På tisdag presenterar Peter Gerhardsson Sveriges VM-trupp. Det är därmed hög tid att spekulera i vilka som kommer med, och vilka som ställs utanför.

Men först en liten genomgång av det som har hänt sedan förra inlägget. För förstås till cupfinalen där 17 623 åskådare lyfte Hammarby till en oväntad 3–0-seger mot Häcken.

Grattis Hammarby. Kul att nya lag vinner, och kul att det var så stort engagemang från supportrarna. Sedan står jag den här gången över diskussionen om vilket engagemang som är kul, och vilket som inte är.

Men det här är ju i alla fall kul:

Under lördagen blev det rubriker för Nilla Fischer:s nya bok. Där stack kritiken mot Pia Sundhage ut.

I dag var det en bra dag för Häcken. Utöver snygga mål och klar seger mot BP, fick Hisingslaget under eftermiddagen se Växjö ta poäng av Piteå. Därmed har Häcken nu en fyra poäng stor lucka i toppen av damallsvenskan.

Växjö–Piteå var ändå inte veckans största skräll. I fredags kikade jag periodvis på Uppsala–Rosengård 0–0. Från det jag såg blev jag faktiskt imponerad av Uppsala. Det var inte bara tur bakom poängen, utan laget spelade väldigt klokt. Man tycks ha fått ordning på saker och ting efter tränarkaoset för några veckor sedan.

Så till VM. Det börjar ju närma sig. På tisdag får vi veta vilka Gerhardsson vill ha med sig till andra sidan jordklotet. Några länder har redan presenterat sina VM-trupper, de trupperna kan man läsa här.

För svensk del känns det tyvärr mer som inför fjolårets EM-slutspel än inför OS 2021. Alltså att flera spelare har skadeproblem, och att en viktig del i uttagningen blir att väga eventuell matchovana mot spelarens betydelse i laget.

Det skall tas ut tre målvakter och 20 utespelare. Med det sagt är här min genomgång av läget, lagdel för lagdel:

Målvakter (3)

Givna: Jennifer Falk och Zecira Musovic.

Slåss om sista platsen: Emma Holmgren, Tove Enblom och Hedvig Lindahl.

Andra tänkbara: Cajsa Andersson och Emma Lind.

• Frågan här är vem som skall åka med som tredjemålvakt. Jag trodde på Holmgren fram till att Lindahl i veckan gav sig in i diskussionen.

Backar

Givna: Nathalie Björn, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Amanda Ilestedt.

Slåss om sista platserna: Hanna Lundkvist, Emma Kullberg, Stina Lennartsson, Amanda Nildén och Anna Sandberg.

Andra tänkbara: Hanna Glas, Hanna Wijk och Josefin Rybrink.

• Utgångsläget är ju att åtta backar skall få åka med till Nya Zeeland. Men jag tror kanske att det bara blir sju. Efter ett långt skadeuppehåll spelade Amanda Ilestedt hela PSG:s sista ligamatch. Det gör att jag sätter upp henne som given, för jag tror att 90 minuter räcker för henne.
  De stora frågetecknen finns på ytterbacksplats. Utöver Jonna Andersson finns det ingen given. Hanna Glas har exempelvis inte spelat en minut sedan EM-semifinalen i fjol. Jag tror att Emma Kullberg får en plats. Sedan känns det öppet mellan Hanna Lundkvist och Anna Sandberg.

Centrala mittfältare

Given: Filippa Angeldahl

Slåss om sista platserna: Caroline Seger, Hanna Bennison, Elin Rubensson och Julia Zigiotti Olme.

Andra tänkbara: Filippa Curmark, Freja Olofsson och Julia Roddar.

• Jag tror att Gerhardsson egentligen vill ha med både Seger och Rubensson. Men att ha två skadeförföljda spelare av fyra på centralt mittfält är ett tungt vågspel. Visst kan Nathalie Björn också vikariera som mittfältare. Men känslan är ju att hon behövs i backlinjen i år.
  Rubensson spelade inte för Häcken i söndagens damallsvenska match. Det tror jag kan har kostat henne en VM-plats.

Yttermittfältare och forwards

Givna: Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Olivia Schough, Johanna Rytting Kaneryd och Kosovare Asllani.

Slåss om sista platserna: Rebecka Blomqvist, Lina Hurtig, Sofia Jakobsson, Rosa Kafaji, Matilda Vinberg och Madelen Janogy.

Andra tänkbara: Anna Anvegård, Mimmi Larsson och Alice Bergström.

• Det skulle kunna bli nio spelare på de här positionerna. Jag ser alltså fem givna och ytterligare sex som slåss om de fyra sista platserna.
  I samband med genrepet mot Norge trodde jag att Matilda Vinberg skulle kunna få en VM-biljett. Det tror jag inte längre.
  Däremot hoppas jag verkligen att det finns plats för Rosa Kafaji. Hennes kreativitet kan bli guld värd i VM.
  Och frågan är hur skadesituationen faktiskt ser ut bland forwards. Trion Fridolina Rolfö, Kosovare Asllani och Lina Hurtig har alla haft en ryckig vår. Kring Rolfö hör jag obekräftade uppgifter om att hon ska genomgå en knäoperation, men att hon vill spela VM först. Asllani har bara spelat 90 minuter under de senaste två månaderna och Hurtig har noterats för två inhopp på totalt 36 minuter under april, maj och juni.
  Går det att ha tre halvskadade anfallare i truppen? Den frågan bör Gerhardsson överväga noga. Det rimliga svaret är väl att det är en för mycket. Och i så fall bör det bli Hurtig som ryker.
  I det här resonemanget har jag tagit för givet att Stina Blackstenius är frisk när landslaget samlas. Men helt säkert är det ju inte, för hon drog ju på sig en fraktur i handleden i sista ligamatchen.

Det var mina tankar om VM-truppen. Hur tänker ni? Dela gärna med er av era funderingar.

15.00 är det avspark i cupfinalen mellan Hammarby och Häcken. Senaste siffran jag såg var 19 000 sålda biljetter. Så räkna med folk- och fotbollsfest i Stockholm.

Själv skall jag alldeles strax åka till Ulricehamn för derby i division 2, så jag får se finalen i efterhand.

Jag noterar dock att Anna Anvegård och Elin Rubensson är tillbaka i Häckens matchtrupp. När jag hälsade på Hisingsklubben i torsdags körde båda rehabträning, och ingen av dem var med i fredagens toppmöte med Kristianstad. Men i dag återfinns Anvegård i startelvan och Rubensson sitter på bänken. Dessutom är Filippa Curmark med i startelvan. Hon gjorde ju en kort comeback i fredags.

I Hammarby noterar jag att Ellen Wangerheim står med bland avbytarna. Henne hade man nästan glömt av. Kul att hon nu verkar redo efter sin korsbandsskada.

Här hittar du startelvor och avbytare.

