Parallellt med EM rullar vår svenska silly season vidare. Häng med på allt som händer här. I dag har Hammarby gjort en tung värvning när man har köpt loss Kristianstads mittback Sofia Reidy.

Det är en spelare jag verkligen gillar. Hon är bolltrygg, spelskicklig och jag ser henne i A-landslaget i framtiden. Hennes aktier där försvagas ju knappast av hennes senaste tränare Johanna Almgren numera ingår i landslagsledningen.

Det har för övrigt hänt mycket i Hammarby i det här fönstret. Vi har sedan länge vetat att Emma Holmgren skulle ansluta. Med henne har Bajen tre duktiga damallsvenska målvakter. Det känns som en för mycket.

Med Reidys ankomst har man också en väldigt stark och bred besättning på mittbackspositionen. Sedan tidigare fanns ju där Alice Carlsson, Bella Andersson, Simone Boye Sørensen och Emilie Bragstad, plus att Athinna Persson Lundgren i grunden är mittback, även om hon mest använts på mittfältet i Bajen.

Däremot har man ännu inte fyllt luckan efter offensiva kreatören Smilla Valotto. Det blir intressant att se hur man löser den biten.

Från damallsvenskan hoppar vi till Marocko. Där blev det igår klart att värdnationen ställs mot Nigeria i lördagens final. Det Afrikanska mästerskapet skiljer sig väldigt mycket från det europeiska. Medan arenorna i Schweiz i stor utsträckning har varit utsålda gapar läktarna i Marocko jobbigt tomma.

Bilderna från semifinalen och tillika gigantmötet mellan Nigeria och Sydafrika är nästan jobbiga att se. Så tomt är det på de läktare i Casablanca som syns i bild. Matchen blev en riktig rysare. Det stod 1–1 efter 90 minuter sedan lagen förvaltat varsin straff.

Avgörandet i fjärde övertidsminuten var lite oväntat. En djupledsboll slagen från i höjd med mittcirkeln av Houston Dashs Michelle Alozie studsade nämligen in i mål. Den gjorde det förstås för att Sydafrikas målvakt stördes av framrusande nigerianska anfallare. Men likväl var det ett rätt ovanligt mål som tog Nigeria till final.

Där ställs man alltså mot Marocko. Värdnationen, som för övrigt leds av kontroversiella spanska guldcoachen Jorge Vilda, var också inblandat i en riktig jämn och tät semifinal. Matchen mot Ghana blev 1–1, och fick avgöras på straffar. Där var Marocko felfritt, och satte alla sina fyra. Ghana däremot slog en utanför och fick se en räddad.

Här hade jag alldeles missat att Kim Björkegren i januari hade tagit över som förbundskapten för Ghana. Nu var svensken väldigt nära att föra laget till dess första final sedan 2006. Men the Black Queens, som laget kallas, får istället spela om bronset på fredag.

Oavsett har laget gjort ett rejält lyft jämfört med förra turneringen, där man inte ens var bland de tolv lag som kvalade in.

I Afrikanska mästerskapen spelar man alltså bronsmatch, något man ju inte längre gör i Europa. Personligen tycker jag att det är trevligt med bronsmatcher. Inte minst eftersom det blir väldigt lite fotboll i slutet av ett mästerskap. Och då fyller bronsmatchen en av luckorna.

Det lag av Spanien och Tyskland som förlorar i kväll får alltså åka hem. På förhand känns det självklart att tippa spansk seger. Det trots att Spanien faktiskt aldrig har vunnit mot Tyskland i ett stort mästerskap. Det är 3–0 i tysk favör efter att man senast lite överraskande vann bronsmatchen i Paris-OS i fjol med 1–0.

Men det är bra läge för spanjorskorna nu. Fysiskt har Spanien en jättefördel. Man har haft en lugn turnering utan tuffa matcher. Dessutom har man fått vila ett dygn längre efter kvartsfinalerna. Där hade Spanien dessutom en ganska lugn match mot Schweiz.

Tyskland däremot kommer från två matcher där man spelat majoriteten av tiden i numerärt underläge. Man gick rejält på knäna i 120 minuter plus tillägg mot Frankrike i lördags.

Tyskorna har dessutom en liten lista över spelare som inte är tillgängliga för kvällens semifinal. Kathrin Hendrich är avstängd för den vansinniga utvisningen senast. Sjoeke Nüsken är också avstängd – för två gula kort. Sedan har man ju Giulia Gwinn knäskadad. Även Sarai Linder rapporteras missa semifinalen, i hennes fall är det en fotskada som ställer till det.

