag. Och om jag varit hennes rådgivare hade jag nog tyckt att hon i första hand borde ha prioriterat speltid framför flashig klubbadress. Samtidigt förstår man att det är lockande om en klubb som Real hör av sig och erbjuder ett fyraårskontrakt. Och om hon slår sig in i deras startelva under vintern är det bara att gratulera henne.

Inlägget uppdaterat med resultat från Champions League.

Brasilien har spelat i alla nio finalerna sedan Copa America för damer startade. Och man har vunnit åtta. Klockan 23.00 på lördag spelar man sin tionde final – den fjärde mot Colombia.

Nattens semifinal mot Uruguay blev en rätt behaglig upplevelse för Brasilien, även om motståndarna faktiskt skapade flera väldigt bra chanser. Men mästarlaget gjorde två mål på två minuter under första kvarten och hade sedan bra kontroll fram till en 5–1-seger.

För tre år sedan gick Brasilien genom Copa America utan att släppa in något mål. I den här turneringen håller man inte nollan. Men det är bara turneringens skyttedrottning, Paraguays Claudia Martínez, som har gjort mål på laget. För Uruguays mål var ett självmål i samband med en hörna.

Palmeiras forward Amanda Gutierres blev tvåmålsskytt. Därmed är hon uppe i fem fullträffar i turneringen, ett färre än Claudia Martínez.

För en svensk tv-publik visas matcherna från Copa America på Viaplay. Så sent på lördag kväll kan man alltså njuta av en final mellan Brasilien och Colombia.

I dag drar för övrigt vinterns Champions Leagueturneringe igång. Det handlar om första kvalomgången för mästarlag, och där är det ju inga storlag som går in. Den mest kända klubben är grekiska mästarlaget AEK Athen, men i det här fallet kommer ju kändisskapet från herrsidan.

För svensk del riktas ett visst intresse mot Tetovo i Nordmakedonien, där FC Rosengård skall få veta sin första kvalmotståndare. I Tetovo arrangerar det nordmakedonska mästarlaget FK Ljuboten en miniturnering där man vann mot NSI Runavik från Färöarna med 4–1 i den ena semifinalen. I den andra vann mästarlaget från Armenien, FC Pyunik med 1–0 mot de bulgariska mästarna, NSA Sofia.

Rosengård får möta vinnaren av miniturneringen. Finalen mellan Ljuboten och Pyunik spelas på lördag. Apropå Rosengård har Malmöklubben i dag presenterat det första av de nyförvärv som utlovades i fredags. Det är fjolårets Piteåmålvakt Samantha Leschnak Murphy som har skrivit på ett kontrakt på 1+1 år.

View this post on Instagram

A post shared by FC Rosengård (@fcrosengard)

Jag minns Leschnak Murphy som en mycket bra målvakt. Men värvningen betyder ju att uppgifterna om att Eartha Cumings kommer att lämna sannolikt stämmer. Sedan tidigare vet vi att vårt svenska mästarlag tappar Gudrun Arnardottir, Bea Sprung och Yuna Hazekawa i det här fönstret. Lägg till att Aftonbladet skriver att Emilie Woldvik skall vara klar för Fiorentina.

På inkontot finns utöver Leschnak Murphy också Anastasiya Pobegaylo och Elli Pikkujämsä. Aftonbladet skriver också om en potentiell återkomst för Anam Imo. Och det känns ju troligt. För Piteå har idag tackat av anfallaren.

View this post on Instagram

A post shared by Piteå IF Damfotboll (@piteadam)

Imo gjorde 15 mål i damallsvenskan 2023. Men sedan dess har det hackat för anfallaren. Det blev bara ett mål på 19 matcher i fjol. I år har hon mest varit bänkad, och står också bara på ett mål.

Så värvningen av Imo känns som en liten chansning, även om man vet att hon har potential. Och för att övertyga mig om att Rosengård har ett lag för damallsvensk toppstrid i framtiden krävs det allt att de övriga spelare som presenteras i veckan har lite tyngre meriter.

Alla damallsvenska värvningar och förluster i det pågående transferfönstret hittar ni ju för övrigt här.

Det är tisdag kväll, och man väntar med spänning på när FC Rosengård skall börja presentera sina nyförvärv.

I går presenterade Uefas tekniska obsevatörspanel EM:s officiella all starlag. Jag blev lite förvånad när jag såg att laget enbart bestod av spelare från lag som gick till semifinal. Först tänkte jag att det fanns en minimal speltid för att kunna komma med.

