Vi är 45 minuter in i årets VM-turnering. Och trots morgonens elände är det fest i Auckland i kväll.

Hemmalaget står så här långt upp oväntat bra mot ett blekt Norge. Och de illtjut av förväntan som ljuder över Eden Park varje gång Nya Zeeland går till anfall är underbart öronbedövande.

När hemmalaget kom i sitt första anfall i femte minuten var det ståpäls över hela kroppen. Oj, vad publiken lever sig in i det här.

Så på plats är det här en trevlig upplevelse, om än ganska kall. Men gissar att det inte varit någon höjdare framför tv-apparaterna. För det har ju knappt varit en enda riktig målchans.

Den dramatik jag berättade om i förra inlägget visade sig vara en skjutning på ett bygge mitt i hjärtat av Auckland. Ännu så länge är tre personer (inklusive förövaren) rapporterade döda och ytterligare sex skadade.

Jag bor bara några minuters promenad från den plats där skjutningen skedde. Jag gick dit och kollade läget för några timmar sedan. Då såg jag hur Vietnams lag bussades ut från det avspärrade området. Dessutom hörde jag obekräftade uppgifter om att dödstalet kan komma att höjas. Förhoppningsvis så stämmer inte de uppgifterna.

Police Commissioner Andrew Coster höll nyss en tv-sänd presskonferens. Där förklarade han att skjutningen sannolikt inte har någon direkt koppling till VM, och att ingen skall behöva känna sig rädd för att gå till Eden Park i kväll.

Men skjutningen kommer tveklöst att påverka turneringen. I varje fall öppningsmatchen. Det norska laget bor precis utanför avspärrningarna. Och Fifas Fanzone ligger i princip granne med det bygge där skjutningen ägde rum.

The Fan Festival, som Fanzonen kallas, skulle ha öppnat för två timmar sedan. Men risken är att den inte kommer att öppnas alls i dag. Det vore förstås otroligt tråkigt.

Den här dagen skulle ju vara den största festen genom tiderna för damfotboll i Nya Zeeland. Nu har en skjutning lagt sordin över all glädje. Vi får hoppas att det ändå kan bli någon typ av fest i Auckland om några timmar.

God kväll, Sverige. Här i Auckland är det morgon, en väldigt dramatisk morgon. Bara någon minuts promenad från där jag bor håller beväpnad polis på att hantera en så kallad ”serious incident”.

På TV hör jag rapporter om skottlossning i ett hus vid Britomart, ett viktigt område för transporter i stan, ett område därifrån det går färjor, tåg och bussar. Det är dessutom bara några meter från Fifas Fan Festival på den pir som kallas The Cloud.

Jag befinner mig alltså väldigt nära. Där jag är känns det lugnt just nu. Men jag har hört en helikopter hovra i området den senaste timman, och jag såg väldigt mycket polis i rörelse i hamnområdet under min kvällspromenad i går, polis som verkade leta efter något.

Förhoppningsvis kan man snart fokusera helt och hållet på sportslig dramatik. Faktum är att jag satte ihop ett litet tips av grupperna när det här började. Här är mitt tips av gruppspelet, och av den första gruppspelsomgången:

Grupp A:
Det här skall Norge bara vinna. Det norska laget har i och för sig svagheter i defensiven. Maren Mjelde är den enda riktigt högklassiga back. Men offensivt vimlar det av kvalitet. Det bör räcka för gruppseger.

Som tvåa tippar jag Schweiz, men hoppas på Nya Zeeland. Det vore i alla fall väldigt roligt om det skulle bli en helt avgörande match lagen emellan i sista omgången. Filippinerna känns som klar jumbo. Laget skall vara väldigt nöjt över att vara med i VM. Och tar man poäng är det succé.

Nya Zeeland–Norge 5–25–70
Filippinerna–Schweiz 2–8–90

Grupp B:
Här skall Australien och Kanada ta de båda platserna i åttondelsfinalerna. De båda favoriterna möts i sista omgången i Melbourne. Jag tippar att hemmapubliken lyfter Australien till gruppseger, men är långt ifrån säker. Kanada är fortsatt ett mycket starkt lag. Trots att man vann OS har man fått smyga helt under radarn inför det här VM:et.

Jag tror således att Irland och Nigeria gör upp om tredjeplatsen i sista omgången. Det är två lag som är rätt svåra att värdera. Men jag tror att tre tröstpoäng är viktigare för Irland än Nigeria, vilket gör att irländskorna kämpar hem tredjeplatsen.

Australien–Irland 80–17–3
Nigeria–Kanada 5–20–75

Grupp C:
Det här är en otroligt spännande grupp. En grupp som kanske innehåller turneringens två bollskickligaste lag i Spanien och Japan. De utmanas av ett kontringsstarkt Zambia. Costa Rica är också med, men sannolikt bara som utfyllnad.

Jag såg att Aftonbladet i sin ranking gick på världsrankingen när de placerade Zambia som mästerskapets sämsta lag. Jag sätter däremot en blinkande röd varningslampa framför Zambia. Jag tror att de kan bli turneringens stora skrällag.

På det långa klipp med höjdpunkter som jag sett från Zambias skrällseger mot Tyskland såg det ut som att Zambia lärt sig att stå tajt i försvarsspelet. Det kan räcka långt eftersom man har väldigt bra kontringsspelare i Racheal Kundananji och framför allt i kraftfulla Barbra Banda.

