Peter Gerhardsson har alldeles nyss tagit ut truppen till de båda avgörande matcherna i EM-kvalets gruppspel. Han överraskade genom att både ta med Evelyn Ijeh och Häckens 17-åriga jättetalang Felicia Schröder.

Nu är det ju långt ifrån säkert att Schröder faktiskt kommer att få speltid i matcherna mot Frankrike och England. Men skulle hon få det skulle hon bli den andra spelaren på 2000-talet efter Hanna Bennison att debutera i A-landslaget innan hon blir myndig.

I övrigt noteras att Elin Rubensson är tillbaka, att My Cato är med samt att det är hela 27 spelare i truppen. Orsaken är att sex spelare riskerar avstängning mot England.

Här är hela truppen:

Målvakter: Zećira Mušović (Chelsea), Jennifer Falk (Häcken), Tove Enblom (Vålerenga) och Emma Holmgren (Levante).

Backar: Jonna Andersson (Hammarby), Nathalie Björn (Chelsea), Magdalena Eriksson (Bayern München), Hanna Glas (Kansas City Current), Emma Kullberg (Brighton), Hanna Lundkvist (San Diego Wave), Josefine Rybrink (Häcken), Anna Sandberg (Häcken) och Linda Sembrant (Bayern München).

Mittfältare/anfallare: Filippa Angeldahl (Manchester City), Kosovare Asllani (klubblös), Hanna Bennison (Everton), My Cato (Norrköping), Evelyn Ijeh (Milan), Sofia Jakobsson (San Diego Wave), Madelen Janogy (Fiorentina), Rosa Kafaji (Häcken), Fridolina Rolfö (Barcelona), Elin Rubensson (Houston Dash), Johanna Rytting Kaneryd (Chelsea), Felicia Schröder (Häcken), Matilda Vinberg (Tottenham) och Julia Zigiotti Olme (Brighton).

I dag har har det spelats fyra damallsvenska matcher på fyra timmar i Stockholmsområdet. Jag vet inte hur mycket dubbelpublik det finns, men när det är uppehåll i herrallsvenskan känns det vansinnigt att lägga fyra matcher mer eller mindre samtidigt på samma ställe.

EfD hade ju kunnat passa på att han någon form av konferens under söndagen, då åtta av seriens 14 lag alltså befann sig i huvudstadsområdet.

De två första matcherna hade avspark klockan 13.00. Där valde jag först att fokusera på serieledande Rosengårds besök på Grimsta. Det blev en repris på matchen i Växjö i onsdags. Trots att Malmöklubben vilade fantastiska Momoko Tanikawa var det 3–0 efter 18 minuter, 4–0 i paus och 7–0 när slutsignalen ljöd.

Rosengård har nu vunnit elva raka matcher. Det är en makalöst bra prestation. Det är rätt svårt att vinna fotbollsmatcher på beställning. Speciellt i högsta divisionen. Och att inleda en serie med elva raka är extremt ovanligt. Så ovanligt att jag inte hittat någon uppgift om när det hände senast i damallsvenskan. Det verkar i alla fall inte ha hänt under 2000-talet.

Efter paus bytte jag fokus till AIK–Växjö. Den jag såg av den i första halvleken kändes Växjö klart bättre, i varje fall i början. Men AIK i växte in i det, och till slut kändes inte 2–1-segern speciellt orättvis.

Det som gladde mig, och som sannolikt även glädjer alla AIK-supportrar, var att jag för första gången på länge såg den Nina Jakobsson som var en viktig faktor när Piteå vann SM-guld 2018 och som tog sig in i landslagstruppen kring årsskiftet 2018/2019.

Då minns jag att jag imponerades av hur bra hon var på att få fast bollen högt upp i planen. Men sedan hon lämnade Piteå för 3,5 år sedan har Jakobsson haft det tufft. Hon fick bara starta fyra matcher för Hammarby 2021 och de två åren i norska LSK präglades av skador.

Men nu verkar Jakobsson ha fått tillbaka självförtroendet. Det var ju hon som nickade in kvitteringsmålet senast mot BP. Och i dag var hon först med i uppbyggnaden av 1–1-målet, när hon tog emot bollen högt upp i planen, och hittade igenom till en helt fri Adelisa Grabus. Den senare kunde servera målskytten Moa Sjöström.

