De stora svenska damfotbollsnyheterna de senaste 24 timmarna är förstås att Julia Zigiotti Olme går till Manchester United och att Bella Andersson skriver på för Real Madrid.

Zigiottis drag att gå från Bayern München till United känns vettigt. För Bayern startade hon nio ligamatcher och en i Champions League under förra säsongen. Gissningsvis kommer hon att få en större roll i Manchester.

Däremot undrar jag lite över det karriärsval som Bella Andersson gjort. 19-åringen från Segersäng i Nynäshamns kommun har startat sex damallsvenska matcher för Hammarby under våren, och dessutom gjort fem inhopp.

Hon har alltså inte varit ordinarie i Bajen. Och nu skall hon försöka ta en plats i Real Madrid. Det låter som ett onödigt stort steg. Ett steg som lär leda till ännu mer tid av bänknötande. Jag hade en liknande uppfattning vid årsskiftet när Elma Junttila-Nelhage bytte ett Häcken där hon var ordinarie, men inte bärande, mot europeiska toppklubben Olympique Lyonnais. Nelhage fick spela 148 minuter i ligan och 180 i Champions League för Lyon under våren.

Det finns självklart något väldigt bra med att hamna i en träningsmiljö som håller högsta världsklass. Men träna gör man ju för att bli bättre i matchsituationer. Och får man aldrig chansen att spela match så leder inte den bättre träningsmiljön till att man blir en skickligare spelare.

Det är i och för sig ingen katastrof för en ung spelare att ta ett halvår på bänk/läktare. Men personligen tycker jag inte att det får gå en så mycket längre tid. Så för 22-åriga Nelhage får det inte bli för mycket bänknötande i höst.

För tre år yngre Andersson innebär ju flytten till Madrid ett lyft vad gäller träningsmiljö. Men hon har ju aldrig varit riktigt ordinarie i ett seniorlag. Och om jag varit hennes rådgivare hade jag nog tyckt att hon i första hand borde ha prioriterat speltid framför flashig klubbadress. Samtidigt förstår man att det är lockande om en klubb som Real hör av sig och erbjuder ett fyraårskontrakt. Och om hon slår sig in i deras startelva under vintern är det bara att gratulera henne.

Inlägget uppdaterat med resultat från Champions League.

Brasilien har spelat i alla nio finalerna sedan Copa America för damer startade. Och man har vunnit åtta. Klockan 23.00 på lördag spelar man sin tionde final – den fjärde mot Colombia.

Nattens semifinal mot Uruguay blev en rätt behaglig upplevelse för Brasilien, även om motståndarna faktiskt skapade flera väldigt bra chanser. Men mästarlaget gjorde två mål på två minuter under första kvarten och hade sedan bra kontroll fram till en 5–1-seger.

För tre år sedan gick Brasilien genom Copa America utan att släppa in något mål. I den här turneringen håller man inte nollan. Men det är bara turneringens skyttedrottning, Paraguays Claudia Martínez, som har gjort mål på laget. För Uruguays mål var ett självmål i samband med en hörna.

Palmeiras forward Amanda Gutierres blev tvåmålsskytt. Därmed är hon uppe i fem fullträffar i turneringen, ett färre än Claudia Martínez.

För en svensk tv-publik visas matcherna från Copa America på Viaplay. Så sent på lördag kväll kan man alltså njuta av en final mellan Brasilien och Colombia.

I dag drar för övrigt vinterns Champions Leagueturneringe igång. Det handlar om första kvalomgången för mästarlag, och där är det ju inga storlag som går in. Den mest kända klubben är grekiska mästarlaget AEK Athen, men i det här fallet kommer ju kändisskapet från herrsidan.

För svensk del riktas ett visst intresse mot Tetovo i Nordmakedonien, där FC Rosengård skall få veta sin första kvalmotståndare. I Tetovo arrangerar det nordmakedonska mästarlaget FK Ljuboten en miniturnering där man vann mot NSI Runavik från Färöarna med 4–1 i den ena semifinalen. I den andra vann mästarlaget från Armenien, FC Pyunik med 1–0 mot de bulgariska mästarna, NSA Sofia.

Rosengård får möta vinnaren av miniturneringen. Finalen mellan Ljuboten och Pyunik spelas på lördag. Apropå Rosengård har Malmöklubben i dag presenterat det första av de nyförvärv som utlovades i fredags. Det är fjolårets Piteåmålvakt Samantha Leschnak Murphy som har skrivit på ett kontrakt på 1+1 år.

Jag minns Leschnak Murphy som en mycket bra målvakt. Men värvningen betyder ju att uppgifterna om att Eartha Cumings kommer att lämna sannolikt stämmer. Sedan tidigare vet vi att vårt svenska mästarlag tappar Gudrun Arnardottir, Bea Sprung och Yuna Hazekawa i det här fönstret. Lägg till att Aftonbladet skriver att Emilie Woldvik skall vara klar för Fiorentina.

På inkontot finns utöver Leschnak Murphy också Anastasiya Pobegaylo och Elli Pikkujämsä. Aftonbladet skriver också om en potentiell återkomst för Anam Imo. Och det känns ju troligt. För Piteå har idag tackat av anfallaren.

Imo gjorde 15 mål i damallsvenskan 2023. Men sedan dess har det hackat för anfallaren. Det blev bara ett mål på 19 matcher i fjol. I år har hon mest varit bänkad, och står också bara på ett mål.

Så värvningen av Imo känns som en liten chansning, även om man vet att hon har potential. Och för att övertyga mig om att Rosengård har ett lag för damallsvensk toppstrid i framtiden krävs det allt att de övriga spelare som presenteras i veckan har lite tyngre meriter.

Alla damallsvenska värvningar och förluster i det pågående transferfönstret hittar ni ju för övrigt här.

Det är tisdag kväll, och man väntar med spänning på när FC Rosengård skall börja presentera sina nyförvärv.

I går presenterade Uefas tekniska obsevatörspanel EM:s officiella all starlag. Jag blev lite förvånad när jag såg att laget enbart bestod av spelare från lag som gick till semifinal. Först tänkte jag att det fanns en minimal speltid för att kunna komma med.

Men så lär det ju inte vara. För Chloe Kelly och Franzizka Kett kom ju med. Och de spelade ju bara totalt 251 respektive 234 minuter i mästerskapet, och det är ju ganska många i de lag som åkte ut i gruppspelet som hade längre speltid än så.

Jag tycker för övrigt att det officiella all starlaget egentligen var rätt tråkigt. Det såg ut så här: Hannah Hampton – Lucy Bronze, Irene Paredes, Elena Linari, Franziska Kett – Aitana Bonmari, Patri Guijarro, Alexia Putellas – Jule Brand, Alessia Russo och Chloe Kelly.

Jag tycker ju självklart att mitt eget drömlag är bättre. Och för mig tappade den här tekniska observatörspanelen rätt mycket förtroende när den valde ut Aitana som turneringens spelare. I den där tekniska observatörspanelen ingick för övrigt bland annat svenska duon Martin Sjögren och Anna Signeul. Jag tycker ju alltså att Patri Guijarro borde ha varit självklar för priset som turneringens spelare. Självklar.

