Jag fick 20 rätt på mina startelvor i finalen. De båda felen talar för Spanien. För Sarina Wiegman valde rutin när hon ställde upp sitt mittförsvar. Och Montse Tomé gick på snabbhet i djupled när hon formerade sitt mittfält.

Wiegman kör med Jess Carter istället för Esme Morgan i mittförsvaret. Tomé kör med Athenea del Castillo istället för Claudia Pina. Vi minns ju vilka problem Carter hade när det gick fort mot Sverige. Och vi har sett att Spanien får bättre fart i anfallet med del Castillo.

Kortfattat tänker jag att Spanien har de bättre spelarna med England den bättre förbundskaptenen. Men när det gäller startelvorna känns det som fördel Tomé och Spanien. Dessutom regnar det i Basel, vilket innebär att det kan gå riktigt fort.

Startelvorna i sin helhet:

Spanien (4–1–4–1): Cata Coll – Ona Batlle, Irene Paredes, Laia Aleixandri, Olga Carmona – Patri Guijarro – Mariona Caldentey, Aitana Bonmati, Alexia Putellas, Athenea del Castillo – Esther Gonzalez.

England (4–2–3–1): Hannah Hampton – Lucy Bronze, Leah Williamson, Jessica Carter, Alex Greenwood – Keira Walsh, Georgia Stanway – Lauren James, Ella Toone, Lauren Hemp – Alessia Russo.

Klockan 18.00 smäller det på St Jakobs Park i Basel. Då är det dags för EM-final. Och vi får veta om England kan försvara sin EM-titel från 2022 eller om världsmästarna från Spanien också skall kunna titulera sig bäst i Europa.

Här är en liten guide till dagens stora match:

Spanien–England

Söndag den 27 juli klockan 18.00
Plats: St Jakob Park, Basel, Schweiz
Domare: Stéphanie Frappart, Frankrike.
Assisterande domare: Camille Soriano, Frankrike och Francesca Di Monte, Italien.
Fjärdedomare: Maria Sole Ferrieri Caputi, Italien.
VAR-domare: Willy Delajod, Frankrike.
Assisterande VAR-domare: Christian Dingert, Tyskland och Dennis Higler, Nederländerna.
TV: Viaplay Sport och Viaplay från 17.00.
Tips: 52–48
Lagens tidigare möten i tävlingssammanhang: De senaste tre åren har lagen mötts fyra gånger, och det har slutat med två segrar vardera.

Troliga startelvor:
Spanien (4–1–4–1): Cata Coll – Ona Batlle, Irene Paredes, Laia Aleixandri, Olga Carmona – Patri Guijarro – Mariona Caldentey, Aitana Bonmati, Alexia Putellas, Claudia Pina – Esther Gonzalez.
England (4–2–3–1): Hannah Hampton – Lucy Bronze, Leah Williamson, Esme Morgan, Alex Greenwood – Keira Walsh, Georgia Stanway – Lauren James, Ella Toone, Lauren Hemp – Alessia Russo.

I början av EM kändes det givet att Spanien skulle ta hem guldet. Och det kändes ungefär lika långt borta att England skulle försvara sin titel.

Men under mästerskapet har förhållandena jämnats ut. Spanien har tappat fart samtidigt som England har visat sig vara mästerligt på att hitta sätt att vinna matcher. Jag håller fortsatt Spanien som favorit, men en väldigt knapp sådan. I princip känns det faktiskt vidöppet.

Under året har Spanien bara förlorat en match. Det var just England som vann med 1–0 i Nations League så sent som i februari.. Och det är The Lionesses som är det lag som Spanien har haft svårast mot de senaste åren. Det var ju just England som skickade ut spanjorskorna ur EM för tre år sedan. Den gången krävdes det förlängning i kvartsfinalen.

Sedan den matchen har Spanien alltså också två segrar. Den tyngsta var förstås 1–0-segern i VM-finalen 2023. Spanien vann också lagen senaste möte. Det var när man vände underläge till 2–1-seger i Nations League i början av juni.

Som ni förstår är det upplagt för en riktigt tät och jämn match. Alla de båda lagens fyra möten de tre senaste åren har slutat med uddamålssegrar.

Det spanska laget inledde turneringen med ett riktigt snabbt och vasst anfallsspel där Alexia Putellas var den stora dirigenten. Barcastjärnan såg bättre ut än någonsin, och var inblandad i det mesta i offensiven. I det skedet var Barcas andra mittfältsgigant, Aitana Bonmati, inte redo att starta matcher efter sin hjärnhinneinflammation.

De senaste matcherna har Aitana varit tillbaka i startelvan. Utöver att hon avgjorde semifinalen mot Tyskland tycker jag inte att hon har varit så bra som hon kan vara. Och vad värre är för Spanien, samtidigt har Alexia alltmer försvunnit ur matchbilderna.

Jag satte rubriken ”Spanien blir sämre och sämre – men är klart för final” efter semifinalen. Och visst möter världsmästarna allt bättre motstånd. Men man har tappat den fart man hade i spelet i början av mästerskapet. Och det kan bli kostsamt.

I de startelvor som Montse Tomé mönstrat i slutspelet har Esther Gonzalez varit den enda som vill ha bollen bakom motståndarnas backlinje. Och ett djupledshot brukar man kunna hantera. Men det finns mer fart på bänken. Både i kvarts- och semfinalen har Spanien blivit bättre när Athenea del Castillo och Salma Paralluelo kommit in. Det trots att Paralluelo inte är nära den fina form hon hade under VM för två år sedan.

Mycket talar för att matchen kommer att avgöras under sista kvarten. För i slutspelet har Spanien alltså varit som vassast i matchernas slutskede. Samma sak gäller för England.

Ingen kan väl ha missat hur vasst England varit under matchernas sista kvart. I tre av de fyra matcherna mot kvalificerat motstånd har den engelska forceringsfasen lett till mål. I den fjärde, den mot Nederländerna, ledde man redan med 4–0 efter 67 minuter och behövde inte forcera. Men i de tre andra blev det alltså mål. Man reducerade mot Frankrike, och var nära en kvittering. Man gjorde som bekant två mål mot Sverige och man kvitterade sent mot Italien.

Jag har fått lära mig att ett lag bara kan hålla uppe en effektiv forcering i 10–15 minuter. Englands förbundskapten Sarina Wiegman verkar har fått till sig samma lärdomar. För hon startar sin forceringsfas mellan minut 75 och 80 i matcherna. Då går hon ner på trebackslinje och sätter in en extra forward. Det innebär att man kör ett slags 3–5–2. Och man ser till att hela tiden ha fem–sex spelare i straffområdet när inläggen slås in. Det har alltså givit en otroligt bra effekt. Så räkna inte bort England även om man är i underläge med kvarten kvar.

