I dag var jag på Mjörnvallen och såg Alingsås IF göra sitt för att fixa till en damallsvensk nedflyttningsstrid. Efter halva serien kändes det ju som att spänningen kring nedflyttningsstrecket var obefintlig. Avståndet mellan tolvan BP och 13:eplacerade var åtta poäng och ganska många mål.

BP hade chansen att utöka det där avståndet i dag. Och man ledde också två gånger borta i Alingsås. Men hemmalaget visade moral och vände på slutet. 18-åriga Tilde Karlsson kvitterade i 79:e minuten och sex minuter senare såg vänsterbacken Emmy Blomberg till att hoppet om damallsvenskan 2026 hålls vid liv för västgötarna.

Man har dock fortsatt sex poäng upp till kvalplats. Men nästa söndag kommer Piteå till Mjörnvallen. Då kan Alingsås väcka liv i den där nedflyttningsstriden på riktigt allvar.

Jag var på plats i Alingsås och noterade att hemmatränaren Peo Häggström hade tillgång till båda sina fina forwards Karin Lundin och Moa Öhman och därför matchade en ganska klassisk 4–4–2.

I backlinjen hade han fått hitta nya lösningar eftersom ingen av de båda tänkta mittbackarna Malva Larsson och Moa Jarl fanns med i matchtruppen. Istället hade man mittfältaren Johanna Barth och allroundspelaren Tove Lorén i mittförsvaret. Det gjorde i sin tur att man även fick ha nya spelare på andra positioner.

Jag har ju flera gånger skrivit att Alingsås trupp är för tunn, och att man inte klarar av att prestera när man saknar spelare. Nu visade man ändå att man kan vinna matcher trots att man knappast matchade den på pappret bästa elvan. Kul för serien.

BP var det bästa laget i början av båda halvlekarna, framför allt hade man ett jättetryck i början av den första. Men hemmalaget jobbade sig in i båda halvlekarna, och nu börjar det se lite jobbigt ut för stockholmarna. På de sex senaste omgångarna har man fem uddamålsförluster och ett kryss. Och närmast väntar svåra matcher mot topplagen Malmö FF och Djurgården.

I övrigt i dag tog Hammarby en klar 5–0-seger i Luleå, där grannstadens stolthet gästspelade. I och med segern leder Bajen nu serien med två fler spelade matcher än Häcken och Malmö FF. Och Piteå ligger fortsatt kvar precis ovanför kvalstrecket. Dessutom tog Kristianstad chansen att haka på i striden om medaljer och Champions Leagueplatser genom att vinna med 2–1 hemma mot FC Rosengård. Från de båda matcherna har jag inte hunnit se något alls, så jag kan inte kommentera så mycket mer än jag nu gjort.

På avdelningen att notera intressanta resultat finns det några sådana i elitettan i dag också. I toppen visade formstarka Kif Örebro att man klarar sig utan flyktade Ida Björnberg. Man vann med hela 4–0 borta mot tidigare tabelltvåan IK Uppsala Fotboll. Därmed är Örebro nu på allvar med i kampen om de tre topplaceringarna.

Eftersom Trelleborg vann mot Örebro SK är TFF nu uppe i serieledning. Noterbart här också att Umeå IK bara får ett bättre och bättre läge i tabelltoppen. Nu ligger man på damallsvensk plats trots att man har två matcher färre spelade än ettan och trean.

I bottenmötet mellan Mallbacken och Bollstanäs såg jag att upplänningarna länge ledde med 1–0 efter frisparksmål från rutinerade Emma Lundh. Men värmlänningarna lyckades vända på slutet och ta tre blytunga poäng. Därmed klättrade Mallbacken förbi fyra lag, när man gick från jumbo- till tiondeplatsen. Bollstanäs däremot föll ner under nedflyttningsstrecket.

Men det är verkligen otroligt jämnt i botten av elitettan. Sju lag, alltså halva serien, ligger inom fyra poäng. Så det kommer att spelas många sexpoängsmatcher i höst i den där bottenstriden.

Det har för övrigt spelats två sexpoängsmatcher i elitettan tidigare i veckan. En i toppen och en i botten. Båda avgjordes med målvaktstavlor på tilläggstid. För Trelleborgs segermål mot Eskilstuna i 95:e minuten var ju i princip ett självmål av sörmlänningarnas målvakt. Och Sunnanås segermål i 92:a minuten mot Team TG var också följden av ett misslyckat målvaktsingripande.

Den 27 juni för fyra år sedan var jag på Malmö IP och kollade in toppmötet mellan FC Rosengård och BK Häcken FF. Efter matchen pratade jag med Jonas Eidevall om läget i Malmölaget.

Dagen efter briserade bomben – Eidevall var klar för Arsenal.

I går var jag alltså på Malmö IP igen, Efter matchen pratade jag med Martin Sjögren. Bara minuter efter det snacket gick amerikanska ESPN ut med nyheten att Sjögren var klar för Chicago Stars. En nyhet som Bajen idag har bekräftat.

Min ganska tyskalärare på gymnasiet brukade säga att: ”En gång är ingen gång – två gånger är en gonggong”. Vad tre gånger är enlligt samma synsätt vet jag inte, men det skulle ju kunna vara en vana.

Nu har jag den senaste veckan även pratat med Jonas Valfridsson och Joel Kjetselberg på Malmö IP. Och vad jag vet har de ännu inte tagit över några utländska klubbar. Även om jag nu varit där två gånger den senaste veckan ligger väl mitt snitt annars på typ ett besök varannat år på Malmö IP.

Efter den gonggong-upplevelsen lär en given fråga till de tränare jag träffar på Malmö IP i framtiden blir: Vilken klubb presenterar dig i morgon?

Sjögren lämnar ju dock inte Hammarby idag. Han skall vara kvar säsongen ut. Den lösningen har jag sett olika tankar om. Personligen är jag ingen motståndare till att behålla tränare som skall lämna vid ett senare tillfälle. Om man tror på tränarens ledarskap känns det bättre att låta den fortsätta än att slänga in någon utifrån som riskerar att ha begränsad kunskap både om egna laget och om serien.

I går var jag alltså och kollade in Sjögrens Hammarby. Jämfört med 7–0-segern mot Alingsås gjorde han tre byten i startelvan. Ut gick Simone Boye Sørensen, Vilma Koivisto och Vilde Hasund. In kom Emilie Bragstad, Stina Lennartsson och Bea Sprung.

När matchen började fick jag från första parkett se att Lennartsson inte tar några fångar. Redan efter 200 sekunder hade hon skickat ner tre motståndare på marken. Och hon hade inte bara använt tillåtna medel. Hon måste väl vara en av seriens mest småfula spelare?

Rosengård inledde med att sätta väldigt hög press. Det tog några minuter innan Bajen lärde sig hur man skulle hantera det, och kunde ta kommandot i matchen. Att tabelltvåan kör 4–2–3–1 i försvar är ganska tydligt. I uppställt anfallsspel är formationen däremot ganska flytande. Oftast rullade man på tre backar och en innermittfältare. Men ibland nöjde man sig med en triangel på två backar och innermittfältare.

Framför tryckte man upp yttermittfältarna så att de låg i höjd med enda forwarden, Ellen Wangerheim. Ofta gick ytterligare någon mittfältare upp högt, så det var inte ovanligt att det såg ut som ett 3–1–2–4. Men formationen var alltså flytande. Så någon gång antecknade jag formationen som 2–1–4–3.

Till höger växeldrog Lennartsson och Smilla Holmberg. Utan att sitta med stoppur uppfattade jag det som att Holmberg under den halvlek de var på min sida oftast tog den mer offensiva rollen på kanten. Och att Lennartsson oftast utgick från backpositionen.

På andra sida var Anna Jøsendal pigg och skapade mycket på egen hand. Där kändes det mer givet att hon hade den högre utgångspositionen, medan Julie Blakstad utgick från backpositionen.

Jag såg fram emot att få studera deras arbete på nära håll i den andra halvleken. Men den gick jag miste om då tränare Sjögren bytte ut Jøsendal i paus. Då blev det istället Vilde Hasund som utgick från vänsterkanten.

Tillbaka till den första halvleken. Bajen fick alltså tidigt ett spelövertag. Efter 26.30 gjorde jag en anteckning om att de hade låst Rosengårds spel helt, och att Bajen gång på gång vann bollen högt. Trots det hade man så långt haft svårt att skapa klara målchanser. Utöver några egna initiativ från Jøsendal hände det inte så mycket framåt.

En dryg minut efter min anteckning tog Rosengård ledningen när Anastasiya Pogbegaylo vann bollen mot Emilie Joramo ute på högerkanten långt ner på egen planhalva, Sedan drev belarusiskan bollen i cirka 85 minuter innan hon serverade Anam Imo öppet mål.

Där tappade Bajen spelet. Under halvlekens sista 20 minuter kändes det som att Rosengård hade väldigt bra kontroll. Hemmalaget kom även till ytterligare ett par riktigt vassa kontringar. På en av dem lobbade Thea Sørbo snyggt in 2–0-målet. Och på en annan var Pogbegaylo nära att göra 3–0.

Sjögren agerade alltså i halvtid. In kom Hasund och Vilma Koivisto. Och båda hade gjort mål innan den andra halvleken var fem minuter gammal. Där och då kändes det som att Bajen skulle kunna få med sig alla tre poängen hem. För den riktigt intensiva anstormningen fortsatte i ytterligare cirka fem minuter.

Under den tiden gjorde även Ellen Wangerheim mål. Flaggan kom dock upp, och målet dömdes bort för offside. På de bilder jag sett måste det ha varit en väldigt knapp offside, för Molly Johansson ligger rätt långt ner på Rosengårds vänsterkant.

Jag satt mellan bänkarna, och under Bajens vassa tiominutersperiod i början av den andra halvleken hörde jag det flera gånger ropas till spelarna att de inte skulle hålla i bollen. Utan det var snabbt i djupled som gällde. Och Rosengårds tre mittbackar Emma Jansson, Jo-Anne Cronquist och Elli Pikkujämsä är alla väldigt bra på att jobba framåt. Däremot är de inte speciellt snabba. Så när Hammarby började mata in bollar bakom Pikkujämsä fick Rosengård det jobbigt.

Hemmalaget lyckades dock rida ut stormen. Och även om Bajen fortsatte att ha mest boll minskade antalet målchanser. På slutet var det väl egentligen hörnorna som kändes farligast. Sådana hade Hammarby 14 stycken. Och flera av dem var bra slagna. Men Samantha Leschnak Murphy och hennes försvar gjorde ett bra jobb med att hålla rent.

Den sista kvarten av ordinarie tid var det Cathinka Tandberg som agerade toppforward, medan Wangerheim hade en lägre utgångsposition. Det skiftet kändes inte som någon succé, även om Wangerheim stod för några imponerande hemjobb mot Pogbegaylo. Tandberg är inte lika het som hon var i fjol och i förfjol. Samtidigt måste hon ju förstås få speltid om hon skall kunna komma igång.

Det blev alltså 2–2, och det kändes ju som att Rosengård hade väldigt mycket mer att glädjas åt än Hammarby. Joel Kjetselberg startade sex sommarvärvningar i matchen. Det känns som rakt igenom bra förvärv. Utöver de nämnda såg japanska innermittfältaren Aemu Oyama intressant ut. Och så var Anam Imo väldigt mycket bättre än mot MFF.

Det känns som att Rosengård är på rätt väg. Men det är bara två veckor till kvalet mot Champions League, som ju förstås är deras viktigaste uppgift i höst. När jag har pratat med Rosengårdsfolk efter de här två matcherna har det förstås varit fokus på lagbygget fram mot det där UWCL-kvalet. Med Malmö FF-folket pratade jag guldstrid. Och med Martin Sjögren både om guldstrid och Champions League.

Innan jag börjar en genomgång av frågor och svar tänkte jag lyfta en punkt där Rosengård igår visade högsta kvalitet. Och det var pressfikat. Det var bra redan före matchen. Men efter bjöds vi bland annat på mackor med sill och ägg. Jag kan inte minnas att jag varit med om något bättre pressfika i damallsvenskan. Utan guldmedalj till Rosengård i den grenen…

Vad är det som påverkas mest i ert spel med alla nya spelare?
Hanna Andersson:
– Det spelare med många bra kvaliteter. Vi skall bara jobba ihop oss ännu mer. Det är bara att gnugga på. … Champions League är ett stort mål som klubben har. Så det satsar vi på.

Vad är det som påverkas mest i ert spel med alla nya spelare?
Emma Jansson:
– Det är klart att det alltid är svårt att hitta relationer till varandra när det är många nya. Man måste lära känna hur folk vill spela fotboll. Det är mest det som tar tid att bygga. Det kommer inte över en dag. Vi har börjat bygga på något bra, och det finns höjd hos många spelare. Så det är bara att fortsätta.
Hinner ni få ihop laget till UWCL-kvalet?
– Ja, jag tycker att vi har visat att vi verkligen skall kunna vara med och kämpa i ett Champions Leaguekval.

Jonas Valfridsson: Om derbyt:
– Vi har tränat mycket på att bryta ner ett lågt försvarsspel, för vi trodde att de skulle vara låga. De har mycket nyförvärv. Då känner man ofta att det tar lite tid, då är det lättare att skapa en grund bakåt.
Varför var inte Olesen med?
– Hon fick en smäll på vaden på träning. Det strulade till det för henne. Det var synd, för hon har varit magiskt bra den senaste tiden för oss.
Om läget i tabellen:
– Vi fokuserar på att ta match för match och se hur långt det kan räcka.
Hur långt kan det räcka?
– Det är en jätteintressant fråga. Efter en halv säsong är vi ju med där uppe. Samtidigt vet vi att det finns mycket läropengar kvar. Jag tycker att vi har visat att vi kan hantera det här. Men lag kommer att möta oss som Rosengård gjorde, och det tror jag kan ta lite tid för oss hitta sätt att bryta ner låga försvar och bli bra på det. Där har vi lite att jobba på.
Men ni har vassa kanter, och en matchvinnare i D’Aquila.
– Jag vi har pusselbitarna. Sedan gäller det givetvis också att hitta tajming i saker och ting. Hösten är speciell. Vi kommer att möta lag som måste kriga för att hålla sig kvar, det blir helt annan fotboll på hösten än på våren, och det vet vi om.