Men så lär det ju inte vara. För Chloe Kelly och Franzizka Kett kom ju med. Och de spelade ju bara totalt 251 respektive 234 minuter i mästerskapet, och det är ju ganska många i de lag som åkte ut i gruppspelet som hade längre speltid än så.

Jag tycker för övrigt att det officiella all starlaget egentligen var rätt tråkigt. Det såg ut så här: Hannah Hampton – Lucy Bronze, Irene Paredes, Elena Linari, Franziska Kett – Aitana Bonmari, Patri Guijarro, Alexia Putellas – Jule Brand, Alessia Russo och Chloe Kelly.

Jag tycker ju självklart att mitt eget drömlag är bättre. Och för mig tappade den här tekniska observatörspanelen rätt mycket förtroende när den valde ut Aitana som turneringens spelare. I den där tekniska observatörspanelen ingick för övrigt bland annat svenska duon Martin Sjögren och Anna Signeul. Jag tycker ju alltså att Patri Guijarro borde ha varit självklar för priset som turneringens spelare. Självklar.

✨️ Patri Guijarro at Euro 2025

6 matches
1 goal
1 assist
628 touches (🥇, most)
56 passes into final third (🥇)
69 progressive passes (🥇)
5 through balls (🥇)
49 recoveries (🥇)
+11.9 xG+/- (🥇)
34 SCA (🥈)
10 tackles won (🥈)
15 passes into pen area (🥉)
9 interceptions (🥉) pic.twitter.com/yhUYckNwXl

— stats of woso (@statsofwoso) July 28, 2025

I dag har förresten Englands guldlag firats framför Buckingham Palace i London. Jess Carter fick däremot inte vara med. Hennes amerikanska klubb Gotham FC har beordrat över henne till USA för träning. Det låter ju vansinnigt. Oavsett resultat i finalen är det väl rimligt att åtminstone ge spelarna en vecka ledigt. Eller?

En som firade, och firades var Sarina Wiegman. Hon fick en liten överraskning när hennes favoritartist Burna Boy hade kommit från Lagos i Nigeria för att hylla henne.

Sarina Wiegman = @burnaboy 🙌#BBCFootball #WEuro2025 pic.twitter.com/6mjlAdbrsC

— BBC Sport (@BBCSport) July 29, 2025

Nämnda Burna Boy har även skickat en gratulation till hemlandets Super Falcons, som ju blev Afrikanska mästarinnor i lördags. Jag har sett att det nigerianska laget har varit hos presidenten, och att de fick ett litet mottagande på flygplatsen. Men jag har inte sett något om någon folkets hyllning på Lagos gator.

Big love to the Super Falcons 🇳🇬. 10x Champions and still making history! You all inspire me. Can’t wait to see you lot soon! #NoSignOfWeakness #WAFCONQueens pic.twitter.com/DLErDoX3lP

— Burna Boy (@burnaboy) July 28, 2025

Bland de som skall hyllas i Nigeria finns några svenskar. Östers Per Karlsson har varit så kallad performance coach, vilket väl innebär att han har skött fysen, och IFK Värnamos Igor Krulj har hjälpt till med analys och scouting.  

Nedan finns för övrigt ett klipp med höjdpunkter från den final där Nigeria vände 2–0-underläge i paus till 3–2-seger.

När jag kollar in klippet reagerar jag faktiskt mest över hur den marockanska målvakten ett par gånger lägger sig med bollen helt obefogat. Den typen av trams vill jag ha bort från fotbollen. I futsal gör inga målvakter så, för där börjar domarna räkna direkt. Vi får se om domarna kan fatta att även fotbollen skulle gynnas av att man tar bort den här typen av ”dold maskning”.

Slutligen till Sydamerika där Colombia som första lag är klart för final i årets Copa America. Tidigt i morse slog man ut Argentina efter en semifinal som slutade 0–0 och fick avgöras på straffar. Där missade Colombias storstjärna Mayra Ramirez sin straff. Men Argentina missade två, vilket innebar colombianskt jubel. I natt spelas den andra semifinalen mellan Brasilien och Uruguay.

Som vanligt efter ett stort mästerskap har jag roat mig med att ta ut min drömelva. Det brukar ju alltid vara väldigt svårt. Kortfattat kan man säga att den här gången vimlade det av kandidater bland målvakter och offensiva spelare. Däremot var det väldigt tunt på backsidan.