Det känns alltså upplagt för Spanien. För det spanska laget finns en utmaning att få riktig fart på spelet igen. Faktum är att laget har sett sämre ut när trion Alexia Putellas, Aitana Bonmati och Mariona Caldentey varit på planen tillsammans. Det är lite som att de mer tar ut än kompletterar varandra, och att anfallsspelet bromsas när man har tre bolltrygga spelgenier på planen.

Bäst har laget varit när Alexia och Mariona spelat ihop. Även om det var en läcker klack från Aitana som avgjorde kvartsfinalen tycker jag att hon har varit den som presterat sämst i trion. Frågan man ställer sig är ju om Montse Tomé vågar sätta världens bästa spelare 2023 och 2024 på bänken?

En annan intressant sak inför kvällens match är att kolla hur Tyskland jobbar rent taktiskt. Min bild av den spanska kvartsfinalen var att Schweiz fokus låg på att i så stor utsträckning som möjligt hålla Patri Guijarro borta från bollen. Eftersom Spanien gärna vill spela via Patri till Alexia eller Aitana så störde den schweiziska taktiken det spanska anfallsspelet. Kopierar Christian Wück det upplägg som Pia Sundhage körde?

Sarina Wiegman och hennes England har verkligen nio liv. I kvartsfinalen mot Sverige hade hennes lag förlorat minst tre gånger – men vann. I kvällens semifinal mot Italien hade man också förlorat – men vann ändå.

Trots att laget inte känns speciellt imponerande har man egenskaper som gör att de kan försvara sin titel på söndag.

Mot Sverige behövde England aldrig slå in matchbollen på egen hand. Man vann istället på svenska missar. I kväll behövde man matchvinnare. Och det är ganska klart att det här engelska laget har ett par karaktärer som älskar att ta matchvinnarrollen i Michelle Agyemang och framför allt Chloe Kelly.

Det här är spelare som inte är rädda för att bli hjältar, utan som älskar att kliva fram när det gäller. Om Sverige hade haft en sådan spelare är jag ganska säker på att vi hade spelat final istället.

Utöver den sista kvarten av den första halvleken var det England som ägde den här matchen. Italien försvarade, kontrade – och maskade. Länge gjorde man alla tre med framgång.

Barbara Bonansea gav Italien ledningen under den där starka kvarten i den första halvleken. Emma Severini hade ett superläge att göra 2–0 och punktera matchen i slutet av ordinarie tid.

Det såg ut som att Italien skulle kunna kämpa till sig en skrällseger. Men maskandet ledde till sju minuters tilläggstid. Något som upprörde den italienska coachen Andrea Soncin, men som jag tyckte var i underkant. Och det visade sig vara precis vad England behövde. För i sjätte övertidsminuten kom kvitteringen. Den tryckte Agyemang in på en retur.

I förlängningen fortsatte maskandet. Jag roade mig med att klocka speltiden i den andra förlängningskvarten. Det var några gånger som spelet drog igång när tv visade reprisbilder, så det är inte exakt.

Men inklusive de drygt tre tilläggsminuterna var bollen i spel i 8.21. Man spelade alltså inte ens hälften av de 18 minuterna. Jag fortsätter att lobba för införande av effektiv speltid. Det känns som enda vägen att verkligen komma åt skiten med allt maskande. På slutet var det ju för övrigt England som såg till att minimera speltiden

En annan notering är att målvakterna höll bollen i cirka tio sekunder vardera under den här förlängningen. Så regeln om hörna efter åtta sekunder verkar ju inte funka speciellt väl.

Med tre minuter kvar av förlängningens ordinarie tid föll avgörandet. Det var nämnda Chloe Kelly som gjorde 2–1 när hon slog in returen på sin egen straff. Det var en så kallad ”soft penalty” som Beth Mead skaffade genom att se till att ramla när hon blev fasthållen av Severini.

Det var en sådan där straff som inte var galet dömd, för italienskan kom fel och höll i engelskan. Och det är som bekant förenat med stor risk att dra i motståndare i eget straffområde. Men straffen var rätt billig, för Mead gjorde ingen större ansträngning att hålla sig på benen. Så jag förstår att domslutet svider i Italien.

Vi är framme vid semifinaler i såväl Europa som Afrika. Och i båda världsdelarna kan vi få se repriser av de senaste finalerna, de som avgjordes för tre år sedan.