I dag har förresten Englands guldlag firats framför Buckingham Palace i London. Jess Carter fick däremot inte vara med. Hennes amerikanska klubb Gotham FC har beordrat över henne till USA för träning. Det låter ju vansinnigt. Oavsett resultat i finalen är det väl rimligt att åtminstone ge spelarna en vecka ledigt. Eller?

En som firade, och firades var Sarina Wiegman. Hon fick en liten överraskning när hennes favoritartist Burna Boy hade kommit från Lagos i Nigeria för att hylla henne.

Nämnda Burna Boy har även skickat en gratulation till hemlandets Super Falcons, som ju blev Afrikanska mästarinnor i lördags. Jag har sett att det nigerianska laget har varit hos presidenten, och att de fick ett litet mottagande på flygplatsen. Men jag har inte sett något om någon folkets hyllning på Lagos gator.

Bland de som skall hyllas i Nigeria finns några svenskar. Östers Per Karlsson har varit så kallad performance coach, vilket väl innebär att han har skött fysen, och IFK Värnamos Igor Krulj har hjälpt till med analys och scouting.  

Nedan finns för övrigt ett klipp med höjdpunkter från den final där Nigeria vände 2–0-underläge i paus till 3–2-seger.

När jag kollar in klippet reagerar jag faktiskt mest över hur den marockanska målvakten ett par gånger lägger sig med bollen helt obefogat. Den typen av trams vill jag ha bort från fotbollen. I futsal gör inga målvakter så, för där börjar domarna räkna direkt. Vi får se om domarna kan fatta att även fotbollen skulle gynnas av att man tar bort den här typen av ”dold maskning”.

Slutligen till Sydamerika där Colombia som första lag är klart för final i årets Copa America. Tidigt i morse slog man ut Argentina efter en semifinal som slutade 0–0 och fick avgöras på straffar. Där missade Colombias storstjärna Mayra Ramirez sin straff. Men Argentina missade två, vilket innebar colombianskt jubel. I natt spelas den andra semifinalen mellan Brasilien och Uruguay.

Som vanligt efter ett stort mästerskap har jag roat mig med att ta ut min drömelva. Det brukar ju alltid vara väldigt svårt. Kortfattat kan man säga att den här gången vimlade det av kandidater bland målvakter och offensiva spelare. Däremot var det väldigt tunt på backsidan.

För kortfattat man man säga att defensiven aldrig stod i centrum i det här mästerskapet. Ta exempelvis listan över hållna nollor. Den blev inte speciellt imponerande. Det hölls elva eller tolv nollor beroende på hur man räknar. Tänker vi oss 90-minutersmatcher blev det tolv – semifinalen mellan Spanien och Tyskland blev ju 0–0, men slutade 1–0 efter förlängning. Så Ann-Kathrin Berger skulle kunna få två nollor.

Kollar vi lag så höll Spanien tre nollor och Sverige två. Inget annat lag lyckades hålla tätt mer än en gång – om man inte räknar den tyska nollan mot Spanien. Här är listan över alla de elva hållna nollorna:

2 nollor: Jennifer Falk, Sverige och Cata Coll, Spanien.
1 nolla: Anna Koivonen, Finland, Livia Peng, Schweiz, Adriana Nanclares, Spanien, Laura Giuliani, Italien, Ann-Kathrin Berger, Tyskland, Daphne Van Domselaar, Nederländerna och Hannah Hampton, England.

När jag ändå är inne på listor och tabeller så slänger jag här in tabellerna över vilka lag som var bäst i mästerskapet. Räknar vi 90-minutersmatcher blev tabellen så här:

1) Spanien 6 matcher, 14 poäng (2,33 poäng per match), 17–4 i målskillnad
2) Frankrike 4 matcher, 10 poäng (2,50 poäng per match), 12–5
3) Sverige 4 matcher, 10 poäng (2,50 poäng per match), 10–3
4) England 6 matcher, 9 poäng (1,50 poäng per match), 15–7
5) Norge 4 matcher, 9 poäng (2,25 poäng per match), 9–7
6) Tyskland 5 matcher, 8 poäng (1,60 poäng per match), 7–7
7) Italien 5 matcher, 8 poäng (1,60 poäng per match), 6–6
8) Schweiz 4 matcher, 4 poäng (1,00 poäng per match), 4–5

I utslagningsmatcher är det ju dock 120 minuter som gäller. Och Fifa räknar ju dessutom 120-minutersmatcher i världsrankingen. Så tabellen över 120-minutare är ju också högintressant. Där avancerar England två placeringar:

1) Spanien 6 matcher, 16 poäng (2,67 poäng per match), 18–4 i målskillnad
2) England 6 matcher, 11 poäng (1,83 poäng per match), 16–7
3) Frankrike 4 matcher, 10 poäng (2,50 poäng per match), 12–5
4) Sverige 4 matcher, 10 poäng (2,50 poäng per match), 10–3
5) Norge 4 matcher, 9 poäng (2,25 poäng per match), 9–7
6) Tyskland 5 matcher, 7 poäng (1,40 poäng per match), 7–8
7) Italien 5 matcher, 7 poäng (1,40 poäng per match), 6–7
8) Schweiz 4 matcher, 4 poäng (1,00 poäng per match), 4–5

Apropå världsrankingen så låg Sverige sexa på senaste listan. Preliminärt gissar jag att vi kommer att ligga kvar som sexa även när Peter Gerhardsson lämnar över till Tony Gustavsson. För det var tio poäng upp till England och 40 upp till Tyskland. Jag tror att Sverige tar in på båda, men vi lär inte vara förbi på den lista som publiceras den 7 augusti.

När Pia Sundhage lämnade över till Peter Gerhardsson för åtta år sedan hade vi vår sämsta ranking genom tiderna, både till placering och poäng. Det var elfte plats som gällde, och vi hade 1934 rankingpoäng. Nu kommer vi alltså troligen att ligga på sjätte plats, och uppskattningsvis ha en bit över 2000 poäng.

Men det här inlägget skulle ju handla om mitt drömlag i det nyss avslutade mästerskapet. Och det har blivit hög tid att komma till saken.

När jag tar ut drömlag vill jag att lagen skall ha sådan balans att de i alla fall i teorin skulle kunna fungera i verkligheten. Jag valde till slut att köra ett 3–5–2, som i praktiken mer skulle se ut 3–1–4–2. Att köra med två centrala forwards är ju numera rätt ovanligt. Men det var ett upplägg som Italien hade framgång med, och som framför allt gjorde succé för England i forceringsfas. Så det känns inte helt galet.

