Klockan 15.00 startar damallsvenskan 2025. Den gör det med tre matcher; AIK–Linköping, IFK Norrköping–Vittsjö och BP–Alingsås. Alla de fyra lag jag har längst ner i tabellen i mitt tips drar alltså ingång samtidigt. Minst ett av dem kommer att inleda serien med att ta poäng.

Apropå tips så har det kommit in en hel del, men jag vill ha in ännu fler. Tveka inte, lägg in ditt tips i Forum Damallsvenskan. Och apropå ta poäng så gör man det i Damallsvenskan Fantasy. Om du har ett lag där gå gärna med i den liga som numera heter Damfotboll.blog forum.

Sedan förra inlägget har svensk damfotboll haft ett par tunga dagar där F17-landslaget har åkt ur A-gruppen och futsallandslaget missat VM. På F17-nivån är det ingen katastrof att åka ur A-gruppen, nästa årskull kan kvala in till EM ändå. Men det blir betydligt svårare, eftersom man först måste vinna sin grupp på B-nivån, och sedan också vinna slutkvalet, där man lottas in från lägsta seedningspotten.

För futsalen är det däremot en katastrof att landslaget missar VM. Det innebär nämligen att landslaget nu upplöses på obestämd framtid. Förbundet har ju beslutat sig för att lägga ner landslagssatsningen i futsal.

Vi närmar oss avspark i damallsvenskan med stormsteg. Inför förra veckans damallsvenska upptaktsträff var jag med i en enkät där jag gav mina tips på vilket lag som vinner, vilka som åker ut och vem som blir skyttedrottning. Jag tog enkäten på uppstuds och svarade Häcken, BP och Alingsås samt Felicia Schröder. De tipsen får jag förstås stå fast vid. Nedan finns samma tips men med lite mer kött på benen.

I veckan har jag anmält mitt lag till Damallsvenskan Fantasy. Även i år ligger jag med i den liga som signatur hassehulabeck2 satte ihop i fjol. Gå gärna med där.

Men det intressantaste nu är ju själva tippandet. Som vanligt vill jag jättegärna ha in era damallsvenska tips. Det funkar förstås att skriva i kommentarsfältet här nedan. Men allra helst ser jag att vi samlar era tips i Forum Damallsvenskan.

Innan jag redovisar mitt tips påminner jag om att alla vinterns övergångar, och alla trupper finns på den här länken. Dessutom brukar jag ju ge en indikation på hur trovärdigt mitt tips kan tänkas vara.

Alla som har tippat en serie vet att det är näst intill omöjligt att placera alla lag på exakt rätt placering. Det enda man kan vara säker på är ju faktiskt att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering.

Här är en genomgång av hur det gått för mig de senaste åtta åren: 

Tipset 2017 presenterades i ett inlägg som hette ”Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017.” Där inledde jag snyggt med att pricka in såväl ettan Linköping, tvåan Rosengård som trean Eskilstuna. Därefter gick det inte lika bra. Men det slutade ändå med godkänt på åtta av tolv lag.

2018 var ett bra tips, där jag hade tre lag på exakt rätt plats och ytterligare sju inom två placeringar. Alltså godkänt på tio av tolv lag. Den stora plumpen var att jag tippade det blivande mästarlaget Piteå på sjätte plats.

2019 hade jag ett lag exakt rätt och ytterligare åtta fanns inom två placeringar. Alltså godkänt på nio av tolv lag. Mästarna FC Rosengård tippades som tvåa.

2020 var tredje året i rad där jag nådde upp till godkänt på minst 75 procent av lagen. Två lag var exakt rätt, sex lag en placering ifrån och Kif Örebro missade jag med två placeringar. Alltså godkänt på nio lag. Mästarna Kopparbergs Göteborg FC tippades som tvåa.

I det stora tipset av damallsvenskan 2021 nådde jag för fjärde året i rad upp till godkänt på minst 75 procent av lagen. Jag hade kastat om ettan och tvåan – blivande mästarlaget FC Rosengård tippades alltså på andraplatsen. KDFF var enda lag som hamnade helt rätt, men sju lag placerades bara en plats fel. Och totalt var det godkänt på tio av tolv lag.

2022 var första året med 14 lag. Där stod jag för mitt bästa tips så här långt. Jag hade godkänt på elva av lagen, vilket ju i och för sig inte är bäst procentuellt sett. Men det som stack ut var att jag hade helt rätt placering på fyra av de fem topplagen. Jag prickade att FC Rosengård skulle ta hem guldet, att Häcken skulle bli tvåa, Kristianstad fyra och Hammarby femma.

2023 lyckades jag bara pricka rätt placering på ett lag, IFK Norrköping. Trots det hade jag totalt sett ett väldigt bra tips, där inget lag var fler än tre placeringar fel. Och jag hade godkänt på elva av 14 lag. Guldlaget Bajen tippades för övrigt som tvåa.

I fjolårets tips fick jag godkänt på nio av de 14 lagen. Jag tippade de blivande mästarna Rosengård som trea, vilket känns rätt rimligt. Däremot var jag väldigt snett ute om Djurgården och Norrköping. Vi får se om jag kan lyckas bättre med deras placeringar i år. Här är utfallet av mitt tips av damallsvenskan 2024:  

Rätt placering: Tre lag – Växjö DFF, BP och Trelleborgs FF.
En placering fel: Två lag – BK Häcken FF och Hammarby IF.
Två placeringar fel: Fyra lag – FC Rosengård, Piteå IF, Kristianstads DFF och AIK.
Tre placeringar fel: Ett lag – Vittsjö GIK.
Fyra placeringar fel: Ett lag – Linköping FC och Kif Örebro.
Sex placeringar fel: Ett lag – Djurgårdens IF.
Sju placeringar fel: Ett lag – IFK Norrköping.

I snitt under de senaste åtta åren har jag fått godkänt på 75,5 procent av lagen. Men jag har bara prickat rätt guldlag vid två tillfällen. Det är väl kanske lite illavarslande för Häcken. För här är mitt tips av damallsvenskan 2025:

1) BK Häcken FF

Häcken har varit guldfavorit flera år i rad, utan att nå ända fram. Just det är väl det största argumentet emot guldfest på Hisingen i höst. Men kollar man bredd och spets på spelartruppen så tycker jag att det är rätt självklart att hålla Häcken som guldfavorit.

Häcken var ju tvåa i fjol. Vinterns silly season har varit händelserik, framför allt i mittförsvaret där Elma Junttila Nelhage och Josefine Rybrink har lämnat som Bosmanfall. Just när det gäller mittbackar ser Göteborgslaget sämre ut i år.

Men totalt sett tycker jag att Häcken har gjort ett starkt transferfönster. Redan innan jul gjorde man ett par prestigevärvningar, där hemvändande Elin Rubensson stack ut. Men även Nesrin Akgün och Carly Wickenheiser är tunga tillskott från damallsvenska konkurrenter.