Wiegman är för övrigt en riktig mästerskapscoach. Hon ledde Nederländerna till EM-guld 2017, och till VM-final 2019. Sedan tog hon England till EM-guld 2022 och till VM-final 2023. Hon verkar inte vara så intresserad av olympiska spel. Men i VM och EM är hon nu uppe i sin femte raka, stora final. Imponerande.

När det gäller startelvorna ovan har det spekulerats i att Wiegman möjligen skulle ta in sina succéartade forceringsspelare Chloe Kelly och Michelle Agyemang i startelvan. Så kan det bli. Men min gissning är att Wiegman kör vidare på den offensiva uppställning hon använt i de senaste matcherna. Jag tror också att Esme Morgan får fortsätta i mittförsvaret bredvid Leah Williamson.

I Spanien är gissningen att Laia Aleixandri kommer tillbaka i backlinjen efter sin avstängning. Jag hade ju tyckt att coach Tomé borde starta med Athenea. Men jag tror inte att det blir så. Jag tror att man startar med samma extremt bollsäkra och stjärnspäckade offensiva mittfält som senast.

Det var mina tankar inför finalen. Vad tippar och tänker ni inför matchen?

Under sen lördagskväll har finalen i Afrikanska mästerskapet avgjorts. Nigeria låg under med 2–0 i paus, men vände och vann med 3–2 mot Marocko. Därmed tog The Super Falcons lagets tionde guld i världsdelsmästerskapet.

Jag kikade efter en tv-sändning, men lyckades inte hitta någon. Därför fick jag följa matchen via sociala medier. Där noterade jag en drömstart för hemmalaget Marocko, som hade med sig 2–0 in i pausvilan. Först gjorde Ghizlane Chebbak 1–0 i 13:e minuten och sedan följde Sanaa Mssoudy upp med att nicka in 2–0 efter 23 minuter. Chebbak spelar för övrigt forward för spanska ligaklubben Levante Badalona, som inte skall blandas ihop med det mer kända Levante, det som kommer från Valencia. Det finns alltså två Levante i vinterns spanska liga.

Trots Marockos drömstart var det 2–2 in i slutkvarten. För Nigeria kom tillbaka och gjorde två snabba mål i mitten av den andra halvleken. Först reducerade Torontos Esther Okoronkwo på straff i 64:e minuten. Och sju minuter senare kvitterade Folashade Ijamilusi till 2–2.

Med ungefär tio minuter kvar fick Marocko straff. Men den ströks efter VAR-koll. Istället blev det Nigeria och PSG-forwarden Jennifer Echegini som fick sista ordet. Den 24-åriga inhopparen slog till och gjorde 3–2 i slutminuterna av ordinarie tid.

Echegini kom för övrigt in istället för övrigt Rosengårds Halimatu Ayinde i 59:e minuten. Om nu Ayinde är kvar i Rosengård. Även om Malmöklubben igår sa till mig att man hade flera spelare på väg in verkar lika många vara på väg ut. I dag kom uppgifter om att Emilie Woldvik är på väg till Fiorentina. Det vore blytungt, för norskan har varit Rosengårds bästa spelare när jag sett laget.

Ghana och Kim Björkegren tog bronset. Man gjorde det trots att man bjöd Sydafrika på ett ledningsmål i matchen om tredje pris. Men precis som i semifinalen blev det straffläggning, och den här gången drog Ghana längsta strået.

I Sydamerika är det klart för semifinaler. Det blev till slut en skräll, när Uruguay slog Chile med klara 3–0, vilket innebär att det blir Uruguay som spelar semifinal mot Brasilien. I den andra semin ställs Argentina mot Colombia.

Argentina är enda laget som gick genom gruppspelet utan poängförlust. För gruppfinalen mellan Brasilien och Colombia blev mållös. Och det känns inte orimligt att just Brasilien och Colombia stöter på varandra igen i finalen.

Semifinalerna spelas natten mot tisdag (Argentina–Colombia) respektive natten mot onsdag (Brasilien–Uruguay) och jag har sett uppgifter om att matcherna även gäller som OS-kval. Men jag vet inte riktigt om det stämmer, för jag har inte sett någon officiell fördelning av de 16 OS-platserna mellan olika världsdelar.

Skytteligan leds av Paraguays Claudia Martinez. Hon har gjort sex av lagets åtta mål. Och det kan bli fler. För av någon anledning som jag inte förstår spelar man även om femte plats i Copa America. I den matchen möts just Paraguay och Chile.

En anmärkningsvärd notering från gruppspelet är att alla de fyra bäst placerade lagen i grupp A gjorde lika många mål som Martinez, alltså sex. Argentina hade målskillnaden 6–1, Uruguay slutade på 6–3, Chile på 6–6 och Ecuador på 6–7.

I tisdags uppmärksammades jag på att IFK Göteborgs Rona Krasniqi hade skrivit treårskontrakt med Juventus. Spontant tänkte jag: Rona vem? Sedan slog det mig att jag läst om en blåvit talang född 2009, som redan spelar i flicklandslaget för spelare födda 2008.

Nästa tanke var att Fifa väl inte tillåter internationella värvningar av så unga spelare. Här trodde jag att det fanns en 18-årsgräns. Och det gör det. Men vid en koll visade det sig vara en sanning med stor modifikation. Det finns nämligen ett undantag för övergångar inom EU/EES – här gäller tydligen en 16-årsgräns. Och eftersom Krasniqi fyllde 16 i början av juni har hon nu flyttat till Italien.

Man kanske skall bli glad för de talanger som är så bra att de uppmärksammas av toppklubbar redan i tonåren. För det låter ju verkligen dom en drömtillvaro. Men faktum är att jag blir ledsen när jag läser om den här typen av övergångar.

Här kan jag vara helt fel ute, för jag har ingen forskning på området. Men min bild är att talanger har överlägset större chans att bli elitspelare på hemmaplan än vid tidiga utlandsflyttar. Här är det främst pojksidan jag tänker på. På flicksidan har vi inte så många exempel ännu på omyndiga talanger som flyttat utomlands. Jag kan bara komma på ett. Och Mathilde Janzen, som flyttade till tyska Hoffenheim som 16-åring, är ju faktiskt elitspelare. Men hon är hemma i Kristianstad igen.