Nellie Lilja: Börjar ni ha ett lag för att hamna allra högst upp nu?
– Jamen, det tycker jag. Vi har en bredare trupp än vad vi har haft tidigare. Det är alltid bra med tanke på att det kan komma skador. Nu ligger vi på tredje plats, och har ingen tanke på att tappa den positionen. Vi vill bara jobba oss uppåt. Att vinna derbyt känns som ett väldigt skönt kvitto i början av höstsäsongen. Eller ja, serien vänder ju egentligen först nu.
Ännu så länge snackas det i princip bara om Häcken och Hammarby som guldkandidater.
– Vi snackar inte guld riktigt ännu,
Inte ännu…
– Nej, vi skall bara jobba en match i taget. Varje match är viktig och vi kommer att försöka vinna allihop. Vi är ödmjuka och skall inte titta så långt fram. Vi skall inte heller titta så mycket i tabellen.

Inför tisdagens match gratulerades Halimatu Ayinde till segern i Afrikanska mästerskapen. Efteråt berättade hon om firandet i Nigeria:
– Det var ett stort firande. Alla ville fira med oss. Det var väldigt roligt. Vi var hos presidenten, och så åkte vi runt till olika ställen och hyllades.
Har du haft någon ledighet?
– Nej, egentligen inte. Inte ännu. Men man måste vara professionell. Även om jag var trött från resan i matchen mot Malmö FF så är det här mitt jobb, och jag måste jag göra mitt bästa för att hjälpa laget. Och det gjorde jag.
Du kom hem till ett nästan helt nytt FC Rosengård?
– Det är nya spelare, men inte ett nytt lag. För vi spelar som vi har gjort tidigare, så det var inget nytt.
Hur ser du på framtiden för laget?
– Jag tror att den är ljus. Vi har många unga spelare som är talangfulla och som jobbar hårt. Med det här laget kan vi absolut uträtta bra saker i framtiden.
Hur ser du på din egen framtid? Finns den i Rosengård?
– Jag har kontrakt här, och jag trivs och har roligt här. Jag gillar inte att prata för mycket om framtiden, för man kan inte veta vad som händer.
Bredvid henne står Anastasiya Pogbegalo, så jag frågade Ayinde om vad hon tycker om nyförvärvet:
– Oh Gud. Hon är en fantastisk spelare. Otrolig, hon måste ha en ljus framtid.

Anastasiya Pogbegalo: Om sitt assist:
– Som vi spelar just nu hamnar vi ganska lågt. Och då måste man springa i kontringarna för att hjälpa laget. Så det gjorde jag. Helst vill jag att vi kan ha ett större bollinnehav. Men det här funkar också.
Jämför damallsvenskan med danska ligan, där du spelade innan:
– Det är väldigt bra här. Det är bra inramning och större intensitet i matcher och träningar. Så det känns som ett steg framåt för mig.
Hur är damfotbollen i Belarus?
– Jag spelade där när jag var 16–18 år. Det var en bra start för mig, men totalt sett är nivån inte speciellt bra.
Känner folk i landet till dig?
– Jag hoppas det… (skrattar)

Joel Kjetselberg: Om att det har hänt mycket i Rosengård sedan träningsmatchen mot LSK:
– Jag sa ju det… Här mot Hammarby tycker jag att vi har kontroll även när vi är låga i vårt försvarsspel. Det var de där första tio minuterna i den andra halvleken. Då är det så klart att med ett lag där alla är nya med varandra, där hade det kunnat rinna på. Men jag är stolt att vi kunde överleva den perioden och komma tillbaka i matchen. Det är otroligt starkt när vi är så nya för varandra. Samma mot MFF. Vi har en jättebra chans precis innan deras mål. Så vi har gjort två jättebra matcher där vi visar att vi är på väg någonstans.
Ja, det är ju UWCL-kval om två veckor. Ni borde väl kunna vara hyfsat redo tills dess. Eller?
– Ja. Så klart att man väl hade hoppats ha någon vecka till. Men jag tycker att de svar vi får är bra. Nu är det Kristianstad till helgen. Men sedan får vi en liten period där vi kan träna lite mer. För nu blir det inte mycket träning. Men de här matcherna mot MFF och Hammarby innebär ju att vi får testas på den nivån vi skall spela på.
Har ni kollat på Ljuboten?
– Det jag har stor respekt med gentemot dem är att de visar att de kan göra mål – de gör ändå nio på två matcher. Det har jag respekt för. I delar av spelet skall vi kunna dominera. Men när ett lag visar att det kan göra mål, och det är enkelmöte, då är det lurigt. Vi kommer att behöva vara på topp hela tiden och inte ta något för givet.
Vad kan ni utveckla mest på de här två veckorna?
– I relationerna med bollen tycker jag att vi ser embryon till saker som ser väldigt bra ut. Men ibland händer det att några vill spela kort och ta oss förbi, medan andra är på väg för att gå längre, och då blir vi rätt långa i laget. Det tror jag att vi kan ha utvecklat till de matcherna.
Är lagbygget i sommar klart?
– Det tror jag inte. Fönstret är långt. Vi måste anpassa oss om det händer något ut, för då behöver vi ersätta. Och kan vi ta in något kul för att förstärka. Men jag tycker att vi börjar ha en stark bänk nu också, så att vi kan göra förändringar. Vi pratar mycket om att alla måste vara delaktiga, för det är många matcher.

Martin Sjögren: Om matchen:
– Med det spelövertag vi hade borde vi kanske vinna matchen. Och när vi gjorde 2–2 trodde jag väl kanske att vi skulle göra det. Men Rosengård försvarade sig bra, och de visade att de hade en bra plan för hur de skulle kontra på oss.
I början av andra halvleken bombarderade ni in bollar bakom deras backlinje.
– Det var något vi pratade om i halvtid, att vi behövde komma in oftare bakom. Vi har ju speed med Ellen och våra kantforwards. Men vi måste använda det lite mer. Vi vill ju försöka utnyttja våra styrkor och deras lite svagare sidor. Jag tycker att vi gör det bra under stora delar av den andra halvleken. Men när vi inte får trean så avtar det lite. Det går alltid i perioder.
Om läget i truppen:
– Vi har en ganska stark trupp nu efter sommarfönstret. Plus att vi har fått tillbaka några.
Fönstret är inte stängt ännu:
– Nej, det finns väl kanske någon möjlighet till, men vi får se hur vi gör. Jag tycker att man ser idag att vi har ganska tuff konkurrens om platserna.
Vad var det med Jøsendal?
– Hon hade en liten känning i paus, och har haft lite bekymmer under året. Så vi ville inte riskera något. Det var för säkerhets skull. Och så har vi Vilde som väldigt ofta gör poäng.
Nu får ni jobba på dubbla täter. Hur ser du på det?
– Det tycker jag att vi visade förra året att vi klarar. Visst, racet om serieguldet var ju inte så aktuellt förra året med tanke på att Rosengård hade avgjort det tidigt. Men jag tycker att vi skötte det bra på hösten. Vi presterade bra i serien, och samtidigt gjorde vi det bra i Europa. Den erfarenheten, att vi har gjort det en gång förut, tror jag är viktig för oss. Alla var ju inte med, men ganska många vet vad som väntar. För oss finns det inget som är viktigare än det andra, utan vi skall vara med och försöka vinna ett SM-guld. Och vi skall försöka ta oss långt i Europa.
Det måste kännas bra att få börja med miniturnering på hemmaplan?
– Ja, det är en jättefördel. Om man jämför med den här veckan när vi är här i Malmö idag som är en lång bortaresa, och skall till Luleå på fredag. På så vis är det skönt att ha Europaspelet på hemmaplan. Sedan vet man aldrig var man hamnar. Nu hade både Eindhoven och Manchester varit okej ställen. Men man kan ju hamna mitt ute i ingenstans. Så det här är en stor fördel.
Har ni börjat kolla på motståndarlagen ännu? Eller det kanske inte är så lätt?
– Nej, det finns inte så mycket att titta på utifrån deras säsong. United har ju samma tränare i alla fall. PSV vet jag inte. Vi har inte riktigt börjat med det ännu.

I dag kom nyheten att Spanien byter förbundskapten, att Montse Tomé tvingas lämna och att den tidigare landslagsspelaren Sonia Bermudez tar över.

Troligen var det förlusten efter straffläggning i EM-finalen som kostade Tomé jobbet. Men få trodde väl att hon skulle vara kvar så här länge. För ni minns väl den märkliga spanska såpa som utspelade sig inför Nations Leaguepremiären i Göteborg i september för två år sedan?

Som en följd av skandalen kring Luis Rubiales fick ju förbundskapten Jorge Vilda sparken strax efter att hans lag tagit VM-guld. Förbundet lyfte upp Vildas assistent Montse Tomé som ny förbundskapten. Det var mot spelarnas vilja, och de vägrade att åka till Sverige och spela landskamp.

Efter några väldigt dramatiska dagar dök ändå ett stjärnspäckat spanskt lag upp i Göteborg. Och under Tomés ledning vann man mot dåvarande världsettorna Sverige efter ett sent straffmål.

Jag minns att ingen trodde att Tomé skulle bli långlivad på jobbet. Inför avspark på Gamla Ullevi frågade jag den Barcelonabaserade damfotbollsjournalisten Maria Tikas om Tomé.

Tikas gissning var att Tomé skulle bli en kort parentes som spansk förbundskapten. Alla verkade tro att Spanien skulle byta ut henne redan efter det där landslagsfönstret i september 2023.

Men Tomé fick vara kvar i nästan två år. Hon ledde Spanien till seger i den där Nations Leagueturneringen. Men sedan har det gått sämre. Laget blev ”bara” fyra i OS i fjol, och nu blev det alltså silver i ett EM-slutspel där Spanien fick en superlottning och borde ha kommit hem med guldet.

En spelare som ingick i den svenska matchtruppen i den där tunga 3–2-förlusten på Gamla Ullevi för knappt två år sedan var Rosa Kafaji. Hon fick dock ingen speltid. Just begränsad speltid gör nu att Kafaji lånas ut från Arsenal till Brighton i vinter.

För Arsenal fick 22-åringen bara tio inhopp på totalt 133 minuter förra säsongen. Dessutom blev det 117 minuter i Champions League, samt 90 minuter vardera i FA-cupen och ligacupen.

Totalt i tävlingssammanhang blev det 430 minuter fördelat på tre starter och 16 inhopp för Arsenal förra säsongen. Förhoppningsvis kommer Kafaji att få spela betydligt mycket mer den kommande säsongen.

Under tidig eftermiddag i dag avslutades den första halvan av damallsvenskan 2025. Den gjorde det på Vittsjö Idrottspark, där vår högstaligas bylag tog emot Norrbottens stolthet Piteå IF.

Det är två lag som jag inte har sett så speciellt mycket tidigare i år. Båda ingår i seriens stora huvudklunga, den där sex lag slåss om en plats på tabellens övre halva, men samtidigt kämpar för att undvika negativt kval.

Det blev en rätt jämn historia, där Vittsjö var lite vassare före paus, och Piteå tog över efter. Med sex minuter kvar klev hemmalagets Anna Haddock fram och avgjorde. Hon pressade själv till sig bollen, och var alltså också den som skickade in den i målet.

Däremellan var bollen en stund hos mysteriet Linda Sällström. Den 37-åriga finländska veteranen hade chansen att mer eller mindre punktera matchen vid 1–0-ledning. Men hon sköt över. Det var inte oväntat. För den tidigare så pålitliga målskytten Sällström har slutat att göra mål.

Något måste ha låst sig totalt. Hon gjorde i och för sig två mål i landslaget i våras. har Men för Vittsjö har hon bara gjort ett tävlingsmål de senaste två åren, och det var i cupmatchen mot IFK Göteborg den 9 mars i fjol.

Hennes senaste mål i damallsvenskan gjorde hon i storsegern med 6–1 mot Kristianstad den 30 juni 2023. Sedan dess har hon nu spelat 48 matcher utan att hitta rätt. Det känns ju helt sjukt.

I dag fick hon dock en viktig assist. Och som tur är för Vittsjö har laget andra spelare som gör mål. Totalt sett har man gjort 20 stycken, vilket har lett till 19 poäng och en plats på tabellens övre halva när alla har mött alla en gång.

Piteå har haft det svårare med målskyttet under seriens första halva. Man har gjort 15, tagit 14 poäng och ligger precis ovanför den negativa kvalplatsen.

I dag var det lite svårt att känna igen laget. De saknade ju nämligen trotjänaren Faith Ikidi. Jag uppfattade inte varför hon saknades. Men i hennes frånvaro fick en annan trotjänare, Josefin Johansson, spela som mittback.

Utifrån dagens match är jag inte förvånad över att Piteå bara har gjort 15 mål. För laget kändes lite uddlöst. Utöver kvitteringsmålet från Cecilia Edlund hade Emily Gray ett skott i stolpen. Helårslånet av nämnda Gray från NWSL-klubben Utah Royals FC har varit en fullträff. Den offensiva mittfältaren är lagets bästa målskytt, och har dessutom bra leveranser vid fasta situationer.

I dag gjorde nya japanskan Shiho Matsubara sin första match i damallsvenskan. Hon ville hela tiden ha bollen, och såg ut att kunna hantera den. Men hon såg inte ut som någon målskytt. Och det är en sådan Piteå fullständigt skriker efter. Kan färska nyförvärvet Amirah Ali vara lösningen?