Man har imponerat i svenska cupen, inte minst eftersom Felicia Schröder har vräkt in mål. Känslan är att hon i år kan göra nästan dubbelt så många mål som de tolv hon noterades för i fjol. Frågan många ställer sig är om Schröder kommer att vara kvar även i höst. Det är en bra fråga. Men skulle jag gissa så tror jag att hon stannar i Häcken tills hon gått klart gymnasiet nästa sommar. Men det är en ren gissning.

2) Hammarby IF

Bajen gick in i silly season med problemet att man hade tolv utländska spelare med löpande kontrakt. Det fanns därmed högst begränsat utrymme att värva utländskt, man var tvungna att försöka hitta starka, svenska nyförvärv. Där har man inte lyckats speciellt bra.

Men även om Bajens transferfönster knappast imponerar så har laget hög kvalitet – om alla är friska. Framför allt är Cathinka Tandberg och Ellen Wangerheim två högklassiga anfallare. Frågan är bara hur man bäst matchar dem tillsammans. Jag skulle kunna tänka mig att spela dem tillsammans som ett klassiskt anfallspar. Men det stämmer dåligt in i den spelidé Martin Sjögren använt sig av. Det troliga är således att en av dem hamnar på kanten.

Och så var det den där bisatsen om, ”om alla är friska”. Där har vi inte varit i vinter. Men i gruppfinalen i cupen mot Piteå gjorde i alla fall viktiga norska trion Tandberg, Emilie Joramo och Anna Jösendal kortare inhopp. Det var lovande för Bajen.

3) FC Rosengård

Här snackar vi total makeover. Det finns inte mycket kvar av det Rosengård som vann SM-guld i fjol. Alla stjärnor är borta. Och de har ersatts av dugliga damallsvenska spelare. Inför cupspelet var jag inte säker på om årets Rosengård skulle kunna komma på övre halvan i serien.

Jag kan inte säga att jag är säker på något nu heller. Men känslan är i alla fall att laget kommer att hamna någonstans mellan tredje och sjätte plats.

4) Kristianstads DFF

Långt in på försäsongen hade jag KDFF som ganska klar trea trots tappen av viktiga Clare Polkinghorne och Carly Wickenheiser.

Men sedan stack först skyttedrottningen Hlin Eiriksdottir, vilket gjorde att skåningarna tappade massor av spets. Sedan såg laget rätt blekt ut i cupen, vilket gjorde att jag flyttade ner dem till fjärdeplatsen. Som känslan är nu kan tappet av Eiriksdottir ha kostat KDFF en Champions Leagueplats.

5) IFK Norrköping

Peking var femma i fjol, och bör ha bra chans att kopiera den placeringen även i år. Frågetecknet är om man lyckats fylla luckan efter måldrottningen Sara Kanutte Fornes.

6) Linköpings FC

Tog lilla silvermedaljen 2023. Hade ett riktigt tungt 2024, där man sålde av flera spelare med utgående kontrakt under sommaren och sedan bytte tränare under hösten. Till slut drogs LFC till och med in i nedflyttningsstriden.

Årets lag är väl egentligen ett rätt stort frågetecken. Men man slår lite ur underläge, och känslan säger att man kanske kan klara en plats på över halvan. Jonna Andersson är ett väldigt bra nyförvärv. Hennes fasta situationer håller världsklass, så använder man henne rätt bör hon kunna bidraga rejält i offensiven.

7) Djurgårdens IF

Trots att man tappat båda mittbackarna Beata Kollmats och Matilda Plan och kvicka kantspelaren Stinalisa Johansson känns det som att stockholmarna kan kravla sig upp på övre halvan för andra året i rad.

Tränare Marcelo Fernandez har byggt ett intressant lag. Kan han få igång förra sommarens båda prestigeförvärv Mimmi Larsson och Pauline Hammarlund kan det här bli ett kul år.

8) Växjö DFF

Har byggt om laget lite, och har större bredd än i fjol. Inför cupen höjde jag en varningsflagg för småländskorna, som jag trodde skulle bli det stora skrällaget. Så blev det inte. Med två nya bollskickliga japanskor centralt i Miho Kamogawa och Suzu Amano kommer Växjö att bli sevärt. Men känslan efter cupen är att laget behöver tid för att alla bitar skall komma på plats.

9) Malmö FF

Är en otroligt spännande nykomling. Det känns som att MFF kan komma varsomhelst mellan fjärde och nionde plats. Exempelvis skulle det kunna trilla in ytterligare ett par namnkunniga spelare till sommaren. I nuläget sticker jag ut hakan och håller nere Malmölaget långt ner på undre halvan. Det kan visa sig vara ett grovt misstag.

Annars är jag väldigt spänd på hur publikintresset kommer att se ut i Malmö under året. Supportrarna ville ju vänta fem år på elitdamfotboll i MFF. De fick som de ville. Nu får vi se om de också ställer sig bakom laget.

10) Piteå IF

Efter den skrällartade cupsegern i fjol hade man en rätt tung vår, där man kom långt efter topplagen. Till slut blev det en klart godkänd sjätteplats, men avståndet till fyran Kristianstad på medaljplats var hela 19 poäng, medan Piteå bara hade sju pinnar ner till AIK på kvalplatsen. Sedan i fjol har norrbottningarna gjort om i ledningen. Både mångåriga sportchefen Leif Strandh och likaledes mångåriga tränaren Stellan Carlsson har lämnat. Det är på så sätt ett nytt PIF i år. Men Faith Ikidi är i alla fall kvar. Och kanske att det räcker för nytt kontrakt för en trupp som känns tunnare än på flera år.

11) AIK

Gnaget höll sig kvar i damallsvenskan genom en fin höstspurt, som ledde till ett lyckat kval. Man inledde sedan silly season med att både byta sportchef och tränare, plus att man åkte på ett par tunga tapp på spelarsidan i form av talangfulla Maja Johansson och spelaren som räddade AIK kvar i damallsvenskan, Beata Olsson.

När man till slut presenterade några nyförvärv var det spännande namn som Matilda Plan och Signe Carstens. Men det är ändå svårt att värdera AIK:s lag. Insatserna i cupen var inte speciellt imponerande. Känslan är att man kommer att hålla till de nedre strecken även i år.

12) Vittsjö GIK

Sagan om laget från det lilla samhället i skogen norr om Hässleholm rullar vidare. Men frågan är hur länge. I fjol slutade man bara en poäng ovanför kvalstrecket. Och i år känns truppen något sämre än den var då. Dessutom var resultaten i cupen långt ifrån imponerande. Så utgångstipset är att Vittsjö kommer att tvingas kvala för att hålla sagan levande.

13) IF Brommarpojkarna

Anna Koivunen, Klara Andrup, Sara Olai, Alice Ahlberg och Adelina Engman är tunga tapp. Tapp som gör att BP känns klart trubbigare 2025 än laget var 2024. Och då var man till slut bara en poäng ovanför kvalstrecket. Nu är utgångstipset att man tvingas ner i elitettan. Men jag kan inte säga att jag känner mig säker. För insatserna i cupen var bättre än förväntat.

