I kväll har jag kikat på U23-landslagets träningsmatch mot Tyskland. Det blev en match som hade vissa likheter med A-landslagets mot Spanien. En sådan likhet var att det svenska laget föll med 4–0. En annan var att motståndarna var extremt effektiva.

För svensk del fanns det vissa lovande saker i anfallsspelet. Men både inspel och sistapassningar var kass, och vårt U23 skapade därför alldeles för få öppna målchanser sett till bollinnehav kring det tyska straffområdet.

Vi fick till slut en svensk målskytt i matchen. Det var Kristianstads Mathilde Janzen, som gjorde det tyska 4–0-målet. Hässleholmstjejen har ju dubbla medborgarskap. Men hon är ju uppvuxen i Skåne, och borde inte Svenska Fotbollförbundet ligga på för att få henne att spela sin landslagsfotboll i gult och blått?

Jag har nu också sett en annan svensk 4–0-förlust – alltså Tony Gustavssons första landskamp som svensk förbundskapten. Och det var ju ingen rolig upplevelse. För det är ju alltid otroligt jobbigt att förlora med så stora siffror.

Jag hade tänkt att uppdatera det förra inlägget med en liten analys. Men analysen blev längre än tänkt, så det fick blir ett nytt, separat inlägg.

Som jag skrev i förra inlägget såg jag de första tio minuterna live. Det såg rätt bra ut i drygt åtta och en halv minut. Sedan drällde Filippa Angeldahl med bollen utanför eget straffområde, och kände sig tvungen att dra ner Mariona Caldentey. Och frisparken slog Alexia Putellas läckert i mål bara en sekund efter att matchklockan tickat över tio minuter.

När jag kollade resten av matchen visste jag förstås resultatet. Jag hade även läst vad kollegor på olika tidningar hade skrivit, vilket skapade en förväntning om vad det var jag skulle få se.

Jag hade bland annat läst om ”35 minuter av total blågul härdsmälta”. Jag hade sett GP:s Robert Laul skriva: ”Det må ha varit Peter Gerhardssons gamla landslag sett till startelvan, men taktiskt såg Sverige snarare ut som Jon Dahl Tomassons herrlandslag.” Och att: ”Det undermåliga försvarsspelet ska förstås kritiseras”.

Alla verkade överens om att Sverige hade spelat ett uselt försvarsspel, och om att det blev en förbättring av kvaliteten på spelet i den andra halvleken. Jag tycker kanske inte att analyserna var klockrena. Samtidigt vet jag att det är väldigt annorlunda att göra sin analys i lugn och ro i efterhand och att göra den på plats parallellt med att man jobbar med betyg, krönikor och artiklar. Något annat de flesta var överens om var att det svenska laget blev stenhårt straffat för misstag. Och det sista håller jag med om fullt ut. Däremot tycker jag inte att försvarsspelet var uselt. Tvärtom tycker jag att det var mycket bättre än anfallsspelet. Men mer om det senare.

Om vi tar det från början så var det alltså Tony Gustavssons första match som svensk förbundskapten. Det handlade om en tävlingsmatch, och den nya förbundskaptenen hade bara ett par dagar på sig att sätta sin prägel på laget.

Han valde att köra med nio startspelare från EM-kvartsfinalen mot England i somras. Det tycker jag var fullt rimligt. Det hade varit ansvarslöst att kasta in en massa nya spelare. Nu blev ju resultatet katastrofalt dåligt trots den samspelta elvan. Men det gick ju inte att veta på förhand. Och dessutom borde det inte ha blivit 4–0, för så stor skillnad tycker jag inte att det var på lagen.

Det var alltså bara små förändringar rent personellt. Och jag såg även några små justeringar i spelsättet. Exempelvis hade man ändrat lite i presspelet. Peter Gerhardssons 4–4–1–1 hade blivit ett 4–4–2 där Kosovare Asllani och Stina Blackstenius växeldrog på ett sätt jag inte sett tidigare.

Jag såg även betydligt fler insparkar som passades igång än jag varit van vid att se.

Dessutom noterade jag att man ofta slog längre passningar för nickskarv på Fridolina Rolfö. Det kanske bara var en taktik mot just Spanien. Men det var ändå något nytt. För övrigt skarvade Rolfö rätt många av de där långpassningarna. Däremot lyckades sällan medspelarna vinna andrabollen.

Taktiskt noterade jag tidigt att det var ett stort problem att ha högerfotade Amanda Ilestedt som vänster mittback. Det begränsade det svenska laget i uppspelsfasen, något som utnyttjades av Spanien. Ilestedt tvingades slå en hel del långt med vänsterfoten, vilket ju inte är hennes styrka. Dock skall konstateras att hon slog Sveriges bästa passning i matchen med just vänstern. Det var en frispelning av Stina Blackstenius i den andra halvleken. En situation där jag tyckte att Sverige borde ha fått straff.

Men Ilestedt hade inte bara problem med uppspelen. Hon kom snett in i rätt många situationer. Så det är inte överraskande att man nu hör inför tisdagens retur att det pratas om att Elma Junttila Nelhage skall vara högaktuell för att ta den där vänstra mittbacksplatsen. Det tycker jag låter vettigt. För som sagt, det hade varit bra att ha en vänsterfotad spelare i den positionen.

Och jag köper Tony Gustavssons argument om att sannolikheten att vända 0–4 till totalseger är så liten att det är läge att testa nytt i morgon.

Men rent allmänt tyckte jag alltså ändå att Sverige spelade bra i uppställt försvarsspel i fredags. För inget av de matchavgörande målen i den första halvleken kom när vi var samlade. Om jag inte missat något dröjde det ända till den 78:e minuten innan Spanien skapade något på egen hand mot ett uppställt Sverige. I det anfallet borde Alba Redondo ha gjort 4–0. Men spanjorskorna lyckades alltså inte skapa något i uppställt spel mot vår startelva.

Däremot fick vi se en handfull spanska målchanser på slutet, efter att förbundskapten Gustavsson gjort fyra byten. I 85:e minuten tvingades Jennifer Falk till en dubbelräddning av Aitana Bonmati och Claudia Pina. På övertid hade först Eva Navarro en bra chans, och sedan gjorde Pina 4–0 i efterspelet till en hörna. Där hade det svenska laget inte hunnit komma i ordning efter hörnan.

Totalt sett tycker jag alltså att försvarsspelet var bra. Det var istället anfallsspelet som inte höll måttet. I SVT pratade man om mod i halvtid. Men jag skulle säga att vi hade haft alldeles för mycket mod, att det till och med var modet som fällde Sverige före paus.

Alla de tre baklängesmålen berodde ju nämligen på svensk överambition, vilket ledde till tunga bolltapp i närheten av eget straffområde. Sånt får inte hända mot världens bästa lag.

Det första målet är redan nämnt. Det andra slog Ilestedt en bredsida rakt till en motståndare vid straffområdeslinjen. I sådana lägen måste man vara helt säker på adressen på passningen. Annars får man rensa i väg bollen.

Ilestedt var även lite inblandad i det tredje målet. Det kom efter att Sverige hade rullat igång en inspark. Jag reagerade över Ilestedts position precis framför Jennifer Falks vänstra stolpe. Jag tycker att det är vansinnigt att ställa en högerfotad mittback i eget målområde på insparkarna. Det är alldeles för hög risknivå, även om hon skulle vara extremt bolltrygg. Jag tycker att man måste flytta ut en högerfotad mittback minst fem–sju meter åt vänster.

