Under lördagen drog gruppspelet i svenska cupen igång med fem matcher. Det slutade med två favoritsegrar för Häcken och Vittsjö mot Växjö respektive IFK Göteborg, en relativt väntad seger för AiK mot Kif Örebro – och två skrällar.

Den största var väl ändå att Djurgården fick poäng via 0–0 mot svenska mästarlaget Hammarby. Men jag blev också överraskad av att Umeå kunde vinna med 2–1 hemma mot Brommapojkarna.

Jag har inte sett någon av matcherna, och välkomnar rapporter från er som har sett dem.

I övrigt i dag noteras att Norrköping fått stryk av Vålerenga med 6–1. Det är andra gången den här vintern som norskorna vinner med klara siffror mot en damallsvensk klubb från Östergötland.

Gårdagens nyhet var att Elin Rubensson fått Häckens tillåtelse att besöka en utländsk klubb. Det brukar ju innebära att en övergång presenteras inom någon dag. Det har hänt att allt faller under sådana där klubbbesök, men det är väldigt sällan. Så vi får nog räkna med att Rubensson är förlorad för damallsvenskan.

Det blir intressant att se vad Häcken kan få för henne. I går presenterades Barbra Banda som nyförvärv av Orlando Pride. Klubben beskrev det som en av de största investeringarna i NWSL:s historia. Enligt engelska tidningen The Guardian är övergångssumman 740 000 dollar, vilket innebär 7,6 miljoner kronor. Det innebär också att det är tidernas näst högsta övergångssumma inom damfotbollen.

Den högsta övergångssumman hittills noterades nyligen när Bandas landslagskompis Rachael Kundananji gick för 8,1 miljoner från Madrid CFF till amerikanska Bay FC. Så klubbarna i NWSL håller på att driva upp damfotbollens transfersummor. Gissningsvis får vi den första åttasiffriga övergångssumman under det här året.

Även om Rubensson är 30 år bör ju Häcken kunna få en rätt bra summa för Rubensson. Som ni säkert vet ligger Häckens damallsvenska lag i en egen förening. Det gör att det är lättare att se hur mycket man satsar på damerna än vad det exempelvis är hos Stockholmsklubbarna. I veckan blev BK Häckens FF:s årsredovisning för 2023 officiell.

GP gjorde en bra genomlysning av ekonomin. Där noterades att damlagets totala intäkter blev 34,7 miljoner kronor, vilket var 4,8 miljoner mer än 2022. Dock noteras att man bara sålde spelare för 600 000 kronor, medan man köpte för 3,4 miljoner.

Personalkostnaderna var hela 19,8 miljoner kronor. Och totalt gjorde Häcken en vinst på 400 000 kronor. Det är ju tyvärr inte speciellt imponerande under ett år där man gjort succé i Champions League.

Även om det är nya tider är det alltså inte tider där damfotbollsklubbar gör några större pengar ens under kanonsäsonger. Vi får se när de tiderna kommer.

Innan jag sätter punkt tänkte jag gå igenom hur Sverige tar sig till EM. Nu har jag läst igenom reglerna lite mer noggrant än tidigare.

Jag såg att bloggarkollega Rainer tyckte att Sverige fick en drömlottning eftersom det blir roliga matcher i gruppen, och skulle man komma trea får man lätta matcher i playoff. Rainer kan få rätt. Men det är inte helt säkert.

Först så vore det dåligt för Sveriges placering på världsrankingen om landslaget åker på en massa förluster i kvalet. För att få bästa förutsättningar inför framtida lottningar i VM och EM-slutspel hade det varit önskvärt med så många segrar som möjligt i kvalet – och med säkrad EM-plats redan i juli. Då hade man ju kunnat spela de här roliga publikmatcherna som träningsmatcher i höst. Det hade även underlättat arbetet med att lotsa in nya spelare i laget.

I grund och botten är jag väl också rätt säker på att Sverige tar sig till EM på ett sätt eller ett annat. Men skulle det bli playoff är det inte säkert att det bara blir lätta matcher. Så här funkar det. Som ni säkert vet så skall 16 lag göra upp i EM-slutspelet i Schweiz nästa år. Värdnationen är förstås redan kvalificerad. Ytterligare åtta platser går till de lag som kommer etta och tvåa i kvalets A-division.

De sista sju platserna fördelas via ett playoff som avgörs i två omgångar. I den första omgången kommer de åtta lagen som slutat trea och fyra i A-divisionens grupper att möta lag från C-divisionen. Det är som Rainer säger ”lätta matcher”. De högsta rankade lagen i C-divisionen är Slovenien, Grekland och Belarus. Det är lag som Sverige slår i sömnen. Det vore över huvud taget en jätteskräll om inte alla åtta lag från A-divisionen gick vidare från den omgången.

Men i playoffets andra runda lär det finnas nitlotter i tombolan. Där är de sju bästa lagen från A-divisionen seedade, alltså lag 9–15. Bland de oseedade finns den sämsta gruppfyran i A-divisionen och de bästa lagen från B-divisionen. Där skulle man alltså kunna lottas mot lag som Portugal eller Irland, vilket skulle kunna vara rätt otäcka matcher.

Natten mot torsdag satte jag klockan på 04.15 för att kolla in Kanada mot USA i semifinal av Concacaf Gold Cup. Det var en match jag hade sett fram emot. Men oj vad besviken jag blev.

Arrangören gav nämligen inte spelarna någon rimlig chans att spela fotboll. Planen var en enda stor vattenpöl, och spelet blev närmast parodiskt.

Jag satt bara och väntade på att matchen skulle brytas. Men så blev det inte. Efter ungefär en kvart tappade jag intresset för eländet – det kändes mer meningsfullt med sömn än att kolla på tjongboll med plask.

Under tiden jag scrollade igenom sociala medier för att se hur folk såg på den deprimerande fotbollsparodin som utspelade sig i San Diego så gjorde Vanessa Giles en jättetavla. Hon försökte slå en bakåtpass till egen målvakt, något som är vansinnigt när man spelar i ett träsk. Bollen stannade förstås, och Jaedyn Shaw kunde göra 1–0 för USA.

Den 19-åriga målskytten är för övrigt ett superintressant framtidsnamn. Vi lär få hör väldigt mycket mer av Jaedyn Shaw i framtiden. Hon spelar till vardags forward tillsammans med Sofia Jakobsson och Alex Morgan i San Diego Wave. Shaw gjorde sin fjärde start i USA:s A-landslag – och hon har blivit målskytt i alla fyra matcherna. Det har ingen annan spelare tidigare lyckats med.

Kul med nya rekord. I och med Shaws mål blev det väldigt svårt för domaren att ta det enda rätta beslutet – att bryta matchen. Där och då valde jag alltså sömn framför fotbollsparodi. Men de som satt kvar och tittade fick se Jordyn Huitema nicka in ett kvitteringsmål i matchens slutskede. Därmed blev det tjongboll med plask i 120 minuter.

Spel under sådana förutsättningar är farligt, för det utgör ett rejält hållfasthetsprov på ljumskar och lårmuskler. Som tur är har jag inte hört något om några skador. Men det var förstås inte bra för de som spelade alla de 120 minuterna.

Förlängningen blev för övrigt riktigt dramatisk. Sophia Smith återgav USA återigen i förlängningens nionde minut. Hon blev helt fri efter att Rose Lavelle nickskarvat en hög tjongboll.