Jag brukar ju ta ut en hel EM-trupp, alltså 23 spelare varav tre målvakter. Tar vi det lagdel för lagdel så är det hård konkurrens om målvaktsposten. Där finns det fyra glödheta kandidater som jag gärna hade velat ha med, och ytterligare några som jag inte hade skämts över att ta med. Men det finns ju bara plats för tre. Och faktum är att jag sätter Ann-Kathrin Berger utanför truppen. Hon hade skyhöga toppar, men gjorde också några sämre insatser. Och jag vill ha stabila målvakter.

Efter mycket fundering blir faktiskt Jennifer Falk min första målvakt. Hon gjorde väl knappt ett misstag på hela turneringen? Bara Cata Coll släppte in färre mål. Men Coll darrade med fötterna ett par gånger, och ingav inte samma trygghet som Falk under EM.

Och Falk räddade alltså fyra straffar mot England. Hon har fått alldeles för lite cred för det. För det är så makalöst bra att man knappt kan ta in det. Berger och Hannah Hampton har hyllats som stora hjältar för två räddade straffar. Och visst är det jättebra att rädda två straffar. Men fyra… Falk var en egen missad straff från odödlighet i svensk fotboll.

Det blir alltså Jennifer Falk som vaktar målet i mitt drömlag. På bänken sitter starka ersättare i Cata Coll och Hannah Hampton. Andra målvakter som var med i diskussionen var framför allt Berger. Men jag tänkte även på Livia Peng och Laura Giuliani.

Så till backlinjen. Där kör jag med tre mittbackar. Och de tre till startelvan var det inga problem att hitta. Trion Irene Paredes, Nathalie Björn och Leah Williamson var givna. Däremot var det väldigt svårt att hitta tre kandidater till bänken. För som sagt, det här har inte varit de defensiva spelarnas mästerskap. Men det får bli Ceclia Salvai, Lucy Bronze och Janina Minge.

Jag har alltså valt bort utpräglade ytterbackar, men klämmer ändå in Lucy Bronze i backlinjen. Inte så mycket för hennes spelmässiga insatser som för hennes vinnarskalle. Hon spelade alltså EM med en fraktur på skenbenet. Här snackar vi skalle. Man måste ju ha sådana i truppen. Och hon är ju dessutom även användbar som kantspelare.

Kollar vi kantspelarna så blir det tyskt i startelvan. Jule Brand och Klara Bühl är fantastiska, och kändes trots tuff konkurrens ändå rätt givna. På bänken sätter jag Ona Batlle och självklara superersättaren Chloe Kelly. Den sistnämnda kan man ju numera inte sätta in i en startelva. Hon måste bytas in…

Det fanns många bra kantspelare i mästerskapet. Andra som är värda ett omnämnde är Caroline Graham Hansen, Johanna Rytting Kaneryd, Lauren Hemp – som var grymt bra i finalen, Claudia Pina, Vicky Lopez och Athenea Del Castillo.

På central mittfält är Patri Guijarro självklar i startelvan i den defensiva rollen. Hon får outtröttliga tyskan Elisa Senss som backup. Till höger kör jag tvåvägsmittfältaren Geraldine Reuteler, som jag tycker var bra i alla värdnationens fyra matcher. Backup till henne blir Aitana Bonmati. Till vänster blir det Sakina Karchaoui som jag såg tre gånger och som var den bästa spelare jag såg under mästerskapet. Den omskolade vänsterbacken får Alexia Putellas som backup.

Andra som fanns med i funderingarna på mittfältet var Julia Zigiotti Olme, Kosovare Asllani, Mariona Caldentey, Sjoeke Nüsken, Lia Wälti och Manuela Giugliano.

Den officiella juryn valde alltså Aitana till turneringens bästa spelare. Jag gillar Aitana på alla sätt. Men jag tycker inte att hon var bäst. Jag tycker inte att det skall räcka med två geniala aktioner för att få det priset. När hon dessutom slog en rätt blek straff i finalen föll hon ur min startelva. Men i truppen platsar hon. Så hon får försöka att ta sig in från bänken. Samma sak med Alexia. Hon var överlägset bäst i turneringen i gruppspelet, men försvann när det skulle avgöras. Det var nära att hon försvann helt ur min trupp, men en plats på bänken fick det bli.

När det gäller turneringens bästa spelare tycker jag att det priset borde ha gått till Patri. Jag såg henne slå en slarvig passning en gång i finalen. Det var en nästan chockartad upplevelse, för annars var hon i princip felfri under hela mästerskapet.

Slutligen då forwards. Där föll mitt val för startelvan till slut på Cristiana Girelli och Stina Blackstenius. Det bör vara ett anfallspar som det är väldigt svårt att försvara sig mot. Girelli är supervass i straffområdet, medan Blackstenius är stark i omställningarna. På bänken sitter Alessia Russo och Delphine Cascarino beredda att ta över i slutelvan. Med Cascarino klämmer jag in ännu en tänkbar kantspelare.

Det innebär att jag varken har plats för EM:s skyttedrottning Esther Gonzalez, eller den som prisades som den bästa unga spelaren, Michelle Agyemang. Men faktum är att jag tyckte att Sydney Schertenleib var ännu bättre än Agyemang, att schweiziskan hade fått min roll som bästa unga spelare. Således var Schertenleib och Esther de båda som var närmast att ta plats här. Jag hade gärna också fått in Sofia Cantore i truppen.

Det var alltså mina tankar kring turneringens bästa spelare. Ett verktyg som säger ganska mycket om vilka som varit bäst är ju Uefas Fantasy. Där dominerar Spanien rätt rejält. På topp sex är det fem spanska spelare och Tysklands Jule Brand.

Klart flest poäng tog Alexia, med 51. Brand var tvåa på 39. På bronsplats kom Patri med 37 poäng. Att komma trea som defensiv mittfältare är ju otroligt bra. Noterbart är att Aitana bara tog 17:e flest poäng – 26 stycken. Det känns väl som att hon delvis prisades som bäst i turneringen på gamla meriter.

Nu vill jag förstås ha in både era drömelvor och tankar kring mitt lag. Som repetition. Här är min drömelva:

Jennifer Falk
Nathalie Björn, Irene Paredes, Leah Williamson
Patri Guijarro
Jule Brand, Geraldine Reuteler, Sakina Karchaoui, Klara Bühl
Cristiana Girelli, Stina Blackstenius

Och här är övriga tolv spelare i truppen:
Hannah Hampton och Catalina Coll.
Lucy Bronze, Cecilia Salvai, Janina Minge
Elisa Senß
Ona Batlle, Aitana Bonmati, Alexia Putellas, Chloe Kelly
Alessia Russo, Delphine Cascarino

Bästa unga spelare: Sydney Schertenleib

England vann inte en enda utslagsmatch efter ordinarie tid. Man vann bara en i spel. Men man vann EM-guldet.

Hjältarna hette Hannah Hampton och förstås Chloe Kelly. Hampton räddade två straffar (Mariona Caldentey och Aitana Bonmati) och fick se Salma Paralluelo slå sin utanför. Då fick Kelly chansen att avgöra från straffpunkten. Hon var skoningslös.

