Då har även jag hunnit kika igenom hela Sveriges 1–0-seger mot Irland. Det var en på alla sätt kontrollerad insats. Däremot var det knappast någon blixtrande uppvisning.

Med 21 216 åskådare på läktarna vill man ju förstås att det helst skall bli underhållande, och framför allt vill man att storpubliken ska få gott om skäl till jubel. Så blev det väl inte. Men det blev tre poäng, och segerjubel – vilket är det allra viktigaste.

När jag kollar mina anteckningar räknade jag bara till 4–0 i svensk favör i klara målchanser. Att de båda lagen totalt bara kommer till fyra 100-procentiga målchanser på 90 minuter är väldigt ovanligt. Och jag förstår att det gnälls på det svenska anfallsspelet från olika håll.

Jag tycker också att vårt landslag borde ha kommit till fler chanser. Men jag satt aldrig och var frustrerad. Och jag tyckte att det kändes väldigt stabilt i defensiven. Här hör det ju till saken att jag visste att Sverige vann med 1–0, vilket ju förstås påverkar hur man känslomässigt upplever spelet.

När man bedömer det svenska anfallsspelet måste man ju även ta med Irlands agerande i beräkningen. Trots att seger i princip var gästernas enda chans att ta en direktplats till EM så var ju irländskorna närmast totalt ointresserade av att anfalla. Irlands fokus låg tungt på försvar, på att dra ner tempot – och på att stänga mitten. Och när bara en part är intresserad av att dansa blir sällan någon bättre dans.

Vad gäller tempot noterade jag snabbt att man inte riskerade att missa något om man spolade fram SVT-sändningen 15 sekunder varje gång Irland fick en fast situation. Det tog oftast betydligt längre än så innan bollen kom i spel igen. När Sverige fick inkast eller insparkar var däremot bollen oftast i spel igen betydligt snabbare än 15 sekunder.

Det irländska maskandet gjorde förstås att laget orkade hålla ihop sitt spel hela vägen. Det var alltså ett spel som byggde på att stänga till centralt. Något man lyckades alldeles utmärkt med.

I modern fotboll pratar man mycket om att slå lagdelar för att få in bollen bakom motståndarnas mittfält, eller allra helst bakom motståndarnas backlinje. Ju närmare mitten man får en rättvänd spelare desto bättre.

Jag har bara kollat matchen en gång, och kan ha varit ouppmärksam. Men jag kan inte minnas att jag såg ett enda exempel på en svensk back som hittade in till en medspelare i ytan mellan Irlands backlinje och mittfält. Inte ett enda.

Den enda svenska spelare som hittade in i den önskade ytan med passningar var Filippa Angeldahl. Övriga svenskar valde att slå passningar runt, eller över det irländska laget. I matchinledningen gav passningar över Irlands backlinje ett par lovande lägen.

Men huvudsakligen fick Sverige förlita sig till att försöka spela sig runt motståndarlaget. Det är klart sämre än att ha rättvända spelare centralt. Om bollen går ut på ena kanten kan det försvarande laget tryggt flytta över alla sina spelare på den sidan av planen, och i princip helt släppa den andra. Fokus blir att hålla kvar motståndarna så långt ut på kanten man kan tills man får ett läge att vinna bollen. Det är förhållandevis lätt. Man behöver inte hålla på att vända sig och kolla vad som händer bakom ryggen.

Men om bollen kommer in centralt ställs försvararna inför mycket svårare val. Då kan bollen snabbt vara inne i farliga ytor, och man kan ha farliga motståndare på båda sidor om sig.

Landslagets anfallsproblem över tid är väl mycket att vi inte har så många spelare som klarar av att spela igenom motståndarna centalt. Jag skulle säga att det i princip bara är Nathalie Björn och Angeldahl som har kapaciteten. Caroline Seger hade väl den också, men hon visade det för sällan.

När vi inte klarar av att spela oss in i de farliga ytorna har presspelet istället blivit Sveriges bästa chans att få rättvända spelare centralt bakom motståndarnas mittfält. Pressen ledde till några lägen mot Irland, men inte så många som man blivit van vid.

Det blev som så många gånger tidigare istället en fast situation som kom att fixa trepoängaren. Jonna Andersson slog bort ett par hörnor före paus. Det är ju väldigt ovanligt – hon brukar vara otroligt säker på att sätta bollen på rätt ställe. Men hon kompenserade missarna med att göra segermålet. Ja, jag vet att bollen touchade Magdalena Eriksson:s rygg, men jag känner ändå att det var Jonnas mål.

Som signaturen ”Oraklet” har skrivit i kommentarsfältet till förra inlägget så är det klart att Sverige spelar i EM om vi vinner hemma mot England. Det är inbördes möten som gäller, och vid svensk seger på Gamla Ullevi spelar det ingen roll om Europamästarna gör 25–0 på Irland i femte omgången.

Det gör att Peter Gerhardsson står inför intressanta val kring bortamatchen mot Frankrike. Vid sex poäng i nästa samling vinner vi gruppen och får bättre seedning i kommande Nations League. Men frågan är hur hårt man skall våga gå för den där gruppsegern. Hela backlinjen och våra två tior blir avstängda mot England om de får gult kort mot Frankrike: Hanna Lundkvist, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson, Kosovare Asllani och Rosa Kafaji.

Eftersom matchen mot England är den viktigaste gäller det alltså för Gerhardsson att matcha sina spelare smart i Frankrike. Det blir en väldigt intressant samling i mitten av juli – mitt i utlandsproffsens semester…

På hemmaplan har redan damallsvenskan haft återstart efter det internationella fönstret. Dagens match mellan Kif Örebro och BP var också den första som räknas in i det nya Fantasyspelet. Jag har två BP-backar i mitt lag, på så sätt var jag inte nöjd med resultatet.