I Europa var det ju då England som besegrade Tyskland med 2–1 efter förlängning i 2022 års final. Och i Afrika var det Sydafrika som besegrade Marocko med samma siffror, här behövdes det dock bara 90 minuter.

I båda fallen är det däremot andra lag som måste räknas som huvudfavoriter. I Europa har ju världsmästarna från Spanien ännu så länge dansat igenom turneringen. Och i Afrika har Nigeria ännu inte släppt in något mål.

Här är mina odds på semifinalerna:

England–Italien 90–10
Spanien–Tyskland 75–25

Marocko–Ghana 60–40
Nigeria–Sydafrika 60–40

För både Spanien och Nigeria väntar riktigt tuffa test i semifinalerna. För Spanien är Tyskland första motståndet på världsrankingens topp tolv. Det rimliga är ju dock att spanjorskorna vinner även i morgon. Ännu rimligare är att tro att England tar sig till final i kväll.

Även om Spanien har imponerat, medan England delvis hackat sig genom EM, skulle en final mellan lagen var väldigt oviss. För just England är ju det lag som Spanien har haft svårast mot de senaste åren. Det var ju just Lionesses som skickade ut Spanien ur EM för tre år sedan. Det var efter förlängning i kvartsfinalen. Och England har besegrat spanjorskorna med 1–0 i Nations League så sent som i februari.

Spanien vann ju å andra sidan VM-finalen 2023 mot just England med 1–0, och man vände underläge till 2–1-seger i Nations League i början av juni. Alla de båda lagens fyra möten de tre senaste åren har slutat med uddamålsseger.

I Afrika spelas båda semifinalerna i kväll. Mötet mellan Nigeria och Sydafrika känns som den moraliska finalen. Framför allt har alltså Nigeria imponerat stort. Deras 5–0-seger i kvartsfinalen mot Zambia fick i alla fall mig att haja till.

Det pågår ju också ett tredje världsdelsmästerskap, Copa America i Sydamerika. Där pågår fortfarande gruppspelet. Och där är Brasilien och Argentina enda fullpoängarna.

Sedan några timmar är jag hemma igen. Det blev en hemresa som på många sätt gick i damfotbollens tecken. Jag tog ju bilen till Schweiz, och mitt första kaffestopp i går var på en rastplats utanför staden Bühl. Det var som en liten påminnelse om Klara och lördagens tyska kämpainsats.

Jag gillar att lyssna på lokal radio när jag är ute på bilresor. Under de senaste veckorna har jag bland annat lyssnat på italiensk och fransk radio, trots att det är språk jag inte behärskar. Tyska förstår jag bättre. Och den där kämpainsatsen blev man påmind om många gånger under gårdagen. På tysk radio berättades bland annat om gratulationer från förbundskansler Friedrich Merz och om tittarsiffror på över tio miljoner på tv.

Idag, när jag närmade mig Köpenhamn, fick jag in svensk radio. Då visade det sig att Felicia Schröder var dagens gäst hos Erik Blix i P4 Extra – lyssna på intervjun här. I den säger hon bland annat att hon skulle ha slagit en straff om hon hade varit med – och fått frågan.

Just den där straffläggningen var uppe när Peter Gerhardsson i dag höll sin sista presskonferens som svensk förbundskapten. När jag satte mig i matsalen på färjan mellan Puttgarden och danska Rødby nåddes jag av nyheten att bloggen hade nämnts på den där presskonferensen.

Det är för övrigt andra gången Gerhardsson pratar om bloggen när han sammanfattar ett EM-slutspel som slutat med förlust mot England. Efter mästerskapet för tre år sedan handlade flera minuter av Gerhardssons tillbakablick om bloggen. Då skrev jag ett inlägg som fick namnet: ”Kul beröm av Gerhardsson – tråkigt besked från Berger”.

I dag var det alltså dags igen. Och det är förstås lika kul den här gången att höra att förbundskaptenen läser det man skriver. Presskonferensen går att se här, och han pratar om bloggen efter 23.30.

Där säger han att han också att han inledningsvis även läste alla kommentarer, men att han slutade med det efter ett tag. Jag tror att det kan ha att göra med att jag valt att ha en väldigt hög tröskel för vad jag har tillåtit i kommentarsfältet.