En stund senare avgjorde Jakobsson matchen, och skapade lite avstånd till nedflyttningsstrecket för AIK. Ett par timmar låg man dessutom över kvalstrecket. Men när Emma Åström gav Piteå ledningen med 1–0 borta mot Norrköping i 88:e minuten klättrade norrbottningarna förbi igen.

Jag hade för övrigt ett öga på den där matchen på Idrottsparken, eller vad arenan i Norrköping nu heter, och såg massor av 100-procentiga hemmachanser. Massor. Men det var bara Piteå som gjorde mål.

I och med att både AIK och Piteå vann blev det en lucka ner till Örebro under nedflyttningsstrecket. Däremot tajtade det till sig rejält i kvalstriden. Nu är det bara tre poäng mellan åttan Växjö och tolvan AIK på kvalplats.

Norrköping–Piteå var för övrigt en av fyra matcher som hade avspark 15.00. Jag valde att ha fokus på Djurgården–Kristianstad eftersom jag inte har sett så mycket av KDFF den här säsongen. Och där tog ett väldigt bollskickligt Kristianstad hand om bollen från start. Målen kom dock i första halvlekens slutminuter och gav gästerna en välförtjänt 2–0-ledning i paus.

Tränare Johanna Almgren är ju ursprungligen boråsare, och jag har följt henne sedan hon var ung talang. Jag vet hur mycket hon älskar kortpassningsspel – och kvadraten. Så det är inte förvånande att hennes KDFF använder sig av väldigt många korta passningar.

I paus var jag rätt imponerad av KDFF. Efter slutsignalen var jag mer frågande. Den andra halvleken gick på många sätt till ett Djurgården som saknade Nellie Lilja samt ordinarie mittbackarna Matilda Plan (avstängd) och Beata Kollmats (skada) och tvingades dessutom byta ut en tredje mittback i Ina Vårhus mitt i den andra halvleken.

Även om KDFF fortsatt hade ganska mycket boll kändes det aldrig som att de hade kontroll. Tvärtom tyckte jag att djurgårdarna var lite bestämdare, och visade större vilja. Från skånskorna blev det lite väl mycket kvadraten, alltså korta passningar från stillastående. En sådan gav Djurgården straff.

Jag är i grunden positiv till att lag väljer att spela ut insparkarna. Men de spelare som befinner sig i straffområdet måste ha så långa avstånd att inte samma motståndare kan stressa två samtidigt. Dessutom måste passningarna slås med fokus. KDFF hade lite för korta avstånd, och framför allt såg det väldigt ofokuserat ut. Men trots slarvet – Kristianstad vann, och ligger kvar som fyra.

Apropå fyra så blev Vilde Hasund dagens spelare. Hon gjorde fyra mål när Hammarby vann med klara siffror mot jumbon Trelleborg.

Slutligen klättrade äntligen Linköping upp på tabellens övre halva. 2–1-segern mot Örebro innebär att LFC får lite andrum, samtidigt om Kif börjar hamna i ett riktigt jobbigt läge.

I kväll har jag varit på Bravida Arena och sett Häcken besegra Djurgården med 4–1 i dagens damallsvenska toppmöte.

Det var en intressant match, där jag tror att Djurgården är rätt nöjda med hur det såg ut i 74,5 minuter, alltså fram till hemmalagets 3–1-mål.

Det var ett tag sedan jag senast såg Häcken på plats. Då handlade det om Champions League, och ett Häcken som hade hög internationell kvalitet på sitt anfallsspel.

I kväll satt jag länge och undrade vart det där vassa, och effektiva Häcken har tagit vägen. För under den första halvleken tyckte jag att hemmalaget underpresterade rätt rejält. Mina anteckningar om hemmalagets anfallsspel handlade om stillastående spelare samt lösa och ofta ”duffade” passningar, som dessutom ganska ofta kom på fel fot, eller i alla fall några decimeter fel.

Följden blev att Djurgården hela tiden hann ställa upp åtta–nio spelare utanför eget straffområde. Och skall man lyckas spela sig igenom en buss måste passningar och löpningar vara av högsta kvalitet. Det var inte Häckens.