Det skall sägas att jag inte sett jättemycket av Banda. Men från det jag sett skulle jag inte tveka att ranka henne topp tre av VM:s bästa spelare. Kanske till och med som etta. För jag vet ingen annan VM-spelare som gör mål på helt egen hand i stora mästerskap. Banda är ju kontroversiell. Hon fick inte spela i Afrikanska mästerskapen i fjol för att hon hade för höga testosteronvärden. Men hon gjorde tre mål vardera mot Nederländerna och Kina i OS, och i VM får hon vara med.

Även om Spanien har en handfull toppspelare som tackat nej till VM tror jag att de tar hem gruppen. Och eftersom lagen i grupp C ställs mot lagen från grupp A i åttondelsfinal kan det vara viktigt att ta den där gruppsegern.

Kampen om andraplatsen avgörs sannolikt redan i första omgången. Min känsla är att Zambias fysiskt starka forwards kommer att passa Japan väldigt dåligt. Därför tippar jag Zambia som grupptvåa.

Men jag inser samtidigt att Japans läckra kortpassningsspel kan passa Zambia väldigt dåligt. Så jag är långt ifrån säker på mitt tips. Och som synes nedan är jag så nära en helgardering man kan komma…

Spanien–Costa Rica 85–12–3
Zambia–Japan 34–33–33

Grupp D:
Här känns det redan klart. Det här vinner England före Danmark. Kina bör ta tredjeplatsen, men Haitis unga lag skall inte räknas bort. De slog ut lag som Mexiko och Chile på vägen till VM. Och vi minns ju hur svårt Sverige hade att få hål på Chile i förra VM:et.

I Haiti rekommenderar jag framför allt att ni kollar in Melchie Dumaronay. Det har Lyon gjort. Det är där den 19-åriga supertalangen spelar efter VM.

England–Haiti 70–25–5
Danmark–Kina 50–30–20

Grupp E:
Här blir sannolikt matchen USA–Nederländerna i Wellington den 27 juli helt avgörande om gruppsegern. Antar att Sverige kommer att ha en stor delegation på läktaren i den matchen. Sverige bor ju i Wellington, och lär ställas mot något av de här båda lagen i en eventuell åttondelsfinal.

Jag tror att USA är det bättre laget, och därmed vinner gruppen. Nederländerna kommer tvåa och Portugal trea. Vietnam får vara nöjt om de lyckas göra något mål i turneringen.

Apropå mål kan det bli riktigt många sådana för USA mot just Vietnam. Så det kan kanske vara läge att satsa på någon amerikansk forward som turneringens skyttedrottning. Kanske Alex Morgan? Veteranen måste ju kliva fram nu när lagets klart bästa målskytt i år Mallory Swanson (tidigare Pugh) inte kommer till spel.

USA–Vietnam 98–2–0
Nederländerna–Portugal 60–30–10

Grupp F:
Frankrike eller Brasilien?

Svaret på frågan är långt ifrån självklart. Däremot känns det ganska klart att båda går vidare till åttondelsfinal. Jamaica och Panama bör inte ha något att sätta emot. Framför allt inte Panama, som är en av kandidaterna till att bli VM:s sämsta lag.

Jag tippar att Pia Sundhage och Brasilien drar längsta strået. Frankrike blir tvåa, och får Svarte Petter i form av Tyskland i åttondelen.

Frankrike–Jamaica 85–12–3
Brasilien–Panama 93–6–1

Grupp G:
Det här är Sveriges grupp. Den meningen kan dels läsas som att det är den grupp som Sverige deltar i, dels som att det är en grupp som Sverige bör äga.

Även om Italien inte skall underskattas, Sydafrika har blixtsnabba Thembi Kgatlana och Argentina blixtrar till någon gång ibland så bör Sverige vinna den här gruppen. Italien bör ta andraplatsen, medan det känns öppet om vilket av Argentina och Sydafrika som skall sluta trea. Mitt tips där går med viss tvekan till Argentina.

Sverige–Sydafrika 80–15–5
Italien–Argentina 65–25–10

Grupp H:
Det här är upplagt för min guldfavorit Tyskland. De bara måste vinna den här gruppen. Men där bakom känns det vidöppet. Colombia har många duktiga spelare, Marocko har gjort bra resultat inför VM och Sydkorea är ett rutinerat mästerskapslag.

Först tänkte jag tippa Marocko. Men sedan fick jag ett infall om att Ji So-Yun visar gamla goda takter och bär Sydkorea till åttondelsfinal. Marocko och Colombia är troligen båda utslagna när de möts i sista omgången. Vilka har störst motivation då, tror ni?

Jag tror på Marocko, och tippar därför dem som grupptrea.

Tyskland–Marocko 75–14–11
Colombia–Sydkorea 30–33–37

Ganska exakt 48 timmar efter att jag lämnade min lägenhet i Borås har jag nu hämtat ut min ackreditering och nått presscentret på Eden Park i Auckland.

Det har inte blivit speciellt mycket sömn under resan. Och jag går just nu en hård kamp mot tröttheten.