Fast jag kände ändå glädje för Örebros skull. Laget har haft otroligt mycket motgång under upptakten av damallsvenskan. Jag har hela tiden trott att det skall vända för dem. Fast jag måste säga att jag började undra lite när de stod med en poäng och bara tre gjorda mål efter åtta omgångar.

Därför måste dagens 4–1-seger vara ett fantastiskt lyft för ett hårt prövat lag. Man är i och för sig fortfarande kvar under nedflyttningsstrecket. Men nu är det bara två poäng upp till tionde plats, och i de kommande två omgångarna ställs man mot de två lag som ligger närmast i tabellen – Trelleborg och Linköping.

I kväll har Spanien och Tyskland blivit de två första länderna att kvala in till nästa års EM-slutspel. Sedan tidigare hade ju Schweiz en plats som arrangör.

Tyvärr för svensk del lyckades däremot inte Frankrike att säkra sin plats i kväll. England vann i Saint-Etienne med 2–1. Det innebär att det franska laget kommer att ha massor att spela för mot Sverige i juli, samtidigt som vårt landslag sannolikt behöver ta minst en poäng för att inte ha väldigt brant uppförsbacke inför slutomgångens hemmamatch mot England.

För svensk del blev det 1–0-seger mot Irland. Jag har fortsatt inte sett matchen, och kan således inte bedöma prestationen. Men det blev ju tre poäng, vilket var det viktigaste.

När jag skriver det här inlägget har det redan spelats 30 minuter på Friends Arena, och ställningen är 0–0.

Jobb och egen träning gör att jag inte kommer att kunna se något koncentrerat förrän i efterhand. Så utöver att jag just sett ett par fina aktioner från Fridolina Rolfö har jag svårt att kommentera själva matchen.

Jag noterar ju att Peter Gerhardsson ger de spelare som gjorde en bra match på bortaplan nytt förtroende. Enda skillnaden i startelvan är att Hanna Lundkvist går in på högerbacken, vilket var väntat eftersom Nathalie Björn haft lite skadekänning.

Hela elvan: Zecira Musovic – Hanna Lundkvist, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Madelen Janogy.

Tidigare i dag har jag tagit ut ett lag till damallsvenskans nya fantasyspel. Just fantasy är inte min hemmaplan, så jag vet inte om jag tänkt rätt i uttagningen. Men det är ju lite kul att vara med när man gör den här satsningen. Jag gick självklart med i den liga som signatur hassehulabeck2 lagt upp i bloggens kommentatorsfält.

Sverige imponerade och vann med klara 3–0 på Aviva Arena i Dublin. Det var första gången sedan 2015 som Irland föll med så stora siffror i en tävlingsmatch på hemmaplan. Och då blev alltså Sverige också bestulet på en av årets mest solklara straffar.

Framför allt var den andra halvleken otroligt stabil. Den vann Sverige med 2–0 i mål, och jag räknade till 5–0 i klara målchanser. Irland kom bara till några halvchanser i form av ett lamt skott från Emily Murphy och lite oro i samband med långa inkast från inhopparen Megan Campbell. Hennes inkast är för övrigt otroligt långa, hon kastar ju till och med förbi målet. Kan hon vara bäst i världen på att kasta inkast?

Överlägset bäst på planen var Johanna Rytting Kaneryd. Hon gjorde själv både 1–0 och 3–0 och drev fram bollen i anfallet där Fridolina Rolfö placerade in 2–0. Trots att Chelseaspelaren tappade lite kvalitet i passningarna efter paus går det inte att vara kritisk. Hon skapade verkligen kaos på sin kant.

Nu gäller det för det svenska laget att göra en lika bra insats på Friends på tisdag. För det krävs sannolikt sex poäng mot Irland om vi skall kunna sluta topp två i gruppen. Men det ser ut som att vi får hjälp i kväll. Med 20 minuter kvar av matchen mellan England och Frankrike har fransyskorna vänt 1–0-underläge till 2–1-ledning. Och fransk seger i den matchen är väl att föredra för svensk del.

Sverige leder med 1–0 i paus i Dublin. Och det svenska landslaget har gjort som det svenska landslaget brukar. Skapat lägen på presspel och fasta situationer.

Jag har 4–2 i 100-procentiga målchanser till Irland i paus. Det svenska laget började rätt bra de första minuterna. Men sedan gick Lily Agg in med dubbarna före mot Fridolina Rolfö utan att få kort, och känslan är att det fick Sverige att tappa lite skärpa.

Sedan hade Sverige det svårt att komma till chanser i drygt halva halvleken. Men under fem glödheta minuter mellan 25:e och 30:e kom chanserna. Först gjorde Johanna Rytting Kaneryd 1–0 på assist från Kosovare Asllani i ett anfall som uppstod genom bra presspel.

Hade det där varit för ett år sedan är jag rätt säker på att Chelseayttern hade skjutit utanför. Men den här våren har Rytting Kaneryd höjt kvaliteten på sina avslut. Och det här var högklassigt, en lyftning förbi den utrusande målvakten.

Strax efter var Rytting Kaneryd nära att även göra 2–0 på ett sologenombrott. Men det blev hörna. I efterdyningarna till den hörnan sparkade Jessica Ziu ner Filippa Angeldahl. Domare Katalin Kulcar stod några meter bort och måste ha sett precis vad som hände. Men hon blåste inte straff, vilket måste anses vara en domarskandal.

Nu startar den andra halvleken. Noterbart i övrigt från den första är att alla fyra svenska hörnor har varit mycket bra slagna från Asllani och Jonna Andersson. Men det har ändå inte blivit några målchanser, mycket för att irländskorna har gjort ett bra jobb i luftrummet.