För kortfattat man man säga att defensiven aldrig stod i centrum i det här mästerskapet. Ta exempelvis listan över hållna nollor. Den blev inte speciellt imponerande. Det hölls elva eller tolv nollor beroende på hur man räknar. Tänker vi oss 90-minutersmatcher blev det tolv – semifinalen mellan Spanien och Tyskland blev ju 0–0, men slutade 1–0 efter förlängning. Så Ann-Kathrin Berger skulle kunna få två nollor.

Kollar vi lag så höll Spanien tre nollor och Sverige två. Inget annat lag lyckades hålla tätt mer än en gång – om man inte räknar den tyska nollan mot Spanien. Här är listan över alla de elva hållna nollorna:

2 nollor: Jennifer Falk, Sverige och Cata Coll, Spanien.
1 nolla: Anna Koivonen, Finland, Livia Peng, Schweiz, Adriana Nanclares, Spanien, Laura Giuliani, Italien, Ann-Kathrin Berger, Tyskland, Daphne Van Domselaar, Nederländerna och Hannah Hampton, England.

När jag ändå är inne på listor och tabeller så slänger jag här in tabellerna över vilka lag som var bäst i mästerskapet. Räknar vi 90-minutersmatcher blev tabellen så här:

1) Spanien 6 matcher, 14 poäng (2,33 poäng per match), 17–4 i målskillnad
2) Frankrike 4 matcher, 10 poäng (2,50 poäng per match), 12–5
3) Sverige 4 matcher, 10 poäng (2,50 poäng per match), 10–3
4) England 6 matcher, 9 poäng (1,50 poäng per match), 15–7
5) Norge 4 matcher, 9 poäng (2,25 poäng per match), 9–7
6) Tyskland 5 matcher, 8 poäng (1,60 poäng per match), 7–7
7) Italien 5 matcher, 8 poäng (1,60 poäng per match), 6–6
8) Schweiz 4 matcher, 4 poäng (1,00 poäng per match), 4–5

I utslagningsmatcher är det ju dock 120 minuter som gäller. Och Fifa räknar ju dessutom 120-minutersmatcher i världsrankingen. Så tabellen över 120-minutare är ju också högintressant. Där avancerar England två placeringar:

1) Spanien 6 matcher, 16 poäng (2,67 poäng per match), 18–4 i målskillnad
2) England 6 matcher, 11 poäng (1,83 poäng per match), 16–7
3) Frankrike 4 matcher, 10 poäng (2,50 poäng per match), 12–5
4) Sverige 4 matcher, 10 poäng (2,50 poäng per match), 10–3
5) Norge 4 matcher, 9 poäng (2,25 poäng per match), 9–7
6) Tyskland 5 matcher, 7 poäng (1,40 poäng per match), 7–8
7) Italien 5 matcher, 7 poäng (1,40 poäng per match), 6–7
8) Schweiz 4 matcher, 4 poäng (1,00 poäng per match), 4–5

Apropå världsrankingen så låg Sverige sexa på senaste listan. Preliminärt gissar jag att vi kommer att ligga kvar som sexa även när Peter Gerhardsson lämnar över till Tony Gustavsson. För det var tio poäng upp till England och 40 upp till Tyskland. Jag tror att Sverige tar in på båda, men vi lär inte vara förbi på den lista som publiceras den 7 augusti.

När Pia Sundhage lämnade över till Peter Gerhardsson för åtta år sedan hade vi vår sämsta ranking genom tiderna, både till placering och poäng. Det var elfte plats som gällde, och vi hade 1934 rankingpoäng. Nu kommer vi alltså troligen att ligga på sjätte plats, och uppskattningsvis ha en bit över 2000 poäng.

Men det här inlägget skulle ju handla om mitt drömlag i det nyss avslutade mästerskapet. Och det har blivit hög tid att komma till saken.

När jag tar ut drömlag vill jag att lagen skall ha sådan balans att de i alla fall i teorin skulle kunna fungera i verkligheten. Jag valde till slut att köra ett 3–5–2, som i praktiken mer skulle se ut 3–1–4–2. Att köra med två centrala forwards är ju numera rätt ovanligt. Men det var ett upplägg som Italien hade framgång med, och som framför allt gjorde succé för England i forceringsfas. Så det känns inte helt galet.

Jag brukar ju ta ut en hel EM-trupp, alltså 23 spelare varav tre målvakter. Tar vi det lagdel för lagdel så är det hård konkurrens om målvaktsposten. Där finns det fyra glödheta kandidater som jag gärna hade velat ha med, och ytterligare några som jag inte hade skämts över att ta med. Men det finns ju bara plats för tre. Och faktum är att jag sätter Ann-Kathrin Berger utanför truppen. Hon hade skyhöga toppar, men gjorde också några sämre insatser. Och jag vill ha stabila målvakter.