Innan jag lämnar dagens mittenmöte vill jag passa på att nämna något som gjorde mig glad. Efter ungefär en kvart hörde jag Vittsjös lilla klack köra ”Bara bara bastu” med Vittsjötext. Det var både kul och kreativt.

Som rubriken säger tänkte jag använda det här inlägget till lite funderingar kring damallsvenskans första halva, och tankar om den andra halva som inleds redan under tisdagskvällen med matchen Rosengård–Hammarby.

Jag tänkte göra genomgången med mitt gräsliga damallsvenska tips som utgångspunkt. När jag satte ihop det tipset kände jag mig rätt säker på vilka två lag som skulle komma topp två, och vilket som skulle komma sist. Däremellan var det däremot otroligt svårt. Och det märks nu i den korta halvtidsvilan. För det är ju just topp två och jumbon som jag har rätt på. I övrigt är det rätt många lag som inte har presterat som jag trodde.

Noterbar så här efter halva serien är att vi inte har någon riktig nedflyttningsstrid. Växjös 4–0-seger mot Linköping i fredags gör att luckan nu är så stor mellan de tolv första lagen och de båda under nedflyttningsstrecket att det knappast går att prata om någon strid. Vi får se om det blir någon spänning längst ner i botten i höst.

Däremot är det alltså supertätt kring kvalstrecket. Nästan halva serien riskerar fortsatt att hamna på den jobbiga tolfteplatsen. Men vi börjar i toppen, för tanken är att jag går igenom lagen efter aktuell tabellposition:

1) BK Häcken FF, 30 poäng, målskillnad 47–11

Jag tippade Hisingens stolthet som etta, och de ligger också etta. På ett sätt är serieledningen odiskutabel. Häcken har gjort överlägset flest mål, och man har dessutom släppt in det minsta antalet.

Men ni minns väl hur Häcken startade serien med två förluster, och att man sedan dessutom föll mot Hammarby. Efter sex omgångar hade det getingrandiga Göteborgslaget nio poäng, och var sju bakom Bajen.

Nu är man en poäng före. Den stora anledningen till det ligger i det vassa anfallsspelet. Och den stora anledningen till att anfallet är så vasst heter Felicia Schröder. Hon har gjort 20 mål, och henne hyllade jag i förra inlägget. Men för att ytterligare sätta hennes vår i sitt sammanhang kan det ändå vara värt att notera att det bara är fem av de andra lagen i serien som har gjort fler mål än Häckens supertalang.

Och lägger man till att Schröder dessutom har sex assist och således totalt ligger bakom 26 mål, så är det bara Hammarby som är vassare än 18-åringen.

Men Häcken har fler spelare i offensiven. Man har exempelvis två väldigt bra tior i Anna Anvegård och Helena Sampaio. Den brasilianska 23-åringen har bara fått begränsat med speltid. Men jag har imponerats av henne varje gång hon kommit in. Hon ser ut att hålla riktigt hög klass.

När man kollar Häckens trupp är det lätt att glömma bort Elin Rubensson. Vinnaren av diamantbollen 2023 har bara startat tre matcher under våren. Kan hon spela i höst blir Häcken ännu bättre.

Rubensson har ju dessutom goda defensiva kvaliteter. För totalt sett är Häckens trupp väldigt offensivt balanserad. Även om man har släppt in färst mål i serien är man sämre i defensiven. Det märktes framför allt i inledningen av serien då man var väldigt känsliga för kontringar, samtidigt som man inte hittade rätt i mittförsvaret.

I går bildade Aivi Luik och Lisa Löwing mittlås. Och det känns som Häckens bästa mittbackspar. Luik är smart och spelskicklig, och Löwing är faktiskt överraskande bra. Jag skriver både faktiskt och överraskande eftersom 20-åringen med rötterna i grannklubben Torslanda vid en första anblick ser lite kantig ut. Men hon löser de defensiva situationerna, och hon har ett riktigt bra passningsspel. Det är lätt att dra paralleller med Amanda Ilestedt.

Med tanke på Häckens anfallskvaliteter är det rimligt att fortsatt tro på guld till Hisingen. Men en skada på Felicia Schröder, eller i mittförsvaret, kan förändra mycket. För serieledningen är ju bräcklig, det är bara en poäng ner till både tvåan och trean.

2) Hammarby, 29 poäng, 35–12

Efter 1–0-segern mot Häcken tänkte man att Bajen hade ett järngrepp om SM-guldet. Men en förlust mot AIK i omgången efter ställde till det. Och i de fem sista matcherna innan EM spelade inte stockholmarna som ett mästarlag.

Det blev tre uddamålssegrar, ett kryss och en förlust. Även om man inledde hösten med storseger mot Alingsås så har Hammarby gjort näst flest mål och man har näst minst antal insläppta. Det är således logiskt att man ligger just på andra plats. Och det var just där jag tippade dem.

Jämfört med Häcken känns Bajens trupp mer välbalanserad. Framför allt har man bättre besättning i mittförsvaret. Man har dessutom en hel hög duktiga målvakter. Däremot kan man inte matcha Häckens offensiv.

I sommar har man värvat på sig lite större bredd, vilket var nödvändigt. Häcken har darrat i avgörande lägen förr. Så det känns inte orimligt att det kan bli guldfest på Medborgarplatsen i höst. Men grundtipset är alltså fortsatt ändå guldet hamnar på Hisingen.

3) Malmö FF, 29 poäng, 26–12

Den stora skrällen. Jag tippade MFF som nia. I motiveringen skrev jag att det kan visa sig vara ett grovt misstag, och att laget kan komma varsomhelst mellan fjärde och nionde plats.

Nu ser det även ut som att laget skulle kunna komma trea. Visst har Malmö bara en poäng upp till guldet. Men som jag skrev i betraktelsen från fredagens derby så känns det som att MFF har maxat prestationen under våren. Trots att man gjort 21 färre mål än Häcken är man bara en poäng bakom.

MFF:s framgångsrecept har varit en väldigt stabil defensiv. Man har en stabil målvakt, duktiga backar och ett hårt arbetande mittfält. Dessutom har man matchvinnare i de båda straffområdesspelarna Izzy D’Aquila och Sara Kanutte Fornes. Man har också vassa kanter som kan leverera bollar till anfallarna. På högerkanten har Tuva Skoog varit het hela våren. Efter Stinalisa Johanssons tidiga korsbandsskada har man nu plockat in spännande serbiskan Miljana Ivanovic för att även ha ett vasst hot till vänster.

Malmö har visat att man har den där fina förmågan att hitta sätt att vinna matcher även när man inte spelar propagandafotboll. Det kan leda till en Champions Leagueplats. Men bättre än trea har jag svårt att tro att de skall kunna bli.

4) Djurgårdens IF, 24 poäng, 25–21

När jag tippade Djurgården som sjua skrev jag att tränare Marcelo Fernandez har byggt ett intressant lag. Så är det. Fram till gårdagens förlust på Bravida var laget med i guldstriden.

Mot Häcken spelade man smart, och hade rätt bra kontroll i drygt 50 minuter. Man höll så långt bollen borta från Felicia Schröder, och Aleksandra Lobanova matchade Monica Jusu Bah i snabbhet.

Dessutom har man en av damallsvenskans allra bästa målvakter i säkra Anna Koivunen och många bollskickliga spelare, vilket gör att man kan vila med bollen. Och man har även offensiv tyngd. Jag gillade det jag såg av Djurgården. Så jag utesluter inte att laget är med i kampen om topp tre långt in på hösten.

Glöm förresten Mimmi Larsson och Pauline Hammarlund. Numera heter duon Mimmi Wahlström och Pauline Rubin.

5) Kristianstads DFF, 23 poäng, 25–16

KDFF tappade flera tunga spelare i vintras. Man har tappat ytterligare två nu i sommar. Jag tippade det spelskickliga laget som fyra, vilket är en placering bättre än vad man nu har.

Jag tror att alla spelartapp gör att man inte kommer att nå topp tre i år. Men laget har en fungerande spelidé, och är jobbigt att möta. Dessutom har Beata Olsson fortsatt på det målspår som hon påbörjade med AIK i höstas. Hon ger spets åt ett lirande KDFF.

En av Kristianstads styrkor är att man har massor av egna talanger att matcha in. Alice Nilsson är väl inte längre någon talang. Men hon är en fantastisk kulturbärare. 31-åringen har gjort flest matcher i Kristianstads DFF:s historia. Hon är en helt egen produkt, och har aldrig spelat i en annan klubb. När man kan bygga kring spelare med sådan klubbkänsla så kan det bära långt, trots alla tunga tapp.

6) AIK, 22 poäng, 15–18

Här har vi ett lag till som har maximerat sina prestationer så här långt i serien. AIK har alltså bara gjort 15 mål. Och man har minusmålskillnad. Ändå ligger man på sjätte plats, med häng på lagen framför.

Det trodde inte jag i våras. För jag tippade Gnaget på elfte plats. Men laget har överraskat stort under den första delen av säsongen. Framgångsreceptet har varit en stabil defensiv. Man har tre bra mittbackar och en spektakulär målvakt i korta, men spänstiga Jada Whyman. På 13 matcher har man hållit nollan i sju. När man har släppt in mål har det däremot ofta blivit förluster alla gånger utom en.

Offensivt har man bara två spelare som gjort fler än ett mål, Adelisa Grabus och Daniela Famili. Den sistnämnda är en spelare som jag tyckt om när jag sett henne. Samma sak med 17-åriga Nova Selin.

Frågan för hösten är om AIK kan fortsätta att maximera sina insatser som man gjort under våren. Personligen tycker jag inte att truppen borde räcka för en plats på övre halvan. Men man har onekligen ett bra utgångsläge. Och det låter som att man jobbar på att förstärka truppen ytterligare.

7) Vittsjö GIK, 19 poäng, 20–22

Det lilla bylaget fortsätter att prestera på oväntat hög nivå. I vintras tippade många att laget skulle åka ur serien. Jag rycktes med, och placerade Thomas Mårtenssons gäng på kvalplats.

Men halvvägs på övre halvan. Det är i och för sig bara sex poäng ner till den där kvalplatsen. Men Vittsjö har ändå gjort en väldigt stark vårsäsong. Och jag har svårt att tro att laget kommer att rasa i höst.

Det finns så mycket själ i klubben och laget. Själen ärvs av de som flyttar in. Exempelvis känns de båda stockholmarna Lisa Klinga och Hanna Ekengren som två Vittsjöprodukter. De fixade för övrigt dagens första mål.

I truppen finns även en jättetalang i den offensiva mittfältaren Emma Sjödahl. Jag gillade verkligen vad jag såg av henne i F19-EM. Det finns alltså en framtid för Vittsjö.

8) FC Rosengård, 17 poäng, 14–16

Fjolårsmästarna har nu blivit av med hela fjolårets guldelva. Och laget ligger på tabellens undre halvan med bara 14 gjorda mål. Men som jag skrev i betraktelsen från Malmöderbyt är känslan att Rosengård nu har en trupp med potential. Laget kommer inte att bli trea, som jag tippade. Men en två–tre placeringar bör man kunna klättra i höst.

9) IFK Norrköping, 15 poäng, 14–19

Peking toppade formen tidigt. Laget var starkt i Svenska cupen, där man gick till final. Man inledde också serien starkt. Men sedan kom korsbandsskadan på Fanny Andersson, och allt tog tvärstopp.

Fem poäng på de tre senaste omgångarna gör att man ligger över kvalstrecket efter halva serien. Men att det bara blivit 14 gjorda mål lär plåga tränare Stellan Carlsson. Peking var femma i fjol, och jag tippade också laget på den placeringen.

Det tipset kommer nog inte att slå in. Men Vilma Leidhammar har börjat göra mål igen. Och Julia Karlernäs är en klassvärvning som Carlsson dessutom känner till väl. Känslan är att Norrköping kommer att klättra i höst.

10) Växjö DFF, 14 poäng, 21–24

Jag trodde på Växjö i vintras, och höjde en varningsflagg för småländskorna inför gruppspelet i Svenska cupen. Det blev ingen fullträff då, och det har inte heller blivit någon succé i serien.

Jag tippade Växjö på åttonde plats. Och jag tror fortsatt att det tipset kan slå in. För känslan är fortsatt att man har kvalitet i truppen. Växjö har ändå gjort sex mål fler än AIK, som ligger åtta poäng före. Och nu är Nellie Karlsson äntligen frisk och spelklar. Det bör dels innebära ökad defensiv stabilitet, dels ger det Växjö ett riktigt vasst hot på fasta situationer.

11) Piteå IF DFF, 14 poäng, 15–24

Som jag skrev ovanför är Piteå indraget i kvalstriden. Jag tippade laget på tionde plats, och där kan man hamna. Men mer troligt känns ändå att Piteå slutar där man nu ligger, eller på en placering lägre.

12) IF Brommapojkarna, 13 poäng, 20–26

Jag tippade BP på nedflyttningsplats. Men man fortsätter att värva smart och med små resurser bygga slagkraftiga lag. I år inledde man serien starkt, och trots att man nu ligger tolva har man väl egentligen aldrig varit aktuellt för någon av de två sista placeringarna.

Men man har alltså tappat fart, och bara tagit en poäng på de fem senaste omgångarna. Tuva Ölvestads korsbandsskada var förstås blytung för laget. Det har dock inte handlat om något totalt ras. För det har varit jämna matcher, i form av fyra uddamålsförluster och så ett fint kryss borta mot Kristianstad.

Risken är väl ändå att det är ett av BP och Piteå som till slut kommer att tvingas kvala för att hålla sig kvar i damallsvenskan.

13) Linköping FC, 5 poäng, 8–33

Trots att LFC var uselt i höstas tippade jag laget på sjätte plats efter att de gjort några fina resultat i cupens gruppspel. Det var en jättemiss. Åtta gjorda mål säger det mesta om hur tunt Linköpings lag är.