Fridolina Rolfö hade inte spelat match på drygt fem veckor. Ändå gick hon rakt in i Barcelonas startelva – och fick avgöra Champions League.

Det var ett vågspel från tränare Jonatan Giráldez att starta två ytterbackar som inte spelat sedan slutet av april. Först såg det ut att vara ett misslyckat val. Lucy Bronze bjöd nämligen Ewa Pajor och Wolfsburg på ett ledningsmål i matchupptakten, och gav samtidigt tyskorna lite extra energi.

Vid tysk 2–0-ledning i paus kändes det som att Tommy Stoot och hans lag fått matchen precis dit de ville. I och för sig hade jag räknat till 4–2 i 100-procentiga målchanser i Barcafavör. Men det kändes ändå hyfsat kontrollerat från Wolfsburgs sida.

Stroot hade alldeles tydligt instruerat sina spelare i att omgående ta chansen varje gång det öppnades ett kontringsläge. Och att anfalla till vänster. Man skickade ut boll efter boll mot Pajor på vänsterkanten, där Bronze hade det tufft med polskan.

Det var också Pajor som slog det fina inlägget till Alexandra Popp när Wolfsburg gjorde 2–0. Medan Pajor hade ett högt utgångsläge valde man att backa hem Sveindis Jonsdottir på andra kanten. I praktiken försvarade sig Wolfsburg ofta med en fembackslinje, där isländskan var högerback.

Man rörde även runt en del på mittfältet, men jag skulle säga att Wolfsburg spelade 5–2–3 enligt det här: Merle Frohms – Sveindis Jonsdottir, Lynn Wilms, Kathrin Hendrich, Dominique Janssen, Felicitas Rauch – Svenja Huth, Lena Oberdorf – Jill Roord, Alexandra Popp, Eva Pajor.

I den första halvleken körde Barca oftare med Mariona Caldentey som nia än löpstarka talangen Salma Paralluelo. Det var inte helt lyckat, utan det kändes alltså som att Wolfsburg hade god kontroll i defensiven.

Jag trodde att det kunde bli byte i paus, att Giraldez skulle byta in Geyse direkt som nia. Det bytet kom först i minut 70. Då var Barca ikapp.

Den spanska storklubben kom ut i andra halvleken med löpvilja och ett mer direkt anfallsspel. Det gav utdelning direkt. Matchklockan sa 47.44 när Patri Guijarro stötte in 1–2 på ett inspel från Caroline Graham Hansen. Och efter 49.32 var det kvitterat. Återigen var det Guijarro som gjorde målet. Den här gången på nick efter ett inlägg från Aitana Bonmati.

25-åriga Patri var en pålitlig målskytt i yngre åldrar. I U20-VM 2018 delade hon segern i skytteligan med sex mål och blev dessutom prisad som turneringens bästa spelare. Just säsongen 2017/18 gjorde hon nio mål för Barca i ligan – hennes bästa notering hittills. För på senare år har Patri fått alltmer defensiva uppgifter i ett hyperoffensivt Barca. Således får man se det som en skräll att det var just hon som stod för de båda målen som tog laget tillbaka in i finalen.

Segermålet gjorde alltså Fridolina Rolfö. Det var en gåva från Wolfsburg, bara sekunder efter att Geyse kommit in på planen. I sin första bolltouch slog brasilianskan in bollen framför målet. Tyskorna såg ut att ha kontroll på situationen. Men Lynn Wilms ställde till det när hon skickade sin rensning rakt i bröstkorgen på lagkamraten Kathrin Hendrich.

Bollen hamnade hos Mariona, som fick den för långt ifrån sig, men kastade sig fram och tåade den vidare till Rolfö. Med en vänster bredsida från nära håll satte svenskan säkert upp bollen i borte hörnet.

Jag tror nog att alla de 33 147 åskådarna i Eindhoven tyckte att Barca vann rättvist. Men Wolfsburg bjöd verkligen upp till en bra match. Flera av de senaste finalerna har varit avgjorda rätt tidigt. Den här levde hela vägen tills slutsignalen ljöd efter 98.45.

Slutet av matchen var väl det tråkiga med finalen. Det blev alltså ett tillägg på 8.45. Men det kunde ha blivit väldigt mycket mer. För känslan är att det bara var begränsat med speltid från att matchklockan visade 75 minuter. De sista 23.45 präglades av avbrott och maskning, vilket ju är väldigt tråkigt.

Maskningen är ett av fotbollens riktigt stora problem. För att få bort maskningen har jag länge förespråkat effektiv speltid, 2×30 minuter. För med effektiv speltid har man inget för maskning. Någon som sett ledande lag i ishockey eller basket som maskar?

Men det här inlägget skall ju inte avslutas med något så tråkigt som maskning. Så jag avslutar med något mycket roligare – Fridolina Rolfö. I sin tredje final fick hon äntligen vinna.

Och vi kör väl hennes segermål på engelska också:

Jag fick 19 rätt av 22 möjliga när jag tippade startelvorna till dagens Champions Leaguefinal. Alla tre missarna var i Barcelona. Dels de båda ytterbackarna, dels valet av toppforward.

På ytterbacksplats kör tränare Jonatan Giráldez med Lucy Bronze och Fridolina Rolfö. Sett till det har sett ut under säsongen är det ingen överraskning. Men med tanke på att duon varit borta ett bra tag på grund av skador är det ändå överraskande.

Rolfö spelade hela semifinalen hemma mot Chelsea den 27 april. Men sedan dess har inte vår svenska landslagsstjärna ingått i matchtruppen en enda gång. Men när hon nu alltså är tillbaka går hon rakt in i startelvan.

Lucy Bronze har varit borta ytterligare några dagar längre än Rolfö. Den engelska världsbacken klev av hemmamatchen mot Chelsea den 22 april i minut 67. Sedan har hon varit borta från matchtrupperna. Men precis som Rolfö går hon nu rakt in i elvan. Det säger väl ganska mycket om hur tränare Giraldez värderar Bronze och Rolfö.

Som toppforward hade jag gissat på att han skulle spela Asisat Oshoala. Men på den taktiska uppställningen står vänsteryttern Salma Paralluelo uppsatt som nia. Vi får se om det stämmer.

Här är de båda finalelvorna:

Barcelona: Sandra Panos – Lucy Bronze, Irene Paredes, Mapi Leon, Fridolina Rolfö – Aitana Bonmati, Keira Walsh, Patri Guijarro – Caroline Graham Hansen, Salma Paralluelo, Mariona Caldentey.

Wolfsburg: Merle Frohms – Lynn Wilms, Kathrin Hendrich, Dominique Janssen, Felicitas Rauch – Lena Oberdorf, Jill Roord – Svenja Huth, Alexandra Popp, Sveindis Jonsdottir – Eva Pajor.

