Tio av de 14 damallsvenska lagen har nu tagit sommarlov. Rosengård går in i semester-mode med fantastiska 15 raka segrar och målskillnaden 69–4. Det innebär att man i snitt vunnit vårens matcher med 4,6–0,3. Det är på alla sätt förkrossande.

Ändå fick Rosengård med sin några signaler in i vilan om att man inte är odödligt. Sofie Bredgaard har lämnat, Halimatu Ayinde är knäskadad och Vittsjö höll emot i över 70 minuter i dagens match.

För övrigt står Rosengård nu på 45 poäng, det är exakt det antal poäng man lyckades samla under hela förra året. Då hade man målskillnaden 61–32. Man gör alltså fler mål än ifjol. Men framför allt släpper man in färre.

Tvåa ligger förhandsfavoriten Häcken. Jag offrade Tyskland–Spanien tidigare i kväll för en sväng till Bravida. Där fick jag se Häcken vinna med klara 7–0 mot Trelleborgs FF. Göteborgarna hade tre ribbskott och kunde lätt ha vunnit med tvåsiffrigt resultat. Ändå var jag inte superimponerad.

Trelleborg är ju nämligen en jättebesvikelse, ett lag som är alldeles för dåligt för damallsvenskan. I praktiken är laget redan klart för nedflyttning. Det kommer ju nämligen att krävas segrar i minst hälften av höstens matcher för att klara kontraktet. Och det kommer förstås inte TFF att lösa.

När jag såg laget i fjol var jag imponerad av den fart man anföll med, och jag trodde att de skulle kunna ta en del poäng på sin kontringsfotboll. Men klubbledningen och tränare Joakim Felldin gjorde något slags självmål i vintras.

När man skulle försöka spetsa laget ytterligare för att vara redo för damallsvenskan lyckades man nämligen värva bort den spets man redan hade. Visst var det Häcken jag såg TFF mot, alltså ett av de starkaste motstånden. Men jag såg ingen fart, ingen som helst udd. Istället såg jag ett trubbigt lag som slog femmeterspassningar i sidled, som har centrala mittfältare som hellre passar bollen bakåt än framåt samt har stillastående anfallare.

I fjol hade IFK Kalmar två poäng och målskillnaden 7–45 efter 15 omgångar. Trelleborg är så här långt sämre än vad Kalmar var i fjol. TFF har två poäng och 6–53. Sedan sålde ju Kalmar av hela laget under hösten och slutade på tre poäng och 10–106. Det borde TFF kunna överträffa. Men helt säker är jag inte.

Häcken vann alltså dagens match med 7–0. Ändå tyckte jag inte att laget hade den rätta tajmingen i sina offensiva löpningar. Och det beror inte så mycket på anfallarna själva, utan mer på att man ofta avbryter anfallsförsöken och passar hemåt, vilket gör det svårt för spelarna inne i straffområdet att tajma sina inlöp. Följden blir att anfallsspelet lätt känns statiskt och stillastående.

Till Häckens försvar finns ju att laget knappt haft någon paus sedan förra sommaren. Således kommer ledigheten enormt lägligt för laget. Frågan är ju bara hur det ser ut vid återstarten. Rosa Kafaji firade idag sin 21:a födelsedag med att göra ett snyggt 2–0-mål med vänsterfoten.

Efter matchen fick hon önska en sång av klacken. Känslan var väl att det både var en födelsedagspresent och ett slags avskedssång. Uppgifter gör ju gällande att Kafaji har nobbat ett förslag till kontraktsförlängning, vilket väl tyder på att hon försvinner ut på kontinenten i sommar.

Kafaji har ju haft rätt svag form på sistone. I dag tyckte jag att hon såg piggare ut. Före paus spelade hon dock mest för sig själv. Och när hon började spela för laget och servera läckra framspelningar blev hon utbytt. Jag satt långt ifrån Häckens bänk, men på avstånd såg det inte ut som att hon var jättenöjd med att få kliva av redan efter 59 minuter.

I Stockholm gjorde Hammarby processen kort med AIK. Jag trodde att Gnaget kanske skulle kunna skaka hemmalaget. Men Bajen hade det flyt man behöver när man fick ledningen på ett skott från Smilla Valotto som skulle gått långt utanför om det inte tagit på en AIK-back. Derbyt slutade 4–0, efter att debuterande japanskan Suzu Amano stött in det sista målet på en retur. Resultatet gör att Hammarby hakar på Häcken i kampen om andraplatsen.

Det gör däremot inte Kristianstad. Efter den imponerande insatsen mot Häcken senast trodde jag att KDFF kanske skulle få retroaktiv utdelning i Norrköping. Så blev det inte, utan Peking tog en fin skalp genom att vinna med 2–0. Därmed har både Norrköping och Djurgården ändå hyfsat häng på Kristianstad och bronsmedaljen inför hösten.

Fjolårets båda medaljörer Piteå och Linköping avslutade våren på LF Arena. Där avgick LFC med segern med 2–0 trots att hemmalaget hade 9–2 i avslut mot mål i den officiella statistiken. Udda dock att inget av de där nio avsluten platsade i klippet med höjdpunkter från matchen. På det klippet kan man däremot se att östgötarnas ledningsmål var en gåva från Moa Öhman. Hemmamålvakten kom helt snett i en utrusning och gav Michelle de Jongh helt tomt mål.

I och med segern ansluter även Linköping till den där gruppen av lag som har hyfsad kontakt med fyran Kristianstad inför höstsäsongen.

Inlägget uppdaterat efter att det stod klart att LFC får spela på hemmaplan.

Alldeles nyss lottades Linköping in i kvalet till Champions League. De ställs mot Sparta Prag i första omgången och möter sedan antingen Paris FC eller First Vienna i andra matchen i den miniturnering som räknas som första kvalsteget i den så kallade League Path.

Med tanke på vilka lag som låg i tombolan, och hur dåligt LFC varit den här våren, så krävdes det otroligt mycket för att laget skulle ha en rimlig chans att ta sig vidare.

Förutsättningarna var att Linköping skulle ställas mot två av de åtta seedade lagen: Arsenal, Atlético Madrid, Paris FC, Sparta Prag, Eintracht Frankfurt, Ajax, Bröndby och FC Minsk. Av dem är det bara Bröndby och Minsk som jag bedömer att årets LFC skulle ha någon chans mot.

Dessutom skulle LFC få ett av de oseedade lagen Breidablik, Fiorentina, Rosenborg, Sporting Lissabon, Glasgow Rangers, First Vienna och ukraniska Kolos Kovalivka. Även där hade LFC varit klar underdog mot majoriteten av motståndarna.

Sannolikheten att östgötarna skulle få en överkomlig lottning var således otroligt liten. Och när LFC:s lott drogs var chansen borta. De seedade lagen fördelades så att det inte fanns någon grupp där vår svenska representant hade känts som en rimlig utmanare om segern. För det är ju bara vinnaren som går vidare.