Vid det där tredje spanska målet tog dock inte Ilestedt någon risk inne i målområdet. Däremot gjorde hon ett konstigt val av långpassning. Istället för att lägga in bollen bakom de sex pressande spanska spelare skickade Ilestedt ut bollen till högerback Hanna Lundkvist, som var felvänd, och som omgående fick press på sig. Lundkvist tappade bollen. Och även om det tog rätt många spanska passningar innan bollen låg i målet så såg jag insparken som huvudskälet till målet.

Sverige blev verkligen brutalt straffat för sina bolltapp. Spontant kan jag inte komma på några matcher där landslaget har bjudit motståndarna på flera mål på det här sättet. Det brukar ju vara svårt att göra mål på vårt landslag. Jag hoppas att det här var en tillfällighet. För om misstagen berodde på någon ny taktisk instruktion kan jag se Robert Lauls parallell till Jon Dahl Tomassons svenska herrlandslag.

Efter pausen försvann de där farliga bolltappen. Vårt lag höll uppe spelet mycket väl, utan att ha tillräcklig kvalitet för att skapa egna målchanser. När jag hade sett cirka 70 minuter blev jag nyfiken på hur xG såg ut i matchen. På sajten Footystats ser jag att xG är 1,67 – 0,48.

Och då vet vi ju att Spanien skapade sina bästa målchanser den sista kvarten. Så fram tills dess tippar jag att Spanien var under 1,0 i xG. Det är ju verkligen ingen utklassning. Och det stora problemet här är ju inte heller att det blev 1,67 i xG till slut för Spanien. För det tycker jag är en rätt rimlig siffra. Problemet är ju att Spanien var osant effektivt och gjorde fyra mål när de bara borde ha gjort ett. Samt att Sverige var så uddlöst att vi bara hade 0,48 i xG.

Det blir spännande att se i morgon om Tony Gustavsson kan få sitt lag att skapa fler målchanser. Returmatchen har avspark 19.00 på Gamla Ullevi. Och den sänds på SVT2.

I den andra semifinalen i Nations League vann Tyskland med 1–0 mot Frankrike i fredags. Morgondagens returmatch kan man se här:

I kvalet till Nations Leagues A-grupp vann Danmark med förkrossande 6–1 mot Finland på bortaplan. Det blev ingen debut för Finland för Häckens Paulina Nyström i den matchen. Men hon får kanske chansen i morgon?

I övrigt vann Tjeckien med 1–0 mot Österrike, Irland med 4–2 mot Belgien och Island med 2–0 mot Nordirland.

I F17-VM är det åttondelsfinaler från och med i morgon. Där är Norge utslaget. Slutspelsträdet ser ut så här:

Brasilien–Kina
Kanada–Zambia

Nordkorea–Marocko
Japan–Colombia

Spanien–Frankrike
USA–Nederländerna

Mexiko–Paraguay
Italien–Nigeria

Som synes är alla fyra kvarvarande europeiska lag på den undre halvan. Och tre av dem gör upp med USA om en av semifinalplatserna.

Jag har jobbat på basket i Boråshallen i kväll. I pausen hann jag se de första elva minuterna från landslagets match i Spanien.

Där tyckte jag att man gjorde det bra i tio minuter. Sedan satte Alexia Putellas 1–0 på en fin frispark. Något mer har jag inte hunnit se av matchen.

Men jag noterade att det slutade 4–0, vilket förstås innebär att vi kan glömma final i Nations League. Tanken är att jag uppdaterar det här inlägget när jag har hunnit se mer av matchen.

Men spontant kan man ju konstatera att Tony Gustavsson fick sämsta möjliga start som svensk förbundskapten. Det var naturligtvis också svårast möjliga uppgift. Men ingen tidigare förbundskapten för vårt damlandslag har förlorat med fyra mål i sin öppningsmatch.

I sin premiär som svensk förbundskapten har Tony Gustavsson valt att strunta i att hemlighålla sin startelva. Det gillar jag. För det tyder på gott självförtroende.

Om man tror på sitt lag och sin spelidé behöver man inte ägna sig åt en massa mörkläggning. Gör man saker bra i matchen spelar det liksom ingen roll om motståndarna vet vem som startar på vilken position.

Om inte oförutsett händer startar vi så här i morgon: Jennifer Falk – Hanna Lundkvist, Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Anna Sandberg – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius. Här kan ni läsa mer om hur Gustavsson tänker kring elvan.

Jag tror att jag har satt upp laget på rätt sätt. För det låter som att Gustavsson trots allt tänker köra Gerhardssons spelsätt i morgon. Och det låter väl både smart och rimligt. Sverige har ju ett väl inarbetat spelsätt. Och det är ju närmast löjligt att tro att man skall hinna lära sig något nytt på tre–fyra träningar.

Matchen mot Spanien är första semifinalen av två i Nations League. Avspark i Malaga är klockan 20.00 svensk tid. Och matchen sänds av SVT. Returen spelas sedan i Göteborg på tisdag.

Kollar vi på det spanska laget saknar man sin bästa spelare i EM, skadade Patri Guijarro. Däremot är både Mapi Leon och Jennifer Hermoso tillbaka i truppen. Spanien har ju bytt förbundskapten efter EM. Sonia Bermúdez har ersatt Montse Tomé. Det blir intressant att se vad det innebär för spelsätt och val av spelare.

I kväll har för övrigt U23 spelat mot Skottland – och vunnit med 3–0.

Magdalena Eriksson fick tydligen en smäll mot huvudet i Bayern Münchens segermatch mot Köln i går. Smällen ledde inte till något byte, men den var tydligen så illa att den rutinerade mittbacken tvingas lämna återbud till minst den första semifinalen i Nations League mot Spanien.

På förbundets hemsida skriver man att det handlar om en försiktighetsåtgärd. Man kan ju tycka att den viktigaste försiktighetsåtgärden hade varit att byta ut henne direkt efter smällen.

Nu öppnas dörren till premiärtruppen för Amanda Nildén. En mittback ersätts av en vänsterback – och plötsligt är de bara fyra mittbackar i truppen: Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant och Elma Junttila Nelhage. Så det kanske inte blir 3–5–2 på fredag ändå.

Alla tre topplagen vann. Och alla de tre lagen som riskerar att följa med Alingsås ner i elitettan förlorade. När damallsvenskan nu tar ett cirka två veckors landslagsuppehåll är enda skillnaden att det nu bara återstår tre omgångar.

I toppen fick Häcken en drömstart på Grimsta när Monica Jusu Bah gjorde 1–0 på lagets första riktiga avslut redan efter drygt sex minuter. Det slutade 6–0, och nu är Häcken bara sex poäng ifrån att säkra SM-guldet på egen hand.

Noterbart var att Felicia Schröder gick mållös av planen för fjärde matchen i rad – varav tre damallsvenska. Hon har i och för sig haft ett par assist i de här matcherna. Men jag tycker ändå att det är ganska klart att skyttedrottningen är inne i en ganska klar formsvacka. Saker går inte så lätt för henne som de gjorde i somras, och jag känner inte att hon just nu har det självförtroende som hon borde ha.