I paus hade hemmalaget, trots ett ganska stort övertag i bollinnehav, bara 2–1 i avslut på mål. Visst hade man haft chanser att göra både ett och två mål. Men när avsluten inte går innanför ramen går det inte att vara nöjd. Och det värsta för hemmalaget var att man lät Djurgården sticka upp och skapa flera rätt bra chanser.

På många sätt var det ju just Djurgården som förstörde Häckens gulddrömmar förra året. Stockholmslaget vann då båda lagens inbördes möten med 1–0, och framför allt hemmasegern i mitten av september var en riktigt fet käftsmäll för Häcken.

I paus i kväll satt jag och tänkte att det inte alls hade varit konstigt med 1–0-ledning för djurgårdarna. Det var länge sedan jag såg laget så piggt och vasst som i kväll. Inte minst hade man spets på kanterna. Tove Almqvist såg riktigt het ut på högersidan, och Stinalisa Johansson har fart till vänster.

Efter paus visade Häcken både högre fart och bättre passningskvalitet. Anna Sandberg gjorde 1–0 när hon transporterade bollen cirka 40 meter innan hon smällde in bollen i mål med ett stenhårt skott. Det var ett fint mål. Jag hörde att Radiosportens Christian Olsson kallade det ett ”skott i krysset”. Men det var det ju definitivt inte.

Visst tycks uttrycket ”krysset” ha förändrats sedan målen blivit djupare, men för mig är krysset precis där stolpen möter ribban. Och bollen får inte vara mer än en decimeter från respektive del av målramen för att det skall vara ett ”skott i krysset”. Sandbergs skott gick in ungefär en halvmeter under ribban, mitt emellan stolparna. Alltså inte i krysset, men snyggt ändå.

Efter det målet borde Häcken ha punkterat matchen. Man hade flera fina anfall. Jag gjorde en anteckning om att Clarissa Larisey visade upp en närmast extrem oförmåga att göra mål. Hon gör ett grymt arbete, och kommer till bra lägen. Men avsluten är minst sagt trubbiga.

En annan anteckning handlade om att Anna Sandberg hade direkt usla inspel. Hon förstörde flera fina hemmaanfall genom att grovt missa ganska enkla passningar in i straffområdet. Att hon måste nöta inlägg och inspel om hon skall bli landslagets nästa vänsterback. För på internationell nivå får man inte så många chanser. En stund senare lade jag till att det är bättre att hon skjuter när hon kommer runt på kanten.

Sandberg svarade genom att skjuta nästa gång hon kom fram. Då blev det 2–1 till hemmalaget. För minuten innan hade Alexsandra Lobanova kvitterat på ett fint distansskott.

Därefter hade Djurgården en rätt bra period. Men gästerna vek ner sig när Rosa Kafaji gjorde 3–1. Målet kom på en snabb kontring, och föregicks av en situation där domare Sandra Almkvist först pekade på hörna, men sedan ändrade sig till inspark. Jennifer Falk tog chansen och slog en långpassning till Felicia Schröder.

Sedan gick det fort. Plötsligt fick jag se ett exempel det snabba och högkvalitativa anfallsspel som Häcken hade i vinterns Champions League. Det var trion Schröder, Matilda Nildén och Kafaji som snyggt kombinerade sig fram mot ett Djurgården som inte kommit i ordning efter situationen där man trodde att man skulle få hörna.

Jag såg att gästernas tränare Marcelo Fernandez var ute och svingade i SVT efter det inträffade. I efterspelet till målet fick nämligen Matilda Plan gult kort för olämpligt uppträdande. Fernandez sa:

”Vi är flera som efterfrågar en bättre kommunikation. Det finns en lättkränkhet nu, och det tror jag inte för damfotbollen framåt.”

Personligen tycker jag att fotbollen har alldeles för mycket kommunikation kring domslut. Alldeles för mycket. I många andra sporter är det i princip nolltolerans mot protester mot domslut. Säger en spelare eller ledare något så åker den ut. I fotboll är det inte ovanligt att fem–sex spelare tillåts omringa domaren utan att något händer.