Efter mycket fundering blir faktiskt Jennifer Falk min första målvakt. Hon gjorde väl knappt ett misstag på hela turneringen? Bara Cata Coll släppte in färre mål. Men Coll darrade med fötterna ett par gånger, och ingav inte samma trygghet som Falk under EM.

Och Falk räddade alltså fyra straffar mot England. Hon har fått alldeles för lite cred för det. För det är så makalöst bra att man knappt kan ta in det. Berger och Hannah Hampton har hyllats som stora hjältar för två räddade straffar. Och visst är det jättebra att rädda två straffar. Men fyra… Falk var en egen missad straff från odödlighet i svensk fotboll.

Det blir alltså Jennifer Falk som vaktar målet i mitt drömlag. På bänken sitter starka ersättare i Cata Coll och Hannah Hampton. Andra målvakter som var med i diskussionen var framför allt Berger. Men jag tänkte även på Livia Peng och Laura Giuliani.

Så till backlinjen. Där kör jag med tre mittbackar. Och de tre till startelvan var det inga problem att hitta. Trion Irene Paredes, Nathalie Björn och Leah Williamson var givna. Däremot var det väldigt svårt att hitta tre kandidater till bänken. För som sagt, det här har inte varit de defensiva spelarnas mästerskap. Men det får bli Ceclia Salvai, Lucy Bronze och Janina Minge.

Jag har alltså valt bort utpräglade ytterbackar, men klämmer ändå in Lucy Bronze i backlinjen. Inte så mycket för hennes spelmässiga insatser som för hennes vinnarskalle. Hon spelade alltså EM med en fraktur på skenbenet. Här snackar vi skalle. Man måste ju ha sådana i truppen. Och hon är ju dessutom även användbar som kantspelare.

Kollar vi kantspelarna så blir det tyskt i startelvan. Jule Brand och Klara Bühl är fantastiska, och kändes trots tuff konkurrens ändå rätt givna. På bänken sätter jag Ona Batlle och självklara superersättaren Chloe Kelly. Den sistnämnda kan man ju numera inte sätta in i en startelva. Hon måste bytas in…

Det fanns många bra kantspelare i mästerskapet. Andra som är värda ett omnämnde är Caroline Graham Hansen, Johanna Rytting Kaneryd, Lauren Hemp – som var grymt bra i finalen, Claudia Pina, Vicky Lopez och Athenea Del Castillo.

På central mittfält är Patri Guijarro självklar i startelvan i den defensiva rollen. Hon får outtröttliga tyskan Elisa Senss som backup. Till höger kör jag tvåvägsmittfältaren Geraldine Reuteler, som jag tycker var bra i alla värdnationens fyra matcher. Backup till henne blir Aitana Bonmati. Till vänster blir det Sakina Karchaoui som jag såg tre gånger och som var den bästa spelare jag såg under mästerskapet. Den omskolade vänsterbacken får Alexia Putellas som backup.

Andra som fanns med i funderingarna på mittfältet var Julia Zigiotti Olme, Kosovare Asllani, Mariona Caldentey, Sjoeke Nüsken, Lia Wälti och Manuela Giugliano.

Den officiella juryn valde alltså Aitana till turneringens bästa spelare. Jag gillar Aitana på alla sätt. Men jag tycker inte att hon var bäst. Jag tycker inte att det skall räcka med två geniala aktioner för att få det priset. När hon dessutom slog en rätt blek straff i finalen föll hon ur min startelva. Men i truppen platsar hon. Så hon får försöka att ta sig in från bänken. Samma sak med Alexia. Hon var överlägset bäst i turneringen i gruppspelet, men försvann när det skulle avgöras. Det var nära att hon försvann helt ur min trupp, men en plats på bänken fick det bli.

När det gäller turneringens bästa spelare tycker jag att det priset borde ha gått till Patri. Jag såg henne slå en slarvig passning en gång i finalen. Det var en nästan chockartad upplevelse, för annars var hon i princip felfri under hela mästerskapet.

Slutligen då forwards. Där föll mitt val för startelvan till slut på Cristiana Girelli och Stina Blackstenius. Det bör vara ett anfallspar som det är väldigt svårt att försvara sig mot. Girelli är supervass i straffområdet, medan Blackstenius är stark i omställningarna. På bänken sitter Alessia Russo och Delphine Cascarino beredda att ta över i slutelvan. Med Cascarino klämmer jag in ännu en tänkbar kantspelare.