I dag är det en högtidsdag inom internationell damfotboll. Det är ju finaldags i Champions League. Klockan 16.00 drabbar Barcelona och Wolfsburg samman i Eindhoven. Matchen sänds på SVT och på DAZN.

I normala fall hade jag hållit Barca som favorit till 75–25. Men Barca har hackat på sistone, vilket gör den här finalen svårtippad. De båda finallagen har mötts tre gånger i Champions League under 2020-talet. Det är 2–1 i segrar till Wolfsburg.

Första mötet var semifinalen i pandemicupen 2020. Ni minns den där de åtta bästa lagen gjorde upp i ett slutspel i Baskien (Bilbao och San Sebastian) där kvarts-, semi- och final avgjordes i enkelmöten. Den gången vann Wolfsburg semifinalen med 1–0 efter segermål av en viss Fridolina Rolfö. Sedan föll Wolfsburg mot Lyon i finalen.

De andra två inbördes mötena var i fjolårets semifinal, där Barca i princip redan avgjorde dubbelmötet i första halvleken av den inledande hemmamatchen. Den matchen slutade med förkrossande 5–1 efter att ha stått 4–0 i paus. Sedan vann Wolfsburg hemmareturen med 2–0.

Kollar vi de båda finallagens form så känns den rätt svajig på båda håll. Wolfsburg har i och för sig tre raka segrar med sig till Nederländerna. Men man förlorade med hela 4–0 mot Eintracht Frankfurt i ligan den 14 maj, och die Wölfinnen har släppt in mål i alla sina sju senaste matcher. Men man har en färsk finalseger i bagaget i och med att man vann tyska cupfinalen mot Freiburg den 18 maj.

Barcelona kommer till finalen med en förlust som senaste resultat. Efter att Barca vunnit 62 raka ligamatcher hackade man rejält under vårens tre sista omgångar. Efter krysset i Sevilla vann man i och för sig med 3–0 mot Athletic Bilbao. Men i sista omgången blev det 2–1-förlust mot Madrid CFF.

Totalt sett ser jag ändå Barca som det bättre laget. Och med alla parametrar inräknade håller jag ändå den spanska storklubben som favorit, men det är med knappa 55–45.

Jag satte mig och försökte lista ut vilka startelvor de båda lagen kan tänkas ställa upp. Jag kom fram till det här:

Barcelona: Sandra Panos – Marta Torrejon, Irene Paredes, Mapi Leon, Ana Maria Crnogorcevic – Aitana Bonmati, Keira Walsh, Patri Guijarro – Caroline Graham Hansen, Asisat Oshoala, Mariona Caldentey.

Wolfsburg: Merle Frohms – Lynn Wilms, Kathrin Hendrich, Dominique Janssen, Felicitas Rauch – Lena Oberdorf, Jill Roord – Svenja Huth, Alexandra Popp, Sveindis Jonsdottir – Eva Pajor.

Barca har rört runt en del i elvan på sistone. Jag utgår från de elva spelare som startade när man slog ut Chelsea för drygt en månad sedan. Men i den elvan ingick Fridolina Rolfö, och det är väl inte troligt att hon startar.

Vänsterbacksplatsen är alltså ett frågetecken. Tränare Jonatan Giráldez har spelat Nuria Rabano där en del. Men senast körde han med Crnogorcevic, och jag tänker att det var för att han tänker spela schweiziskan där i dag.

Storstjärnan Alexia Putellas har på sistone fått ungefär en halvtimmes speltid per match. Hon kommer garanterat in från bänken. Frågan är bara hur mycket speltid man vågar ge henne.

Hos Wolfsburg tror jag att tränare Tommy Stroot kör med den elva som slog ut Arsenal i semifinalen. Det är den han haft som grunduppställning på sistone. I cupfinalen fick i och för sig Rebecka Blomqvist starta istället för Ewa Pajor och i sista ligaomgången spelade Tabea Wassmuth när Lena Oberdorf vilades. Men om de inte är skadade är jag rätt säker på att Oberdorf och Pajor startar.

Sedan förra inlägget har Chelsea firat ligaguld i England och Bayern München i Tyskland. Det blev aldrig speciellt spännande i de båda slutomgångarna, utan de båda serieledarna tog tidiga ledningar. I Tyskland vann Bayern till slut med förkrossande 11–1 mot Turbine Potsdam. Det var en stenhård avskedspresent till det forna storlaget som nu åker ner i andradivisionen.

Två gemensamma nämnare för Chelsea och Bayern München är Magdalena Eriksson och Pernille Harder. I veckan har paret presenterats som nyförvärv av den tyska storklubben.

I damallsvenskan tog Häcken tre blytunga poäng under fredagskvällen. Göteborgarna var väl totalt sett det något bättre laget än Kristianstad. Men det var före paus som man hade greppet. Den andra halvleken var jämn, och jag tyckte att kryss var ett rimligt resultat. Men i minut 95 forcerade Filippa Curmark in Häckens segermål. Lagkaptenen gjorde det i sitt första damallsvenska inhopp för säsongen.

Tungt för Kristianstad som tappar lite mark i toppen. Däremot hittade Hammarby tillbaka in på segervägen igen. Efter fyra raka matcher utan seger vann stockholmarna med 2–1 mot IFK Norrköping. Bajen var det något bättre laget i matchen, och vann rättvist. Men nykomlingarna gjorde en stark insats och var inte långt ifrån att sno en poäng.

Sedan jag skrev en hyllning till Norrköping har laget haft det väldigt tungt. Under fredagen kom sjunde raka förlusten. Sex av dem har varit med uddamålet. Trots att Norrköping nu börjar bli indraget i nedflyttningsstriden känns laget för bra för att bli kvar där nere. Men det är klart att det är tungt att hela tiden vara nära poäng, men inte få någon.

Ytterligare en av nollorna i den damallsvenska tabellen rök i kväll. Numera är Piteå varken obesegrat – eller i tabelltopp.

Det var Häcken som vann toppmötet i Norrbotten. Det blev 3–0 i göteborgarnas favör efter att Rosa Kafaji gjort två mål under de första 20 minuterna och Clarissa Larisey ett i slutminuterna.

Jag har jobbat i kväll och hann bara kika väldigt sporadiskt på matchen. Men jag har sett målen, och Kafaji visar ju verkligen klass vid båda sina. Det handlade om två distansskott från vänsterläge. Vid det första fick hon bollen i luften, fick ner den och pricksköt med vänstern. Vid det andra drev hon fram och pricksköt via ribban med högern.

Trots att det bara spelats en match i den tionde omgången vet vi att Häcken kommer att vara etta och Piteå tvåa i tabellen när den är färdigspelad. Frågan är hur långt avstånd Piteå kommer att ha till trean och fyran.

Just nu är det fyra poäng till båda. Men det kommer att krympa, för trean Hammarby skall till Skåne för att möta fyran Kristianstad på måndag.