Med drygt en timme till avspark på Aviva Stadium i Dublin meddelade Peter Gerhardsson sin startelva för EM-kvalmatchen mot Irland.

Den position som kändes öppen på förhand var nian, och där ger Gerhardsson förtroendet till Madelen Janogy i Stina Blackstenius frånvaro.

Jag hörde på Radiosporten tidigare i dag att expert Johan Elmander tyckte Pauline Hammarlund borde få chansen eftersom Sverige kan ha nytta av en straffområdesspelare mot irländskorna.

Vi får väl hoppas att bollen kommer att vara i Irlands straffområde mycket. Men jag är inte helt säker på det. Jag minns de båda matcherna mot Irland i VM-kvalet 2021 och 2022, matcher där Sverige hade det rätt kämpigt.

Bortamatchen vann vi med 1–0 efter att bara ha skapat tre 100-procentiga målchanser – och vunnit på ett turligt självmål där bollen ändrade riktning på Louise Quinn. Hemmamatchen som slutade 1–1 var bättre. Där kom vi till åtta målchanser, och borde ha vunnit klarare.

Så räkna med att det blir en tuff match i kväll. Räkna också med att Rosa Kafaji kommer att komma in i den andra halvleken.

Sverige ser ut att köra vanligt 4–4–1–1. Här är hela startelvan: Zecira Musovic – Nathalie Björn, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme – Johanna Rytting Kaneryd, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Madelen Janogy.

I Irland skall man alltid se upp med Arsenals Katie McCabe:s vänsterfot. Och förstås med Louise Quinn i luftrummet.

Det blev en rätt körig dag på jobbet. Därför hann jag inte titta på Champions Leaguefinalen med sådan koncentration som jag hade tänkt.

Matchen rullade på en skärm, och jag kastade täta blickar i den riktningen. Från vad jag såg kändes det som en jämn, bra och välspelad final mellan två starka lag. Barca var som väntat spelskickligast, medan Lyon visade att man både har fart och tyngd.

Det slutade ju i och för sig 2–0. Men känslan är ändå att det var en 1–0-match. Klart är att det var Aitana:s mål som blev avgörande. En liten stunds briljans från världens bästa, och en turlig riktningsförändring, räckte.

Stort grattis till Barca – och inte minst Fridolina Rolfö. Laget visade återigen att man numera är bäst. Men i år har man inte varit överlägset bäst. Chelsea var ju nära i semin, och Lyon stod alltså upp bra i finalen.

Från dagens damallsvenska matcher har jag inte hunnit se någon mer än resultaten. Starkt av Häcken att slå Hammarby med 2–0. Och viktigt för AIK att vinna sexpoängsmatchen mot Örebro. Jag tror ju fortfarande att Kif kommer att skrälla till sig en handfull segrar framöver, så Gnagets trepoängare kan visa sig bli väldigt viktig.

Noterbart i övrigt att Norrköping vann östgötaderbyt mot Linköping med 1–0. Och att publiksiffran var fina 5420. Det nederlaget måste svida enormt för LFC, som nu är nere på kvalplats. Vem hade trott att det skulle se ut så efter åtta omgångar?

Jag hann däremot se sista kvarten av Hedvig Lindahl:s karriär. Där släppte hon in ett kvitteringsmål. Men på övertid fick han visa sin klass när hon räddade en skrällpoäng till Eskilstuna mot Alingsås. Ett värdigt avslut för en stor idrottare.

Nu har även jag sett måndagens damallsvenska toppmöte. Och även på reprisen så vann Rosengård det dramatiska prestigemötet med 1–0.

Det var också Malmölaget som började matchen bäst. Med hjälp av fint passningsspel och vass återerövringspress bet man sig fast på offensiv planhalva under de första 20 minuterna. Bajen jobbade sig dock in i matchen, fick alltmer att säga till om – och i paus kändes det vidöppet.

Bajen startade sedan den andra halvleken otroligt bra, och hade flera riktigt vassa anfall redan under de sex första minuterna. Närmast mål kom Anna Jøsendal som drog en frispark i stolpens insida. Men även Smilla Valotto hade ett kanonläge, där hon sköt högt över.

Hammarby fortsatte att föra spelet under i princip hela den andra halvleken, dock utan att lyckas omsätta spelövertaget i speciellt många målchanser. Och då stack istället Rosengård upp och gjorde mål. Totalt vann Rosengård avsluten på mål med 6–2. På så sätt var bortasegern logisk – trots att det alltså var hemmalaget som hade spelövertag under stora delar av matchen.

Men man får ju ändå säga att Malmölaget hade väldig tur. För efter segermålet kom Bajen till två jättelägen. Först var det Thea Sørbo som fick chansen. Då räddade Eartha Cummings. Och med drygt fem minuter kvar trodde nog de flesta att Emma Westin nickade in kvitteringen.

Men Rosengård räddades av att domare Sandra Almkvist hittade en frispark i straffområdet. Visst använde Westin armarna mot Jessica Wik innan hon nickade in bollen i mål. Men frisparken var på alla sätt otroligt billig. Jag har väldigt svårt att tro att Westin hade fått straff om det varit omvänt, och Wik istället hade använt armarna på det sättet mot Hammarbyspelaren.

Tufft för Bajen som saknade både Stina Lennartsson och lagkapten Alice Carlsson i sin backlinje. De ersattes av de båda 06:orna Smilla Holmberg och Bella Andersson. Carlsson saknades i uppspelsfas – och vid Rosengårds segermål. Men när det gäller bytet på högerbacksplatsen saknade jag inte Lennartsson. Holmberg är inte lika fysisk. Men 17-åringen har klart bättre bollbehandling, och slår såväl precisare passningar som farligare inlägg.