Och serien rivstartar med två nyckelmatcher mot andra tippade bottenlag. Under lördagen kommer Alingsås till Grimsta och i andra omgången åker BP till Vittsjö.

14) Alingsås IF Fotboll

Alingsås historiskt första damallsvenska trupp är väldigt lik det lag som blev tvåa i elitettan i fjol. Det enda riktiga prestigeförvärvet är Karin Lundin. De båda elitettanvärvningarn Malva Larsson och Julia Elvbo känns spännande. Men tunga skador på Moa Jarl, Rebecca Cameras och Moa Öhman är oroande. Jag tror inte att Alingsås kommer att vara ett nytt Trelleborg. Utan jag tror att västgötarna kommer att vinna matcher. Men knappast så många att man håller sig kvar.

Skyttedrottning

Här faller alltså min röst på Felicia Schröder. Jag tror även att Bajenduon Ellen Wangerheim och Cathinka Tandberg kommer att vara med på topp tre. Andra spelare som jag tror kommer hamna högt på listan är: Sara Kanutte Fornes, Tabby Tindell, Pauline Hammarlund, Oona Sevenius, Beata Olsson och förstås Anna Anvegård – om hon håller sig frisk.

I kväll har Vivianne Miedema satt press på Sonia Bompastor. Efter att Manchester City vunnit med 2–0 i onsdagens sena match är Chelseas hopp om att ta hem fyra titlar rejält hotad. Det blir kul att se vad Londonklubben har att komma med i returen nästa torsdag.

Även den andra Londonklubben är illa ute inför hemmamatchen. På en riktigt usel plan i Madrid vann ju Real under tisdagen med 2–0 mot Arsenal. Jag höll Gunners som favorit i det dubbelmötet. Men när matchen väl var i gång slog det mig att spanska lag ganska ofta har vunnit mot engelska i den här turneringen.

Och då tänker jag inte bara Barcelona. Utan både Atletico och Real har skickat ut favorittyngda engelska jättar ur turneringen. Kanske blir det så även i år?

I övrigt visade fjolårets båda finallag Lyon och Barcelona klass via varsin säker seger på tysk mark. Lyon vann med 2–0 i München mot Bayern och Barca vann i kväll med hela 4–1 borta mot Wolfsburg.

Det ser ut som att vi får se Lyon och Barcelona i semifinal i år igen. Och de är placerade på varsin gren av slutspelsträdet, så det finns en chans att vi får en repris på fjolårets final.

I övrigt noterar jag att det svenska futsallandslaget föll med 9–0 mot Portugal i VM-kvalet i dag. Men Portugal och Spanien är i en klass för sig i Europa. Så dagens match kändes redan på förhand som en given förlust.

För svensk del är det under torsdagskvällen som det mesta avgörs. Då spelar landslaget nyckelmatch mot Italien. Seger där, och Sverige har en bra chans att få spela i futsalens första VM-turnering någonsin för damer.

Då är det klart att FC Rosengård tar den sista semifinalplatsen i svenska cupen. Till slut följde utfallet av gruppspelet i princip fjolårets damallsvenska tabell.

I semifinalerna ser vi utöver de svenska mästarinnorna från Malmö även tvåan Häcken, trean Hammarby och femman Norrköping. Jag hade inte tippat att det skulle bli så skrällfritt. Jag trodde ju exempelvis på Växjö i grupp 1. Men smålänningarna kom sist.

Jag såg slutminuterna av dagens match mot Rosengård. Där borde väl Bryndis Nielsdottis ha kvitterat till 2–2 när Eartha Cummings gjorde en tavla och släppte en väldigt billig retur. Isländskan satte dock bollen i burgaveln. Och med facit på hand betydde inte den där missen så mycket för slutresultatet i gruppen.

Malmö FF föll ju mot Linköping, vilket innebar att Rosengård hade gått vidare även om de tappat två poäng. LFC gjorde för övrigt segermålet redan i första minuten, så under måndagen utgjorde egentligen aldrig MFF något reellt hot mot grannens gruppseger.

Den lilla skräll vi fick i gruppspelet var att femman Norrköping vann med 1–0 på ett sent mål mot fyran Kristianstad. Det var inhopparen Jada Conijnenberg som utnyttjade en miss från Gudny Arnadottir i 89:e minuten. Resultatet innebär att tränaren Stellan Carlsson har kvar chansen att försvara sin cuptitel från ifjol.

Semifinalerna lottas på måndag klockan 12.00. Speldag för semifinalerna är den 1 maj, och finalen på nationaldagen, den 6 juni.

Under tisdagen börjar en annan jakt på semifinalplatser. Då spelas ju nämligen de två första semifinalerna i Champions League. Bayern München tar emot Lyon och Real Madrid tar emot Arsenal. Även om Londonlaget är rätt ojämnt bör det räknas som ganska klar favorit mot den spanska tvåan.

I det tysk-franska mötet ser jag Lyon som favorit. Sedan förlusten mot Barcelona i Champions Leaguefinalen den 25 maj har den franska storklubben inte förlorat en enda match under 90 minuter. Man har noterat ett kryss i ligan, borta mot Paris FC i oktober och så blev man chockartat utslaget ur franska cupen efter straffar mot Stade de Reims i januari. I övrigt har den här säsongen var ett enda långt segertåg för Lyon.

Magda Eriksson, Linda Sembrant och de andra i Bayern står således inför en tuff utmaning kommande två veckor. Det krävs nog att man vinner med något mål på hemmaplan i morgon, för i Lyon är det inte lätt att vinna. OL har inte förlorat en hemmamatch på drygt ett år.

Under onsdagen spelas de två andra kvartsfinalerna. Först tar Rebecka Blomqvist emot Fridolina Rolfö i en match där Barcelona är 90–10-favorit. Även här måste nog det tyska laget få med sig ett riktigt bra resultat till returen. Annars är det nog kört för Wolfsburg.

Onsdagens sena match är helengelska mötet mellan Manchester City och Chelsea. Där är förstås svensklaget Chelsea klar favorit. Lagen möttes ju i lördags i ligacupfinalen. Då vann Londonlaget med 2–1. Johanna Rytting Kaneryd spelade de första 73 minuterna och hade ett friläge för att göra 2–0. Istället blev det 1–1 en stund efter. Och i det läget hade Bunny Shaw ett friläge för Cityledning. Men Chelsea vann alltså, man gjorde det på ett högst olyckligt självmål från Yui Hasegawa.

Tidigare under måndagen har för övrigt det svenska F17-landslaget missat chansen att få spela EM-slutspel till sommaren. I förra veckan föll man med 3–2 mot England. I dag blev det ”bara” 2–2 mot Finland. Därmed handlar torsdagens avslutningsmatch mot klara gruppsegrarna Nederländerna för svensk del om att klara kontraktet i A-gruppen.