Våren var en enda stor missräkning. Under uppehållet har man gjort en nysatsning med flera nyförvärv och ny tränare i Willie Kirk.

Den satsningen inleddes med en 4–0-förlust i sexpoängsmatchen mot Växjö. Det var inte det resultat LFC behövde. Spelmässigt inledde man piggt i fredagens ödesmatch, och skapade också ett par bra chanser. Men den där uddlösheten fanns kvar.

I de fyra nästkommande matcherna väntar lag på undre halvan i form av Norrköping, Vittsjö, Alingsås och Växjö. Det krävs nog tio poäng på de matcherna om hoppet om damallsvenskan 2026 skall leva kvar för LFC.

Så man måste snabbt hitta självförtroende – och en målskytt. Det känns näst intill omöjligt. Som jag ser det kan bara ett mirakel rädda LFC kvar i högsa serien.

14) Alingsås IF FF, 4 poäng, 6–37

Alla utom möjligen de själva trodde att Alingsås skulle åka ut. Så här långt har man gjort minst antal mål och släppt in flest. Jumboplatsen är således högst rimlig. Och det finns verkligen inget som talar för att man tar de minst 20 poäng i höst som lär krävas för att ta sig upp över nedflyttningsstrecket.

Som jag ser det har Alingsås typ en damallsvensk startelva. Men bänken är för tunn. Och skador och sjukdomar gör att man inte kan spela startelvan så ofta. Det hjälper liksom inte att Karin Lundin är en klassforward. Alingsås spelar i elitettan 2026.

Därmed har jag gått igenom alla 14 lagen. Jag tänkte också ranka seriens tre bästa spelare under våren. De har ni här:

1) Felicia Schröder
Ett val som väl knappast behöver någon motivering?

2) Julie Blakstad
Hammarbys bästa spelare så här långt. Det är otroligt starkt att göra åtta mål, när man ofta utgår från en position som vänsterback.

3) Therese Åsland
Tog tredjeplatsen i hård konkurrens från Izza D’Aquila och Ellen Wangerheim. Åsland är nyckelspelare på Djurgårdens mittfält, och en stor anledning till att laget hänger med i kampen om en Champions Leagueplats.

Allra sist några ord om Damallsvenskan Fantasy. Där har jag samlat 838 poäng under våren. Det trots ett par fiaskorn. Bland annat insåg jag för sent att man var tvungen att spela sitt frikort under vårsäsongen, att det inte fick sparas. Så det blev aldrig använt. Och så gjorde jag ett superfiasko i fredags.

Jag trodde att jag hade kört ”dynamisk duo” med Ellen Wangerheim och Julie Blakstad strax innan avspark i Malmöderbyt. Så jag satt på läktaren och njöt när norskan gjorde mål efter mål. Men det var strul med Wifi på Malmö IP när jag skulle aktivera den dynamiska duon.

Det visade sig att jag dels hade kryssat i fel Bajenback som vice lagkapten. Men det visade sig även att jag inte hade lyckats aktivera den dynamiska duon. Så även om det sved att jag gick miste om 86 poäng var det en liten tröst att jag inte har bränt duon.

För övrigt skapade signatur hassehulabeck2 en liga i fjol för läsare av den här bloggen. Den ligan heter numera Damfotboll.blog forum. Gå gärna med där.

I eftermiddags gjorde jag något jag rekommenderar er alla att göra i höst. Ta chansen att njuta av Felicia Schröder.

När jag bänkade mig på Bravida Arena var jag i första hand nyfiken på att få se vad som gjort att Djurgården hänger med i den damallsvenska toppstriden. Det fick jag också se i drygt 50 minuter. Så långt var matchen mållös. Men den sista halvtimmen var det Felicia Schröder show. Och Häcken vann med 4–1.

Här är lite namn och siffror:
2016: Pernille Harder 23
2017: Tabitha Chawinga 26
2018: Anja Mittag 14
2019: Anna Anvegård 14
2020: Anna Anvegård 16
2021: Stina Blackstenius 17
2022: Amalie Vangsgaard 22
2023: Cathinka Tandberg 19
2024: Momoko Tanikawa 16
2025: Felicia Schröder 20

Listan ovan visar nio vinnare av den damallsvenska skytteligan, plus ledaren i halvtid i årets serie. Det skall sägas direkt att vår högsta serie ju bara bestod av tolv lag till och med 2021. Och att kvaliteten på damallsvenskan har sjunkit år för år under de här tio åren.

Men senast en svensk spelare gjorde 20 mål eller fler i damallsvenskan var 2009, då Linnea Liljegärd satte 22 mål för Kopparbergs Göteborg FC. Nu har Schröder gjort det på 13 matcher. På halva serien. Makalöst. Dessutom har hon bjudit på sex assist.

Efter den tolfte omgången utnämnde jag Schröder till vårens klart bästa spelare i serien, och konstaterade att jag tycker att hon borde ha fått en EM-biljett. En sådan fick ju Hammarbys Ellen Wangerheim och hon har ”bara” gjort elva mål under första halvan av damallsvenskan.

Efter att Peter Gerhardsson valde bort Schröder i EM sa hon själv att hon var: ”övertygad om att jag hade kunnat bidra”. Sedan svarade hon sportsligt på petningen genom att göra fyra mål mot Piteå i sista matchen innan uppehållet.

I dag var första matchen efter EM. Och gissa vad, jo Schröder gjorde fyra mål igen. Nu på ett starkt Djurgården. 18-åringen har alltså gjort åtta mål på de två senaste omgångarna. Åtta mål. Och det är inte mot avsågade nedflyttningslag.

Nu kanske någon säger att man inte skall ta till överord om tonåringar. Och det kanske man inte skall göra. Men jag tänker göra det ändå. För visst är det självklart att Felicia Schröder måste vara med mot Spanien i semifinalerna av Nations League? Och Tony Gustavsson bör inte nöja sig med att bara ta ut henne. Han måste spela in henne i landslagets uppställning fortast möjligt.

Faktum är att jag inte ser några gränser för vad Schröder kan nå. Tvärtom tror jag att hon, om hon inte åker på en massa skador, har bra chanser kan bli vår bästa spelare genom alla tider.

Jag kommer inte ihåg hur våra tidigare storspelare varit i hennes ålder. Men ingen svensk 18-åring har i alla fall vunnit skytteligan i damallsvenskan sedan den startade 1988. Och vad jag kan hitta har inte heller någon svensk 18-åring gjort 20 mål.

Anledningen till att Felicia Schröder alltid har gjort massor av mål är inte fysisk, det är alltså inte så att hon har varit större och starkare än konkurrenterna. Hon har helt enkelt varit bättre. Jämför man hennes egenskaper med tidigare svenska måldrottningar är det väl bara Victoria Sandell (Svensson), och kanske möjligen Pia Sundhage som känts som lika kompletta spelare.

För det stannar ju inte vid att Schröder är en otroligt effektiv avslutare. Att göra mål kommer alltså fullständigt naturligt för henne. Men hon har även en fantastisk speluppfattning och slår mästerliga passningar.

Och så har hon en otroligt skön bolltouch. I förra veckans träningsmatch mot Kristianstad på Borås Arena gjorde hon en helt sjuk medtagning med höger yttersida. Jag hann tänka att ”vad hände där?”. Men ingen annan i Häcken verkade speciellt förvånad.

Felicia Schröder har ju förlängt sitt kontrakt med Häcken. Men alla internationella storklubbar lär dra i henne. Så hon kommer inte att vara kvar i damallsvenskan för evigt. Det är därför jag uppmanar er alla att ta chansen att njuta av hennes kvaliteter om/när hon spelar i er närmiljö i höst.

I fjol såg jag för övrigt Schröder spela F17-EM i Skåne. En annan spelare i den svenska truppen var yttermittfältaren Carmen Cernjul. 18-åringen från Hammarby sprang idag in som tvåa på 1500 meter vid U20-EM i friidrott. Grattis.

När man skriver en journalistisk text är det viktigt att rikta in sig på några få saker, samt att börja med det viktigaste. För mycket kronologi bör undvikas. Rubrik och ingress är väldigt viktiga. Det gäller ju att dra in läsarna i texten genom att börja med något som är så intressant att även folk som är begränsat intresserade av ämnet börja läsa.

När man bloggar behöver man inte göra sådana val. Här kan man göra precis som man vill. Här har man läsare som är genuint intresserade av det ämne man skriver om. Och som därmed troligen läser hela texten, även om rubriken är tråkig och hela texten följer en kronologi.

Som ni kanske förstår tänker jag nu skriva om gårdagens Malmöderby fullt ut kronologiskt. Jag tillhör dem som fortfarande gillar att göra mina anteckningar med penna och papper. Visst händer det att man gör anteckningar i mobilen, men jag tycker fortsatt att det är överlägset att skriva i ett block, för det blir oftast mer överskådligt.

Därför tänkte jag nu gå igenom det som står i mitt block från gårdagens Malmöderby. Det börjar med några noteringar om det fantastiska vädret. Faktum är att jag tyckte att det var lite kyligt när jag åkte hemifrån Borås på förmiddagen. Därför blev det långbyxor och sommarjacka. Men när jag öppnade bildörren för att handla i Varbergstrakten slog värmen emot mig. Det var högsommar igen.

Vid ankomsten till Malmö visade termometern 26 grader. Det visade sig dessutom vara första dagen på Malmöfestivalen, så hela centrum var knökfullt av folk som njöt av värmen. I höjd med Falkenberg passerade jag en bil med FCR på registeringsskylten. Men utöver det så dröjde det till jag kom till Malmö IP innan jag såg något som påminde om derbyts hemmalag.

Däremot var det väldigt många ute på stan som bar MFF-tröjor. Det var förstås ingen skräll att det skulle vara stor skillnad. Men det var ändå extremt påtagligt.

Tillbaka till bilen. När jag rullade in mot Malmö hörde jag att Radio Malmöhus hade en intervju med MFF:s högerback Nathalie Hoff Persson. Samtalet handlade delvis om att hon är sambo med Rosengårds sportchef Emelie Lundberg. Det kände jag inte till, jag brukar inte bry mig så mycket om vem som är ihop med vem. Men det här var ju onekligen en ”känslig” relation inför ett derby.

På IP noterade jag att Rosengård hade fem nyförvärv i startelvan, medan Malmö FF bara hade två: Dock fanns inte färska prestigelånet från Manchester City, Aemu Oyama, med i hemmalagets elva. Jag noterade också att det var ganska mycket ledig plats på de båda kortsidesläktaren, framför allt på den som var i solen.

När matchen började inledde hemmalaget bra. Min första anteckning kom redan efter ett par sekunder. Då hade Molly Johansson ett bra nickläge på ett inlägg från högerkanten. Det visade sig vara offside, men ändå en lovande start för hemmalaget. Det skulle dock visa sig vara Rosengårds bästa anfall på hela halvleken.

Johansson fick en smäll och blev liggande. När spelet kom igång antecknade jag att Rosengård klev upp väldigt högt i pressen. Man gjorde ett försök till att pressa med man-man-spel. Strax efter kunde jag även lägga till att MFF också ville pressa högt.

Medan Rosengård ställde upp i det 3–4–3 som var så framgångsrikt i fjol körde Malmö ett 4–2–3–1. Rent allmänt skulle det visa sig att MFF totalt sett hade klart bättre framgång i sitt presspel, inte minst hade man bra återerövring.

Rosengård hade väldigt svårt att vinna bollen högt, och trycktes snabbt tillbaka i planen. Deras spel kom ofta att mer bli 5–4–1 än det tänkta 3–4–3. Det var ju dock rätt väntat. För med fyra nya utespelare i elvan, där tre inte hade spelat en enda match med laget, är det näst intill omöjligt att få till ett synkat och bra presspel.

Nästa anteckning rörde ett hörfel. Jag tyckte jag hörde MFF-fansen ropa: ”Forza Rosengård – allez, allez”. Jag insåg snart att det var ”Krossa Rosengård” man skrek. Men det gick verkligen att tolka som att man hejade fram hemmalaget. Men att ropa ”Krossa Rosengård” var ju inte så fyndigt. De ropen blandades för övrigt med ännu mer ofyndiga ”Hata Rosengård”. Jag har som ni säkert förstått väldigt svårt att förstå varför fans behöver om/ropa på motståndarna.

Och även om jag inte lyssnade superkoncentrerat på vad som skreks från läktarna kändes det som att de där ”dåliga” ramsorna försvann redan efter cirka tio minuter. Och att det sedan bara gavs positivt stöd till de båda lagen, vilket ju är väldigt trevligt.

Efter en kvart står det i blocket att ”MFF börjar koppla ett grepp”. Gästerna såg väldigt stabila ut i defensiven, hade förlagt spelet till offensiv planhalva, och började komna till halvchanser. Ofta var det kvicka Tuva Skoog på högerkanten som låg bakom. Hon gick en intressant kamp mot snabba Rosengårdsyttern Molly Johansson. En duell där Skoog kändes lite vassare.

Efter 30 minuter fick Mia Persson lite slumpartat ett bra skottläge inne i offensivt straffområde. MFF:s bästa chans så långt. Skottet smet dock utanför.

De närmaste fem minuterna handlade noteringarna om dåliga fasta situationer från de båda Rosengårdsförvärven Thea Sørbo och Anastasiya Pogbegaylo. Kring den senare noterade jag för övrigt att hon kallades Anastasiya Pabiahaila av speakern, och att det namnet även står på förbundets laguppställning. Hon har dock Pogbegaylo på ryggen, och kallar sig själv Pogbegaylo på sitt Instagramkonto. Jag kommer därför att skriva Pogbegaylo.

På plussidan för Rosengård blev det en notering om att Jo-Anne Cronquist hade väldigt bra tajming när hon klev fram i försvarsspelet. Hon vann väldigt många bollar.