Alldeles nyss höll Nya Zeelands landslag den officiella presskonferens man alltid håller dagen innan match. Även om det är här i Auckland som VM invigs i morgon är det mot Sydney som världens blickar har vänts de senaste dagarna. Det är i Australien som det är fotbollsfeber, och det är ju The Matildas som är det värdlag som kan utmana om medaljerna.

Men nyss var alltså strålkastarna riktade mot Nya Zeelands Football Ferns. Jag räknade till elva eller tolv tv-kameror och drygt 50 journalister under presskonferensen. I mediagruppen noterade jag tidigare spelare som Ali Wagner, Maya Jackman, Elise Thorsnes och Zsanett Jakabfi.

Det började riktigt dåligt för arrangörerna. Först var den nyzeeländska delegationen sex minuter försenad. När de väl drog igång så sammanföll det med att arenans speakers startade någon form av generalrepetition av morgondagens invigning. Speakerljudet överröstade presskonferensen, och det fick bli några minuters paus innan man fick ordning på allt.

Då började Ali Riley show. Oj vad den svenska representanten i Nya Zeelands landslag imponerade med sin utstrålning och positiva energi. Det var länge sedan jag såg någon äga en presskonferens så totalt.

Riley är verkligen en perfekt representant för damfotbollen här i Nya Zeeland. För det behövs färgstarka profiler för att en liten sport som fotboll skall få utrymme i ett land där det är rugby och cricket som får de största rubrikerna.

Just att synas och inspirera är ett av det nyzeeländska lagets målsättningar i VM. Riley, Ria Percival och förbundskapten Jitka Klimkova räknade upp följande mål:

1. Vinna en VM-match
2. Gå vidare ur gruppen
3. Inspirera en ny generation tjejer i Nya Zeeland

Klart är att nyzeeländsk damfotboll behöver en ny stark generation. Riley och Percival är båda födda på 1980-talet och börjar bli till åren. När Ferns gick till kvartsfinal i OS 2012 trodde jag att laget var på väg in i världseliten på riktigt allvar. Sedan dess har påfyllningen underifrån varit svag, och laget har tyvärr bara blivit sämre och sämre.

Nu har man alltså chansen att ge damfotbollen i landet ett litet lyft. Fredagens invigningsmatch är utsåld på nationalarenan (för rugby) Eden Park. Drygt 40 000 åskådare skall försöka heja fram Ferns till en historisk trepoängare.

För faktum är att Nya Zeeland inte lyckats vinna en enda match på 15 försök under fem VM-turneringar. Tyvärr tror jag inte att man kommer att ta den där segern mot Norge i öppningsmatchen heller. Men jag hoppas verkligen att Ferns gör bra resultat i VM. Filippinerna bör man ha bra chans att vinna mot. Och då kan det bli en avgörande match mot Schweiz i Dunedin den 30 juli.

Det skulle kunna bli en riktig fotbollsfest till. Och som Ali Riley sa:

”Jag var på plats på VM-finalen 1999 och vet hur inspirerad man kan bli av en match.”

Ali Riley

Det om min onsdag på Eden Park. Nu till några ord om läget i den svenska truppen. Under en mellanlandning i Melbourne, just när jag stod och pratade med EFD-basen Annika Grälls, nåddes jag av nyheten att Hanna Lundkvist missar VM – och att Stina Lennartsson ansluter till truppen.

Det innebär att vi nu bara har två spelare som är under 25 år i vår VM-trupp. Det är fler lag än Nya Zeeland som kämpar med återväxten – även om våra problem är på en helt annan nivå. För vi vet ju att det kommer en hel del talang i åldersgrupperna 2003–2007. Däremot är det ju en väldig brist att inte en enda spelare född 1998–2001 har lyckats etablera sig i landslaget.

Sitter på flygplatsen i Perth och väntar på vidare transport till Auckland via Melbourne.

På vägen hit har jag haft gott om tid att läsa Aftonbladets VM-bilaga. Där ryckte jag till lite när jag läste reportaget om Fridolina Rolfö.

I slutet av texten säger mamma Eleonore Andersson så här om dotterns skada:

”Fridolina har lite problem med sitt knä och det ska väl åtgärdas efter VM.”

En hyfsat stor nyhet dök upp från ingenstans. Känns som en bekräftelse på de rykten jag hört.

Lagom till min avresa mot Oceanien kommer rapporten om att det stängda genrepet slutade med svensk 5–1-seger mot Filippinerna.
Speltiden var 3×30 minuter, och Sverige ska ha gått på mycket folk. Stina Blackstenius gjorde tre mål, vilket är glädjande. Oroande däremot att varken Amanda Ilestedt eller Caroline Seger spelade.

I eftermiddags åkte jag till Jönköping för att kolla in U23-landslagets första match mot Kina. Det blev en väldigt ensidig tillställning som ett starkt Sverige vann med 6–0 (2–0) mot ett förvånansvärt tunt Kina.

Trots att Häckentrion Hanna Wijk, Rosa Kafaji och Elma Junttila Nelhage har lämnat återbud ställde förbundskapten Martin Qvarmans Möller upp en riktigt namnkunnig startelva enligt 4–2–3–1:

Sofia Hjern – Stina Lennartsson, Emma Östlund, Wilma Carlsson, Alva Selerud – Marika Bergman Lundin, Agnes Nyberg – Paulina Nyström, Matilda Vinberg, Cornelia Kapocs – Evelyn Ijeh.