Jag hoppas förstås att det här blir en succé för Rona Krasniqi. Jag ser att hon säger i en intervju i Göteborgs-Posten att:

”Jag vet vad jag har här hemma och nu vill jag se vad som finns ute i världen”

Om hon verkligen vet vad som finns hemma borde hon ha fattat att Göteborg just nu har en kanonmiljö för talanger som vill bli elitspelare. I Göteborg finns lag på alla nivåer upp till Häcken, som ju spelade kvartsfinal i Champions League så sent som förra året.

Rona Krasniqi har ännu inte slagit sig in i IFK Göteborgs division 1-lag. Det är i och för sig ett väldigt starkt division 1-lag, men det känns klart att den 16-åriga anfallstalangen hade kunnat utvecklats väldigt bra i Göteborg i ytterligare ett par år. Hon kan ju bara kolla på två år äldre Felicia Schröder.

Spanien är klart för EM-final för första gången någonsin. Men det krävdes 120 minuter innan man vann med 1–0 mot Tyskland. Det var en tiondels genialitet från Aitana Bonmati, kombinerat med ett felbeslut från Ann-Kathrin Berger som blev avgörande.

För Berger hade helt fel position när Bonmati valde att dra iväg ett skott från dålig vinkel. Segermålet kom lite oväntat i en del av matchen där tyskorna hade rätt bra kontroll.

Totalt sett blev det en mycket jämnare match än jag hade väntat mig. Klart är att ett brandskattat Tyskland lärde sig väldigt mycket av storförlusten mot Sverige. Dels hittade man defensiv trygghet genom att byta till fembackslinje. Dels valde man att byta toppforward. Förstavalet under gruppspelet var Lea Schüller, men hon visade svag form under det här mästerskapet. Då fick Giovanna Hoffmann chansen, och 26-åringen från Leipzig har varit grymt bra både mot Frankrike och Spanien. Hon är både stark i bollmottagningen och duktig i djupled.

Men det blev alltså Spanien som till slut tog finalplatsen, och ställs mot England på söndag. Det känns vidöppet. För några dagar sedan hade jag sagt att spanjorskorna vinner lätt. Men jag tycker att Spanien blir sämre och sämre i den här turneringen. Och England lär ha ett otroligt självförtroende efter de två senaste segrarna.

Det skall sägas direkt att jag missade stora delar av den första halvleken av dagens match. Men direkt när jag började titta såg jag att den utmaning för Spanien som jag skrev om i förra inlägget, den att få riktig fart på spelet, var högaktuell även i kväll.

I början av EM tyckte jag att spanjorskorna imponerade med sin fart, och att man spelade oväntat mycket i djupled. Då startade man matcherna utan Aitana Bonmati, som ju var sjuk med hjärnhinneinflammation inför turneringen.

Men sedan man börjat köra in Aitana i startelvan har man tappat djupledsspelet. När man spelar samtidigt med Aitana, Alexia Putellas, Mariona Caldentey och Claudia Pina framför Patri Guijarro har man i princip ingen djupledslöpande mittfältare, bara lirare som vill ha bollen på fötterna. Och även om Spanien är väldigt bra på att stå och spela fotboll är det otroligt svårt att stå sig igenom ett motståndarförsvar.

När man väljer att starta så många av den typen av spelare är risken att spelet blir statiskt, långsamt och förutsägbart. Jag såg flera gånger att den spanska bollföraren bara hade felvända lagkompisar.

Jag är rätt övertygad om att Spanien hade fått ett bättre och effektivare spel om man haft fler löpare i startelvan än ytterbackarna Olga Carmona och Ona Batlle och anfallaren Esther Gonzalez.

De anfallsspelare jag tänker på i den spanska truppen som är löpvilliga och därmed skulle ge laget fler djupledshot är i första hand Salma Paralluelo eller Athenea del Castillo. Jag ser det inte som en slump att det schweiziska ledningsmålet mot Schweiz dröjde tills Athenea hade kommit in och ersatt Mariona. Även dagens segermål kom efter att man ökat antalet djupledsspelare på planen.

För det blev bättre fart på Spaniens spel efter att Paralluelo och Athenea kommit in. Fast det var faktiskt Tyskland som var närmast att avgöra under ordinarie tid. Framför allt hade man en otrolig dubbelchans på tilläggstidens sista minut, där Cata Coll gjorde två väldigt avgörande räddningar. Det var Klara Bühl som sköt första skottet vid dubbelchansen. Bühl hade fler bra chanser i den andra halvleken – bland annat en frispark som smet precis utanför och ett närskott som Coll räddade med knät.

Precis som mot Frankrike kämpade tyskorna något kopiöst, vilket man förstås uppskattar. Däremot är jag inte lika glad i hur de maskade – och hur de tilläts att maska. Att domare Edina Alves från Brasilien bara hittade fyra tilläggsminuter på den andra halvleken är ju närmast skamligt. Exempelvis satt Ann-Kathrin Berger ner i drygt 2.30 efter 79 minuter.

Och nämnda Berger tilläts även hålla bollen i händerna i 17 sekunder i slutminuten av ordinarie tid. Den där regeln om hörna efter åtta sekunder verkar inte domarna bry sig om. Tråkigt.

På söndag 18.00 får vi alltså en repris på VM-finalen mellan Spanien och England. Det blir förstås otroligt kul. Samtidigt fortsätter man att lida över sättet som Sverige åkte ur det här mästerskapet. För England skulle vi ju ha slagit. Och Tyskland visade i dag att Spanien är långt ifrån oslagbart.

Parallellt med EM rullar vår svenska silly season vidare. Häng med på allt som händer här. I dag har Hammarby gjort en tung värvning när man har köpt loss Kristianstads mittback Sofia Reidy.

Det är en spelare jag verkligen gillar. Hon är bolltrygg, spelskicklig och jag ser henne i A-landslaget i framtiden. Hennes aktier där försvagas ju knappast av hennes senaste tränare Johanna Almgren numera ingår i landslagsledningen.

Det har för övrigt hänt mycket i Hammarby i det här fönstret. Vi har sedan länge vetat att Emma Holmgren skulle ansluta. Med henne har Bajen tre duktiga damallsvenska målvakter. Det känns som en för mycket.

Med Reidys ankomst har man också en väldigt stark och bred besättning på mittbackspositionen. Sedan tidigare fanns ju där Alice Carlsson, Bella Andersson, Simone Boye Sørensen och Emilie Bragstad, plus att Athinna Persson Lundgren i grunden är mittback, även om hon mest använts på mittfältet i Bajen.

