Ganska exakt 48 timmar efter att jag lämnade min lägenhet i Borås har jag nu hämtat ut min ackreditering och nått presscentret på Eden Park i Auckland.

Det har inte blivit speciellt mycket sömn under resan. Och jag går just nu en hård kamp mot tröttheten.

Alldeles nyss höll Nya Zeelands landslag den officiella presskonferens man alltid håller dagen innan match. Även om det är här i Auckland som VM invigs i morgon är det mot Sydney som världens blickar har vänts de senaste dagarna. Det är i Australien som det är fotbollsfeber, och det är ju The Matildas som är det värdlag som kan utmana om medaljerna.

Men nyss var alltså strålkastarna riktade mot Nya Zeelands Football Ferns. Jag räknade till elva eller tolv tv-kameror och drygt 50 journalister under presskonferensen. I mediagruppen noterade jag tidigare spelare som Ali Wagner, Maya Jackman, Elise Thorsnes och Zsanett Jakabfi.

Det började riktigt dåligt för arrangörerna. Först var den nyzeeländska delegationen sex minuter försenad. När de väl drog igång så sammanföll det med att arenans speakers startade någon form av generalrepetition av morgondagens invigning. Speakerljudet överröstade presskonferensen, och det fick bli några minuters paus innan man fick ordning på allt.

Då började Ali Riley show. Oj vad den svenska representanten i Nya Zeelands landslag imponerade med sin utstrålning och positiva energi. Det var länge sedan jag såg någon äga en presskonferens så totalt.

Riley är verkligen en perfekt representant för damfotbollen här i Nya Zeeland. För det behövs färgstarka profiler för att en liten sport som fotboll skall få utrymme i ett land där det är rugby och cricket som får de största rubrikerna.

Just att synas och inspirera är ett av det nyzeeländska lagets målsättningar i VM. Riley, Ria Percival och förbundskapten Jitka Klimkova räknade upp följande mål:

1. Vinna en VM-match
2. Gå vidare ur gruppen
3. Inspirera en ny generation tjejer i Nya Zeeland

Klart är att nyzeeländsk damfotboll behöver en ny stark generation. Riley och Percival är båda födda på 1980-talet och börjar bli till åren. När Ferns gick till kvartsfinal i OS 2012 trodde jag att laget var på väg in i världseliten på riktigt allvar. Sedan dess har påfyllningen underifrån varit svag, och laget har tyvärr bara blivit sämre och sämre.

Nu har man alltså chansen att ge damfotbollen i landet ett litet lyft. Fredagens invigningsmatch är utsåld på nationalarenan (för rugby) Eden Park. Drygt 40 000 åskådare skall försöka heja fram Ferns till en historisk trepoängare.

För faktum är att Nya Zeeland inte lyckats vinna en enda match på 15 försök under fem VM-turneringar. Tyvärr tror jag inte att man kommer att ta den där segern mot Norge i öppningsmatchen heller. Men jag hoppas verkligen att Ferns gör bra resultat i VM. Filippinerna bör man ha bra chans att vinna mot. Och då kan det bli en avgörande match mot Schweiz i Dunedin den 30 juli.

Det skulle kunna bli en riktig fotbollsfest till. Och som Ali Riley sa:

”Jag var på plats på VM-finalen 1999 och vet hur inspirerad man kan bli av en match.”

Ali Riley

Det om min onsdag på Eden Park. Nu till några ord om läget i den svenska truppen. Under en mellanlandning i Melbourne, just när jag stod och pratade med EFD-basen Annika Grälls, nåddes jag av nyheten att Hanna Lundkvist missar VM – och att Stina Lennartsson ansluter till truppen.

Det innebär att vi nu bara har två spelare som är under 25 år i vår VM-trupp. Det är fler lag än Nya Zeeland som kämpar med återväxten – även om våra problem är på en helt annan nivå. För vi vet ju att det kommer en hel del talang i åldersgrupperna 2003–2007. Däremot är det ju en väldig brist att inte en enda spelare född 1998–2001 har lyckats etablera sig i landslaget.

Sitter på flygplatsen i Perth och väntar på vidare transport till Auckland via Melbourne.

På vägen hit har jag haft gott om tid att läsa Aftonbladets VM-bilaga. Där ryckte jag till lite när jag läste reportaget om Fridolina Rolfö.

I slutet av texten säger mamma Eleonore Andersson så här om dotterns skada:

”Fridolina har lite problem med sitt knä och det ska väl åtgärdas efter VM.”

En hyfsat stor nyhet dök upp från ingenstans. Känns som en bekräftelse på de rykten jag hört.

Lagom till min avresa mot Oceanien kommer rapporten om att det stängda genrepet slutade med svensk 5–1-seger mot Filippinerna.
Speltiden var 3×30 minuter, och Sverige ska ha gått på mycket folk. Stina Blackstenius gjorde tre mål, vilket är glädjande. Oroande däremot att varken Amanda Ilestedt eller Caroline Seger spelade.

I eftermiddags åkte jag till Jönköping för att kolla in U23-landslagets första match mot Kina. Det blev en väldigt ensidig tillställning som ett starkt Sverige vann med 6–0 (2–0) mot ett förvånansvärt tunt Kina.

Trots att Häckentrion Hanna Wijk, Rosa Kafaji och Elma Junttila Nelhage har lämnat återbud ställde förbundskapten Martin Qvarmans Möller upp en riktigt namnkunnig startelva enligt 4–2–3–1:

Sofia Hjern – Stina Lennartsson, Emma Östlund, Wilma Carlsson, Alva Selerud – Marika Bergman Lundin, Agnes Nyberg – Paulina Nyström, Matilda Vinberg, Cornelia Kapocs – Evelyn Ijeh.