I matchen var Spanien klart bättre. Jag räknade till 12–4 i klara målchanser i spansk favör efter 120 minuter. Jag tycker att Montse Tomé gjorde en stark insats där hon ställde upp ett lag som körde över England i den första halvleken. Det var Spaniens bästa halvlek i turneringen. Men det blev bara ett mål.

Och i den andra halvleken kvitterade Alessia Russo på en nick efter inlägg från just Chloe Kelly. Den närmaste kvarten efter kvitteringen tappade det spanska laget spelet. Då bytte Tomé ut Alexia Putellas, flyttade in Mariona Caldentey, och fick återigen fart på det spanska laget.

Framför allt hade Salma Paralluelo flera riktigt bra chanser att avgöra. Men Hannah Hampton höll tätt. Efter 90 minuter hade jag 8–4 (5–2) i klara målchanser i spansk favör. Och i förlängningen blev det alltså ytterligare fyra spanska målchanser – inga engelska. Men England behöver inga målchanser. De vinner ju ändå…

Grattis England. Grattis Sarina Wiegman. Ni var inte bästa laget i EM – men ni är förstås värdiga Europamästare.

Jag fick 20 rätt på mina startelvor i finalen. De båda felen talar för Spanien. För Sarina Wiegman valde rutin när hon ställde upp sitt mittförsvar. Och Montse Tomé gick på snabbhet i djupled när hon formerade sitt mittfält.

Wiegman kör med Jess Carter istället för Esme Morgan i mittförsvaret. Tomé kör med Athenea del Castillo istället för Claudia Pina. Vi minns ju vilka problem Carter hade när det gick fort mot Sverige. Och vi har sett att Spanien får bättre fart i anfallet med del Castillo.

Kortfattat tänker jag att Spanien har de bättre spelarna med England den bättre förbundskaptenen. Men när det gäller startelvorna känns det som fördel Tomé och Spanien. Dessutom regnar det i Basel, vilket innebär att det kan gå riktigt fort.

Startelvorna i sin helhet:

Spanien (4–1–4–1): Cata Coll – Ona Batlle, Irene Paredes, Laia Aleixandri, Olga Carmona – Patri Guijarro – Mariona Caldentey, Aitana Bonmati, Alexia Putellas, Athenea del Castillo – Esther Gonzalez.

England (4–2–3–1): Hannah Hampton – Lucy Bronze, Leah Williamson, Jessica Carter, Alex Greenwood – Keira Walsh, Georgia Stanway – Lauren James, Ella Toone, Lauren Hemp – Alessia Russo.

Klockan 18.00 smäller det på St Jakobs Park i Basel. Då är det dags för EM-final. Och vi får veta om England kan försvara sin EM-titel från 2022 eller om världsmästarna från Spanien också skall kunna titulera sig bäst i Europa.

Här är en liten guide till dagens stora match:

Spanien–England

Söndag den 27 juli klockan 18.00
Plats: St Jakob Park, Basel, Schweiz
Domare: Stéphanie Frappart, Frankrike.
Assisterande domare: Camille Soriano, Frankrike och Francesca Di Monte, Italien.
Fjärdedomare: Maria Sole Ferrieri Caputi, Italien.
VAR-domare: Willy Delajod, Frankrike.
Assisterande VAR-domare: Christian Dingert, Tyskland och Dennis Higler, Nederländerna.
TV: Viaplay Sport och Viaplay från 17.00.
Tips: 52–48
Lagens tidigare möten i tävlingssammanhang: De senaste tre åren har lagen mötts fyra gånger, och det har slutat med två segrar vardera.

Troliga startelvor:
Spanien (4–1–4–1): Cata Coll – Ona Batlle, Irene Paredes, Laia Aleixandri, Olga Carmona – Patri Guijarro – Mariona Caldentey, Aitana Bonmati, Alexia Putellas, Claudia Pina – Esther Gonzalez.
England (4–2–3–1): Hannah Hampton – Lucy Bronze, Leah Williamson, Esme Morgan, Alex Greenwood – Keira Walsh, Georgia Stanway – Lauren James, Ella Toone, Lauren Hemp – Alessia Russo.

I början av EM kändes det givet att Spanien skulle ta hem guldet. Och det kändes ungefär lika långt borta att England skulle försvara sin titel.

Men under mästerskapet har förhållandena jämnats ut. Spanien har tappat fart samtidigt som England har visat sig vara mästerligt på att hitta sätt att vinna matcher. Jag håller fortsatt Spanien som favorit, men en väldigt knapp sådan. I princip känns det faktiskt vidöppet.

Under året har Spanien bara förlorat en match. Det var just England som vann med 1–0 i Nations League så sent som i februari.. Och det är The Lionesses som är det lag som Spanien har haft svårast mot de senaste åren. Det var ju just England som skickade ut spanjorskorna ur EM för tre år sedan. Den gången krävdes det förlängning i kvartsfinalen.

Sedan den matchen har Spanien alltså också två segrar. Den tyngsta var förstås 1–0-segern i VM-finalen 2023. Spanien vann också lagen senaste möte. Det var när man vände underläge till 2–1-seger i Nations League i början av juni.

Som ni förstår är det upplagt för en riktigt tät och jämn match. Alla de båda lagens fyra möten de tre senaste åren har slutat med uddamålssegrar.

Det spanska laget inledde turneringen med ett riktigt snabbt och vasst anfallsspel där Alexia Putellas var den stora dirigenten. Barcastjärnan såg bättre ut än någonsin, och var inblandad i det mesta i offensiven. I det skedet var Barcas andra mittfältsgigant, Aitana Bonmati, inte redo att starta matcher efter sin hjärnhinneinflammation.

De senaste matcherna har Aitana varit tillbaka i startelvan. Utöver att hon avgjorde semifinalen mot Tyskland tycker jag inte att hon har varit så bra som hon kan vara. Och vad värre är för Spanien, samtidigt har Alexia alltmer försvunnit ur matchbilderna.

Jag satte rubriken ”Spanien blir sämre och sämre – men är klart för final” efter semifinalen. Och visst möter världsmästarna allt bättre motstånd. Men man har tappat den fart man hade i spelet i början av mästerskapet. Och det kan bli kostsamt.

I de startelvor som Montse Tomé mönstrat i slutspelet har Esther Gonzalez varit den enda som vill ha bollen bakom motståndarnas backlinje. Och ett djupledshot brukar man kunna hantera. Men det finns mer fart på bänken. Både i kvarts- och semfinalen har Spanien blivit bättre när Athenea del Castillo och Salma Paralluelo kommit in. Det trots att Paralluelo inte är nära den fina form hon hade under VM för två år sedan.

Mycket talar för att matchen kommer att avgöras under sista kvarten. För i slutspelet har Spanien alltså varit som vassast i matchernas slutskede. Samma sak gäller för England.