Det blev till slut guldfest i en av Europas stora ligor under den gångna helgen. Danska inhopparen Signe Bruun agerade festfixare när hon nickade in Lyons segermål i toppmötet med PSG i slutminuterna. Därmed säkrade man guldet i näst sista omgången.

För Lyon har det blivit en trevlig vana att årligen hålla guldfester under maj och juni månad. Det var 34:e gången klubben fick arrangera segerfest på försommaren under den storhetstid som startade i och med säsongen 2006/07.

Sedan dess har Olympique Lyonnais nu 16 ligatitlar (alla utom 2021), tio cuptitlar och hela åtta segrar i Champions League. Ett hyfsat facit…

Den som har fått fira mest är Wendie Renard, som kom till Lyon inför sommaren 2006 och således har varit med under hela storhetstiden. Hon spelade bara två ligamatcher den första säsongen, men har sedan varit en bärande spelare vid övriga 33 titlar. Imponerande.

Det blev inget guldfirande i England heller i helgen. Chelsea vann i och för sig sin match mot Arsenal med 2–0. Men till slut lyckades också Manchester United ta tre poäng. Inhopparen Lucia Garcia avgjorde derbyt mot City på övertid.

Därmed får Chelsea göra som Bayern München, alltså skjuta upp guldfesten en vecka.

Svenska spelare hade huvudroller i båda de engelska toppstridsderbyna. I Londonderbyt gjorde Magdalena Eriksson sin sista hemmamatch för Chelsea. Hon tackade för sig genom att stöta in det matchavgörande 2–0-målet.

I Manchesterderbyt fick Filippa Angeldahl en dålig start på matchen när hon tappade bollen så att United kunde göra 1–0. Den svenska landslagsmittfältaren reste sig dock och gjorde en alldeles utmärkt match. Dessutom gjorde hon lite turligt Citys kvittering till 1–1. Angeldahl ser ut att vara i fin form.

Guldfesterna i England och Tyskland sköts alltså upp en vecka. Men kanske att det kan bli guldfirande i Frankrike senare i kväll. Med 25 minuter kvar att spela av toppmötet PSG–Lyon står det 0–0. Blir det oavgjort innebär det att Lyon kommer att vara tre poäng och 22 mål före PSG inför slutomgången.

På svensk mark har vi haft fyra damallsvenska matcher i dag. Piteå vann igen, och försvarar sin förstaplats i tabellen. Mer oväntat var att Uppsala vann med 2–1 borta mot Örebro. Det innebär att Kif Örebro nu på allvar är indraget i nedflyttningsstriden. Att man bara lyckades ta fyra poäng på matcherna mot Kalmar, BP och Uppsala innebär att det är stor risk att Kif Örebro ligger under kvalstrecket när halva serien är spelad.

Det blev inget av kvällens förväntade guldfest i München. Efter 15 raka segrar i ligan drabbades Bayern av guldnerver, och fick bara 0–0 borta mot Bayer Leverkusen.

Jag kikade på matchens sista 25 minuter. Länge var jag mest imponerad av Leverkusens nederländska mittfältare Jill Bayings, som visade fin förmåga att driva fram bollen i hög fart. Hon drog upp några fina kontringar.

På slutet fick dock Bayern till en bra press, och även några riktigt bra målchanser. Närmast kom man i 95:e minuten, i efterdyningarna till en feldömd hörna. Då tog bollen i insidan av stolpen.

Resultatet innebär att Wolfsburg fortsatt har chansen på ligaguldet. Rebecka Blomqvist:s lag är fem poäng bakom, och har kvar en bortamatch mot Meppen och hemmamöte med Freiburg. För att det återigen skall bli guldfirande i Wolfsburg krävs full poäng i de matcherna, plus att Bayern tappar poäng hemma mot nedflyttningsklara Turbine Potsdam i slutomgången.

Det om Frauen-Bundesliga. I dag har även F17/06-landslaget avslutat sitt EM-äventyr. Det var andra gången som Sverige kvalade in till EM-slutspelet för F17-landslag. Den första var för tio år sedan när bland annat Stina Blackstenius, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn och Emma Holmgren var med och tog silver. Då handlade det om spelare födda 1996 och 1997.

Nu handlar det följaktligen om spelare födda 2006 och 2007. Och den här gången blev det ingen medalj. Det var inte ens nära.

Det svenska laget var utslaget redan inför lördagens möte med Polen. Både mot Frankrike och England var det kryss i paus, men matcherna slutade med klara förluster – 3–0 och 3–1.

Jag har inte haft möjlighet att kolla de två första EM-matcherna. Trots att chansen till semifinal var borta var jag nyfiken på att se de svenska talangerna i dag. Men det blev ingen speciellt rolig upplevelse. 

Precis när jag slog på SVT Play gjorde Polen 1–0. Och Polen var väldigt mycket bättre under den tid jag kollade på matchen. Vid 5–0 valde jag att slå av sändningen för att istället njuta av solen. Jag såg senare att matchen slutade 6–0 till Polen. 

Det jag hann se från svensk sida var bristfälligt. Visst såg man en och annan individuell kvalitet. Men Sverige hade inget lagspel, både offensivt och defensivt jobbade man en och en. Och jag noterade ganska många alibilöpningar i försvarsspelet, vilket är plågsamt att se. 

Skall man ändå vara positiv är det förstås väldigt bra att unga svenska spelare tidigt får känna på vad som krävs på internationell nivå. Och de båda 07:orna Felicia Schröder och Nova Rolfsson är två väldigt spännande framtidsnamn. 

Och. Den förra svenska årgången som vann spelade F17-EM vann sedan EM-guld i F19-klassen två år senare…

Vi står inför en spännande helg. Under lördagen kommer troligen FC Bayern München att säkra segern i Frauen-Bundesliga. Seger borta mot Leverkusen och guldet är klart redan i näst sista omgången.

Nästa säsong kan Bayern återigen vara en svenskklubb. I veckan har Magdalena Eriksson officiellt tackat för sig i Chelsea…

…och de hetaste ryktena är att hon och Pernille Harder nu tillsammans flyttar till just Bayern München.

Apropå Tyskland var det cupfinal där under torsdagskvällen. Omkring 40 000 åskådare var på plats. De fick bland annat se Rebecka Blomqvist få chansen från start för Wolfsburg. Svenskan tackade för förtroendet genom att avgöra matchen mot Freiburg genom att trycka in en retur till 2–1. Till slut vann Wolfsburg med 4–1 och Blomqvist byttes ut i 87:e minuten. Höjdpunkter från finalen finns här.

Kul att Blomqvist får starta en så stor match som den tyska cupfinalen. Det är ju sedan länge klart att hon skall lämna Wolfsburg efter säsongen. Och skall man inte vara kvar brukar det ju ofta innebära minskat förtroende.