Tyvärr ställde Kina alltså upp med ett riktigt svagt lag. Flera av spelarna var så små och tunna att jag funderade på om det var ett F17-gäng. Dessutom hade gästerna begränsad taktisk skicklighet. De var bollskickliga, men de perioder där de lyckades hålla i bollen slog de oftast så många kortpassningar i rad att det till slut blev så trångt att det blev närkamper. Och jag tror nästan att Sverige vann precis alla närkamper.

Det var ändå roligt att se det svenska laget. Några av spelarna hade jag inte sett på plats på länge. Några andra har jag mest sett i svag omgivning. Av av dem är Uppsalas Agnes Nyberg. Jag har sett henne några gånger tidigare utan att bli speciellt imponerad. Men i dag var det hon som fångade min blick. Den 23-åriga innermittfältaren agerade bollvinnare med härlig energi samtidigt som hon var duktig med bollen. Det blir kul att följa henne framöver.

Men faktum är att hela startelvan var bra. Och att det borde ha varit större siffror än 4–0 när den svenska byteskarusellen drog igång efter en timme. En av dem som kom in var Norrköpings My Cato – en spelare som flera har lanserat för VM-truppen.

Jag har bara sett henne på tv under våren. Nu fick jag se Cato live under en halvtimme. Det är ju naturligtvis ett högst begränsat bedömningsunderlag. Jag såg arbetsvilja och spelsinne, men kände kanske inte att hon har VM-kvalitet ännu.

Det om dagens match i Jönköping. I övrigt i dag har jag varit med i podden Innanför linjerna och sammanfattat vårsäsongen i damallsvenskan och elitettan.

Dessutom har signaturen hassehulabeck2 snickrat ihop en Fantasytävling för VM. Regler finns i kommentarsfältet på förra inlägget. Där finns även en länk till ett kalkylblad. Den länken lägger jag även upp här.

Det var en högintressant fredagskväll i damallsvenskan. Dessutom sista kvällen med gänget för tränarna i tabellens två högst placerade lag. Att Andreé Jeglertz skulle lämna Linköping för danska landslaget har varit klart ganska länge. Men att Robert Vilahamn skulle byta Häcken mot Tottenham var en skräll.

Det är ju bara ungefär en månad sedan Vilahamn förlängde sitt kontrakt med Häcken så att det löpte till och med säsongen 2026. Men i dag meddelades alltså att serieledarnas tränare har köpts av Londonklubben. Kul för Vilahamn, och för den damallsvenska tränarkåren att klubbar i de europeiska toppligorna spanar åt Sverige.

Vilahamn lämnar ett Häcken som har guldläge i damallsvenskan. Marginalen till tvåan är sex poäng och 13 mål med nio omgångar kvar att spela. Det är ett försprång som går att tappa. Men med tanke på att göteborgarna bara har förlorat sju poäng på de 17 första omgångarna är det förstås väldigt mycket som talar för guldfest på Hisingen i höst.

Noterbart också att målvakt Jennifer Falk bara har släppt in fem mål. Ett av dem kom i kväll i hemmamarchen mot Örebro. Gästerna ledde med 1–0 i paus. Och då gick ändå närkingarna miste om en solklar straff i halvlekens slutminuter.

Maja Bodin var helt fri när hon hakades upp av Aivi Luik. Domaren Niklas Olsson pekade på hörna, vilket på alla sätt var felaktigt. Det korrekta hade alltså varit straff. Men om man lite Olsson väljer att blunda för fällningen så skulle matchen ha fortsatte med inspark, för Luik var aldrig nära bollen – det var Bodin som sköt ut den.

Efter paus vände Häcken till seger med 2–1. Siffrorna 18–7 i avslut till serieledarna talar för att slutresultatet var rättvist. Personligen försökte jag kolla på alla kvällens tre matcher.

Min bild av matchen på Bravida är att Kif Örebro stod upp väldigt bra. Och att gästerna inte var långt ifrån en kvittering på slutet. Man kom till flera bra lägen. Men som det bottenlag man nu är så saknades det rätta självförtroendet i avsluten.

Men det gick inte att se att det var suveräna serieledarna som spelade hemma mot ett lag som slåss för sitt damallsvenska kontrakt. Och det är kul, för det är ett tydligt tecken på att en damallsvenska med 14 lag faktiskt fungerar.

I Malmö tog Linköping en fin skalp genom 3–1-seger mot FC Rosengård. Andreé Jeglertz lämnar därmed över ett lag som ligger på en finfin andraplats efter en riktigt stark vårsäsong där man tagit 2,24 poäng per match.

Jeglertz hade ett tungt premiärår i Östergötland. Men sedan dess har han fått ordning på LFC. Och från det jag såg av dagens match så manövrerade man ut Rosengård på ett starkt och stabilt sätt. Själv sa Jeglertz så här till TT:

”Vi har gjort en fantastisk resa de här två åren och jag skulle säga att vi spelar Sveriges bästa fotboll nu.”

För Rosengård gjorde målvakten Teagan Micah sin sista match. Hon är nog inte helt nöjd med sin avskedsinsats. En bra dag hade hon nog tagit både det andra och tredje baklängesmålet.