Tyvärr ställde Kina alltså upp med ett riktigt svagt lag. Flera av spelarna var så små och tunna att jag funderade på om det var ett F17-gäng. Dessutom hade gästerna begränsad taktisk skicklighet. De var bollskickliga, men de perioder där de lyckades hålla i bollen slog de oftast så många kortpassningar i rad att det till slut blev så trångt att det blev närkamper. Och jag tror nästan att Sverige vann precis alla närkamper.

Det var ändå roligt att se det svenska laget. Några av spelarna hade jag inte sett på plats på länge. Några andra har jag mest sett i svag omgivning. Av av dem är Uppsalas Agnes Nyberg. Jag har sett henne några gånger tidigare utan att bli speciellt imponerad. Men i dag var det hon som fångade min blick. Den 23-åriga innermittfältaren agerade bollvinnare med härlig energi samtidigt som hon var duktig med bollen. Det blir kul att följa henne framöver.

Men faktum är att hela startelvan var bra. Och att det borde ha varit större siffror än 4–0 när den svenska byteskarusellen drog igång efter en timme. En av dem som kom in var Norrköpings My Cato – en spelare som flera har lanserat för VM-truppen.

Jag har bara sett henne på tv under våren. Nu fick jag se Cato live under en halvtimme. Det är ju naturligtvis ett högst begränsat bedömningsunderlag. Jag såg arbetsvilja och spelsinne, men kände kanske inte att hon har VM-kvalitet ännu.

Det om dagens match i Jönköping. I övrigt i dag har jag varit med i podden Innanför linjerna och sammanfattat vårsäsongen i damallsvenskan och elitettan.

Dessutom har signaturen hassehulabeck2 snickrat ihop en Fantasytävling för VM. Regler finns i kommentarsfältet på förra inlägget. Där finns även en länk till ett kalkylblad. Den länken lägger jag även upp här.

Det var en högintressant fredagskväll i damallsvenskan. Dessutom sista kvällen med gänget för tränarna i tabellens två högst placerade lag. Att Andreé Jeglertz skulle lämna Linköping för danska landslaget har varit klart ganska länge. Men att Robert Vilahamn skulle byta Häcken mot Tottenham var en skräll.

Det är ju bara ungefär en månad sedan Vilahamn förlängde sitt kontrakt med Häcken så att det löpte till och med säsongen 2026. Men i dag meddelades alltså att serieledarnas tränare har köpts av Londonklubben. Kul för Vilahamn, och för den damallsvenska tränarkåren att klubbar i de europeiska toppligorna spanar åt Sverige.

Vilahamn lämnar ett Häcken som har guldläge i damallsvenskan. Marginalen till tvåan är sex poäng och 13 mål med nio omgångar kvar att spela. Det är ett försprång som går att tappa. Men med tanke på att göteborgarna bara har förlorat sju poäng på de 17 första omgångarna är det förstås väldigt mycket som talar för guldfest på Hisingen i höst.

Noterbart också att målvakt Jennifer Falk bara har släppt in fem mål. Ett av dem kom i kväll i hemmamarchen mot Örebro. Gästerna ledde med 1–0 i paus. Och då gick ändå närkingarna miste om en solklar straff i halvlekens slutminuter.

Maja Bodin var helt fri när hon hakades upp av Aivi Luik. Domaren Niklas Olsson pekade på hörna, vilket på alla sätt var felaktigt. Det korrekta hade alltså varit straff. Men om man lite Olsson väljer att blunda för fällningen så skulle matchen ha fortsatte med inspark, för Luik var aldrig nära bollen – det var Bodin som sköt ut den.

Efter paus vände Häcken till seger med 2–1. Siffrorna 18–7 i avslut till serieledarna talar för att slutresultatet var rättvist. Personligen försökte jag kolla på alla kvällens tre matcher.

Min bild av matchen på Bravida är att Kif Örebro stod upp väldigt bra. Och att gästerna inte var långt ifrån en kvittering på slutet. Man kom till flera bra lägen. Men som det bottenlag man nu är så saknades det rätta självförtroendet i avsluten.

Men det gick inte att se att det var suveräna serieledarna som spelade hemma mot ett lag som slåss för sitt damallsvenska kontrakt. Och det är kul, för det är ett tydligt tecken på att en damallsvenska med 14 lag faktiskt fungerar.

I Malmö tog Linköping en fin skalp genom 3–1-seger mot FC Rosengård. Andreé Jeglertz lämnar därmed över ett lag som ligger på en finfin andraplats efter en riktigt stark vårsäsong där man tagit 2,24 poäng per match.

Jeglertz hade ett tungt premiärår i Östergötland. Men sedan dess har han fått ordning på LFC. Och från det jag såg av dagens match så manövrerade man ut Rosengård på ett starkt och stabilt sätt. Själv sa Jeglertz så här till TT:

”Vi har gjort en fantastisk resa de här två åren och jag skulle säga att vi spelar Sveriges bästa fotboll nu.”

För Rosengård gjorde målvakten Teagan Micah sin sista match. Hon är nog inte helt nöjd med sin avskedsinsats. En bra dag hade hon nog tagit både det andra och tredje baklängesmålet.