Till slut hamnade alltså LFC ändå i den näst lättaste gruppen, den där semifinalerna som spelas den 4 september ser ut så här:

Sparta Prag–Linköping
Paris FC–First Vienna

Spontant kände jag att det allra rimligaste utfallet var att LFC den 7 september spelar match om tredjeplatsen mot österrikiska First Vienna. Men några timmar senare kom beskedet att gruppen spelas på Linköping Arena – för så heter den väl fortfarande internationellt? Och när LFC får spela hemma på sitt konstgräs så ser jag dem ändå som knapp favorit mot Sparta. Men Paris FC är fortsatt storfavorit att gå vidare till playoffspelet.

Noterbart i övrigt att Jonas Eidevall och hans Arsenal fick en riktigt mardrömslottning. Man hamnade nämligen i samma grupp som det näst högst rankade laget, spanska Atletico Madrid. Och spanska lag brukar inte passa engelska speciellt bra.

Till något helt annat. I går fick vi två riktigt tråkiga skadenyheter. Dels att Hammarbys Klara Folkesson har dragit korsbandet och därmed sannolikt är borta från fotboll i ungefär ett år. Dels att Rosengårds Halimatu Ayinde åkte på en knäskada på träning, och missar OS. Dagen innan hade hon tagits ut i Nigerias trupp.

Jag har inte sett någon diagnos på Ayinde. Men av Twitterbilden att döma ser det inte bra ut. Allvarliga knäskador är alltid otroligt tråkiga, och att åka på en bara dagar innan OS gör inte saken bättre.

Apropå OS får vi två svenska spelare i turneringen då Marta och Ali Riley är uttagna för Brasilien respektive Nya Zeeland.

Under gårdagen kom också glada nyheter, i varje fall för den alltför lilla skara som följer Djurgårdens damlag. Klubben bekräftade nämligen uppgifterna att man värvar både Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson. Stockholmarna har haft problem med att hitta en riktigt bra nia. Nu har man plötsligt två.

Med de här värvningarna bör man ha en väldigt bra chans att behålla den femteplats som man nu ligger på. Jag har däremot svårt att tro att Djurgården kommer att kunna avancera upp till medaljplats. Dels är avståndet upp till topp fyra ganska stort, dels känns det fortsatt som att de fyra topplagen även fortsatt bör vara starkare än Dif.

Men klart är att Djurgården med Hammarlund och Larsson redan gjort ett urstarkt sommarfönster. Det blir svårt för de andra klubbarna att övertrumfa de här värvningarna.

De senaste dagarna har det för övrigt hänt massor på transferfronten. Alla svenska förändringar finns ju dels på bloggens silly seasonsida för damallsvenskan, dels på listan över svenska utlandsproffs. Den mest anmärkningsvärda flytten är väl att Hanna Bennison lämnar Everton för Juventus. Bennisons karriär har inte fått det lyft man hade hoppats. Nu flyttar hon till en italiensk storklubb som varit på lite nedgång. Jag hoppas att det är ett klokt val.

Filippa Angeldahl:s byte av Manchester City mot Real Madrid har det ryktats om länge. Förhoppningsvis innebär flytten att vår landslagsmittfältare får mer speltid i sitt klubblag. Den gångna säsongen fick hon bara speltid i 13 ligamatcher.

Men Angeldahl kommer att få tuff konkurrens även om mittfältsplatserna i Real. Sedan tidigare hade man spanska landslagsspelaren Teresa Abelleira, franska Sandie Toletti och skotska Caroline Weir. Och dagen efter att Angeldahl presenterats så blev det även klart att tyska landslagsmittfältaren Melanie Leupolz ansluter från Chelsea.

Andra heta övergångar de senaste dagarna är:

* Tabitha Chawinga från PSG (var där på lån) till Lyon.
* Vivianne Miedema från Arsenal till Manchester City.
* Kika Nazareth från Benfica till Barcelona.
* Fran Kirby från Chelsea till Brighton.
* Mariona Caldentey från Barcelona till Arsenal.
* Griedge Mbock Bathy från Lyon till PSG.
* Julia Bartel från Barcelona till Chelsea.
* Alba Redondo från Levante till Real Madrid.
* Mary Earps från Manchester United till PSG.
* Dominique Janssen från Wolfsburg till Manchester United.

I kväll vann Rosengård med 8–1 mot Trelleborg. Malmölaget utökade samtidigt sin serieledning till nio poäng. Tidigare under söndagen hade nämligen Häcken tappat två poäng via 0–0 i toppmötet hemma med Kristianstad.

Samtidigt som Rosengård kopplar ett allt hårdare grepp om SM-guldet närmar vi oss nu den period som kan ställa till det för serieledarna – sommaruppehållet. I dag kom exempelvis beskedet att Sofie Bredgaard lämnar klubben. Det innebär förstås en liten försvagning.

Vi får se hur stora förändringar det blir i topplagen till hösten. Och även om Rosengård nu känns ostoppbart vet vi att saker kan förändras snabbt.

Det räcker ju med att titta tillbaka cirka 2,5 månader, till hur det såg ut vid seriestart. Då ansåg jag, och majoriteten av alla experter, att BK Häcken var Sveriges bästa lag. Vi hade mästarna Hammarby IF som första utmanare.

Om någon vid det tillfället hade sagt att FC Rosengård skulle vara totalt överlägset, och inleda serien med 14 raka segrar – då hade jag inte trott på det. Men så har det varit. Min spådom om att damallsvenskan i år skulle ha ett toppskikt med sex lag har inte varit i närheten av korrekt.

Toppskiktet har bestått av ett lag, på cykelspråk av en soloutbrytning. Där bakom har det varit en andra utbrytargrupp om tre lag. Sedan har vi huvudklungan, och i botten eftersläntarna Örebro och Trelleborg.

I dag var jag på Bravida Arena och kollade in två av de där lagen som ligger i utbrytargruppen mellan Rosengård och huvudklungan. Jag skrev tidigare att Häcken tappade två poäng. Och det gjorde man ju. Men sett till matchen vann Göteborgslaget en poäng.

För Häcken var blekt och blev stundtals utspelat av ett väldigt starkt Kristianstad. Ett tag hade jag 6–1 i 100-procentiga målchanser i KDFF-favör. I den andra halvleken tappade jag räkningen. Även om Häcken hade några hyfsade perioder tror jag ändå att Kristianstads försprång växte ytterligare.

Men några mål gjorde inte skåningarna. Dels för att Jennifer Falk gjorde en utmärkt match, och dessutom hade hjälp av ett kampvilligt försvar, dels för att KDFF kladdade för mycket på bollen i offensivt straffområde. När det kommer till toppmatcher har man inte tid att lägga bollen till rätta framför motståndarnas mål, där måste man kunna avsluta på ett tillslag.