Däremot har man ännu inte fyllt luckan efter offensiva kreatören Smilla Valotto. Det blir intressant att se hur man löser den biten.

Från damallsvenskan hoppar vi till Marocko. Där blev det igår klart att värdnationen ställs mot Nigeria i lördagens final. Det Afrikanska mästerskapet skiljer sig väldigt mycket från det europeiska. Medan arenorna i Schweiz i stor utsträckning har varit utsålda gapar läktarna i Marocko jobbigt tomma.

Bilderna från semifinalen och tillika gigantmötet mellan Nigeria och Sydafrika är nästan jobbiga att se. Så tomt är det på de läktare i Casablanca som syns i bild. Matchen blev en riktig rysare. Det stod 1–1 efter 90 minuter sedan lagen förvaltat varsin straff.

Avgörandet i fjärde övertidsminuten var lite oväntat. En djupledsboll slagen från i höjd med mittcirkeln av Houston Dashs Michelle Alozie studsade nämligen in i mål. Den gjorde det förstås för att Sydafrikas målvakt stördes av framrusande nigerianska anfallare. Men likväl var det ett rätt ovanligt mål som tog Nigeria till final.

Där ställs man alltså mot Marocko. Värdnationen, som för övrigt leds av kontroversiella spanska guldcoachen Jorge Vilda, var också inblandat i en riktig jämn och tät semifinal. Matchen mot Ghana blev 1–1, och fick avgöras på straffar. Där var Marocko felfritt, och satte alla sina fyra. Ghana däremot slog en utanför och fick se en räddad.

Här hade jag alldeles missat att Kim Björkegren i januari hade tagit över som förbundskapten för Ghana. Nu var svensken väldigt nära att föra laget till dess första final sedan 2006. Men the Black Queens, som laget kallas, får istället spela om bronset på fredag.

Oavsett har laget gjort ett rejält lyft jämfört med förra turneringen, där man inte ens var bland de tolv lag som kvalade in.

I Afrikanska mästerskapen spelar man alltså bronsmatch, något man ju inte längre gör i Europa. Personligen tycker jag att det är trevligt med bronsmatcher. Inte minst eftersom det blir väldigt lite fotboll i slutet av ett mästerskap. Och då fyller bronsmatchen en av luckorna.

Det lag av Spanien och Tyskland som förlorar i kväll får alltså åka hem. På förhand känns det självklart att tippa spansk seger. Det trots att Spanien faktiskt aldrig har vunnit mot Tyskland i ett stort mästerskap. Det är 3–0 i tysk favör efter att man senast lite överraskande vann bronsmatchen i Paris-OS i fjol med 1–0.

Men det är bra läge för spanjorskorna nu. Fysiskt har Spanien en jättefördel. Man har haft en lugn turnering utan tuffa matcher. Dessutom har man fått vila ett dygn längre efter kvartsfinalerna. Där hade Spanien dessutom en ganska lugn match mot Schweiz.

Tyskland däremot kommer från två matcher där man spelat majoriteten av tiden i numerärt underläge. Man gick rejält på knäna i 120 minuter plus tillägg mot Frankrike i lördags.

Tyskorna har dessutom en liten lista över spelare som inte är tillgängliga för kvällens semifinal. Kathrin Hendrich är avstängd för den vansinniga utvisningen senast. Sjoeke Nüsken är också avstängd – för två gula kort. Sedan har man ju Giulia Gwinn knäskadad. Även Sarai Linder rapporteras missa semifinalen, i hennes fall är det en fotskada som ställer till det.

Det känns alltså upplagt för Spanien. För det spanska laget finns en utmaning att få riktig fart på spelet igen. Faktum är att laget har sett sämre ut när trion Alexia Putellas, Aitana Bonmati och Mariona Caldentey varit på planen tillsammans. Det är lite som att de mer tar ut än kompletterar varandra, och att anfallsspelet bromsas när man har tre bolltrygga spelgenier på planen.

Bäst har laget varit när Alexia och Mariona spelat ihop. Även om det var en läcker klack från Aitana som avgjorde kvartsfinalen tycker jag att hon har varit den som presterat sämst i trion. Frågan man ställer sig är ju om Montse Tomé vågar sätta världens bästa spelare 2023 och 2024 på bänken?

En annan intressant sak inför kvällens match är att kolla hur Tyskland jobbar rent taktiskt. Min bild av den spanska kvartsfinalen var att Schweiz fokus låg på att i så stor utsträckning som möjligt hålla Patri Guijarro borta från bollen. Eftersom Spanien gärna vill spela via Patri till Alexia eller Aitana så störde den schweiziska taktiken det spanska anfallsspelet. Kopierar Christian Wück det upplägg som Pia Sundhage körde?

Sarina Wiegman och hennes England har verkligen nio liv. I kvartsfinalen mot Sverige hade hennes lag förlorat minst tre gånger – men vann. I kvällens semifinal mot Italien hade man också förlorat – men vann ändå.

Trots att laget inte känns speciellt imponerande har man egenskaper som gör att de kan försvara sin titel på söndag.

Mot Sverige behövde England aldrig slå in matchbollen på egen hand. Man vann istället på svenska missar. I kväll behövde man matchvinnare. Och det är ganska klart att det här engelska laget har ett par karaktärer som älskar att ta matchvinnarrollen i Michelle Agyemang och framför allt Chloe Kelly.

Det här är spelare som inte är rädda för att bli hjältar, utan som älskar att kliva fram när det gäller. Om Sverige hade haft en sådan spelare är jag ganska säker på att vi hade spelat final istället.

Utöver den sista kvarten av den första halvleken var det England som ägde den här matchen. Italien försvarade, kontrade – och maskade. Länge gjorde man alla tre med framgång.

Barbara Bonansea gav Italien ledningen under den där starka kvarten i den första halvleken. Emma Severini hade ett superläge att göra 2–0 och punktera matchen i slutet av ordinarie tid.

Det såg ut som att Italien skulle kunna kämpa till sig en skrällseger. Men maskandet ledde till sju minuters tilläggstid. Något som upprörde den italienska coachen Andrea Soncin, men som jag tyckte var i underkant. Och det visade sig vara precis vad England behövde. För i sjätte övertidsminuten kom kvitteringen. Den tryckte Agyemang in på en retur.

I förlängningen fortsatte maskandet. Jag roade mig med att klocka speltiden i den andra förlängningskvarten. Det var några gånger som spelet drog igång när tv visade reprisbilder, så det är inte exakt.