I Rosengård saknades Sofie Bredgaard. I hennes frånvaro fick Bea Sprung chansen i startelvan. Hon fick 59 minuter innan hon byttes mot finländska nyförvärvet Anni Hartikainen.

När jag tittat på Rosengård den här våren har blicken fastnat på fantastiska Momoko Tanikawa. Hon är den bästa spelare jag sett i damallsvenskan på flera år. Det var också hon som gjorde segermålet.

Hon låg och fiskade i tiapositionen. Och när Eva Nyström följde Olivia Holdt ner mot hörnflaggan uppstod en jätteyta mellan Bajens båda mittbackar. Den missade inte japanskan. Dessutom både såg Olivia Schough löpningen och kunde slå passningen med precision.

Tanikawa blev alltså matchvinnare igen. Och det är lätt att tänka att det är hon som är den avgörande skillnaden mellan FC Rosengård 2023 och FC Rosengård 2024.

Men då gör man det nog lite lätt för sig. Visst innebär Tanikawa ett jättelyft för Malmöklubben. Men det finns fler ganska klara plusvarianter jämfört med fjolåret. En är förstås att Caroline Seger är tillbaka på det centrala mittfältet. En annan är Halimatu Ayinde. Hennes inträde i backlinjen är lite av en sensation.

Ayinde är både spelskicklig och svårpasserad. Således är hon en stor tillgång både i uppbyggnads- och försvarsspel. Med henne känns Rosengårds trebackslinje mycket stabilare än den gjort på länge.

Dessutom har man stabila Eartha Cummings i målet från start, och så har Olivia Holdt hittat sin roll i laget. Rosengård känns återigen som ett välbalanserat lag.

Och nu leder man alltså damallsvenskan med 3,5 poängs marginal efter sju omgångar. Och då har man redan spelat mot såväl tvåan, trean som fyran i tabellen. Och på lördag möts Häcken och Hammarby vilket gör att minst ett av de två närmast jagande lagen kommer att tappa poäng. Det ser onekligen bra ut för FC Rosengård.

Veckans största internationella damfotbollsnyhet är ju förstås att nästa VM-slutspel avgörs i Brasilien. Det känns väl som att det kan bli ett mästerskap präglat av resande.

Det handlar om 2027, och det blir första gången VM spelas i Sydamerika. Brasilien vann omröstningen mot de tredelade motkandidaten Tyskland/Nederländerna/Belgien med 119–78.

På den internationella scenen är det även mycket snack nu om de toppspelare som av olika skäl lämnar sina klubbar. Två av dem fick fina avslutningar i går.

Jag har ju redan berättat om att engelska landslagsstjärnan Fran Kirby lämnar Chelsea. Hon har varit med om hela klubbens storhetstid. Och hon fick avsluta guldmatchen mot Manchester United med att fastställa slutresultatet till 6–0:

Kirby är Chelseas bästa målskytt i WSL genom tiderna. Arsenals bästa är även den bästa målskytten totalt i ligan – Vivianne Miedema. Även hon gjorde i går sin sista match i sin nuvarande klubb. Och även Miedema avslutade med att göra mål:

Noterbart är att Miedema inte fick förlängt kontrakt i Arsenal. Det blir spännande att se var hon hamnar nu. Andra intressanta WSL-spelare som är ute på marknaden är Maren Mjelde, Filippa Angeldahl, Ellie Roebuck och Demi Stokes. De tre sista har ju spelat för Manchester City i vinter. City tappar även Steph Houghton, som slutar.

Naturligtvis är flera av de här spelarna redan omgivna av transferrykten. För Angeldahl verkar det vara Real Madrid som står högst på listan. Roebuck kopplas bland annat till Barcelona medan just Manchester City har Miedema högt på sin önskelista.

En spelare som blir kvar där hon varit är Linda Sembrant. Vår svenska landslagsmittback var ju i Bayern München på lån under våren. Nu har hon förlängt sitt kontrakt med den tyska mästarklubben med ett år.

Utöver att vi har en stor mängd svenska spelare i utländska ligor har vi ju även en handfull tränare som är ute i stora världen. En av dem är Elena Sadiku, som tog över som manager för Celtics damlag i januari.

I dag blev Sadiku och hennes lag historiska då de tog Celtics första mästerskapstitel på damsidan någonsin. Grattis.

Men det blev en riktig rysare. Inför sista omgången ledde Celtic ligan på klart bättre målskillnad än Rangers. Man visste att en seger hemma mot Hibernian skulle räcka. Men det dröjde ända till den 90:e minuten innan Amy Gallacher gjorde det där förlösande segermålet till 1–0.

I helgen har Lyon och Chelsea säkrat mästerskapen i Frankrike respektive England. Därmed vet vi nu mästarlagen i de åtta högst rankade ligorna i Europa som spelas höst/vår. Närmligen:

1) Frankrike: Olympique Lyonnais – tredje titeln i rad. 16:e totalt.
2) Tyskland: FC Bayern München – andra titeln i rad. Femte totalt.
3) Spanien: FC Barcelona – fjärde titeln i rad. Åttonde totalt.
4) England: Chelsea FC – femte titeln i rad. Åttonde totalt.
5) Portugal: SL Benfica – fjärde titeln i rad. Fjärde totalt.
6) Italien: AS Roma – andra titeln i rad. Andra totalt.
7) Sverige: Hammarby IF vann i fjol.
8) Tjeckien: Slavia Prag – tredje titeln i rad. Åttonde totalt.
9) Nederländerna: FC Twente – vann ej i fjol. Sjätte titeln totalt.
10) Danmark: Ej avgjort. Fyra lag har kvar chansen att vinna: Nordsjælland, Brøndby, Køge eller Fortuna Hjørring.