Och det är förstås lite tråkigt att det händer nu när hon skall iväg med landslaget. Samtidigt är det ju närmast ofrånkomligt att spelare då och då kommer in i svackor.

Hammarby vann till slut sin match i Vittsjö med 2–0. Det var inte lika övertygande som Häckens seger mot BP. Men det var likväl tre poäng. I och med att Malmö vann mot Djurgården under lördagen innebär helgens resultat att Häcken nu har säkrat Europaspel även nästa sommar. Och både Hammarby och MFF är nu bara en seger från att också säkra sina platser.

En intressant sak med påverkan både på guld- och nedflyttningsstrid var att Häcken hade en dålig dag på innermittfältet. Först tvingades Pernille Sanvig kliva av skadad, sedan drog Carly Wickenheiser på sig sitt sjätte gula kort. Sedan tidigare är ju Elin Rubensson mammaledig och Johanna Fossdalsa Sørensen borta med korsbandsskada. Det blir intressant att se hur Mak Lind ställer upp sitt centrala mittfält mot Linköping efter landslagsuppehållet.

I det här uppehållet spelar Sverige semifinal i Nations League mot Spanien. Det är bortamatch på fredag och hemmamatch i Göteborg tisdagen den 28 oktober.

Samma dagar är det även kval för flera länder för att försöka ta sig till Nations Leagues A-nivå. Det handlar om följande matcher:

• Finland – Danmark
• Nordirland – Island
• Irland – Belgien
• Tjeckien – Österrike

Just Österrike har haft ett par väldigt jobbiga månader med korsbandsskador på fyra startspelare i Manuela Zinsberger, Marie Höbinger, Sarah Zadrazil och Lilli Purtscheller. De två förstnämnda har dragit sina korsband nu i oktober. Bayern Münchens Zadrazil skadade sig i september och Essenmittfältaren Purtscheller i juli. Lägg till att Barbara Dunst fortfarande inte är tillbaka från den korsbandsskada hon åkte på i december och inse att Österrike står inför en utmaning i dubbelmötet med Tjeckien.

När vi ändå är inne på korsbandsskador så var det väldigt oroväckande bilder på Lena Oberdorf, när hon haltade av planen i dagens match i Frauen-Bundesliga mot Köln. Mittfältsstjärnan som nyss kommit tillbaka från en korsbandsskada kan tyvärr ha drabbats av en ny allvarlig knäskada.

Bayern vann för övrigt den där matchen med 5–1 efter sen kvittering i den första halvleken från Momoko Tanikawa och segermål på nick från Magdalena Eriksson i den andra halvlekens åttonde minut. Det var hennes första ligamål för säsongen. Även Rebecka Blomqvist blev målskytt i dag. För henne det fjärde ligamålet den här säsongen.

Slutligen ett par ord om söndagens hetaste match. Det har nämligen varit final i Sydamerikas motsvarighet till Champions League, Copa Libertadores. Där möttes Corinthians från Brasilien och Deportivo Cali från Colombia. Matchen var mållös efter 120 minuter. Det fick avgöras på straffar. Och där satte Corinthians alla sina fem. Det gjorde inte Deportivo. Segern gick således till Brasilien för sjunde året i rad.

Just Corinthians är tveklöst Sydamerikas bästa lag. Klubben från Sao Paulo har nu vunnit Copa Libertadores sex av de nio senaste åren. Och årets seger var den tredje i rad.

I går meddelade Hanna Glas att hon avslutar karriären. Den 32-åriga ytterbacken kom till slut upp i 59 landskamper och ett mål. Höjdpunkterna i karriären är OS-silvret 2021 och VM-bronset 2019.

De klubbar hon har representerat på elitnivå är Umeå IK, Eskilstuna United, Paris Saint-Germain, FC Bayern München, Kansas City Current och nu senast Seattle Reign. På klubbnivå är största titeln när hon blev tysk mästare med Bayern 2021.

På landslagsnivå var hon utöver de båda nämnda seniormedaljerna även med och vann EM-guld i F19-klassen 2012. Hon spelade dessutom EM både 2017 och 2022.

Hela Hanna Glas karriär har kantats av knäskador. Och eländet har inte minskat på senare år, något som säkerligen gjorde beslutet ganska enkelt. I år har hon exempelvis bara spelat en minut för Seattle Reign i NWSL.

Hennes sista landskamp från start blev EM-semifinalen mot England den 26 juli 2022. Sedan den matchen har hon inte spelat mycket fotboll alls. Hennes nästa match efter den där tunga EM-semifinalen i Sheffield var hennes sista landskamp. Hon gjorde ett sex minuter långt inhopp mot Frankrike i EM-kvalet den 12 juli 2024.

Och på de 15 månader som har gått sedan dess har hon bara spelat 540 minuter, fördelat på nio matcher. Skadorna förstörde alltså mycket. Men även om Glas kunde ha fått en ännu bättre karriär så har hon kämpat och givit sig själv, och oss betraktare en mängd högtidsstunder. Stort tack för det, och självklart önskar man nu Hanna Glas all lycka med det hon tänker satsa på framöver.

Lycka önskar man förstås även de båda svenska spelare som nominerats till Golden Girl Award, alltså priset till den bästa U21-spelaren i Europa.

Jag skall vara ärlig att säga att jag inte kände till det här priset förrän i onsdags, då jag läste att både Smilla Holmberg och Felicia Schröder fanns med bland årets tio kandidater.

Nu vet jag även att priset har delats ut sedan 2022. Och de tidigare vinnarna har varit blivande världsstjärnor som Jule Brand, Linda Caicedo och Vicky Lopez. Både Caicedo och Lopez håller fortfarande U21-åldern. Men ingen av dem är nominerad i år. Jag antar att det borde innebära att man bara kan vinna priset en gång. För jag håller ju både Caicedo och Lopez som givna på listan ovanför. Ett tredje namn jag saknar på listan är Schweiz succéforward från EM-slutspelet, Sydney Schertenleib. Hon har ju inte vunnit priset tidigare, så det kan ju inte vara därför hon saknas.

Om Caicedo och Lopez hade varit med på listan hade de även varit högaktuella för att vinna. Nu tror jag att Michelle Agyemang tar hem priset. Men jag hade lagt min röst på Lily Yohannes. Jag kan inte säga att jag har sett den 18-åriga mittfältaren från Lyon och USA:s landslag jättemånga gånger. Men när jag har sett henne har hon imponerat stort.

Och bland de tio kandidaterna skulle jag säga att hon har kommit längst. Agyemang gjorde ett par fina inhopp i EM. Men klubbmässigt platsar hon inte ens i Arsenals trupp, utan har lånats ut till Brighton två säsonger i rad. Yohannes får löpande speltid både i Lyon – som jag ser som bättre än Arsenal – och i USA:s landslag.

Det är förstås kul att vi har med två svenska spelare bland de tio. Men de hade nog behövt spela väldigt stora roller i EM för att vara aktuella för segern.

Apropå unga talanger drog F17-VM igång i Marocko igår. Där har Europa fem platser. De har tagits av Spanien, Frankrike, Italien, Nederländerna och Norge. Norskorna gick in i turneringen idag – och åkte på en riktig käftsmäll. Kina vann nämligen med förkrossande 5–0.