Men inklusive de drygt tre tilläggsminuterna var bollen i spel i 8.21. Man spelade alltså inte ens hälften av de 18 minuterna. Jag fortsätter att lobba för införande av effektiv speltid. Det känns som enda vägen att verkligen komma åt skiten med allt maskande. På slutet var det ju för övrigt England som såg till att minimera speltiden

En annan notering är att målvakterna höll bollen i cirka tio sekunder vardera under den här förlängningen. Så regeln om hörna efter åtta sekunder verkar ju inte funka speciellt väl.

Med tre minuter kvar av förlängningens ordinarie tid föll avgörandet. Det var nämnda Chloe Kelly som gjorde 2–1 när hon slog in returen på sin egen straff. Det var en så kallad ”soft penalty” som Beth Mead skaffade genom att se till att ramla när hon blev fasthållen av Severini.

Det var en sådan där straff som inte var galet dömd, för italienskan kom fel och höll i engelskan. Och det är som bekant förenat med stor risk att dra i motståndare i eget straffområde. Men straffen var rätt billig, för Mead gjorde ingen större ansträngning att hålla sig på benen. Så jag förstår att domslutet svider i Italien.

Vi är framme vid semifinaler i såväl Europa som Afrika. Och i båda världsdelarna kan vi få se repriser av de senaste finalerna, de som avgjordes för tre år sedan.

I Europa var det ju då England som besegrade Tyskland med 2–1 efter förlängning i 2022 års final. Och i Afrika var det Sydafrika som besegrade Marocko med samma siffror, här behövdes det dock bara 90 minuter.

I båda fallen är det däremot andra lag som måste räknas som huvudfavoriter. I Europa har ju världsmästarna från Spanien ännu så länge dansat igenom turneringen. Och i Afrika har Nigeria ännu inte släppt in något mål.

Här är mina odds på semifinalerna:

England–Italien 90–10
Spanien–Tyskland 75–25

Marocko–Ghana 60–40
Nigeria–Sydafrika 60–40

För både Spanien och Nigeria väntar riktigt tuffa test i semifinalerna. För Spanien är Tyskland första motståndet på världsrankingens topp tolv. Det rimliga är ju dock att spanjorskorna vinner även i morgon. Ännu rimligare är att tro att England tar sig till final i kväll.

Även om Spanien har imponerat, medan England delvis hackat sig genom EM, skulle en final mellan lagen var väldigt oviss. För just England är ju det lag som Spanien har haft svårast mot de senaste åren. Det var ju just Lionesses som skickade ut Spanien ur EM för tre år sedan. Det var efter förlängning i kvartsfinalen. Och England har besegrat spanjorskorna med 1–0 i Nations League så sent som i februari.

Spanien vann ju å andra sidan VM-finalen 2023 mot just England med 1–0, och man vände underläge till 2–1-seger i Nations League i början av juni. Alla de båda lagens fyra möten de tre senaste åren har slutat med uddamålsseger.

I Afrika spelas båda semifinalerna i kväll. Mötet mellan Nigeria och Sydafrika känns som den moraliska finalen. Framför allt har alltså Nigeria imponerat stort. Deras 5–0-seger i kvartsfinalen mot Zambia fick i alla fall mig att haja till.

Det pågår ju också ett tredje världsdelsmästerskap, Copa America i Sydamerika. Där pågår fortfarande gruppspelet. Och där är Brasilien och Argentina enda fullpoängarna.

Sedan några timmar är jag hemma igen. Det blev en hemresa som på många sätt gick i damfotbollens tecken. Jag tog ju bilen till Schweiz, och mitt första kaffestopp i går var på en rastplats utanför staden Bühl. Det var som en liten påminnelse om Klara och lördagens tyska kämpainsats.

Jag gillar att lyssna på lokal radio när jag är ute på bilresor. Under de senaste veckorna har jag bland annat lyssnat på italiensk och fransk radio, trots att det är språk jag inte behärskar. Tyska förstår jag bättre. Och den där kämpainsatsen blev man påmind om många gånger under gårdagen. På tysk radio berättades bland annat om gratulationer från förbundskansler Friedrich Merz och om tittarsiffror på över tio miljoner på tv.

Idag, när jag närmade mig Köpenhamn, fick jag in svensk radio. Då visade det sig att Felicia Schröder var dagens gäst hos Erik Blix i P4 Extra – lyssna på intervjun här. I den säger hon bland annat att hon skulle ha slagit en straff om hon hade varit med – och fått frågan.

Just den där straffläggningen var uppe när Peter Gerhardsson i dag höll sin sista presskonferens som svensk förbundskapten. När jag satte mig i matsalen på färjan mellan Puttgarden och danska Rødby nåddes jag av nyheten att bloggen hade nämnts på den där presskonferensen.

Det är för övrigt andra gången Gerhardsson pratar om bloggen när han sammanfattar ett EM-slutspel som slutat med förlust mot England. Efter mästerskapet för tre år sedan handlade flera minuter av Gerhardssons tillbakablick om bloggen. Då skrev jag ett inlägg som fick namnet: ”Kul beröm av Gerhardsson – tråkigt besked från Berger”.

I dag var det alltså dags igen. Och det är förstås lika kul den här gången att höra att förbundskaptenen läser det man skriver. Presskonferensen går att se här, och han pratar om bloggen efter 23.30.

Där säger han att han också att han inledningsvis även läste alla kommentarer, men att han slutade med det efter ett tag. Jag tror att det kan ha att göra med att jag valt att ha en väldigt hög tröskel för vad jag har tillåtit i kommentarsfältet.

Men det var en n period i början av Gerhardssons tid som förbundskapten där kommentarsfältet både innehöll väldigt mycket provokation och ett och annat påhopp. En killgissning är att det nog kan ha varit det som fick förbundskaptenen att sluta läsa.

De senaste åren tycker jag att det varit hög kvalitet på kommentarerna. I perioder där jag bara har sporadisk tid att skriva inlägg är det ni som skriver kommentarer som håller igång den här bloggen. Tack för det.

Apropå dagens presskonferens har jag inte kollat igenom hela ännu. Jag har bara sett hans inledande anförande. Jag har inte heller haft tid att kolla om matchen mot England. Men det bör finnas tid till både och de kommande dagarna.

Det jag har sett och hört är att Gerhardsson tycker att årets EM totalt sett var det spelmässigt bästa mästerskap landslaget gjort under de här åtta åren. Han säger också att han tar ansvar för alla beslut som tagits, och han hävdar att han inte ångrar något eller är efterklok.