Enligt min uppfattning skall inte fotbollen ha mer kommunikation kring domslut, utan mindre. Samtidigt förstår jag spelarnas frustration. För domare Almkvist hade rätt svårt att vinka åt rätt håll vid både inkast och hörnsituationer.

Det slutade alltså 4–1. Det sista målet gjorde Nildén på ett friläge som uppstod när Kafaji släppte bollen förbi sig och fick hela djurgårdsförsvarets uppmärksamhet. Jag som har Kafaji i mitt Fantasylag tycker förstås att det borde ha varit assistpoäng på den aktionen. Ett snyggare förarbete får man leta efter.

Det var första gången i år som Häcken gjorde fyra mål på en halvlek. Kanske var det den islossning som laget behövde?

Efter tio omgångar är man sju poäng bakom ledande Rosengård. I fjol var det Häcken som ledde efter tio omgångar. Då hade man tappat fem poäng. I år har man bara tappat två fler, men är alltså ändå rejält distanserade.

Jag noterar för övrigt att bloggarkollega Rainer anser att damallsvenskan redan är avgjord, och nu kräver att Rosengårdssupportrar skall ”erkänna att deras favoritlag kommer att vinna Damallsvenskan helt ohotad”. Visst är Rosengård för tillfället i en klass för sig. Men ”erkänna” är ju dels helt fel uttryck. Man kan inte erkänna något som inte har hänt. Dels är det ju fortfarande 16 omgångar kvar att spela, och väldigt mycket kan fortfarande hända.

Inte minst är det ju ett sju veckor långt sommaruppehåll som kan ställa till det. Lag som har flyt i spelet vill inte ha några uppehåll – de vill bara spela på. Under uppehåll kan det ju nämligen hända en hel del som förändrar situationen.

Fråga bara Häcken, som i fjol ledde damallsvenskan med sju poängs marginal inför VM-uppehållet. Då var det bara nio omgångar kvar att spela. Det var ett alltså ett bättre läge än det Rosengård har nu. Men ett tränarbyte ställde till det, och Häckens försprång försvann på tre svaga omgångar.

Tillagt i efterhand. Apropå det här med skott i krysset hörde jag begreppet nämnas på Viaplay i samband med tre av Linköpings mål mot Piteå. Det var också fina mål, men inget satt i krysset. Den straff som Cathinka Tandberg enligt kommentatorn ”trycker upp i vänsterkrysset” var ju exempelvis ett hårt skott nästan mitt i målet.

I helgen vann Växjö borta mot mästarna Hammarby med 2–1. I dag vann Rosengård mot Växjö med 7–0. Det säger mycket om den damallsvenska våren 2024.

Häcken och Hammarby var som bekant stora förhandsfavoriter inför seriestart. Men inget av lagen har motsvarat förväntningarna. De har gjort okej vårsäsonger utan att imponera. Problemet för fjolårets båda topplag är att FC Rosengård har överträffat alla tips och förväntningar.

Efter tio omgångar har man maximala 30 poäng och målskillnaden 38–2. Det är verkligen otroligt bra. I dag hade jag för första gången på ett tag både tid och möjlighet att koncentrerat sitta och kolla på en damallsvensk omgång.

Det fanns tre matcher att välja mellan. Jag började med att ha huvudfokus på Växjö–Rosengård och bottenmötet Örebro–Trelleborg som andramatch. Det upplägget körde jag i 60 minuter. Men i princip kunde jag ha släppt matchen i Växjö efter de första 20.

Rosengård var nämligen totalt överlägset. Totalt.

Under långa perioder de senaste åren har Rosengård spelat en långsam och rätt trött possession-fotboll. Stillstående spelare har trampat på bollen, eller passat den i sidled. Det känns som att man kört kombinationer för kombinationernas skull, inte för att skapa målchanser.

Det kan vara värt att påminna sig om det när man ser dagens Rosengård. För då förstår man vilket fint jobb tränare Joel Kjetselberg har gjort med laget. Den här våren har Malmölaget på alla sätt spelat en mästerlig fotboll.

Glöm alibilöpningar och sidledspass. Nu spelar Rosengård ett härligt framåtlutat anfallsspel som syftar till att gå mot mål. Det är imponerande hur bra man är på att gång på gång spela loss rättvända spelare som kommer med fart.