Den stora dramatiken utbröt i tilläggstidens slutsekunder. Nickstarka Vanessa Gilles var uppflyttad som forward, och hon kom precis före den amerikanska målvakten Alyssa Naeher på ett långt inlägg. Nicken gick utanför, och domaren gjorde som domare ofta gör i sådana här lägen – hon blåste frispark till målvakten för kolissionen med Gilles.

Som tur var används VAR i Concacaf Gold Cup. Efter en lång väntan ropades domaren ut till tv-skärmen, där hon kunde se att det var Gilles som blev överfallen, och inte tvärtom. Nästan sex minuter efter att straffsituationen kunde Adriana Leon kvittera från straffpunkten.

Det blev straffläggning. Där tog Naeher gruvlig revansch på den misstajmade utrusningen. Den amerikanska målvakten räddade tre kanadensiska straffar – och satte dessutom en själv. Snacka om att vara straffhjälte. Lika lyckad var ju som tur var inte Naeher senast USA var inblandat i en stor straffläggning. Vi minns väl alla Lina Hurtig:s segermål i VM:s åttondelsfinal?

I VM slog ju för övrigt Sverige väldigt bra straffar. Det kan man inte säga att Kanada gjorde i natt. Jag tyckte att det var tydligt var Naeher ville att bollarna skulle komma. Tre av Kanadas fyra straffar slogs just där, och den amerikanska målvakten behövde knappt anstränga sig för att ta de bollarna.

I och med den udda segern spelar USA final mot Brasilien 01.15 natten mot måndag. Brasilien vann sin semifinal med klara 3–0 mot Mexiko.

I slutet av det internationella fönster som numera är stängt säkrade Japan, Australien och Tyskland varsin plats i sommarens OS-turnering. Och Spanien vann den första Nations Leagueturneringen.

Så till en lite kul grej. I kvartsfinalen mellan Sverige och Australien vid VM 2011 gjorde The Matildas högerback Ellyse Perry ett drömmål. Det räckte dock inte, utan Sverige vann och gick vidare till semifinal. Strax efter VM valde Perry bort fotbollen och satsade på cricket, där hon numera är uppe på tolfte plats bland världens bästa slagmän genom tiderna. Häromdagen drog hon till med den här fullträffen:

Perry är ju sällsynt som en idrottare som nått världsnivå i fler än en sport. En annan dubbeljobbare är Kristianstads jättetalang Filippa Andersson Widén. Redan som 14-åring tränar hon med KDFF:s A-trupp.

Och när jag googlade hennes namn hittade jag en artikel om att hon vann USM i beachvolley i somras – trots att hon hade ena handen i gips. Det låter som att Andersson Widén är något utöver det vanliga. Kanske att vi får se henne på den stora inhemska fotbollsscenen redan till helgen. För då drar ju den inhemska tävlingssäsongen igång med svenska cupens gruppspel.

I mardrömmen ställdes Sverige mot Spanien, England och Irland i EM-kvalet. När vi öppnade ögonen visade det sig att mardrömmen nästan blev verklighet. Det stod Frankrike, England och Irland på lotterna. En riktigt dålig lottning.

Lotterna drogs av Nadine Kessler och Gaelle Thalmann. Det var rent ut sagt en skitdålig lottning. Både för svensk del – och ur ett tv-perspektiv. Man fick inte någon löpande överblick över grupperna, utan var själv tvungen att hålla ordning på vilka lag som hade hamnat i vilken grupp. Man visade bara hur grupperna såg ut när lottningen var klar.

På högsta nivån blev grupperna så här:

A1: Nederländerna, Italien, Norge och Finland.
A2: Spanien, Danmark, Belgien och Tjeckien.
A3: Frankrike, England, Sverige och Irland.
A4: Tyskland, Österrike, Island och Polen.

Det var alltså en riktigt usel lottning för svensk del. England var lottningens stora nitlott, och dem fick vi alltså. Irland hade vi svårt mot i VM-kvalet, så dem ville vi inte ha. Men just England och Irland väntar i det kval som drar igång om mindre än en månad. Till det får vi världstrean Frankrike, som förstås är en jättesvår motståndare. Dock har vi gjort bra resultat mot dem på senare år.

Men efter höstens resultat är Sverige inte favorit att ta en direktplats till EM-slutspelet – trots att vårt landslag är rankat som femma i världen. Det favoritskapet vilar på världstrean Frankrike och fyran England.

På många sätt är det för övrigt förlusten mot Schweiz den 1 december som ställer till det för svensk del. Den matchen gjorde att Sverige föll till tredje lottningspotten, och därmed kunde få både England och Frankrike i kvalet.

Klockan 13.00 under tisdagen lottas kvalet till EM-slutspelet i Schweiz 2025. Och det kan bli en riktig supergrupp med alla tre medaljörerna från fjolårets VM-slutspel. Spanien, England och Sverige kan alltså lottas in i samma grupp.

Fram tills ganska nyligen hade jag missat att Uefa från grunden har gjort om upplägget för EM-kvalet. Numera är det helt format efter resultaten i Nations League. Det tycker jag faktiskt är väldigt tveksamt på rätt många sätt.

En bra sak är att man delar in lagen efter kvalitet, så att det blir fler jämna och spännande matcher. Sämre är alltså att seedningsgrupperna helt bygger på resultat från Nations League.

Precis som i Nations League har EM-kvalet en A-liga med 16 lag, som delas in i fyra grupper. I A-ligan spelar lagen om åtta direktplatser i slutspelet i Schweiz. Ettorna och tvåorna från de olika grupperna kvalar alltså in. Övriga lag i A-ligan får en andra chans i ett playoffupplägg i två omgångar. Kollar man hur de europeiska lagen placerar sig på världsrankingen ser de 16 högst rankade lagen ut så här:

1) Spanien
3) Frankrike
4) England
5) Sverige
———
6) Tyskland
7) Nederländerna
13) Danmark
14) Italien
———
15) Island
16) Norge
17) Österrike
18) Belgien
———-
21) Portugal
22) Schweiz
24) Irland
25) Skottland

Jag har delat in lagen här ovan fyra och fyra. Det är nämligen så många lag som finns i de olika seedningspotterna inför EM-kvalet. Men de bygger alltså inte på ranking, utan på placeringar i höstens Nations League. Det gör att de tre medaljörerna från fjolårets VM-slutspel hamnar i olika potter. Vilket i sin tur innebär att tre av Europas fyra bästa lag kan lottas mot varandra.

En annan olycklig grej är ju att det på förhand var omöjligt för Europas 16 högst rankade lag att även hamna i A-ligan i EM-kvalet. De 16 bästa lottades ju in i Nations Leagues högsta division i höstas, och det var på förhand redan klart att fyra av dem skulle missa högsta nivån i EM-kvalet. det tycker jag bygger på ett direkt feltänk.

Så här ser seedningen i A-ligan ut inför tisdagens EM-kvallottning:

Seedningspott 1:
* Spanien, Frankrike, Tyskland och Nederländerna

Seedningspott 2:
* England, Danmark, Italien och Österrike

Seedningspott 3:
* Island, Belgien, Sverige och Norge

Seedningspott 4:
* Irland, Finland, Polen och Tjeckien

Sverige har alltså fått lida för höstens svaga insats i Nations League. I tisdagens lottning är England den riktigt stora nitlotten för svensk del. Den lilla nitlotten är Spanien, även om vi kommer att få tufft motstånd från pott 1 oavsett vilka vi får. Personligen ser jag Spanien, England och Irland som sämsta möjliga lottning för svensk del.