Vid det första var det 18-åriga talangen Jo-Anne Cronquist som bjöd LFC på ett friläge. Trots den missen är Cronquist en spännande spelare. Jag såg henne äga en division 1-match mot IFK Örby för några veckor sedan. Då spelade hon som sexa och visade väldigt intressanta kvaliteter. De senaste två omgångarna har hon startat i Rosengårds backlinje. Ännu så länge är det lite juniorspel över hennes agerande, men eftersom hon fortsatt är junior så är det ju helt normalt.

Även Rosengårds mål kom efter ett misstag. Annars väldigt skickliga Emma Östlund slog bort en passning vid mittlinjen. Normalt brukar man kunna få chansen att reparera en sådan miss. Men när egna målvakten står mitt på egen planhalva förändras riskerna. Olivia Holdt läste situationen perfekt och stod för en läcker lobb.

Det är för övrigt inte någon kvalificerad gissning att Jonas Eidevall och Arsenal redan har läst in sig på Cajsa Andersson:s extremhöga utgångspositioner.

Men hittills den här säsongen har det offensiva risktagandet oftast varit ett segerrecept för LFC. Det blir intressant att se hur man kommer att hantera risker i höst med ny tränare.

Innan jag lämnar matchen i Malmö noterar jag att Caroline Seger saknades i Rosengårds laguppställning även i dag. Dock meddelade klubben tidigare i dag att veteranen flyger till Nya Zeeland under morgondagen.

I fredagens trejde och sista match tog Hammarby och Piteå varsin poäng via 0–0 på Kanalplan. Resultatet innebar att de båda lagen passerades av Linköping och numera ligger på tredje respektive fjärde plats.

Bajen var närmast segern i den match där Hanna Folkesson avslutade karriären med ett inhopp. Till SVT sa hon:

”Jag är lite tom. Det är så klart lite tråkigt att vi tappar poäng. Men avslutet jag fick med supportrarna var helt fantastiskt. Jag har haft mycket skadeproblematik. Det kändes helt rätt att sluta nu i sommar och att avsluta med cupguldet vi tog under våren.”

Det återstår nu fyra matcher av den damallsvenska vårsäsongen. De matcherna spelas under lördagen och söndagen. Men redan nu kan det vara läge att fundera över vilka som varit vårens bästa spelare i vår högsta serie. Kom gärna in med förslag på vem som varit vårens bästa målvakt, back, mittfältare respektive forward.

Jag började själv fundera över bästa spelare i respektive lagdel. Därför satte jag mig lite spontant och skrev ner namn som fångat min uppmärksamhet hittills i damallsvenskan. I nuläget nöjer jag mig med att publicera den listan. Det blev hela 30 namn, och då har jag garanterat missat några som borde varit med:

Samantha Leshnak Murphy
Jennifer Falk
Faith Ikidi
Emma Östlund
Jonna Andersson
Anna Sandberg
Patricia Fischerova
Jordan Brewster
Kyra Cooney-Cross
Cornelia Kapocs
Maika Hamano
Olga Ahtinen
Fanny Andersson
Elin Rubensson
Katrina Gorry
Olivia Schough
Emmi Alanen
Alice Bergström
Rosa Kafaji
My Cato
Olivia Holdt
Yuka Momiki
Anna Anvegård
Julie Blakstad
Matilda Vinberg
Madelen Janogy
Evelyne Viens
Anam Imo
Evelyn Ijeh
Hanna Ekengren

I går var det genrep för en av Sveriges gruppmotståndare i VM: Italien. Och klockan 15.00 i dag skulle även vår premiärmotståndare Sydafrika spela match. Men mötet med grannlandet Botswana blev försenat, och kom att spelas utan VM-spelare.

Orsaken är ett bråk mellan det sydafrikanska fotbollsförbundet och damlandslaget Banyana Banyana. Vad jag förstås var hela VM-truppen på plats på arenan, men de 26 spelare som är uttagna till VM uppges vägra spela matchen.

Det här inslaget sände sydafrikansk tv vid 17.00:

Mer infor finns på twitterkontot till sydafrikanska tv-kanalen SABC och på Youtubeklippet nedan. Klart är att det blev match, där Botswana körde över ett Sydafrika utan VM-spelare. Jag såg att Botswana ledde med 5–0 i slutminuterna.

Klart är att Sydafrikas VM-lag inte mår bra så här tre veckor innan VM-premiären. Inte bra alls.

Italien däremot mår väl ganska bra, även om VM-genrepet slutade 0–0 mot Marocko. Förbundskapten Milena Bertolini startade med en elva som var väldigt annorlunda mot den hon matchade mot England i vintras.

Känslan är väl att hon valde att använda matchen mer som en kvalmatch om de sista platserna i VM-truppen än som en chans att spela ihop en VM-elva. Bland annat startade Fiorentinas innermittfältslån från Roma, Emma Severini i sin allra första landskamp.

Jag såg att det italienska förbundet skrev sitt lag i formationen 4–3–3, och det kan man väl möjligen kalla det. Jag kollade en stund i efterhand på Youtube och tyckte mer att det såg ut som ett 4–4–2 i uppställt försvar och 3–5–2 eller snarare 3–4–1–2 i anfall.