Mot Växjö hade Rosengård sex 100-procentiga målchanser redan första 20 minuterna. På dem gjorde man tre mål. I paus var det 4–0-ledning – ändå var Olivia Holdt inte nöjd när hon intervjuades i tv. Trots att man hade spelat guldfotboll gick det ju att göra ännu bättre.

Rosengård vann med 7–0. Tre av målen kom efter att nämnda Holdt vunnit bollen högt upp i planen.

Det har bara gått tio omgångar, och mycket kan ännu hända i årets damallsvenska. Men just nu ser det ut som att Rosengård kommer att defilera mot guld. Fortsätter man att prestera den fotboll man gjort under våren finns det absolut inget som kan stoppa Malmölaget.

Som nämnts har alltså Rosengård gjort 38 mål på tio omgångar. Förhandsfavoriterna Häcken och Hammarby har tillsammans gjort 32 mål på 18 matcher. Det säger rätt mycket om hur överlägset FCR varit den här våren.

I fjol tog Bajen guld på 19 tappade poäng. Det mesta talar för att vinnaren kommer att tappa betydligt färre i år. Det innebär ju i sin tur att Häcken och Hammarby inte har råd att ge bort så många fler poäng om de tänker att vinna titeln.

I dag var det så bekvämt för Rosengård att man lugnt kunde vila Caroline Seger i paus och Momoko Tanikawa i 58:e minuten. Just Seger meddelade ju i förra veckan att hon gör sin sista säsong. Det var ju knappast oväntat både med tanke på att hon tackat för sig i landslaget och på hur skadeförföljd hon varit sedan OS-silvret i Japan.

Jag kollade in Seger lite extra under den halvlek hon spelade i dag. Och jag såg inga ålderskrämpor. Tvärtom såg det ut som att Seger har riktigt roligt när hon spelar fotboll nu. Det är ju egentligen inte så konstigt. Hon spelar dels i ett otroligt väl fungerande lag, dels ihop med makalösa supertalangen Tanikawa.

Vi får passa på att njuta av Segers bollbehandling, placeringsförmåga och passningsspel under de 16 omgångar som återstår av damallsvenskan 2024.

Det var alltså en njutning att kolla in Rosengård. Växjö däremot trampade mest vatten. Man hade stundtals en del av bollinnehavet, men var oftast inte nära att komma till något farligt. Totalt sett har ändå Växjö gjort en bra säsongsupptakt. Man har tagit 13 poäng och kommer sannolikt ligga på övre halvan efter tio matcher.

De två andra matcherna som spelades i dag höll otroligt mycket lägre kvalitet än den i Växjö. Med en kvart kvar ledde Kif Örebro mot Trelleborg och BP mot AIK. I det läget var Örebro uppe på kvalplats.

Men både Trelleborg och AIK lyckades kvittera. För TFF var det kanske ändå ett av de sista tågen som gick. Man är fortsatt utan seger, och i de kommande sex omgångarna ställs man två gånger vardera mot Hammarby, Häcken och Rosengård. Där är inte mycket som talar för att det blir några poäng på de matcherna. Redan nu är det fem poäng till kvalplats. Det avståndet lär ha vuxit till augusti där mer ”beskedligt” motstånd väntar.

Totalt sett tyckte jag att Örebro var det bättre laget. Trelleborg var länge väldigt uddlöst. Men när man som Kif bara har en uddamålsledning in i slutminuterna lever man farligt. Och TFF gjorde ett par byten, fick till en press – och den där kvitteringen.

Det lilla jag såg av Stockholmsderbyt verkade det som att AIK hade mest boll, men att BP var vassare och rakare i sitt anfallsspel. Sett till resultatutvecklingen, och matchens avslutning var BP det lag som låg närmast segern. Men AIK borde ha fått en straff i den första halvleken, och känslan är väl att Solnalaget håller på att växa in i serien.

Känslan är också att AIK är ett snäpp bättre än både Trelleborg och Örebro och således bör kunna undvika direktnedflyttning. Just nu känns det däremot inte som att man är bra nog för att passera ytterligare något lag.