Klart är att drömlottningen innehåller Österrike. I pott 1 känner jag att Nederländerna just nu är sämst. Men det är ändå inte självklart att välja dem. Sverige har haft det jobbigt mot de orangeklädda på senare år, medan vi gjort väldigt bra matcher mot Tyskland och Frankrike. I pott 4 borde Finland passa oss bra. Men det bör bli sex poäng även mot Polen och Tjeckien.

De senaste dagarna har jag hunnit kika på rätt många matcher från olika delar av världen. Och det har varit en och annan match med oväntad utgång. Den mest oväntade var den jag såg stora delar av natten mot måndag.

Då vann nämligen Mexiko med 2–0 borta mot USA. Mexikanskorna hade hade inte vunnit mot amerikanskorna sedan 2010. Och någon gång ibland står alla stjärnor rätt för ett lag.

Men det intressanta med nattens match var att Mexiko inte hade tur. Det var inte en sådan där match som den Sverige vann mot USA i VM, där USA radade upp 100-procentiga målchanser. Det här var en match som Mexiko kontrollerade. Oroande för USA var att man mönstrade ett på pappret rutinerat och namnkunnigt lag. Ändå kom man nästan ingenstans.

Visst kan USA har en lite vassare backlinje. Passningsskickliga Naomi Girma saknades enormt. Veteranen Becky Sauerbrunn hade ingen bra dag, utan gjorde misstag som kostade ett baklängesmål och ett ribbskott. Och faktum är att jag faktiskt tycker att Mexiko utöver målen hade de två vassaste målchanserna i nämnda ribbskott och ett distansskott med retur där Alyssa Naeher gjorde en fin dubbelräddning.

Och Mexiko vann avsluten med 14–9, förväntade mål med 0,7–0,35 och hörnorna med förbluffande 9–1. USA hade jätteproblem med passningsspelet. Mexiko pressade USA till misstag mest hela tiden.

Personligen har jag väntat på att Mexiko skall få sitt genombrott på seniornivå. Man har varit i kvartsfinal i två av de tre senaste U20-världsmästerskapen, och jag har tyckt att man ofta haft fler och intressantare talanger än USA. Men trots alla talanger, och trots att man numera har en rätt spännande liga, har det inte slagit för landslaget. Inte förrän nu. Var nattens meriterande seger möjligen början på en ny era?

Höjdpunkter från matchen finns här.

Nämnda match ingår i Concacaf Gold cup. Det är en turnering där matcherna visas på Concacafs Youtubesida. Jag såg även en halvlek av Kanada–Paraguay under helgen. Det var en match där Kanada hade fin kontroll. Aston Villas Adriana Leon gjorde tre mål. Men jag tyckte ändå att Olivia Smith var matchens mest intressanta spelare. Den 19-åriga forwarden hade härligt distinkta avslut, hon känns som en framtida stjärna.

Under helgen såg jag även delar av den asiatiska OS-kvalmatchen mellan Nordkorea och Japan. Det slutade 0–0, och man såg inget av det spännande anfallsspel som japanskorna hade i VM. Nordkorea skapade inte mycket heller. Men kändes ändå närmare ett mål. Onsdagens retur känns vidöppen. Den har avspark 10.30 och går att se här:

I morgon spelar ju även Sverige hemmaretur mot Bosnien. En match som så klart är en ren transportsträcka efter 5–0-segern på bortaplan. Men det blir ändå intressant att se om vårt landslag kan hålla uppe samma skärpa och effektivitet även på Tele2 Arena.

I morgon avgörs det även vilket av Tyskland och Nederländerna som går till OS. Den matchen tycks inte sändas på svensk tv. Däremot visar Viaplay Nations Leaguefinalen mellan Spanien och Frankrike klockan 19.00. En halvtimma tidigare har är det avspark mellan Sverige–Bosnien på SVT2.

Sveriges match är den enda som återstår i Nations League-kvalet. I dag har Island, Norge, Belgien, Ukraina, Slovakien och Nordirland säkrat sina platser i A- respektive B-divisionerna. Alla lag som kvalade för att hålla sig kvar, gjorde också det. Inga uppflyttningar alltså. De enda lag från högre division som levde riktigt farligt var Island. Man kryssade borta mot Serbien, och kom i underläge redan i sjätte minuten i dagens hemmamatch.

Kvitteringen dröjde till minut 75, då tidigare Kristianstadsspelaren Sveindis Jonsdottir slog till. Och elva minuter senare sköt Växjös nyförvärv Bryndis Nielsdottir kvar Island i A-divisionen.

Slutligen vet vi nu att Nigeria och Sydafrika möts i den ena finalen i Afrikas OS-kval. De båda lagen imponerade ju, och gick vidare till åttondelsfinal i fjolårets VM. Men bara ett av dem kan spela i OS.

Australiens Matildas har just tagit ett stort steg mot OS genom 3–0-seger borta mot Uzbekistan. Matchen gick att se på asiatiska fotbollsförbundets youtube-kanal. De visar även Nordkorea–Japan, som har avspark 14.00. Du ser den på den här länken.

The Matildas gjorde på många sätt en riktigt usel match på Milliy Stadium i Taskjent. Trots gigantiskt övertag i bollinnehav lyckades man få till väldigt få avslut mot mål. Skott och nickar ven över och utanför hemmalagets mål. Men den uzbekiska målvakten ställdes sällan på prov.

Det är förstås svårt att jämföra utifrån tv-bilder. Men jag känner mig ändå ganska säker på att Uzbekistan är ett väldigt mycket sämre lag än det Bosnien-Hercegovina som Sverige mötte i går. Och i jämförelse gjorde vårt svenska landslag en mycket starkare insats, med full koncentration i princip hela vägen från start till mål.

Australien däremot uppträdde stundtals väldigt slarvigt. Före paus hade man faktiskt bara ett avslut mot mål. Det blev inte mycket bättre i början av den andra halvleken. Men på slutet skärpte man sig så mycket att det ändå blev en ganska klar seger.

Det var 35-åriga Michelle Heyman som fick fart på Matildas genom att nicka in ledningsmålet på en hörna i 74:e minuten. Tio minuter senare pricksköt Mary Fowler in 2–0-målet. Och strax därefter kunde Caitlin Foord lugnt nicka in 3–0 från nära håll.

Förbundskapten Tony Gustavsson gav speltid till fyra spelare som tillhörde damallsvenska klubbar förra året. Kyra Cooney-Cross och Katrina Gorry startade på centralt mittfält, Häckens Aivi Luik kom in som mittback i 82:a och Charli Grant som högerback i 90:e.

Matchvinnaren Michelle Heyman har hela tiden stått utanför Gustavssons landslag. Inför uttagningen den här OS-kvalsamlingen hade hon inte gjort någon landskamp sedan november 2018. Men när superstjärnan Sam Kerr drog korsbandet i början av januari öppnades dörren för veteranen.

Mellan Australien och OS står nu bara en hemmaretur. Men utifrån vad jag såg i dag handlar det bara om en formalitet. The Matildas kommer att vara att av tolv lag i den olympiska damfotbollsturneringen. Men de kommer alltså att få klara sig utan sin lagkapten och nyckelspelare.