Vi får alltså troligtvis ett tyskt ligaavgörande under lördagen. Och på söndag kväll är det möjligt att vi vet vilket lag som vinner engelska WSL. I onsdags vann Chelsea och Arsenal sina hängmatcher. Därmed är alla lag nu uppe på 20 spelade matcher.

Chelsea leder med en marginal av två poäng och fyra mål före Manchester United. Trea är Arsenal, fem poäng och nio mål bakom lokalkonkurrenten.

13.30 på söndag spelas Londonderbyt mellan Chelsea och Arsenal. Om Chelsea vinner kan laget få fira guld senare på kvällen – men då måste Manchester City ta poäng av United i det Manchesterderby som har avspark 19.45 svensk tid.

I damallsvenskan spelades det två matcher under fredagskvällen. Båda matcherna Häcken–Linköping och Kristianstad–Djurgården slutade med tremålsseger för hemmalagen.

Det konstiga var att det länge stod 0–0 i båda matcherna, men att de sedan tog rätt olika vägar till de klara hemmasegrarna. KDFF gjorde två sena mål i den första halvleken i sin match. Därmed kändes det i paus som att det var på Bravida som spänningen skulle infinna sig.

Det blev dock tvärtom. Efter paus gjorde Häcken ett par snabba mål och dödade sin match. I Skåne fick Djurgården en snabb reducering, och var sedan otroligt nära att även kvittera. Melina Loeck stod för två högklassiga frilägesräddningar vid 2–1-ledning, och korades välförtjänt till bästa hemmaspelare.

Jag hoppade mellan matcherna, som båda egentligen kändes spelmässigt tajtare än vad slutresultaten säger. Häcken–LFC kändes exempelvis långa stunder som en helt jämn match. Men kollar man statistiken noteras att hemmalaget utöver de tre målen också hade tre bollar i målramen. LFC däremot hade väldigt svårt att skapa bra målchanser. Och eftersom det oftast är i straffområdena som fotbollsmatcher avgörs får man väl ändå säga att det var klasskillnad mellan de jämna lagen…

Två matcher återstår innan vi kan sammanfatta damallsvenskans åttonde omgång. Men klart är att Piteå IF kommer att toppa tabellen när omgången är färdigspelad.

Det är förstås en jätteskräll. Även om Stellan Carlsson:s lagbygge kändes intressant redan i höstas, och man gjorde bra matcher i cupen, så hade jag inte trott på det här. Speciellt inte som Piteå inledde med matcher mot tippade topplag som Rosengård, Kristanstad och Linköping. Det blev fem poäng på de tre matcherna. Sedan dess har norrbottningarna gått rent.

De nio omgångar som återstår innan VM-uppehållet har Piteå på pappret ett betydligt lättare spelschema. Plötsligt känns det rimligt att tro att Piteå kommer att högt i tabellen när höstsäsongen drar igång.

Utöver toppmötet i norr var ju det historiska östgötaderbyt söndagens hetaste match. Jag har jobbat med herrfotboll i helgen och har bara kollat höjdpunkter från de damallsvenska matcherna. Men trots att det var fina 7804 åskådare på arenan i Linköping så såg det ut att finnas ganska många tomma stolar.

LFC vann på ett för dem turligt och för Norrköping oturligt självmål. Efter den starka starten har Peking nu fyra raka förluster. Dock är det ju topplagen Häcken, Piteå, Rosengård och Linköping som man mött, och vad jag förstått har nykomlingen erbjudit bra motstånd i alla fyra matcherna.

Den åttonde omgången avslutas på måndagskvällen med Djurgården–Växjö samt alltid heta Skånederbyt mellan Vittsjö och Kristianstad.

I elitettan kan man tro att tabellen bygger på bokstavsordning, för det är AIK, Alingsås och Bollstanäs i topp. Intressant är att det bara skiljer sex poäng mellan serieledande Gnaget och tolfteplacerade Häcken. Alltså bara sex poäng mellan damallsvenskan och division 1.

Det är tydligt att serien ännu inte har satt sig. Men visst är det kul med ovissa matcher? Och skall man leta trender så ser det väl ut som att Alingsås har växlat upp sedan Rebecca Cameras återvände från Kalmar. Jag hade ett öga på lördagens 4–1-seger borta mot Bollstanäs, och tyckte att västgötarna såg stabila ut.

Internationellt har två cupfinaler varit helgens höjdpunkter. I England vann Chelsea FA-cupfinalen mot Manchester United med 1–0 inför 77 390 åskådare på Wembley. Sam Kerr blev segerskytt i den andra halvleken.

Jag hade på matchen i den första halvleken och såg sporadiska situationer. Bland annat noterade jag en solklar Unitedstraff i den första halvleken, som aldrig blåstes.

I Frankrike var det Lyon som fick jubla efter cupfinalen. En viss Ada Hegerberg gjorde båda målen när PSG besegrades med 2–1. Det första satte hon distinkt med vänstern. Det andra rullade hon lugnt in med högern.

Apropå finaler spelas ju Champions Leaguefinalen mellan Wolfsburg och Barcelona den 3 juni. Båda de lagen gick på ovanliga minor den gångna veckan.

För Barca var det en liten mina. Laget har ju sedan länge redan säkrat ligasegern. Likväl var 1–1 borta mot Sevilla i torsdags oväntat. Det innebar ju att Fridolina Rolfö:s lag ”bara” vann 62 ligamatcher i rad… Svenskan ingick för övrigt inte i matchtruppen varken mot Sevilla eller i söndagens segermatch mot Athetic Club.

För Wolfsburg var helgens mina desto tyngre. Eintracht Frankfurt vann mot Rebecka Blomqvist:s lag med förkrossande 4–0 – ett resultat som innebär att Wolfsburg nu kan sluta fundera på ligaguldet. Bayern München leder nämligen med fyra poängs marginal med två omgångar kvar att spela.

Och Bayern har kvar att möta Leverkusen och nedflyttningsklara tabelljumbon Turbine Potsdam. På de matcherna lär Münchenlaget ta de tre poäng man behöver.

Att klassiska Turbine Potsdam åker ut är ju för övrigt på många sätt tragiskt. Det var ju under många år det tyska lag som hade den stabilaste supporterbasen. I vinter har man snittat 1250 åskådare, trots att det bara blivit åtta poäng.

Med den pollenchock som nu äger rum över stora delar av Sverige har jag valt att hålla mig inomhus den senaste veckan. Med tanke på att Borås spelade SM-final i basket har det gått bra att även hålla sig inomhus på jobbet.

En del damfotboll har jag också hunnit med. I kväll bänkade jag mig för att se Brighton mot Arsenal. Fast det blev aldrig så kul. Matchen var i princip avgjord redan efter drygt tio minuter. Då hade Stina Blackstenius gjort två mål och sannolikt blivit bestulen på ett tvättäkta hattrick av en övernitisk assisterande domare.