Vid det första var det 18-åriga talangen Jo-Anne Cronquist som bjöd LFC på ett friläge. Trots den missen är Cronquist en spännande spelare. Jag såg henne äga en division 1-match mot IFK Örby för några veckor sedan. Då spelade hon som sexa och visade väldigt intressanta kvaliteter. De senaste två omgångarna har hon startat i Rosengårds backlinje. Ännu så länge är det lite juniorspel över hennes agerande, men eftersom hon fortsatt är junior så är det ju helt normalt.

Även Rosengårds mål kom efter ett misstag. Annars väldigt skickliga Emma Östlund slog bort en passning vid mittlinjen. Normalt brukar man kunna få chansen att reparera en sådan miss. Men när egna målvakten står mitt på egen planhalva förändras riskerna. Olivia Holdt läste situationen perfekt och stod för en läcker lobb.

Det är för övrigt inte någon kvalificerad gissning att Jonas Eidevall och Arsenal redan har läst in sig på Cajsa Andersson:s extremhöga utgångspositioner.

Men hittills den här säsongen har det offensiva risktagandet oftast varit ett segerrecept för LFC. Det blir intressant att se hur man kommer att hantera risker i höst med ny tränare.

Innan jag lämnar matchen i Malmö noterar jag att Caroline Seger saknades i Rosengårds laguppställning även i dag. Dock meddelade klubben tidigare i dag att veteranen flyger till Nya Zeeland under morgondagen.

I fredagens trejde och sista match tog Hammarby och Piteå varsin poäng via 0–0 på Kanalplan. Resultatet innebar att de båda lagen passerades av Linköping och numera ligger på tredje respektive fjärde plats.

Bajen var närmast segern i den match där Hanna Folkesson avslutade karriären med ett inhopp. Till SVT sa hon:

”Jag är lite tom. Det är så klart lite tråkigt att vi tappar poäng. Men avslutet jag fick med supportrarna var helt fantastiskt. Jag har haft mycket skadeproblematik. Det kändes helt rätt att sluta nu i sommar och att avsluta med cupguldet vi tog under våren.”

Det återstår nu fyra matcher av den damallsvenska vårsäsongen. De matcherna spelas under lördagen och söndagen. Men redan nu kan det vara läge att fundera över vilka som varit vårens bästa spelare i vår högsta serie. Kom gärna in med förslag på vem som varit vårens bästa målvakt, back, mittfältare respektive forward.

Jag började själv fundera över bästa spelare i respektive lagdel. Därför satte jag mig lite spontant och skrev ner namn som fångat min uppmärksamhet hittills i damallsvenskan. I nuläget nöjer jag mig med att publicera den listan. Det blev hela 30 namn, och då har jag garanterat missat några som borde varit med:

Samantha Leshnak Murphy
Jennifer Falk
Faith Ikidi
Emma Östlund
Jonna Andersson
Anna Sandberg
Patricia Fischerova
Jordan Brewster
Kyra Cooney-Cross
Cornelia Kapocs
Maika Hamano
Olga Ahtinen
Fanny Andersson
Elin Rubensson
Katrina Gorry
Olivia Schough
Emmi Alanen
Alice Bergström
Rosa Kafaji
My Cato
Olivia Holdt
Yuka Momiki
Anna Anvegård
Julie Blakstad
Matilda Vinberg
Madelen Janogy
Evelyne Viens
Anam Imo
Evelyn Ijeh
Hanna Ekengren

I går var det genrep för en av Sveriges gruppmotståndare i VM: Italien. Och klockan 15.00 i dag skulle även vår premiärmotståndare Sydafrika spela match. Men mötet med grannlandet Botswana blev försenat, och kom att spelas utan VM-spelare.

Orsaken är ett bråk mellan det sydafrikanska fotbollsförbundet och damlandslaget Banyana Banyana. Vad jag förstås var hela VM-truppen på plats på arenan, men de 26 spelare som är uttagna till VM uppges vägra spela matchen.

Det här inslaget sände sydafrikansk tv vid 17.00:

Mer infor finns på twitterkontot till sydafrikanska tv-kanalen SABC och på Youtubeklippet nedan. Klart är att det blev match, där Botswana körde över ett Sydafrika utan VM-spelare. Jag såg att Botswana ledde med 5–0 i slutminuterna.

Klart är att Sydafrikas VM-lag inte mår bra så här tre veckor innan VM-premiären. Inte bra alls.

Italien däremot mår väl ganska bra, även om VM-genrepet slutade 0–0 mot Marocko. Förbundskapten Milena Bertolini startade med en elva som var väldigt annorlunda mot den hon matchade mot England i vintras.

Känslan är väl att hon valde att använda matchen mer som en kvalmatch om de sista platserna i VM-truppen än som en chans att spela ihop en VM-elva. Bland annat startade Fiorentinas innermittfältslån från Roma, Emma Severini i sin allra första landskamp.

Jag såg att det italienska förbundet skrev sitt lag i formationen 4–3–3, och det kan man väl möjligen kalla det. Jag kollade en stund i efterhand på Youtube och tyckte mer att det såg ut som ett 4–4–2 i uppställt försvar och 3–5–2 eller snarare 3–4–1–2 i anfall.

I anfall klev vänsterbacken Lisa Boattin fram på sin kant, och Annamaria Serturini tog hand om högersidan. I försvar fick Boatin antingen hjälp till vänster av Severini, som klev ut från mitten, eller så var det Arianna Caruso som försvarade på kanten. Caruso hade en väldigt fri roll där hon i anfall spelade centralt som en tia bakom forwardsparet. Men där hon i försvar föll ner i ett klassiskt fyrmannamittfält.