Det är ju förstås ett blytungt tapp, även om ju Kerr även var skadad under större delen av fjolårets VM-turnering. Där visade Gustavssons lag att de kan prestera även utan Kerr. Men det var på hemmaplan. Det blir svårare att göra stordåd utan Kerr i Frankrike.

Spanien blev sjunde landet att säkra sin OS-plats. De tog Europas andra efter värdnationen. Vilka som tar Europas tredje plats i sommarens spel i Paris är däremot fortsatt oklart. På onsdag gör Nederländerna och Tyskland upp om den platsen. Samma dag spelar Spanien final i Nations League mot Frankrike.

I kväll körde världsmästarna fullständigt över Nederländerna hemma i Sevilla. Jag minns ländernas VM-möte i somras. Då vann Spanien rättvist, men verkligen inte utan besvär. Det krävdes förlängning, och lite medstuds.

I kväll var det klasskillnad. Det var 2–0 i paus, men det var i underkant. Salma Paralluelo hade haft tre superchanser utan att lyckas göra mål. Nederländerna höll 0–0 i 40 minuter. Så långt kände man ändå att de skulle kunna göra något med det djupledshot som Lineth Beerensteyn och Esmee Brugts utgör.

Men när först Jenni Hermoso gjorde 1–0 i 41:a och sedan Aitana Bonmati utökade till 2–0 i 45:e kändes det i princip avgjort. Och efter paus backade Spanien några meter, och hade full kontroll på matchen, Den andra halvleken var rätt avslagen. Men Ona Battle kunde trycka in det 3–0-mål som var spiken i kistan.

Jag räknade till totalt 9–2 (6–1) i klara målchanser i spansk favör. Det är ju förkrossande siffror. Och trots att stjärnspelare som Mapi Leon och Patri Guijarro fortsatt bojkottar landslaget är Spanien nu ganska ohotad världsetta. Det känns helt klart som att det är laget att slå i OS.

Apropå Spanien har Magdalena Eriksson i dag börjat skriva krönikor åt engelska tidningen The Guardian. Den första krönikan handlar just om Spanien, och det spel som gör dem så bra. Det är en högst läsvärd text. Där hyllar hon bland annat Aitana Bonmati och Alexia Putellas för deras rörelsemönster, konstaterar att Salma Paralluelo har gjort laget en klass bättre, och beskriver hur det spanska spelet bygger på diagonala passningar från sexan till åttorna, som sedan vänder spelet.

I den andra semifinalen i Nations League vann Frankrike med 2–1 hemma mot Tyskland. Jag hade på den matchen på en mindre skärm, och upplevde det som en rätt jämn match, där Frankrike gjorde som Spanien – två mål mellan 41:a minuten och halvtidsvilan. Målskyttar var Kadidiatou Diani och Sakina Karchaoui (straff).

Tyskland reducerade på slutet genom Giulia Gwinn på en rätt tveksamt dömd VAR-straff. Bilderna vevades fram och tillbaka, och det krävdes en väldigt lång diskussion för domarna att komma fram till att det skulle vara straff.

Tyskorna låg på, och hade en hyfsad chans i matchens allra sista sekunder. Men Frankrike höll alltså undan och får spela final mot Spanien. Det blir intressant att se om fransyskorna kan göra något mot de urstarka spanjorskorna.

Går vi ett steg ner i Nations League till I de olika kvalmatcherna noteras att det är rimligt med tre divisioner och att det är stor klasskillnad mellan lagen på de olika nivåerna. I dag spelade de från högre division på bortaplan, och de sju kvalmötena innebar sex bortasegrar och ett kryss. Det var bara Island som misslyckades med att vinna på bortaplan. Man fick dock med sig 1–1 från Serbien, och har fortsatt en bra chans att hålla sig kvar i A-divisionen.

Slutligen till Afrika, där det afrikanska OS-kvalet är framme i näst sista omgången. Där blev det i dag följande resultat i första matchen av två:

Tanzania–Sydafrika 0–3
Tunisien–Marocko 1–2
Ghana–Zambia 0–1
Kamerun–Nigeria 0–0

Tidigare i veckan blev Nya Zeeland sjätte lag att boka sin plats i sommarens OS-turnering. Football Ferns vann som väntat Oceaniens OS-kval hur enkelt som helst. I semifinalen besegrades Fiji med 7–1 och i finalen vann svenska Ali Riley och de andra nyzeeländska spelarna med hela 11–1 mot Salomonöarna.

Därmed har nu Frankrike, USA, Brasilien, Colombia, Kanada och Nya Zeeland säkrat sina platser. I kväll kommer minst ett lag till att säkra sin OS-plats, för 21.00 är det ju avspark i semifinalerna i Europas Nations League. Viaplay sänder både Spanien–Nederländerna och Frankrike–Tyskland.

Personligen kommer jag i alla fall inledningsvis ha mitt fokus på matchen i Sevilla. Den är ju mest avgörande. Förloraren där kan ju nämligen vara borta ur OS-diskussionen i kväll. Det är den om Tyskland vinner i Lyon. Då är det europeiska OS-kvalet slut. Men om det istället blir fransk seger blir det en kvalomgång till.

I Asien är också OS-kvalet framme vid finalomgången. Två platser skall fördelas i dubbelmöten mellan Uzbekistan och Australien samt Japan och Nordkorea. Första matcherna spelas under lördagen.

Sverige gjorde en riktigt stark match på uselt underlag i bosniska Zenica. Landslaget vann med solklara 5–0, och har förstås redan i praktiken säkrat platsen i Nations Leagues A-grupp.

Målen i den andra halvleken gjordes av Filippa Angeldahl samt inhopparna Pauline Hammarlund och Anna Anvegård. Det var två spelmål, och så ytterligare ett från högerhörna. Två mål på högerhörnor visar att landslagets bästa vapen 2023 fortsatt fungerar.

Under första halvan av den andra halvleken var det rätt händelsefattigt. Sedan exploderade Sverige och radade upp målchanser. Totalt räknade jag till 13–2 i klara målchanser. Just 13–2 var dessutom slutstatistiken i avslut mot mål. 5–0 och 13–2 är riktigt bra siffror på så dåligt underlag.

På onsdag är det retur på Tele2 Arena i Stockholm. Då blir det betydligt bättre förutsättningar för att sätta ett bra passningsspel. Vi får se hur det påverkar det svenska laget. Nu sitter Saga Fredriksson i Aftonbladets studio och pratar respekt för motståndet. Hon inte vill säga att dubbelmötet är avgjort. Men det gör jag. Det finns inte en möjlighet att Sverige tappar 5–0 på hemmaplan.

Jag roade mig lite med att studera det bosniska landslaget lite närmare. Det är ett landslag som har tagit riktigt stora kliv det senaste halvåret. Man var helt utan segrar under hösten 2022 och våren 2023. Sedan kom en ny generation och lyfte laget. Det ledde till att man gjorde ett mycket starkt Nations League, och var inte långt ifrån att gå rakt upp i A-gruppen. Det blev dubbla segrar mot Belarus och framför allt fyra fina poäng mot gruppsegraren Tjeckien.