EM-slutspelet för F17 spelas på Färöarna. Och utöver värdnationen och Nederländerna har även Frankrike, Italien, Polen och Spanien kvalat in. Intressant att Polen är med för andra året i rad. Och A-landslaget skall ju spela stora EM. Har polsk damfotboll något stort på gång?

Det är en spännande damfotbollshelg som ligger framför oss. Avgörandet i svenska cupens gruppspel berörde jag redan i förra inlägget.

Men det spelas även heta matcher utanför Svea rikes gränser. Redan 17.00 nu på fredagen avgörs en glödhet match i Tyskland. Det är serieledande Bayern München som tar emot tabelltrean Wolfsburg i en match som visas på Viaplay.

För gästerna är det sista chansen att på allvar blanda sig i guldstriden. Rebecka Blomqvists lag har tre poäng upp till Bayern, och behöver vinna i kväll. Noterbart i Tyskland är att höstens succégäng Leverkusen tycks ha skrällt klart, och att det nu står mellan tre lag. För trots att Wolfsburg nyligen vann med 6–1 mot Eintracht Frankfurt kan de sistnämnda vara uppe i tabelltopp efter den här omgången.

För både Bayern och Wolfsburg är fredagens toppmöte ett bra genrep inför nästa veckas kvartsfinaler i Champions League. Av kvartsfinallagen spelar även Arsenal och Lyon ligamatcher i kväll. Lyon har hemmamatch mot Reims medan Arsenal spelar borta mot Everton.

Helgens match i England spelas annars 13.15 under lördagen. Då möts Chelsea och Manchester City på Pride Park i Derby i ligacupfinalen. Det är en förmatch till klubbarnas inbördes möte i Champions League. Som noterades i förra inlägget spelar ju Chelsea och City nu fyra raka matcher mot varandra.

För svensk del inleds ett intressant kvalspel i eftermiddag. Klockan 17.30 spelar F17/08-landslaget sin första match i EM-kvalets andra omgång. För motståndet i Tammerfors i dag svarar England. Sverige har lottats in i en väldigt tuff grupp där även Nederländerna och Finland ingår. De orangeklädda vann tidigare i dag öppningsmatchen mot värdlandet med 4–0.

Noterbart är att sju Hammarbyspelare ingår i den svenska truppen. Men att Kristianstads multitalang Filippa Andersson Widén ändå får ses som truppens mest namnkunniga spelare, trots att hon är född 2009 och därmed underårig. Ett tungt avbräck för laget är att AIK:s Nova Selin har lämnat återbud.

I förra veckan meddelade IFK Norrköping att man går back med hela 43,8 miljoner kronor för 2024. Vad jag läst har man kvar målsättningen att alla spelare i damlaget skall vara professionella till 2027.

Nu avsatta klubbchefen Michael Sturehed sa så här i pressmeddelandet:

”Det man hade hoppats på är att intäktsmassan, kopplad till dam, hade varit lite högre. Det är en besvikelse jag själv känner, som är värd att nämna. Vi ser inte uppslutningen på samma sätt. Det är en stor kostnad och det här måste vi jobba vidare med och hoppas få en effekt. Med spelarförsäljningar på damsidan så kommer uppslutningen öka successivt när nivån blir högre och högre, men i dagsläget är vår kostym för stor för att bara jobba endast med egengenererade intäkter.”

På en annan nivå ligger Hammarby. De meddelade i veckan att de nu kontrakterar åtta ungdomsspelare. Jag vet inte riktigt hur det ser ut i andra klubbar, men det känns högst ovanligt att spelare som inte ingår i A-truppen har kontrakt. Noterbart är att fem av spelarna är med i F17/08-landslagets EM-kvaltrupp: Fanny Jurander, Inéz Lorenius, Doris Petz, Sally Nylén och Fanny Peterson.

Under måndagskvällen satt jag i Borås ishall och liverapporterade en match i kvalet mot hockeyallsvenskan. Under sen kväll kollade jag in på svenskfotboll.se för att kolla hur det gick mellan Norrköping och AIK i svenska cupen. Jag möttes av den här bilden:

När jag nu kom hem och satte mig ner för att skriva några rader om att Kristianstads DFF var klart för semifinal i svenska cupen visade det sig att så inte alls var fallet. När man klickar sig in på den där 0–0–matchen i Norrköping visar det sig att den slutade 2–0 till Peking. Bra jobbat SvFF.

Istället är det så att med en omgång kvar att spela av gruppspelet har fortsatt tio av de 16 lagen chansen att gå vidare till semifinal. I tre av grupperna väntar en ren seriefinal till helgen. I grupp 1 kan fortsatt alla fyra lag avancera.

Där står de båda Malmöklubbarna på fyra poäng medan Växjö och Linköping har varsin. Om de båda sistnämnda lagen vinner på måndag blir gruppen en målskillnadsaffär mellan alla fyra lagen.

De tre gruppfinalerna är Häcken–Djurgården på lördag samt Hammarby–Piteå och Kristianstad–Norrköping på söndag. I alla tre fallen går hemmalaget vidare på kryss.

Det rimliga är att Häcken och Hammarby vinner sina grupper. I grupp 1 leder Rosengård, men bara med ett måls marginal. Och känslan är att Malmö FF har ett bra slagläge. Min gissning är att MFF tar hem gruppen.

Och min gissning i grupp 4 är att Kristianstad till slut tar den där semifinalplatsen som jag först lurades att tro att de hade säkrat under måndagen. Men jag är verkligen inte säker. Jag har sett delar av KDFF:s båda matcher hittills. Och det imponerande är att man har vunnit båda. Men i övrigt är det inte mycket från skåningarna som har imponerat på mig.

Faktum är att jag tyckte synd om Kif Örebro i söndags. Det hade inte på något sätt känts som någon stöld om närkingarna hade tagit poäng. Med tanke på att Kif har byggt om från grunden – man har bara kvar en spelare som startade någon match i damallsvenskan i fjol – är deras insats i cupen sensationellt bra.

Alla pratar om att maktskiftet är nära i Malmö. Däremot ser det inte ut att vara speciellt nära i Örebro. För känslan är väl att Kif får bära ett favoritskap inför avsparken i elitettan.

Till sist en snabb internationell utblick. I USA var det cupfinal i helgen. Washington Spirit tog hem Challange Cup efter straffläggning mot Orlando Pride.

I England var det också cuphelg. Där fick vi se en skräll när Liverpool med Cornelia Kapocs skickade ut Arsenal med 1–0 efter att Gunnersmålvakten Daphne van Domselaar haft en riktigt jobbig söndag. Först gav hon bort bollen två gånger i uppspelsfas, och höll på att bjuda på billiga baklängesmål. Båda gångerna räddade hon dock upp krisen.

Matchen slutade dock med att hon släppte in ett mål. Ett mål som helt korrekt står skrivet som självmål av just van Domselaar. Hon hade maximal otur när ett skott från norska Sophie Roman Haug tog i stolpen och ut, men gick i mål eftersom bollen träffade nederländskan i ryggen och gick in.