Efter viss tvekan väljer jag att skriva laget som 3–4–1–2: Francesca Durante – Martina Lenzini, Benedetta Orsi, Elana Linari – Annamaria Serturini (Benedetta Glionna, 57), Manuela Giugliano (Valentina Cernoia, 75), Emma Severini (Giulia Dragoni, 46), Lisa Boattin (Valentina Bergamaschi, 46) – Arianna Caruso – Martina Piemonte (Valentina Giacinti, 46), Chiara Beccari (Barbara Bonansea, 57).

Sett till höjdpunkterna borde Italien ha vunnit matchen med ett par måls marginal. Att det slutade mållöst tror jag inte oroar så mycket. Spelarna kommer från ett par veckors semester, och har nu tre veckor på sig att komma i form.

I Sverige samlas utlandsproffsen i Göteborg i morgon för fyra dagars träning för att just komma i form. De damallsvenska spelarna har en vecka kvar med sina klubbar, så den stora samlingen ligger nästan 1,5 vecka fram.

Då skall Caroline Seger vara med. Med var hon däremot inte i dag när Rosengård vann med 2–1 mot Norrköping. Det var sjätte matchen i rad där Seger saknades. Totalt i år har hon spelat 100 minuter i damallsvenskan och 14 i landslaget. Det känns alltmer som en jättechansning att ha med henne i VM-truppen.

I övrigt i dag tog Häcken och Linköping väntade segrar mot Kalmar och Uppsala. I Linköping hade Milla-Maj Majasaari en riktigt tung dag. När jag har sett Uppsala tidigare i år har den finländska målvakten varit väldigt bra. Men dagens match vill hon nog helst glömma. En bra dag hade hon räddat åtminstone tre av Linköpings fyra mål.

Dagens på många sätt viktigaste seger tog Växjö borta mot Örebro. 2–1-vinsten innebär att småländskorna återigen har sex poängs marginal ner till kvalstrecket. För Örebro är avståndet ner däremot bara åtta mål.

Nästa gång Vittsjö GIK tecknar ner sin historia är det troligt att fredagen den 30 juni 2023 kommer att omnämnas som en av de riktigt stora dagarna. Dagen då Vittsjö åkte till Kristianstad och vann med hela 6–1.

Jag lyssnade till Viaplays kommentatorer under en liten bilresa. Där hette det redan i början av den andra halvleken att Vittsjö inte bara körde över KDFF, man asfalterade Kristianstad. Det uttrycket hade jag faktiskt inte hört tidigare.

Resultatet i derbyt i nordöstra Skåne var på många sätt väldigt oväntat. Inte minst för att Vittsjö har haft det kämpigt med målskyttet. Så kämpigt att man hade minusmålskillnad inför avspark.

Enligt Viaplay hade Vittsjö fortsatta problem med målskyttet en första halvlek, där man var det något bättre laget i en ganska jämn match. Men i andra halvleken fick 1 792 åskådare se hur det lossnade rejält för Vittsjö, och fler ändå lär ha fått se hur hela Kristianstad tydligen blev till asfalt.

Kristianstad är ju annars storasyster, och är det lag som har vunnit klart flest nordskånska derbyn. Med dagens match inräknad är det 9–5. KDFF hade även fram till i dag den största segern, 4–0 från 2020.

I herrarnas Europacupturneringar har det ofta hetat i Sverige att det är en drömlottning att få möta ett storlag, för då kan man få en match som lockar mycket publik. Jag har personligen aldrig förstått hur det kan vara en drömlott att i princip vara chanslöst på avancemang.

I min värld är det alltid att föredra att möta sämsta möjliga motstånd. Vinner man de matcherna kommer man förr eller senare att komma fram till de där publikmatcherna. Och det kan bli matcher – inte bara en.

I damernas första kvalomgång finns det inte mycket som är bra med att ställas mot ett storlag. Omgången spelas ju nämligen som ett gruppspel samlad på en ort. Får man det gruppspelet på hemmaplan kan man kanske tjäna någon krona. Men oftast är kvalturneringen en ren minusaffär.

När det alldeles nyss var dags att dra de oseedade lagen i lottningen av Champions Leagues så kallade League Path såg det ut så här:

Grupp 1: FC Twente och Levante – okej grupp
Grupp 2: Juventus och Eintracht Frankfurt – mardrömsgrupp
Grupp 3: Paris FC och Arsenal – mardrömsgrupp
Grupp 4: Brøndby IF och FC Minsk – drömlottning

För Linköping skulle alltså jackpot vara grupp 4, där man till och med skulle vara huvudfavorit. Det skulle även finnas en rimlig chans i grupp 1.

Det började bra för LFC. När fem av de åtta oseedade lagen var dragna låt Linköpings boll kvar i tombolan tillsammans med Celtics och Vålerengas. Två av de tre lagen skulle få drömlottning, det tredje skulle ställas mot det absolut svåraste motståndet – Jonas Eidevall:s Arsenal.

Linköping drog nitlotten och kommer med allra största sannolikhet att åka ur Champions League direkt. Det enda roliga för LFC med att möta Arsenal är att ju att spelarna får känna på hur bra lagen i Europatoppen är. Men som sagt, den lärdomen ser jag hellre att man får längre fram i turneringen, allra helst förstås i gruppspelet.