Utöver den kritiken var jag otroligt imponerad av Kristianstad. Laget har ett otroligt tryggt grundspel, och långa stunder lät man inte Häcken få låna bollen. Man har en fantastiskt bolltrygg centrallinje där Emma Petrovic har vuxit ut till en av damallsvenskans allra bästa mittbackar. Sexan Carly Wickenheiser är ett kärnkraftverk. Framför henne finns smarta Emmi Alanen, och längst fram kvicka Tabby Tindell. Och man måste ju gilla kantspelaren Hlin Eiriksdottir som vid en snabb anblick ser ut att vara både kantig och långsam. Men som har en skön bollbehandling, och som nästan alltid hittar sätt att ta sig förbi sin försvarare.

Jag satt för övrigt och kollade in Wickenheiser lite extra. Inför dagens match såg jag henne mest som en bollvinnare. Och visst är hon urstark i närkamperna. Men jag slogs omgående av att hon hela tiden gör sig spelbar – och vill ha bollen. Samt av hur snabb hon är.

Ganska snart började jag tänka att Wickenheiser är en spelare som jag hade kunnat tänka mig i landslaget. Hon är som Elin Rubensson – fast fyra år yngre och mindre skadeförföljd.

Och vid en koll borde det inte vara omöjligt med Wickenheiser i landslaget – om hon vill. Den djupt kristna amerikanskan gör nu sin femte säsong i svensk fotboll, vilket bör innebära att hon snart kan söka medborgarskap.

Kristianstad borde alltså ha vunnit dagens match. Det har hänt väldigt mycket med laget sedan man i våras blev söndersprunget av Häcken i cupen, och föll med förnedrande 7–2. Det KDFF jag såg i dag är en tung kandidat till andraplatsen. Man borde ha tagit sex poäng mot Häcken – minns Tindells grova miss mot öppet mål i hemmamatchen – och på så sätt redan ha passerat göteborgarna. Det blev bara två pinnar i dubbelmötet, men Kristianstad kan alltså mycket väl sluta före både Häcken och Bajen ändå.

Man riskerar inte att tappa lika många spelare i sommar som de tre andra lagen på medaljplats. Och man har redan räknat in en spännande värvning när svensk-tyska Mathilde Janzen återvänder efter några år i Hoffenheim och Werder Bremen.

Det börjar för övrigt hända lite saker på transfermarknaden. Ni har väl koll på sommarens silly seasonsida?

Om Kristianstad var en väldigt positiv bekantskap var Häcken en besvikelse. Man ser bara fragment av det lag som gjorde succé i Champions League i vintras. Faktum är att jag tyckte att KDFF idag rullade ut Häcken på ett bättre sätt än vad storlag som Chelsea och PSG gjorde i vintras.

Då såg Häcken ut lite som Georgiens herrlandslag gör i EM. I grunden hade man ett stenhårt försvarsarbete. Det kryddade man med ett snabbt och vasst kontringsspel. Anna Anvegård och Rosa Kafaji fungerade som speluppläggare, och runt sig hade man en hel hög löpvilliga medspelare. Häckens anfall kännetecknades av självförtroende och kvalitet, både i passningar och avslut.

Visst hade Häcken några farliga kontringar i dag också. Alice Bergström hade exempelvis två bollar i målramen. Men totalt sett såg jag inte det där självförtroendet och den där kvaliteten som fanns i vintras. Det beror väl delvis på att man sålt Elin Rubensson samt att Anvegård är skadad och Kafaji till synes ur form.

Just nu finns det inte mycket som talar för att Häcken skall stå med pokalen i höst. Tyvärr är det inte heller så mycket som talar för svensk framgång i Champions League det här året. Rosengård är ju inte med, och trion Hammarby, Häcken och Linköping kommer att vara oseedad, vilket gör att risken är uppenbar att vi blir utan lag i vinterns gruppspel.

I elitettan är det en omgång till halvtid. Klart är att Alingsås och Umeå kommer att ligga på de damallsvenska platserna under sommaruppehållet. Efter att toppmötet mellan Malmö FF och Alingsås i går slutat 2–2 har MFF nu fyra poäng upp till topp två. Allt talar för att det är mellan de här tre lagen som toppstriden kommer att stå.

I division 2 norra Norrland syd står kampen om seriesegern mellan Remsle UIF, Umeå Södra och Gimonäs Umeå. Någon undrar kanske varför jag tar upp den serien. Det beror på att vi hade landets hetaste målskytt i den serien under helgen. Remsle fick nämligen skidstjärnan Frida Karlsson att göra comeback för att spela med sina systrar Fanny och Hannah. Och Frida gjorde mål direkt i 3–1-segern mot Umedalen. Se Karlssons mål här.

Från tvåan till OS. Med knappt en månad till avspark i årets största damfotbollsturnering har Australien, USA och Japan presenterat sina trupp. Alla OS-trupper kommer att komma upp här. Noterbart där är att Rosengårds Momoko Tanikawa och KDFF:s Clare Polkinghorne får åka till OS. Däremot blir det inget OS för amerikanska superstjärnan Alex Morgan. Hon fick ingen plats i Emma Hayes trupp på 18+4 spelare.

Slutligen har jag noterat några riktigt tråkiga rubriker från England den senaste tiden. Den tråkigaste är att Reading FC lägger ner sin damfotbollssatsning. Man drar sig ur Championship och går ner i femtedivisionen. Det är tyvärr den effekt man riskerar när damfotbollen läggs i händerna på herrfotbollsklubbar. Med fel ledning, och fel ekonomi blir det lätt damerna som får lida mest.

Även i Manchester United har man trampat på sitt damlag. När klubben bygger om sin träningsanläggning skickar man ut damerna i baracker och låter herrarna ta över damernas omklädningsrum. Det är förstås en tydlig signal om hur klubben ser på sitt damlag.

Peter Gerhardsson har alldeles nyss tagit ut truppen till de båda avgörande matcherna i EM-kvalets gruppspel. Han överraskade genom att både ta med Evelyn Ijeh och Häckens 17-åriga jättetalang Felicia Schröder.

Nu är det ju långt ifrån säkert att Schröder faktiskt kommer att få speltid i matcherna mot Frankrike och England. Men skulle hon få det skulle hon bli den andra spelaren på 2000-talet efter Hanna Bennison att debutera i A-landslaget innan hon blir myndig.

I övrigt noteras att Elin Rubensson är tillbaka, att My Cato är med samt att det är hela 27 spelare i truppen. Orsaken är att sex spelare riskerar avstängning mot England.

Här är hela truppen:

Målvakter: Zećira Mušović (Chelsea), Jennifer Falk (Häcken), Tove Enblom (Vålerenga) och Emma Holmgren (Levante).

Backar: Jonna Andersson (Hammarby), Nathalie Björn (Chelsea), Magdalena Eriksson (Bayern München), Hanna Glas (Kansas City Current), Emma Kullberg (Brighton), Hanna Lundkvist (San Diego Wave), Josefine Rybrink (Häcken), Anna Sandberg (Häcken) och Linda Sembrant (Bayern München).