I Frankrike avgjordes mästerskapet den här säsongen med ett slutspel med semifinaler, final och bronsmatch i form av enkelmatcher. Personligen tycker jag inte att slutspel hör hemma i europeiska fotbollsligor. Jag tycker att det ändå finns tillräckligt med cuper och turneringar där allt avgörs i slutet av säsongen.

Det är ju att alla matcher är lika mycket värda som gör att ligorna sticker ut. Att matcher i september har lika stor vikt som matcher i maj. Så har det ju varit tidigare även i Frankrike. Men i år var det alltså slutspel med fyra lag. Plötsligt fick fyran Stade de Reims, som var 26 poäng bakom Lyon i grundserien, en rätt hyfsad chans att bli mästare.

Lyon vann grundserien med elva poängs marginal. Och till slut vann man även guldet. Gårdagens final mot PSG slutade 2–1 efter att Lyon kopplat greppet genom två snabba mål mitt i den första halvleken.

I dag vann Chelsea sitt femte engelska ligaguld i rad. Det var upplagt för dramatik, men det blev aldrig spännande.

Jag såg bara slutet av Chelseas match, och då var guldkampen sedan länge avgjord. Londonlaget vann ju nämligen med 6–0 borta mot Manchester United. Två av målen kom redan under de åtta första minuterna.

Vad jag förstod från Viaplays kommentatorer var Chelsea väldigt bra. Men Manchester United måste ha gjort sin sämsta insats på evigheter. Att släppa in sex mål på hemmaplan är ju rent pinsamt för en klubb av Uniteds dignitet.

Manchester City behövde vinna med tre mål större marginal än Chelsea för att vinna guldet. Så det hade alltså krävts en 9–0-seger för City för att guldet skulle stanna i Manchester. Nu vann Chelsea pokalen i Manchester, och kunde ta med den hem till London.

Svenska trion Zecira Musovic, Nathalie Björn och Johanna Rytting Kaneryd fick alltså fira guld i dag. Alla tre spelade hela matchen, och Rytting Kaneryd placerade snyggt in 2–0-målet.

Ute på den internationella arenan har även den spanska cupfinalen avgjorts. Där vann Barcelona med hela 8–0 mot Real Sociedad. Fridolina Rolfö började på bänken, men byttes in i 55:e minuten i ställningen 7–0. Rolfö fick ett assist till det sista målet.

Apropå Spanien motsvarade landets F17/07-landslag förväntningarna och vann EM-finalen på Malmö IP med 4–0 mot England. Vad jag förstått var matchen rätt jämn i 40 minuter. Men två snabba spanska mål i första halvlekens slutminuter avgjorde allt.

Noterbart i övrigt från F17-EM att Polen tog Europas tredje plats i höstens VM-slutspel. Polskorna vann mot Frankrike efter straffläggning i dag.

Personligen valde jag i dag att åka till Mjörnvallen i Alingsås för att se toppmötet i elitettan mellan Alingsås IF Fotboll och Umeå IK. Det var en intressant upplevelse.

Inledningsvis var det ett bollskickligt Umeå som ägde matchen. Under de första 40 minuterna hade egentligen Alingsås bara ett riktigt bra anfall. Och på det gjorde Moa Öhman 1–0.

Dock hade gästerna svårt att omsätta sitt bollinnehav i målchanser i spelet. Man skapade två riktigt bra på hörnor. Men i spelet stod Alingsås liksom i sitt 4–1–4–1 och väntade på att Umeå skulle göra misstag. Och under halvlekens sista fem minuter kom ett par sådana.

Först serverades Alma Öberg öppet mål av Ina Österlind till 2–0 och strax vann Tove Lorén bollen högt, växelspelade med Öhman och tryckte sedan in 3–0. Där kändes det faktiskt avgjort, även om halvtidsresultatet inte alls speglade matchen så långt.

Efter paus fick vi se en helt annan matchbild. Då var det Alingsås, Alingsås och ännu mer Alingsås. Den effektivitet laget visade före paus var som bortblåst. För faktum är att det lätt kunde ha slutat 5–0 eller 6–0. Men gissningsvis var alingsåsarna ändå nöjda med att vinna det tidiga toppmötet med klara 3–0.

Därmed har Alingsås nu maximala 21 poäng i elitettan. Och från vad jag såg i dag finns det just nu inget som talar för att laget skall rasa ihop. Tränare Joakim Carlsson gör sin andra säsong i klubben. Man gick ju till damallsvenskt kval under den första. Men årets lag känns mycket bättre.

Dels är Carlsson en tränare som kör stenhård fysträning med sina lag, och det brukar krävas en säsong innan spelarna vant sig vid hårdträningen. Dels har han en betydligt bättre trupp i år.

I mittförsvaret har Alingsås fått tillbaka Felicia de Feo. Hon och Moa Jarl måste väl vara elitettans bästa mittbackspar? På det centrala mittfältet har man i år med Rebecca Cameras från start. Och på kanterna är dels Ina Österlind tillbaka efter sin andra korsbandsskada. Dels hade Alma Öberg en tyngre säsong i fjol, med bara två gjorda mål. I år har Öberg redan gjort sex.

Men framför allt har Alingsås nu en riktigt bra toppforward. Moa Öhman har nämligen varit ett perfekt nytillskott för elitettans serieledare. Forwarden med rötterna i Kalix har gjort åtta mål. Men hon bidrar med mer än bara mål. Hon är en utmärkt uppspelspunkt, och gör väldigt mycket nytta i själva spelet. I dag gjorde hon ett mål, hade ett assist och ett hockeyassist.

Vi är bara sju omgångar in i serien. Men just nu känns Alingsås ostoppbart. Man har redan åtta poängs marginal ner till kvalplatsen, och det känns faktiskt som att det bara är flera tunga skador som kan stoppa laget.