Ingen kan väl ha missat hur vasst England varit under matchernas sista kvart. I tre av de fyra matcherna mot kvalificerat motstånd har den engelska forceringsfasen lett till mål. I den fjärde, den mot Nederländerna, ledde man redan med 4–0 efter 67 minuter och behövde inte forcera. Men i de tre andra blev det alltså mål. Man reducerade mot Frankrike, och var nära en kvittering. Man gjorde som bekant två mål mot Sverige och man kvitterade sent mot Italien.

Jag har fått lära mig att ett lag bara kan hålla uppe en effektiv forcering i 10–15 minuter. Englands förbundskapten Sarina Wiegman verkar har fått till sig samma lärdomar. För hon startar sin forceringsfas mellan minut 75 och 80 i matcherna. Då går hon ner på trebackslinje och sätter in en extra forward. Det innebär att man kör ett slags 3–5–2. Och man ser till att hela tiden ha fem–sex spelare i straffområdet när inläggen slås in. Det har alltså givit en otroligt bra effekt. Så räkna inte bort England även om man är i underläge med kvarten kvar.

Wiegman är för övrigt en riktig mästerskapscoach. Hon ledde Nederländerna till EM-guld 2017, och till VM-final 2019. Sedan tog hon England till EM-guld 2022 och till VM-final 2023. Hon verkar inte vara så intresserad av olympiska spel. Men i VM och EM är hon nu uppe i sin femte raka, stora final. Imponerande.

När det gäller startelvorna ovan har det spekulerats i att Wiegman möjligen skulle ta in sina succéartade forceringsspelare Chloe Kelly och Michelle Agyemang i startelvan. Så kan det bli. Men min gissning är att Wiegman kör vidare på den offensiva uppställning hon använt i de senaste matcherna. Jag tror också att Esme Morgan får fortsätta i mittförsvaret bredvid Leah Williamson.

I Spanien är gissningen att Laia Aleixandri kommer tillbaka i backlinjen efter sin avstängning. Jag hade ju tyckt att coach Tomé borde starta med Athenea. Men jag tror inte att det blir så. Jag tror att man startar med samma extremt bollsäkra och stjärnspäckade offensiva mittfält som senast.

Det var mina tankar inför finalen. Vad tippar och tänker ni inför matchen?

Under sen lördagskväll har finalen i Afrikanska mästerskapet avgjorts. Nigeria låg under med 2–0 i paus, men vände och vann med 3–2 mot Marocko. Därmed tog The Super Falcons lagets tionde guld i världsdelsmästerskapet.

Jag kikade efter en tv-sändning, men lyckades inte hitta någon. Därför fick jag följa matchen via sociala medier. Där noterade jag en drömstart för hemmalaget Marocko, som hade med sig 2–0 in i pausvilan. Först gjorde Ghizlane Chebbak 1–0 i 13:e minuten och sedan följde Sanaa Mssoudy upp med att nicka in 2–0 efter 23 minuter. Chebbak spelar för övrigt forward för spanska ligaklubben Levante Badalona, som inte skall blandas ihop med det mer kända Levante, det som kommer från Valencia. Det finns alltså två Levante i vinterns spanska liga.

Trots Marockos drömstart var det 2–2 in i slutkvarten. För Nigeria kom tillbaka och gjorde två snabba mål i mitten av den andra halvleken. Först reducerade Torontos Esther Okoronkwo på straff i 64:e minuten. Och sju minuter senare kvitterade Folashade Ijamilusi till 2–2.

Med ungefär tio minuter kvar fick Marocko straff. Men den ströks efter VAR-koll. Istället blev det Nigeria och PSG-forwarden Jennifer Echegini som fick sista ordet. Den 24-åriga inhopparen slog till och gjorde 3–2 i slutminuterna av ordinarie tid.

Echegini kom för övrigt in istället för övrigt Rosengårds Halimatu Ayinde i 59:e minuten. Om nu Ayinde är kvar i Rosengård. Även om Malmöklubben igår sa till mig att man hade flera spelare på väg in verkar lika många vara på väg ut. I dag kom uppgifter om att Emilie Woldvik är på väg till Fiorentina. Det vore blytungt, för norskan har varit Rosengårds bästa spelare när jag sett laget.

Ghana och Kim Björkegren tog bronset. Man gjorde det trots att man bjöd Sydafrika på ett ledningsmål i matchen om tredje pris. Men precis som i semifinalen blev det straffläggning, och den här gången drog Ghana längsta strået.

I Sydamerika är det klart för semifinaler. Det blev till slut en skräll, när Uruguay slog Chile med klara 3–0, vilket innebär att det blir Uruguay som spelar semifinal mot Brasilien. I den andra semin ställs Argentina mot Colombia.

Argentina är enda laget som gick genom gruppspelet utan poängförlust. För gruppfinalen mellan Brasilien och Colombia blev mållös. Och det känns inte orimligt att just Brasilien och Colombia stöter på varandra igen i finalen.

Semifinalerna spelas natten mot tisdag (Argentina–Colombia) respektive natten mot onsdag (Brasilien–Uruguay) och jag har sett uppgifter om att matcherna även gäller som OS-kval. Men jag vet inte riktigt om det stämmer, för jag har inte sett någon officiell fördelning av de 16 OS-platserna mellan olika världsdelar.

Skytteligan leds av Paraguays Claudia Martinez. Hon har gjort sex av lagets åtta mål. Och det kan bli fler. För av någon anledning som jag inte förstår spelar man även om femte plats i Copa America. I den matchen möts just Paraguay och Chile.

En anmärkningsvärd notering från gruppspelet är att alla de fyra bäst placerade lagen i grupp A gjorde lika många mål som Martinez, alltså sex. Argentina hade målskillnaden 6–1, Uruguay slutade på 6–3, Chile på 6–6 och Ecuador på 6–7.

I tisdags uppmärksammades jag på att IFK Göteborgs Rona Krasniqi hade skrivit treårskontrakt med Juventus. Spontant tänkte jag: Rona vem? Sedan slog det mig att jag läst om en blåvit talang född 2009, som redan spelar i flicklandslaget för spelare födda 2008.

Nästa tanke var att Fifa väl inte tillåter internationella värvningar av så unga spelare. Här trodde jag att det fanns en 18-årsgräns. Och det gör det. Men vid en koll visade det sig vara en sanning med stor modifikation. Det finns nämligen ett undantag för övergångar inom EU/EES – här gäller tydligen en 16-årsgräns. Och eftersom Krasniqi fyllde 16 i början av juni har hon nu flyttat till Italien.

Man kanske skall bli glad för de talanger som är så bra att de uppmärksammas av toppklubbar redan i tonåren. För det låter ju verkligen dom en drömtillvaro. Men faktum är att jag blir ledsen när jag läser om den här typen av övergångar.

Här kan jag vara helt fel ute, för jag har ingen forskning på området. Men min bild är att talanger har överlägset större chans att bli elitspelare på hemmaplan än vid tidiga utlandsflyttar. Här är det främst pojksidan jag tänker på. På flicksidan har vi inte så många exempel ännu på omyndiga talanger som flyttat utomlands. Jag kan bara komma på ett. Och Mathilde Janzen, som flyttade till tyska Hoffenheim som 16-åring, är ju faktiskt elitspelare. Men hon är hemma i Kristianstad igen.