Det bosniska laget är alltså på frammarsch. Men man såg i dag att man fortsatt har en ganska lång bit att vandra innan man är redo att skaka Europas allra bästa lag. På så sätt mår nog Bosnien bra av att vara kvar i B-gruppen.

Även om de kanske ritade ner sitt lag på annat sätt skulle jag säga att Bosnien spelade ett 5–4–1 med 19-åriga Interspelaren Maja Jelcic ensam på topp. Kollar vi åldrarna såg startelvan ut så här: 25–26, 18, 19, 28, 26–21, 31, 32, 26–19. Dessutom bytte man in en 18- och två 20-åringar. Det finns alltså väldigt mycket framtid i laget.

Stjärnan är dock rutinerad. 31-åriga Milena Nikulic har gjort 42 mål i Frauen-Bundesliga för SC Sand och Bayer Leverkusen. Nu spelar hon för schweiziska Basel.

Man har tre stora talanger i Italien. Utöver Jelcic spelar även 19-åriga Marija Milinkovic i Inter och 18-åriga Gloria Sliskovic har Juventus som klubbadress.

Det finns även lite svenskkopplingar i Bosniens lag. 20-åriga inhopparen Elma Smajic är ju svensk. Hon kommer från Vetlanda, och har redan spelat i damallsvenskan för Växjö DFF och IFK Kalmar. Nu fick hon debutera i det bosniska A-landslaget mot sitt hemland. Och rutinerade backen Melisa Hasanbegovic spelade 18 matcher i damallsvenskan för Kvarnsveden under 2017.

Sverige leder med 2–0 i paus borta mot Bosnien-Hercegovina. Jag har räknat till 6–0 i klara målchanser, vilket innebär att resultatet helt är i sin ordning.

Det kan vara så att Sverige haft ytterligare någon målchans. Tv-bilden var borta ett par minuter, och när den kom tillbaka såg det ut som att det kan ha varit en målchans.

Förutsättningarna för matchen är rätt usla. Träningsplanen i Zenica är studsig och svårspelad, vilket påverkar passningskvaliteten. På så sätt är det bra av Sverige att komma till så många bra målchanser.

Båda målen har nickats in av Madelen Janogy. Det andra kom på Sveriges allra vassaste vapen – Jonna Andersson:shögerhörnor. Det första var riktigt snyggt. Stina Blackstenius slog ett långt inlägg som Johanna Rytting Kaneryd nickade tillbaka in mot målet. Där dök Janogy upp, och kunde lätt nicka bollen i tom kasse.

Jag tycker att Sverige totalt sett har gjort en bra halvlek. Skall jag hitta något att kritisera så borde ju Stina Blackstenius också ha vari målskytt. Hon har haft tre av de klara målchanserna, och som jag ser det måste hon egentligen ha gjort minst ett mål. Nu räddas hon av Janogy.

På förhand var Rosa Kafaji det stora samtalsämnet. Hon har så här långt gjort 45 bra minuter. Hon stod för en fantastisk frispelning av Blackstenius och har själv haft ett rungande ribbskott.

Vi är bara minuter ifrån avspark i Sveriges första playoffmöte med Bosnien. Matchen ser man på Aftonbladet.

Sedan senast har även Amanda Ilestedt kastat in handduken. Ännu så länge är hon inte ersatt i truppen, men Emma Östlund skall ansluta till hemmamötet.

Dagens svenska startelva presenterades för en stund sedan. Glädjande nog innehåller den Rosa Kafaji, en spelare jag väntat länge på att få se i en svensk startelva. I övrigt noteras att Jennifer Falk får chansen i målet, att Hanna Lundkvist är högerback, Julia Zigiotti Olme spelar som sexa och att Madelen Janogy får chansen på vänsterkanten.

Så här ser elvan ut i sin helhet: Falk – Lundkvist, Nathalie Björn, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Zigiotti Olme, Janogy – Kafaji – Stina Blackstenius.

Efter helgen väntar ett på många sätt väldigt viktigt landslagsfönster. För svensk del väntar kvalmatcher mot Bosnien för att hänga kvar i Nations Leagues A-grupp. Internationellt sett lär Sveriges kval inte få några större rubriker.

För det spelas större matcher på andra håll i världen. Oceaniens OS-kval är redan i gång. Och under fönstret avgörs även OS-kvalen i Asien och Europa. Dessutom spelas nordamerikanska mästerskapen, Concacaf Gold cup.

För svensk del släppte Peter Gerhardsson sin trupp tidigare i veckan. Här tänkte jag spontant att det skulle ha varit kul att jämföra den 25 spelare starka truppen med hur det såg ut förra året. Men tyvärr kände jag inte att tiden fanns att sätta sig och räkna ihop själv. För man måste ju räkna själv.

Det var ju för några år sedan som förbundet slutade att tycka att deras landslag och landslagsspelare är tillräckligt intressanta för att ha någon sammanställning av antal landskamper år för år.

Det är ju egentligen fullständigt absurt, men på förbundets hemsida kan man ganska lätt se hur många matcher spelarna i en division 5-klubb gjorde under föregående år. Men det går inte att se vilka som var med i landslaget, eller hur många matcher och minuter de spelade.

En jämförelse som ändå är lätt att göra är den med fjolårets VM-trupp. Det var 23 spelare som åkte till andra sidan jordklotet och grävde brons. Av de 23 saknas nu åtta spelare i playofftruppen – Sofia Jakobsson, Rebecka Blomqvist, Fridolina Rolfö, Magdalena Eriksson, Carolin Seger, Lina Hurtig, Stina Lennartsson och Anna Sandberg. I de allra flesta fallen är det skador som gör att spelarna saknas.

Den färska landslagstruppen innehåller alltså 25 spelare. Det innebär att det alltså finns plats för tio spelare som inte var med i VM. Det är samma målvakter, men bland backarna noteras fyra nya namn i form av Josefine Rybrink, Amanda Nildén, Emma Kullberg och Hanna Lundkvist.

Lundkvist var ju egentligen med i VM-truppen, men åkte ju på en skada och tvingades åka hem. I övrigt bland backarna måste man ju lyfta Emma Kullbergs högst oväntade målexplosion i FA-cupen förra helgen. Hon hade inte gjort mål sedan juli 2021 – då slog hon från ingenstans till med tre mål på åtta minuter. Ett äkta hattrick.

Hon gjorde det dessutom från ett läge där matchen mot Wolverhampton stod 1–1. Se målen i det här klippet:

På mittfält och i anfall tillkommer Julia Zigiotti Olme, Rosa Kafaji, Matilda Vinberg, Monica Jusu Bah, Pauline Hammarlund och Anna Anvegård. Av de tio spelare som inte var med i VM kommer fyra från Häcken, vilket är logiskt med tanke på deras starka vinter. Tre är födda 2003, vilket är bra för framtiden.

Matcherna mot Bosnien skall ju Sverige bara vinna. Så det skall inte behöva vara någon sportslig spänning. Men lite intressant blir det ju att se hur Gerhardsson matchar laget.

Appropå Häcken noterade jag att klubbens färöiska supertalang Johanna Fossdalsa Sørensen var uttagen i Danmarks landslagstrupp till ett läger i Marbella och en träningslandskamp mot Österrike.