Under fredagen lottas första kvalrundan till Champions League. Med start klockan 13.00 kommer bland annat Linköping FC att få veta vilket motstånd som väntar den 6 september, och vilka som kan vänta tre dagar senare.

Tyvärr är LFC det nionde högst rankade laget i den så kallade League Path. Det innebär att man hamnar precis utanför de åtta toppseedade, och att man således kan få möta två av de där toppseedade lagen.

Det funkar ju så att de 16 lagen skall lottas ihop fyra och fyra. I varje fyrlagsgrupp spelas semifinaler mellan ett seedat och ett oseedat lag.

De åtta seedade klubbarna är Arsenal, Juventus, Brøndby, FC Minsk, Paris FC, Eintracht Frankfurt, Levante och FC Twente. Ett av dem skall alltså ställas mot LFC den 6 september.

Min ranking av de åtta tänkbara motstånden är följande:

Omöjliga (mindre än fem procents segerchans): Arsenal, Juventus och Eintracht Frankfurt.
Jättesvåra (5–25 procents segerchans): Levante och Paris FC.
Bra lottning (kring 50 procents segerchans): FC Twente
Drömlottning (LFC blir favorit): Brøndby IF och FC Minsk.

I övrigt noteras att den 16:e omgången av damallsvenskan sparkades igång i dag. Fina 3096 åskådare såg Piteå vinna med klara 4–0 mot Djurgården. Kollar man lagens trupper namn för namn så tycker jag att stockholmarnas borde vara lika bra som norrbottningarnas. Men Piteå har nu 36 poäng mot Djurgårdens 14. Klasskillnad.

Apropå fina publiksiffror jag förstås nämna siffran 8124 från måndagens östgötaderby. Synd att storpubliken inte fick se några mål. Men säkert skönt för IFK Norrköping att få ta en poäng när så många kom för att se laget.

Slutligen noterar jag att Bayern München skall låna ut skickliga isländskan Karolina Vilhjalmsdottir i vinter. Vågar man drömma om att få se henne i damallsvenskan?

När slutsignalen ljöd mellan Djurgården och Linköping på fredagskvällen betydde det att vi har kommit fram till halvtid i årets damallsvenska.

Linköping var överlägset på Grimsta och vann hur säkert som helst med 4–1. Yuka Momiki bjöd på ett par riktiga godbitar – dels hockeyassisten till Cornelia Kapocs 3–0-mål, dels det egna 4–1-målet.

Apropå att bjuda så bjöd lagen på varsitt mål. Hedvig Lindahl gjorde comeback, och stod för ett par högklassiga räddningar. Hon stod även för en rätt anmärkningsvärd bjudning när hon misstajmade en utrusning så grovt att hon sprang förbi bollen och gav Kapocs öppet mål till LFC:s 2–0. Ett misstag som nog får placeras under vinjetten ”matchovana”.

Linköping såg riktigt bra ut. Och på något sätt har östgötarna smugit upp på den tredjeplats man slutade på i fjol. De har verkligen smugit. För snacket under våren har handlat om Norrköping, Kristianstad, Hammarby, Piteå och Häcken. Och förstås om Rosengårds svaga start och några tränarbyten.

LFC har man liksom knappt tänkt på. Efter nio omgångar låg laget femma med kortare avstånd till sjunde plats än till fjärde. Dessutom var nyckelspelaren Olga Ahtinen skadad. Sedan dess har Linköping fyra raka segrar, och halvvägs in i serien är man bara en poäng ifrån andraplatsen.

Frågan är vad sommarens tränarbyte betyder för LFC. Andreé Jeglertz lämnar under VM-uppehållet för att bli dansk förbundskapten. Han har verkligen gjort ett kanonjobb i Linköping. Efter en svag förstasäsong har han byggt om laget, och tagit det tillbaka upp i damallsvenskans topp.

Det blir spännande att se vem som ersätter i LFC. Ännu så länge har jag inte sett några större spekulationer om vem det kan bli. Men jag läser också Corren rätt sällan numera.

Kollar vi den damallsvenska halvtidstabellen så är det några saker man slås av, nämligen att…

1) Häcken har guldläge.
Man leder med fem poängs marginal före Hammarby. Framgångsformeln har framför allt varit ett stabilt försvarsspel. Bara fyra insläppta mål på 13 matcher är imponerande.
Klart är att det kommer att bli förändringar i Häckens lag redan till nästa omgång. Lånet av norska Julie Blakstad från Manchester City har nämligen löpt ut. Vi får se om det blir ännu fler förändringar under sommarfönstret.

2) Succélaget Piteå har tappat farten.
Piteå är på alla sätt vårsäsongens stora skrällag. Men under de fyra sista omgångarna blev det bara fyra poäng – och därför har norrbottningarna fallit till fjärde plats efter halva serien.

3) Rosengårds tränarbyte blev ett lyft.
Mästarlaget vann inte en enda match under Renee Slegers ledning. Men när hon fick sparken och Joel Kjetselberg tog över kom lyftet. Rosengård ändrade lite i sitt spelsätt, och har sju segrar och tre kryss under nya tränaren. För övrigt noterar jag att han själv skriver sitt efternamn Kjettselberg, men att det stavas med ett t i olika personregister.

4) Serien är uppdelad i två jämnstora klungor.
Sju lag slåss på övre halvan om de tre platserna i Champions League. Sjuan Vittsjö har fem poäng upp till LFC på tredjeplatsen. Ner till åttan Växjö har Vittsjö 9,5 poäng. Det är alltså ett jättegap mitt i tabellen. Där nere är det fem lag som i nuläget slåss om att slippa negativt kval.