För ett storsatsande Arsenal försvann ytterligare en chans till en titel. Jobbigt.

Ett av de klubbar som tog sig till semifinal var Manchester City. Fast det var inte tillräckligt för att manager Gareth Taylor skulle få behålla sitt jobb. Under måndagskvällen meddelade klubbledningen att man sparkar Taylor, och att Nick Cushing istället leder laget säsongen ut.

En intressant sak är att interimtränare Cushings fyra första matcher blir mot Chelsea. På lördag är det ligacupfinal. Sedan ska lagen mötas två gånger i Champions League och en gång i ligan. Allt är dessutom inom ett spann av tolv dagar.

8797 åskådare såg Malmö FF och FC Rosengård spela 1–1 på Eleda Stadion. Själv valde jag bort det glödheta Malmöderbyt och satte mig i stället i bilen och körde till Gerdskenvallen i Alingsås för att kolla in den ena damallsvenska guldkandidaten – Hammarby IF.

Fem–sex minuter innan matchstart kom typ halva Alingsås startelva från ifjol och satte sig snett framför mig. Där och då var jag rädd att jag skulle få se en total överkörning. Hemmalaget saknade nyckelspelare som Moa Jarl, Tove Lorén, Rebecca Cameras, Alma Öberg och Moa Öhman. En kvintett som gjorde 49 av lagets 67 mål i elitettan ifjol.

Utöver Karin Lundin hade Alingsås fyllt luckorna med rätt oprövade spelare. Och jag tänkte att mina farhågor skulle besannas när Hammarby hade en bra chans redan efter en minut. Men sedan tyckte jag länge att Bajen var en besvikelse.

Den spelare som imponerade mest på mig de första 35–40 minuterna var just nämnda Lundin. Hon kommer att bli otroligt nyttig för Alingsås. Och tillsammans med Moa Öhman kommer Fiorentinaförvärvet att bilda ett anfallspar som det kommer att göra ont att möta.

När jag såg hur ett reservbetonat Alingsås klarade av att hålla uppe spelet mot en av guldfavoriterna kände jag att västgötarna borde vara minst en nivå bättre än vad Trelleborg var i fjol. Vi får ett delsvar på den frågan de två kommande veckorna. Nästa vecka spelar nämligen Alingsås borta mot BP i en förmatch till den damallsvenska premiären borta mot just BP om två veckor.

Det känns konstigt att skriva så om en premiär, men den där matchen lördagen den 22 mars är en riktig sexpoängsmatch. Faktiskt en match som kan komma bli helt avgörande i nedflyttningsstriden.

Men det var ju Hammarby jag åkte för att kolla in. Och det jag fick se av södergänget var framför allt en effektiv Ellen Wangerheim. 20-åringen spelade som nia, och visade att hon inte tänker flytta ut på kanten utan kamp.

Wangerheim gjorde matchens tre första mål, två av dem på snygga nickar. Hammarby visade också fint kantspel på båda sidor. Man körde med fyrbackslinje i den första halvleken. Till höger hade man Smilla Holmberg som högerback med Stina Lennartsson framför. Och på vänstersidan var Julie Blakstad ytterback med Vilde Hasund framför. Båda målen före paus kom från vänster.

De två målen i den andra halvleken kom från högerkanten. Då hade Bajen även justerat sitt spelsätt. Det var Athinna Persson Lundgren som backade ner så att man fick en trebackslinje i anfallsspelet. Och det var nästan bara anfall som gällde under den andra halvleken.

Då var det klasskillnad. Ändå är det svårt att värdera Bajens insats. Alingsås bytte ut ytterligare några startspelare i början av den andra halvleken. De sista 25 minuterna mönstrade hemmalaget nästan ett rent B-lag.

I bilen på vägen hem hörde jag på Radiosporten att Jo-Anne Cronquist hade retat upp Malmö FF:s supportrar när hon firade sitt mål. Hon räknade med att bli utbuad i kommande derby, och skulle stänga ner kommentarsfälten på sina sociala medier.

Man undrade ju lite vad hon hade gjort. Svaret verkar vara att hon gjorde ett otroligt snyggt mål, när hon på volley lobbade in kvitteringen till 1–1 med en höger yttersida. Och sedan blev hon otroligt glad.

Hon försvann ur tv-bilden en kort stund där under firandet. Men det gick inte att se att hon gjorde något annat än visade känslor.

I helgen spelas den andra omgången av gruppspelet i Svenska cupen. Höjdaren är förstås lördagens Malmöderby mellan MFF och FC Rosengård. Båda lagen vann sina öppningsmatcher, vilket också innebär att det är en tidig gruppfinal.

Det är förstås väldigt intressant att se hur lagen står sig i det här läget. Medan Rosengård har en betydligt sämre startelva än i höstas så har ju MFF förstärkt sin. Det är således två lag i förändring som möts. Men det blir förstås också spännande att se hur mycket publik som kommer till Nya Malmö Stadion, eller Eleda Stadion som den numera officiellt heter.

Internationellt är det lite av en mellanhelg, med cupmatcher i England och Frankrike. Den engelska FA-cupen är framme vid kvartsfinal, och de fyra topplagen har varsin hemmamatch. Helgens intressantaste match ute i Europa är kanske utmanarmötet i Italien mellan trean Roma och tvåan Inter. Inför avspark är Inter tre poäng före i tabellen.

Svenska cupens gruppspel är igång. Under lördagen skrällde Kif Örebro genom att ta poäng genom att spela 1–1 borta mot IFK Norrköping. Men det var inte långt ifrån att det blev tre poäng för elitettanlaget. Svea Rehnberg kvitterade för Peking först i 93:e minuten.

Sett till matchbilden var det högst logiskt att Norrköping lyckades kvittera. De skapade massor av chanser och borde ha gjort mål betydligt tidigare. Örebro och Norrköping har sällskap av Kristianstad och AIK i grupp 4. KDFF var favorit redan innan. Det favoritskapet minskade inte med dagens resultat.

Noterbart från den numera bilförsäljande Idrottsparken i Norrköping är att Emilia Jägestedt Widstrand spelade 90 minuter för Kif. Den anmärkningsvärda med Kumlatjejen är att hon bara är 14 år. Jag har hört talas om henne genom att hon kom sexa i skytteligan i norra RFL-serien, och att hon under söndagen skall spela SM-kvartsfinal i futsal för IFK Kumla.

Jag hann kika några minuter på lördagens match. En av de spelare som imponerade mest på mig var faktiskt Jägestedt Widstrand. Hon vann massor av närkamper, bland annat var det hon som erövrade bollen när Örebro kontrade in 1–0-målet. Men hon visade även fin speluppfattning. En på alla sätt jätteintressant spelare.

I övrigt blev Norrköpings sportchef Dennis Popperyd intervjuad i halvtid av Aftonbladets TV-sändning. Då sa han så här om kostnaden om man vill köpa spelare från Peking:

”Det beror helt på längd på kontraktet som är kvar. Men är det normalt två år kvar eller så där så är det väl i alla fall några miljoner vi pratar om. Över miljonen i alla fall. Jag tror inte att det är så värt för oss att släppa om det inte kommer upp på de där nivåerna.”