Matcherna kan man se gratis på Fifas tv-sida Fifa+. De två andra europeiska lagen som har spelat klart sina öppningsmatcher är Nederländerna och Italien. De orange vann alldeles nyss med 4–3 mot Kamerun. Och Italien vann med 3–0 mot Costa Rica. Apropå Italien gjorde Sofia Cantore ett snyggt klackmål i NWSL i dag. Det räckte dock inte för hennes Washington Spirit, som föll med 3–2 mot Orlando Pride.

Marta blev matchvinnare från straffpunkten för Orlando. Just Marta har haft en bra vecka rent målmässigt. Hon gjorde nämligen även ett fint frisparksmål mot Pachuca i Nordamerikas motsvarighet till Champions League. Se det här:

Dock så räckte inte Martas frisparksmål till seger i den helt avgörande matchen om den andra semifinalplatsen i turneringens grupp A. Orlando hade behövt vinna mot Pachuca för att passera den mexikanska klubben i tabellen.

Nu blev det två mexikanska lag som gick vidare till semifinal från grupp A. Och två amerikanska från grupp B. Semifinalerna spelas inte förrän i maj. Det handlar om:

• America – Gotham FC (regerande mästare)
• Washington Spirit – Pachuca

Så till den inhemska damfotbollen. I elitettan tog Eskilstuna United idag ytterligare ett stort steg mot damallsvensk återkomst. Man vann toppmötet i elitettan med Trelleborg med 2–0 och har nu sju poäng ner till trean Kif Örebro med bara tre omgångar kvar att spela.

Även IK Uppsala Fotboll har drömläge med fyra poäng ner till trean. Dock väntar två spännande matcher i nästa omgång. Den 1 november tar nämligen IK Uppsala emot Umeå IK och Kif Örebro tar emot Eskilstuna. Om UIK och Kif vinner de matcherna tajtas toppstriden till igen.

I damallsvenskan försvann sannolikt Djurgårdens chans på topp tre idag. Stockholmarna föll med 4–1 hemma mot Malmö FF, Det innebär att allt talar för att Sveriges tre lag i nästa års Champions Leaguekval blir Häcken, Hammarby och MFF.

Personligen åkte jag till Alingsås för att se det som troligen blir tidernas sista allsvenska match på charmiga Mjörnvallen. Mötet mellan Alingsås IF och Växjö DFF slutade 3–3, vilket totalt sett var ett rimligt resultat. Växjö var kanske totalt sett det något bättre laget. Men på slutet var det Alingsås som stod för en fin forcering och var närmast segern.

Alingsås hade just behövt en seger för att ha kvar chansen att hänga kvar i damallsvenskan. En pinne innebär att den högst förväntade nedflyttningen nu också har blivit verklighet. Laget har gjort det klart bättre än Trelleborg i fjol. Men totalt sett har Alingsås trupp varit alldeles för tunn.

I dag hade man tillgång till nästan alla spelare. Men det har man knappt haft i en enda match tidigare under säsongen. Och Alingsås hade definitivt behövt vara friskt under hela säsongen för att kunna utmana om en damallsvensk plats även till 2026.

Nu blir det spännande att se vad som händer med Alingsås spelare. Man har flera som skulle kunna vara intressanta både för damallsvenska konkurrenter, men även för regionala elitettanlag som IFK Göteborg och Elfsborg. Exempelvis kommer såväl Malva Larsson, Isabella Svanström som Filippa Hopkins från Blåvitts led, och Borgstenas stolthet Tove Lorén har i yngre år tränat med Camp Elfsborgs flickakademi.

Dagens match spelades alltså på gräset på Mjörnvallen. Jag tyckte att underlaget var bättre än förväntat så här i andra halvan av oktober. Alingsås har nu kvar en hemmamatch, mot Hammarby i näst sista omgången. Snacket i dag handlade om att det finns tre olika alternativ för den matchen.

I Alingsås hoppas man att Häcken skall tappa i kommande två omgångar, medan Bajen går rent. För skulle stockholmarna ha guldchans är Valhalla i Göteborg ett tänkbart alternativ för att kunna ta in mycket folk. Annars blir det spel i Alingsås, antingen på Mjörnvallens gräs eller Gerdskenvallens konstgräs.

Det rimliga är väl att Bajen inte kommer att ha så stort guldhopp den 8 november, när man skall till Alingsås. För innan dess skall Häcken möta de båda bottenlagen BP och Linköping, vilket bör innebära sex poäng.

Men Häcken har ju inte vunnit något damallsvenskt guld. Och på så sätt kan man bli sin egen värsta motståndare så här i seriespurten. Jag läste att LFC-tränaren Willie Kirk just var inne på att östgötarnas chans på Bravida Arena den 2 november är kopplad till nerver från göteborgarna.

I kväll har jag suttit framför tv:n och sett AIK vinna med 4–1 borta mot Linköping i det som var en måstematch för ett LFC.

Både före och efter dagens match har östgötarna tre poäng och målskillnad upp till kvalplatsen. I avslutningsmatchen väntar Rosengård, men för att den matchen skall gälla något krävs det att LFC innan dess tar in minst en poäng på mästarlaget. Och nu har Linköping bara tre matcher kvar. Innan det där mötet med Rosengård väntar Häcken och Kristianstad – matcher där man inte kan räkna med några poäng.

Det känns verkligen som att det var det sista tåget mot damallsvenskan 2026 som passerade Linköpings centralstation i kväll. Men hemmalaget lyckades inte få några biljetter, utan står kvar på perrongen och tvingas vänta in kommande avgångar mot orter som Borås, Alingsås, Umeå, Mölndal, Huskvarna och Sandviken.

Dagens match började annars lovande för Linköping. Hemmalaget såg hett och bra ut i upptakten. Efter fem minuter tänkte jag att LFC skulle ha bra chans att vinna mot ett AIK, som egentligen inte har så mycket att spela för, och som startade ganska trött.

Strax efter kom bollen in i hemmalagets straffområde för första gången – och det blev 0–1. Jag har inte sett Linköping så mycket i höst. Men jag behövde inte titta länge förrän jag insåg att LFC är uselt i båda straffområdena.

Lisa Björk fixade i och för sig en rättvis kvittering sju sekunder in på den första halvlekens tilläggstid. Men det skulle visa sig bli samma upptakt på den andra halvleken. Att LFC inledde med ett par bra minuter. Sedan gjorde AIK mål. Skillnaden nu var att AIK hade vaknat till i halvtidsvilan. För resten av matchen var det klasskillnad. Det ett lag som kan sluta på allsvenskans övre halva mot ett som är på väg ner i elitettan.

Till slut var AIK:s seger i underkant. Det är bara att konstatera att det mesta har gått emot LFC under de senaste två åren. Man har misslyckats med det mesta – inte minst med värvningarna. Det lag jag såg i dag vägde väldigt lätt.

Ibland är det bra för en klubb att åka ner en division, och på så sätt få chansen att göra en nystart. Men jag är inte säker på att nedflyttning är bra för LFC. Ekonomin är svajig och risken är väl uppenbar att det blir som i Kif Örebro, att man i princip tappar hela truppen. Och då är det inte lätt att fixa en omedelbar återkomst till damallsvenskan.