Mittfältare/anfallare: Filippa Angeldahl (Manchester City), Kosovare Asllani (klubblös), Hanna Bennison (Everton), My Cato (Norrköping), Evelyn Ijeh (Milan), Sofia Jakobsson (San Diego Wave), Madelen Janogy (Fiorentina), Rosa Kafaji (Häcken), Fridolina Rolfö (Barcelona), Elin Rubensson (Houston Dash), Johanna Rytting Kaneryd (Chelsea), Felicia Schröder (Häcken), Matilda Vinberg (Tottenham) och Julia Zigiotti Olme (Brighton).

I dag har har det spelats fyra damallsvenska matcher på fyra timmar i Stockholmsområdet. Jag vet inte hur mycket dubbelpublik det finns, men när det är uppehåll i herrallsvenskan känns det vansinnigt att lägga fyra matcher mer eller mindre samtidigt på samma ställe.

EfD hade ju kunnat passa på att han någon form av konferens under söndagen, då åtta av seriens 14 lag alltså befann sig i huvudstadsområdet.

De två första matcherna hade avspark klockan 13.00. Där valde jag först att fokusera på serieledande Rosengårds besök på Grimsta. Det blev en repris på matchen i Växjö i onsdags. Trots att Malmöklubben vilade fantastiska Momoko Tanikawa var det 3–0 efter 18 minuter, 4–0 i paus och 7–0 när slutsignalen ljöd.

Rosengård har nu vunnit elva raka matcher. Det är en makalöst bra prestation. Det är rätt svårt att vinna fotbollsmatcher på beställning. Speciellt i högsta divisionen. Och att inleda en serie med elva raka är extremt ovanligt. Så ovanligt att jag inte hittat någon uppgift om när det hände senast i damallsvenskan. Det verkar i alla fall inte ha hänt under 2000-talet.

Efter paus bytte jag fokus till AIK–Växjö. Den jag såg av den i första halvleken kändes Växjö klart bättre, i varje fall i början. Men AIK i växte in i det, och till slut kändes inte 2–1-segern speciellt orättvis.

Det som gladde mig, och som sannolikt även glädjer alla AIK-supportrar, var att jag för första gången på länge såg den Nina Jakobsson som var en viktig faktor när Piteå vann SM-guld 2018 och som tog sig in i landslagstruppen kring årsskiftet 2018/2019.

Då minns jag att jag imponerades av hur bra hon var på att få fast bollen högt upp i planen. Men sedan hon lämnade Piteå för 3,5 år sedan har Jakobsson haft det tufft. Hon fick bara starta fyra matcher för Hammarby 2021 och de två åren i norska LSK präglades av skador.

Men nu verkar Jakobsson ha fått tillbaka självförtroendet. Det var ju hon som nickade in kvitteringsmålet senast mot BP. Och i dag var hon först med i uppbyggnaden av 1–1-målet, när hon tog emot bollen högt upp i planen, och hittade igenom till en helt fri Adelisa Grabus. Den senare kunde servera målskytten Moa Sjöström.

En stund senare avgjorde Jakobsson matchen, och skapade lite avstånd till nedflyttningsstrecket för AIK. Ett par timmar låg man dessutom över kvalstrecket. Men när Emma Åström gav Piteå ledningen med 1–0 borta mot Norrköping i 88:e minuten klättrade norrbottningarna förbi igen.

Jag hade för övrigt ett öga på den där matchen på Idrottsparken, eller vad arenan i Norrköping nu heter, och såg massor av 100-procentiga hemmachanser. Massor. Men det var bara Piteå som gjorde mål.

I och med att både AIK och Piteå vann blev det en lucka ner till Örebro under nedflyttningsstrecket. Däremot tajtade det till sig rejält i kvalstriden. Nu är det bara tre poäng mellan åttan Växjö och tolvan AIK på kvalplats.

Norrköping–Piteå var för övrigt en av fyra matcher som hade avspark 15.00. Jag valde att ha fokus på Djurgården–Kristianstad eftersom jag inte har sett så mycket av KDFF den här säsongen. Och där tog ett väldigt bollskickligt Kristianstad hand om bollen från start. Målen kom dock i första halvlekens slutminuter och gav gästerna en välförtjänt 2–0-ledning i paus.

Tränare Johanna Almgren är ju ursprungligen boråsare, och jag har följt henne sedan hon var ung talang. Jag vet hur mycket hon älskar kortpassningsspel – och kvadraten. Så det är inte förvånande att hennes KDFF använder sig av väldigt många korta passningar.

I paus var jag rätt imponerad av KDFF. Efter slutsignalen var jag mer frågande. Den andra halvleken gick på många sätt till ett Djurgården som saknade Nellie Lilja samt ordinarie mittbackarna Matilda Plan (avstängd) och Beata Kollmats (skada) och tvingades dessutom byta ut en tredje mittback i Ina Vårhus mitt i den andra halvleken.

Även om KDFF fortsatt hade ganska mycket boll kändes det aldrig som att de hade kontroll. Tvärtom tyckte jag att djurgårdarna var lite bestämdare, och visade större vilja. Från skånskorna blev det lite väl mycket kvadraten, alltså korta passningar från stillastående. En sådan gav Djurgården straff.

Jag är i grunden positiv till att lag väljer att spela ut insparkarna. Men de spelare som befinner sig i straffområdet måste ha så långa avstånd att inte samma motståndare kan stressa två samtidigt. Dessutom måste passningarna slås med fokus. KDFF hade lite för korta avstånd, och framför allt såg det väldigt ofokuserat ut. Men trots slarvet – Kristianstad vann, och ligger kvar som fyra.

Apropå fyra så blev Vilde Hasund dagens spelare. Hon gjorde fyra mål när Hammarby vann med klara siffror mot jumbon Trelleborg.

Slutligen klättrade äntligen Linköping upp på tabellens övre halva. 2–1-segern mot Örebro innebär att LFC får lite andrum, samtidigt om Kif börjar hamna i ett riktigt jobbigt läge.

I kväll har jag varit på Bravida Arena och sett Häcken besegra Djurgården med 4–1 i dagens damallsvenska toppmöte.

Det var en intressant match, där jag tror att Djurgården är rätt nöjda med hur det såg ut i 74,5 minuter, alltså fram till hemmalagets 3–1-mål.

Det var ett tag sedan jag senast såg Häcken på plats. Då handlade det om Champions League, och ett Häcken som hade hög internationell kvalitet på sitt anfallsspel.

I kväll satt jag länge och undrade vart det där vassa, och effektiva Häcken har tagit vägen. För under den första halvleken tyckte jag att hemmalaget underpresterade rätt rejält. Mina anteckningar om hemmalagets anfallsspel handlade om stillastående spelare samt lösa och ofta ”duffade” passningar, som dessutom ganska ofta kom på fel fot, eller i alla fall några decimeter fel.