Den första gruppspelsomgången är utspridd över fyra dagar. Under söndagen spelas fyra matcher, sedan är det två under måndagskvällen och så avslutas det med en match på tisdag.

Den på förhand intressantaste gruppen är väl nästan grupp 1 med Malmö FF, Linköping, Rosengård och Växjö. Det är en grupp som näst intill känns vidöppen. Alla fyra lag är möjliga gruppsegrare. Men efter att ha sett smålänningarna på försäsongen så skulle jag inte bli förvånad om det blir Växjö som springer hem en plats i semifinalerna.

I de två sista grupperna är Häcken och Hammarby rätt klara favoriter. Häcken ställs mot Djurgården, Umeå och Vittsjö i grupp 2. Där skulle det kunna vara den moraliska gruppfinalen som spelas på Bravida Arena under måndagskvällen.

Hammarby spelar i grupp 3 mot Piteå, Alingsås och BP. Där bör Piteå vara främsta utmanare till Bajen.

Kollar vi utanför landets gränser så är det full omgång i engelska WSL under söndagen. Där känns det just nu som att den största frågan är vilket av Arsenal och Manchester City som skall ta den tredje och sista platsen i höstens Champions League.

I Italien är mästerskapsserien igång. Där är det match mellan ettan Juventus och trean Roma under söndagen. Även i Spanien spelas en intressant toppmatch under söndagen. Det är trean Athletic Club som tar emot tvåan Real Madrid.

Japan har stått för ett mäktigt styrkebesked den senaste veckan. Efter segrar med klara 4–0 mot Australien och 4–1 mot Colombia vann man nattens final mot USA med 2–1.

Det är ju alltid en tung merit att vinna mot USA. Och att göra det på amerikansk mark är ännu mer imponerande.

Man har ju sett på ungdomsnivå att Japan haft mycket talang. Men det är ju numera tio år sedan Nadeshiko, som landslaget kallas, på allvar slogs om de tunga titlarna på seniornivå. Kanske att det är dags igen i VM om två år?

Vi har ju haft många japanska spelare i damallsvenskan de senaste åren. Och flera av dem är med i det landslag som alltså snuvade USA på segern i She Believes Cup. Utifrån klippet med höjdpunkter nedan verkar den japanska segern ha speglat matchen. Bland annat gjorde man två fina mål. Det var för övrigt den tidigare Linköpingsstjärnan Yuka Momiki som gjorde första målet. Hon startade finalen som tia.

En annan tidigare LFC-spelare, Saori Takarada, startade som mittback bredvid rutinerade Saki Kumagai. Den sistnämnda är ju för övrigt den enda spelare som är kvar från Japans storhetstid på tidigt 2010-tal.

Tillbaka till japanska spelare med Sverigekoppling. Där noteras att Häckens Hikaru Kitagawa fanns med i finalelvan som vänsterback och att tidigare Hammarbystjärnan Maika Hamano startade som högerytter.

Den före detta AIK-spelaren Honoka Hayashi byttes in medan fjolårets storstjärna i Rosengård, Momoko Tanikawa blev kvar på bänken hela finalen. Här är ett klipp med höjdpunkter:

Jag har inte sett mer än en kortare samling höjdpunkter från kvällens landskamp. Men 1–1 borta mot Wales är ju inte vad man tänkt sig eller hoppats på. Det är tvärtom en jättemissräkning.

Det var väl också dagens enda riktiga skräll i Nations League. Eftersom Danmark vann med 3–1 i Italien leder Sverige gruppen på fyra poäng efter två omgångar. Det läget hade man ju varit nöjd med inför den här samlingen. Men efter segern i Odense hade man ju tänkt sig att vårt landslag skulle vara en fullpoängare i det här skedet.

I morgon 20.15 i Wrexham spelar Sverige för andra gången någonsin en tävlingsmatch i Wales. Den första spelades 2010 i kvalet till VM i Tyskland 2011. Då blev det svensk 4–0-seger efter att alla fyra målen kommit under matchens 21 sista minuter. Nilla Fischer spräckte nollan. Sedan följde Linnea Liljegärd, Anna Paulsson och Jessica Landström upp med varsitt mål.

Sverige och Wales har mötts ytterligare två gånger. Även då har det blivit klara svenska segrar. Totalt är målskillnaden 12–1 i svensk favör.

Sverige är självklart storfavorit även i morgon. Men Wales är ett land som också skall spela EM-slutspel i sommar. Och de har hemmaplan. Så jag blir inte förvånad om det blir en svensk uddamålsvinst, med ett väldigt sent segermål.

SVT sänder matchen, och i kvällens Sportnytt rapporterades att Jennifer Falk har tränat för fullt tidigare under dagen. Det betyder att Peter Gerhardsson kan mönstra samma elva som senast mot Danmark. Och med tanke på att det här också är en bortamatch kan jag tänka mig att det blir så, även om det svenska laget borde ha ett större bollinnehav i Wrexham än vad man hade i Odense.

Personligen har jag inte sett Wales så ofta på senare år. Jag har således inte mycket att komma med kring deras spel. Men i månadsskiftet mellan november och december slog man ut Irland i finalen av EM-kvalets playoff. Det imponerar, för vi minns ju att Sverige har spelat fyra rätt tajta matcher mot irländskorna de 3,5 senaste åren.

Den tidigare kanadensiska landslagsspelaren Rhian Wilkinson leder ett Wales där Jess Fishlock är det stora namnet. 38-åringen var en världsspelare under många år. Men eftersom att hon är just från Wales har hon aldrig tidigare fått spela något stort mästerskap. Hennes största meriter är väl att hon har vunnit Champions League med både Frankfurt och Lyon.

Men framför allt har hon varit en stjärna i USA:s NWSL. Där prisades hon som ligans allra bästa spelare 2021, och hon har varit med i ligans allstarlag efter ytterligare fyra säsonger. Hon har tillhört Seattle Reign sedan 2013, men varit utlånad under flera perioder.

I landslaget har Fishlock gjort 46 mål på 159 matcher. I 1–0-förlusten mot Italien i fredags spelade hon som tia. Bakom henne på mittfältet finns en annan walesisk legendar i Evertons Hayley Ladd. Och på vänsterkanten spelade IFK Norrköpings Carrie Jones. Noterbart i övrigt att Manchester Citys 18-åriga backtalang Mayzee Davies startade som mittback mot italienskorna.

Däremot saknas Wales andra storstjärna, Sophie Ingle. Chelseas bollskickliga innermittfältare går en kamp mot klockan för att få spela EM. Hon drog av korsbandet i september, vilket ju innebär att hon möjligen kan hinna tillbaka.