Då har även jag hunnit kika igenom hela Sveriges 1–0-seger mot Irland. Det var en på alla sätt kontrollerad insats. Däremot var det knappast någon blixtrande uppvisning.

Med 21 216 åskådare på läktarna vill man ju förstås att det helst skall bli underhållande, och framför allt vill man att storpubliken ska få gott om skäl till jubel. Så blev det väl inte. Men det blev tre poäng, och segerjubel – vilket är det allra viktigaste.

När jag kollar mina anteckningar räknade jag bara till 4–0 i svensk favör i klara målchanser. Att de båda lagen totalt bara kommer till fyra 100-procentiga målchanser på 90 minuter är väldigt ovanligt. Och jag förstår att det gnälls på det svenska anfallsspelet från olika håll.

Jag tycker också att vårt landslag borde ha kommit till fler chanser. Men jag satt aldrig och var frustrerad. Och jag tyckte att det kändes väldigt stabilt i defensiven. Här hör det ju till saken att jag visste att Sverige vann med 1–0, vilket ju förstås påverkar hur man känslomässigt upplever spelet.

När man bedömer det svenska anfallsspelet måste man ju även ta med Irlands agerande i beräkningen. Trots att seger i princip var gästernas enda chans att ta en direktplats till EM så var ju irländskorna närmast totalt ointresserade av att anfalla. Irlands fokus låg tungt på försvar, på att dra ner tempot – och på att stänga mitten. Och när bara en part är intresserad av att dansa blir sällan någon bättre dans.

Vad gäller tempot noterade jag snabbt att man inte riskerade att missa något om man spolade fram SVT-sändningen 15 sekunder varje gång Irland fick en fast situation. Det tog oftast betydligt längre än så innan bollen kom i spel igen. När Sverige fick inkast eller insparkar var däremot bollen oftast i spel igen betydligt snabbare än 15 sekunder.

Det irländska maskandet gjorde förstås att laget orkade hålla ihop sitt spel hela vägen. Det var alltså ett spel som byggde på att stänga till centralt. Något man lyckades alldeles utmärkt med.

I modern fotboll pratar man mycket om att slå lagdelar för att få in bollen bakom motståndarnas mittfält, eller allra helst bakom motståndarnas backlinje. Ju närmare mitten man får en rättvänd spelare desto bättre.

Jag har bara kollat matchen en gång, och kan ha varit ouppmärksam. Men jag kan inte minnas att jag såg ett enda exempel på en svensk back som hittade in till en medspelare i ytan mellan Irlands backlinje och mittfält. Inte ett enda.

Den enda svenska spelare som hittade in i den önskade ytan med passningar var Filippa Angeldahl. Övriga svenskar valde att slå passningar runt, eller över det irländska laget. I matchinledningen gav passningar över Irlands backlinje ett par lovande lägen.

Men huvudsakligen fick Sverige förlita sig till att försöka spela sig runt motståndarlaget. Det är klart sämre än att ha rättvända spelare centralt. Om bollen går ut på ena kanten kan det försvarande laget tryggt flytta över alla sina spelare på den sidan av planen, och i princip helt släppa den andra. Fokus blir att hålla kvar motståndarna så långt ut på kanten man kan tills man får ett läge att vinna bollen. Det är förhållandevis lätt. Man behöver inte hålla på att vända sig och kolla vad som händer bakom ryggen.

Men om bollen kommer in centralt ställs försvararna inför mycket svårare val. Då kan bollen snabbt vara inne i farliga ytor, och man kan ha farliga motståndare på båda sidor om sig.

Landslagets anfallsproblem över tid är väl mycket att vi inte har så många spelare som klarar av att spela igenom motståndarna centalt. Jag skulle säga att det i princip bara är Nathalie Björn och Angeldahl som har kapaciteten. Caroline Seger hade väl den också, men hon visade det för sällan.

När vi inte klarar av att spela oss in i de farliga ytorna har presspelet istället blivit Sveriges bästa chans att få rättvända spelare centralt bakom motståndarnas mittfält. Pressen ledde till några lägen mot Irland, men inte så många som man blivit van vid.