Utifrån reprisbilderna var landslagsanfallaren på rätt sida när hon gjorde sitt tredje mål. Blackstenius hade fler chanser att göra det där tredje målet, dock utan att lyckas. Och två mål är ju fullt godkänt.

Arsenal ledde med 4–0 i paus. I den andra halvleken var Brighton med i leken rent spelmässigt. Men det fanns ju förstås inte på kartan hemmalaget skulle kunna göra något åt poängfördelningen. Det slutade 0–4 och alla tre poängen till Gunners.

I och med Liverpools sensationella 2–1-seger hemma mot Manchester City i söndags ser läget plötsligt rätt bra ut för Arsenal i kampen om en Champions Leagueplats.

Tabelltoppen ser ut så här nu:

Manchester United 20 +42 50
Chelsea 19 +42 49
Arsenal 19 +34 44
––––––––––––––––––––––––––––––
Manchester City 20 +25 44

Med tanke på att Arsenal har en klart bättre målskillnad än City bör det räcka med sex poäng till för Arsenal för att sluta topp tre. De kan alltså ha råd att förlora en av de tre återstående matcherna. Arsenal avslutar så här:

Everton (b)
Chelsea (b)
Aston Villa (h)

Londonderbyt den 21 maj kan avgöra guldstriden. Chelsea spelade också i dag. De vann med förkrossande 6–0 hemma mot Leicester. För Chelsea återstår även bortamatcher mot West Ham och Reading. Chelsea har guldet i egna händer. Nio poäng och saken är klar. Men gissningsvis vinner man ligan även om man tar sju poäng på de tre återstående matcherna. Jag tror nämligen att man kommer att göra fler mål än vad United gör mot Manchester City (h) och Liverpool (b).

För Chelsea och Manchester United väntar dock först FA-cupfinalen på söndag. En godbit.

I damallsvenskan duggar toppmötena tätt för tillfället. Jag har sett måndagens tidiga seriefinal mellan Häcken och Hammarby. Strax lite tankar om den matchen.

Men först några ord om IFK Kalmar. Det har kommit rätt många oroväckande rapporter om förändringar i klubbledningen från den småländska ostkusten under våren. Signaturen Jochen hade tidigare i dag en bra genomgång i kommentarsfältet på bloggens Silly Seasonsida.

Klubben har fram tills nyligen stått utan ordförande, har en avgående sportchef och i går kväll avgick både tränare Jens Wedeborg och assisterande tränare Gytis Gelgota med omedelbar verkan. Det är inte mycket som talar för IFK Kalmar för tillfället.

Men lagkapten Amanda Persson känns ändå hyfsat balanserad när hon i dag uttalar sig så här till lokaltidningen Barometern:

”Man är nog fortfarande lite i chock och tänker att det inte är riktigt sant. Alla är nog lite chockade. Nu är vi lediga idag också så det känns som man befinner sig i ingenmansland” och ”Det har varit stormigt ett tag, med Tommy (Nyberg) som valt att hoppa av och att det inte fanns någon ordförande fram till för ett litet tag sedan. Men de sakerna har inte påverkat oss. Det här påverkar oss absolut. Men jag tycker vi hade bra möten igår, först med laget och sedan ett bra möte med Aleco (Postanidis) som kliver in så länge nu.”

Så till Häckens 1–0-seger mot Hammarby från i måndags. Det var en seger som kändes rättvis. Jag tycker att Häcken var det klart bättre laget i den första halvleken och det något bättre laget i den andra.

Det skapades inte så jättemånga 100-procentiga målchanser före paus, men det var Häcken som hade kontroll. Framför allt hade man Rosa Kafaji som ägde planen. Häckens tia – som ju dock har nummer 8 på ryggen – var inblandad i det mesta och överglänste alla planens VM-aktuella spelare rejält.

Visst händer det att hon tar något extra tillslag eller överarbetar situationerna ibland. Men om jag hade hetat Gerhardsson eller Wikman i efternamn skulle jag haft huvudbry. För det blir inte lätt att ta ut VM-truppens forwards.

Framför allt är det ju tiarollen som har varit ett problem. Där är Kosovare Asllani given. Men Milans 33-åriga anfallsstjärna har haft en skadekantad säsong, och har inte spelat match sedan den 26 mars. Man kan inte räkna med att hon är en 90-minutersspelare i VM.

Känslan är att de fyra kanske bästa alternativen till Asllani som VM-tia fanns på Bravidas konstgräs i måndags; Anna Anvegård, Madelen Janogy, Matilda Vinberg – och Rosa Kafaji.

• Anvegård gjorde en utmärkt match från en position som vänsterforward, men känns ändå inte aktuell. Efter hennes skadeproblem har hon hamnat i förbundskaptenernas kylskåp. Frågan är om flera riktigt fina framspelningar är nog för att hon skall släppas ut från det där kylskåpet?

• Janogy kom in i paus. Med henne blev Hammarby direkt ett par klasser bättre, och kunde flytta fram sitt spel. Janogy var bra, och borde vara högaktuell för VM-truppen eftersom hon är användbar i flera roller.

• Vinberg var blek före paus, men blev bättre när Janogy kom in. Även om det här inte var hennes bästa match tror jag att hon i högsta grad finns med i VM-diskussionen. Hon var en av Sveriges bästa spelare i 3–3-matchen mot Norge på Ullevi – det som var den sista landskampen inför uttagningen av VM-truppen. Och som kanske även var VM-genrep.

• Slutligen har vi då Kafaji. 19-åringen har noll landslagserfarenhet. Hon var i och för sig med i truppen vid februarisamlingen 2021. Men hon har inte spelat en enda sekund i A-landslaget. Och hon har alltså inte varit med på någon samling på drygt två år. Det talar emot henne. Men hennes spel i den första halvleken mot Hammarby talar för henne med stora bokstäver.

Till slut var det ju även hon som avgjorde matchen. Hennes fina nickmål på Julie Blakstad:s precisa inlägg blev ju toppmötets enda mål.

Och det skall sägas att Kafaji tröttnade efter paus. I den andra halvleken hade hon sämre beslutsfattande, och var inte längre den som ägde planen. Det hindrar dock inte att jag fortsatt tycker att hon stärkte sina VM-aktier ganska rejält. Totalt sett hade hon högsta högstanivån av de fyra nämnda kandidaterna.

Det om Kafaji och landslagets tia. Landslaget behöver ju en målvakt också. Och efter en höst och vinter där Zecira Musovic alltmer sett ut som förstakandidaten har Jennifer Falk nu åter nått sin toppform. På sju damallsvenska matcher har Häckenmålvakten bara släppt in ett skott i krysset. Mot Hammarby kändes Falk både säker och vältajmad i utrusningarna. Även hon gör det svårt för Gerhardsson.