5) Det tog tvärstopp för Norrköping.
Nykomlingen inledde lysande med tio poäng och andraplats i tabellen efter de fyra första omgångarna. Nio matcher senare står man dock kvar på de där tio poängen. Spelmässigt har man fortsatt gjort det väldigt bra, och man har tävlar i varje match. MEN, och det är alltså ett men med stora bokstäver, det är poängen som räknas.
Och i halvtidstabellen har Norrköping bara ett måls marginal till kvalstrecket. Jag har tänkt att om laget bara fortsätter att spela så bra som man gjort så kommer man inte behöva känna rädsla för bottenstrid. Men det var nog ett feltänk. För nu är Norrköping på allvar neddraget i bottenträsket. Och under måndagen väntar en riktig sexpoängsmatch borta mot Växjö.

6) Kif Örebro är vårens stora besvikelse.
Inför seriestart tyckte jag att det mesta talade för att årets Örebro skulle bli ungefär som man varit de senaste åren. Alltså ett hemmastarkt gäng som skulle ha god marginal till botten och de otrevliga strecken. Men årets Kif har varit svagt. Trots veckans seger ligger man på tolfte plats i halvtid. Det är förstås inte godkänt.
Även Djurgården måste väl räknas som en besvikelse. Trots namnkunnig trupp, och trots att laget vunnit både mot Häcken och Rosengård så ligger Stockholms stolthet (kallar de sig fortfarande det?) bara tre poäng över nedflyttningsstrecket.

7) Kalmar har ett hopplöst läge.
Här skulle rubriken kunna ha varit att IFK Kalmar har flera hopplösa lägen. För det är ju inte bara i tabellen som det ser otroligt tufft ut för smålänningarna. Man har slut på kontot, tränarna har lämnat och sportchefen är på väg bort. Läget är sådant att jag funderat över om IFK Kalmar en är kvar inom elitfotbollen nästa år.
En notering här är både huvudansvarig tränare och en assistent hoppade av i Kalmar och Uppsala ungefär samtidigt. Medan Kalmar fortsatt är fast under nedflyttningsstrecket fick Uppsala ett lyft av att spela under interimstränare. För att IK Uppsala Fotboll ligger på fast mark efter halva serien är på alla sätt en skräll. Orkar man hålla sig kvar där?

Damallsvenskan tar bara en mycket kort halvtidspaus. Seriens andra halvlek drar i gång redan klockan 13.00 på söndagen. Det är Piteå som tar emot IFK Kalmar. Allt annat än hemmaseger vore en skräll. Men skrällar är ju en del av fotbollen. Och under våren har vi sett resultat som Häcken–Djurgården 0–1, Djurgården–Rosengård 2–1, Vittsjö–Kalmar 1–1 och Uppsala–Rosengård 0–0. Vilka blir höstens största skrällar?

När vi kommit halvvägs är det för övrigt läge att lägga upp en ny Silly Seasonsida. Den för sommaren hittar ni här.

För några timmar sedan fick vi en VM-trupp. Kortfattat kan man väl säga att Peter Gerhardsson valde att ta med de mest namnkunniga spelarna. Det stora undantaget fanns i valet av tredjemålvakt där erfarna Hedvig Lindahl fick stå åt sidan för Tove Enblom.

Jag har ägnat eftermiddagen åt studentuppvaktning, och har därmed varken sett eller hört hur förbundskaptenen motiverar sina uttagningar.

Men jag noterar att jag fick hela fem fel när jag i BT gissade hur truppen skulle se ut. Utöver Enblom missade jag backarna Hanna Lundkvist och Anna Sandberg samt mittfältaren Elin Rubensson och anfallaren Lina Hurtig.

I backlinjen satsade Gerhardsson ungt, vilket är kul. Men på mittfält och i anfallet gick han på gamla meriter. Det var väl kanske inte oväntat, för det blir lätt så att man väljer spelare som har varit framträdande tidigare. Men det känns ju oroväckande att hela sex av de uttagna mittfältarna och anfallarna (Asllani, Blomqvist, Hurtig, Rolfö, Rubensson och Seger) bara spelat sporadiskt under de senaste månaderna. Dessutom har Blackstenius en skadad handled.

Och jag tycker att det både är tråkigt och beklagligt att inte Rosa Kafaji fick plats. Både för att jag tycker att hon är tillräckligt bra och för att jag är övertygad om att det är hon som skall bära den svenska offensiven framöver. Det hade därmed varit en investering i framtiden att ta med henne.

På tisdag presenterar Peter Gerhardsson Sveriges VM-trupp. Det är därmed hög tid att spekulera i vilka som kommer med, och vilka som ställs utanför.

Men först en liten genomgång av det som har hänt sedan förra inlägget. För förstås till cupfinalen där 17 623 åskådare lyfte Hammarby till en oväntad 3–0-seger mot Häcken.

Grattis Hammarby. Kul att nya lag vinner, och kul att det var så stort engagemang från supportrarna. Sedan står jag den här gången över diskussionen om vilket engagemang som är kul, och vilket som inte är.

Men det här är ju i alla fall kul:

Under lördagen blev det rubriker för Nilla Fischer:s nya bok. Där stack kritiken mot Pia Sundhage ut.