Jag hoppas förstås att det här blir en succé för Rona Krasniqi. Jag ser att hon säger i en intervju i Göteborgs-Posten att:

”Jag vet vad jag har här hemma och nu vill jag se vad som finns ute i världen”

Om hon verkligen vet vad som finns hemma borde hon ha fattat att Göteborg just nu har en kanonmiljö för talanger som vill bli elitspelare. I Göteborg finns lag på alla nivåer upp till Häcken, som ju spelade kvartsfinal i Champions League så sent som förra året.

Rona Krasniqi har ännu inte slagit sig in i IFK Göteborgs division 1-lag. Det är i och för sig ett väldigt starkt division 1-lag, men det känns klart att den 16-åriga anfallstalangen hade kunnat utvecklats väldigt bra i Göteborg i ytterligare ett par år. Hon kan ju bara kolla på två år äldre Felicia Schröder.

Spanien är klart för EM-final för första gången någonsin. Men det krävdes 120 minuter innan man vann med 1–0 mot Tyskland. Det var en tiondels genialitet från Aitana Bonmati, kombinerat med ett felbeslut från Ann-Kathrin Berger som blev avgörande.

För Berger hade helt fel position när Bonmati valde att dra iväg ett skott från dålig vinkel. Segermålet kom lite oväntat i en del av matchen där tyskorna hade rätt bra kontroll.

Totalt sett blev det en mycket jämnare match än jag hade väntat mig. Klart är att ett brandskattat Tyskland lärde sig väldigt mycket av storförlusten mot Sverige. Dels hittade man defensiv trygghet genom att byta till fembackslinje. Dels valde man att byta toppforward. Förstavalet under gruppspelet var Lea Schüller, men hon visade svag form under det här mästerskapet. Då fick Giovanna Hoffmann chansen, och 26-åringen från Leipzig har varit grymt bra både mot Frankrike och Spanien. Hon är både stark i bollmottagningen och duktig i djupled.

Men det blev alltså Spanien som till slut tog finalplatsen, och ställs mot England på söndag. Det känns vidöppet. För några dagar sedan hade jag sagt att spanjorskorna vinner lätt. Men jag tycker att Spanien blir sämre och sämre i den här turneringen. Och England lär ha ett otroligt självförtroende efter de två senaste segrarna.

Det skall sägas direkt att jag missade stora delar av den första halvleken av dagens match. Men direkt när jag började titta såg jag att den utmaning för Spanien som jag skrev om i förra inlägget, den att få riktig fart på spelet, var högaktuell även i kväll.

I början av EM tyckte jag att spanjorskorna imponerade med sin fart, och att man spelade oväntat mycket i djupled. Då startade man matcherna utan Aitana Bonmati, som ju var sjuk med hjärnhinneinflammation inför turneringen.

Men sedan man börjat köra in Aitana i startelvan har man tappat djupledsspelet. När man spelar samtidigt med Aitana, Alexia Putellas, Mariona Caldentey och Claudia Pina framför Patri Guijarro har man i princip ingen djupledslöpande mittfältare, bara lirare som vill ha bollen på fötterna. Och även om Spanien är väldigt bra på att stå och spela fotboll är det otroligt svårt att stå sig igenom ett motståndarförsvar.

När man väljer att starta så många av den typen av spelare är risken att spelet blir statiskt, långsamt och förutsägbart. Jag såg flera gånger att den spanska bollföraren bara hade felvända lagkompisar.

Jag är rätt övertygad om att Spanien hade fått ett bättre och effektivare spel om man haft fler löpare i startelvan än ytterbackarna Olga Carmona och Ona Batlle och anfallaren Esther Gonzalez.

De anfallsspelare jag tänker på i den spanska truppen som är löpvilliga och därmed skulle ge laget fler djupledshot är i första hand Salma Paralluelo eller Athenea del Castillo. Jag ser det inte som en slump att det schweiziska ledningsmålet mot Schweiz dröjde tills Athenea hade kommit in och ersatt Mariona. Även dagens segermål kom efter att man ökat antalet djupledsspelare på planen.

För det blev bättre fart på Spaniens spel efter att Paralluelo och Athenea kommit in. Fast det var faktiskt Tyskland som var närmast att avgöra under ordinarie tid. Framför allt hade man en otrolig dubbelchans på tilläggstidens sista minut, där Cata Coll gjorde två väldigt avgörande räddningar. Det var Klara Bühl som sköt första skottet vid dubbelchansen. Bühl hade fler bra chanser i den andra halvleken – bland annat en frispark som smet precis utanför och ett närskott som Coll räddade med knät.

Precis som mot Frankrike kämpade tyskorna något kopiöst, vilket man förstås uppskattar. Däremot är jag inte lika glad i hur de maskade – och hur de tilläts att maska. Att domare Edina Alves från Brasilien bara hittade fyra tilläggsminuter på den andra halvleken är ju närmast skamligt. Exempelvis satt Ann-Kathrin Berger ner i drygt 2.30 efter 79 minuter.

Och nämnda Berger tilläts även hålla bollen i händerna i 17 sekunder i slutminuten av ordinarie tid. Den där regeln om hörna efter åtta sekunder verkar inte domarna bry sig om. Tråkigt.

På söndag 18.00 får vi alltså en repris på VM-finalen mellan Spanien och England. Det blir förstås otroligt kul. Samtidigt fortsätter man att lida över sättet som Sverige åkte ur det här mästerskapet. För England skulle vi ju ha slagit. Och Tyskland visade i dag att Spanien är långt ifrån oslagbart.

Parallellt med EM rullar vår svenska silly season vidare. Häng med på allt som händer här. I dag har Hammarby gjort en tung värvning när man har köpt loss Kristianstads mittback Sofia Reidy.

Det är en spelare jag verkligen gillar. Hon är bolltrygg, spelskicklig och jag ser henne i A-landslaget i framtiden. Hennes aktier där försvagas ju knappast av hennes senaste tränare Johanna Almgren numera ingår i landslagsledningen.

Det har för övrigt hänt mycket i Hammarby i det här fönstret. Vi har sedan länge vetat att Emma Holmgren skulle ansluta. Med henne har Bajen tre duktiga damallsvenska målvakter. Det känns som en för mycket.

Med Reidys ankomst har man också en väldigt stark och bred besättning på mittbackspositionen. Sedan tidigare fanns ju där Alice Carlsson, Bella Andersson, Simone Boye Sørensen och Emilie Bragstad, plus att Athinna Persson Lundgren i grunden är mittback, även om hon mest använts på mittfältet i Bajen.

Däremot har man ännu inte fyllt luckan efter offensiva kreatören Smilla Valotto. Det blir intressant att se hur man löser den biten.