Innan jag sätter punkt har jag en fundering kring den straffsituation som kom i toppmötets 43:e minut, direkt efter Marika Bergman Lundin:s nick i ribban. Jag tänker på situationen där bollen tog på Julia Roddar:s arm.

Jag känner mig oftast rätt säker både på hur reglerna är skrivna och på hur de skall tolkas. Men här känner jag mig osäker, så om det är några initierade domare bland bloggens läsare välkomnar jag en hjälpande hand.

Klart är att bollen tog på Roddars arm, och att armen var ovanför skulderhöjd. Normalt skall all hands ovanför skulderhöjd bestraffas. Utifrån det borde det normalt sett ha varit straff.

Men, det kan ändå vara så att domare Eva Svärdsudd gjorde rätt som struntade i att blåsa. För på reprisen ser man att bollen går via Roddars ben upp på armen. Och sedan något år skall man inte blåsa straff om bollen studsar på spelarens egen kropp och upp på armen.

Men frågan här är vilken av tolkningarna som är starkast. Att man alltid skall blåsa straff om bollen träffar en arm som är ovanför skulderhöjd, eller att man inte skall blåsa om bollen kommer från egen kropp?

Till helgen blir det fler svenska toppmöten. Kollar man tabellen börjar den se ut som väntat. Inför seriestart var det ganska klart vilka sju lag som borde sluta på övre halvan, och vilka sju som troligen skulle återfinnas på platserna 8–14.

Efter sju omgångar är det just de sju tilltänkta topplagen på övre halvan och de sju andra lagen på den undre. På fredags möts de båda guldkandidaterna Rosengård och Häcken på Malmö IP. Med tanke på Rosengårds sega start är det en match som Malmöklubben knappast har råd att förlora.

Och på söndag skall serieledande Hammarby upp till Norrbotten och möta tabelltrean Piteå i ett annat glödhett toppmöte. Piteå är seriens enda obesegrade lag. Det utan att de haft ett speciellt enkelt spelschema. De har vunnit mot Kristianstad och kryssat mot Rosengård och Linköping. Lätt till att man kryssade mot Bajen i svenska cupen. Har Piteå kvar sin nolla i förlustkolumnen även på måndag?

FC Rosengård vann dagens glödheta Skånederby hemma mot Kristianstads DFF med 2–0. Det var en match som präglades av en till synes stark och rätt besvärande vind.

Kristianstad började bäst i båda halvlekarna, men efter 10–15 minuter tog hemmalaget över kontrollen om båda halvlekarna. Målen kom i slutet av den första, och båda gjordes av Olivia Schough.

Båda lagen spelade 3–4–3 och jag hade 4–4 i klara målchanser fortfarande in i 60:e minuten. Men till slut blev det 10–4 (4–3) i Rosengårdsfavör, vilket ju klart visar att hemmasegern till slut var fullt logisk.

Medan känslan är att förra Rosengårdstränaren Renee Slegers utgick från de elva skickligaste spelarna när hon satte upp sin startelva så har nye Joel Kjetselberg utgått från spelsätt – och hittat rätt.

Utöver formationsförändringen kör han med Halimatu Ayinde och Ria Öling som centrala mittfältare och väljer Karin Lundin som nia. Det har verkligen lyft laget. Duon Ayinde och Öling kompletterar varandra bra, och det jag har sett av Kjetselbergs Rosengård är det mindre sidled och trampande på bollen än tidigare centralt.

Och med Lundin har man en stark huvudspelare att sikta inlägg mot. Paradoxalt hade det behövts mer med Slegers spelsätt än med Kjetselbergs. För nya Rosengård spelar alltså snabbare framåt, och kommer mer i djupled.

Båda dagens mål var fina djupledsbollar som friställde Schough, bollar slagna av Sofie Bredgaard och Öling.

Kristianstad såg alltså bra ut inledningsvis i båda halvlekarna. I den första fick man dock ganska snart väldigt svårt att spela igenom Rosengårds press. Följden blev att att andra halvan av halvleken spelades på Kristianstads planhalva.

Utifrån det föll de båda målen rätt logiskt, även om Rosengård länge hade svårt att skapa målchanser. Elisabet Gunnarsdottir gjorde två byten i paus. In kom bland annat backen Jordan Brewster, som är utrustad med en väldigt fin uppspelsfot. En spännande spelare.

Brewster gav KDFF en energiinjektion som varade i cirka tio minuter. Där hade laget behövt få in ett mål. För under resten av matchen hade Rosengård bra kontroll – och skapade de vassa målchanserna.

Matchen var den sista i damallsvenskans sjätte omgång. Det innebär att ungefär en fjärdedel av serien är spelad. Två lag är obesegrade – fullpoängaren Hammarby och trean Piteå. Det är just de båda lagen som tillsammans med nykomlingen IFK Norrköping varit de positiva överraskningarna i serieupptakten.

Även om Bajen var en given titelkandidat inför avspark så är sex raka segrar och 22–2 imponerande.

Men nu kommer en väldigt avgörande period för Hammarby. I de fyra närmaste omgångarna möter man i tur och ordning Häcken, Piteå, Rosengård och Kristianstad. Och bara matchen mot Rosengård är på hemmaplan. Om Bajen fortfarande är i topp efter de matcherna kan det bli en riktigt rolig höst på Södermalm.

Måndagens motståndare Häcken har fem raka segrar – och vårens supertalang. Felicia Schröder fyllde nyligen 16 år. Och talangen med IFK Björkö som moderklubb har redan gjort två mål i damallsvenskan. Spännande.

Även om Rosengård nu har tre raka segrar är det förstås en stor missräkning för dem att de och Linköping FC redan efter sex omgångar är åtta poäng bakom Hammarby och fem bakom Häcken.

Tittar vi ner i bottenstriden hade alla lag poäng redan efter tre omgångar. Men känslan är fortsatt att IFK Kalmar kommer att få det riktigt jobbigt. I fjol var laget väldigt starkt i matcherna mot övriga nedflyttningskandidater. I år har man hittills fått en poäng på matcher mot Norrköping, BP och Växjö – illavarslande för Kalmar.

Med ett undantag är det de tippade bottenlagen som ligger där nere. Den negativa överraskningen är Kif Örebro, som bara ligger över kvalstrecket på bättre målskillnad än IK Uppsala Fotboll. Dock har Örebro haft ett rätt tufft spelschema under seriestarten.

Under de tre närmaste omgångarna spelar närkingarna borta mot Kalmar och BP samt hemma mot Uppsala. Det är tre matcher som blir väldigt avgörande för Kif Örebro. Tre matcher där man kan lämna bottenträsket – eller bli rejält indraget i det.

I mitt tips hade jag Kalmar, BP och Uppsala på de tre sista platserna. Känslan i går var att Kalmar kan komma sist, att BP och Uppsala känts lite stabilare i serieupptakten.