Efter Champions Leaguematchen mot Chelsea i december frågade jag 18-åringen om vilket land hon tänkte spela landslagsfotboll för i framtiden. Då sa hon att hon inte hade bestämt sig. Det här är i och för sig ingen tävlingsmatch, men uttagningen innebär väl att hon lutar mot att välja Danmark före Färöarna.

Med det lämnar jag landslagsfotbollen för att precis som i förra inlägget rada upp mer eller mindre intressanta resultat. Det har nämligen spelats några träningsmatcher med svenska elitlag i veckan. Här nedan finns en genomgång.

Det handlar om matcher jag inte har sett. Så precis som i förra inlägget välkomnar jag om ni som har sett någon av matcherna bidrar med spaningar om heta spelare, eller andra intressanta saker.

Hammarby IF–Linköping FC 4–0
Andra raka feta käftsmällen för LFC. Jag trodde att tappet av japanska stjärnduon Momiki och Takarada skulle bli kännbart. Men vi är ju ännu tidigt på försäsongen, och har jag fattat rätt kom målen efter att det vilda bytandet dragit igång. Men självklart ändå ett tungt resultat för LFC – och en skön seger för mästarna.

Växjö DFF–Vittsjö GIK 5–0
Växjö imponerar under tidig försäsong. Vittsjö hade knappast räkna med att åka på en sådan här jätteförlust i sin första träningsmatch. Men positivt ändå för skåningarna att det tycks ha varit ganska jämnt före paus, innan det vilda bytandet kom igång.

IK Uppsala Fotboll–Gamla Upsala SK 0–2
Derbyna i elitettan mellan IK Uppsala och Gusk kommer att bli hyperintressanta. Gusk har ju siktet inställt på att inte bara bli bäst i stan, utan också mot damallsvenskan. Redan under fredagen fick vi en försmak. Gusk vann första ronden. Och släkten var värst när Andrea Thorison som ju kommer från grannen gav Gusk ledningen på frispark i den första halvleken.

IF BP–IFK Norrköping 3–1
Jag fick mothugg när jag häromdagen skrev att jag tycker att Norrköping har gjort ett intressant transferfönster. Och det kan nog ha varit så att jag tänkte fel, och att Peking har ett sämre lag i år än de hade i fjol. Den senaste veckans förluster mot Växjö och BP är ju inte lovande. För BP har ju däremot försäsongen börjat väldigt bra med tre raka segrar.

Kif Örebro–Örebro SK 3–0
Kif visade vilka som är bäst stan. Kul att det gick att få till den här typen av derby. Med rätt marknadsföring borde sådana här träningsmatcher kunna locka lite publik.

Kristianstads DFF–Eskilsminne IF 2–1
KDFF vädrade stora delar av bänken när man vann mot division 1-motstånd. Eskilsminne är dock intressant. Klubben har gjort en satsning för att behålla positionen som bäst i Helsingborg, och slåss om en plats i elitettan. Som tränare har man färgstarka Pierre Persson som ju vet hur man för upp lag i eliten, det har han ju gjort med Växjö och Bromölla.

På många sätt kan man bara dra begränsade slutsatser av resultat i tidiga träningsmatcher. Ofta testar tränarna rätt vilt, och man gör betydligt fler byten än man kommer att göra längre fram på säsongen.

Oftast tycker jag att laguppställningarna är intressantare än resultaten, för utifrån startelvor och byten kan man ana sig till vad för förändringar som är på gång. Intressant är även att få se vilka spelare som har tagit steg under vintern.

Här är ett gäng resultat från matcher jag inte har sett. Ni som har sett någon av dem får gärna bidraga med spaningar om heta spelare, eller andra intressanta saker.

Växjö DFF–IFK Norrköping 3–1
Det här var ett bra resultat för Smålands stolthet. Och ett lite förvånande, för jag tycker att Norrköping har gjort ett intressant transferfönster med flera fina värvningar. Växjö är däremot ett lag som jag har satt ett litet frågetecken för. Man tappade Evelyn Ijeh i somras, och nu under vintern man har värvat för mig okända spelare. Förra helgen vann man med 4–2 mot Jitex.

Kif Örebro–Djurgårdens IF 0–3
Kifs helt nya lag har inlett försäsongen med kryss mot Hammarby och uddamålsförlust mot Linköping. I dag blev det tremålsförlust mot Djurgården. En bra säsongsstart för stockholmarna.

Kristianstads DFF–Malmö FF 5–0 (2–0)
Ett resultat som indikerar att MFF fortsatt behöver genomgå ganska stora förändringar innan man är redo för att slåss på allra högsta nivån.

AIK–Åland United 3–0
Efter att ha förlorat stort mot BP förra helgen tog AIK en seger. Det är dock svårt att bedöma nivån på Åland United, även om laget kom trea i Finland i fjol.

BP–IK Uppsala Fotboll 5–0
BP har inlett säsongen starkt. Förra veckan vann man med 4–1 mot AIK och i dag blev det storseger mot ett Uppsala som ju har ett helt nytt lag. Noterbart att Klara Andrup och Frida Thörnqvist gjort varsitt hattrick i de här matcherna. Se alla dagens fem mål här.

Piteå–Sunnanå SK 2–0
Piteå inledde förra helgen genom att slå ett P16-lag. Nu blev det tvåmålsseger mot färska elitettanlaget Sunnanå. Två resultat som är svårbedömda. I dag var i alla fall gästerna väldigt nöjda med resultatet:

Trelleborgs FF–Jitex BK 2–3 (1–3)
Förlust mot Alingsås med 2–1 förra helgen. Förlust mot Jitex i dag. Trelleborg har inte fått någon kanonstart på klubbens första damallsvenska försäsong.

Linköping FC–Vålerenga 1–5
Det här var ett resultat som fick mig att haja till. Visst vann Vålerenga guld i Norge i fjol, men det var ändå oväntat stora siffror. Speciellt som LFC ser ut att ha startat med starkast möjliga lag.

Eskilstuna United–Örebro SK 1–4
Ett väldigt intressant resultat. Jag trodde nog att ÖSK riskerade att få det rätt svårt i elitettan. Men det här måste ju ge självförtroende.

Umeå IK–Sundsvalls DFF 11–0
Ojojoj. Nog för att Sundsvall har tappat ganska många spelare, men ändå. Det här var väldigt oroväckande för Sundsvall. Och lovande för UIK.

GUSK–Gefle IF 2–0
Gusk har storsatsat och siktar mot damallsvenskan. Det här var väl inget jätteimponerande resultat. Men Gusk har fått ihop en högintressant trupp, och bör kunna vara med i toppen när det drar ihop sig.

Det har blivit sparsamt med inlägg hittills det här året. Den tid jag har haft till bloggen har jag huvudsakligen lagt på att uppdatera de båda silly season-sidorna. Där har jag ju för övrigt haft föredömlig hjälp av er läsare. När uppdateringen har släpat efter har det ändå gått att hitta senaste nytt i kommentatorsfältet. Tack för det.

Och under årets inledande veckor är det ju framför allt på transfersidan som det här hänt en del. I mitt inlägg på nyårsafton tyckte jag att Häcken hade en klar ledning i det svenska transferfönster som fortfarande är öppet.

Även om Hammarby gjort någon bra värvning finns det ingen anledning att ändra uppfattning, som det ser ut nu är det Häcken som går in i årets damallsvenska som storfavorit.