Följden blev att Djurgården hela tiden hann ställa upp åtta–nio spelare utanför eget straffområde. Och skall man lyckas spela sig igenom en buss måste passningar och löpningar vara av högsta kvalitet. Det var inte Häckens.

I paus hade hemmalaget, trots ett ganska stort övertag i bollinnehav, bara 2–1 i avslut på mål. Visst hade man haft chanser att göra både ett och två mål. Men när avsluten inte går innanför ramen går det inte att vara nöjd. Och det värsta för hemmalaget var att man lät Djurgården sticka upp och skapa flera rätt bra chanser.

På många sätt var det ju just Djurgården som förstörde Häckens gulddrömmar förra året. Stockholmslaget vann då båda lagens inbördes möten med 1–0, och framför allt hemmasegern i mitten av september var en riktigt fet käftsmäll för Häcken.

I paus i kväll satt jag och tänkte att det inte alls hade varit konstigt med 1–0-ledning för djurgårdarna. Det var länge sedan jag såg laget så piggt och vasst som i kväll. Inte minst hade man spets på kanterna. Tove Almqvist såg riktigt het ut på högersidan, och Stinalisa Johansson har fart till vänster.

Efter paus visade Häcken både högre fart och bättre passningskvalitet. Anna Sandberg gjorde 1–0 när hon transporterade bollen cirka 40 meter innan hon smällde in bollen i mål med ett stenhårt skott. Det var ett fint mål. Jag hörde att Radiosportens Christian Olsson kallade det ett ”skott i krysset”. Men det var det ju definitivt inte.

Visst tycks uttrycket ”krysset” ha förändrats sedan målen blivit djupare, men för mig är krysset precis där stolpen möter ribban. Och bollen får inte vara mer än en decimeter från respektive del av målramen för att det skall vara ett ”skott i krysset”. Sandbergs skott gick in ungefär en halvmeter under ribban, mitt emellan stolparna. Alltså inte i krysset, men snyggt ändå.

Efter det målet borde Häcken ha punkterat matchen. Man hade flera fina anfall. Jag gjorde en anteckning om att Clarissa Larisey visade upp en närmast extrem oförmåga att göra mål. Hon gör ett grymt arbete, och kommer till bra lägen. Men avsluten är minst sagt trubbiga.

En annan anteckning handlade om att Anna Sandberg hade direkt usla inspel. Hon förstörde flera fina hemmaanfall genom att grovt missa ganska enkla passningar in i straffområdet. Att hon måste nöta inlägg och inspel om hon skall bli landslagets nästa vänsterback. För på internationell nivå får man inte så många chanser. En stund senare lade jag till att det är bättre att hon skjuter när hon kommer runt på kanten.

Sandberg svarade genom att skjuta nästa gång hon kom fram. Då blev det 2–1 till hemmalaget. För minuten innan hade Alexsandra Lobanova kvitterat på ett fint distansskott.

Därefter hade Djurgården en rätt bra period. Men gästerna vek ner sig när Rosa Kafaji gjorde 3–1. Målet kom på en snabb kontring, och föregicks av en situation där domare Sandra Almkvist först pekade på hörna, men sedan ändrade sig till inspark. Jennifer Falk tog chansen och slog en långpassning till Felicia Schröder.

Sedan gick det fort. Plötsligt fick jag se ett exempel det snabba och högkvalitativa anfallsspel som Häcken hade i vinterns Champions League. Det var trion Schröder, Matilda Nildén och Kafaji som snyggt kombinerade sig fram mot ett Djurgården som inte kommit i ordning efter situationen där man trodde att man skulle få hörna.

Jag såg att gästernas tränare Marcelo Fernandez var ute och svingade i SVT efter det inträffade. I efterspelet till målet fick nämligen Matilda Plan gult kort för olämpligt uppträdande. Fernandez sa:

”Vi är flera som efterfrågar en bättre kommunikation. Det finns en lättkränkhet nu, och det tror jag inte för damfotbollen framåt.”

Personligen tycker jag att fotbollen har alldeles för mycket kommunikation kring domslut. Alldeles för mycket. I många andra sporter är det i princip nolltolerans mot protester mot domslut. Säger en spelare eller ledare något så åker den ut. I fotboll är det inte ovanligt att fem–sex spelare tillåts omringa domaren utan att något händer.

Enligt min uppfattning skall inte fotbollen ha mer kommunikation kring domslut, utan mindre. Samtidigt förstår jag spelarnas frustration. För domare Almkvist hade rätt svårt att vinka åt rätt håll vid både inkast och hörnsituationer.

Det slutade alltså 4–1. Det sista målet gjorde Nildén på ett friläge som uppstod när Kafaji släppte bollen förbi sig och fick hela djurgårdsförsvarets uppmärksamhet. Jag som har Kafaji i mitt Fantasylag tycker förstås att det borde ha varit assistpoäng på den aktionen. Ett snyggare förarbete får man leta efter.

Det var första gången i år som Häcken gjorde fyra mål på en halvlek. Kanske var det den islossning som laget behövde?

Efter tio omgångar är man sju poäng bakom ledande Rosengård. I fjol var det Häcken som ledde efter tio omgångar. Då hade man tappat fem poäng. I år har man bara tappat två fler, men är alltså ändå rejält distanserade.

Jag noterar för övrigt att bloggarkollega Rainer anser att damallsvenskan redan är avgjord, och nu kräver att Rosengårdssupportrar skall ”erkänna att deras favoritlag kommer att vinna Damallsvenskan helt ohotad”. Visst är Rosengård för tillfället i en klass för sig. Men ”erkänna” är ju dels helt fel uttryck. Man kan inte erkänna något som inte har hänt. Dels är det ju fortfarande 16 omgångar kvar att spela, och väldigt mycket kan fortfarande hända.

Inte minst är det ju ett sju veckor långt sommaruppehåll som kan ställa till det. Lag som har flyt i spelet vill inte ha några uppehåll – de vill bara spela på. Under uppehåll kan det ju nämligen hända en hel del som förändrar situationen.

Fråga bara Häcken, som i fjol ledde damallsvenskan med sju poängs marginal inför VM-uppehållet. Då var det bara nio omgångar kvar att spela. Det var ett alltså ett bättre läge än det Rosengård har nu. Men ett tränarbyte ställde till det, och Häckens försprång försvann på tre svaga omgångar.

Tillagt i efterhand. Apropå det här med skott i krysset hörde jag begreppet nämnas på Viaplay i samband med tre av Linköpings mål mot Piteå. Det var också fina mål, men inget satt i krysset. Den straff som Cathinka Tandberg enligt kommentatorn ”trycker upp i vänsterkrysset” var ju exempelvis ett hårt skott nästan mitt i målet.