I anfall klev vänsterbacken Lisa Boattin fram på sin kant, och Annamaria Serturini tog hand om högersidan. I försvar fick Boatin antingen hjälp till vänster av Severini, som klev ut från mitten, eller så var det Arianna Caruso som försvarade på kanten. Caruso hade en väldigt fri roll där hon i anfall spelade centralt som en tia bakom forwardsparet. Men där hon i försvar föll ner i ett klassiskt fyrmannamittfält.

Efter viss tvekan väljer jag att skriva laget som 3–4–1–2: Francesca Durante – Martina Lenzini, Benedetta Orsi, Elana Linari – Annamaria Serturini (Benedetta Glionna, 57), Manuela Giugliano (Valentina Cernoia, 75), Emma Severini (Giulia Dragoni, 46), Lisa Boattin (Valentina Bergamaschi, 46) – Arianna Caruso – Martina Piemonte (Valentina Giacinti, 46), Chiara Beccari (Barbara Bonansea, 57).

Sett till höjdpunkterna borde Italien ha vunnit matchen med ett par måls marginal. Att det slutade mållöst tror jag inte oroar så mycket. Spelarna kommer från ett par veckors semester, och har nu tre veckor på sig att komma i form.

I Sverige samlas utlandsproffsen i Göteborg i morgon för fyra dagars träning för att just komma i form. De damallsvenska spelarna har en vecka kvar med sina klubbar, så den stora samlingen ligger nästan 1,5 vecka fram.

Då skall Caroline Seger vara med. Med var hon däremot inte i dag när Rosengård vann med 2–1 mot Norrköping. Det var sjätte matchen i rad där Seger saknades. Totalt i år har hon spelat 100 minuter i damallsvenskan och 14 i landslaget. Det känns alltmer som en jättechansning att ha med henne i VM-truppen.

I övrigt i dag tog Häcken och Linköping väntade segrar mot Kalmar och Uppsala. I Linköping hade Milla-Maj Majasaari en riktigt tung dag. När jag har sett Uppsala tidigare i år har den finländska målvakten varit väldigt bra. Men dagens match vill hon nog helst glömma. En bra dag hade hon räddat åtminstone tre av Linköpings fyra mål.

Dagens på många sätt viktigaste seger tog Växjö borta mot Örebro. 2–1-vinsten innebär att småländskorna återigen har sex poängs marginal ner till kvalstrecket. För Örebro är avståndet ner däremot bara åtta mål.

Nästa gång Vittsjö GIK tecknar ner sin historia är det troligt att fredagen den 30 juni 2023 kommer att omnämnas som en av de riktigt stora dagarna. Dagen då Vittsjö åkte till Kristianstad och vann med hela 6–1.

Jag lyssnade till Viaplays kommentatorer under en liten bilresa. Där hette det redan i början av den andra halvleken att Vittsjö inte bara körde över KDFF, man asfalterade Kristianstad. Det uttrycket hade jag faktiskt inte hört tidigare.

Resultatet i derbyt i nordöstra Skåne var på många sätt väldigt oväntat. Inte minst för att Vittsjö har haft det kämpigt med målskyttet. Så kämpigt att man hade minusmålskillnad inför avspark.

Enligt Viaplay hade Vittsjö fortsatta problem med målskyttet en första halvlek, där man var det något bättre laget i en ganska jämn match. Men i andra halvleken fick 1 792 åskådare se hur det lossnade rejält för Vittsjö, och fler ändå lär ha fått se hur hela Kristianstad tydligen blev till asfalt.

Kristianstad är ju annars storasyster, och är det lag som har vunnit klart flest nordskånska derbyn. Med dagens match inräknad är det 9–5. KDFF hade även fram till i dag den största segern, 4–0 från 2020.

I herrarnas Europacupturneringar har det ofta hetat i Sverige att det är en drömlottning att få möta ett storlag, för då kan man få en match som lockar mycket publik. Jag har personligen aldrig förstått hur det kan vara en drömlott att i princip vara chanslöst på avancemang.

I min värld är det alltid att föredra att möta sämsta möjliga motstånd. Vinner man de matcherna kommer man förr eller senare att komma fram till de där publikmatcherna. Och det kan bli matcher – inte bara en.

I damernas första kvalomgång finns det inte mycket som är bra med att ställas mot ett storlag. Omgången spelas ju nämligen som ett gruppspel samlad på en ort. Får man det gruppspelet på hemmaplan kan man kanske tjäna någon krona. Men oftast är kvalturneringen en ren minusaffär.

När det alldeles nyss var dags att dra de oseedade lagen i lottningen av Champions Leagues så kallade League Path såg det ut så här:

Grupp 1: FC Twente och Levante – okej grupp
Grupp 2: Juventus och Eintracht Frankfurt – mardrömsgrupp
Grupp 3: Paris FC och Arsenal – mardrömsgrupp
Grupp 4: Brøndby IF och FC Minsk – drömlottning

För Linköping skulle alltså jackpot vara grupp 4, där man till och med skulle vara huvudfavorit. Det skulle även finnas en rimlig chans i grupp 1.

Det började bra för LFC. När fem av de åtta oseedade lagen var dragna låt Linköpings boll kvar i tombolan tillsammans med Celtics och Vålerengas. Två av de tre lagen skulle få drömlottning, det tredje skulle ställas mot det absolut svåraste motståndet – Jonas Eidevall:s Arsenal.