Men det var en period i början av Gerhardssons tid som förbundskapten där kommentarsfältet både innehöll väldigt mycket provokation och ett och annat påhopp. En killgissning är att det nog kan ha varit det som fick förbundskaptenen att sluta läsa.

De senaste åren tycker jag att det varit hög kvalitet på kommentarerna. I perioder där jag bara har sporadisk tid att skriva inlägg är det ni som skriver kommentarer som håller igång den här bloggen. Tack för det.

Apropå dagens presskonferens har jag inte kollat igenom hela ännu. Jag har bara sett hans inledande anförande. Jag har inte heller haft tid att kolla om matchen mot England. Men det bör finnas tid till både och de kommande dagarna.

Det jag har sett och hört är att Gerhardsson tycker att årets EM totalt sett var det spelmässigt bästa mästerskap landslaget gjort under de här åtta åren. Han säger också att han tar ansvar för alla beslut som tagits, och han hävdar att han inte ångrar något eller är efterklok.

När det gäller detaljer kring straffarna säger han att Hanna Bennison inte var uttagningsbar, att Stina Blackstenius hade smärta, och att han inte vågade riskera att hon skulle bli riktigt skadad. Och så förde han resonemang om Jennifer Falks tillslag och om målvakter som slår straffar. Samt om att de spelare som ingår i en landslagstrupp måste vara aktuella för att lägga straff, även om de är unga.

Men som sagt, det blir säkert anledning att återkomma till den här presskonferensen. Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några spaningar helt utan koppling till damfotboll. Men jag lärde mig idag att färjelinjen Rødby–Puttgarden från 2029 skall ersättas med en 17,6 kilometer lång tunnel mellan tyska Fehmarn och danska Lolland. Där försvinner min naturliga lunchpaus på väg ner mot kontinenten.

Efter att ha kört runt i Tyskland, Schweiz, Italien och Frankrike blev jag för övrigt tidigare i dag beklämd av hur otroligt dåliga vi svenskar är på motorvägskörning. På de dryg 15 mil jag körde på E6 genom Skåne och Halland såg jag fler vansinniga filbyten än jag sett på två veckor. Svenska bilförare vet verkligen inte hur man tar en lucka på en motorväg. Det är nog tur att man inte får köra så fort på våra vägar.

Under mina stopp på vägen hem från Schweiz noterar jag att det är delade uppfattningar om min åsikt i förra inlägget om att Sverige är bättre än tre lag som gått till semifinal.

Det är en åsikt jag står för till 100 procent. Jag är nämligen av den bestämda uppfattningen att när det kommer till cuper och mästerskap finns det inte något likhetstecken mellan orden guld och bäst.

I ett seriespel där alla lag möter alla kan man absolut säga att bästa laget vinner. Men i cuper eller slutspel kommer det in så många andra faktorer än att bara vara bäst. Bland annat brukar man ofta höra den galna floskeln om ”att man måste vinna mot alla lag om man skall ta guld”.

Inget kan vara mer felaktigt.

I EM deltar 16 lag och man spelar som mest sex matcher. Med andra ord kan man som mest möta sex olika lag. Så man behöver inte vinna mot alla lag. Däremot behöver man på något sätt vinna mot tre motståndare – de man möter i slutspelet.

Vilka man ställs mot spelar stor roll. Så lottningen är otroligt viktig. Exempelvis har Spanien ännu så länge inte ställts mot något av de andra sex europeiska lagen på världsrankingens topp tolv. Sverige, England, Frankrike och Tyskland har däremot ställts mot tre vardera. Stor skillnad.

Visst är det självklart en fördel att vara bäst även i en cup. Men det är ingen garanti för att ta guld. Ett bra exempel är ju Sverige i OS 2016 kontra Sverige i OS 2021. I båda fallen tog Sverige silver. Men skillnaden mellan turneringarna är enorm.

I Brasilien vann Sverige bara en match – 1–0 mot Sydafrika. Sedan spelade man tre kryss och åkte på två förluster. Jag skulle säga att fem–sex lag var bättre än Sverige. Men med massor av tur, och två fantastiska straffhjältar i Hedvig Lindahl och Lisa Dahlkvist, blev man tvåa och var till och med nära guldet.

I Japan var däremot Sverige bäst. Man vann fem matcher och spelade ett kryss. Men trots att man tog tio poäng fler än fem år tidigare blev det samma placering.