När det gäller detaljer kring straffarna säger han att Hanna Bennison inte var uttagningsbar, att Stina Blackstenius hade smärta, och att han inte vågade riskera att hon skulle bli riktigt skadad. Och så förde han resonemang om Jennifer Falks tillslag och om målvakter som slår straffar. Samt om att de spelare som ingår i en landslagstrupp måste vara aktuella för att lägga straff, även om de är unga.

Men som sagt, det blir säkert anledning att återkomma till den här presskonferensen. Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några spaningar helt utan koppling till damfotboll. Men jag lärde mig idag att färjelinjen Rødby–Puttgarden från 2029 skall ersättas med en 17,6 kilometer lång tunnel mellan tyska Fehmarn och danska Lolland. Där försvinner min naturliga lunchpaus på väg ner mot kontinenten.

Efter att ha kört runt i Tyskland, Schweiz, Italien och Frankrike blev jag för övrigt tidigare i dag beklämd av hur otroligt dåliga vi svenskar är på motorvägskörning. På de dryg 15 mil jag körde på E6 genom Skåne och Halland såg jag fler vansinniga filbyten än jag sett på två veckor. Svenska bilförare vet verkligen inte hur man tar en lucka på en motorväg. Det är nog tur att man inte får köra så fort på våra vägar.

Under mina stopp på vägen hem från Schweiz noterar jag att det är delade uppfattningar om min åsikt i förra inlägget om att Sverige är bättre än tre lag som gått till semifinal.

Det är en åsikt jag står för till 100 procent. Jag är nämligen av den bestämda uppfattningen att när det kommer till cuper och mästerskap finns det inte något likhetstecken mellan orden guld och bäst.

I ett seriespel där alla lag möter alla kan man absolut säga att bästa laget vinner. Men i cuper eller slutspel kommer det in så många andra faktorer än att bara vara bäst. Bland annat brukar man ofta höra den galna floskeln om ”att man måste vinna mot alla lag om man skall ta guld”.

Inget kan vara mer felaktigt.

I EM deltar 16 lag och man spelar som mest sex matcher. Med andra ord kan man som mest möta sex olika lag. Så man behöver inte vinna mot alla lag. Däremot behöver man på något sätt vinna mot tre motståndare – de man möter i slutspelet.

Vilka man ställs mot spelar stor roll. Så lottningen är otroligt viktig. Exempelvis har Spanien ännu så länge inte ställts mot något av de andra sex europeiska lagen på världsrankingens topp tolv. Sverige, England, Frankrike och Tyskland har däremot ställts mot tre vardera. Stor skillnad.

Visst är det självklart en fördel att vara bäst även i en cup. Men det är ingen garanti för att ta guld. Ett bra exempel är ju Sverige i OS 2016 kontra Sverige i OS 2021. I båda fallen tog Sverige silver. Men skillnaden mellan turneringarna är enorm.

I Brasilien vann Sverige bara en match – 1–0 mot Sydafrika. Sedan spelade man tre kryss och åkte på två förluster. Jag skulle säga att fem–sex lag var bättre än Sverige. Men med massor av tur, och två fantastiska straffhjältar i Hedvig Lindahl och Lisa Dahlkvist, blev man tvåa och var till och med nära guldet.

I Japan var däremot Sverige bäst. Man vann fem matcher och spelade ett kryss. Men trots att man tog tio poäng fler än fem år tidigare blev det samma placering.

Kollar man årets EM har vi följande tabell efter fyra matcher:

Spanien 12 poäng, 16–3 i målskillnad
Frankrike 10 poäng, 12–5
Sverige 10 poäng, 10–3
Norge 9 poäng, 9–7
England 7 poäng, 13–5
Tyskland 7 poäng, 7–7
Italien 7 poäng, 5–5

Den tabellen berättar ganska väl vilka lag som har varit bäst så här långt. Men som sagt. Det räcker inte med att vara bäst i cuper och slutspel. Därför har Frankrike, Sverige och Norge åkt hem, medan ”sämre” lag gör upp om guldet med Spanien.

Tyskland är klart för semifinal, och det svenska uttåget känns bara smärtsammare och smärtsammare.

Jag tillbringade lördagskvällen tillsammans med 34 132 andra åskådare. Vi fick se hur Kathrin Hendrich gjorde allt för att förstöra för sina medspelare redan efter drygt tio minuter genom att i eget straffområde hålla fast Griedge Mbock Bathy i håret.

Den tyska besserwisser som satt precis bakom mig hävdade att Tess Olofsson var världens sämsta domare som kom fram till rött kort och straff. Men det enda rimliga och korrekta domslutet för att hålla fast någon i håret i eget straffområde är ju just rött kort och straff.

Flera av de andra tyska spelarna klappade om Hendrich. Fast de borde egentligen vänt henne ryggen. För hennes agerande var så idiotiskt att det inte är värt någon tröst.

Och när Grace Geyoro gjorde mål på straffen tänkte jag att matchen var avgjord. Det kändes inte som att det fanns på kartan att Tyskland skulle kunna komma tillbaka från underläge med en spelare mindre i 80 minuter.

Men vi fick se en tysk bragd. Inklusive tilläggstid vann tyskorna de återstående drygt 120 minuterna med 1–0 trots att man var en spelare kort. Och trots att man missade en straff. Några gånger kom man undan med minsta marginal. Men man kom undan. Och slutligen vann man även straffläggningen.

Extra intressant var att förbundskapten Christian Wück höll inne på sina byten. En bra bit in i den andra förlängningskvarten hade han bara gjort två byten, och det ena var ett tidigt för skada. Hatten av för de båda innermittfältarna Sjoeke Nüsken och Elisa Senß som båda sprang kopiöst mycket.

Frankrike då? Inför kvartsfinalerna var det två europeiska lag som var obesegrade i år. Det var Sverige och just Frankrike. Nu har båda de lagen åkt hem. För fransyskorna var det bara fem kilometer från St Jakobs Park till franska gränsen.

Förbundskapten Laurent Bonadei sa ju innan EM att han skulle röra om och att vi skulle få se ett nytt Frankrike. Han petade flera gamla storstjärnor, och sedan började han röra om.

Det här med kontinuitet och att skapa relationer med spelarna verkar inte Bonadei tycka är viktigt. För Frankrike hade så mycket rörig rotation att jag undrar om spelarna fattade vad de höll på med. Det byttes spelare och positioner i ett rasande tempo.