I helgen vann Växjö borta mot mästarna Hammarby med 2–1. I dag vann Rosengård mot Växjö med 7–0. Det säger mycket om den damallsvenska våren 2024.

Häcken och Hammarby var som bekant stora förhandsfavoriter inför seriestart. Men inget av lagen har motsvarat förväntningarna. De har gjort okej vårsäsonger utan att imponera. Problemet för fjolårets båda topplag är att FC Rosengård har överträffat alla tips och förväntningar.

Efter tio omgångar har man maximala 30 poäng och målskillnaden 38–2. Det är verkligen otroligt bra. I dag hade jag för första gången på ett tag både tid och möjlighet att koncentrerat sitta och kolla på en damallsvensk omgång.

Det fanns tre matcher att välja mellan. Jag började med att ha huvudfokus på Växjö–Rosengård och bottenmötet Örebro–Trelleborg som andramatch. Det upplägget körde jag i 60 minuter. Men i princip kunde jag ha släppt matchen i Växjö efter de första 20.

Rosengård var nämligen totalt överlägset. Totalt.

Under långa perioder de senaste åren har Rosengård spelat en långsam och rätt trött possession-fotboll. Stillstående spelare har trampat på bollen, eller passat den i sidled. Det känns som att man kört kombinationer för kombinationernas skull, inte för att skapa målchanser.

Det kan vara värt att påminna sig om det när man ser dagens Rosengård. För då förstår man vilket fint jobb tränare Joel Kjetselberg har gjort med laget. Den här våren har Malmölaget på alla sätt spelat en mästerlig fotboll.

Glöm alibilöpningar och sidledspass. Nu spelar Rosengård ett härligt framåtlutat anfallsspel som syftar till att gå mot mål. Det är imponerande hur bra man är på att gång på gång spela loss rättvända spelare som kommer med fart.

Mot Växjö hade Rosengård sex 100-procentiga målchanser redan första 20 minuterna. På dem gjorde man tre mål. I paus var det 4–0-ledning – ändå var Olivia Holdt inte nöjd när hon intervjuades i tv. Trots att man hade spelat guldfotboll gick det ju att göra ännu bättre.

Rosengård vann med 7–0. Tre av målen kom efter att nämnda Holdt vunnit bollen högt upp i planen.

Det har bara gått tio omgångar, och mycket kan ännu hända i årets damallsvenska. Men just nu ser det ut som att Rosengård kommer att defilera mot guld. Fortsätter man att prestera den fotboll man gjort under våren finns det absolut inget som kan stoppa Malmölaget.

Som nämnts har alltså Rosengård gjort 38 mål på tio omgångar. Förhandsfavoriterna Häcken och Hammarby har tillsammans gjort 32 mål på 18 matcher. Det säger rätt mycket om hur överlägset FCR varit den här våren.

I fjol tog Bajen guld på 19 tappade poäng. Det mesta talar för att vinnaren kommer att tappa betydligt färre i år. Det innebär ju i sin tur att Häcken och Hammarby inte har råd att ge bort så många fler poäng om de tänker att vinna titeln.

I dag var det så bekvämt för Rosengård att man lugnt kunde vila Caroline Seger i paus och Momoko Tanikawa i 58:e minuten. Just Seger meddelade ju i förra veckan att hon gör sin sista säsong. Det var ju knappast oväntat både med tanke på att hon tackat för sig i landslaget och på hur skadeförföljd hon varit sedan OS-silvret i Japan.

Jag kollade in Seger lite extra under den halvlek hon spelade i dag. Och jag såg inga ålderskrämpor. Tvärtom såg det ut som att Seger har riktigt roligt när hon spelar fotboll nu. Det är ju egentligen inte så konstigt. Hon spelar dels i ett otroligt väl fungerande lag, dels ihop med makalösa supertalangen Tanikawa.

Vi får passa på att njuta av Segers bollbehandling, placeringsförmåga och passningsspel under de 16 omgångar som återstår av damallsvenskan 2024.

Det var alltså en njutning att kolla in Rosengård. Växjö däremot trampade mest vatten. Man hade stundtals en del av bollinnehavet, men var oftast inte nära att komma till något farligt. Totalt sett har ändå Växjö gjort en bra säsongsupptakt. Man har tagit 13 poäng och kommer sannolikt ligga på övre halvan efter tio matcher.

De två andra matcherna som spelades i dag höll otroligt mycket lägre kvalitet än den i Växjö. Med en kvart kvar ledde Kif Örebro mot Trelleborg och BP mot AIK. I det läget var Örebro uppe på kvalplats.

Men både Trelleborg och AIK lyckades kvittera. För TFF var det kanske ändå ett av de sista tågen som gick. Man är fortsatt utan seger, och i de kommande sex omgångarna ställs man två gånger vardera mot Hammarby, Häcken och Rosengård. Där är inte mycket som talar för att det blir några poäng på de matcherna. Redan nu är det fem poäng till kvalplats. Det avståndet lär ha vuxit till augusti där mer ”beskedligt” motstånd väntar.

Totalt sett tyckte jag att Örebro var det bättre laget. Trelleborg var länge väldigt uddlöst. Men när man som Kif bara har en uddamålsledning in i slutminuterna lever man farligt. Och TFF gjorde ett par byten, fick till en press – och den där kvitteringen.

Det lilla jag såg av Stockholmsderbyt verkade det som att AIK hade mest boll, men att BP var vassare och rakare i sitt anfallsspel. Sett till resultatutvecklingen, och matchens avslutning var BP det lag som låg närmast segern. Men AIK borde ha fått en straff i den första halvleken, och känslan är väl att Solnalaget håller på att växa in i serien.

Känslan är också att AIK är ett snäpp bättre än både Trelleborg och Örebro och således bör kunna undvika direktnedflyttning. Just nu känns det däremot inte som att man är bra nog för att passera ytterligare något lag.

Då har även jag hunnit kika igenom hela Sveriges 1–0-seger mot Irland. Det var en på alla sätt kontrollerad insats. Däremot var det knappast någon blixtrande uppvisning.

Med 21 216 åskådare på läktarna vill man ju förstås att det helst skall bli underhållande, och framför allt vill man att storpubliken ska få gott om skäl till jubel. Så blev det väl inte. Men det blev tre poäng, och segerjubel – vilket är det allra viktigaste.

När jag kollar mina anteckningar räknade jag bara till 4–0 i svensk favör i klara målchanser. Att de båda lagen totalt bara kommer till fyra 100-procentiga målchanser på 90 minuter är väldigt ovanligt. Och jag förstår att det gnälls på det svenska anfallsspelet från olika håll.

Jag tycker också att vårt landslag borde ha kommit till fler chanser. Men jag satt aldrig och var frustrerad. Och jag tyckte att det kändes väldigt stabilt i defensiven. Här hör det ju till saken att jag visste att Sverige vann med 1–0, vilket ju förstås påverkar hur man känslomässigt upplever spelet.