När matchklockan precis hade passerat 36 minuter presenterade sig två till synes väldigt bra nyförvärv – ett i vardera lag. MFF:s serbiska vänsterytter Miljana Ivanovic visade en imponerande snabbhet med bollen när hon sprang igenom Rosengårds backlinje, blev fri och var väldigt nära att ge sitt lag ledningen. Men Samantha Leschnak Murphy fick upp händerna och gjorde en kvalificerad räddning. Och utöver ett mycket kostsamt misstag kändes Rosengårds nya målvakt som ett kanonförvärv. Trygg och säker.

Tillbaka till Ivanovic. Nåsta anteckning handlade om Malmös kantspel, att duon Tuva Skoog och Ivanovic kommer att bli jobbig att möta för alla lag i serien. Dessutom skrev jag ett stort plus för Matilda (Eriksson) Kristell, som gjorde en bra insats som tia. På lite avstånd tycker man att hon ser väldigt tunn och liten ut. Men 23-åriga Kristell kliver in rejält i duellerna, och är dessutom bra med bollen.

De två sista anteckningarna i den första halvleken handlade dels om att Halimatu Ayinde verkligen är en klasspelare, men att hon inte kan ha fått mycket sommarvila efter Afrikanska mästerskapet. Dels om att Malmö var ytterst nära att ta ledningen på en hörna på tilläggstid. Det var Ellen Löfqvist som nickade, eller kanske snarare fick bollen i huvudet efter att Murphy sett till att den ändrat riktning. Mittbacken hann inte komma rätt för att styra bollen innan för ramen.

I paus pratade jag lite med Aftonbladets Anna Rydén. Hon uppmärksammade att matchen så långt innehöll klart fler spelare som var i Piteå i fjol än i Rosengård. Det var en bra spaning, som hon också använde i sin krönika.

Mina nästa anteckningar handlade om att det nya Rosengård har en riktigt tuff start med derby, Hammarby och Kristianstad. Fast det kanske är bra för att kunna komma så väl förberett som möjligt till det otroligt viktiga kvalet mot Champions League.

Sedan konstaterade jag att Rosengårds matcharrangemang till väldigt stor utsträckning sköttes av tonårstjejer. Det är förstås anmärkningsvärt. Men det är också kul. För jag möts mycket hellre tonåringar med engangemang för den aktuella klubben än av inhyrda säkerhetsvakter som ju många av herrelitklubbarna jobbar med även på damsidan.

Den andra halvleken började med ett missat inlägg från Tuva Skoog. I 55:e minuten antecknade jag ett bra skottläge för samma spelare. Ett läge som uppstod av att Rosengård blev passivt och släppte Skoog långt in i straffområdet. Vänsterskottet var hårt, men gick rakt på Murphy. Tio minuter senare fick Emma Jansson en varning när hon kom på fel sida om Sara Kanutte Fornes och tvingades dela ut en högst regelvidrig tackling. Så långt var det MFF som hade kontroll på matchen, dock utan att komma till speciellt många klara målchanser.

I samband med varningen blev Ayinde liggande i några minuter. Det blev ett slags vattenpaus, och så gjorde Rosengård ett trippelbyte. Då var vi alltså ungefär mitt i halvleken. Ut gick just Ayinde, Oona Sevenius och Sørbo. Den sistnämnda gjorde en okej debut. Hon skaffade sig flera bra lägen, men stod oftast för ganska svag leverans. In kom Emilia Larsson, Hanna Andersson och Oyama. Den sistnämnda tog hand om Ayindes plats medan de övriga två placerades på varsin kant. Det innebar att Pogbegaylo fick gå in som tia.

Nellie Lilja fick vänta länge på att slå den där frisparken som MFF fick vid Janssons varning. Läget var väldigt bra, men leveransen blev svag.

I 70:e minuten säger blocket: ”Nära succébyte”. I andrafas efter en hörna fick nämligen Andersson ett fint nickläge på inlägg från Oyama. Nicken från väldigt nära håll var dock okontrollerad, och gick över. Trots det var det Rosengårds bästa målchans så långt i matchen. Fram till trippelbytet var det alltså MFF som hade bra kontroll på matchen. Rosengård fick inte alls bett i den höga pressen. Men med Larsson och framför allt Andersson började hemmalaget vinna bollar högt. Matchen svängde över i Rosengårds favör.

Nästa anteckning var ett stort frågetecken kring Anam Imos självförtroende. Forwarden är förstås inte hopspelad med lagkompisarna, och kom ofta fel. Det är väl naturligt. Värre var att hon hade ett rätt negativt kroppsspråk några gånger. Det är ingen bra signal.

I 75:e minuten fick en ledare på Rosengårds bänk gult kort. Det kändes som en riktigt svag domarinsats. Jag satt precis bakom bänkarna och såg hur Rosengårdsledarna reagerade på ett tveksamt domslut. Utifrån vad jag uppfattade var det en ganska normal reaktion från engagerade personer. Jag varken såg eller hörde något som var nära gränsen.

Men fjärdedomaren gjorde en tillrättavisning, och gick fram och visade en ledare att han hade satt någon fot utanför det tekniska området. Det kändes som otroligt dåligt matchledarskap. Och det provocerade fram ett gult kort.

Tillbaka till själva spelet. I 77:e minuten byttes Sara Kanutte Fornes ut. Och jag påmindes om att norskan hade varit med i matchen. In kom Beatrice Persson från Alingsås.

Perssons byte ledde till nästa anteckning. Den handlade om att fem av Malmös elva spelare i det läget var sådana som tidigare varit i Rosengård utan att lyckas etablera sig i startelvan. Det handlade om Persson, högerbacken Nathalie Hoff Persson samt hela innermittfältet med Mia Persson, Nellie Lilja och Matilda Kristell.

Sedan kom publiksiffran. 4654 är bra, men alltså färre än jag hade trott. Jag hade alltså tänkt mig att det skulle vara knökat på IP.

I 82:a minuten fick Molly Johansson en superchans att ge Rosengård ledningen på passning från Emilia Larsson. Men på något sätt som jag inte förstår kom inte Johansson ens till avslut. Malmö hade strax efter en chans där Courtney Nevin fick iväg ett skott som smet precis utanför.

Med drygt fem minuter kvar gjorde Malmö ett dubbelbyte. Och det skulle även bli ett succébyte. In kom Izzy D’Aquila och Anna Plantin. Den sistnämnda sprang in på planen efter 84.17. Hon gjorde mål efter 85.06, när hon vaket utnyttjade en grov miss av hemmalaget.

Jo-Anne Cronquist klev upp och försökte ställa offside på en långboll från Hoff Persson. Plantin var nog dock på rätt sida. Fast det borde inte ha spelat någon roll. För Samantha Leschnak Murphy var perfekt placerad för att ta hand om långbollen. Målvakten blev dock rädd, backade någon meter, och gav därmed Plantin chansen att komma först. Murphy hamnade helt på mellanhand – det var en ganska grov tavla.

På slutet hade Rosengård ett tryck. Närmast att kvittera var Cronquist efter en hörna. Men MFF vann, och man gjorde det rättvist. Jag pratade alltså med flera spelare och ledare efteråt. Det sparar jag till nästa inlägg. För nu skall jag strax åka till Göteborg för att se Häcken–Djurgården.

Men jag tänkte avsluta med de tankar jag hade i bilen hem. Där var känslan att även om Malmö FF nu är klart före Rosengård i tabellen så kanske vi ändå inte har sett det slutgiltiga tronskiftet i staden.

Utifrån vad jag såg i matchen känns det som att Rosengård faktiskt har överlägset större potential i sin trupp än MFF. Hemmalaget stod ju faktiskt upp väldigt väl utan att ha haft en enda chans att spela samman laget. För övrigt viskades det på IP om att det kunde tillkomma ytterligare spelare hos Rosengård. Och när man fått ihop sitt presspel, och spelarna har lärt känna varandra i anfallsspelet, bör Rosengård kunna bli riktigt bra igen.

Malmö FF å sin sida har ju överlägsen ekonomi. Men känslan är att MFF verkligen kramar ut maximalt ur sin trupp. Man har en defensiv stabilitet. I offensiven har man väldigt bra kanter, och matchvinnare i D’Aquila och Kanutte Fornes. Men jag ser faktiskt inte att man kan ta några jättekliv med den befintliga truppen. Den består ju alltså av rätt många spelare som inte tog plats i Rosengård, plus Kanutte Fornes som inte platsade i Hammarby.

Fortsatt semester, och en tråkigt regnig dag. Då passade jag på att dra plåstret. Jag har ju länge tänkt att se om Sveriges tunga kvartsfinalförlust mot England för att göra en djupare analys.

Men dels har vädret varit lite för bra, dels har det funnits rätt många livematcher som har fått gå före. Men nu var det alltså dags att dra plåstret. Dags att åter kolla in de 102 hemska sekunder där England gick från 0–2 till 2–2 och alla de där plågsamma straffarna.

Det har nu gått tre veckor sedan Sveriges snöpliga sorti ur EM-slutspelet i Schweiz. Men ibland blir gamla nyheter som nya efter ett par veckor. Så vi tar väl det från början?

Frågan inför avspark var om England skulle gå till semifinal för sjätte mästerskapet i följd eller om Sverige skulle göra för femte? Då avses förstås de mästerskap som lagen har kvalat in till. Varken England (Team GB) eller Sverige var ju exempelvis med i fjolårets OS-turnering.

I EM-kvalet spelade Sverige och England i samma grupp. Där blev det kryss i båda matcherna. Och i det inledande gruppspelet hade England kommit tvåa i sin grupp efter klara segrar mot Nederländerna och Wales. Men också efter en tung förlust mot Frankrike i öppningsmatchen. En match där England blev utspelat i cirka 80 minuter. Men där man ändå visade styrka på slutet. Man stod nämligen för en riktigt vass forceringsfas, där man reducerade och var väldigt nära att även kvittera.

Sverige däremot hade gått som tåget. Det blev tre raka segrar i gruppspelet, varav den sista var extra imponerande. Även om både Sverige och Tyskland var klara för kvartsfinal inför avspark visade de två lagen att man ville vinna matchen. Och efter cirka 15 tunga minuter i början tog Sverige över rejält och vann med klara 4–1.

Något ingen pratade om, och som jag personligen inte tänkte så mycket på inför avspark var att det svenska lagets svit av förlustfria matcher var väldigt mycket längre än bara de här tre gruppspelsmatcherna. Faktum var att Peter Gerhardssons landslag inte hade förlorat sedan EM-kvalmatchen i Frankrike den 12 juli 2024.

Vårt landslag hade alltså med sig en svit på 15 raka landskamper utan förlust in till kvartsfinalen. På de 15 matcherna hade det blivit elva segrar och fyra kryss. Med tanke på att den här kvartsfinalen slutade förlust efter straffar har vi nu alltså 16 raka landskamper där vi inte förlorat i själva spelet.

Visst innehåller den där sviten matcher mot Luxemburg och Serbien, och två tunga kryss mot Wales. Men på de där 16 matcherna finns även fem matcher mot lag som nådde semifinal i EM – två vardera mot Italien och England, och en mot Tyskland. Det här är lätt att glömma, Men vårt landslag har ju faktiskt varit otroligt starkt det senaste året.

Så till själva genomgången av kvartsfinalen. Jag tänker göra den som jag gjort flera gånger tidigare, alltså dela upp matchen i perioder om vardera 15 minuter. I och med att det blir allt längre tilläggstid i matcherna så brukar några av perioderna ofta bli betydligt längre än de andra. Men jag känner ändå att det här är en form som funkar bra. Nu kör vi. Förbered er på långläsning…

Sverige–England
Period 1: 1–15 minuter:
1–0 i mål
2–1 i målchanser
1–0 i hörnor

Mål: 1–0 Kosovare Asllani (1.45).

Sveriges startelva (4–4–1–1): Jennifer Falk – Hanna Lundkvist, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Englands startelva (4–1–4–1: Hannah Hampton – Lucy Bronze, Leah Williamson, Jess Carter, Alex Greenwood – Keira Walsh – Lauren James, Ella Toone, Georgia Stanway, Lauren Hemp – Alessia Russo.

Den här kvarten gick väldigt klart till Sverige. Statistiken speglar egentligen inte överlägsenheten. I princip hade England bara ett anfall, som i och för sig blev farligt. Men annars var det här Sveriges kvart.

Det började med ett lysande presspel. Redan efter 20 sekunder var Johanna Rytting Kaneryd nära att bryta en passning från Jess Carter. Det är ju just mot motståndarens vänstra mittback som Sverige nästan alltid riktar sin press. Så Carter kom i skottlinjen direkt.

Efter 99 sekunder var det dags igen. Kosovare Asllani kom så nära Carter i pressen att den svenska lagkaptenen fick en tå på bollen. Den nådde dock fram till Keira Walsh, som borde ha kunnat lösa situationen. Men Walsh försökte sig på ett svårt pass framåt i planen.

Walshs passning träffade Filippa Angeldahl, och bollen studsade till Stina Blackstenius. Anfallaren tog ner bollen, och serverade sedan Asllani ett friläge från höger. Lagkaptenen placerade säkert in bollen vid bortre stolpen. Efter 1.45 var det svensk ledning med 1–0.

Och det kunde ha blivit fler tidiga, svenska mål. Efter drygt fyra minuter var det nära att den svenska pressen även ledde till 2–0. Målvakt Hampton fick till en usel förstatouch på en passning från Carter. Blackstenius högg, och vann bollen. Den här gången studsade den dock inte riktigt anfallarens väg.

När Blackstenius kom till skott med vänsterfoten hade Leah Williamson hunnit hem och kunde täcka det annars tomma målet med en glidtackling.

England hade alltså också en chans under de första 15 minuterna. Det var efter 5.45 som Jennifer Falk styrde bollen via ribban och ut. Det var alltså det enda riktiga engelska anfallet under den här kvarten, och det började med att Georgia Stanway kom djupt ner på den svenska högerkanten. Lite slumpartat hamnade bollen framför fötterna på Lauren Hemp, som drog en bredsida mot mål. Och hade det inte varit för Falk skulle det ha blivit en tidig kvittering..