Umeå då? I dag saknade laget duktiga ungdomslandslagsspelarna Inez Amcoff och Isabelle Goldmann samt rutinerade Alexandra Sandström. Mot Alingsås vägde västerbottningarna för lätt. Men man imponerade med sin boll- och passningsskicklighet före paus, och kommer säkert att hänga med i toppen under hela säsongen. Mest imponerades jag av de båda innermittfältarna Cecilia Ek och Stina Andersson. Båda är födda 2005 och är spelare som jag kommer att följa framöver.

På lördag klockan 16.00 spelas den sista omgången i engelska WSL. Guldracet står mellan Chelsea och Manchester City, och det är Londonklubben som leder tabellen inför avgörandet.

Chelsea tappade ju guldgreppet för någon vecka sedan när man förlorade borta mot Liverpool med 4–3. Men bara några dagar senare fick man tillbaka guldchansen. Man fick det av värsta konkurrenten Arsenal, som vände sent och vann med 2–1 mot City.

Stina Blackstenius styrde både in 1–1 i 89:e och 2–1 i 90:e och gjorde sig samtidigt populär hos lokalkonkurrenten. Höjdpunkter från den matchen går att se här. Samma dag vann Chelsea med 8–0 mot tabelljumbon Bristol, vilket innebar att man kom ikapp City vad gäller målskillnaden.

I dag spelade Chelsea Londonderby mot Tottenham. Fjolårets Hammarbyspelare Maika Hamano gjorde segermålet i 37:e minuten. Några minuter senare kolliderade Hamano med Amanda Nildén, som skadade sig. Det kändes lite oroväckande när svenskan bars ut på bår.

Nildén, Zecira Musovic och Nathalie Björn startade i derbyt. Johanna Rytting Kaneryd och Matilda Vinberg byttes in.

I och med Chelseas 1–0-seger leder man i praktiken ligan med 2,5 måls marginal inför avslutningen. Att jag skriver med ett halvt mål beror på att Chelsea har gjort fler mål än City, vilket innebär att Chelsea tar guldet om lagen hamnar på samma målskillnad.

Extra intressant är att Chelsea skall till just Manchester för att möta Citys arvfiende United. Normalt är det en rätt tuff match. I april möttes lagen i FA-cupen. Då vann United med 2–1. Men hur suget är United på att hjälpa City till guld?

För Filippa Angeldahl och Manchester City avslutas ligan med bortamatch i Birmingham mot Aston Villa. City ligger alltså tvåa inför slutomgången. Om båda topplagen vinner måste City göra det med en marginal som är tre mål större än Chelseas. Och det känns som en mycket tuff uppgift.

För de senaste två åren har City haft svårt mot Aston Villa. Manchesterlaget har bara vunnit ett av klubbarnas fyra senaste möten i tävlingssammanhang. Villa har två segrar (varav en efter förlängning) och så har det blivit ett kryss.

Det är alltså upplagt för dramatik i England på lördag.

I helgen spelas även finalen i F17-EM. Det är de båda gruppsegrarna Spanien och England som gör upp om guldet på Malmö IP. I Lund är det bronsmatch mellan Polen och Frankrike. Vinnaren där gör finalisterna sällskap i F17-VM senare i år.

Det var en hyperintressant måndagskväll med inbördes möten för de fyra lag som spelade cupsemifinaler tidigare i vår.

Cupsegraren Piteå föll hemma mot Hammarby med 1–0 och är redan 13 poäng bakom de båda topplagen, och sju poäng från medalj. Det känns som att norrbottningarna kommer att få väldigt svårt att återupprepa fjolårets fina fjärdeplats. Att Piteås höjdpunkt under 2024 redan har inträffat.

För Bajen och Rosengård fortsätter däremot segertågen. Jag har coachat mitt lag i kväll, och inte haft möjlighet att se någon av de båda toppmatcherna. Men utifrån det här klippet med höjdpunkter skapade inte Hammarby så mycket mer än segermålet. Och totalt har mästarna har bara gjort tolv mål på sex omgångar.

Men laget känns ändå superstabilt och har bara släppt in två mål bakåt. Och den stabiliteten blir förstås något att luta sig mot när laget nu närmast ställs mot Rosengård hemma och Häcken borta.

Även Rosengård har hållit nere baklängesmålen på två. Malmölaget har dessutom haft bra fart på anfallsspelet. Med dagens två fullträffar är man uppe i totalt 22 på sex omgångar. Det är förstås väldigt starkt.

Stark är också en rätt bra beskrivning av nyförvärvet Momoko Tanikawa. Jag behövde inte se henne i många sekunder innan jag förstod att hon skulle bli en jättetillgång för Rosengård. Och en jättetillgång har hon blivit. Hennes sträckta vrist till 1–0 i dag mot Häcken är en läckerbit. Ett otroligt vackert mål.

Jag hörde Caroline Seger prata med Radiosporten om att Rosengård fick lägga rätt mycket energi på försvarsspel i dag. Men klippet med höjdpunkter från matchen visar bara anfallsspel från serieledarna. Var Häcken så uddlöst?

Vi har alltså två fullpoängare i damallsvenskan i en vecka till. För på måndag möts de alltså i Stockholm i ett hyperintressant toppmöte. Nog måste det väl bli fullsatt på Kanalplan?

Alldeles nyss blev VfL Wolfsburg tyska cupmästare för tionde året i rad. Klubben har nu vunnit makalösa 50 raka cupmatcher – en riktigt stor prestation.

Dagens 2–0-seger mot Bayern München inför rekordpubliken 45 400 på Rhein Energie-stadion i Köln innebär dessutom att Wolfsburg går upp jämsides med 1.FFC Frankfurt som Tysklands största damfotbollsklubbar genom tiderna med 20 stora titlar vardera. Wolfsburg har nu vunnit Champions League två gånger, Frauen-Bundesliga sju gånger och så elva cuptitlar på de tolv senaste åren.