Mest förstås beroende på hur otroligt bra man gjort det i Champions League. Inledningsvis hade ju Häcken all tur i världen. Jag tänker på att såväl Arsenal, Juventus som Bröndby åkte ut i första kvalomgången, vilket ledde till att Häcken blev seedat i playoff.

Men lite tur måste man ha. Och därifrån är det inte tur som kännetecknat Häckens Champions Leaguevinter. Tvärtom hamnade man i en riktigt tuff grupp. En grupp där jag spontant kände att man riskerade att kamma noll.

Men Häcken visade att man var redo för Champions League den här gången. Man klarade sig igenom den tuffa gruppen med bara en förlust. Det är otroligt imponerande.

Efter sista gruppomgången blev jag uppmanad att komma med en ingående analys om vad som gjort att Häcken lyckats så bra den här gången. Det blev en ganska grund analys om hur laget fick en bra start byggd på lysande försvarsspel och offensiv effektivitet. Och hur det fick lagets självförtroende att växa dag för dag.

Men den där fina starten kom ju förstås inte bara av en slump. För två säsonger sedan, när Häcken debuterade i Champions League, hade man en på pappret bättre trupp. Men laget gjorde ändå en otroligt blek figur, och var aldrig nära att utmana om kvartsfinalplatserna.

Då var min uppfattning att man gick in med fel självbild. Man inledde matcher mot internationella topplag med hög risktagning på egen planhalva – något som var en självmordstaktik. Man måste självklart både våga att hålla i bollen och ha ett eget anfallsspel. Men samtidigt är det ett måste att inse skillnaden på vilka passningar man kan slå i damallsvenskan mot Kif Örebro och Umeå, och vad som går mot Lyon och Bayern München.

Den här gången var Häcken inte alls lika naivt. Innan skador tunnade ut truppen körde man med tre mittbackar, vilket gjorde att det fanns bättre täckning när man ändå då och då tappade bollen centralt. Men känslan är att man också hade färre bolltapp.

Dessutom hade man flera spelare som var i toppform. En av dem var Jennifer Falk, som räddat många poäng till Häcken. En annan var veteranen Aivi Luik som har spelat på en nivå som jag inte trodde att hon hade. Placeringssäker och lugn med bollen. Falk och Luik är två huvudskäl till att Häcken haft en skön defensiv trygghet under hela gruppspelet.

Offensivt har man haft mycket fart. Men framför allt har man haft flera lirare som kunnat spela loss de här snabba spelarna. Jag tänker i första hand på Anna Anvegård och Rosa Kafaji som båda har gjort ett superstarkt gruppspel. Men även Johanna Fossdalsa Sörensen har kommit in och visat speluppfattning.

Med Anvegård och Kafaji har Häcken i princip haft två tior. Det är Kafaji som stått för flest poäng (3+1), men även om Anvegård bara haft ett assist går det inte att underskatta hennes betydelse för Häckens anfallsspel.

Och nu väntar alltså kvartsfinalspel. Där fanns det ingen drömlott, bara olika nivåer på mardrömmen. Utifrån det fick Häcken allra bästa lottning.

I kvartsfinalen väntar PSG, som är det formsvagaste av de fyra toppseedade lagen. Och skulle Häcken skrälla sig till semifinal väntar vinnaren av Lyon och Benfica. Det innebär att Barcelona och Chelsea är på andra halvan.

Det normala är ändå att PSG vinner mot Häcken. Parislaget är inne i säsong, och har betydligt större vana vid den här typen av matcher. Jag ger PSG 80–20 i det här dubbelmötet.

Inför gruppspelet var en stor fråga hur Sverige skulle stå sig på rankinglistan. Nu är det i praktiken klart att vi kommer att ligga på plats sju efter den här turneringen. Det är den placering vi har inför säsongen 2025/2026, det år då Champions League läggs om. Enligt det här normalt sett välunderrättade twitterkontot får de två högst rankade länderna två direktplatser i det nya formatet. Det innebär att ettan och tvåan nästa säsong i Frankrike och Tyskland eller Spanien går rakt in i gruppspelet:

För länderna på platserna tre till sex finns en direktplats in i gruppspelet till mästarlaget våren 2025. De länderna är Tyskland/Spanien, England, Italien och Portugal.

Sverige hamnar alltså närmast utanför de sex. Men det ser ut som att de svenska framgångarna i årets UWCL ändå gör att vi kommer att ha tre lag i turneringen säsongen 2025/2026. För i det nya upplägget har mästarlaget från det sjunderankade landet en plats i playoff, Dessutom får damallsvenska tvåan och trean gå in i UWCL i första kvalomgången.

Även länderna på platserna åtta till och med 13 får tre platser i det framtida Europaspelet. Men för de sex länderna gäller att trean går in i den nya turneringen.

Det ser ut som att den här förändringen kom perfekt för svensk del. För risken är att vi kommer att tappa några positioner till på rankingen de kommande åren. Men det lär dröja innan vi kan falla hela vägen ner till plats 14. Så vi lär årligen ha tre svenska lag i Europaspel under ganska många år framöver.

Därmed är det dags att återgå till vår svenska silly season. Där känns det som att de två största frågetecknen inför årets damallsvenska är Vittsjö och Kif Örebro. Det är väl ingen jätteskräll eftersom båda kämpade med ekonomin i fjol.

Värst är läget för Vittsjö. Dels har man ännu ingen tränare med rätt utbildning. Dels är min uppfattning att Vittsjö i nuläget inte har spelare nog för att klara en damallsvensk säsong. Truppen består nämligen bara av två målvakter och 16 utespelare – vilket ju är extremt.

Även om Vittsjö har flera bra spelare så går det knappast klara sig med en så tunn trupp om man inte har landets bästa talangutveckling. Men Vittsjö har ju inget underifrån. Så minst tre–fyra utespelare till behöver man nog värva. Och det finns ju fortfarande spelare att plocka in. På den damallsvenska silly seasonsidan finns det nu drygt 40 spelare som står som kontraktslösa.

Sedan Kif Örebro även tappat superviktiga Tove Enblom finns i princip inget kvar av fjolårets lag. Vid en koll på fördelningen av speltid i damallsvenskan i fjol visar det sig att det bara är en som är kvar av de 15 som hade mest speltid i laget i fjol. Och det är Maja Bodin. Rickard Johansson har verkligen byggt om sitt lag från grunden. Johansson har visat sig vara bra på att bygga nytt. Lyckas han få ihop ett stabilt gäng även i år?

Nu skall man inte dra några slutsatser av tidiga träningsmatcher, för där brukar det testas rätt friskt. Men att Trelleborg föll mot Alingsås med 2–1 i första träningsmatchen skulle man ju kunna se som oroväckande för nykomlingen. Det kan också ses som ett tecken på att Alingsås har något bra på gång.

I elitettan känns ju Malmö FF som solklar favorit. Men eftersom inget av de båda lag som åkte ur damallsvenskan ser speciellt starkt ut känns det som att fjolårstrean Alingsås just nu är den andra huvudkandidaten till att ta en uppflyttningsplats.

Apropå Malmö så gjorde deras talangfulla forward Nova Rolfsson segermålet för F17/07-landslaget mot Filippinerna under torsdagen. Jag kollade på matchen och kan inte säga att jag blev speciellt imponerad av det svenska lag som skall spela EM-slutspel på hemmaplan i maj. Trots att man har några namnkunniga profiler i Felicia Schröder, Thindra Mattsson och nämnda Rolfsson tyckte jag att man spelade en ganska långsam och ineffektiv fotboll. Hoppas det ser bättre ut i maj.