Den senste veckan har jag sett delar av ganska många matcher. Här är några spelare och situationer som dragit till sig min blick:

Nova Selin. Jag har sett henne på plats vid ett par tillfällen i år. Och varje gång har jag gillat vad jag sett. Jag tycker dessutom att 17-åringen som har Vasalund som moderklubb blir bättre för varje vecka. I dag briljerade hon genom att skapa sig tid och yta med fina förstatouchar, ofta med riktningsförändring.

När jag har kollat ikapp söndagens damallsvenska toppmöte mellan Häcken och Bajen fastnade blicken tidigt på Hanna Wijk. Också här var det förstatouchen som drog till sig min uppmärksamhet. Det kändes som att Wijk och bollen hela tiden var bästa kompisar. De ville liksom inte vara ifrån varandra. Det var länge sedan jag såg vänsterbacken – för det var där hon spelade – så här bra senast.

För övrigt stod hennes förstatouch i kontrast till den hos flera av Hammarbys affischnamn. Exempelvis kunde Smilla Holmberg ha blivit målskytt redan i den första halvminuten, Men det var just förstatouchen som svek Holmberg. Utifrån det jag sett så var det överhuvud taget en ganska jämn match. Men där Häcken hade bättre kvalitet i avgörande lägen.

Apropå Hammarby och kvalitet såg jag de första 20 minuterna av den andra halvleken i gårdagens match mot Brann. Där var det Bajen som hade bättre kvalitet i avgörande lägen. Och det var väl tur. För stockholmarna var lite illa ute. Vid underläge med 1–0 slog Simone Boye Sørensen en så kallad indianare, och jag hann tänka att ”Nej, nu blir det 2–0 och riktigt nervöst”.

Men Brann hade inte tillräckligt bra kvalitet. Det hade däremot Julie Blakstad tillräckligt bra kvalitet bara någon minut senare när hon punkterade dubbelmötet.

Slutligen några ord om Nathalie Björn. Jäklar vad bra hon är. Jag kollade in hennes passningsspel i Chelseas 4–0-seger mot Paris FC i Champions League. Det var genomgående hårda och precisa passningar på lagkompisarnas bästa fötter. Nu är i och för sig, Naomi Girma, Chelseas stora prestigevärvning från förra vinterfönstret, uppsatt på skadellistan. Experter i USA kallade Girma för världens bästa mittback. Men Björn höll amerikanskan utanför startelvan i våras. Och från vad jag såg i onsdags är inte vår svenska stjärnback sämre nu.

För en stund sedan lottades den historiskt första huvudturneringen av nya Uefa Women’s Europa Cup. Och det blev en riktigt dålig lottning för svensk del.

I och för sig slapp Hammarby att möta Eintracht Frankfurt, och vi slapp att våra svenska lag kan mötas innan finalen. Men i övrigt blev det sämsta möjliga lottning i åttondelsfinalen.

Som jag skrev i förra inlägget är klubbrankingen inom europeisk damfotboll otroligt missvisande. Upplägget med en cup där lagen delats in i Champions Path och League Path har gjort att lag från ”sämre länder” som ofta vinner landets mästerskap har haft orimligt stor fördel mot lag tre, fyra och fem från de stora ligorna.

Det är ju liksom egentligen fullständigt orimligt att albanska Vllaznia Shkoder gick in i årets Europaspel med högre ranking än tyska trean Eintracht Frankfurt. Och att slovenska ZNK Mura litauiska FC Gintra har bättre ranking än lag som Hammarby och Inter.

Förhoppningsvis kommer sånt att jämnas ut nu när fler lag får plats i Europaspelet. Men in i årets turneringar har det varit dålig seedning.

Och som bekant fanns det några riktiga nitlotter i tombolan. För Häcken var italienska tvåan Inter den värsta. Och ja, Häcken lottades mot just Inter redan i åttondelen. Det blir således ett möte med Olivia Schough, Lina Magull och Tessa Wullaert för det damallsvenska ledarlaget.

För Hammarby var Eintracht Frankfurt och Häcken av olika skäl de sämsta lotterna. De båda slapp man. Men man fick den tredje sämsta – nederländska Ajax. Det är absolut ingen omöjlig lottning, Bajen är nog till och med knapp favorit. Men det fanns betydligt lättare lotter i tombolan.

Och eftersom det ser ut som att Hammarby missar SM-guldet och ser ut att få gå genom League Path i nästa års Champions League är varje rankingpoäng otroligt viktig för stockholmarna. Så varje seger man kan visa sig otroligt betydelsefull över tid. I princip behöver Bajen dubbla sin rankingpoäng för att kunna bli seedat genom kvalet, och därmed minska oddsen för ligaspel i Champions League hösten 2026.

Fördelen med att Bajen ställs mot Ajax är att det är bra om svenska lag går längre än nederländska, och det kan ju Hammarby fixa på egen hand. Dessutom lottades ju PSV Eindhoven mot Eintracht Frankfurt, vilket också var bra för vår svenska ranking.

Men viktigast är ju att våra egna lag går riktigt långt. Och då var Häcken–Inter så långt ifrån en drömlottning man kan komma. Faktum är att vinnaren i det mötet får en på pappret otroligt mycket lättare kvartsfinal, mot Breidablik eller Fortuna Hjørring.

Här är hela slutspelsträdet:

Ajax – Hammarby
Glasgow City – Sporting Clube de Portugal

Anderlecht – Austria Wien
Sparta Prag – Young Boys

Eintracht Frankfurt – PSV Eindhoven
ZNK Mura – FC Nordsjælland

Fortuna Hjørring – Breidablik
Häcken – FC Internazionale Milano

I dag har jag varit i Göteborg på en jämställdhetskonferens arrangerad av RF-Sisu. Under slutet av konferensen blev jag uppmärksammad på nyheten att Mallbackens IF är på väg att lägga ner sin elitsatsning.

Det var en extremt tråkig nyhet. Nu är jag ju rädd att klassiska Mallbacken åker ut elitettan varken de vill eller inte nu i höst. Med fyra omgångar kvar att spela ligger i och för sig den värmländska klassikerklubben en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Men i de fyra sista omgångarna väntar:

• Kif Örebro, hemma
• Trelleborgs FF, borta
• Jitex, hemma
• Eskilstuna United, borta

Även om laget skrällde till sig en poäng borta mot Umeå IK helgen som gick så tror jag tyvärr inte att Mallbacken tar nödvändiga poäng i de här fyra matcherna, För de tre lagen som ligger bakom i tabellen har betydligt bättre schema nu på slutet.

Mallbacken saknar ungefär en miljon kronor. Och idag berättade ma natt styrelsen har laget ett förslag om att klubben oavsett resultat i de fyra sista omgångarna skall lämna elitettan och kliver ner en eller två divisioner. Tanken är att medlemmarna ska ta ställning till förslaget den 8 november.

Personligen har jag väldigt svårt att förstå att det här skall vara nödvändigt. För nog är väl Mallbackens IF Sunne något som alla svenska idrottsälskar borde vilja bevara? Personligen älskar jag den kultur och anda som vilar över Strandvallen. Om jag hade hetat Christer Gardell och haft mångmiljonbelopp att lägga på svensk idrott skulle Mallbacken väldigt högt upp på listan.