Det innebär att jag varken har plats för EM:s skyttedrottning Esther Gonzalez, eller den som prisades som den bästa unga spelaren, Michelle Agyemang. Men faktum är att jag tyckte att Sydney Schertenleib var ännu bättre än Agyemang, att schweiziskan hade fått min roll som bästa unga spelare. Således var Schertenleib och Esther de båda som var närmast att ta plats här. Jag hade gärna också fått in Sofia Cantore i truppen.

Det var alltså mina tankar kring turneringens bästa spelare. Ett verktyg som säger ganska mycket om vilka som varit bäst är ju Uefas Fantasy. Där dominerar Spanien rätt rejält. På topp sex är det fem spanska spelare och Tysklands Jule Brand.

Klart flest poäng tog Alexia, med 51. Brand var tvåa på 39. På bronsplats kom Patri med 37 poäng. Att komma trea som defensiv mittfältare är ju otroligt bra. Noterbart är att Aitana bara tog 17:e flest poäng – 26 stycken. Det känns väl som att hon delvis prisades som bäst i turneringen på gamla meriter.

Nu vill jag förstås ha in både era drömelvor och tankar kring mitt lag. Som repetition. Här är min drömelva:

Jennifer Falk
Nathalie Björn, Irene Paredes, Leah Williamson
Patri Guijarro
Jule Brand, Geraldine Reuteler, Sakina Karchaoui, Klara Bühl
Cristiana Girelli, Stina Blackstenius

Och här är övriga tolv spelare i truppen:
Hannah Hampton och Catalina Coll.
Lucy Bronze, Cecilia Salvai, Janina Minge
Elisa Senß
Ona Batlle, Aitana Bonmati, Alexia Putellas, Chloe Kelly
Alessia Russo, Delphine Cascarino

Bästa unga spelare: Sydney Schertenleib

England vann inte en enda utslagsmatch efter ordinarie tid. Man vann bara en i spel. Men man vann EM-guldet.

Hjältarna hette Hannah Hampton och förstås Chloe Kelly. Hampton räddade två straffar (Mariona Caldentey och Aitana Bonmati) och fick se Salma Paralluelo slå sin utanför. Då fick Kelly chansen att avgöra från straffpunkten. Hon var skoningslös.

I matchen var Spanien klart bättre. Jag räknade till 12–4 i klara målchanser i spansk favör efter 120 minuter. Jag tycker att Montse Tomé gjorde en stark insats där hon ställde upp ett lag som körde över England i den första halvleken. Det var Spaniens bästa halvlek i turneringen. Men det blev bara ett mål.

Och i den andra halvleken kvitterade Alessia Russo på en nick efter inlägg från just Chloe Kelly. Den närmaste kvarten efter kvitteringen tappade det spanska laget spelet. Då bytte Tomé ut Alexia Putellas, flyttade in Mariona Caldentey, och fick återigen fart på det spanska laget.

Framför allt hade Salma Paralluelo flera riktigt bra chanser att avgöra. Men Hannah Hampton höll tätt. Efter 90 minuter hade jag 8–4 (5–2) i klara målchanser i spansk favör. Och i förlängningen blev det alltså ytterligare fyra spanska målchanser – inga engelska. Men England behöver inga målchanser. De vinner ju ändå…

Grattis England. Grattis Sarina Wiegman. Ni var inte bästa laget i EM – men ni är förstås värdiga Europamästare.

Jag fick 20 rätt på mina startelvor i finalen. De båda felen talar för Spanien. För Sarina Wiegman valde rutin när hon ställde upp sitt mittförsvar. Och Montse Tomé gick på snabbhet i djupled när hon formerade sitt mittfält.

Wiegman kör med Jess Carter istället för Esme Morgan i mittförsvaret. Tomé kör med Athenea del Castillo istället för Claudia Pina. Vi minns ju vilka problem Carter hade när det gick fort mot Sverige. Och vi har sett att Spanien får bättre fart i anfallet med del Castillo.

Kortfattat tänker jag att Spanien har de bättre spelarna med England den bättre förbundskaptenen. Men när det gäller startelvorna känns det som fördel Tomé och Spanien. Dessutom regnar det i Basel, vilket innebär att det kan gå riktigt fort.