Men det var alltså fullt rimligt med svensk ledning efter 15 minuter. För Sverige hade ytterligare några lovande anfall, bland annat ett där Blackstenius kom runt till höger, men missade inspelet.

Redan efter 6,5 minuter noterades att England hade bytt plats på sina mittbackar, att Carter plötsligt låg till höger och Williamson till vänster. Den här gången visade det sig dock bara vara tillfälligt.

En annan notering var att Lauren Hemp kom väldigt billigt undan på en riktigt ful tackling mot Hanna Lundkvist i den 13:e minuten. Personligen skulle jag beteckna det ett gult kort med röda kanter. Men den spanska domaren Marta Huerta De Aza nöjde sig med att bara blåsa frispark. Det skall den engelska ytterforwarden vara väldigt glad för.

Sverige–England
Period 2: 16–30 minuter:
1–0 i mål, totalt 2–0
1–0 i målchanser, totalt 3–1
0–1 i hörnor, totalt 1–1

Mål: 2–0 Stina Blackstenius (24.40).

Även den andra kvarten gick ganska klart i svensk favör. Återigen syns inte riktigt det spelmässiga övertaget i statistiken. Men mitt i kvarten hade Sverige fått fem frisparkar mot Englands enda. En signal om att det svenska laget hade varit först in i närkamperna, medan engelskorna hade svårt att hänga med.

Och redan i kvartens första minut kom Johanna Rytting Kaneryd runt till höger och hennes inspel var nära att nå Fridolina Rolfö framför målet. Spelet var väldigt koncentrerat till samma kant i början. Sverige anföll som vanligt mest till höger. Och England försökte inledningsvis nå in bakom det svenska högerförsvaret med långa passningar. Men där var det stängt. Nathalie Björn var på sitt bästa humör och tog hand om varenda långboll.

När matchklockan visade 24.40 jublades det rejält på den svenska klacksektionen. Då gjorde nämligen Sverige 2–0. Det började med att Filippa Angeldahl störde Lauren Hemp såpass mycket att Julia Zigiotti Olme kunde vinna bollen på egen planhalva. En rättvänd Zigiotti satte sedan in en passnings längs marken på ytan bakom Jess Carter.

Stina Blackstenius gjorde en bra löpning, sprang ifrån Carter och skar sedan in i straffområdet. Från högerläge satte hon säkert bollen i bortre hörnet med en bredsida. Ett fint djupledsmål.

När matchklockan nådde 30 minuter var det mesta positivt från svensk synvinkel. Vi ägde matchen på alla tänkbara sätt.

Det fanns dock ett litet orosmoment. Under den här andra kvarten hade vi två farliga bolltapp på egen planhalva. Ett från Angeldahl som räddades av att Hemp slog ett dåligt inlägg. Och ett från Asllani som slutade med att Magdalena Eriksson kom upp och kunde täcka bort ett skott från Ella Toone.

Det var två bolltapp som delvis berodde på bra press från England. Men framför allt kändes det som lite övermod och överambition från svensk sida. Och med tanke på vilket bra grepp vi hade om matchen kändes det väldigt onödigt att bjuda England på biljetter tillbaka in i matchen.

En sista notering från den här andra kvarten är att direkt efter 2–0-målet så bytte England plats på sina mittbackar igen. Och den här gången var det inte tillfälligt. Från 25:e minuten spelade alltså Jess Carter till höger i mittförsvaret och Leah Williamson till vänster.

Sverige–England
Period 3: 31–45 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–0
1–0 i målchanser, totalt 4–1
1–1 i hörnor, totalt 2–2

Även den första halvlekens sista 15 minuter kännetecknades av svensk kontroll. Här kan man dock lägga in en liten brasklapp eftersom det svenska laget föll hem och stod lite onödigt lågt under en period av sju–åtta minuter i slutet av halvleken.

Det var nog orsakat av att Sverige fick allt kortare anfall ju längre halvleken gick. Redan i den 33:e minuten var England förbi vad gällde bollinnehav. Men de regerande Europamästarinnorna hade väldigt svårt att komma till målchanser. Det närmaste en sådan man kom under den här kvarten var när Lauren James fick ett skottläge efter en inläggsfrispark. James fick dock ingen träff, och det blev aldrig riktigt farligt.

Sverige hade också länge svårt att komma till vassa chanser i den här kvarten. Det närmaste var när Hannah Hampton var vaken och sprang ut långt utanför sitt straffområde för att stoppa en fin djupledspassning från Johanna Rytting Kaneryd. Om inte den engelska målvakten hade agerat skulle Fridolina Rolfö ha blivit helt fri.

När fjärdedomaren höll upp skylten med tilläggstiden var det 0–0 i målchanser under den här kvarten. På skylten stod det för övrigt en etta, vilket jag minns förvånade mig på plats. Och det känns fortsatt underligt kort. Exempelvis låg Lauren Hemp i nästan två minuter efter att ha fått en rejäl smäll av Hanna Lundkvist. Det var för övrigt den situation som gav den ovan nämnda inläggsfrisparken.

Men under den där tilläggsminuten kom halvlekens enda riktigt farliga målchans. Och den var svensk. Och det var återigen Rytting Kaneryd som satte upp Rolfö. Den här gången fick den tidigare Barcelonaspelaren bollen i ytan mellan Englands backlinje och mittfält. Efter att ha vunnit en duell mot Leah Williamson var Rolfö och Blackstenius två mot två mot två engelska backar. Rolfö hade bollen och en stor yta att jobba på.

Hon avancerade in i straffområdet innan hon sköt ett helt okej skott. Det var dock i så kallad ”målvaktshöjd”, vilket gjorde att Hampton kunde rädda till hörna. Om skottet varit lite lägre, eller lite högre, hade det nog varit svenskt 3–0.

Den efterföljande hörnan var helt okej slagen, och skarvades av Blackstenius vid första stolpen. Bollen gick till Julia Zigiotti Olme som dock inte fick någon träff på sin nick.

Även om Sverige alltså hade hamnat onödigt lågt under ett antal minuter hade man med sig en vädligt bra känsla in i pausen. De första 45 minuterna gick på alla sätt till Sverige. England hade bara kommit till en målchans, och den kändes väldigt slumpartad.

Sverige–England
Period 4: 46–60 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–0
1–1 i målchanser, totalt 5–2
0–1 i hörnor, totalt 2–3

England började den andra halvleken klart bäst. Bara ett par minuter in tappade återigen Filippa Angeldahl bollen i ett farligt läge. Hon gjorde det ute på högerkanten i en situation där Hanna Lundkvist gjorde sig spelbar genom att springa uppåt i planen. Följden blev att England plötsligt var tre mot en på den svenska högerkanten.

Bollvinnaren Lauren Hemp spelade fram till Ella Toone som blev helt fri med Jennifer Falk. Det visade sig vara offside, men det visste inte de inblandade i avslutningsögonblicket. Och det var den svenska målvakten som vann duellen. Hon gjorde sig stor och räddade med kroppen.

90 sekunder senare kom halvlekens första riktiga målchans. Det var Lauren James som kom runt på den svenska västerkanten och slog ett inlägg mot borte stolpen. Där dök namnen Hemp upp. Den senare nickade från målområdeslinjen. Men hon hade lite för hög fart i löpningen fram till bollen för att kunna kontrollera nicken. Som tur var för svensk del gick bollen utanför. Det förhindrar inte att det var en väldigt bra målchans.

Den började återigen med ett svenskt bolltapp, den här gången högt upp i planen. Det var Jonna Andersson som slog en lite för lös passning ut mot Fridolina Rolfö. Den sistnämnda fick inte ordning på bollen i duell med Lucy Bronze, och sedan rusade Julia Zigiotti Olme bort sig och blev bortvänd av James. Det slutade med att England fick ett läge där man var två mot två i straffområdet när James slog in sitt inlägg.

Sveriges första läge i halvleken var ett motlägg vid offensiv straffpunkt. Stina Blackstenius fick vänsterfoten på ett uppspel från Leah Williamson. Som tur var för England gick rikoschetten i ofarlig vinkel. Men ett motlägg bara nio–tio meter från målet kan sluta hur som helst. Och bra för svensk del att den engelska backlinjen fortsatt känner sig stressad av det svenska presspelet.

Ganska exakt tre minuter senare kom också Sverige första riktigt bra chans efter paus. Det var återigen Blackstenius som var framme. Och det var en väldigt bra chans. Det började med att Jonna Andersson spelade igenom det engelska mittfältet till Kosovare Asllani. Den sistnämnda vann en duell mot Williamson, avancerade några meter och satte sedan en fin yttersida på ena sidan om Jess Carter.

Blackstenius kom på andra sidan, i duell med Alex Greenwood löpte vår svenska forward in bakom Carter och fick till ett vänsterskott. Avslutet var i princip rakt framifrån och 12–13 meter från målet. Tyvärr för svensk del gick det ganska mitt i målet, och där täckte Hannah Hampton. Men återigen hade Sverige skapat en kanonchans att utöka ledningen till 3–0.

Med ungefär en minut kvar av den här kvarten ropade några engelska spelare på straff efter att Nathalie Björn hade nickat på egen hand i efterspelet till en hörna. Men när man själv spelar bollen på handen skall domaren inte blåsa, och det blev inte heller någon straff.

Totalt sett gick den här kvarten till England. Men det var fortsatt svensk 2–0-ledning, och utöver två kaotiska minuter i början av halvleken kändes det ändå som att det svenska laget fortsatt hade hyfsat god defensiv kontroll.

Sverige–England
Period 5: 61–75 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–0
1–1 i målchanser, totalt 6–3
0–0 i hörnor, totalt 2–3

Byten, Sverige: 61: Hanna Lundkvist ut, Smilla Holmgberg in. England: 70: Jess Carter ut, Esme Morgan in, Ella Toone ut, Beth Mead in och Georgia Stanway ut, Michelle Agyemang in.

Matchens femte kvart inleddes med ett svenskt byte som förvånade mig ganska mycket på plats i Zürich. Jag tyckte att Hanna Lundkvist hade gjort en bra match och förstod inte hur Peter Gerhardsson tänkte när han tog ut henne och istället satte in den mer offensivt lagda Smilla Holmberg.

En knappt minut efter att 18-åringen kommit in på planen var det Sveriges tur att skrika på straff. Man gjorde det efter att Keira Walsh från nära håll skjutit upp bollen på Lucy Bronzes högerarm. Även den här gången var det ganska klart att det inte handlade om någon bestraffningsbar hands, och domaren var heller aldrig nära att blåsa straff.

Det aktuella anfallet var dock ett bra sådant ur svensk synvinkel. Det började med att Johanna Rytting Kaneryd stod för en läcker bollmottagning vid mittlinjen. Med en touch tog hon sig förbi flera motståndare, och för en kort stund var Sverige tre mot två. Men Leah Williamson agerade smart när hon klev fram och lyckades bromsa den svenska kontringen. Det blev aldrig något avslut, men väl alltså en handssituation.

Den första riktiga målchansen under den här kvarten gick till England och Ella Toone. Hon gjorde en smart löpning in bakom en extremt bolltittande Filippa Angeldahl, och fick en fin passning från Lauren Hemp. Plötsligt var Toone helt fri med Jennifer Falk för andra gången i matchen. Nu från höger.

Precis som vid Toones första friläge – det som var offside – kom Falk ut väldigt bra. Det fick Toone att ta det udda beslutet att passa halvt i blindo snett bakåt mot Georgia Stanway. Men där hade Angeldahl hunnit hem och kunde bryta.

Istället gick Sverige till motanfall, och skapade en bra målchans i det andra straffområdet. Det började med att Blackstenius vann en närkamp mot Jess Carter på den svenska vänsterkanten. Sedan tog Fridolina Rolfö över. Hon drev in bollen centralt, och via Angeldahl hamnade bollen hos Rytting Kaneryd. Ytterforwarden gjorde en Cruyff-fint och drev sedan inåt i planen, där hon fick ett riktigt bra skottläge. Avslutet med vänsterfoten från högerläge och cirka tolv meter gick dock över.

Minuterna efter den svenska chansen bet sig England fast på svensk planhalva. Det skapades inga riktiga målchanser. Men Falk fick plocka något inlägg och det var något blockat skott. Det kändes som att Sverige behövde få andas. Och i 68:e minuten ser man att Rolfö lärt sig vaska tid när hon petar bort bollen innan ett svenskt inkast istället för att ge den till inkastare Andersson.

I 70:e minuten gör Sarina Wiegman sitt första taktiska drag i jakten på kvittering. Hon gör ett trippelbyte. En av de som kommer in är backen Esme Morgan. Hon har med sig en lapp som sedan går runt i det engelska laget. Till slut stoppar Leah Williamson ner lappen i sin ena strumpa.

På lappen lär det stå att man byter till trebackslinje, att man skall spela ett slags 3–1–4–2 med Lucy Bronze och Lauren Hemp som vingar och med Alessia Russo och Michelle Agyemang som anfallspar. För det är så det engelska lagets formation förändras i 70:e minuten.

Sverige gör ingen direkt taktisk anpassning, utan i princip spelar de fyra backarna och de två centrala mittfältarna man-man minuterna efter det engelska trippelbytet. Det skapas dock inga fler öppna målchanser under den här kvarten. Det närmaste är en lös nick från Hemp efter en inläggsfrispark.

Den här kvarten avslutas med att Falk plockar ner ett engelskt inlägg. På bänken förbereder sig Madelen Janogy och Lina Hurtig för spel.

Sverige–England
Period 6: 76–90 minuter:
0–2 i mål, totalt 2–2
1–3 i målchanser, totalt 7–6
1–2 i hörnor, totalt 3–5

Mål: 2–1 Lucy Bronze (78.31).
2–2 Michelle Agyemang (80.13).

Byten, Sverige: 78: Fridolina Rolfö ut, Madelen Janogy in och Kosovare Asllani ut, Lina Hurtig in. England: 78: Lauren Hemp ut, Chloe Kelly in.

Varningar, Sverige: Julia Zigiotti Olme (89). England: Michelle Agyemang (86) och Chloe Kelly (90).

Matchens sista ordinarie kvart inleds med att Julia Zigiotti Olme skallar ihop med Michelle Agyemang. Under det följande speluppehållet gör Peter Gerhardsson två byten där han sätter in Janogy och Hurtig istället för Rolfö och Asllani. Samtidigt ökar Sarina Wiegman sin forcering genom att sätta in Chloe Kelly.

Även här minns jag att satt lite frågande på Letzigrund. Jag hade förväntat mig byten för att möta den engelska forceringen, alltså något drag för att stärka upp defensiven. Och då kanske inte Janogy och Hurtig är de två inhoppare man i första hand efterfrågar. För jag skulle säga att bytena istället gjorde den svenska elvan lite mer offensivt balanserad. Framför allt känns Rolfö klart bättre i defensiven än Janogy.

Efter bytena hamnade Sverige omgående lågt, i försvarsposition. Man hjälptes förstås inte av att Zigiotti Olme stod vid sidan av planen de första sekunderna. Men även när hon fick komma in i spel kändes det svenska försvaret lite virrigt.

Chloe Kelly sprang in på gräset efter 77.27. Exakt en minut senare fick hon bollen för första gången. Hon fick den helt oattackerad ute på den svenska högerkanten. Smilla Holmberg hade täckt in i mitten och tappat kontakten med den engelska inhopparen.

Kelly fick bollen från Alessia Russo. Hon hade tid att lägga den tillrätta innan hon slog ett inlägg mot bortre stolpen. Där kunde en helt ensam Lucy Bronze från nära håll nicka in reduceringen till 2–1.

Det var Madelen Janogy som blev alldeles för mycket bolltittare och tappade bort Bronze. På tv-bilderna kan man se att Janogy kastade en kort blick åt höger, men känslan är att hon inte vände på huvudet tillräckligt mycket för att se var hon hade Bronze. Det kan vara så att Janogy inte såg målskytten på tio sekunder. Och när hon väl gjorde det var det alldeles för sent.

En ostörd Kelly till en ostörd Bronze. England hade fått kontakt – och det var elva och en halv minut kvar av ordinarie tid.

102, eller möjligen 103 sekunder senare var det kvitterat. På plats var det en chock. Vi i den svenska klacken satt dessutom på fel sida, så vi var 150–175 meter från Jennifer Falks mål. Personligen fattade jag inte riktigt vad det var som hände.

Men det började med ett inkast på den svenska högerkanten. Sedan slog Alex Greenwood en djupledspassning längs med kanten. I det skedet spelade de fyra svenska backarna man-man mot fyra engelska anfallare. Smilla Holmberg hade kvar blicken på Greenwood lite för länge, och kom på fel sida om Chloe Kelly. Det gjorde i sin tur att vår högerback hamnade på efterkälken i nästa läge.

När Holmberg kom ikapp blev hon först bortvänd, och tappade sedan balansen. Följden blev att pricksäkra Kelly återigen ostört kunde lyfta in bollen framför målet. Där inne var det två svenska backar (Magdalena Eriksson och Jonna Andersson) mot två engelska forwards (Agyemang och Russo).

Bollen gick till Russo, som var såpass störd av Andersson att hon inte kunde nicka mot mål. Men England hade flyt i det här läget. Russos nick träffade nämligen Anderssons axel och damp ner framför fötterna på Agyemang. Den 19-åriga Arsenalanfallaren gjorde inget misstag, utan kunde från fyra–fem meters håll bredsida in kvitteringen bakom en chanslös Falk.

England var ikapp. Sarina Wiegman hade fått till en fullträff med sina byten och med sin formationsförändring. Under några minuter krossade hon Peter Gerhardsson. För en annan orsak till scenförändringen var ju att målen möjliggjordes av vår svenska förbundskaptens byten, och val att inte förändra formationen.

Jag har sett presskonferensen efter EM, där Gerhardsson förklarar att bytena av Rolfö och Asllani var fysiskt betingade. Att det medicinska team hade gjort klart att duon inte kunde spela mer än 75 minuter. Jag köper den förklaringen – även om bytena blev kostsamma. För om vi hade gått vidare hade vi förstås velat ha med friska Rolfö och Asllani.

Men jag förstår fortsatt inte bytet på högerbacksplatsen. Och jag förstår inte varför man spelade man-man med backlinjen mot ett England i forceringsfas. När Rolfö och Asllani gick av, varför stärkte man inte då upp backlinjen med ytterligare en nickstark spelare i Amanda Ilestedt eller Linda Sembrant?

På länkad presskonferens berättade Gerhardsson att han hade tanken på att gå över till tre mittbackar. Jag minns inte exakt hur han uttryckte det, men jag vill minnas att han pratade om att han tänkt göra det draget med typ fem minuter kvar. Och när de båda engelska målen kom inom två minuter blev det inte tid att hinna tänka om.

Gerhardsson säger att han inte ångrar några beslut. Men nog sjutton måste han fundera många gånger på hur han matchade sitt lag i slutet av den här matchen?

Och den var ju inte slut. Tio minuter återstod. Sverige var chockat, medan England plötsligt hade fått en medvind av stormstyrka i sina segel.

England fortsatte att köra med den extremt offensivt balanserade formation man bytte till under foceringsfasen. Men man slog av lite på anfallstakten, började spela lite mer bakåt och i sidled. Det var förstås välkommet för Sverige.

Men när England valde att anfalla hade den svenska backlinjen fortsatte det jobbigt med att vara man-man. I 86:e minuten var Beth Mead för ett ögonblick helt fri. Hon fick dock en dålig touch, blev ikappsprungen och kom aldrig till avslut.

På andra sidan blev den engelska trebackslinjen och målvakten rejält pressad ett par gånger, vilket resulterade i rensningar långt ut på löparbanorna.

Och i 88:e minuten vann Madelen Janogy bollen precis utanför det engelska straffområdet. Hon kom i och för sig lite ur vinkel. Men hennes vänsterskott från åtta–nio meters håll var ändå en väldigt bra målchans.

Det blev hörna. En hörna som borde ha blivit en till. Men domare Marta Huerta De Aza var nog den enda på Letzigrund som inte såg att det var en ensam engelsk spelare som nickade ut bollen. Eller. De engelska fansen drygt 150 meter från situationen kan kanske också ha missat det…

Även i den andra halvleken blev det kortare tilläggstid än vad som egentligen var rimligt – tre minuter. Men för svensk del kändes det ändå rätt skönt. För första gången i matchen var det ju England som hade ett övertag.

Och det kom att bli en riktigt bra engelsk målchans under de där tilläggsminuterna. Det började med att Janogy drev fram bollen på ett bra sätt. Sedan trycktes hon först ut mot vänsterkanten av Lauren James, och tappade sedan bollen. James såg omgående att det svenska försvaret var utspritt och slog en långboll mot Agyemang.

Nathalie Björn hade koll på den unga talangen. Men bakom dem sprang Alessia Russo ifrån Magdalena Eriksson. Den svenska lagkaptenen både pekade och skrek mot Smilla Holmberg att täcka in i mitten. Holmberg hann fram i absolut sista stund och täckte Russos skott till hörna. En otroligt viktig räddning.

Det blev hörna. Den slog Chloe Kelly på baksidan av ribban. Den spanska domaren inbillade sig dock att det var en svensk touch, och gav England ytterligare en hörna. Den nickades undan, och sedan var matchen slut. Det blev förlängning.

Efter att Sverige hade haft bra kontroll i 78 minuter. Förändrades allt av några byten. Och nu var för första gången i matchen England som var i förarsätet.

Sverige–England
Period 7: 91–105 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–2
1–0 i målchanser, totalt 8–6
1–1 i hörnor, totalt 4–6

Byte, England: 104: Keira Walsh ut, Grace Clinton in.

Sverige var bra direkt från start i förlängningen. Man byggde några anfall genom att slå långt för att nickstarka Lina Hurtig skulle skarva mot Stina Blackstenius. England ändrade lite i formationen igen. Man övergav den extremt offensiva forceringsuppställningen med trebackslinje och spelade åter med fyra backar i ett slags 4–1–4–1.

Det var ganska tydligt i spelet att när England inte längre forcerade så hade de färre bollvinnare på planen. Och den de hade, Keira Walsh, hade krampkänning. Följden blev att Sverige plötsligt hade gott om tid med bollen igen. Och det såg ut som första halvleken igen, med svensk dominans.

Det första läget var svenskt. Filippa Angeldahl skickade iväg en lobb från nästan 30 meter. Bollen var på väg att gå utanför. Men det verkade inte Hannah Hampton fatta, utan hon var på den vilket gav Sverige en hörna. I skottögonblicket blev Angeldahl nedsprungen av Michelle Agyemang. Det var ett lite småfarligt agerande från 19-åringen, som redan var varnad efter en stämpling mot Magdalena Eriksson i slutminuterna.

Även förlängningens första riktiga målchans var svensk. Ganska mitt i den första kvarten slog Angeldahl en fin inläggsfrispark som Nathalie Björn kom högst på. Mittbackens nick gick dock någon decimeter utanför. Hennes besvikna vrål efteråt var dock ett tecken på att hon fattade vilken bra möjlighet det var.

England fick en hörna efter 100 minuter. Den slutade med att Leah Williamson landade på Nathalie Björn och stukade ena foten. Det tog drygt två minuter innan hon reste sig. Även Beth Mead låg ner en stund i samband med att England gjorde sitt femte byte. Men det blev ändå bara två minuters tillägg. Den spanska domaren verkar inte sugen på att jobba övertid…

I slutet av perioden hade Sverige ytterligare två lägen. Först nickade Lina Hurtig ner en inläggsfrispark. Bollen studsade sedan omkring lite i det engelska straffområdet innan britterna fick kontroll på läget. Sedan kom målvakt Hampton fel på ett inlägg, och det var nära att först Janogy och sedan Blackstenius fick bollen nära det engelska målet.

Det här var 15 svenska minuter. Det var återigen vårt lag som kontrollerade spelet, och känslan var återigen ganska god. Men det stod fortsatt 2–2 på resultattavlan.

Sverige–England
Period 8: 106–120 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–2
2–1 i målchanser, totalt 10–7
2–0 i hörnor, totalt 6–6

Byten, Sverige: 106: Johanna Rytting Kaneryd ut, Sofia Jakobsson in och Jonna Andersson ut, Amanda Nildén in. 117: Stina Blackstenius ut, Rebecka Blomqvist in. England: 106: Leah Williiamson ut, Niamh Charles in.

Inför den andra och sista förlängningskvarten gjorde Sverige två byten, och England tvingades till ett. Leah Williamsons fot höll inte, vilket gjorde att den engelska backlinjen tappade sin general.

När spelet kom igång var det fortsatt Sverige som var spelförande. Man satte lite andan i halsgropen när Magdalena Eriksson slog bollen rakt till en motståndare och höll på att bjuda England på ett superläge. Men då gjorde Filippa Angeldahl ett grymt bra hemjobb och vann tillbaka bollen.

Och den första målchansen i den här kvarten var svensk. Det började med att Madelen Janogy plockade ner en felriktad engelsk nick vid offensiv straffområdeslinje. Fiorentinaanfallaren från Falköping lade bollen till rätta och sköt ett hårt skott. Det hade inte varit lätt att rädda, om det hade gått igenom. Men bollen gick dock rakt på Esme Morgan.

Amanda Nildén plockade dock upp returen, och slog ett fint inlägg mot Lina Hurtig. Nicken hade bra riktning. Men Niamh Charles agerade räddande ängel för England när hon kom emellan och (omedvetet) styrde bollen till hörna.

Hörnan kunde England nicka bort. Men bollen kom tillbaka. Och sedan hade Sverige ett väldigt bra anfall. Man bet sig fast i Englands straffområde i drygt 20 sekunder. På ett inlägg kom Hannah Hampton återigen ut snett. I nästa läge fick Nathalie Björn på en bra nick på ett inlägg från Nildén. Som tur var för England kunde Esme Morgan rädda när hon fick bollen på axeln. Och i nästa skede blåstes den svenska anstormningen av för att Janogy hade hamnat offside.

Med drygt tre minuter kvar kom ett nytt oväntat byte när Stina Blackstenius byttes ut till förmån för Rebecka Blomqvist. På den ovan länkade presskonferensen berättade Peter Gerhardsson att Blackstenius hade en känning, och han vågade inte riskera att hon skulle bli skadad. Det känns rimligt. Men jag förstår inte varför han inte tog in en straffläggare när han bytte med bara några minuter kvar.

När bytet förbereddes fick Sverige hörna. Den var bra slagen av Nildén, men kunde nickas undan vid bortre stolpen av en engelsk försvarare.

Det här var återigen 15 minuter som dominerades av Sverige. Men det skulle vara England som fick matchens allra sista målchans. På övertid slog Alex Greenwood ett inlägg från högerkanten, som Falk inte kunde plocka, utan istället fick boxa bort. Men boxningen blev inte klockren, och bollen damp ner framför fötterna på Alessia Russo. Den engelska anfallaren hann dock inte rikta in kroppen, utan hennes skott gick en bit utanför.

Sverige hade haft kontroll på matchen i 108 av de 120 minuterna. Vårt lag vann målchanserna med 10–7 och borde ha vunnit hörnorna med 7–5. Men som bekant blev vi bestulna på en medan England fick en hörna de inte borde ha fått. Så den statistiken slutade 6–6.

Och de viktigaste siffrorna var förstås att lagen gjorde två mål vardera. Därmed fick matchen avgöras på straffläggning.

Sverige–England
Straffläggning
2–3 i mål – England vidare till semifinal mot Italien

Vi i den svenska klacken kunde till vår stora besvikelse se hur England vann båda slantsinglingarna. De fick dels slå mot sin klack, dels fick de börja skjuta.

Jag satt på en av de allra bakersta bänkraderna. Det innebar att jag satt cirka 170 meter från det mål där avgörandet skedde. Det var så långt borta att jag knappt kunde se vilka spelare som stod vid straffpunkten. Och bilderna på storbildsskärmen gav inte mycket hjälp.

På den här presskonferensen berättade Peter Gerhardsson hur han tänker när han tar ut straffläggare. Att han själv efter att ha tagit in synpunkter från sina assistenter väljer vilka som skall lägga, och i vilken ordning.

Omgång 1:
0–1 Alessia Russo. Bollen nära Falks högerstolpe. Vår målvakt gick åt rätt håll, men nådde inte den bra slagna bollen.
Miss Filippa Angeldahl. En ganska löst slagen straff som Hampton kunde rädda ganska lätt. Räddning 1.

Omgång 2:
Miss Lauren James. Falk gick återigen åt sitt högerhörn. Den här gången nådde hon bollen. Räddning 1.
1–1 Julia Zigiotti Olme. Högt och hårt. Otagbart för Hampton.

Omgång 3:
Miss Beth Mead. Falk går åt höger igen. Och räddar igen. Räddning 2.
Miss Magdalena Eriksson. Stolpe ut.

Omgång 4:
Miss Alex Greenwood. Falk bytte håll – och räddade igen. Räddning 3.
2–1 Nathalie Björn. Hampton åt ena hållet, bollen i andra hörnet. Sverige med matchboll. Eller snarare matchbollar.

Omgång 5:
2–2 Chloe Kelly. Säkert. Falk gick åt fel håll för första gången. Den lilla matchbollen i engelsk serve är borta.
Miss Jennifer Falk. Över. Får bakvikt vid tillslaget, och även den stora matchbollen är borta.

Omgång 6:
Miss Grace Clinton. Falk går åt rätt håll igen. Och räddar. Räddning 4. Ny matchboll.
Miss Sofia Jakobsson. Kort ansats. Hampton räddar via stolpen. Även den tredje matchbollen borta.

Omgång 7:
2–3 Lucy Bronze. Skickar upp bollen i nättaket. Falk chanslös. Matchboll för England.
Miss Smilla Holmberg. Skjuter högt över. England vinner och går vidare till semifinal.

Jag har redan skrivit rätt mycket om straffarna i ett tidigare inlägg. Så jag kommer inte att kommentera dem så mycket mer. Dock är det värt några ord om valet att låta Smilla Holmberg skjuta som sjunde skytt. Spontant var jag skeptisk. Men Gerhardsson motiverade med att om en spelare skall vara med måste den vara med fullt ut. Och att Holmberg var bland de bästa på att skjuta straffar på träning. Det köper jag. Dessutom måste alla skjuta förr eller senare om det inte avgörs.

Personligen upplevde jag de båda missarna när vi hade ”matchboll i egen serve” som tyngre än Holmbergs. För det är de missarna som gör att vi inte vinner några tunga titlar. Man måste ha de där spelarna som älskar att avgöra. De som inte viker ner sig när det skall avgöras. En Chloe Kelly. Eller en Lisa Dahlkvist. Jag skrev en gång om att jag älskar Lisa Dahlkvist. Och jag hade definitivt älskat om vi kunde få fram en lika iskall vinnarskalle igen. För när det kommer till avgörande lägen i straffläggningar är hon saknad.

Trots de svenska matchbollarna avgjordes alltså den här straffläggningen i engelsk favör i den sjunde omgången. Och den engelska vändningen var historisk. Det var första gången i EM-historien som ett lag vann från tvåmålsunderläge i en utslagningsmatch. Alltså första gången sedan starten 1984.

För svensk del är det här fortsatt ett stort mörker. När jag nu såg om matchen kände jag till och med att Sverige hade lite bättre kontroll än jag upplevde på plats. Och det blev ju knappast bättre av att det ju var det blivande guldlaget som vi var bättre än.

Skall jag sätta spelarbetyg är det solklara femmor på Jennifer Falk och Nathalie Björn. Expertjuryn utsåg Hannah Hampton till matchens bästa spelare. Men jag tyckte redan på plats att Jennifer Falk var matchens klart bästa målvakt. Den bilden har förstärkts när jag sett om matchen.

Hampton gjorde flera darriga ingripanden, bland annat var hon nära att bjuda Sverige på ett mål i början av matchen. Hon gav dessutom Sverige en hörna och var snett ute på ett par inlägg. Falk var däremot säkerheten själv under hela matchen. Dessutom räddade den engelska målvakten bara två straffar mot den svenskas fyra straffräddningar.

Jag hade inte sagt något om Chloe Kelly fått priset som matchens bästa spelare. Men att ge det till Hannah Hampton ser jag som ett hån mot Jennifer Falk. Och det förstärker ju inte direkt mitt förtroende för de här experter som Uefa satt att granska matcherna.

Utöver de båda femmorna får Stina Blackstenius och Julia Zigiotti Olme starka fyror. Båda var nära att få en femma. På fyror hamnar även Kosovare Asllani, Hanna Lundkvist, Johanna Rytting Kaneryd och med viss tvekan även Fridolina Rolfö.

Jag ger treor till Magdalena Eriksson, Jonna Andersson, Filippa Angeldahl och Lina Hurtig. Och så blir det tvåor till Smilla Holmberg och Madelen Janogy. Övriga spelade för kort tid för att betygssättas. Det innebär ett snittbetyg på 3,29. Det är högt efter en förlust, Men spelmässigt var ju det här en svensk superinsats. Så jag känner att jag inte har några problem att stå för det höga betyget.

Brasilien vann Copa America för femte gången i rad. Men det krävdes straffar mot ett Colombia som hade ledningen tre gånger i matchen.

Det var nämligen en väldigt händelserik final. Den avslutade alltså med straffläggning, men innehöll också konstig coachning, självmål, drömmål, massor av känslor, en vansinnigt onödig straff, några situationer som kunde ha givit rött kort, en fumlig målvakt och absurt kort tilläggstid,

Colombia var länge det bättre laget, och man ledde med 3–2 långt in på den andra halvlekens tilläggstid. Men i matchens sista spark slog inhopparen Marta Vieira da Silva till med en bomb som tog matchen till förlängning.

Och i den första förlängningskvarten gav också 39-åringen Brasilien ledningen. Det såg ut att kunna bli ett sagoslut för världens bästa spelare genom tiderna. Men Leicy Santos förstörde Martas fest med en läcker frispark i minut 115. Det blev 4–4 och straffläggning.

Där fick Marta en ny chans att avgöra. Om hon gjorde mål på sin straff i femte omgången skulle segern vara klar. Under matchen hade Colombias målvakt Katherine Tapia varit märkligt fumlig, Hon hade knappt hållit en boll. Men Martas straff limmade hon.

Straffläggningen gick till sudden death. Där blev Brasiliens målvakt Lorena matchvinnare i sjunde omgången när hon räddade Brightonbacken Jorelyn Carabalís straff. Just Carabali blev på många sätt matchens stora förlorare. Inte nog med att hon missade den avgörande straffen. Hon hade tidigare också dragit på sig en fullständigt vansinnig straff i den första halvleken som gav Brasilien en biljett in i matchen.

Det är mindre än en vecka till den damallsvenska återstarten. Och det händer saker på sillyfronten. Största svenska transfernyheten hittills i augusti rör ju dock inte vår inhemska toppserie. För det är väl förstås att Amanda Ilestedt har skrivit ett treårskontrakt med Eintracht Frankfurt.

Innan månaden har blivit två dagar gammal har vi även fått två svenska Turkietproffs. I går skrev Rosengårds Angel Mukasa på för Galatasaray och i dag presenterades Jitex forwardsstjärna Olivia Johansson Alcaide av Fenerbahce.

Och så har det förstås hänt en del i de damallsvenska klubbarna. Hammarby har lånat i en fjärde målvakt i Melina Loeck och Rosengård har tappat en norska i Emilie Woldvik och fått en ny i Thea Sørbo. Och på förra månadens sista dag hittade Malmö FF Ines Belloumous ersättare i Courtney Nevin.

Lite intressant att Rosengård och Hammarby byter mittfältare med varandra. Medan Sørbo flyttar från Stockholm till Malmö gör ju Bea Sprung den omvända flytten. Spontant känns det som ett bra byte för alla parter. Sprung är supertalangen som ännu inte fått det lyft som man kanske hade förväntat sig. Således kan det vara bra för henne att få en nystart i ny miljö. Och Sørbo fick inget lyft i Bajen. Bättre lycka i Rosengård?

Själv har jag två dagar i rad sett Häcken vinna på Borås Arena. I går var det utvecklingslaget som slog Elfsborg med 1–0 i elitettan. Och i dag var det A-laget som vann en träningsmatch mot Kristianstad med 6–2.

Även Häcken har agerat på transfermarknaden i augusti. Tidigare i dag presenterade man Faith Chinzimu från Malawi som nyförvärv. Den 18-åriga mittfältaren fick ungefär fyra minuter i dagens match. Spontant slogs jag av att hon såg tunn ut. Men på den korta speltiden hann hon även visa intressanta kvaliteter. Hon såg ut att vara bolltrygg, och tvekade inte att skicka iväg ett distansskott när läget kom.

Annars var det en rätt ensidig match jag såg i eftermiddags i Borås. Kristianstad tog i och för sig ledningen genom Beata Olsson efter bara 15–20 sekunder. Och man gjorde matchens sista mål genom 16-åriga Filippa Andersson Widén. Däremellan satte Häcken sex bollar, varav flera riktigt snygga.

Kristianstad hade det väldigt jobbigt i försvarsspelet och Häcken hade kunnat göra ytterligare ett par mål. Det hör väl till saken att man har tappat Sofia Reidy och att Gudny Arnadottir tvingades kliva av redan efter någon minut. Förhoppningsvis för KDFF:s skull får man snabbt bättre ordning på sin defensiv. För inför återstarten är man ju faktiskt med i guldstriden, bara fyra poäng bakom serieledande Häcken.

Men det såg alltså inget vidare ut för Kristianstad. Och det ryktades på Borås Arena om att laget dessutom är på väg att tappa en spelare till Italien och Fiorentina.

Just Fiorentina var det som köpte loss Emilie Woldvik från Rosengård. Och när jag pratade med Erling Nilsson förra veckan tog han dels upp hur svårt det är att hitta spelare, dels att svenska klubbar är chanslösa att matcha klubbar som Fiorentina lönemässigt.

I dag bytte jag några ord med Häckens sportchef Christian Lundström. Jag kollade med honom om han också upplevde det som svårt att hitta nya spelare. Han menade att den stora svårigheten är att hitta svenska spelare.

Och det är klart. Kollar man bloggens lista över svenska utlandsproffs så finns det 70 stycken i olika högstaligor runt om i världen. En majoritet av de här 70 spelarna hade förstås varit tillgångar i damallsvenskan. Men nu tvingas istället de damallsvenska klubbarna att leta svenskt material på en lägre nivå. Och som grädde på moset har ju drygt 100 svenska talanger valt att spela collegefotboll i USA, vilket ytterligare minskar utbudet.

Det här är förstås gynnsamt för svenska spelare, som har massor av möjligheter så länge spelarmarknaden ser ut som den gör. Men för våra elitklubbar är det jobbigt eftersom de måste ha en bas av hemmafostrade spelare. Och när alltfler av de bästa flyttar utomlands sjunker kvaliteten på vår damallsvenska.

Däremot kan jag se någonting bra för svensk damfotboll i det här. Klubbarnas problematik skapar ju en utmaning i att på egen hand fostra spelare som är så bra att man upprätthåller kvaliteten. Klubbarna har alltså här en morot att satsa på sin spelarutbildning.

Ett lag som har många spännande talanger är just det Häcken jag har sett i dagarna två. Klubbens lag i elitettan vimlar av talanger. 16-åriga målvakten Hanna Karlsson är jättespännande. Det är även centrala mittfältarna Nathalie Staaf och Emilia Migas. 18-åriga Staaf fick för övrigt göra ett kort inhopp i A-laget i dag.

Men jag måste säga att jag är lite fundersam över det spel som Häcken lär ut till sina elitettanspelare. Det handlar om ett väldigt passningsorienterat spelsätt, där man skall spela sig ur alla situationer. I teorin låter det rätt bra. Men Häckens spelsätt är inte speciellt vägvinnande, det handlar mer om bollinnehav för bollinnehavets skull. Fotboll är som bekant ett spel där det handlar om att göra flest mål – inte om att slå flest passningar eller att hålla bollen inom laget längst tid. Och matcherna avgörs oftast i de båda straffområdena. Men Häcken U har ett spel som är väldigt hårt inriktat på spelet mellan straffområdena.

Även Kristianstad är ett lag som jobbar mycket med bollinnehav och att spela sig ur alla situationer. Men KDFF söker hela tiden att spela framåt. Det gör inte Häcken U. Faktum är att det ibland nästan verkar straffbart för Häckentalangerna att försöka skapa målchanser.

Nu är det strax dags att sätta punkt. 23.00 är det ju avspark för finalen av Copa America mellan Brasilien och Colombia. Men innan det blir fullt fokus på den så är det värt att rapportera att det blir Ljuboten som blir Rosengårds första motståndare i kvalet till Champions League. Det nordmakedonska mästerlaget vann mot armeniska Pyunik med klara 4–0 i dag. Alla fyra målen gjordes av Hava Mustafa.

Övriga lag som tog sig vidare till nästa kvalomgång blev Racing Union från Luxemburg, Spartak Myjava från Slovakien, Athlone Town från Irland, Lanchkhuti från Georgien och ABB Fomget från Turkiet. I det sistnämnda laget spelar svenska Sejde Abrahamsson.