Att vinna en ren cupturnering tio år i rad är alltså något riktigt speciellt. Även om det blivit en vana för klubben var nog ändå årets seger lite speciell. Den här vintern har ju Wolfsburg definitivt passerats av Bayern på hemmaplan.

Det har varit en fiaskosäsong för Wolfsburg som åkte ur Champions League redan i kvalet mot Paris FC, som tappade chansen att vinna ligan under åtta tunga dagar i mars och som i sommar tappar nyckelspelaren Lena Oberdorf till just huvudkonkurrenten Bayern.

Utöver Oberdorf är det även klart att Dominique Jansen kommer att lämna. Men det går rykten om fler nyckelspelare, bland annat har det spekulerats en hel del kring Ewa Pajor.

Wolfsburg lär få kämpa för att komma upp i 21 titlar, och för att förlänga den här fantastiska cupsviten. Noterbart är att Alexandra Popp har varit med om alla de tio senaste cupsegrarna. För svensk del såg jag Rebecka Blomqvist hoppa i firandet. Jag har inte hört något om hur det gått med hennes rehab, men om den gått bra borde hon vara redo för comeback till hösten.

För Bayern var det förstås en stor missräkning att förlora cupfinalen. Inklusive den här finalen så har laget bara förlorat två tävlingsmatcher på hela säsongen. Ändå blir det bara en titel – ligan. För svensk del spelade Magdalena Eriksson hela finalen, medan Linda Sembrant blev kvar på bänken.

Nämnda Ewa Pajor var den stora stjärnan i det polska F17-landslag som vann EM-guld efter finalseger mot Sverige 2013. I år har Polen ett nytt riktigt vasst F17-landslag. Polskorna föll i och för sig med 1–0 mot Spanien i dag, men kan säkra en semifinalplats till helgen. Polsk poäng mot Portugal, och det blir semifinal. Om Portugal vinner blir det däremot portugisiskorna som går vidare.

Klart är att Frankrike, England och Spanien får spela semifinal i mästerskapet i Skåne. Sverige är alltså utslaget, även om man har en match kvar. Jag var i Lund och såg den svenska 5–1-förlusten mot England i går. Det såg rätt okej ut för svensk del i drygt en kvart. Det var jämnt spel, och vid 1–1 hade Felicia Schröder ett ribbskott.

Men sedan lyckades England bygga ett anmärkningsvärt övertag på sin högerkant. Man skapade hela tiden numerära överlägen på kanten, och det var totalt kaos i det svenska vänsterförsvaret. Kvicka Chelseayttern Lola Brown kom loss gång på gång och kunde prickskjuta in inlägg och inspel.

Det blev inte bättre för svensk del av att Arsenalforwarden Isabella Fischer dessutom fick ett övertag på de svenska mittbackarna och att målvakt Saga Andersson hade en riktigt jobbig halvlek. England gjorde fyra mål på drygt en kvart och det var redan avgjort efter 35 minuter. Tråkigt med tanke på att det var 2380 åskådare på fina Klostergårdens IP.

Jag skrev två texter till Borås Tidning från Lund, en artikel och en krönika. Ni som har prenumerationer som ingår i Bonniers +Allt kan läsa dem utan kostnad.

Under onsdagen och torsdagen har sex sjundedelar av den femte damallsvenska omgången spelats. Den match som återstår är Rosengård–Djurgården under fredagen. Hittills i omgången kan man konstatera att Hammarby och Häcken fortsätter att vinna. Om även Rosengård tar en trepoängare kommer topptrion att ha en fyrapoängslucka eftersom tidigare fyran Växjö föll mot Häcken.

Noterbart i övrigt att Linköping ännu inte har vunnit någon match, och att det tippade topplaget nu ligger på negativ kvalplats. I går var jag ju i Lund, så då såg jag inget av matcherna. Men i dag zappade jag runt lite på de fyra som spelades under eftermiddagen.

Jag såg bland annat hur Trelleborg inledde bäst mot AIK, men sedan stod för två bjudningar på några minuter. Det var nog precis vad AIK behövde. Till slut blev det hela 5–1 efter tre mål av Adelisa Grabus.

Jag såg Kristianstad göra 1–2 och 1–3 mot Kif Örebro. Jag tycker fortsatt att närkingarna har ett rätt bra spel, och borde kunna ha kapacitet att klara kontraktet. Men nu står laget på noll poäng efter fem omgångar. I de kommande fem omgångarna väntar Norrköping, Piteå, AIK, BP och Trelleborg. Kif behöver nog vinna minst två av dem för att inte halka för långt efter.

Från det jag såg från Vittsjö tyckte jag att Linköping kändes som det klart bättre laget i den första halvleken, dock utan att komma till speciellt många målchanser. Dessutom stod Cajsa Andersson för en megatavla vilket gjorde att det var 1–1 i paus. Jag missade första tio minuterna i den andra halvleken. Men där gjorde Vittsjö två mål, och efter det tyckte jag att hemmalaget hade närmast total kontroll varje gång jag zappade in på den matchen.

Resultatet 3–1 till Vittsjö innebär att hemmalaget hakar på i medaljstriden. För LFC däremot ser det riktigt mörkt ut. Man har i och för sig haft ett tufft spelschema i upptakten på serien. Men bara två poäng och fyra gjorda mål måste ju vara en jättestor missräkning.

Slutligen blev det mållöst mellan BP och Piteå. Det var den match jag kollade minst på. Men känslan från matchens slutminuter var att det trots allt var en rätt böljande matchbild, och att det väl borde ha blivit minst något mål i matchen.