Linköping drog nitlotten och kommer med allra största sannolikhet att åka ur Champions League direkt. Det enda roliga för LFC med att möta Arsenal är att ju att spelarna får känna på hur bra lagen i Europatoppen är. Men som sagt, den lärdomen ser jag hellre att man får längre fram i turneringen, allra helst förstås i gruppspelet.

Under fredagen lottas första kvalrundan till Champions League. Med start klockan 13.00 kommer bland annat Linköping FC att få veta vilket motstånd som väntar den 6 september, och vilka som kan vänta tre dagar senare.

Tyvärr är LFC det nionde högst rankade laget i den så kallade League Path. Det innebär att man hamnar precis utanför de åtta toppseedade, och att man således kan få möta två av de där toppseedade lagen.

Det funkar ju så att de 16 lagen skall lottas ihop fyra och fyra. I varje fyrlagsgrupp spelas semifinaler mellan ett seedat och ett oseedat lag.

De åtta seedade klubbarna är Arsenal, Juventus, Brøndby, FC Minsk, Paris FC, Eintracht Frankfurt, Levante och FC Twente. Ett av dem skall alltså ställas mot LFC den 6 september.

Min ranking av de åtta tänkbara motstånden är följande:

Omöjliga (mindre än fem procents segerchans): Arsenal, Juventus och Eintracht Frankfurt.
Jättesvåra (5–25 procents segerchans): Levante och Paris FC.
Bra lottning (kring 50 procents segerchans): FC Twente
Drömlottning (LFC blir favorit): Brøndby IF och FC Minsk.

I övrigt noteras att den 16:e omgången av damallsvenskan sparkades igång i dag. Fina 3096 åskådare såg Piteå vinna med klara 4–0 mot Djurgården. Kollar man lagens trupper namn för namn så tycker jag att stockholmarnas borde vara lika bra som norrbottningarnas. Men Piteå har nu 36 poäng mot Djurgårdens 14. Klasskillnad.

Apropå fina publiksiffror jag förstås nämna siffran 8124 från måndagens östgötaderby. Synd att storpubliken inte fick se några mål. Men säkert skönt för IFK Norrköping att få ta en poäng när så många kom för att se laget.

Slutligen noterar jag att Bayern München skall låna ut skickliga isländskan Karolina Vilhjalmsdottir i vinter. Vågar man drömma om att få se henne i damallsvenskan?

När slutsignalen ljöd mellan Djurgården och Linköping på fredagskvällen betydde det att vi har kommit fram till halvtid i årets damallsvenska.

Linköping var överlägset på Grimsta och vann hur säkert som helst med 4–1. Yuka Momiki bjöd på ett par riktiga godbitar – dels hockeyassisten till Cornelia Kapocs 3–0-mål, dels det egna 4–1-målet.

Apropå att bjuda så bjöd lagen på varsitt mål. Hedvig Lindahl gjorde comeback, och stod för ett par högklassiga räddningar. Hon stod även för en rätt anmärkningsvärd bjudning när hon misstajmade en utrusning så grovt att hon sprang förbi bollen och gav Kapocs öppet mål till LFC:s 2–0. Ett misstag som nog får placeras under vinjetten ”matchovana”.

Linköping såg riktigt bra ut. Och på något sätt har östgötarna smugit upp på den tredjeplats man slutade på i fjol. De har verkligen smugit. För snacket under våren har handlat om Norrköping, Kristianstad, Hammarby, Piteå och Häcken. Och förstås om Rosengårds svaga start och några tränarbyten.

LFC har man liksom knappt tänkt på. Efter nio omgångar låg laget femma med kortare avstånd till sjunde plats än till fjärde. Dessutom var nyckelspelaren Olga Ahtinen skadad. Sedan dess har Linköping fyra raka segrar, och halvvägs in i serien är man bara en poäng ifrån andraplatsen.

Frågan är vad sommarens tränarbyte betyder för LFC. Andreé Jeglertz lämnar under VM-uppehållet för att bli dansk förbundskapten. Han har verkligen gjort ett kanonjobb i Linköping. Efter en svag förstasäsong har han byggt om laget, och tagit det tillbaka upp i damallsvenskans topp.

Det blir spännande att se vem som ersätter i LFC. Ännu så länge har jag inte sett några större spekulationer om vem det kan bli. Men jag läser också Corren rätt sällan numera.

Kollar vi den damallsvenska halvtidstabellen så är det några saker man slås av, nämligen att…

1) Häcken har guldläge.
Man leder med fem poängs marginal före Hammarby. Framgångsformeln har framför allt varit ett stabilt försvarsspel. Bara fyra insläppta mål på 13 matcher är imponerande.
Klart är att det kommer att bli förändringar i Häckens lag redan till nästa omgång. Lånet av norska Julie Blakstad från Manchester City har nämligen löpt ut. Vi får se om det blir ännu fler förändringar under sommarfönstret.

2) Succélaget Piteå har tappat farten.
Piteå är på alla sätt vårsäsongens stora skrällag. Men under de fyra sista omgångarna blev det bara fyra poäng – och därför har norrbottningarna fallit till fjärde plats efter halva serien.