I dag var det en bra dag för Häcken. Utöver snygga mål och klar seger mot BP, fick Hisingslaget under eftermiddagen se Växjö ta poäng av Piteå. Därmed har Häcken nu en fyra poäng stor lucka i toppen av damallsvenskan.

Växjö–Piteå var ändå inte veckans största skräll. I fredags kikade jag periodvis på Uppsala–Rosengård 0–0. Från det jag såg blev jag faktiskt imponerad av Uppsala. Det var inte bara tur bakom poängen, utan laget spelade väldigt klokt. Man tycks ha fått ordning på saker och ting efter tränarkaoset för några veckor sedan.

Så till VM. Det börjar ju närma sig. På tisdag får vi veta vilka Gerhardsson vill ha med sig till andra sidan jordklotet. Några länder har redan presenterat sina VM-trupper, de trupperna kan man läsa här.

För svensk del känns det tyvärr mer som inför fjolårets EM-slutspel än inför OS 2021. Alltså att flera spelare har skadeproblem, och att en viktig del i uttagningen blir att väga eventuell matchovana mot spelarens betydelse i laget.

Det skall tas ut tre målvakter och 20 utespelare. Med det sagt är här min genomgång av läget, lagdel för lagdel:

Målvakter (3)

Givna: Jennifer Falk och Zecira Musovic.

Slåss om sista platsen: Emma Holmgren, Tove Enblom och Hedvig Lindahl.

Andra tänkbara: Cajsa Andersson och Emma Lind.

• Frågan här är vem som skall åka med som tredjemålvakt. Jag trodde på Holmgren fram till att Lindahl i veckan gav sig in i diskussionen.

Backar

Givna: Nathalie Björn, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Amanda Ilestedt.

Slåss om sista platserna: Hanna Lundkvist, Emma Kullberg, Stina Lennartsson, Amanda Nildén och Anna Sandberg.

Andra tänkbara: Hanna Glas, Hanna Wijk och Josefin Rybrink.

• Utgångsläget är ju att åtta backar skall få åka med till Nya Zeeland. Men jag tror kanske att det bara blir sju. Efter ett långt skadeuppehåll spelade Amanda Ilestedt hela PSG:s sista ligamatch. Det gör att jag sätter upp henne som given, för jag tror att 90 minuter räcker för henne.
  De stora frågetecknen finns på ytterbacksplats. Utöver Jonna Andersson finns det ingen given. Hanna Glas har exempelvis inte spelat en minut sedan EM-semifinalen i fjol. Jag tror att Emma Kullberg får en plats. Sedan känns det öppet mellan Hanna Lundkvist och Anna Sandberg.

Centrala mittfältare

Given: Filippa Angeldahl

Slåss om sista platserna: Caroline Seger, Hanna Bennison, Elin Rubensson och Julia Zigiotti Olme.

Andra tänkbara: Filippa Curmark, Freja Olofsson och Julia Roddar.

• Jag tror att Gerhardsson egentligen vill ha med både Seger och Rubensson. Men att ha två skadeförföljda spelare av fyra på centralt mittfält är ett tungt vågspel. Visst kan Nathalie Björn också vikariera som mittfältare. Men känslan är ju att hon behövs i backlinjen i år.
  Rubensson spelade inte för Häcken i söndagens damallsvenska match. Det tror jag kan har kostat henne en VM-plats.

Yttermittfältare och forwards

Givna: Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Olivia Schough, Johanna Rytting Kaneryd och Kosovare Asllani.

Slåss om sista platserna: Rebecka Blomqvist, Lina Hurtig, Sofia Jakobsson, Rosa Kafaji, Matilda Vinberg och Madelen Janogy.

Andra tänkbara: Anna Anvegård, Mimmi Larsson och Alice Bergström.

• Det skulle kunna bli nio spelare på de här positionerna. Jag ser alltså fem givna och ytterligare sex som slåss om de fyra sista platserna.
  I samband med genrepet mot Norge trodde jag att Matilda Vinberg skulle kunna få en VM-biljett. Det tror jag inte längre.
  Däremot hoppas jag verkligen att det finns plats för Rosa Kafaji. Hennes kreativitet kan bli guld värd i VM.
  Och frågan är hur skadesituationen faktiskt ser ut bland forwards. Trion Fridolina Rolfö, Kosovare Asllani och Lina Hurtig har alla haft en ryckig vår. Kring Rolfö hör jag obekräftade uppgifter om att hon ska genomgå en knäoperation, men att hon vill spela VM först. Asllani har bara spelat 90 minuter under de senaste två månaderna och Hurtig har noterats för två inhopp på totalt 36 minuter under april, maj och juni.
  Går det att ha tre halvskadade anfallare i truppen? Den frågan bör Gerhardsson överväga noga. Det rimliga svaret är väl att det är en för mycket. Och i så fall bör det bli Hurtig som ryker.
  I det här resonemanget har jag tagit för givet att Stina Blackstenius är frisk när landslaget samlas. Men helt säkert är det ju inte, för hon drog ju på sig en fraktur i handleden i sista ligamatchen.

Det var mina tankar om VM-truppen. Hur tänker ni? Dela gärna med er av era funderingar.

15.00 är det avspark i cupfinalen mellan Hammarby och Häcken. Senaste siffran jag såg var 19 000 sålda biljetter. Så räkna med folk- och fotbollsfest i Stockholm.

Själv skall jag alldeles strax åka till Ulricehamn för derby i division 2, så jag får se finalen i efterhand.