Jag kan liksom inte förstå att inte klubben kan hitta någon välgörare som kan få in och rädda det unika elitlag som finns mitt i skogarna mellan Sunne och Torsby. Som sagt, miljardärerna borde stå på kö. För er som missade det gjorde jag ett långt reportage från Mallbacken i somras. Ni som har tillgång till +Allt hos Bonnier eller Gota Media kan läsa reportaget här.

I går och i kväll har det spelats Champions League och Europa Cup. För svensk del blev det kryss för Rosengård och Hammarby, medan Häcken vann i Polen. Det innebär att Rosengård har spelat klart i Europa i år – och det lär sannolikt dröja länga innan man gör det igen. För Häcken och Hammarby fortsätter däremot äventyret. Det gör det med en väldigt spännande lottning klockan 13.00 under fredagen.

Häcken är som bekant topprankat i hela den nya turneringen Uefa Women’s Europa Cup. Men tyvärr är rankingen på damsidan otroligt missvisande. Det kan man inte minst läsa ut av veckans kvalomgång i Europa Cup.

För där var det fler oseedade lag (nio) som gick vidare än seedade (sju). Det gör att danska Fortuna Hjørring som var oseedat i kvalet nu blir seedat i fredagens lottning. Där kommer hela turneringens slutspelsträd att lottas fram. Och om jag fattat rätt kommer det att se ut så här:

Häcken/Ajax – Oseedat lag
Glasgow City/Fortuna Hjørring – Oseedat lag

Anderlecht/ZNK Mura – Oseedat lag
Sparta Prag/Eintracht Frankfurt – Oseedat lag

Sparta Prag/Eintracht Frankfurt – Oseedat lag
Anderlecht/ZNK Mura – Oseedat lag

Glasgow City/Fortuna Hjørring – Oseedat lag
Häcken/Ajax – Oseedat lag

De åtta oseedade lagen är:

• Breidablik
• Hammarby
• Inter
• Sporting Club de Portugal
• PSV Eindhoven
• Austria Wien
• Nordsjælland
• Young Boys

Bland de oseedade lagen är förstås Inter den stora nitlotten, och Hammarby den lilla. Jag har inte kollat om det finns några restriktioner för matcher mellan lag från samma land i åttondelsfinalen. Men Häcken får alltså gärna undvika Inter och Bajen – för vi vill ju förstås att båda våra lag skall gå så långt som det bara går.

För Hammarbys del vore det en väldigt bra lottning att ställas mot Sparta Prag. För då skall man ha en bra chans att gå till minst semifinal.

Men rent allmänt handlar väl lottningen för de svenska lagen mycket om att undvika Eintracht Frankfurt och Inter. Och att förstås inte lottas mot varandra förrän i finalen.

I Champions League är det fem lag som har tagit maximala sex poäng efter två omgångar: Barcelona, Real Madrid, Wolfsburg, Lyon och Manchester United. De lagen bör redan vara klara för åttondelsfinal. För frågan är ju hur många poäng som kommer att krävas för att ligga över gränsen till topp tolv. Efter två omgångar ligger Twente som tolva med en poäng. Det antyder ju att det skulle kunna räcka med tre. I så fall skulle det kunna bli slutspel för skrällgänget OH Leuven – som står på fyra poäng.

Förbundskapten Tony Gustavsson har just meddelat vilka 23 spelare som som skall spela semifinal mot Spanien i Nations League, och som alltså ingår i hans första svenska landslagstrupp. Se den här.

Från EM-truppen saknas Jonna Andersson, Amanda Nildén, Madelen Janogy, Lina Hurtig, Sofia Jakobsson och Ellen Wangerheim samt gravida Emma Holmgren.

In kommer Moa Öhman, Elma Junttila Nelhage, Anna Sandberg, Monica Jusu Bah, Rosa Kafaji, Evelyn Ijeh och Felicia Schröder.

På presskonferensen sa Gustavsson att det var spelare som inte var uttagningsbara. Men han ville inte säga vilka. Det tycker jag kanske är lite konstigt. Man kan ju säga namn utan att ge några detaljer kring orsak.

Kollar vi namnen förvånas jag över att Linda Sembrant trots allt finns med. Mest för att jag trodde att hon hade gjort sin sista landskamp.

Gustavsson sa just att han inte har ringt upp spelare. Och han säger att han inte har petat någon, utan att han har tagit ut 23 spelare. Men visst noterar man att Jonna Andersson saknas, och att han således inte lägger så stor vikt vid svensk damfotbolls bästa anfallsvapen under senare år – Anderssons inåtskruvade hörnor från höger.

Just vänsterförsvaret byter han helt. För inte heller Amanda Nildén ingår ju i den aktuella truppen. Nu är Anna Sandberg den enda utpräglade vänsterbacken. Med tanke på att han lyfte att hon har en färdig relation med Fridolina Rolfö i Manchester United lät det som att Sandberg och Rolfö är en tänkt vänsterkant. Annars känns väl just Rolfö som tänkbart alternativ till vänster.

Och det kan ju vara så att Gustavsson tänkt spela med tre mittbackar. För det är ju fem stycken i truppen. Och uttagningen av Sembrant indikerar att det är fembackslinje som gäller mot Spanien.

Den tesen förstärks väl av att det är övervikt på centrala spelare bland mittfältare och forwards, medan det är färre uttagna kantspelare. Till höger är det backarna Smilla Holmberg och Hanna Lundkvist samt anfallaren Johanna Rytting Kaneryd. Och till vänster är det väl Jusu Bah och möjligen även Kafaji som gör Sandberg och Rolfö sällskap. Men även om Kafaji utgår från vänsterkanten i Brighton känns hon ju mest som en central spelare.

Mitt tips utifrån truppens sammansättning är väl att Gustavsson tänker sig att utgå ifrån ett 3–5–2. Han har ju nämligen med fyra forwards som alla känns som centrala spelare.

Det var några spontana tankar. Vad tänker ni?

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter (3): Jennifer Falk, Tove Enblom och Öhman.

Backar (8): Holmberg, Lundkvist, Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Sembrant, Junttila Nelhage och Sandberg.

Mittfältare/forwards (12): Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Hanna Bennison, Julia Zigiotti Olme, Kosovare Asllani, Rolfö, Jusu Bah, Kafaji, Rebecka Blomqvist, Ijeh, Schröder och Stina Blackstenius.

Klockan 14.00 presenterar Tony Gustavsson sin första landslagstrupp. Det skall bli väldigt spännande att se hur den ser ut. Jag såg någonstans att han sa att han brukar föryngra de lag som han leder.

Vi får se om vi möts av en omedelbar föryngring. Men jag tror kanske inte det. För i något annat sammanhang har jag sett att han pratat om att han kommer till ett fungerande lag. Och då är det ju onödigt att göra förändringar för förändringens skull.

Hur tror ni att Gustavssons första trupp ser ut?

I det här sammanhanget tyckte jag att det var lite spännande att backa bandet drygt åtta år och kolla hur Peter Gerhardssons första trupp såg ut.

Det handlade om premiär i VM-kvalet mot mästerskapet i Frankrike 2019. Och för motståndet stod Kroatien. Sverige vann med 2–0 efter att Gerhardsson mönstrat följande startelva: Hedvig Lindahl – Jessica Wik (då Samuelsson), Nilla Fischer, Linda Sembrant, Mia Carlsson – Fridolina Rolfö, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lina Hurtig – Marija Banusic – Stina Blackstenius.