Startelvorna i sin helhet:

Spanien (4–1–4–1): Cata Coll – Ona Batlle, Irene Paredes, Laia Aleixandri, Olga Carmona – Patri Guijarro – Mariona Caldentey, Aitana Bonmati, Alexia Putellas, Athenea del Castillo – Esther Gonzalez.

England (4–2–3–1): Hannah Hampton – Lucy Bronze, Leah Williamson, Jessica Carter, Alex Greenwood – Keira Walsh, Georgia Stanway – Lauren James, Ella Toone, Lauren Hemp – Alessia Russo.

Klockan 18.00 smäller det på St Jakobs Park i Basel. Då är det dags för EM-final. Och vi får veta om England kan försvara sin EM-titel från 2022 eller om världsmästarna från Spanien också skall kunna titulera sig bäst i Europa.

Här är en liten guide till dagens stora match:

Spanien–England

Söndag den 27 juli klockan 18.00
Plats: St Jakob Park, Basel, Schweiz
Domare: Stéphanie Frappart, Frankrike.
Assisterande domare: Camille Soriano, Frankrike och Francesca Di Monte, Italien.
Fjärdedomare: Maria Sole Ferrieri Caputi, Italien.
VAR-domare: Willy Delajod, Frankrike.
Assisterande VAR-domare: Christian Dingert, Tyskland och Dennis Higler, Nederländerna.
TV: Viaplay Sport och Viaplay från 17.00.
Tips: 52–48
Lagens tidigare möten i tävlingssammanhang: De senaste tre åren har lagen mötts fyra gånger, och det har slutat med två segrar vardera.

Troliga startelvor:
Spanien (4–1–4–1): Cata Coll – Ona Batlle, Irene Paredes, Laia Aleixandri, Olga Carmona – Patri Guijarro – Mariona Caldentey, Aitana Bonmati, Alexia Putellas, Claudia Pina – Esther Gonzalez.
England (4–2–3–1): Hannah Hampton – Lucy Bronze, Leah Williamson, Esme Morgan, Alex Greenwood – Keira Walsh, Georgia Stanway – Lauren James, Ella Toone, Lauren Hemp – Alessia Russo.

I början av EM kändes det givet att Spanien skulle ta hem guldet. Och det kändes ungefär lika långt borta att England skulle försvara sin titel.

Men under mästerskapet har förhållandena jämnats ut. Spanien har tappat fart samtidigt som England har visat sig vara mästerligt på att hitta sätt att vinna matcher. Jag håller fortsatt Spanien som favorit, men en väldigt knapp sådan. I princip känns det faktiskt vidöppet.

Under året har Spanien bara förlorat en match. Det var just England som vann med 1–0 i Nations League så sent som i februari.. Och det är The Lionesses som är det lag som Spanien har haft svårast mot de senaste åren. Det var ju just England som skickade ut spanjorskorna ur EM för tre år sedan. Den gången krävdes det förlängning i kvartsfinalen.

Sedan den matchen har Spanien alltså också två segrar. Den tyngsta var förstås 1–0-segern i VM-finalen 2023. Spanien vann också lagen senaste möte. Det var när man vände underläge till 2–1-seger i Nations League i början av juni.

Som ni förstår är det upplagt för en riktigt tät och jämn match. Alla de båda lagens fyra möten de tre senaste åren har slutat med uddamålssegrar.

Det spanska laget inledde turneringen med ett riktigt snabbt och vasst anfallsspel där Alexia Putellas var den stora dirigenten. Barcastjärnan såg bättre ut än någonsin, och var inblandad i det mesta i offensiven. I det skedet var Barcas andra mittfältsgigant, Aitana Bonmati, inte redo att starta matcher efter sin hjärnhinneinflammation.

De senaste matcherna har Aitana varit tillbaka i startelvan. Utöver att hon avgjorde semifinalen mot Tyskland tycker jag inte att hon har varit så bra som hon kan vara. Och vad värre är för Spanien, samtidigt har Alexia alltmer försvunnit ur matchbilderna.

Jag satte rubriken ”Spanien blir sämre och sämre – men är klart för final” efter semifinalen. Och visst möter världsmästarna allt bättre motstånd. Men man har tappat den fart man hade i spelet i början av mästerskapet. Och det kan bli kostsamt.

I de startelvor som Montse Tomé mönstrat i slutspelet har Esther Gonzalez varit den enda som vill ha bollen bakom motståndarnas backlinje. Och ett djupledshot brukar man kunna hantera. Men det finns mer fart på bänken. Både i kvarts- och semfinalen har Spanien blivit bättre när Athenea del Castillo och Salma Paralluelo kommit in. Det trots att Paralluelo inte är nära den fina form hon hade under VM för två år sedan.

Mycket talar för att matchen kommer att avgöras under sista kvarten. För i slutspelet har Spanien alltså varit som vassast i matchernas slutskede. Samma sak gäller för England.

Ingen kan väl ha missat hur vasst England varit under matchernas sista kvart. I tre av de fyra matcherna mot kvalificerat motstånd har den engelska forceringsfasen lett till mål. I den fjärde, den mot Nederländerna, ledde man redan med 4–0 efter 67 minuter och behövde inte forcera. Men i de tre andra blev det alltså mål. Man reducerade mot Frankrike, och var nära en kvittering. Man gjorde som bekant två mål mot Sverige och man kvitterade sent mot Italien.

Jag har fått lära mig att ett lag bara kan hålla uppe en effektiv forcering i 10–15 minuter. Englands förbundskapten Sarina Wiegman verkar har fått till sig samma lärdomar. För hon startar sin forceringsfas mellan minut 75 och 80 i matcherna. Då går hon ner på trebackslinje och sätter in en extra forward. Det innebär att man kör ett slags 3–5–2. Och man ser till att hela tiden ha fem–sex spelare i straffområdet när inläggen slås in. Det har alltså givit en otroligt bra effekt. Så räkna inte bort England även om man är i underläge med kvarten kvar.

Wiegman är för övrigt en riktig mästerskapscoach. Hon ledde Nederländerna till EM-guld 2017, och till VM-final 2019. Sedan tog hon England till EM-guld 2022 och till VM-final 2023. Hon verkar inte vara så intresserad av olympiska spel. Men i VM och EM är hon nu uppe i sin femte raka, stora final. Imponerande.

När det gäller startelvorna ovan har det spekulerats i att Wiegman möjligen skulle ta in sina succéartade forceringsspelare Chloe Kelly och Michelle Agyemang i startelvan. Så kan det bli. Men min gissning är att Wiegman kör vidare på den offensiva uppställning hon använt i de senaste matcherna. Jag tror också att Esme Morgan får fortsätta i mittförsvaret bredvid Leah Williamson.

I Spanien är gissningen att Laia Aleixandri kommer tillbaka i backlinjen efter sin avstängning. Jag hade ju tyckt att coach Tomé borde starta med Athenea. Men jag tror inte att det blir så. Jag tror att man startar med samma extremt bollsäkra och stjärnspäckade offensiva mittfält som senast.

Det var mina tankar inför finalen. Vad tippar och tänker ni inför matchen?

Under sen lördagskväll har finalen i Afrikanska mästerskapet avgjorts. Nigeria låg under med 2–0 i paus, men vände och vann med 3–2 mot Marocko. Därmed tog The Super Falcons lagets tionde guld i världsdelsmästerskapet.

🇳🇬 𝐂𝐇𝐀𝐌𝐏𝐈𝐎𝐍𝐒 🇳🇬

The Super Falcons are your #TotalEnergiesWAFCON2024 winners! 🏆 pic.twitter.com/YSqg9mXhlh

— CAF Women’s Football (@CAFwomen) July 26, 2025

Jag kikade efter en tv-sändning, men lyckades inte hitta någon. Därför fick jag följa matchen via sociala medier. Där noterade jag en drömstart för hemmalaget Marocko, som hade med sig 2–0 in i pausvilan. Först gjorde Ghizlane Chebbak 1–0 i 13:e minuten och sedan följde Sanaa Mssoudy upp med att nicka in 2–0 efter 23 minuter. Chebbak spelar för övrigt forward för spanska ligaklubben Levante Badalona, som inte skall blandas ihop med det mer kända Levante, det som kommer från Valencia. Det finns alltså två Levante i vinterns spanska liga.

Trots Marockos drömstart var det 2–2 in i slutkvarten. För Nigeria kom tillbaka och gjorde två snabba mål i mitten av den andra halvleken. Först reducerade Torontos Esther Okoronkwo på straff i 64:e minuten. Och sju minuter senare kvitterade Folashade Ijamilusi till 2–2.

Med ungefär tio minuter kvar fick Marocko straff. Men den ströks efter VAR-koll. Istället blev det Nigeria och PSG-forwarden Jennifer Echegini som fick sista ordet. Den 24-åriga inhopparen slog till och gjorde 3–2 i slutminuterna av ordinarie tid.

Echegini kom för övrigt in istället för övrigt Rosengårds Halimatu Ayinde i 59:e minuten. Om nu Ayinde är kvar i Rosengård. Även om Malmöklubben igår sa till mig att man hade flera spelare på väg in verkar lika många vara på väg ut. I dag kom uppgifter om att Emilie Woldvik är på väg till Fiorentina. Det vore blytungt, för norskan har varit Rosengårds bästa spelare när jag sett laget.

Ghana och Kim Björkegren tog bronset. Man gjorde det trots att man bjöd Sydafrika på ett ledningsmål i matchen om tredje pris. Men precis som i semifinalen blev det straffläggning, och den här gången drog Ghana längsta strået.

I Sydamerika är det klart för semifinaler. Det blev till slut en skräll, när Uruguay slog Chile med klara 3–0, vilket innebär att det blir Uruguay som spelar semifinal mot Brasilien. I den andra semin ställs Argentina mot Colombia.

Argentina är enda laget som gick genom gruppspelet utan poängförlust. För gruppfinalen mellan Brasilien och Colombia blev mållös. Och det känns inte orimligt att just Brasilien och Colombia stöter på varandra igen i finalen.

Semifinalerna spelas natten mot tisdag (Argentina–Colombia) respektive natten mot onsdag (Brasilien–Uruguay) och jag har sett uppgifter om att matcherna även gäller som OS-kval. Men jag vet inte riktigt om det stämmer, för jag har inte sett någon officiell fördelning av de 16 OS-platserna mellan olika världsdelar.

Skytteligan leds av Paraguays Claudia Martinez. Hon har gjort sex av lagets åtta mål. Och det kan bli fler. För av någon anledning som jag inte förstår spelar man även om femte plats i Copa America. I den matchen möts just Paraguay och Chile.

En anmärkningsvärd notering från gruppspelet är att alla de fyra bäst placerade lagen i grupp A gjorde lika många mål som Martinez, alltså sex. Argentina hade målskillnaden 6–1, Uruguay slutade på 6–3, Chile på 6–6 och Ecuador på 6–7.

I tisdags uppmärksammades jag på att IFK Göteborgs Rona Krasniqi hade skrivit treårskontrakt med Juventus. Spontant tänkte jag: Rona vem? Sedan slog det mig att jag läst om en blåvit talang född 2009, som redan spelar i flicklandslaget för spelare födda 2008.

Nästa tanke var att Fifa väl inte tillåter internationella värvningar av så unga spelare. Här trodde jag att det fanns en 18-årsgräns. Och det gör det. Men vid en koll visade det sig vara en sanning med stor modifikation. Det finns nämligen ett undantag för övergångar inom EU/EES – här gäller tydligen en 16-årsgräns. Och eftersom Krasniqi fyllde 16 i början av juni har hon nu flyttat till Italien.

Man kanske skall bli glad för de talanger som är så bra att de uppmärksammas av toppklubbar redan i tonåren. För det låter ju verkligen dom en drömtillvaro. Men faktum är att jag blir ledsen när jag läser om den här typen av övergångar.

Här kan jag vara helt fel ute, för jag har ingen forskning på området. Men min bild är att talanger har överlägset större chans att bli elitspelare på hemmaplan än vid tidiga utlandsflyttar. Här är det främst pojksidan jag tänker på. På flicksidan har vi inte så många exempel ännu på omyndiga talanger som flyttat utomlands. Jag kan bara komma på ett. Och Mathilde Janzen, som flyttade till tyska Hoffenheim som 16-åring, är ju faktiskt elitspelare. Men hon är hemma i Kristianstad igen.

Jag hoppas förstås att det här blir en succé för Rona Krasniqi. Jag ser att hon säger i en intervju i Göteborgs-Posten att:

”Jag vet vad jag har här hemma och nu vill jag se vad som finns ute i världen”

Om hon verkligen vet vad som finns hemma borde hon ha fattat att Göteborg just nu har en kanonmiljö för talanger som vill bli elitspelare. I Göteborg finns lag på alla nivåer upp till Häcken, som ju spelade kvartsfinal i Champions League så sent som förra året.

Rona Krasniqi har ännu inte slagit sig in i IFK Göteborgs division 1-lag. Det är i och för sig ett väldigt starkt division 1-lag, men det känns klart att den 16-åriga anfallstalangen hade kunnat utvecklats väldigt bra i Göteborg i ytterligare ett par år. Hon kan ju bara kolla på två år äldre Felicia Schröder.