Från damallsvenskan hoppar vi till Marocko. Där blev det igår klart att värdnationen ställs mot Nigeria i lördagens final. Det Afrikanska mästerskapet skiljer sig väldigt mycket från det europeiska. Medan arenorna i Schweiz i stor utsträckning har varit utsålda gapar läktarna i Marocko jobbigt tomma.

Bilderna från semifinalen och tillika gigantmötet mellan Nigeria och Sydafrika är nästan jobbiga att se. Så tomt är det på de läktare i Casablanca som syns i bild. Matchen blev en riktig rysare. Det stod 1–1 efter 90 minuter sedan lagen förvaltat varsin straff.

Avgörandet i fjärde övertidsminuten var lite oväntat. En djupledsboll slagen från i höjd med mittcirkeln av Houston Dashs Michelle Alozie studsade nämligen in i mål. Den gjorde det förstås för att Sydafrikas målvakt stördes av framrusande nigerianska anfallare. Men likväl var det ett rätt ovanligt mål som tog Nigeria till final.

Där ställs man alltså mot Marocko. Värdnationen, som för övrigt leds av kontroversiella spanska guldcoachen Jorge Vilda, var också inblandat i en riktig jämn och tät semifinal. Matchen mot Ghana blev 1–1, och fick avgöras på straffar. Där var Marocko felfritt, och satte alla sina fyra. Ghana däremot slog en utanför och fick se en räddad.

Här hade jag alldeles missat att Kim Björkegren i januari hade tagit över som förbundskapten för Ghana. Nu var svensken väldigt nära att föra laget till dess första final sedan 2006. Men the Black Queens, som laget kallas, får istället spela om bronset på fredag.

Oavsett har laget gjort ett rejält lyft jämfört med förra turneringen, där man inte ens var bland de tolv lag som kvalade in.

I Afrikanska mästerskapen spelar man alltså bronsmatch, något man ju inte längre gör i Europa. Personligen tycker jag att det är trevligt med bronsmatcher. Inte minst eftersom det blir väldigt lite fotboll i slutet av ett mästerskap. Och då fyller bronsmatchen en av luckorna.

Det lag av Spanien och Tyskland som förlorar i kväll får alltså åka hem. På förhand känns det självklart att tippa spansk seger. Det trots att Spanien faktiskt aldrig har vunnit mot Tyskland i ett stort mästerskap. Det är 3–0 i tysk favör efter att man senast lite överraskande vann bronsmatchen i Paris-OS i fjol med 1–0.

Men det är bra läge för spanjorskorna nu. Fysiskt har Spanien en jättefördel. Man har haft en lugn turnering utan tuffa matcher. Dessutom har man fått vila ett dygn längre efter kvartsfinalerna. Där hade Spanien dessutom en ganska lugn match mot Schweiz.

Tyskland däremot kommer från två matcher där man spelat majoriteten av tiden i numerärt underläge. Man gick rejält på knäna i 120 minuter plus tillägg mot Frankrike i lördags.

Tyskorna har dessutom en liten lista över spelare som inte är tillgängliga för kvällens semifinal. Kathrin Hendrich är avstängd för den vansinniga utvisningen senast. Sjoeke Nüsken är också avstängd – för två gula kort. Sedan har man ju Giulia Gwinn knäskadad. Även Sarai Linder rapporteras missa semifinalen, i hennes fall är det en fotskada som ställer till det.

Det känns alltså upplagt för Spanien. För det spanska laget finns en utmaning att få riktig fart på spelet igen. Faktum är att laget har sett sämre ut när trion Alexia Putellas, Aitana Bonmati och Mariona Caldentey varit på planen tillsammans. Det är lite som att de mer tar ut än kompletterar varandra, och att anfallsspelet bromsas när man har tre bolltrygga spelgenier på planen.

Bäst har laget varit när Alexia och Mariona spelat ihop. Även om det var en läcker klack från Aitana som avgjorde kvartsfinalen tycker jag att hon har varit den som presterat sämst i trion. Frågan man ställer sig är ju om Montse Tomé vågar sätta världens bästa spelare 2023 och 2024 på bänken?

En annan intressant sak inför kvällens match är att kolla hur Tyskland jobbar rent taktiskt. Min bild av den spanska kvartsfinalen var att Schweiz fokus låg på att i så stor utsträckning som möjligt hålla Patri Guijarro borta från bollen. Eftersom Spanien gärna vill spela via Patri till Alexia eller Aitana så störde den schweiziska taktiken det spanska anfallsspelet. Kopierar Christian Wück det upplägg som Pia Sundhage körde?

Sarina Wiegman och hennes England har verkligen nio liv. I kvartsfinalen mot Sverige hade hennes lag förlorat minst tre gånger – men vann. I kvällens semifinal mot Italien hade man också förlorat – men vann ändå.

Trots att laget inte känns speciellt imponerande har man egenskaper som gör att de kan försvara sin titel på söndag.

Mot Sverige behövde England aldrig slå in matchbollen på egen hand. Man vann istället på svenska missar. I kväll behövde man matchvinnare. Och det är ganska klart att det här engelska laget har ett par karaktärer som älskar att ta matchvinnarrollen i Michelle Agyemang och framför allt Chloe Kelly.

Det här är spelare som inte är rädda för att bli hjältar, utan som älskar att kliva fram när det gäller. Om Sverige hade haft en sådan spelare är jag ganska säker på att vi hade spelat final istället.

Utöver den sista kvarten av den första halvleken var det England som ägde den här matchen. Italien försvarade, kontrade – och maskade. Länge gjorde man alla tre med framgång.

Barbara Bonansea gav Italien ledningen under den där starka kvarten i den första halvleken. Emma Severini hade ett superläge att göra 2–0 och punktera matchen i slutet av ordinarie tid.

Det såg ut som att Italien skulle kunna kämpa till sig en skrällseger. Men maskandet ledde till sju minuters tilläggstid. Något som upprörde den italienska coachen Andrea Soncin, men som jag tyckte var i underkant. Och det visade sig vara precis vad England behövde. För i sjätte övertidsminuten kom kvitteringen. Den tryckte Agyemang in på en retur.

I förlängningen fortsatte maskandet. Jag roade mig med att klocka speltiden i den andra förlängningskvarten. Det var några gånger som spelet drog igång när tv visade reprisbilder, så det är inte exakt.

Men inklusive de drygt tre tilläggsminuterna var bollen i spel i 8.21. Man spelade alltså inte ens hälften av de 18 minuterna. Jag fortsätter att lobba för införande av effektiv speltid. Det känns som enda vägen att verkligen komma åt skiten med allt maskande. På slutet var det ju för övrigt England som såg till att minimera speltiden

En annan notering är att målvakterna höll bollen i cirka tio sekunder vardera under den här förlängningen. Så regeln om hörna efter åtta sekunder verkar ju inte funka speciellt väl.

Med tre minuter kvar av förlängningens ordinarie tid föll avgörandet. Det var nämnda Chloe Kelly som gjorde 2–1 när hon slog in returen på sin egen straff. Det var en så kallad ”soft penalty” som Beth Mead skaffade genom att se till att ramla när hon blev fasthållen av Severini.