När man bedömer det svenska anfallsspelet måste man ju även ta med Irlands agerande i beräkningen. Trots att seger i princip var gästernas enda chans att ta en direktplats till EM så var ju irländskorna närmast totalt ointresserade av att anfalla. Irlands fokus låg tungt på försvar, på att dra ner tempot – och på att stänga mitten. Och när bara en part är intresserad av att dansa blir sällan någon bättre dans.

Vad gäller tempot noterade jag snabbt att man inte riskerade att missa något om man spolade fram SVT-sändningen 15 sekunder varje gång Irland fick en fast situation. Det tog oftast betydligt längre än så innan bollen kom i spel igen. När Sverige fick inkast eller insparkar var däremot bollen oftast i spel igen betydligt snabbare än 15 sekunder.

Det irländska maskandet gjorde förstås att laget orkade hålla ihop sitt spel hela vägen. Det var alltså ett spel som byggde på att stänga till centralt. Något man lyckades alldeles utmärkt med.

I modern fotboll pratar man mycket om att slå lagdelar för att få in bollen bakom motståndarnas mittfält, eller allra helst bakom motståndarnas backlinje. Ju närmare mitten man får en rättvänd spelare desto bättre.

Jag har bara kollat matchen en gång, och kan ha varit ouppmärksam. Men jag kan inte minnas att jag såg ett enda exempel på en svensk back som hittade in till en medspelare i ytan mellan Irlands backlinje och mittfält. Inte ett enda.

Den enda svenska spelare som hittade in i den önskade ytan med passningar var Filippa Angeldahl. Övriga svenskar valde att slå passningar runt, eller över det irländska laget. I matchinledningen gav passningar över Irlands backlinje ett par lovande lägen.

Men huvudsakligen fick Sverige förlita sig till att försöka spela sig runt motståndarlaget. Det är klart sämre än att ha rättvända spelare centralt. Om bollen går ut på ena kanten kan det försvarande laget tryggt flytta över alla sina spelare på den sidan av planen, och i princip helt släppa den andra. Fokus blir att hålla kvar motståndarna så långt ut på kanten man kan tills man får ett läge att vinna bollen. Det är förhållandevis lätt. Man behöver inte hålla på att vända sig och kolla vad som händer bakom ryggen.

Men om bollen kommer in centralt ställs försvararna inför mycket svårare val. Då kan bollen snabbt vara inne i farliga ytor, och man kan ha farliga motståndare på båda sidor om sig.

Landslagets anfallsproblem över tid är väl mycket att vi inte har så många spelare som klarar av att spela igenom motståndarna centalt. Jag skulle säga att det i princip bara är Nathalie Björn och Angeldahl som har kapaciteten. Caroline Seger hade väl den också, men hon visade det för sällan.

När vi inte klarar av att spela oss in i de farliga ytorna har presspelet istället blivit Sveriges bästa chans att få rättvända spelare centralt bakom motståndarnas mittfält. Pressen ledde till några lägen mot Irland, men inte så många som man blivit van vid.

Det blev som så många gånger tidigare istället en fast situation som kom att fixa trepoängaren. Jonna Andersson slog bort ett par hörnor före paus. Det är ju väldigt ovanligt – hon brukar vara otroligt säker på att sätta bollen på rätt ställe. Men hon kompenserade missarna med att göra segermålet. Ja, jag vet att bollen touchade Magdalena Eriksson:s rygg, men jag känner ändå att det var Jonnas mål.

Som signaturen ”Oraklet” har skrivit i kommentarsfältet till förra inlägget så är det klart att Sverige spelar i EM om vi vinner hemma mot England. Det är inbördes möten som gäller, och vid svensk seger på Gamla Ullevi spelar det ingen roll om Europamästarna gör 25–0 på Irland i femte omgången.

Det gör att Peter Gerhardsson står inför intressanta val kring bortamatchen mot Frankrike. Vid sex poäng i nästa samling vinner vi gruppen och får bättre seedning i kommande Nations League. Men frågan är hur hårt man skall våga gå för den där gruppsegern. Hela backlinjen och våra två tior blir avstängda mot England om de får gult kort mot Frankrike: Hanna Lundkvist, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson, Kosovare Asllani och Rosa Kafaji.

Eftersom matchen mot England är den viktigaste gäller det alltså för Gerhardsson att matcha sina spelare smart i Frankrike. Det blir en väldigt intressant samling i mitten av juli – mitt i utlandsproffsens semester…

På hemmaplan har redan damallsvenskan haft återstart efter det internationella fönstret. Dagens match mellan Kif Örebro och BP var också den första som räknas in i det nya Fantasyspelet. Jag har två BP-backar i mitt lag, på så sätt var jag inte nöjd med resultatet.

Fast jag kände ändå glädje för Örebros skull. Laget har haft otroligt mycket motgång under upptakten av damallsvenskan. Jag har hela tiden trott att det skall vända för dem. Fast jag måste säga att jag började undra lite när de stod med en poäng och bara tre gjorda mål efter åtta omgångar.

Därför måste dagens 4–1-seger vara ett fantastiskt lyft för ett hårt prövat lag. Man är i och för sig fortfarande kvar under nedflyttningsstrecket. Men nu är det bara två poäng upp till tionde plats, och i de kommande två omgångarna ställs man mot de två lag som ligger närmast i tabellen – Trelleborg och Linköping.

I kväll har Spanien och Tyskland blivit de två första länderna att kvala in till nästa års EM-slutspel. Sedan tidigare hade ju Schweiz en plats som arrangör.

Tyvärr för svensk del lyckades däremot inte Frankrike att säkra sin plats i kväll. England vann i Saint-Etienne med 2–1. Det innebär att det franska laget kommer att ha massor att spela för mot Sverige i juli, samtidigt som vårt landslag sannolikt behöver ta minst en poäng för att inte ha väldigt brant uppförsbacke inför slutomgångens hemmamatch mot England.

För svensk del blev det 1–0-seger mot Irland. Jag har fortsatt inte sett matchen, och kan således inte bedöma prestationen. Men det blev ju tre poäng, vilket var det viktigaste.

När jag skriver det här inlägget har det redan spelats 30 minuter på Friends Arena, och ställningen är 0–0.

Jobb och egen träning gör att jag inte kommer att kunna se något koncentrerat förrän i efterhand. Så utöver att jag just sett ett par fina aktioner från Fridolina Rolfö har jag svårt att kommentera själva matchen.

Jag noterar ju att Peter Gerhardsson ger de spelare som gjorde en bra match på bortaplan nytt förtroende. Enda skillnaden i startelvan är att Hanna Lundkvist går in på högerbacken, vilket var väntat eftersom Nathalie Björn haft lite skadekänning.

Hela elvan: Zecira Musovic – Hanna Lundkvist, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Madelen Janogy.