Som ni säkert märkte var det nyligen ett ovanligt långt uppehåll här i bloggen. Det var en period där det hände ett par intressanta saker. Saker som jag ändå tänkte kommentera. I vissa frågor brukar man ju säga bättre sent än …

Den största nyheten var väl ändå att förbundet presenterade Peter Gerhardssons efterträdare som svensk förbundskapten. Jag var på Borås skidstadion för att bevaka SM-sprinten på längdskidor när utnämningen av Tony Gustavsson blev officiell.

Vi var en handfull damfotbollsreportrar som jobbade där på skidstadion. Och jag kan inte säga att vågen rullade i den mixade zonen. Men det gräts inte heller några tårar. Man kan väl säga att det rådde en slags försiktig tveksamhet. Och det är väl där jag också befinner mig.

Det lilla jag har träffat Gustavsson så har han varit väldigt trevlig. Och jag är övertygad om att han har enormt stora kunskaper om fotboll. Däremot känner jag inte att det är självklart att han kommer att göra succé som svensk förbundskapten.

En annan stor händelse de senaste veckorna var att klubbarna röstade ner den storsatsning på svensk damfotboll som sammanslutningen Womens Football Group (WFG) ville göra. Ni har säkert läst om den här gruppen som under en period av 25 år ville investera 275–300 miljoner kronor i svensk damfotboll. Den större delen av pengarna – 150–200 miljoner kronor – skulle ha investerats under de två–tre första åren och skulle gå direkt till EfD och elitklubbarna.

Upplägget stötte på tung kritik från supporterorganisationen och upplägget röstades alltså ner.

Personligen är jag splittrad i frågan. Att låta en yttre aktör hantera ligornas kommersiella rättigheter över 25 år är ju inget man jublar över. Samtidigt är det lätt att se att damfotbollen på egen hand inte har lyckats jobba fram det där lyftet för de inhemska ligorna som det har drömts om i minst tio år.

Blickar man tillbaka så tog damallsvenskan ett stort kliv rent intressemässigt i början av 2000-talet. Vid millenieskiftet hade seriens publiksnitt aldrig varit över 300 åskådare. Men 2003 var det uppe på 933 och året efter noterades fina 1127 åskådare per match i vår högsta serie. Då pekade kurvar uppåt med en väldigt positiv lutning.

Det jobbiga är att publiksnittet från 2004 fortfarande är tidernas högsta. Att kurvan blev en rätt rak linje, som pekat svagt neråt. Vår högsta serie har stått och stampat i drygt 20 år. I fjol var det exempelvis bara 863 personer i snitt som såg de damallsvenska matcherna. Och då bestod ändå serien till hälften av så kallade dubbelklubbar som även har elitlag på herrsidan, och därmed omges av större engagemang än de rena damfotbollsklubbarna. Men det hjälpte alltså inte för att ens nå över tusen personer i publiksnitt.

Ett problem ligger förstås i att EfD och många av de damallsvenska klubbarna har väldigt små marknadsföringsbudgetar. I den satsning som WFG ville göra ingick att det skulle anställas mellan fem och åtta personer hos EfD som bara skulle jobba på att marknadsföra damallsvenskan och elitettan. Det känns ju absolut som något välkommet.

Överhuvud taget känner jag mig alltså splittrad. Upplägget över 25 år är inget man jublar över. Samtidigt är det ett otroligt tungt slag för svensk damfotboll att gå miste om den här satsningen. För det är ju tyvärr inget som talar för att EfD kommer att kunna göra något liknande på egen hand. Tvärtom har man ju längtat efter att det skall komma in någon som både kan och vill sälja in svensk damfotboll.

Det uteblivna avtalet är ju framför allt ett tungt slag för de rena damfotbollsklubbarna. De hade mått väldigt bra av de här pengarna. Men det finns ju frågetecken även inom dubbelklubbarna. Kollar man de lite mindre så verkar ju Trelleborgs FF ha dragit i handbromsen på damsidan. Och i förra veckan skrev Norrköpings Tidningar att IFK Norrköping ser ut att gå back med kring 40 miljoner kronor för fjolåret. Vad innebär det för damlaget?

Jag läste att Olof Lundh kallade WFG:s upplägg för ett ”galet dåligt avtal”. Samtidigt skrev han:

”Det värsta är att alternativet: att stå utan pengar, är nästan lika illa”.

Han tyckte att EfD borde förhandla om avtalet så att det blev kortare tid eller större summor. Det förslaget till nästa steg i den här frågan köper jag rakt av.

Innan jag sätter punkt noterar jag att Häckens Carly Wickenheiser är uttagen i Kanadas landslagstrupp den här veckan. Jag lanserade ju den hårt arbetande mittfältaren för vårt svenska landslag i fjol. Men Kanada hann alltså före.

Kanada är för övrigt i Spanien och spelar Pinatar cup mot Kina, Mexiko och Taiwan. Wickenheiser fick spela 45 minuter i 1–0-segern mot Kina.

I USA har det nu spelats två omgångar i She Believes cup. USA och Japan står på två segrar vardera, och det är framför japanskorna som har imponerat stort. De har vunnit med 4–0 mot Australien och med 4–1 mot Colombia. USA har också vunnit, men med mindre siffror. Det blir väldigt intressant att se hur det går i finalen natten mot torsdag.

I nattens match spräckte Momoko Tanikawa – har ni hört talas om henne? – nollan med ett läckert långskott redan efter 17 sekunder. Det är drömmål väl värt att se. Tanikawa hade även ett assist i åttonde minuten. Efter paus var en viss Maika Hamano – har ni hört talas om henne? – iskall när hon placerade in bollen till 3–1. Se målen här:

Det är för övrigt rätt många nya namn i USA:s landslag. Tre som fått mig att haja till är Sophia Wilson, Lindsey Heaps och Lynn Biyendolo. Det har dock visat sig att det inte handlar om några nykomlingar, utan att de olympiska mästarinnorna Sophia Smith, Lindsey Horan och Lynn Williams numera har nya efternamn. Det kommer att ta ett litet tag att vänja sig, men som vanligt kommer man snart att ha svårt att minnas vad de hette innan de gifte sig. Biyendolo blev för övrigt målskytt direkt i matchupptakten i 2–1-segern mot Australien.

Det är tidig lördag, och jag har nu kollat igenom Sveriges segermatch från Odense. Här är lite tankar.

Det började lite konstigt. För Sverige hade knappt haft bollen när man tog ledningen. Danskorna inledde nämligen med stort bollinnehav under de första fem minuterna. Man kom dock inte till mer än en hyfsad hörna. Utan man passade mest runt i egen backlinje.

Där snodde Stina Blackstenius bollen och ordnade på egen hand fram en vänsterhörna. Det var typ första gången Sverige var över mittlinjen. Och i andrafas på hörnan kom ledningsmålet. Hanna Bennison slog inlägget som Linda Sembrant styrde mot mål. Det var nog danska Stine Ballisager Pedersen som var sist på bollen. Men den hade nog passerat mållinjen utan dansk hjälp, så det är rimligt att Sembrant står som målskytt.