På bänken hade han: Hilda Carlén, Jonna Andersson, Emma Berglund, Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Johanna Rytting Kaneryd och Mimmi Wahlström (då Larsson). Och på läktaren satt: Zecira Musovic, Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Tove Almqvist och Julia Spetsmark.

Noterbart att Magdalena Eriksson och Petra Andersson var uttagna från början, men tvingades lämna återbud. De som kom in som reserver var Berglund och Rubensson. Snackisen då var ju att han petade Lisa Dahlkvist.

Gerhardssons senaste och sista landslagselva var ju den mot England i EM. Den såg ut så här: Jennifer Falk – Hanna Lundkvist, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Fridolina Rolfö – Kosovaare Asllani – Stina Blackstenius. Sju av de spelarna fanns även med i hans första trupp. Och trion Rolfö, Asllani och Blackstenius startade alltså både Gerhardsson första och sista landskamper.

Av olika skäl missade jag dagens tidigare seriefinal i damallsvenskan. Men självklart har jag koll på att Häcken vann med 2–0 och kopplade ett guldgrepp.

Man leder nu tabellen med en marginal av fyra poäng och 18 mål. Och kvar att möta har man:

• BP borta
• Linköping hemma
• Djurgården borta
• Piteå hemma

Det är förstås inte klart. Men som sagt, Häcken har nu kopplat ett rejält guldgrepp. Skulle man vinna gör man det trots att man stod på noll poäng efter två omgångar. Kan det ha hänt förr?

I övrigt har inte så mycket förändrats i dag, mer än att Norrköping passerade Kristianstad – och att det har gått en omgång till. Men alla de fyra bottenlagen förlorade. Och sex av det åtta lagen på topp åtta vann. Bara Bajen och KDFF tappade mark.

Jag har alltså varit lite bortkopplad idag. Så jag har även dålig koll på vad som hänt internationellt under dagen. Däremot såg jag ju resultaten från veckans Champions Leagueomgång, och noterade att Bayern München åkte på en riktig stjärnsmäll mot Barcelona. Och att Lyon vann mot Arsenal.

Både före och efter omgången kikade jag in på Uefas sajt för att kolla läget i rankingen. Och där blev jag lite konfunderad. Inför veckans matcher stod det att Sverige skulle ha samlat 0,666 poäng på nationsrankingen. Efter matcherna hade siffran höjts till 1,333.

På klubbrankingen har man däremot inte gjort någon uppdatering. Där står Häcken kvar på det 2,000 poäng man hade inför veckans matcher. Och både Hammarby och Rosengård är kvar på 1,500 poäng.

Som jag förstått det borde Häcken dock nu ha 3,000 poäng och Bajen ha 2,500. Totalt bör de svenska lagen ha samlat 7,000 poäng, och 7/3 är ju 2,333 poäng. Så jag kan liksom inte förstå hur Uefa får den svenska nationspoängen till 1,333? Har jag missat något? Är det någon av er läsare som kan hjälpa mig att förstå.

Inlägget uppdaterat med resultatet från Rosengårds match.

På lördag 15.00 spelar BK Häcken FF och Hammarby IF tidig seriefinal i damallsvenskan på Bravida Arena.

I dag genrepade båda lagen genom att göra fyra mål i den andra och sista kvalomgången till nya Uefa Women’s Europa Cup. För Hammarby blev det 4–1 mot norska Brann. För Häcken slutade det 4–0 mot polska Katowice.

Jag missade de första halvlekarna. Men noterade att Bajen så långt hade 1–0 medan Häckens match var mållös. Trots det började jag kolla matchen i Stockholm. Och det ångrar jag inte, för jag fick snabbt se två Bajenmål fram till 3–0 – båda av Ellen Wangerheim, som även gjorde 4–0 och således stod för ett tvättäkta hattrick.

Men vid 3–0 kände jag att det var läge att gå över till matchen i Göteborg. Jag noterade att Alice Bergström hade haft tre kanonlägen, men inte kommit närmare än två ramträffar. En spontan känsla var att Häcken kanske hade för många tankar på Bajen och lördag, och för få i nuet.

Men det skulle visa sig att polskorna inte orkade. Helena Sampaio byttes in i 69:e minuten istället för Felicia Schröder. Och den brasilianska liraren hann med att göra tre mål, och ge Häcken ett superläge inför returen. Ja, i praktiken är väl dubbelmötet redan avgjort.

Även Hammarby har förstås ett superläge. Men Brann är bra på hemmaplan, så Bajen kan nog inte ropa hej riktigt ännu.

Senare på kvällen spelade ju dessutom FC Rosengård borta mot Sporting Clube de Portugal. Och det gick som förväntat. Den svenska mästarklubben förlorade matchen med 3–0, och får således väldigt svårt att ta sig vidare. Det här känns ju som sista gången på väldigt länge som Rosengård får spela internationellt. Så laget får passa på att njuta av hemresan, och av hemmareturen nästa vecka.

Noterbart från matchen är att Rosengård enligt den officiella statistiken vann avsluten mot mål med 4–3. Om inte Uefa räknar på något konstigt sätt bör det innebära att Sporting gjorde mål på alla sina tre avslut inom ramen, och att Saga Andersson således inte gjorde en enda räddning.

Den här nya cupen Uefa Women’s Europa Cup är bra för att den dels ger fler klubbar chansen att spela internationellt, dels för att den leder till en mer rättvisande nationsranking.

Vad gäller ekonomi har jag inte sett några siffror. Men jag läser i dag i Göteborgs-Posten att Häckens klubbchef Marcus Jodin säger:

”Det Uefa har kommunicerat är att du i grunden ska kunna dra runt det, du ska få alla dina omkostnader täckta. Men om du går hela vägen finns det möjlighet att tjäna pengar.”

Men inledningsvis håller Göteborgsklubben i pengarna. Till nästa veckas bortamatch i Polen får laget flyga reguljärt med Ryan Air.

I dag var en bra dag för Eskilstuna United, Husqvarna FF – och damallsvenskans båda östgötska lag.

Vi börjar i vår högsta serie. Där vann Linköping sexpoängsmatchen mot BP med klara 4–1. Gästerna bjöd Michelle De Jongh på första målet. Eller. BP bjöd på ett fint läge. Men det fanns jobb kvar att göra för De Jongh. Och hon löste det med en kanon.

Även om BP kvitterade tio minuter senare var nog det där 1–0-målet i åttonde minuten precis vad Linköping behövde för att få självförtroende. Och även om matchen var jämn i perioder så kändes LFC hela tiden lite hetare, och lite bättre.

Resultatet innebär att Linköping faktiskt har fått vittring i nedflyttningsstriden. Det är numera bara tre poäng och ett gäng mål upp till Rosengård på kvalplatsen. Mästarklubben har alltså bara tagit en enda poäng efter EM-uppehållet. För svensk damfotbolls del hoppas man ju att de kan hitta lite självförtroende och göra ett bra resultat i Europa Cup på tisdag.

För självförtroende kommer laget att behöva. Man avslutar damallsvenskan med tre matcher som kan bli riktiga nagelbitare. Det handlar om Alingsås hemma, Piteå borta och så Linköping hemma.