Kollar man årets EM har vi följande tabell efter fyra matcher:

Spanien 12 poäng, 16–3 i målskillnad
Frankrike 10 poäng, 12–5
Sverige 10 poäng, 10–3
Norge 9 poäng, 9–7
England 7 poäng, 13–5
Tyskland 7 poäng, 7–7
Italien 7 poäng, 5–5

Den tabellen berättar ganska väl vilka lag som har varit bäst så här långt. Men som sagt. Det räcker inte med att vara bäst i cuper och slutspel. Därför har Frankrike, Sverige och Norge åkt hem, medan ”sämre” lag gör upp om guldet med Spanien.

Tyskland är klart för semifinal, och det svenska uttåget känns bara smärtsammare och smärtsammare.

Jag tillbringade lördagskvällen tillsammans med 34 132 andra åskådare. Vi fick se hur Kathrin Hendrich gjorde allt för att förstöra för sina medspelare redan efter drygt tio minuter genom att i eget straffområde hålla fast Griedge Mbock Bathy i håret.

Den tyska besserwisser som satt precis bakom mig hävdade att Tess Olofsson var världens sämsta domare som kom fram till rött kort och straff. Men det enda rimliga och korrekta domslutet för att hålla fast någon i håret i eget straffområde är ju just rött kort och straff.

Flera av de andra tyska spelarna klappade om Hendrich. Fast de borde egentligen vänt henne ryggen. För hennes agerande var så idiotiskt att det inte är värt någon tröst.

Och när Grace Geyoro gjorde mål på straffen tänkte jag att matchen var avgjord. Det kändes inte som att det fanns på kartan att Tyskland skulle kunna komma tillbaka från underläge med en spelare mindre i 80 minuter.

Men vi fick se en tysk bragd. Inklusive tilläggstid vann tyskorna de återstående drygt 120 minuterna med 1–0 trots att man var en spelare kort. Och trots att man missade en straff. Några gånger kom man undan med minsta marginal. Men man kom undan. Och slutligen vann man även straffläggningen.

Extra intressant var att förbundskapten Christian Wück höll inne på sina byten. En bra bit in i den andra förlängningskvarten hade han bara gjort två byten, och det ena var ett tidigt för skada. Hatten av för de båda innermittfältarna Sjoeke Nüsken och Elisa Senß som båda sprang kopiöst mycket.

Frankrike då? Inför kvartsfinalerna var det två europeiska lag som var obesegrade i år. Det var Sverige och just Frankrike. Nu har båda de lagen åkt hem. För fransyskorna var det bara fem kilometer från St Jakobs Park till franska gränsen.

Förbundskapten Laurent Bonadei sa ju innan EM att han skulle röra om och att vi skulle få se ett nytt Frankrike. Han petade flera gamla storstjärnor, och sedan började han röra om.

Det här med kontinuitet och att skapa relationer med spelarna verkar inte Bonadei tycka är viktigt. För Frankrike hade så mycket rörig rotation att jag undrar om spelarna fattade vad de höll på med. Det byttes spelare och positioner i ett rasande tempo.

Men resultatet blev det vanliga. Frankrike vek ner sig och får åka hem med svansen mellan benen medan andra lag gör upp om medaljerna. Sakina Karchaoui har briljerat, och även Delphine Cascarino har varit vass. Men i övrigt har många av de franska spelarna varit rätt bleka.

Jag har sett lagets tre senaste matcher. Och jag har inte varit speciellt imponerad. Visst har man haft höga toppar. Men det har mer känts som de topparna bestått av individuell kvalitet än av att man varit ett bra lag.

Det här innebär att vi har följande semifinaler i nästa vecka:

Italien–England
Spanien–Tyskland

Noterbart här är att det är tre grupptvåor som gör Spanien sällskap till semifinalerna. Och det känns väldigt konstigt att inte Sverige är med. För vi är ju bättre än både Italien, England och Tyskland.

Under fredagskvällen var jag på Fanzone i Zürich och såg värdnationens sista match i EM. Förlusten stannade dock vid 2–0 och nog visade Pia Sundhages lag att Spanien trots allt är lite sårbart?

Ett stenhårt arbetande Schweiz höll emot i 65 minuter, innan ett ögonblicks genialitet från Aitana Bonmati gjorde att inhopparen Athenea del Castillo blev fri och kunde spräcka nollan. Men spanska spelare darrade ändå genom att missa två straffar.