För mål blev det. Och det kom när matchklockan visade 5.59. Från det fick Sverige bett i presspelet. Man vann bollen högt flera gånger. Och mindre än två minuter efter målet var Filippa Angeldahl helt fri till höger i straffområdet. Hon hade så gott om tid att hon väl borde ha gjort 0–2. Men Växjömålvakten Maja Bay Østergaard kunde rädda Real Madridmittfältarens bredsida.

Någonstans är det ju rätt intressant att trots att Danmark leds av svenske Andreé Jeglertz och tidigare Sverigebaserade Johanna B Rasmusen, och således borde ha full koll på hur Sverige jobbar i presspelet, så lyckades man inte spela sig förbi. Det visar att man inte nödvändigtvis måste chocka motståndaren med nya grepp, utan att om man har ett väl inarbetat arbetssätt kan det funka utmärkt att spela helt utan överraskningsmoment. Det handlar bara om att göra det man tränat på tillräckligt bra.

Och jag tycker att de båda sittande innermittfältarna Hanna Bennison och Julia Zigiotti Olme ägde det centrala mittfältet under hela halvleken. Framför allt Zigiotti var väldigt aggressiv och vann många bollar. Det gjorde att man kunde ha överseende med att hon också rusade bort sig några gånger i sidled, och att hon slog bort några passningar.

Med dryga kvarten spelad fick Danmark till ett lite längre anfall. Det slutade med att tyska domaren Riem Hussein pekade på straffpunkten. Ett inlägg träffade Johanna Rytting Kaneryd, troligtvis på ena armen eller ena handen. Och Pernille Harder gjorde inget misstag från elva meter.

Spontant kändes straffen väldigt hårt dömd. Det konstiga var att det dröjde lång tid i tv-produktionen förrän man visade en repris på handsen. Även på den kändes det som ett hårt domslut eftersom händerna är väldigt nära kroppen.

Dessutom vänder Rytting Kaneryd sidan till. Och jag brukar hävda att man omöjligen kan anses göra sig större om man vänder sidan till. I varje fall är det ytterst få elitspelare som har så stor mage att de täcker större yta med sidan. Och det förändras inte av att en hand/arm möjligen sticker ut någon decimeter.

Men straff och mål blev det. Den nästföljande kvarten blev jämn och rätt chansfattig. Det var ändå Sverige som kändes spetsigast, och man hade två helt okej lägen när Stina Blackstenius sköt utanför och Fridolina Rolfö rakt på den danska målvakten.

Efter 32 minuter var det 7–4 i avslut i svensk favör. Personligen hade jag noterat svenskt 2–1 i 100-procentiga målchanser. Och strax efter hade Angeldahl ett distansskott i ribban.

I paus var det 1–1 i mål. Men spelmässigt gick halvleken ganska klart i svensk favör. Jag räknade alltså till 3–1 i 100-procentiga målchanser. Det var även svenskt 3–1 i hörnor och Sverige hade dessutom ganska många fler halvchanser än danskorna.

Man märkte verkligen inte att det var första halvleken för året, och första halvleken på länge mot ett kvalificerat motstånd.

Den andra halvleken var inledningsvis väldigt jämn. Man satt och väntade på att något lag skulle koppla ett grepp. Det blev Sverige.

Klockan hade passerat 53 minuter med 15 sekunder när Magdalena Eriksson lyfte en boll i djupled mot Blackstenius. Anfallaren tog emot med bröstet och stötte sedan bollen i sidled med högerfoten. Det blev en perfekt framspelning till Fridolina Rolfö, som tog med sig bollen på första tillslaget och smällde in den vid bortre stolpen med tillslag nummer två. Ett riktigt klassmål.

I det läget hade Sverige 10–5 i avslut. Det var med andra ord välförtjänt sett till helheten, även om det kom lite oväntat i ett läge där match stod och vägde.

Ledningsmålet gav Sverige energi, och det följdes av sju–åtta starka minuter. Men där vi inte kom till den där riktigt vassa målchansen.

Efter att matchklockan passerat 60 blev det alltmer Danmark. Plötsligt slutade den svenska pressen att bita. Hemmalaget försökte få till ett energitillskott genom ett trippelbyte i 65:e minuten. In kom trion Sofie Svava, Katrine Kühl och Amalie Vangsgaard och spelet flyttades till den svenska planhalvan.

Men även om Danmark hade bollen så lyckades man inte få till ett sådant tryck att man kom till klara målchanser. Även om det svenska försvaret stod närmare eget mål låg alla rätt och man höll länge danskorna borta från Jennifer Falks straffområde.

Det var först när det återstod sex–sju minuter som det började bli lite nervöst. En uddamålsledning är ju ingen stor marginal. Och när Falk missade en inspark fick inhoppare Vangsgaard ett fritt läge till höger i det svenska straffområdet. Skottet gick dock rätt långt utanför. Och det skulle visa sig bli Danmarks bästa kvitteringschans.

Trots att Falk var lindad kring högerlåret och verkade ha problem med att slå till bollen så lyckades svenskorna stå emot under slutminuterna samt under drygt sex minuters tilläggstid. Det blev tre välkomna och rättvisa poäng. Totalt sett var Sverige det vassare laget. Jag räknade till 4–2 i svensk favör i klara målchanser, så 2–1 var högst rimliga siffror.

Risken känns väl uppenbar att Falk inte kan spela i Wales. Det känns högst troligt att Tove Enblom kan få göra sin blågula debut på tisdag. Kul för henne.

Det mest anmärkningsvärda som hände i slutminuterna var nog ändå att lagkapten Magdalena Eriksson klev fram i en närkamp och sänkte sin sambo, den danska lagkaptenen Pernille Harder. Och att de strax efter brottades i danskt straffområde i samband med en hörna.

Kollar man övriga resultat från fredagens Nations Leaguematcher så noterade jag att Elisabet Gunnarsdottir var väldigt nära en jätteskräll i sin första match som belgisk förbundskapten. Hennes lag ledde med 2–1 borta mot världsmästarna Spanien efter 90 minuter. Men spanjorskorna gjorde två mål på övertid och vann med 3–2. Bittert för Belgien. Och för den tidigare Kristianstadstränaren.

I övrigt vann Italien som väntat hemma mot Wales i den svenska gruppen. Det blev dock bara 1–0, något som indikerar att Sverige kan få en tuff uppgift borta mot walesiskorna på tisdag.

En liten skräll såg vi i Portimao på Algarvekusten. Där fick Portugal 1–1 mot de regerande Europamästarinnorna från England. Kryss blev det också mellan Nederländerna och Tyskland, fast där var siffrorna 2–2.

Sverige vann alldeles nyss med 2–1 borta mot Danmark. Jag var på Borås Arena och såg Elfsborg–Jitex 2–1, men kikade med jämna mellanrum in på SVT Play.

Jag tyckte att det svenska laget såg starkt och stabilt ut. Och seger borta mot Danmark är ju faktiskt ett imponerande resultat.

Självklart återkommer jag med en mer ingående analys när jag sett matchen ”på riktigt”.