Jag noterar dock att Anna Anvegård och Elin Rubensson är tillbaka i Häckens matchtrupp. När jag hälsade på Hisingsklubben i torsdags körde båda rehabträning, och ingen av dem var med i fredagens toppmöte med Kristianstad. Men i dag återfinns Anvegård i startelvan och Rubensson sitter på bänken. Dessutom är Filippa Curmark med i startelvan. Hon gjorde ju en kort comeback i fredags.

I Hammarby noterar jag att Ellen Wangerheim står med bland avbytarna. Henne hade man nästan glömt av. Kul att hon nu verkar redo efter sin korsbandsskada.

Här hittar du startelvor och avbytare.

Fridolina Rolfö hade inte spelat match på drygt fem veckor. Ändå gick hon rakt in i Barcelonas startelva – och fick avgöra Champions League.

Det var ett vågspel från tränare Jonatan Giráldez att starta två ytterbackar som inte spelat sedan slutet av april. Först såg det ut att vara ett misslyckat val. Lucy Bronze bjöd nämligen Ewa Pajor och Wolfsburg på ett ledningsmål i matchupptakten, och gav samtidigt tyskorna lite extra energi.

Vid tysk 2–0-ledning i paus kändes det som att Tommy Stoot och hans lag fått matchen precis dit de ville. I och för sig hade jag räknat till 4–2 i 100-procentiga målchanser i Barcafavör. Men det kändes ändå hyfsat kontrollerat från Wolfsburgs sida.

Stroot hade alldeles tydligt instruerat sina spelare i att omgående ta chansen varje gång det öppnades ett kontringsläge. Och att anfalla till vänster. Man skickade ut boll efter boll mot Pajor på vänsterkanten, där Bronze hade det tufft med polskan.

Det var också Pajor som slog det fina inlägget till Alexandra Popp när Wolfsburg gjorde 2–0. Medan Pajor hade ett högt utgångsläge valde man att backa hem Sveindis Jonsdottir på andra kanten. I praktiken försvarade sig Wolfsburg ofta med en fembackslinje, där isländskan var högerback.

Man rörde även runt en del på mittfältet, men jag skulle säga att Wolfsburg spelade 5–2–3 enligt det här: Merle Frohms – Sveindis Jonsdottir, Lynn Wilms, Kathrin Hendrich, Dominique Janssen, Felicitas Rauch – Svenja Huth, Lena Oberdorf – Jill Roord, Alexandra Popp, Eva Pajor.

I den första halvleken körde Barca oftare med Mariona Caldentey som nia än löpstarka talangen Salma Paralluelo. Det var inte helt lyckat, utan det kändes alltså som att Wolfsburg hade god kontroll i defensiven.

Jag trodde att det kunde bli byte i paus, att Giraldez skulle byta in Geyse direkt som nia. Det bytet kom först i minut 70. Då var Barca ikapp.

Den spanska storklubben kom ut i andra halvleken med löpvilja och ett mer direkt anfallsspel. Det gav utdelning direkt. Matchklockan sa 47.44 när Patri Guijarro stötte in 1–2 på ett inspel från Caroline Graham Hansen. Och efter 49.32 var det kvitterat. Återigen var det Guijarro som gjorde målet. Den här gången på nick efter ett inlägg från Aitana Bonmati.

25-åriga Patri var en pålitlig målskytt i yngre åldrar. I U20-VM 2018 delade hon segern i skytteligan med sex mål och blev dessutom prisad som turneringens bästa spelare. Just säsongen 2017/18 gjorde hon nio mål för Barca i ligan – hennes bästa notering hittills. För på senare år har Patri fått alltmer defensiva uppgifter i ett hyperoffensivt Barca. Således får man se det som en skräll att det var just hon som stod för de båda målen som tog laget tillbaka in i finalen.

Segermålet gjorde alltså Fridolina Rolfö. Det var en gåva från Wolfsburg, bara sekunder efter att Geyse kommit in på planen. I sin första bolltouch slog brasilianskan in bollen framför målet. Tyskorna såg ut att ha kontroll på situationen. Men Lynn Wilms ställde till det när hon skickade sin rensning rakt i bröstkorgen på lagkamraten Kathrin Hendrich.

Bollen hamnade hos Mariona, som fick den för långt ifrån sig, men kastade sig fram och tåade den vidare till Rolfö. Med en vänster bredsida från nära håll satte svenskan säkert upp bollen i borte hörnet.

Jag tror nog att alla de 33 147 åskådarna i Eindhoven tyckte att Barca vann rättvist. Men Wolfsburg bjöd verkligen upp till en bra match. Flera av de senaste finalerna har varit avgjorda rätt tidigt. Den här levde hela vägen tills slutsignalen ljöd efter 98.45.

Slutet av matchen var väl det tråkiga med finalen. Det blev alltså ett tillägg på 8.45. Men det kunde ha blivit väldigt mycket mer. För känslan är att det bara var begränsat med speltid från att matchklockan visade 75 minuter. De sista 23.45 präglades av avbrott och maskning, vilket ju är väldigt tråkigt.

Maskningen är ett av fotbollens riktigt stora problem. För att få bort maskningen har jag länge förespråkat effektiv speltid, 2×30 minuter. För med effektiv speltid har man inget för maskning. Någon som sett ledande lag i ishockey eller basket som maskar?

Men det här inlägget skall ju inte avslutas med något så tråkigt som maskning. Så jag avslutar med något mycket roligare – Fridolina Rolfö. I sin tredje final fick hon äntligen vinna.

Och vi kör väl hennes segermål på engelska också: