För ett par timmar sedan ljöd slutsignalen för årets svenska seriespel. Redan innan eftermiddagens damallsvenska avslutningsomgång visste vi vilka lag som skulle sluta på topp sex.

Häcken, Hammarby, Malmö FF, Djurgården, IFK Norrköping och Kristianstad hade redan tidigare lagt beslag på de sex första platserna. De fick sällskap av Vittsjö GIK på tabellens övre halva.

Men det blev alltså för första gången någonsin fem stora herrfotbollsklubbar på damallsvenskans topp fem. De fick sällskap av två damfotbollsklubbar från nordöstra Skåne.

Häcken tog alltså hem guldet. Man gjorde det trots att man stod på noll poäng efter två omgångar. Jag har inte kollat alla damallsvenska säsonger. Men på herrsidan har det aldrig hänt att ett lag som förlorat de två första matcherna till slut vunnit SM-guldet. Och jag har väldigt svårt att tro att det skett på damsidan förr heller.

Där i början av säsongen hade Häcken lite problem i mittförsvaret. Man spelade med Emilie Byrnak och Emma Östlund som mittbackar i de där två första matcherna, och det funkade inget vidare. Men några omgångar in i serien fick tränare Mak Lind ordning på sin backlinje. Och sedan dess har ju Häcken gått som tåget.

Apropå Mak Lind tyckte jag det lät i SVT-intervjun inför dagens match som att han är på väg att lämna för North Carolina Courage.

Det om toppen. Nu till damallsvenskans undre halva. Som åtta, nia och tia slutade AIK, Piteå och Växjö DFF. Sedan slutade fjolårets mästarlag på den åtråvärda elfteplatsen. Lagkapten Hanna Andersson gjorde alla tre målen när Rosengård vann med 3–1 mot Linköping och samtidigt passerade BP upp på fast mark.

Jag hörde Rosengårds fotbollschef Caroline Seger på Radiosporten efter matchen. Hon sa att Rosengårds mål är att vara med och slåss uppe i toppen nästa år igen. Och att man sporrats av Malmö FF:s starka entré i högsta serien. Samt att man tänker ge MFF en match kommande år.

Det blir spännande att se om Rosengård kan ta sig tillbaka till toppen. Det låter väl som att man kan tappa ännu fler spelare nu i vinter. Och det krävs ofta ett väldigt hårt och smart arbete för vända en negativ trend.

BP föll mot Hammarby med stora siffror. Därmed blir det kval för tredje året av de fyra senaste för den rödsvarta Stockholmsklubben med den stora ungdomsverksamheten. Faktum är att det ju bara är fjärde året där det spelas kval till damallsvenskan. Och BP har alltså varit med i alla utom fjolårets.

Hittills har Brommapojkarna ett lysande kvalfacit med tre segrar och ett kryss, och totala målskillnaden 10–1. BP är stor favorit även i årets kval. Men Kif Örebro har gjort en stark höst i elitettan, och kan kanske bjuda upp till kamp.

Jag roade mig med att kolla hur jag tippade serien inför avspark. Jag fick rätt på de två topplagen Häcken och Hammarby samt på jumbon Alingsås. Däremellan prickade jag även Norrköping som femma. Övriga lag placerades mer eller mindre fel. De grövsta felen var de båda Malmölagen samt Linköping. MFF hade jag sex placeringar för lågt, LFC sju placeringar för högt och Rosengård hela åtta placeringar för högt. Tipset av Rosengård bör vara det sämsta jag någonsin gjort i damallsvenskan.

Många av er läsare lämnade ju era tips i Forum damallsvenskan. När jag kollar ser jag att det även var många som trodde på Vittsjö som ett bottenlag. Jag hade dem på kvalplats, medan nästan alla andra tippare i bloggen hade dem på nedflyttningsplats. Men Vittsjö slutade alltså på övre halvan och får väl tillsammans med Djurgården och MFF räknas som årets stora positiva överraskning.

Jag noterar att signaturen Stefano prickade både Vittsjös sjundeplats och att Linköping på näst sista plats. Imponerande. Dock hade även Stefano andra tips som inte var lika vassa.

Mitt vassaste tips var kanske ändå skytteligan. Där satte jag Felicia Schröder som segrare och Ellen Wangerheim på topp tre. Bland de nio namn jag nämnde fanns även trean Sara Kanutte Fornes och åttan Anna Anvegård. Ett annat av de nio namnen på min lista var Beata Olsson. Jämte Hanna Andersson är Olsson dagens svensk i damfotbollsvärlden.

Jag missade den damallsvenska slutomgången för egen träning. Men jag hann se en liten stund av den första halvleken av WSL-matchen mellan jumbon Liverpool och mästarinnorna från Chelsea. Där fick jag se Beata Olsson göra ett riktigt klassmål där hon med boll sprintade ifrån Millie Bright och säkert placerade in kvitteringen till 1–1.

Matchen slutade 1–1 och skrällen framkallade säkert ett litet jubel hos André Jeglertz och Therese Sjögran. För deras Manchester City leder nu tabellen med tre poängs marginal. City förlorade premiären med 2–1 mot Chelsea. Sedan dess har man gått rent. Det ser ut som att City mår bra av att slippa att spela i Champions League. Manchester United och Arsenal är sju respektive åtta poäng bakom City i tabellen.

I USA har Washington Spirit säkrat en finalplats. Där ställs de mot antingen mästarinnorna Orlando Pride eller Gotham FC. De sistnämnda slutade på åttonde plats i grundserien, men skrällvann mot suveräna grundseriesegrarna Kansas City Current förra veckan. Kan Gotham skrälla sig hela vägen till final?

För Orlando klev en viss Marta Vieira da Silva fram när det skulle avgöras i kvartsfinalen. Det snart 40-åriga fenomenet gled ifrån Seattles backlinje och fixade den straff som punkterade matchen.

Apropå Marta så har hon givit namn till Fifas pris för årets snyggaste mål inom internationell damfotboll. I år kan hon själv vinna det. För hon är nominerad för sitt solomål mot Kansas City i fjol – se det här.

I går avslutades elitettan. Jag var på Borås Arena och såg Elfsborg vinna med 1–0 mot höstens besvikelse Umeå IK. Och jag kan förstå varför UIK inte stod distans ut i toppen. För även om jag såg ett lag med många skickliga spelare, och ett fint passningsspel. Så såg jag också ett lag som hade väldigt svårt att omsätta fint grundspel till målchanser.

Umeå var utstarkt på fasta situationer, och borde ha gjort något mål i samband med någon hörna eller inläggsfrispark. Men i själva spelet kom man sällan till bra avslut, även om man tillbringade väldigt mycket tid på offensiv planhalva. Matchbilden passade Elfsborg rätt bra. Hemmalaget fick stora ytor att kontra på. Och segermålet var just en kontring där Stina Jensen kom helt fri.

Umeå får göra ett nytt försök nästa år. För som bekant är det ju Eskilstuna och Uppsala som tar det båda damallsvenska platserna. Och Kif Örebro skall försöka kvala sig upp. I helgen har det funnits uppgifter om att Uppsalas båda nyckelspelare Amanda Sundström och Josefin Baudou är på väg till Malmö respektive Häcken. Det vore förödande för nykomlingen.

Min spontana känsla är att Uppsala är ett av de sämsta lagen som gått upp i damallsvenskan. Och man hade verkligen inte mått bra av att tappa två av sina nyckelspelare redan innan avspark.

Apropå Uppsala kollade jag lite på hur laget såg ut när man senast var uppe i damallsvenskan, Det var 2023 och namnkunniga spelare i truppen var målvakten Milla-Maj Majasaari, backen Julia Ragnarsson, mittfältarna Agnes Nyberg och Elin Rombing samt anfallarna Klara Folkesson, Taryn Ries och Johanna Renmark. Dessutom hade man lånat in Bella Andersson från Hammarby, Louise Hvarfner från Djurgården och Matilda Eriksson Kristell från FC Rosengård.

Renmark lämnade redan på sommaren. Med undantag för Ragnarsson – som fortfarande är kvar – försvann övriga i samband med nedflyttningen. Istället flyttade man bland annat upp Baudou och värvade Sundström från Bollstanäs. Uppsala har gjort ett bra jobb med ett par riktigt fina juniorkullar. Men som sagt, det ser inget vidare ut inför den damallsvenska comebacken.

Inget vidare är väl även orden som bäst beskriver läget i Bollstanäs och Mallbacken. Båda lagen slutade under nedflyttningsstrecket. Bollstanäs har visat en bra förmåga att ta sig tillbaka. Och läget mellan Stockholm och Uppsala är ju bra. Om man ligger på så finns det många elitklubbar att fynda i.

För Mallbacken ser det värre ut, vilket gör mig väldigt deppig. För den värmländska byn är ju en viktig ingrediens i svensk damfotbollskultur. Mallbackens IF är också den enda svenska klubben – utöver min egen – som jag äger en supportertröja från. Jag hoppas verkligen att det kan finnas en väg för ”Jäntan” tillbaka till elitfotbollen. Men det låter väl tyvärr som att klubben kan komma att spela i division två nästa år.

I kväll hade jag gärna velat vara på Bravida Arena och kollat in Häcken–Inter. Det fick bli jobbet, och matcherna på sidoskärmen.

Från vad jag såg kunde/borde Häcken ha gjort fler än ett mål mot Inter. Det blev 1–0, men ett mer rimligt resultat hade kanske varit 3–1.

Just 3–1 är den ledning som Hammarby har med sig hem från Amsterdam efter kvällens möte med Ajax. Jag såg delar av den andra halvleken. Och där kändes Bajen klart bäst fram till att Ajax gjorde sitt tröstmål.

Men efter det låg fler hemmamål i luften. Och Bajen skall vara nöjt att man har en tvåmålsledning i halvtid.

Under turneringen har jag flera gånger skrivit om Sveriges kamp mot Nederländerna och Norge om att få ha tre platser i Champions Leaguekvalet sommaren 2027. Det visade sig att den kampen i princip var över i och med att Nederländerna och Norge fick varsitt lag till Champions League.

Tack vare Christoffer Segerhjelm blev jag uppmärksammad på att Uefa inför den här säsongen har ändrat hur de räknar nationsrankingen. Det är inte längre rakt av ett snitt av klubbrankingen. Utan numera ges poäng till klubbar och nationer delvis utifrån olika parametrar.

I kvalturneringar ger nationspoängen utifrån vunna och oavgjorda matcher, medan klubbarna får poäng utifrån hur långt de går. Det har varit en dålig förändring för svensk del, för vi har halkat väldigt långt bakom Nederländerna.

Och det blir ju inte bättre av att Vålerenga vinner mot Roma i Champions League.

Jag jobbar och har inte kunnat kolla speciellt mycket på dagens matcher. Men jag noterar att Häcken vann med 2–0 i Stockholm och därmed har säkrat SM-guldet. Grattis.

Jag noterar också att både Rosengård och BP har vunnit sina matcher. Därmed blir det elitettan 2026 för Linköping FC.

LFC byter plats med IK Uppsala Fotboll som blev klart för damallsvenskan redan innan deras match mot Örebro SK sparkades i gång. Umeå stod nämligen för en fin vändning hemma mot Trelleborgs FF. Skånskorna ledde med 2–0 i paus, men UIK avgjorde till 3–2 på tilläggstid. Därmed kan vi alltså gratulera Uppsala till återkomst på högsta nivån.

I kvalstriden är det nu fördel för Kif Örebro, som är en poäng före Umeå och Trelleborg, och som spelar hemma mot tabelljumbon Sunnanå i sista omgången.

I kväll tog jag för sista gången en liten utflykt till Alingsås för att kolla damallsvensk fotboll. Det har varit trevligt att ha två damallsvenska lag inom en timmes bilresa från dörren. Vi får se när det sker nästa gång.

Det som är klart är att det är sista gången för i år som det spelas damallsvensk fotboll i Alingsås. Och risken är uppenbar att det kan dröja väldigt länge innan det sker igen. För jag hörde fler än en vid Gerdskenvallen i dag som frågade sig vad Alingsås kan få ihop för lag till nästa år. Att risken är uppenbar att laget kommer att värvas sönder.

Det känns absolut som en rimlig tanke. Nästa år spelar Alingsås i samma serie som IFK Göteborg och Elfsborg, två klubbar som lär ha betydligt större lönebudget än Alingsås. Det är flera spelare som pendlar från Göteborg eller Bohuslän. De spelarna har ju även Jitex och Häcken U som alternativ på närmare håll.

Det gäller nog för tränare Peo Häggström, som även är sportchef, att knyta upp några av nyckelspelarna ganska snabbt. Annars kan det bli spelarflykt. I en artikel i Alingsås Tidning för ett tag sedan sa Häggström att ”Klubbens ambition är att vi ska tillbaka till allsvenskan direkt”.

I samma artikel framgår det att väldigt få spelare har kontrakt över nästa år, och att flera redan uppvaktats av andra klubbar. Det nämns att Kristianstad försökte värva mittbacken Malva Larsson i somras.

De som nämns med löpande kontrakt är korsbandsskadade mittbacken Felicia de Feo och blixtsnabba talangen Tilde Karlsson. Den sistnämnda kan nog vara snabbast i hela damallsvenskan – och bör locka till sig intresse. I dag häpnade jag när hon fick Smilla Holmberg att se långsam ut i en löpduell. Holmberg är ju jättesnabb. Men hon hade inte en chans att matcha ett år yngre Karlsson.

Jag har följt Karlsson under flera år. Hon har alltid utmärkt sig med sin snabbhet. Men jag har varit lite frågande till om hennes bolltouch varit bra nog. I höst tycker jag dock att hon har haft en väldigt bra utveckling. Och hennes namn lär stå på flera damallsvenska sportchefers önskelista.

En annan talang som gjort stora framsteg under året är Saga Fredgren, som ju ingick i F19-landslagets EM-trupp tidigare i år. Hon har skolats om från cental mittfältare till högerback, och bör också har blickar på sig.

Karin Lundin, Tove Lorén och Isabella Svanström är tre andra spelare som Peo Häggström kan få kämpa för att hålla kvar. Lundin är en klassforward och Lorén har rötter i Boråsområdet, och lär få ett samtal från Elfsborg. Svanström har precis som Malva Larsson och Filippa Hopkins rötterna i IFK Göteborg. Det känns ju inte orimligt att Blåvitt kommer att försöka locka hem ”sina” spelare.

Det finns alltså mycket jobb att göra för Alingsås IF inför nästa år. Annars är just Alingsås en bra damfotbollskommun. AIF har alltså spelat i damallsvenskan i år. Och stora ungdomsklubben Alingsås KIK gick upp i division 1. Inte dåligt för en kommun med just över 40 000 invånare.

I kväll stod AIF upp bra mot Hammarby. Gästerna vann ”bara” med 3–0. Jag tänkte att det kunde bli en rejäl överkörning och valde att köra ”parkera bussen” i damallsvenskan Fantasy. Där har jag Smilla Holmberg och Julie Blakstad i min backlinje. Duon levererade 42 poäng, vilket förstås är godkänt. Men jag trodde kanske att laget skulle ha gjort några mål till.

Men Bajen hade verkligen anfallskris. Jag trodde inte mina ögon när jag såg att man startade med mittbacken Emilie Bragstad som central forward. Men dels hade det tydligen gått sjukdom i truppen, vilket gjorde att Vilde Hasund inte kom till spel. Och Ellen Wangerheim gjorde bara ett inhopp.

Dessutom är anfallstalangen Stella Maiquez och offensiva mittfältaren Fanny Peterson i väg med F16/09-landslaget och spelar första steget av kvalet mot nästa års F17-EM. Där lyckades 08:orna så dåligt i sitt kval i våras att 09:orna får börja på B-nivån.

Det skall i och för sig sägas att 08:orna bland annat hade Nederländerna i kvalgruppen. Och Nederländerna vann först sommarens EM-slutspel och har nu gått till final i pågående F17-VM. 09:orna har dock inlett sitt EM-kval bra. Det blev 9–0 mot Litauen i går, ett resultat som innebär att det svenska laget i praktiken är klart för att spela EM-kvalets andrafas på A-nivån.

Tillbaka till dagens match på Gerdskenvallen. Det viktigaste för Bajen var förstås att vinna, och sätta lite press på Häcken. Och så blev det. Det är för övrigt trevligt att då och då få se matcher på så nära håll som man gör just på nämnda plan. Då ser man hur skickliga spelarna är på att skapa sig tid och yta.

Klockan 14.00 under lördagen (sänds på SVT1) får Bajenspelarna ställa sig i Djurgårdsklacken och försöka heja fram lokalkonkurrenten mot Häcken. För göteborgarna innebär en trepoängare att SM-guldet är klart. Jag var på plats på Bravida när Häcken slog Djurgården med 4–1 i början av augusti. Det var länge en ganska jämn historia.

I paus trodde jag kanske att Djurgården skulle kunna få till en liten skräll. Men Häcken höjde tempot efter paus, och så var ju Felicia Schröder i superform. Skytteligaledaren gjorde alla fyra målen under de sista 25 minuterna. På sistone är det ju Anna Anvegård som visat superform i Häcken. Men senast blev ju Schröder tvåmålsskytt igen. Så kanske att duon kan skjuta SM-guldet till Hisingen i morgon.

I övrigt i helgen är det både Londonderby mellan Arsenal och Chelsea och tyskt toppmöte mellan Wolfsburg och Eintracht Frankfurt under lördagen. Derbyt börjar 13.30 och sänds på SVTplay. På svensk mark kan Linköping under lördagen åka ner i elitettan utan att spela. Och IK Uppsala Fotboll kan bli klart för damallsvenskan. Klockan 20.00 avrundas damfotbollslördagen med VM-finalen för F17 mellan Nederländerna och storfavoriten Nordkorea. Den matchen sänds på Fifa+.

Under helgen startar även slutspelet i amerikanska NWSL. Redan i natt drar det igång med Orlando Pride mot Seattle Reign. Under lördagskvällen tar Washington Spirit emot Racing Louisville. Och på söndag avslutas kvartsfinalspelet med matcherna Kansas City Current–Gotham FC och Portland Thorns–San Diego Wave.

Det är enkelmöten som gäller. Så det blir spännande att se om svensklaget San Diego med Jonas Eidevall och Hanna Lundkvist kan ta sig vidare. Om Wave skulle gå till semifinal möter man vinnaren av Washington och Louisville.

Slutligen tänkte jag kolla om ni som läser och kommenterar här i bloggen har haft några problem med WordPress på sistone. Jag blev själv utkastad, och var tvungen att byta lösenord för att komma in igen. Jag har även hört om följare som har svårt att logga in. Tänkte kolla om det är ett utbrett problem.

Vi slapp England, men fick Danmark igen. Det är alltså tredje turneringen i rad där vi ställs mot danskorna i gruppspelet. Vi hade ju dem i vårens Nations League och i EM. Där har det blivit tre segrar.

Nu väntar alltså Danmark igen i det VM-kval som spelas under nästa år. Det är gruppspel under våren, med dubbla matcher i mars, april och juni. Och sedan spelas playoff i oktober samt i månadsskiftet november/december.

Det var spanska Virginia Torrecilla som stod för lottningen. När hon kom till A-nivån drog hon Sverige som första lott. Vi hamnar därmed i grupp A1. Från andra potten fick vi Italien och sedan fylldes det på med Danmark och Serbien.

Även Italien är ju ett motstånd som vi blivit vana vid att möta de senaste åren. Vi hade dem i gruppen i VM i Nya Zeeland samt i Nations League både hösten 2023 och nu i våras. I Wellington blev det en förkrossande 5–0-seger. Och både för två år sedan och i våras blev det en uddamålsseger och ett kryss.

Slutligen väntar alltså även Serbien. De mötte vi i playoff i EM-kvalet. Då blev det totalt 8–0 över två matcher. Och det är ungefär den skillnaden det skall vara på lagen.

Som jag skrev inför lottningen stod det ju England på lottningens stora nitlott. Det var Spanien, Island och Ukraina som ställdes mot Europamästarinnorna. Här finns alla grupper.

Klockan 13.00 under tisdagen lottas VM-kvalet. Och för lagen i första seedningsgruppen är det solklart vilken lott som är den västa niten: England.

Sverige är alltså toppseedat på A-nivån tillsammans med Spanien, Tyskland och Frankrike. Här är övriga potter:

• England
• Nederländerna
• Italien
• Norge.

Här är det alltså England som skall undvikas. Jag slipper även gärna Nederländerna. De har varit på nedgång det senaste året, och såg inget vidare ut i EM. Men Sverige har ju haft svårt mot ”Oranje Leeuwinnen”, så helst vill väl ha Norge eller möjligen Italien.

• Danmark
• Irland
• Österrike
• Island

Här tror jag att Österrike är drömlotten. De har ett skadedrabbat lag. Det har ju gått bra mot Danmark på senare år, men dem slipper man gärna eftersom det börjar bli tjatigt att möta dem.

• Polen
• Slovenien
• Serbien
• Ukraina

I den här potten finns fyra lag som vi skall slå. Spontant känns väl Slovenien som det sämsta laget, och därmed den bästa lottningen. Men som sagt, alla de här lagen skall vi slå.

Hur går då VM-kvalet till? De fyra gruppsegrarna går direkt till VM. Övriga lag från A-nivån får spela playoff om ytterligare sju direktplatser och en plats i ett interkontinentalt playff.

Playoff spelas i två omgångar. Lagen från A-nivån delas in i två olika potter, enligt:

Väg 1: De åtta lag som slutat på andra eller tredje plats i A-nivån är seedade och lottas mot de sex lag som vunnit sina grupper på C-nivån samt mot de två bästa grupptvåorna. Det handlar om dubbelmöten, hemma och borta. Här är klasskillnaden så stor att alla lag från A-nivån skall vinna sina matcher lätt.

Väg 2: De fyra lag som kommer sist i grupperna på A-nivån och de fyra gruppsegrarna på B-nivån seedas och ställs mot de åtta lag som slutat tvåa eller trea på B-nivån. Det handlar om dubbelmöten, hemma och borta.

I andra omgången av playoff spelar de åtta segrarna i Väg 1 dubbelmöten hemma och borta mot de åtta segrarna i Väg 2. Lagen från Väg 1 börjar på bortaplan. De sju segrarlag som hade bäst facit i gruppspelet går direkt till VM. Den ”sämsta” segraren får kvala vidare i ett interkontinentalt playoff.

Häcken behåller avståndet i toppen, Malmö är borta från guldet och Rosengård är kvar under kvalstrecket. Det är huvudrubrikerna nu efter att damallsvenskans 24:e omgång har färdigspelats.

I dagens två sena matcher kämpade Alingsås till sig en poäng borta mot Rosengård. Det innebär dels att mästarlaget inte har lyckats vinna en enda match under hösten. Dels att mästarna har minst två ångestmatcher kvar av den här säsongen.

Under lördagskvällen nåddes vi för övrigt av nyheten att Rosengård tvingas byta tränare igen. Att Rafael Roldán Bermúdez ledde laget redan i dagens match. Orsaken till det här bytet är att Martin Qvarmans Möller har inte den UEFA Pro-licens som krävs, och att Rosengård inte fick dispens.

Det absurda här är ju att förbundet lät Qvarmans Möller vara förbundskapten för U23 i fyra år, trots att han inte uppfyller kraven för att jobba i damallsvenskan. Personligen tycker jag att förbundsledningen här närmast odugligförklarar sig själv. Om man nu tycker att den där utbildningen är så viktig är ju det minsta man kan förvänta sig att förbundet ser till att deras förbundskaptener har/skaffar sig den där Pro-licensen.

Nu blir Martin Qvarmans Möller historisk som en av de tränare som varit huvudansvarig på högsta nivå utan att ta en enda poäng.

Roldan är ju tvärtom obesegrad som tränare för Rosengård. Men dagens 0–0-match mot Alingsås var förstås ytterligare en stor missräkning för mästarlaget. Emilia Larsson hade en frispark i ribbans underkant i den andra halvleken. Utifrån vad jag såg var det Rosengårds bästa målchans i matchen.

Dagens resultat innebär att Rosengård nu har fyra poäng och 18 mål ner till Linköping på nedflyttningsplats. Lagen möts i sista omgången. Och om den matchen skall gälla kontraktet krävs både att Piteå tar poäng av Rosengård på lördag och att Linköping vinner hemma mot Kristianstad nästa måndag.

För LFC gäller för övrigt nu att enda rimliga chansen att rädda kontraktet är att man vinner mot både Kristianstad och Rosengård. Fast det är ju inte säkert att sex poäng räcker. Om BP och Rosengård vinner sina matcher till helgen är Linköping klart för nedflyttning redan innan avspark i lagets nästa match.

Teoretiskt kan BK Häcken FF vara svenska mästarinnor innan avspark i lagets nästa match, borta mot Djurgården. Men det förutsätter att Alingsås vinner mot Hammarby på fredag, och den skrällen ser jag inte komma. Även om Bajen faktiskt har varit rätt halvdant på bortaplan den här säsongen.

I dag vann Häcken säkert mot Linköping med 4–0 efter att Anna Anvegård gjort en ny stormatch, och Felicia Schröder gjort två mål. Vinsten innebär att göteborgarna nu är en seger ifrån SM-guldet. Häckens första chans att säkra Kronprinsessan Victorias pokal på egen hand är på lördag på Kristinebergs IP, Men det är ingen lätt match. Djurgården har bara förlorat en hemmamatch under hela säsongen – det var för övrigt mot MFF innan landslagsuppehållet.

I sista omgången söndagen den 16 november spelar Häcken hemma mot bortastarka Piteå, samtidigt som Bajen tar emot BP. Med tanke på den fina målskillnaden behöver Häcken i praktiken bara två poäng till för att vinna guldet. Men känslan är väl att man gärna säkrar segern på lördag i Stockholm. För annars kan det bli en nervös avslutningsmatch hemma på Bravida om två veckor.

Häckens seger var ju helt planenlig. Den damallsvenska söndagen startade annars med en skräll. Det var Piteå som slog till i Malmö. Jag hade inte räknat med att MFF skulle gå på en nit på hemmaplanen mot ett lag från tabellens undre halva. Men när jag kollade in lagens säsong lite närmare noterade jag att MFF faktiskt har tagit en poäng fler på bortaplan (26) än man har gjort hemma (25).

Samma sak gäller faktiskt för Piteå, fast med ännu större marginal. Hemmastarka Piteå i år har blivit bortastarka Piteå. Norrbottningarna har nu tagit 18 poäng på bortaplan – det är lika många som Hammarby. Lagen skiljer sig dock åt rejält i hemmaspelet. Bajen har full poäng hemma, medan Piteå bara samlat 13 hemmapinnar.

Från den matchen imponerades jag mest av Saga Swedmans förmåga att få fast bollen på offensiv planhalva. Trots att hon ofta var ensam mot en hel hög Malmöbackar visade hon god förmåga att likt en magnet dra till sig bollen.

Det måste för övrigt ha känts rätt skönt i Piteålägret att få knäppa till Malmö. Som bekant hämtade ju MFF både stabilitet och spets i den rödvita norrklubben i vintras. Trion Moa Öhman, Ellen Löfqvist och Tuva Skoog sände ju varsitt flyttlass cirka 150 mil söderut inför årets säsong.

Som jag redan noterat har alltså Hammarby tagit full poäng på hemmaplan i damallsvenskan i år. Lägger man på svenska cupen och Europaspelet har Bajen 19 tävlingsmatcher på hemmaplan under 2025. Det har blivit 18 segrar. Enda förlusten kom mot Manchester United i kvalet mot Champions League.

I dag utmanades sviten av höstens lag i damallsvenskan, IFK Norrköping. Men Pekings obesegrade höstsvit sprack rejält. Hammarby var bättre från första sekund, och vann till slut med klara 4–0. Därmed tappar samtidigt Norrköping ledningen i hösttabellen till Häcken.

I elitettan var det sista chansen för Sunnanå i dag. Skelleftegänget hade en 2–1-ledning borta mot Jitex. Men det lila Mölndalslaget vann med 4–3 och skickade därmed ner Sunnanå i division 1. I söndagens andra match säkrade Örebro SK kontraktet genom 1–0-seger borta mot Team TG.

Innan jag sätter punkt är det läge att gratulera SK Brann som under lördagen säkrade sitt andra eller tredje norska mästerskap på damsidan beroende hur man räknar. Brann tog ju över damlaget från IL Sandviken inför säsongen 2022. Och Sandviken vann mästerskapet för första och enda gången 2021. Året efter ”försvarade” Brann titeln. Och nu slog man till igen.

Det återstår i och för sig två omgångar av toppserien. Men Brann leder med sju poängs marginal, och kunde därmed unna sig en rejäl guldfest under lördagskvällen. Enda svenska spelare i truppen är U23-landslagsspelaren Johanna Renmark, som gjort två mål på 25 matcher hittills i år. Annars skulle jag nog säga att lagets stjärna är Signe Gaupset. Den 20-åriga jättetalangen är också lagets främsta målskytt med 15 fullträffar.

Alldeles nyss säkrade Eskilstuna United sin plats bland topp två i elitettan. Därmed är laget tillbaka i damallsvenskan igen – tre år efter att man tvångsnedflyttats på grund av dålig ekonomi.

Stort grattis till Eskilstuna.

Parallellt har även IK Uppsala Fotboll tagit ett stort steg mot damallsvensk återkomst. Laget vann med 2–0 mot Umeå, och kan bli klart för uppflyttning senare i eftermiddag. Men då krävs att Mallbacken tar poäng mot Trelleborg.

I damallsvenskan har Växjö säkrat sitt kontrakt via seger mot BP. Därmed är det nu klart att nedflyttnings- och kvalstriden står mellan trion Linköping, Rosengård och BP. Ett kommer att åka ut. Ett kommer att få kvala och ett klarar kontraktet.

I kväll var jag på Gothia Park Academy och såg Elfsborg vinna med 2–0 mot Häckens utvecklingslag i elitettan.

GPA som anläggningen kallas är en fantastiskt fin träningsanläggning, Men det är en usel matcharena. Man ser rätt dåligt var man än står, och det är inte heller charmigt. Att det dessutom var kallt i kväll kan ju inte arrangören hjälpa.

Jag vet inte om spelet värmde så mycket heller. Både Häcken och Elfsborg ligger i ett slags mittenskikt, och inför dagens match tänkte jag att båda lagen var klara för nästa års upplaga av elitettan. Fast dagens resultat gör att Häcken faktiskt riskerar att dras in i bottenstriden.

Om Bollstanäs vinner hemma mot Gusk i morgon och Team TG följer upp med seger mot Örebro SK på söndag skulle Häcken plötsligt bara ha tre poäng ner till nedflyttningsstrecket med två omgångar kvar.

Och då blir Häckens nästa match, hemma mot Team TG nästa lördag, en riktig nagelbitare. Jag såg Häcken U några gånger i våras. Nu har man ett nytt lag. I dag startade exempelvis bara fyra av de som ingick i den startelva som spelade 1–1 mot Umeå IK den 20 april. Huvuddelen av de andra spelarna är numera skadade. Faktum är att Häcken är så skadedrabbat att man bara hade två spelare på bänken.

Spelmässigt kände jag igen Häcken U. Laget har så stort fokus på bollinnehav att spelarna inte verkar veta vad de skall göra när de närmar sig motståndarnas mål. Ute på planen var Häcken långa stunder bättre än Elfsborg. Ändå vann boråsarna hur rättvist som helst. För medan gulsvarta Häcken inte klarade av att skapa målchanser borde nog röda Elfsborg ha gjort ett par mål till.

I övrigt i elitettan den här helgen spelas alltså två sexpoängsmatcher i botten. Dessutom har vi två glödheta toppmöten. Både IK Uppsala–Umeå IK och Kif Örebro–Eskilstuna United är också att beteckna som sexpoängsmatcher. Båda spelas i morgon 13.00. Om United vinner sin match kan de fira damallsvensk återkomst på Behrn Arena vid tretiden i morgon. Även Uppsala kan bli klart för damallsvenskan i morgon. Men de har det inte i egna händer.

Även i damallsvenskan har vi två tunga matcher i bottenstriden den här helgen. Under lördagen tar Växjö DFF emot BP i en riktig sexpoängsmatch. Vid hemmaseger säkrar Växjö kontraktet. Men vid förlust riskerar man att bli rejält indraget i kvalstriden.

För på söndag spelar FC Rosengård hemma mot Alingsås. Där har mästarlaget en bra chans att förbättra sitt läge i botten. Samtidigt som Rosengård–Alingsås spelas Häcken–Linköping. Där kan göteborgarna förstärka sitt grepp om SM-guldet, och samtidigt i praktiken skicka ner LFC i elitettan.

Även de båda andra guldkandidaterna spelar på hemmaplan på söndag. Malmö FF tar emot Piteå IF klockan 13.00 och Hammarby tar emot IFK Norrköping två timmar senare. Framför allt är mötet på Kanalplan hyperintressant.

Peking toppar ju formtabellen sedan serien vände med nio segrar och ett kryss på tio matcher. Om östgötarna håller den obesegrade sviten vid liv kan Bajen samtidigt glömma SM-guldet. Både Hammarby och MFF är för övrigt sex poäng bakom Norrköping i hösttabellen.

I botten av hösttabellen finns Rosengård som är enda laget som inte har vunnit en enda match sedan serien vände. Kommer segern under söndagen?

Tittar vi utomlands har vi ett franska toppmötet mellan ettan Lyon och tvåan Paris FC 16.00 på lördagen. Och 13.00 visar SVT svenskmötet Chelsea–London City Lionesses. Och sent på söndag kväll svensk tid spelas sista omgången i USA:s NWSL, där Racing Louisville och North Carolina Courage gör upp om den åttonde och sista slutspelsplatsen. Louisville ligger två poäng före och tar emot nästjumbon Bay FC. NCC tar emot sjuan Gotham FC.

Dessutom är det kvartsfinaler i F17-VM. Under lördagen spelas Brasilien–Kanada och Nordkorea–Japan. Och under söndagen väntar Frankrike–Nederländerna och Mexiko–Italien.

Notera alltså att både USA och Spanien åkte ut i åttondelen. Det är inte vanligt att Kanada och Mexiko går längre än amerikanskorna i ett mästerskap.

Med en natts sömns distans till gårdagens förlust på Gamla Ullevi är det lite blandade känslor. Det är fortsatt det positiva som överväger, för man var ju väldigt nöjd med energin och med hur de yngre spelarna skötte sig.

Men det var ju en förlust. Och vårt landslag har typ bara lyckats skapa två bra målchanser på två matcher. Så glädjen över den föryngring som kan vara på väg grumlas av frågetecken kring om det faktiskt också innebär förbättring.

För vi skall ju inte glömma att det bara är några månader sedan Sverige hade ett lag som körde över Nations Leaguefinalisterna Tyskland och som jag anser var bättre än Europamästarinnorna från England. I juli hade vi alltså ett lag som kunde ha vunnit EM-guld.

Drygt tre månader senare har vi totalt sett blivit överkörda i två matcher mot Spanien. 5–0 är liksom siffror man inte snackar bort. Och även om jag ju varit inne på att det spanska laget hade sanslös effektivitet i första halvleken i fredags i Malaga så var dubbelmötet i praktiken avgjort redan efter den där halvleken. Därifrån kunde Spanien spela på resultatet i övriga tre halvlekar. Och det gjorde man ju faktiskt med nästan 100-procentig kontroll. Men gårdagens match blev ju ändå en värdemätare för Sverige eftersom Spanien trots allt matchade allra bästa elvan.

Tre månader efter att vi stod på toppen är det genomgående hyfsat positiva omdömen efter en hemmaförlust. Det är signaler om en väldigt snabbt sänkt förväntans- och ambitionsnivå. Visst var det bra energi. Men det ger inga poäng.

Och det blev alltså noll gjorda mål på två matcher, knappt några målchanser – och riktigt svaga fasta situationer. För faktum är ju att Spanien även överglänste Sverige rejält på fasta, vilket är lite oroande.

När jag försöker resonera med mig själv konstatera jag att Spanien numera har blivit en riktig mardrömsmotståndare för landslaget. På så sätt var det värsta möjliga premärmotståndare för Tony Gustavsson. Det blir väldigt spännande att se hur det kommer att se ut mot Frankrike. Väldigt spännande.

Att vi har tufft mot spanjorskorna är ju rimligt i och med att de är både världsetta och regerande världsmästare. Men siffrorna i de senaste mötena visar ju att vi relativt sett har mycket svårare mot Spanien än mot andra lag i världstoppen. Jag skulle säga att Spanien har ersatt Tyskland som svenskt spöklag. Ni minns säkert att det tog väldigt många år innan vi kunde skrämma bort det tyska spöket. Undrar om vi kommer att kunna skrämma bort det spanska?

Det blir Tyskland och Spanien som spelar final i Nations League i månadsskiftet november/december. Samtidigt spelar Sverige om bronset i dubbelmöte med Frankrike.

Innan dess skall vi på tisdag få veta hur Sverige lottas i VM-kvalet. Klart sedan länge är att vi kommer att få ett lag av England, Nederländerna, Italien och Norge. Samt ett av Polen, Slovenien, Serbien och Ukraina. Efter de senaste dagarnas kval är nu även tre av fyra lag i den sista potten spikade: Danmark, Irland och Österrike. Där tillkommer antingen Island eller Nordirland efter deras möte i morgon.

Förbundskapten Tony Gustavsson blickade fram mot just VM-kvalet när man tog ut sin elva till tisdagens match mot Spanien. Han hade ju insett att sannolikheten att vända semifinalen var så liten att det den knappt fanns. Och då valde han att testa ungt med tanken att ”kan man inte vinna matchen kan man vinna en spelare”.

I min krönika i Borås Tidning (går att läsa av er som har +Allt hos Bonnier eller Gota Media) konstaterar jag att jag tycker att Gustavsson vann två spelare. För både Elma Junttila Nelhage och Monica Jusu Bah visade att de klarar sig på hög internationell nivå.

Tacksamt nog som mönstrade ju Spanien sitt bästa möjliga lag. Och jag tyckte att Sverige stod upp utmärkt. Defensivt släppte vi väl egentligen bara till typ fyra målchanser på hela matchen. Fast en var helt oförklarlig. Hur var det liksom möjligt att Irene Paredes kunde få komma så fri på borte stolpen vid en inläggsfrispark?

Vad jag kan minnas från de senaste fem–sex åren har Spanien alltid siktat på Paredes på bakre ytan på hörnor och inläggsfrisparkar. Det måste landslaget ha känt till. Ändå fick hon löpa in där totalt ohotad. Att hon trots det missade målet var lika oförklarligt som att ingen svensk spelare var nära henne.

Där kom Sverige billigt undan. Men i övrigt tyckte jag alltså att försvarsspelet var utmärkt. Man klev upp man-man i det höga presspelet, och löste det. Det kändes ju både lite konstigt och riskabelt när spanska spelare som Claudia Pina och Aitana Bonmati lockade ner både Nathalie Björn och Juntilla Nelhage hela vägen till det spanska straffområdet. Men de svenska spelare som blev kvar på mittlinjen klarade ut situationerna.

Offensivt var det bättre än senast, utan att vara jättebra. Till slut kan vi väl säga att Sverige kom till 1,5 bra målchanser plus flera nästanlägen. Den hela målchansen hade Evelyn Ijeh i slutminuterna på en retur. Den halva hade Felicia Schröder i den första halvleken. Själva läget var i och för sig väldigt bra. Och det var rimligt att söka avslut på ett tillslag. Men skottet blev mer som en passning till Cata Coll än ett hotande skott.

Det fanns alltså brister i kvaliteten i offensiven. Tony Gustavsson kallade ändå att man ”sådde ett frö” för framtiden med insatsen. Och jag köper det. Jag tyckte att laget hade en skön energi. Det var rejälare spel, och tack och lov gav man inte bort en massa målchanser som senast.

Startelvan till kvällens match har just presenterats. Och det är ju kanske inte det lag man hade tippat på:

Jennifer Falk – Smilla Holmberg, Nathalie Björn, Elma Junttila Nelhage, Anna Sandberg – Johanna Rytting-Kaneryd, Hanna Lundkvist, Julia Zigiotti-Olme, Monica Jusu Bah – Kosovare Asllani, Felicia Schröder.

De stora överraskningarna är att Lundkvist går före Filippa Angeldahl på centralt mittfält och att Jusu Bah går före Fridolina Rolfö på vänsterkanten.

Offensivt tror jag att det här laget bör kunna klara sig lika bra som det som startade i fredags. Men jag är lite orolig för defensiven. Jag hoppas att den oron är obefogad. Men känslan är att det kan bli förlust med typ 4–0 igen.

Spanien startar med nio av de elva som startade i fredags. Salma Paralluelo är skadad och ersätts, precis som i matchen senast av Claudia Pina. Dessutom ersätts Vicky Lopez av Eva Navarro.

Jag är för övrigt på plats på Gamla Ullevi och skall lämna rätt mycket till tidningen. Så det är inte säkert att jag hinner skriva något mer i kväll.

Alldeles nyss presenterade FC Rosengård Caroline Seger som fotbollschef för resten av året. I länken säger hon:

”Alla vet att situationen varit tuff men vi vet också att vi har en spelartrupp med massor av kvaliteter. Mitt uppdrag nu är att skapa tydlighet, trygghet och beslutsamhet för att spelarna ska prestera så bra som möjligt de här återstående matcherna”

Det känns väl inte som att hon kommer att kunna påverka så mycket i de avslutande matcherna. Men Seger är ju ett namn, och kanske att hon kan hjälpa till så att inte klubben rasar ihop i vinter. Utan att man kan få ihop en hyfsat slagkraftig trupp till nästa år.

I kväll har jag kikat på U23-landslagets träningsmatch mot Tyskland. Det blev en match som hade vissa likheter med A-landslagets mot Spanien. En sådan likhet var att det svenska laget föll med 4–0. En annan var att motståndarna var extremt effektiva.

För svensk del fanns det vissa lovande saker i anfallsspelet. Men både inspel och sistapassningar var kass, och vårt U23 skapade därför alldeles för få öppna målchanser sett till bollinnehav kring det tyska straffområdet.

Vi fick till slut en svensk målskytt i matchen. Det var Kristianstads Mathilde Janzen, som gjorde det tyska 4–0-målet. Hässleholmstjejen har ju dubbla medborgarskap. Men hon är ju uppvuxen i Skåne, och borde inte Svenska Fotbollförbundet ligga på för att få henne att spela sin landslagsfotboll i gult och blått?

Jag har nu också sett en annan svensk 4–0-förlust – alltså Tony Gustavssons första landskamp som svensk förbundskapten. Och det var ju ingen rolig upplevelse. För det är ju alltid otroligt jobbigt att förlora med så stora siffror.

Jag hade tänkt att uppdatera det förra inlägget med en liten analys. Men analysen blev längre än tänkt, så det fick blir ett nytt, separat inlägg.

Som jag skrev i förra inlägget såg jag de första tio minuterna live. Det såg rätt bra ut i drygt åtta och en halv minut. Sedan drällde Filippa Angeldahl med bollen utanför eget straffområde, och kände sig tvungen att dra ner Mariona Caldentey. Och frisparken slog Alexia Putellas läckert i mål bara en sekund efter att matchklockan tickat över tio minuter.

När jag kollade resten av matchen visste jag förstås resultatet. Jag hade även läst vad kollegor på olika tidningar hade skrivit, vilket skapade en förväntning om vad det var jag skulle få se.

Jag hade bland annat läst om ”35 minuter av total blågul härdsmälta”. Jag hade sett GP:s Robert Laul skriva: ”Det må ha varit Peter Gerhardssons gamla landslag sett till startelvan, men taktiskt såg Sverige snarare ut som Jon Dahl Tomassons herrlandslag.” Och att: ”Det undermåliga försvarsspelet ska förstås kritiseras”.

Alla verkade överens om att Sverige hade spelat ett uselt försvarsspel, och om att det blev en förbättring av kvaliteten på spelet i den andra halvleken. Jag tycker kanske inte att analyserna var klockrena. Samtidigt vet jag att det är väldigt annorlunda att göra sin analys i lugn och ro i efterhand och att göra den på plats parallellt med att man jobbar med betyg, krönikor och artiklar. Något annat de flesta var överens om var att det svenska laget blev stenhårt straffat för misstag. Och det sista håller jag med om fullt ut. Däremot tycker jag inte att försvarsspelet var uselt. Tvärtom tycker jag att det var mycket bättre än anfallsspelet. Men mer om det senare.

Om vi tar det från början så var det alltså Tony Gustavssons första match som svensk förbundskapten. Det handlade om en tävlingsmatch, och den nya förbundskaptenen hade bara ett par dagar på sig att sätta sin prägel på laget.

Han valde att köra med nio startspelare från EM-kvartsfinalen mot England i somras. Det tycker jag var fullt rimligt. Det hade varit ansvarslöst att kasta in en massa nya spelare. Nu blev ju resultatet katastrofalt dåligt trots den samspelta elvan. Men det gick ju inte att veta på förhand. Och dessutom borde det inte ha blivit 4–0, för så stor skillnad tycker jag inte att det var på lagen.

Det var alltså bara små förändringar rent personellt. Och jag såg även några små justeringar i spelsättet. Exempelvis hade man ändrat lite i presspelet. Peter Gerhardssons 4–4–1–1 hade blivit ett 4–4–2 där Kosovare Asllani och Stina Blackstenius växeldrog på ett sätt jag inte sett tidigare.

Jag såg även betydligt fler insparkar som passades igång än jag varit van vid att se.

Dessutom noterade jag att man ofta slog längre passningar för nickskarv på Fridolina Rolfö. Det kanske bara var en taktik mot just Spanien. Men det var ändå något nytt. För övrigt skarvade Rolfö rätt många av de där långpassningarna. Däremot lyckades sällan medspelarna vinna andrabollen.

Taktiskt noterade jag tidigt att det var ett stort problem att ha högerfotade Amanda Ilestedt som vänster mittback. Det begränsade det svenska laget i uppspelsfasen, något som utnyttjades av Spanien. Ilestedt tvingades slå en hel del långt med vänsterfoten, vilket ju inte är hennes styrka. Dock skall konstateras att hon slog Sveriges bästa passning i matchen med just vänstern. Det var en frispelning av Stina Blackstenius i den andra halvleken. En situation där jag tyckte att Sverige borde ha fått straff.

Men Ilestedt hade inte bara problem med uppspelen. Hon kom snett in i rätt många situationer. Så det är inte överraskande att man nu hör inför tisdagens retur att det pratas om att Elma Junttila Nelhage skall vara högaktuell för att ta den där vänstra mittbacksplatsen. Det tycker jag låter vettigt. För som sagt, det hade varit bra att ha en vänsterfotad spelare i den positionen.

Och jag köper Tony Gustavssons argument om att sannolikheten att vända 0–4 till totalseger är så liten att det är läge att testa nytt i morgon.

Men rent allmänt tyckte jag alltså ändå att Sverige spelade bra i uppställt försvarsspel i fredags. För inget av de matchavgörande målen i den första halvleken kom när vi var samlade. Om jag inte missat något dröjde det ända till den 78:e minuten innan Spanien skapade något på egen hand mot ett uppställt Sverige. I det anfallet borde Alba Redondo ha gjort 4–0. Men spanjorskorna lyckades alltså inte skapa något i uppställt spel mot vår startelva.

Däremot fick vi se en handfull spanska målchanser på slutet, efter att förbundskapten Gustavsson gjort fyra byten. I 85:e minuten tvingades Jennifer Falk till en dubbelräddning av Aitana Bonmati och Claudia Pina. På övertid hade först Eva Navarro en bra chans, och sedan gjorde Pina 4–0 i efterspelet till en hörna. Där hade det svenska laget inte hunnit komma i ordning efter hörnan.

Totalt sett tycker jag alltså att försvarsspelet var bra. Det var istället anfallsspelet som inte höll måttet. I SVT pratade man om mod i halvtid. Men jag skulle säga att vi hade haft alldeles för mycket mod, att det till och med var modet som fällde Sverige före paus.

Alla de tre baklängesmålen berodde ju nämligen på svensk överambition, vilket ledde till tunga bolltapp i närheten av eget straffområde. Sånt får inte hända mot världens bästa lag.

Det första målet är redan nämnt. Det andra slog Ilestedt en bredsida rakt till en motståndare vid straffområdeslinjen. I sådana lägen måste man vara helt säker på adressen på passningen. Annars får man rensa i väg bollen.

Ilestedt var även lite inblandad i det tredje målet. Det kom efter att Sverige hade rullat igång en inspark. Jag reagerade över Ilestedts position precis framför Jennifer Falks vänstra stolpe. Jag tycker att det är vansinnigt att ställa en högerfotad mittback i eget målområde på insparkarna. Det är alldeles för hög risknivå, även om hon skulle vara extremt bolltrygg. Jag tycker att man måste flytta ut en högerfotad mittback minst fem–sju meter åt vänster.

Vid det där tredje spanska målet tog dock inte Ilestedt någon risk inne i målområdet. Däremot gjorde hon ett konstigt val av långpassning. Istället för att lägga in bollen bakom de sex pressande spanska spelare skickade Ilestedt ut bollen till högerback Hanna Lundkvist, som var felvänd, och som omgående fick press på sig. Lundkvist tappade bollen. Och även om det tog rätt många spanska passningar innan bollen låg i målet så såg jag insparken som huvudskälet till målet.

Sverige blev verkligen brutalt straffat för sina bolltapp. Spontant kan jag inte komma på några matcher där landslaget har bjudit motståndarna på flera mål på det här sättet. Det brukar ju vara svårt att göra mål på vårt landslag. Jag hoppas att det här var en tillfällighet. För om misstagen berodde på någon ny taktisk instruktion kan jag se Robert Lauls parallell till Jon Dahl Tomassons svenska herrlandslag.

Efter pausen försvann de där farliga bolltappen. Vårt lag höll uppe spelet mycket väl, utan att ha tillräcklig kvalitet för att skapa egna målchanser. När jag hade sett cirka 70 minuter blev jag nyfiken på hur xG såg ut i matchen. På sajten Footystats ser jag att xG är 1,67 – 0,48.

Och då vet vi ju att Spanien skapade sina bästa målchanser den sista kvarten. Så fram tills dess tippar jag att Spanien var under 1,0 i xG. Det är ju verkligen ingen utklassning. Och det stora problemet här är ju inte heller att det blev 1,67 i xG till slut för Spanien. För det tycker jag är en rätt rimlig siffra. Problemet är ju att Spanien var osant effektivt och gjorde fyra mål när de bara borde ha gjort ett. Samt att Sverige var så uddlöst att vi bara hade 0,48 i xG.

Det blir spännande att se i morgon om Tony Gustavsson kan få sitt lag att skapa fler målchanser. Returmatchen har avspark 19.00 på Gamla Ullevi. Och den sänds på SVT2.

I den andra semifinalen i Nations League vann Tyskland med 1–0 mot Frankrike i fredags. Morgondagens returmatch kan man se här:

I kvalet till Nations Leagues A-grupp vann Danmark med förkrossande 6–1 mot Finland på bortaplan. Det blev ingen debut för Finland för Häckens Paulina Nyström i den matchen. Men hon får kanske chansen i morgon?

I övrigt vann Tjeckien med 1–0 mot Österrike, Irland med 4–2 mot Belgien och Island med 2–0 mot Nordirland.

I F17-VM är det åttondelsfinaler från och med i morgon. Där är Norge utslaget. Slutspelsträdet ser ut så här:

Brasilien–Kina
Kanada–Zambia

Nordkorea–Marocko
Japan–Colombia

Spanien–Frankrike
USA–Nederländerna

Mexiko–Paraguay
Italien–Nigeria

Som synes är alla fyra kvarvarande europeiska lag på den undre halvan. Och tre av dem gör upp med USA om en av semifinalplatserna.

Jag har jobbat på basket i Boråshallen i kväll. I pausen hann jag se de första elva minuterna från landslagets match i Spanien.

Där tyckte jag att man gjorde det bra i tio minuter. Sedan satte Alexia Putellas 1–0 på en fin frispark. Något mer har jag inte hunnit se av matchen.

Men jag noterade att det slutade 4–0, vilket förstås innebär att vi kan glömma final i Nations League. Tanken är att jag uppdaterar det här inlägget när jag har hunnit se mer av matchen.

Men spontant kan man ju konstatera att Tony Gustavsson fick sämsta möjliga start som svensk förbundskapten. Det var naturligtvis också svårast möjliga uppgift. Men ingen tidigare förbundskapten för vårt damlandslag har förlorat med fyra mål i sin öppningsmatch.