3) Rosengårds tränarbyte blev ett lyft.
Mästarlaget vann inte en enda match under Renee Slegers ledning. Men när hon fick sparken och Joel Kjetselberg tog över kom lyftet. Rosengård ändrade lite i sitt spelsätt, och har sju segrar och tre kryss under nya tränaren. För övrigt noterar jag att han själv skriver sitt efternamn Kjettselberg, men att det stavas med ett t i olika personregister.

4) Serien är uppdelad i två jämnstora klungor.
Sju lag slåss på övre halvan om de tre platserna i Champions League. Sjuan Vittsjö har fem poäng upp till LFC på tredjeplatsen. Ner till åttan Växjö har Vittsjö 9,5 poäng. Det är alltså ett jättegap mitt i tabellen. Där nere är det fem lag som i nuläget slåss om att slippa negativt kval.

5) Det tog tvärstopp för Norrköping.
Nykomlingen inledde lysande med tio poäng och andraplats i tabellen efter de fyra första omgångarna. Nio matcher senare står man dock kvar på de där tio poängen. Spelmässigt har man fortsatt gjort det väldigt bra, och man har tävlar i varje match. MEN, och det är alltså ett men med stora bokstäver, det är poängen som räknas.
Och i halvtidstabellen har Norrköping bara ett måls marginal till kvalstrecket. Jag har tänkt att om laget bara fortsätter att spela så bra som man gjort så kommer man inte behöva känna rädsla för bottenstrid. Men det var nog ett feltänk. För nu är Norrköping på allvar neddraget i bottenträsket. Och under måndagen väntar en riktig sexpoängsmatch borta mot Växjö.

6) Kif Örebro är vårens stora besvikelse.
Inför seriestart tyckte jag att det mesta talade för att årets Örebro skulle bli ungefär som man varit de senaste åren. Alltså ett hemmastarkt gäng som skulle ha god marginal till botten och de otrevliga strecken. Men årets Kif har varit svagt. Trots veckans seger ligger man på tolfte plats i halvtid. Det är förstås inte godkänt.
Även Djurgården måste väl räknas som en besvikelse. Trots namnkunnig trupp, och trots att laget vunnit både mot Häcken och Rosengård så ligger Stockholms stolthet (kallar de sig fortfarande det?) bara tre poäng över nedflyttningsstrecket.

7) Kalmar har ett hopplöst läge.
Här skulle rubriken kunna ha varit att IFK Kalmar har flera hopplösa lägen. För det är ju inte bara i tabellen som det ser otroligt tufft ut för smålänningarna. Man har slut på kontot, tränarna har lämnat och sportchefen är på väg bort. Läget är sådant att jag funderat över om IFK Kalmar en är kvar inom elitfotbollen nästa år.
En notering här är både huvudansvarig tränare och en assistent hoppade av i Kalmar och Uppsala ungefär samtidigt. Medan Kalmar fortsatt är fast under nedflyttningsstrecket fick Uppsala ett lyft av att spela under interimstränare. För att IK Uppsala Fotboll ligger på fast mark efter halva serien är på alla sätt en skräll. Orkar man hålla sig kvar där?

Damallsvenskan tar bara en mycket kort halvtidspaus. Seriens andra halvlek drar i gång redan klockan 13.00 på söndagen. Det är Piteå som tar emot IFK Kalmar. Allt annat än hemmaseger vore en skräll. Men skrällar är ju en del av fotbollen. Och under våren har vi sett resultat som Häcken–Djurgården 0–1, Djurgården–Rosengård 2–1, Vittsjö–Kalmar 1–1 och Uppsala–Rosengård 0–0. Vilka blir höstens största skrällar?

När vi kommit halvvägs är det för övrigt läge att lägga upp en ny Silly Seasonsida. Den för sommaren hittar ni här.

För några timmar sedan fick vi en VM-trupp. Kortfattat kan man väl säga att Peter Gerhardsson valde att ta med de mest namnkunniga spelarna. Det stora undantaget fanns i valet av tredjemålvakt där erfarna Hedvig Lindahl fick stå åt sidan för Tove Enblom.

Jag har ägnat eftermiddagen åt studentuppvaktning, och har därmed varken sett eller hört hur förbundskaptenen motiverar sina uttagningar.

Men jag noterar att jag fick hela fem fel när jag i BT gissade hur truppen skulle se ut. Utöver Enblom missade jag backarna Hanna Lundkvist och Anna Sandberg samt mittfältaren Elin Rubensson och anfallaren Lina Hurtig.

I backlinjen satsade Gerhardsson ungt, vilket är kul. Men på mittfält och i anfallet gick han på gamla meriter. Det var väl kanske inte oväntat, för det blir lätt så att man väljer spelare som har varit framträdande tidigare. Men det känns ju oroväckande att hela sex av de uttagna mittfältarna och anfallarna (Asllani, Blomqvist, Hurtig, Rolfö, Rubensson och Seger) bara spelat sporadiskt under de senaste månaderna. Dessutom har Blackstenius en skadad handled.

Och jag tycker att det både är tråkigt och beklagligt att inte Rosa Kafaji fick plats. Både för att jag tycker att hon är tillräckligt bra och för att jag är övertygad om att det är hon som skall bära den svenska offensiven framöver. Det hade därmed varit en investering i framtiden att ta med henne.