Det blev som så många gånger tidigare istället en fast situation som kom att fixa trepoängaren. Jonna Andersson slog bort ett par hörnor före paus. Det är ju väldigt ovanligt – hon brukar vara otroligt säker på att sätta bollen på rätt ställe. Men hon kompenserade missarna med att göra segermålet. Ja, jag vet att bollen touchade Magdalena Eriksson:s rygg, men jag känner ändå att det var Jonnas mål.

Som signaturen ”Oraklet” har skrivit i kommentarsfältet till förra inlägget så är det klart att Sverige spelar i EM om vi vinner hemma mot England. Det är inbördes möten som gäller, och vid svensk seger på Gamla Ullevi spelar det ingen roll om Europamästarna gör 25–0 på Irland i femte omgången.

Det gör att Peter Gerhardsson står inför intressanta val kring bortamatchen mot Frankrike. Vid sex poäng i nästa samling vinner vi gruppen och får bättre seedning i kommande Nations League. Men frågan är hur hårt man skall våga gå för den där gruppsegern. Hela backlinjen och våra två tior blir avstängda mot England om de får gult kort mot Frankrike: Hanna Lundkvist, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson, Kosovare Asllani och Rosa Kafaji.

Eftersom matchen mot England är den viktigaste gäller det alltså för Gerhardsson att matcha sina spelare smart i Frankrike. Det blir en väldigt intressant samling i mitten av juli – mitt i utlandsproffsens semester…

På hemmaplan har redan damallsvenskan haft återstart efter det internationella fönstret. Dagens match mellan Kif Örebro och BP var också den första som räknas in i det nya Fantasyspelet. Jag har två BP-backar i mitt lag, på så sätt var jag inte nöjd med resultatet.

Fast jag kände ändå glädje för Örebros skull. Laget har haft otroligt mycket motgång under upptakten av damallsvenskan. Jag har hela tiden trott att det skall vända för dem. Fast jag måste säga att jag började undra lite när de stod med en poäng och bara tre gjorda mål efter åtta omgångar.

Därför måste dagens 4–1-seger vara ett fantastiskt lyft för ett hårt prövat lag. Man är i och för sig fortfarande kvar under nedflyttningsstrecket. Men nu är det bara två poäng upp till tionde plats, och i de kommande två omgångarna ställs man mot de två lag som ligger närmast i tabellen – Trelleborg och Linköping.

I kväll har Spanien och Tyskland blivit de två första länderna att kvala in till nästa års EM-slutspel. Sedan tidigare hade ju Schweiz en plats som arrangör.

Tyvärr för svensk del lyckades däremot inte Frankrike att säkra sin plats i kväll. England vann i Saint-Etienne med 2–1. Det innebär att det franska laget kommer att ha massor att spela för mot Sverige i juli, samtidigt som vårt landslag sannolikt behöver ta minst en poäng för att inte ha väldigt brant uppförsbacke inför slutomgångens hemmamatch mot England.

För svensk del blev det 1–0-seger mot Irland. Jag har fortsatt inte sett matchen, och kan således inte bedöma prestationen. Men det blev ju tre poäng, vilket var det viktigaste.

När jag skriver det här inlägget har det redan spelats 30 minuter på Friends Arena, och ställningen är 0–0.

Jobb och egen träning gör att jag inte kommer att kunna se något koncentrerat förrän i efterhand. Så utöver att jag just sett ett par fina aktioner från Fridolina Rolfö har jag svårt att kommentera själva matchen.

Jag noterar ju att Peter Gerhardsson ger de spelare som gjorde en bra match på bortaplan nytt förtroende. Enda skillnaden i startelvan är att Hanna Lundkvist går in på högerbacken, vilket var väntat eftersom Nathalie Björn haft lite skadekänning.

Hela elvan: Zecira Musovic – Hanna Lundkvist, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Madelen Janogy.

Tidigare i dag har jag tagit ut ett lag till damallsvenskans nya fantasyspel. Just fantasy är inte min hemmaplan, så jag vet inte om jag tänkt rätt i uttagningen. Men det är ju lite kul att vara med när man gör den här satsningen. Jag gick självklart med i den liga som signatur hassehulabeck2 lagt upp i bloggens kommentatorsfält.