Tidigare i dag har jag tagit ut ett lag till damallsvenskans nya fantasyspel. Just fantasy är inte min hemmaplan, så jag vet inte om jag tänkt rätt i uttagningen. Men det är ju lite kul att vara med när man gör den här satsningen. Jag gick självklart med i den liga som signatur hassehulabeck2 lagt upp i bloggens kommentatorsfält.

Sverige imponerade och vann med klara 3–0 på Aviva Arena i Dublin. Det var första gången sedan 2015 som Irland föll med så stora siffror i en tävlingsmatch på hemmaplan. Och då blev alltså Sverige också bestulet på en av årets mest solklara straffar.

Framför allt var den andra halvleken otroligt stabil. Den vann Sverige med 2–0 i mål, och jag räknade till 5–0 i klara målchanser. Irland kom bara till några halvchanser i form av ett lamt skott från Emily Murphy och lite oro i samband med långa inkast från inhopparen Megan Campbell. Hennes inkast är för övrigt otroligt långa, hon kastar ju till och med förbi målet. Kan hon vara bäst i världen på att kasta inkast?

Överlägset bäst på planen var Johanna Rytting Kaneryd. Hon gjorde själv både 1–0 och 3–0 och drev fram bollen i anfallet där Fridolina Rolfö placerade in 2–0. Trots att Chelseaspelaren tappade lite kvalitet i passningarna efter paus går det inte att vara kritisk. Hon skapade verkligen kaos på sin kant.

Nu gäller det för det svenska laget att göra en lika bra insats på Friends på tisdag. För det krävs sannolikt sex poäng mot Irland om vi skall kunna sluta topp två i gruppen. Men det ser ut som att vi får hjälp i kväll. Med 20 minuter kvar av matchen mellan England och Frankrike har fransyskorna vänt 1–0-underläge till 2–1-ledning. Och fransk seger i den matchen är väl att föredra för svensk del.

Sverige leder med 1–0 i paus i Dublin. Och det svenska landslaget har gjort som det svenska landslaget brukar. Skapat lägen på presspel och fasta situationer.

Jag har 4–2 i 100-procentiga målchanser till Irland i paus. Det svenska laget började rätt bra de första minuterna. Men sedan gick Lily Agg in med dubbarna före mot Fridolina Rolfö utan att få kort, och känslan är att det fick Sverige att tappa lite skärpa.

Sedan hade Sverige det svårt att komma till chanser i drygt halva halvleken. Men under fem glödheta minuter mellan 25:e och 30:e kom chanserna. Först gjorde Johanna Rytting Kaneryd 1–0 på assist från Kosovare Asllani i ett anfall som uppstod genom bra presspel.

Hade det där varit för ett år sedan är jag rätt säker på att Chelseayttern hade skjutit utanför. Men den här våren har Rytting Kaneryd höjt kvaliteten på sina avslut. Och det här var högklassigt, en lyftning förbi den utrusande målvakten.

Strax efter var Rytting Kaneryd nära att även göra 2–0 på ett sologenombrott. Men det blev hörna. I efterdyningarna till den hörnan sparkade Jessica Ziu ner Filippa Angeldahl. Domare Katalin Kulcar stod några meter bort och måste ha sett precis vad som hände. Men hon blåste inte straff, vilket måste anses vara en domarskandal.

Nu startar den andra halvleken. Noterbart i övrigt från den första är att alla fyra svenska hörnor har varit mycket bra slagna från Asllani och Jonna Andersson. Men det har ändå inte blivit några målchanser, mycket för att irländskorna har gjort ett bra jobb i luftrummet.

Med drygt en timme till avspark på Aviva Stadium i Dublin meddelade Peter Gerhardsson sin startelva för EM-kvalmatchen mot Irland.

Den position som kändes öppen på förhand var nian, och där ger Gerhardsson förtroendet till Madelen Janogy i Stina Blackstenius frånvaro.

Jag hörde på Radiosporten tidigare i dag att expert Johan Elmander tyckte Pauline Hammarlund borde få chansen eftersom Sverige kan ha nytta av en straffområdesspelare mot irländskorna.

Vi får väl hoppas att bollen kommer att vara i Irlands straffområde mycket. Men jag är inte helt säker på det. Jag minns de båda matcherna mot Irland i VM-kvalet 2021 och 2022, matcher där Sverige hade det rätt kämpigt.

Bortamatchen vann vi med 1–0 efter att bara ha skapat tre 100-procentiga målchanser – och vunnit på ett turligt självmål där bollen ändrade riktning på Louise Quinn. Hemmamatchen som slutade 1–1 var bättre. Där kom vi till åtta målchanser, och borde ha vunnit klarare.

Så räkna med att det blir en tuff match i kväll. Räkna också med att Rosa Kafaji kommer att komma in i den andra halvleken.

Sverige ser ut att köra vanligt 4–4–1–1. Här är hela startelvan: Zecira Musovic – Nathalie Björn, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme – Johanna Rytting Kaneryd, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Madelen Janogy.

I Irland skall man alltid se upp med Arsenals Katie McCabe:s vänsterfot. Och förstås med Louise Quinn i luftrummet.

Det blev en rätt körig dag på jobbet. Därför hann jag inte titta på Champions Leaguefinalen med sådan koncentration som jag hade tänkt.

Matchen rullade på en skärm, och jag kastade täta blickar i den riktningen. Från vad jag såg kändes det som en jämn, bra och välspelad final mellan två starka lag. Barca var som väntat spelskickligast, medan Lyon visade att man både har fart och tyngd.

Det slutade ju i och för sig 2–0. Men känslan är ändå att det var en 1–0-match. Klart är att det var Aitana:s mål som blev avgörande. En liten stunds briljans från världens bästa, och en turlig riktningsförändring, räckte.

Stort grattis till Barca – och inte minst Fridolina Rolfö. Laget visade återigen att man numera är bäst. Men i år har man inte varit överlägset bäst. Chelsea var ju nära i semin, och Lyon stod alltså upp bra i finalen.

Från dagens damallsvenska matcher har jag inte hunnit se någon mer än resultaten. Starkt av Häcken att slå Hammarby med 2–0. Och viktigt för AIK att vinna sexpoängsmatchen mot Örebro. Jag tror ju fortfarande att Kif kommer att skrälla till sig en handfull segrar framöver, så Gnagets trepoängare kan visa sig bli väldigt viktig.

Noterbart i övrigt att Norrköping vann östgötaderbyt mot Linköping med 1–0. Och att publiksiffran var fina 5420. Det nederlaget måste svida enormt för LFC, som nu är nere på kvalplats. Vem hade trott att det skulle se ut så efter åtta omgångar?

Jag hann däremot se sista kvarten av Hedvig Lindahl:s karriär. Där släppte hon in ett kvitteringsmål. Men på övertid fick han visa sin klass när hon räddade en skrällpoäng till Eskilstuna mot Alingsås. Ett värdigt avslut för en stor idrottare.