Men resultatet blev det vanliga. Frankrike vek ner sig och får åka hem med svansen mellan benen medan andra lag gör upp om medaljerna. Sakina Karchaoui har briljerat, och även Delphine Cascarino har varit vass. Men i övrigt har många av de franska spelarna varit rätt bleka.

Jag har sett lagets tre senaste matcher. Och jag har inte varit speciellt imponerad. Visst har man haft höga toppar. Men det har mer känts som de topparna bestått av individuell kvalitet än av att man varit ett bra lag.

Det här innebär att vi har följande semifinaler i nästa vecka:

Italien–England
Spanien–Tyskland

Noterbart här är att det är tre grupptvåor som gör Spanien sällskap till semifinalerna. Och det känns väldigt konstigt att inte Sverige är med. För vi är ju bättre än både Italien, England och Tyskland.

Under fredagskvällen var jag på Fanzone i Zürich och såg värdnationens sista match i EM. Förlusten stannade dock vid 2–0 och nog visade Pia Sundhages lag att Spanien trots allt är lite sårbart?

Ett stenhårt arbetande Schweiz höll emot i 65 minuter, innan ett ögonblicks genialitet från Aitana Bonmati gjorde att inhopparen Athenea del Castillo blev fri och kunde spräcka nollan. Men spanska spelare darrade ändå genom att missa två straffar.

En intressant spaning från Fanzone var att en majoritet av de närvarande var män som hejade fram hemmalaget. Annars är känslan här i Schweiz att den inhemska publiken i stor utsträckning bestått av familjer och kvinnor. De män som varit på plats har ofta varit där i sällskap av kvinnor, eller som pappa till döttrar.

De jag pratade var alla stolta över vad Schweiz har presterat, och alla trodde på en boom för flick- och damfotboll i landet. Och det finns ju förebilder att bygga runt. 18-åriga Sydney Schertenleib har redan i EM agerat som en internationell toppspelare. Ge henne ett par år till så kan det bli riktigt, riktigt bra.

Samma gäller för Iman Beney och Leila Wandeler som båda är fortfarande är tonåringar med stor potential. Och mittfältsmotorn Geraldine Reuteler är bara 26, så hon har också många år kvar. Även målvakten Livia Peng har visat potential i EM. Hon är ju för övrigt värvad till Chelsea, sannolikt som ersättare för Zecira Musovic. Så om Schweiz spelar sina kort rätt kan man ha en positiv framtid.

För Spanien ser det ju bra ut redan nu. Närmast blir det semifinal i Zürich på onsdag. För motståndet där svarar vinnaren i lördagens match i Basel mellan Frankrike och Tyskland. Det blir för övrigt den sista jag ser på plats innan jag kör hem till Sverige. I semifinalen tvingas Spanien klara sig utan avstängda mittbacken Laia Aleixandri.

Spanien var så klart flera klasser bättre än Schweiz, och vann fullt rättvist. Men känslan är ändå att Sundhage kan ha tipsat kommande motståndare om hur man kan tämja den spanska offensiven. Schweiz gjorde nämligen ett väldigt bra jobb med att se till att spelmotorn Patri Guijarro inte fick bollen i de ytor där Spanien vill ha henne.

Faktum var att jag och många med mig nog trodde att Schweiz försvar skulle vara ihåligt som en schweizerost, och att det skulle kunna bli fem–sex mål i baken. Så blev det alltså inte, utan Pia Sundhage och hennes lag kunde lämna stadion i Bern med högt burna huvuden.

Det där med ”lika ihålig som en schweizerost” är för övrigt ett ihåligt uttryck, om man inte betonar på en. Jag har fått lära mig här i Schweiz att landet har hundratals olika ostsorter. Och i princip är alla schweiziska ostar utan hål. Undantaget är Emmentaler, som är den schweizerost som uttrycket avser.

Men utifrån vad jag fått lära mig har vi fler ostsorter med hål i Sverige än vad de har här i Schweiz. Ett annat svenskt påfund med begränsad koppling till Schweiz är chokladsorten schweizernöt. Någon sådan finns nämligen inte här.

Apropå schweizisk choklad har jag bott bara någon kilometer från en av världens största chokladtillverkare, Zürichbaserade Lindt & Sprüngli. I början av veckan tänkte jag att jag skulle köra en ”Johan och chokladfabriken” och kollade efter öppettider på företagets museum. Det visade sig att nästa lediga rundtur var fredagen den 8 augusti. Så länge tänker jag alltså inte vara kvar, utan jag fick nöja mig med en fika i företagets café. Och ja, självklart hoppade jag kaffet för en kopp varm choklad.

Det har gått drygt tolv timmar sedan Sverige åkte ur EM. Och den chock man kände i natt har övergått i en ganska stark känsla av att det här var otroligt onödigt. Och att den här förlusten kommer att svida länge.

Det var ju inte så här som eran Peter Gerhardsson skulle sluta. Sverige skaffade sig matchboll, på matchboll, på matchboll mot ett England som inte imponerade speciellt mycket.

Jag har inte sett om matchen ännu, jag har bara kollat på målen. Vi i den svenska klacksektionen satt ju på fel kortsida i går. Alla mål, och straffläggningen gjordes framför den engelska sektionen, alltså 150–170 meter bort från oss. Så det var svårt att uppfatta detaljer på plats. Jag förde inte heller några anteckningar, men i minnet har jag 8–5 i klara målchanser till Sverige över 120 minuter. Det blir intressant att se hur väl det stämmer med verkligheten när jag kollar om matchen.

Apropå klacken dominerade Sverige återigen på läktarna. Inte till antal, för det var säker fem gånger så många engelska supportrar på plats. Men det var inte vid många tillfällen man hörde de engelska fansen. Det var i princip vid målen, nationalsången och när de firade med ”Sweet Caroline” efter segern.

Den svenska klacken jobbade på bra. Men känslan är ändå att den inte nådde upp till samma nivå som mot Tyskland. Redan under marschen från fanzone till arenan kände man att det var väldigt många nya supportrar på plats, som inte kunde sångerna.

Vid marschen inför Tysklandsmatchen hade klackledarna spridit ut sig på ett bra sätt i tåget, vilket gjorde att folk snabbt lärde sig sångerna, och att hela tåget sjöng samma sång/ramsa. Så var det inte den här gången, utan det sjöngs olika sånger/ramsor i olika delar av tåget.

Men totalt sett har ändå klacken gjort ett suveränt EM – och tar ett odiskutabelt guld. Inga andra supportrar i det här mästerskapet har ens varit i närheten av lika bra som de svenska.