Ett lag som har självförtroende – och ett väldig spännande spelschema – är IFK Norrköping. På de tio senaste omgångarna har Stellan Carlssons gäng nio segrar och ett kryss. Med fem omgångar kvar har man fyra poäng till medalj och åtta poäng upp till Malmö FF och den tredje Champions League-platsen.

Åtta poäng är mycket, men inte helt omöjligt. Och Norrköping har kvar att möta såväl MFF som Bajen, och kan komma att spela en viktig biroll även i guldstriden.

I elitettan tog Eskilstuna United en blytung trepoängare i toppmötet med IK Uppsala Fotboll. 3–1-segern var Uniteds åttonde vinst på de nio senaste omgångarna. Sörmlänningarna har alltså nästan lika bra form som Norrköping i serien ovanför.

Apropå elitettan kommer Husqvarna FF att spela där nästa år. Smålänningarna gör IFK Göteborg sällskap upp från division 1. HFF säkrade seriesegern i mellersta ettan i dag när Enskede föll med 4–2 i Trollhättan. Vi kunde även ha fått ett avgörande i norrettan den här helgen. Men Gefle vann derbyt – kallar man det för derby? – mot Sandviken med 1–0. Sandviken har dock fortsatt ett väldigt bra läge. Man leder med fyra poängs marginal med två omgångar kvar. En trepoängare till är alltså vad som krävs för att säkra uppflyttningen.

I engelska WSL fortsätter Cathinka Tandberg att göra succé. I dag gjorde hon matchens enda mål när Tottenham vann mot Brighton. Totalt står Tandberg nu på tre mål och ett assist på fem omgångar. Det är bara ett mål bakom ledarna i skytteligan. Jag skriver ledarna, för att det är en kvartett som står på fyra mål. Tandberg delar för övrigt femteplatsen i skytteligan med en annan norska med damallsvensk bakgrund, Frida Maanum.

I dag hade jag tänkt att kolla in Alingsås–Häcken på Mjörnvallen. Jag hade biljett. Men strax innan avresan noterade jag att orkanen Amy hade blåst ner träd över vägen till Alingsås. Det fick mig att ändra planen, och istället stanna i tv-soffan.

Därifrån har jag sett lite för mycket fotboll i dag. 13.00 kollade jag exempelvis parallellt på fyra matcher. Det var två Skånederbyn, Elfsborg–Kif Örebro samt Manchester City–Arsenal.

Under de båda derbyna i Skåne roade jag mig med att räkna skånska spelare. Om jag räknade rätt gav startelvorna följande utfall:

MFF–Rosengård 4–2
Vittsjö–Kristianstad 1–7

Och totalt:

MFF–Rosengård 4–3
Vittsjö–Kristianstad 3–8

Om jag har rätt på alla spelarnas rötter var det totalt 18 skånska spelare i två Skånederbyn. Det är väl ungefär vad man kan räkna med. Utan att ha gjort någon djupare analys gissar jag att de damallsvenska lagen i snitt kör med typ tre–fyra ”lokala” spelare per match. I dagens sena match matchade Häcken tre spelare från Göteborgsområdet. Och Alingsås hade två spelare från Alingsås kommun, och ytterligare sju från västra Sverige.

Att jag kollade spelarnas geografiska hemvist berodde på en liten diskussion jag hade tidigare i veckan. En av delarna som avhandlades var att FC Rosengård har misslyckats med att bygga en stabil grund av spelare från Sydsverige.

Men det är ju inget ovanligt. Rosengård är ju långt ifrån ensamt inom elitfotbollen om att ha begränsat med spelare från närområdet. Kollar vi fredagens Stockholmsderby hittar jag bara två stockholmare bland de som fick speltid i Bajen, och fyra i AIK. Lokal förankring är helt enkelt något som blir alltmer sällsynt inom elitfotbollen.

Apropå Rosengård är på dagen exakt ett år sedan klubben säkrade fjolårets SM-guld. Man gjorde det genom 2–1-seger i Skånederbyt mot Kristianstad. Ett år senare riskerar man nedflyttning. Och man föll med 2–1 i derbyt mot Malmö FF.

Det var den matchen jag hade bäst koll på av de fyra jag följde 13.00. Rosengård började rätt bra. Men det är fortfarande alldeles för lätt att göra mål på mästarna. När MFF tog ledningen i 17:e minuten utnyttjade de himmelsblå egentligen sitt första anfall. Man gjorde det mot ett passivt Rosengård.

Och även vid 2–0 var mästarnas försvarsspel svagt. Jag gillar Jo-Anne Cronquist, och har gjort det ända sedan jag såg henne i en division 1-match mot Örby för något år sedan. Men Cronquist och Emilia Pelgander stod för svagt försvarsspel vid båda baklängesmålen. Och det kostade dyrt.

Sara Kanutte Fornes är i bra höstform, och gjorde båda MFF:s mål. Topplaget borde ha gjort fler, men efter pausen var laget inte lika effektivt. Kanske att det kan ha berott på att man saknade avstängda Nellie Lilja och skadade Tuva Skoog. Den sistnämnda lär knappast spela mer i årets damallsvenska. Det innebär att Malmö nu har tre av sina bästa offensiva vapen långtidsskadade i Skoog, Stinalisa Johansson och Izzy D’Aquila. Det är tunga avbräck i den guldstrid där Malmö inte längre har avgörandet i egna händer.

Det har däremot Häcken, som planenligt vann den där matchen på Mjörnvallen som Amy fick mig att se på tv istället för på plats. Fast det blev inte så stora siffror som jag hade trott. Tvärtom stod Alingsås upp mycket bra, och föll bara med 2–0.

Det berodde på flera olika saker. En var att Alingsås för första gången på länge hade tillgång till sina bästa spelare. Dock tvingades lagkapten Moa Jarl kliva av på slutet, och känslan var väl att hon återigen riskerar att missa flera matcher. Andra skäl till den jämna matchen var ett svårhanterat underlag, att Häcken roterade sin trupp – och att Felicia Schröder tycks vara i en formsvacka.

Den damallsvenska skyttedrottningen var blekare än jag sett henne någon tidigare gång det här året. Hon hade ett par 100-procentiga målchanser där hon garanterat hade gjort mål i somras, men där hon idag inte lyckades avsluta inom ramen.

För egen del var Schröders insats lite av ett fiasko. Även om jag har sett att hon haft sviktande form på sistone trodde jag att Alingsås borta kunde vara den match hon behövde för att få tillbaka självförtroendet. Därför körde jag mitt ”dynamisk duo” i damallsvenskans fantasy i den här omgången. Och som sagt, det slutade med fiasko.

För Häcken var det ju dock skönt att kunna rotera truppen. Man tar ju emot Katowice på tisdag och Hammarby på lördag i matcher som är väldigt avgörande för vilket slutbetyg vi kommer att sätta på hisingsklubbens 2025.

Manchester City vann förresten det där engelska toppmötet med 3–2. Schweiziska talangen Iman Beney gjorde segermålet i slutminuterna. Resultatet innebär att Arsenal nu bara har tagit två poäng på de tre senaste omgångarna. Och att Champions Leaguemästarinnorna kanske tvingas fokusera på just Champions League även i vinter.

xxx