En intressant spaning från Fanzone var att en majoritet av de närvarande var män som hejade fram hemmalaget. Annars är känslan här i Schweiz att den inhemska publiken i stor utsträckning bestått av familjer och kvinnor. De män som varit på plats har ofta varit där i sällskap av kvinnor, eller som pappa till döttrar.

De jag pratade var alla stolta över vad Schweiz har presterat, och alla trodde på en boom för flick- och damfotboll i landet. Och det finns ju förebilder att bygga runt. 18-åriga Sydney Schertenleib har redan i EM agerat som en internationell toppspelare. Ge henne ett par år till så kan det bli riktigt, riktigt bra.

Samma gäller för Iman Beney och Leila Wandeler som båda är fortfarande är tonåringar med stor potential. Och mittfältsmotorn Geraldine Reuteler är bara 26, så hon har också många år kvar. Även målvakten Livia Peng har visat potential i EM. Hon är ju för övrigt värvad till Chelsea, sannolikt som ersättare för Zecira Musovic. Så om Schweiz spelar sina kort rätt kan man ha en positiv framtid.

För Spanien ser det ju bra ut redan nu. Närmast blir det semifinal i Zürich på onsdag. För motståndet där svarar vinnaren i lördagens match i Basel mellan Frankrike och Tyskland. Det blir för övrigt den sista jag ser på plats innan jag kör hem till Sverige. I semifinalen tvingas Spanien klara sig utan avstängda mittbacken Laia Aleixandri.

Spanien var så klart flera klasser bättre än Schweiz, och vann fullt rättvist. Men känslan är ändå att Sundhage kan ha tipsat kommande motståndare om hur man kan tämja den spanska offensiven. Schweiz gjorde nämligen ett väldigt bra jobb med att se till att spelmotorn Patri Guijarro inte fick bollen i de ytor där Spanien vill ha henne.

Faktum var att jag och många med mig nog trodde att Schweiz försvar skulle vara ihåligt som en schweizerost, och att det skulle kunna bli fem–sex mål i baken. Så blev det alltså inte, utan Pia Sundhage och hennes lag kunde lämna stadion i Bern med högt burna huvuden.

Det där med ”lika ihålig som en schweizerost” är för övrigt ett ihåligt uttryck, om man inte betonar på en. Jag har fått lära mig här i Schweiz att landet har hundratals olika ostsorter. Och i princip är alla schweiziska ostar utan hål. Undantaget är Emmentaler, som är den schweizerost som uttrycket avser.

Men utifrån vad jag fått lära mig har vi fler ostsorter med hål i Sverige än vad de har här i Schweiz. Ett annat svenskt påfund med begränsad koppling till Schweiz är chokladsorten schweizernöt. Någon sådan finns nämligen inte här.

Apropå schweizisk choklad har jag bott bara någon kilometer från en av världens största chokladtillverkare, Zürichbaserade Lindt & Sprüngli. I början av veckan tänkte jag att jag skulle köra en ”Johan och chokladfabriken” och kollade efter öppettider på företagets museum. Det visade sig att nästa lediga rundtur var fredagen den 8 augusti. Så länge tänker jag alltså inte vara kvar, utan jag fick nöja mig med en fika i företagets café. Och ja, självklart hoppade jag kaffet för en kopp varm choklad.

Det har gått drygt tolv timmar sedan Sverige åkte ur EM. Och den chock man kände i natt har övergått i en ganska stark känsla av att det här var otroligt onödigt. Och att den här förlusten kommer att svida länge.

Det var ju inte så här som eran Peter Gerhardsson skulle sluta. Sverige skaffade sig matchboll, på matchboll, på matchboll mot ett England som inte imponerade speciellt mycket.

Jag har inte sett om matchen ännu, jag har bara kollat på målen. Vi i den svenska klacksektionen satt ju på fel kortsida i går. Alla mål, och straffläggningen gjordes framför den engelska sektionen, alltså 150–170 meter bort från oss. Så det var svårt att uppfatta detaljer på plats. Jag förde inte heller några anteckningar, men i minnet har jag 8–5 i klara målchanser till Sverige över 120 minuter. Det blir intressant att se hur väl det stämmer med verkligheten när jag kollar om matchen.

Apropå klacken dominerade Sverige återigen på läktarna. Inte till antal, för det var säker fem gånger så många engelska supportrar på plats. Men det var inte vid många tillfällen man hörde de engelska fansen. Det var i princip vid målen, nationalsången och när de firade med ”Sweet Caroline” efter segern.