På uppvärmningen oroades jag lite av att de svenska anfallarna knappt gjorde några mål på sina avslut. Exempelvis missade Stina Blackstenius i princip varenda skott. Jag funderade lite vad det kunde tänkas innebära.

Det visade sig vara helt ovidkommande. För när matchen startade var Sverige grymt påkopplat. Man chockade England med det fina presspelet, och första halvleken var på det stora hela femstjärnig från svensk sida. Allra bäst var Nathalie Björn, som väl inte satt en fot fel?

Även om vårt lag i de andra halvleken periodvis föll tillbaka lite väl långt i 2–0-ledning så tilläts inte England skapa målchanser. Jag skall inte säga att jag var helt trygg på läktaren, men känslan var ändå bra. Sverige hade ändå kontroll.

Dock hade jag i bakhuvudet var hur det engelska laget förvandlades av lite medgång i öppningsmatchen mot Frankrike. Från att ha varit dött och uselt i 80 minuter i den matchen blev The Lionesses plötsligt glödhett efter reduceringen. Och man var nära att kvittera mot fransyskorna.

Därför kom oron efter 78.30. Det var då som Chloe Kelly fick lite för mycket tid på sig att sikta in sitt inlägg mot bortre stolpen. Där hade Lucy Bronze smugit upp bakom ryggen på en bolltittande Madelen Janogy. 2–1 var ett faktum. Och England hade fått den medgång de behövde.

För det dröjde bara 1.45 förrän det även var kvitterat. Återigen var det Chloe Kelly som låg bakom målet. Hon vann en duell mot Smilla Holmberg och via Alessia Russo nådde hennes inlägg högerfoten på Arsenals 19-åriga forwardstalang Michelle Agyemang, som för övrigt varit utlånad till Brighton den senaste säsongen.

På tilläggstiden räddade Holmberg i sista stund när Russo hade ett öppet läge. Det var Englands chans att avgöra. För i förlängningen var det återigen svenskt övertag.

Men det blev som bekant straffar. Där är känslan att Sverige har lite för många spelare som inte vill kliva fram. I basket pratar man mycket om att ge sig själv chansen att vinna. Och när den chansen kommer måste man älska situationen – och våga att misslyckas.

I natt när jag kom tillbaka till mitt boende här i Zürich kunde jag inte undgå att titta tillbaka på tidigare svenska straffläggningar. Vi har haft tre sådana i stora sammanhang på fyra år efter pandemin. Och även om vi vunnit en av matcherna är statistiken tyvärr usel.

Det har liksom inte hjälpt att vi har haft två lysande straffmålvakter i Hedvig Lindahl och Jennifer Falk. Falk räddade alltså fyra straffar i går. Det är makalöst. På alla sätt en prestation av högsta världsklass. Och en klarare femma i betyg på en målvakt får man leta efter. Ändå förlorade vi.

Kollar man de här tre straffläggningarna så kanske det inte är överraskande. För våra straffläggare har ju inte hållit måttet. På 20 straffar har det bara blivit nio mål. Och det värsta är inte att vi missat elva straffar – det är att sex av dem inte ens gått inom ramen.

Man har naturligtvis inte slagit en bra straff om motståndarens målvakt kan rädda. Men man har åtminstone haft chansen att göra mål. Den chansen finns inte om man slår sin straff över, utanför eller i målramen. För mig är det därför ett grundkrav att straffar slås inom ramen.

Här är statistik från Sveriges tre stora straffläggningar efter pandemin:

2021: OS-final mot Kanada
Förlust med 3–2 efter straffläggning i sex omgångar.

Mål (2): Nataiie Björn och Olivia Schough.
Räddade av Stephanie Labbé (2): Anna Anvegård och Jonna Andersson.
Totalmissar (2): Kosovare Asllani och Caroline Seger.
Svensk målvakt: Hedvig Lindahl gjorde två räddningar och fick se en straff gå i ribban.

2023: åttondelsfinal i VM mot USA
Vinst med 5–4 efter sju omgångar

Mål (5): Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Hanna Bennison, Magdalena Eriksson och Lina Hurtig.
Räddade av Alyssa Naeher (1): Rebecka Blomqvist.
Totalmiss (1): Nathalie Björn.
Svensk målvakt: Zecira Musovic gjorde ingen räddning, men fick se två straffar gå över och en i stolpen.

2025: kvartsfinal i EM mot England
Förlust med 3–2 efter sju omgångar

Mål (2): Julia Zigiotti Olme och Nathalie Björn.
Räddade av Hannah Hampton (2): Filippa Angeldahl och Sofia Jakobsson.
Totalmissar (3): Magdalena Eriksson, Jennifer Falk och Smilla Holmberg.
Svensk målvakt: Jennifer Falk gjorde fyra räddningar. Men totalmissade alltså sin egen straff.

Vi tar det igen. På 20 straffar har Sverige bara gjort nio mål. Och nästan var tredje straff har inte ens träffat inom målramen. Det är ingen rolig läsning.

När det gäller valen av straffläggare förstår jag att Peter Gerhardsson går efter vilka han sett vara bäst på träning. Jag kan inte säga att jag upprördes av att Jennifer Falk fick lägga den femte straffen. Min uppfattning är att målvakter i allmänhet är väldigt bra på att slå straffar.

Däremot reagerade jag när Smilla Holmberg skickades fram för att lägga den sjunde. Men jag accepterar resonemanget om att hon är en av de bästa straffläggarna, så jag kan inte säga att jag rasar mot det beslutet.

Däremot tycker jag att Gerhardsson bidrog till att få det här onödigt snöpliga slutet på sin fina tid som förbundskapten. Precis som mot Danmark tycker jag att han gjorde några konstiga byten. Jag tyckte att Hanna Lundkvist var väldigt bra, och förstod inte varför hon fick gå av. Jag förstod inte heller det andra bytet på högerkanten, där Johanna Rytting Kaneryd byttes mot Sofia Jakobsson. Det är tyvärr ett tag sedan Jakobsson gjorde en riktigt bra landskamp. Det var även väldigt konstigt att man inte bytte in en straffläggare när Stina Blackstenius klev av.

Gerhardsson pratar gärna om slutelvan. Även om den gjorde en bra förlängning så höll hans sista slutelva inte samma nivå som startelvan. Och det gjorde att vi missade vår första matchboll. De andra missades från straffpunkten.

Jennifer Falk räddade fyra straffar. Ändå är det England som spelar semifinal. För precis som i OS-finalen slog vi alldeles för dåliga straffar. Tre var inte ens inom ramen. Deppigt.