Nämnda Nova Rolfsson hämtade MFF för övrigt i Halmstads BK i somras. Vad jag hört så väckte den övergången ganska starka känslor i Halmstad. Och frågan om värvningar av talanger inom damfotbollen är ju på många sätt intressant.

Jag hörde ett klipp med AIK:s klubbdirektör Fredrik Söderberg där han var frustrerad över att hans klubb tappade Matilda Nildén till Häcken som Bosman. Han tillade att han satt med en jättesten i ett glashus eftersom att Nildén kom till AIK från BP som just Bosman. Men han hade ändå ett intressant resonemang kring det här. Han säger:

”För varje sådan här Bosmanövergång så minskar möjligheterna för alla klubbar, inte bara AIK, att utbilda nya fotbollsspelare. Det kommer att urholka svensk fotboll över en längre period. Vi måste få igång en transferekonomi inom svensk damfotboll. Varje sådan här situation blir tyvärr ett misslyckande. … Generellt behöver vi lösa knuten med att den här typen av övergångar inte kan gå obetalda mellan olika klubbar för att det kommer att utarma svensk fotboll över tid.”

Det här är förstås intressant. Och det är lätt att hålla med Söderberg. Samtidigt sitter många av klubbarna i en rävsax genom att de dels har dålig ekonomi, dels att spelarna inte vill skriva långa kontrakt.

I och med att löneutvecklingen sett ut som den gjort har det varit ointressant för spelare att skriva mer än ett eller två år. För det som är en bra lön nu riskerar att vara kass redan om något år. Därför är det fortsatt väldig få längre kontrakt i vår högsta serie.

Jag gjorde en snabbkoll på sillyseasonsidan. Där hittade jag 25 spelare som har treårskontrakt – allså som löper över hela säsongen 2026. Bara tre har skrivit över fyra år, och ingen i damallsvenskan har ett femårskontrakt. Det är ganska tråkiga siffror ur försäljningssynpunkt.

Och den här frågan om kontraktslängd är inget som AIK-direktör Söderberg var först med. I somras såg jag att den tidigare klubbdirektören i Linköping Anders Mäki twittade om kontraktslängder i hans tidigare klubb:

Jag håller med Söderberg och Mäki om att det vore högst önskvärt med längre kontrakt, och att de klubbar som fostrat talanger faktiskt får något tillbaka för sitt jobb. Men som sagt, det är inte lätt för klubbarna att lösa det, även om det i alla fall blir allt fler tvåårskontrakt.

Fredrik Söderberg har för övrigt också framfört åsikter om att slå ihop Sef och EfD för att all svensk elitfotboll skall få en gemensam intresseorganisation. Och det kan vara på gång, i varje fall har man på sistone läst alltfler artiklar om att man i alla fall diskuterar frågan.

Personligen är jag lite splittrad. Kollar man på tennisen har damerna definitivt vunnit på att stå på egna ben. Men som läget är nu inom fotbollen skulle det absolut vara en vinst för damerna att ta hjälp av herrfotbollen.

Slutligen måste jag bara skriva några ord om det världslag för 2023 som som spelarna röstade fram genom Fifpro. Det var det mest absurda jag sett på länge. Man tror ju kanske att spelarna själva skall ha rätt bra koll på sin egen sport. Men så är det inte. Mycket handlar om hur stort genomslag olika lag och ligor har.

Trots att Barcelona är den överlägset bästa klubben samt att Spanien är både världsmästare och etta på världsrankingen fick det spanska landslaget bara med två spelare.

Däremot fick England med sju. Plus att Sarina Wiegman prisades av Fifa som världens bästa tränare. Visst är det udda att ett lag med den bästa coachen och sju av de elva bästa spelarna bara blev tvåa i VM – och dessutom likt Sverige avslutade året så svagt att man redan har missat OS?

Världslaget Absurt.

Tisdag 18.45 sparkas avslutningsomgången i Champions Leagues grupp A igång. Häcken är i Madrid och möter Real. Svensk seger och vi har ett lag i kvartsfinal för första gången sedan gruppspelet återinfördes i turneringen.

Men även vid engelsk poäng i Paris går Häcken vidare till slutspel. Förutsättningarna är således goda, men det innebär ju inte med säkerhet att göteborgarna verkligen tar den där välförtjänta andraplatsen i gruppen.

Självklart hade man velat se Häckens avslutningsmatch – helst på plats. Men risken är uppenbar att jag får nöja mig med att följa dramatiken via resultatrapportering.

Jag befinner mig i och för sig på den Iberiska halvön. Men jag är i Albufeira, cirka 75 mils bilresa från Madrid, och bevakar Elfsborgs herrars träningsläger. Eftersom elfsborgarna spelar match mot norska Fredrikstad 15.30, och jag förväntas lämna både texter och bilder från den matchen, lär jag inte hinna se Real–Häcken.

Det är förstås tråkigt. Men i dag jobbade jag utomhus iklädd shorts. Det är garanterat första gången under yrkeskarriären jag gör det under januari månad. Så jag skall verkligen inte klaga.

På Häckens hemsida noterar jag att trion Anna Csiki, Elin Rubensson och Anna Sandberg är tillbaka i matchtruppen. Frågan är om någon av dem kommer att spela. Csiki kan vi nog räkna bort helt. Efter ett års frånvaro för korsbandsskada känns det inte rimligt att göra comeback i en avgörande Champions Leaguematch.

Och det är ju inte på Csikis position det är tunt i Häcken – det är på mittbacksplats. Elma Junttila Nelhage har inte tagit sig upp för alla stegen på hjärntrappan, och är fortsatt indisponibel. Därmed har getingarna från Hisingen bara tre friska mittbackar, och en av dem är orutinerade Lisa Löwing som knappast är aktuell för speltid mot Real.

Jag tror att Mak Lind helst hade kört vidare med tre mittbackar, vilket ju varit ett framgångsrecept. Men senast mot Paris FC klarade sig Häcken rätt bra med fyrbackslinje. Det är bara att hoppas att det funkar igen.

I övrigt hamnadde jag faktiskt en rätt intressant damfotbollsdiskussion tidigare i dag. Elfsborg håller till på en träningsplan som ligger i anslutning till en golfanläggning. Det är inget ställe man bara råkar passera, och således har det knappt varit en enda åskådare på de tre pass jag sett.

Men på dagens eftermiddagspass kom två män och en lite flicka förbi. Männen var klädda i Sportingkläder. Sporting Clube de Portugal är känt som Portugals främsta talangskola – och kanske till och med en av världens främsta. Den ena mannen tränade just ett av Sportings flicklag, han och sa att det händer stora saker inom portugisisk dam- och flickfotboll.

Inte nog med att man har massor av talanger. Nu börjar förbund och klubbar att vakna. Enligt honom har det hänt enormt mycket bara de två–tre senaste åren. Och mannan trodde stenhårt på en utveckling liknande den i Spanien. Han sa: ”Ge det tio år så är vi där.”

Han sa också att Sporting för första gången har en flicka i ett av sina elitlag på pojksidan. ”Hon är helt enkelt så bra.”

Så vem vet, vi kanske får börja se upp med Portugal om några år.