Men så kom nyheterna om tränarkaoset i IK Uppsala Fotboll. Det var sent på torsdagskvällen som klubben meddelade att både huvudtränare Jonas Valfridsson och hans assistent Rikard Östergren lämnar klubben av personliga orsaker.

Att två tränare lämnar samtidigt av personliga skäl låter ju konstigt. Och under fredagen har det spekulerats i media om olika typer av skismer och om att spelarna skulle gå ut i strejk. Någon strejk verkar det inte bli. Vi får se vilken effekt det här får på lagets resultat.

Det om damallsvenskan. Senare under fredagskvällen såg jag även delar av Arsenals 1–0-seger mot Leicester i WSL. Frida Maanum sköt målet som gör att Gunners har kvar hoppet om att få spela i Champions League även till hösten.

Det är sannolikt så att Arsenal behöver ta full poäng i de fyra återstående omgångarna för att kunna sluta topp tre i den jämna toppstriden.

För tränare Jonas Eidevall finns det mer att fundera över än bara toppstriden. I måndagens semifinal av Champions League åkte Laura Wienroither på en knäskada. Det visade sig att den österrikiska ytterbacken dragit av korsbandet. Därmed har Arsenal åkt på fyra korsbandsskador under säsongen. Det är alldeles för många.

Även om Vivianne Miedema skämtsamt välkomnade Wienroither in i gemenskapen är det ju otroligt tråkigt att se samlingen stjärnor i Arsenals sjukrum.

För Arsenal och Eidevall lär det vänta en genomgripande analys av vinterns belastning på spelartruppen. För fyra korsbandsskador på ett år är ju en gigantisk varningssignal.

Slutligen noterar jag att vi fick klart med två mästarlag förra helgen. Svensklaget Roma säkrade segern i Italien redan med fyra omgångar kvar att spela. Roma har verkligen gjort en imponerande säsong, där man vunnit 21 av 23 ligamatcher och tagit sig till kvartsfinal i Champions League.

De svenska spelare som är färska italienska mästarinnor är:
* Emma Lind, 6 matcher – 540 spelminuter
* Stephanie Öhrström, 0 matcher
* Beata Kollmats, 6 matcher – 352 spelminuter
* Elin Landström, 8 matcher – 266 spelminuter
* Alva Selerud, 4 matcher – 65 spelminuter

Som kan utläsas av speltiden har inte den svenska kvintetten spelat några huvudroller i guldjakten. Men likväl är de färska guldmedaljörer – grattis.

Den andra stora ligan som avgjordes förra helgen var den i Australien. Där vann Sydney FC titeln efter 4–0-seger mot nykomlingen Western United från Melbourne i ligans grand final. Matchen spelades i Sydney inför 9 519 åskådare.

Det var Sydney FC:s fjärde titel. Laget har varit i final sex år i rad, men hade tre raka finalförluster inför mötet med Western United. Nu är Sydney FC alltså en vinnarklubb igen. Western United hade också en vinnare – ligans skyttedrottning blev nämligen amerikanskan Hannah Keane, som gjorde 13 mål.

Den tidigare Tyresöstjärnan Vero Boquete har tillsammans med Nadine Kessler just dragit lotterna för den första Uefa Nations League-turneringen på damsidan, en tävling som även räknas som Europas OS-kval. För Sverige väntar en grupp med Spanien, Italien och Schweiz.

Eftersom Frankrike står som värd för nästa års OS har Europa bara två platser att kvala om. Den tilldelningen är förstås en fullständigt orimlig megaskandal, men det är en fråga för ett annat inlägg.

För att Sverige skall ta sig till Paris-OS krävs först gruppseger, och sedan även seger i semifinalen mot en annan gruppsegrare. Det kommer förstås att bli otroligt tufft. Att vårt lag i princip hamnade i svårast möjliga grupp gör inte saken lättare.

Sportsligt sett tycker jag att Nations League är en bra idé. Bra för att den ersätter många rätt trötta träningsmatcher, men framför allt eftersom den alltså fungerar som Europas OS-kval var fjärde år. Och vi har ju saknat ett rättvist OS-kval. Upplägget att använda VM som OS-kval har ju varit orättvist med tanke på att man kunnat åka ut mot lag från andra världsdelar.

Nackdelen med Nations League är förstås att spelarna får ännu fler tävlingsmatcher i kalendern. Den allt tyngre belastningen är verkligen ett stort problem som spelare och ledare inte har lärt sig att hantera ännu. Vi har ju efter pandemin sett hur världsstjärna efter världsstjärna drar på sig allvarliga skador.

Damernas Nations League har tre divisioner, där Sverige förstås spelar i den högsta – division A. I divisionerna A och B deltar 16 lag vardera. I lägsta divisionen finns övriga 19 lag. Så här drog Vero och Kessler de fyra grupperna i A-divisionen:

A1: England, Nederländerna, Belgien och Skottland.
A2: Frankrike, Norge, Österrike och Portugal.
A3: Tyskland, Danmark, Island och Wales.
A4: Sverige, Spanien, Italien och Schweiz.

För Nations Leagues A-grupp gäller att gruppsegrarna går till slutspel. Grupptvåorna är kvar i A-gruppen. Treorna får kvala för att hålla sig kvar, medan fyrorna åker ner i grupp B.

Wolfsburg vann kvällen semifinal mot Arsenal på utsåld arena i London med 3–2 efter förlängning.

Jag har varit i en basketbubbla i en veckas tid. I dag var jag ledig, bara för att notera årets riktigt jobbiga sportkrock. Alla dagens godbitar hände samtidigt. Tredje basketfinalen för herrar, Stockholmsderby i damallsvenskan och avgörande UWCL-semifinalen mellan Arsenal och Wolfsburg. Dessutom har mitt lag träning klockan 19.00 på måndagar.

Det blev träning i regn för min del. Men jag kom hem mitt i andra förlängningskvarten på Emirates, och fick se avgörandet några sekunder in i minut 119 när Jule Brand stal bollen av Lotte Wubben-Moy och serverade Pauline Bremer tomt mål.

Wolfsburg till final mot Barcelona. Otroligt tungt för Stina Blackstenius (målskytt i dag), Lina Hurtig (som bytte av Blackstenius i minut 64), Jonas Eidevall, Patrick Winqvist och de andra i Arsenal. Men förstås väldigt kul för Rebecka Blomqvist att få avsluta sin tid i Wolfsburg med att uppleva den största match man kan på klubblagsnivån. Blomqvist blev för övrigt inbytt på tilläggstid i förlängningen.

Trots att klubbarna i WSL satsar stenhårt noteras också att engelska klubbar fortsatt har väldigt svårt att ta sig till Champions Leaguefinalen. Det har bara hänt två gånger – Arsenal 2007 och Chelsea 2021.

Från det damallsvenska Stockholmsderbyt noterar jag att Hammarby vann med 1–0 trots att Madelen Janogy fick rött kort.