Det oavgjorda resultatet innebär att båda lagen står på fem poäng efter fem matcher. Gissningsvis är BP nöjt med det utfallet. För cupmästarinnorna från Norrbotten måste det väl däremot vara en missräkning att redan ha halkat ganska långt efter lagen i guld- och medaljstrid.

F17/07-landslaget gjorde en på det hela bra prestation i öppningsmatchen av hemma-EM. Men det räckte inte till poäng. Frankrike avgjorde till 3–2 i slutminuterna.

Jag kollade matchen i efterhand, och tycker att Sverige egentligen förlorade matchen redan under den första halvleken. Där var vårt lag klart bättre, kontrollerade matchen närmast totalt och hade ett flertal bra lägen. Ändå ledde Frankrike med 1–0 i paus.

Jag skulle säga att det var Jante som förstörde för Sverige. Som jag ser det kännetecknas svensk flickfotboll lite för mycket av Jante, av att spelare inte vågar ta egna initiativ, utan alltid måste passa en kompis.

Flera gånger fick rättvända svenska spelare ”Jantepanik” och liksom kastade bort bollen till en lagkompis i sämre position, för att man ju måste passa. Ingen vill ju bli utmålad som självisk. Problemet här är att man ganska ofta mår bra av att spelare håller i bollen, framför allt de som är rättvända.

Att passa bollen är förstås i grunden något bra. Men att veta när man skall passa är ännu bättre. Om man alltid passar direkt blir man lättläst för motståndarnas försvar. Därför måste man ibland bryta av genom att gå själv. Och när man har en öppen yta framför sig skall man i princip alltid gå själv.

Som exempel här hade Nova Rolfsson och Felicia Schröder varsitt läge där de var helt ensamma till höger i straffområdet. Istället för att själva ta in bollen, vänta in med- och motspelares drag och eventuellt gå på avslut, slängde de in missriktade inlägg och kastade samtidigt bort jättelägen.

Flera gånger var det nära att Sverige skulle rinna igenom. Men då slog ofta en spelare i kanonposition en passning som bromsade, eller förstörde anfallet. Ibland kändes det som att alla ville ge bollen till Schröder.

Sverige kunde/borde väl kanske ha fått en superstart genom fransk målchansutvisning redan i tredje minuten. Schröder var i och för sig på väg bort från målet när hon fälldes av den franska målvakten. Men det svenska affischnamnet var fri, och om hon hade fått fortsätta hade det i högsta grad varit en målchans. Men det blev bara gult kort för målvakten.

Istället gjorde Frankrike mål på något som egentligen inte borde ha varit en målchans. Det var en hörna i 18:e minuten där två svenska spelare gick på bollen, men ingen fick träff. Sedan var Sverige sju mot tre inne i straffområdet, men en av de tre fransyskorna lyckades ändå peta in bollen i mål.

Just luftrummet känns lite som det här svenska landslagets akilleshäl. De har väldigt svårt att få till bra nickar på defensiva fasta situationer.

Efter paus var de regerande mästarinnorna bättre. Då kände man att de har en riktigt vass spets. Det blev också 0–2 och var bud på 0–3 innan Sverige med kvarten kvar möblerade om lite – och började gå för det.

Plötsligt var Jante som bortblåst, man såg egna svenska initiativ och också två mål. Schröder prickade snyggt in reduceringen och Fabienne Bartholdsson nickade lika snyggt in kvitteringen på en perfekt slagen inläggsfrispark från Isabelle Goldmann.

2–2-målet kom efter lite drygt 85 minuters spel. Där kändes det ändå som att Sverige kanske skulle kunna få en välförtjänt poäng. Men Frankrike avslutade starkt och avgjorde i 89:e minuten. Blytungt för Sverige som nu måste vinna mot England i Lund på onsdag för att ha en rejäl chans på semifinalspel.

Det här med sena förluster är ju alltid tungt. Fråga Kif Örebro, som redan efter fyra omgångar har förlorat tre damallsvenska matcher på tilläggstid. I går var det Vittsjös tur att avgöra efter att matchklockan passerat 90.

Den här tunga starten måste ju sätta sina spår i Örebrolägret. Gissa om det kommer att vara nervöst hos Kiffarna nästa gång det är kryss efter 90 minuter?

I övrigt i går var ju Linköping–Rosengård 1–6 det mest anmärkningsvärda resultatet i damallsvenskan. Jag såg att kollega Rainer skrev på sin blogg att Rosengård är ny solklar guldfavorit. Det tycker kanske inte jag, även om Malmölaget helt klart är det som imponerat mest så här långt. Men man vinner inte guld i april eller maj, däremot kan man förlora guldchansen här i seriens inledning.

Och det kan man väl säga att Linköping har gjort. I fjol var LFC med i guldracet långt in i slutspurten. I år är man redan tio poäng bakom efter fyra omgångar. Det är ett handikapp som östgötarna knappast hade råd att ge.

Däremot är ju förhandsfavoriterna Häcken och Hammarby i högsta grad med i toppen, och går inte att avskriva. Det stora testet för Rosengård kommer ju för övrigt i det närmaste fyra omgångarna. Där skall man möta Djurgården (h), Häcken (b), Hammarby (b) och Piteå (h). Om Rosengård fortfarande toppar tabellen efter åtta omgångar – då kan vi börja prata om dem som guldfavoriter. Men ännu så länge tycker jag att det är för tidigt.

I övrigt i helgen firade Barcelona säkrat guld i Spanien. Man gjorde det efter en 4–1-seger i Granada där Fridolina Rolfö både öppnade och avslutade målskyttet. Därmed är hon nu uppe i fem ligamål den här säsongen.

Även Slavia Prag har haft guldfirande i helgen. Det var klubbens tredje raka mästerskap i Tjeckien.