Den svenska klacken jobbade på bra. Men känslan är ändå att den inte nådde upp till samma nivå som mot Tyskland. Redan under marschen från fanzone till arenan kände man att det var väldigt många nya supportrar på plats, som inte kunde sångerna.

Vid marschen inför Tysklandsmatchen hade klackledarna spridit ut sig på ett bra sätt i tåget, vilket gjorde att folk snabbt lärde sig sångerna, och att hela tåget sjöng samma sång/ramsa. Så var det inte den här gången, utan det sjöngs olika sånger/ramsor i olika delar av tåget.

Men totalt sett har ändå klacken gjort ett suveränt EM – och tar ett odiskutabelt guld. Inga andra supportrar i det här mästerskapet har ens varit i närheten av lika bra som de svenska.

På uppvärmningen oroades jag lite av att de svenska anfallarna knappt gjorde några mål på sina avslut. Exempelvis missade Stina Blackstenius i princip varenda skott. Jag funderade lite vad det kunde tänkas innebära.

Det visade sig vara helt ovidkommande. För när matchen startade var Sverige grymt påkopplat. Man chockade England med det fina presspelet, och första halvleken var på det stora hela femstjärnig från svensk sida. Allra bäst var Nathalie Björn, som väl inte satt en fot fel?

Även om vårt lag i de andra halvleken periodvis föll tillbaka lite väl långt i 2–0-ledning så tilläts inte England skapa målchanser. Jag skall inte säga att jag var helt trygg på läktaren, men känslan var ändå bra. Sverige hade ändå kontroll.

Dock hade jag i bakhuvudet var hur det engelska laget förvandlades av lite medgång i öppningsmatchen mot Frankrike. Från att ha varit dött och uselt i 80 minuter i den matchen blev The Lionesses plötsligt glödhett efter reduceringen. Och man var nära att kvittera mot fransyskorna.

Därför kom oron efter 78.30. Det var då som Chloe Kelly fick lite för mycket tid på sig att sikta in sitt inlägg mot bortre stolpen. Där hade Lucy Bronze smugit upp bakom ryggen på en bolltittande Madelen Janogy. 2–1 var ett faktum. Och England hade fått den medgång de behövde.

För det dröjde bara 1.45 förrän det även var kvitterat. Återigen var det Chloe Kelly som låg bakom målet. Hon vann en duell mot Smilla Holmberg och via Alessia Russo nådde hennes inlägg högerfoten på Arsenals 19-åriga forwardstalang Michelle Agyemang, som för övrigt varit utlånad till Brighton den senaste säsongen.

På tilläggstiden räddade Holmberg i sista stund när Russo hade ett öppet läge. Det var Englands chans att avgöra. För i förlängningen var det återigen svenskt övertag.

Men det blev som bekant straffar. Där är känslan att Sverige har lite för många spelare som inte vill kliva fram. I basket pratar man mycket om att ge sig själv chansen att vinna. Och när den chansen kommer måste man älska situationen – och våga att misslyckas.

I natt när jag kom tillbaka till mitt boende här i Zürich kunde jag inte undgå att titta tillbaka på tidigare svenska straffläggningar. Vi har haft tre sådana i stora sammanhang på fyra år efter pandemin. Och även om vi vunnit en av matcherna är statistiken tyvärr usel.

Det har liksom inte hjälpt att vi har haft två lysande straffmålvakter i Hedvig Lindahl och Jennifer Falk. Falk räddade alltså fyra straffar i går. Det är makalöst. På alla sätt en prestation av högsta världsklass. Och en klarare femma i betyg på en målvakt får man leta efter. Ändå förlorade vi.

Kollar man de här tre straffläggningarna så kanske det inte är överraskande. För våra straffläggare har ju inte hållit måttet. På 20 straffar har det bara blivit nio mål. Och det värsta är inte att vi missat elva straffar – det är att sex av dem inte ens gått inom ramen.

Man har naturligtvis inte slagit en bra straff om motståndarens målvakt kan rädda. Men man har åtminstone haft chansen att göra mål. Den chansen finns inte om man slår sin straff över, utanför eller i målramen. För mig är det därför ett grundkrav att straffar slås inom ramen.

Här är statistik från Sveriges tre stora straffläggningar efter pandemin:

2021: OS-final mot Kanada
Förlust med 3–2 efter straffläggning i sex omgångar.