Det var en sådan där straff som inte var galet dömd, för italienskan kom fel och höll i engelskan. Och det är som bekant förenat med stor risk att dra i motståndare i eget straffområde. Men straffen var rätt billig, för Mead gjorde ingen större ansträngning att hålla sig på benen. Så jag förstår att domslutet svider i Italien.

Vi är framme vid semifinaler i såväl Europa som Afrika. Och i båda världsdelarna kan vi få se repriser av de senaste finalerna, de som avgjordes för tre år sedan.

I Europa var det ju då England som besegrade Tyskland med 2–1 efter förlängning i 2022 års final. Och i Afrika var det Sydafrika som besegrade Marocko med samma siffror, här behövdes det dock bara 90 minuter.

I båda fallen är det däremot andra lag som måste räknas som huvudfavoriter. I Europa har ju världsmästarna från Spanien ännu så länge dansat igenom turneringen. Och i Afrika har Nigeria ännu inte släppt in något mål.

Här är mina odds på semifinalerna:

England–Italien 90–10
Spanien–Tyskland 75–25

Marocko–Ghana 60–40
Nigeria–Sydafrika 60–40

För både Spanien och Nigeria väntar riktigt tuffa test i semifinalerna. För Spanien är Tyskland första motståndet på världsrankingens topp tolv. Det rimliga är ju dock att spanjorskorna vinner även i morgon. Ännu rimligare är att tro att England tar sig till final i kväll.

Även om Spanien har imponerat, medan England delvis hackat sig genom EM, skulle en final mellan lagen var väldigt oviss. För just England är ju det lag som Spanien har haft svårast mot de senaste åren. Det var ju just Lionesses som skickade ut Spanien ur EM för tre år sedan. Det var efter förlängning i kvartsfinalen. Och England har besegrat spanjorskorna med 1–0 i Nations League så sent som i februari.

Spanien vann ju å andra sidan VM-finalen 2023 mot just England med 1–0, och man vände underläge till 2–1-seger i Nations League i början av juni. Alla de båda lagens fyra möten de tre senaste åren har slutat med uddamålsseger.

I Afrika spelas båda semifinalerna i kväll. Mötet mellan Nigeria och Sydafrika känns som den moraliska finalen. Framför allt har alltså Nigeria imponerat stort. Deras 5–0-seger i kvartsfinalen mot Zambia fick i alla fall mig att haja till.

Det pågår ju också ett tredje världsdelsmästerskap, Copa America i Sydamerika. Där pågår fortfarande gruppspelet. Och där är Brasilien och Argentina enda fullpoängarna.

Sedan några timmar är jag hemma igen. Det blev en hemresa som på många sätt gick i damfotbollens tecken. Jag tog ju bilen till Schweiz, och mitt första kaffestopp i går var på en rastplats utanför staden Bühl. Det var som en liten påminnelse om Klara och lördagens tyska kämpainsats.

Jag gillar att lyssna på lokal radio när jag är ute på bilresor. Under de senaste veckorna har jag bland annat lyssnat på italiensk och fransk radio, trots att det är språk jag inte behärskar. Tyska förstår jag bättre. Och den där kämpainsatsen blev man påmind om många gånger under gårdagen. På tysk radio berättades bland annat om gratulationer från förbundskansler Friedrich Merz och om tittarsiffror på över tio miljoner på tv.

Idag, när jag närmade mig Köpenhamn, fick jag in svensk radio. Då visade det sig att Felicia Schröder var dagens gäst hos Erik Blix i P4 Extra – lyssna på intervjun här. I den säger hon bland annat att hon skulle ha slagit en straff om hon hade varit med – och fått frågan.

Just den där straffläggningen var uppe när Peter Gerhardsson i dag höll sin sista presskonferens som svensk förbundskapten. När jag satte mig i matsalen på färjan mellan Puttgarden och danska Rødby nåddes jag av nyheten att bloggen hade nämnts på den där presskonferensen.

Det är för övrigt andra gången Gerhardsson pratar om bloggen när han sammanfattar ett EM-slutspel som slutat med förlust mot England. Efter mästerskapet för tre år sedan handlade flera minuter av Gerhardssons tillbakablick om bloggen. Då skrev jag ett inlägg som fick namnet: ”Kul beröm av Gerhardsson – tråkigt besked från Berger”.

I dag var det alltså dags igen. Och det är förstås lika kul den här gången att höra att förbundskaptenen läser det man skriver. Presskonferensen går att se här, och han pratar om bloggen efter 23.30.

Där säger han att han också att han inledningsvis även läste alla kommentarer, men att han slutade med det efter ett tag. Jag tror att det kan ha att göra med att jag valt att ha en väldigt hög tröskel för vad jag har tillåtit i kommentarsfältet.

Men det var en n period i början av Gerhardssons tid som förbundskapten där kommentarsfältet både innehöll väldigt mycket provokation och ett och annat påhopp. En killgissning är att det nog kan ha varit det som fick förbundskaptenen att sluta läsa.

De senaste åren tycker jag att det varit hög kvalitet på kommentarerna. I perioder där jag bara har sporadisk tid att skriva inlägg är det ni som skriver kommentarer som håller igång den här bloggen. Tack för det.

Apropå dagens presskonferens har jag inte kollat igenom hela ännu. Jag har bara sett hans inledande anförande. Jag har inte heller haft tid att kolla om matchen mot England. Men det bör finnas tid till både och de kommande dagarna.

Det jag har sett och hört är att Gerhardsson tycker att årets EM totalt sett var det spelmässigt bästa mästerskap landslaget gjort under de här åtta åren. Han säger också att han tar ansvar för alla beslut som tagits, och han hävdar att han inte ångrar något eller är efterklok.

När det gäller detaljer kring straffarna säger han att Hanna Bennison inte var uttagningsbar, att Stina Blackstenius hade smärta, och att han inte vågade riskera att hon skulle bli riktigt skadad. Och så förde han resonemang om Jennifer Falks tillslag och om målvakter som slår straffar. Samt om att de spelare som ingår i en landslagstrupp måste vara aktuella för att lägga straff, även om de är unga.

Men som sagt, det blir säkert anledning att återkomma till den här presskonferensen. Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några spaningar helt utan koppling till damfotboll. Men jag lärde mig idag att färjelinjen Rødby–Puttgarden från 2029 skall ersättas med en 17,6 kilometer lång tunnel mellan tyska Fehmarn och danska Lolland. Där försvinner min naturliga lunchpaus på väg ner mot kontinenten.

Efter att ha kört runt i Tyskland, Schweiz, Italien och Frankrike blev jag för övrigt tidigare i dag beklämd av hur otroligt dåliga vi svenskar är på motorvägskörning. På de dryg 15 mil jag körde på E6 genom Skåne och Halland såg jag fler vansinniga filbyten än jag sett på två veckor. Svenska bilförare vet verkligen inte hur man tar en lucka på en motorväg. Det är nog tur att man inte får köra så fort på våra vägar.