Mål (2): Nataiie Björn och Olivia Schough.
Räddade av Stephanie Labbé (2): Anna Anvegård och Jonna Andersson.
Totalmissar (2): Kosovare Asllani och Caroline Seger.
Svensk målvakt: Hedvig Lindahl gjorde två räddningar och fick se en straff gå i ribban.

2023: åttondelsfinal i VM mot USA
Vinst med 5–4 efter sju omgångar

Mål (5): Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Hanna Bennison, Magdalena Eriksson och Lina Hurtig.
Räddade av Alyssa Naeher (1): Rebecka Blomqvist.
Totalmiss (1): Nathalie Björn.
Svensk målvakt: Zecira Musovic gjorde ingen räddning, men fick se två straffar gå över och en i stolpen.

2025: kvartsfinal i EM mot England
Förlust med 3–2 efter sju omgångar

Mål (2): Julia Zigiotti Olme och Nathalie Björn.
Räddade av Hannah Hampton (2): Filippa Angeldahl och Sofia Jakobsson.
Totalmissar (3): Magdalena Eriksson, Jennifer Falk och Smilla Holmberg.
Svensk målvakt: Jennifer Falk gjorde fyra räddningar. Men totalmissade alltså sin egen straff.

Vi tar det igen. På 20 straffar har Sverige bara gjort nio mål. Och nästan var tredje straff har inte ens träffat inom målramen. Det är ingen rolig läsning.

När det gäller valen av straffläggare förstår jag att Peter Gerhardsson går efter vilka han sett vara bäst på träning. Jag kan inte säga att jag upprördes av att Jennifer Falk fick lägga den femte straffen. Min uppfattning är att målvakter i allmänhet är väldigt bra på att slå straffar.

Däremot reagerade jag när Smilla Holmberg skickades fram för att lägga den sjunde. Men jag accepterar resonemanget om att hon är en av de bästa straffläggarna, så jag kan inte säga att jag rasar mot det beslutet.

Däremot tycker jag att Gerhardsson bidrog till att få det här onödigt snöpliga slutet på sin fina tid som förbundskapten. Precis som mot Danmark tycker jag att han gjorde några konstiga byten. Jag tyckte att Hanna Lundkvist var väldigt bra, och förstod inte varför hon fick gå av. Jag förstod inte heller det andra bytet på högerkanten, där Johanna Rytting Kaneryd byttes mot Sofia Jakobsson. Det är tyvärr ett tag sedan Jakobsson gjorde en riktigt bra landskamp. Det var även väldigt konstigt att man inte bytte in en straffläggare när Stina Blackstenius klev av.

Gerhardsson pratar gärna om slutelvan. Även om den gjorde en bra förlängning så höll hans sista slutelva inte samma nivå som startelvan. Och det gjorde att vi missade vår första matchboll. De andra missades från straffpunkten.

Jennifer Falk räddade fyra straffar. Ändå är det England som spelar semifinal. För precis som i OS-finalen slog vi alldeles för dåliga straffar. Tre var inte ens inom ramen. Deppigt.

Med hänvisning till källor uppger Aftonbladet att Peter Gerhardsson i kvällens kvartsfinal kommer att mönstra den elva som kändes som förstaelvan inför EM, alltså:

Jennifer Falk – Hanna Lundkvist, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

När jag skrev om det svenska laget i tyska fotbollstidningen Kickers EM-bilaga var det just den här uppställningen som jag uppgav som den troliga svenska förstaelvan.

Det positiva här är ju att vår förbundskapten har tillgång till alla de spelare han vill ha med. Och hans lag har sett väldigt starkt ut i de två senaste matcherna. Jag har förstått att England har spelat upp sig efter de svaga första 80 minuterna mot Frankrike. Jag har inget sett det engelska laget i deras två senaste storsegrar eftersom jag de dagarna varit i St Gallen respektive Basel och sett Frankrike spela. Så jag har lite svårt att veta vad som väntar i kväll.

Klart är att England har massor av supportrar på plats här i Schweiz. Intresset för damfotboll har ökat explosionsartat i landet. I går på kvartsfinalen mellan Norge och Italien satt jag bredvid två tjejer i 25-årsåldern, som jag spontant uppfattade som norskor eftersom den ena hade en norsk tröja på sig.

Men det visade sig vara engelska tjejer som hade åkt till Schweiz för att uppleva EM. De hade inga biljetter till någon av de engelska matcherna, för där är trycket stenhårt. De hade därför valt att utgå från Geneve, där intresset var sämst och det därmed varit lättast att få biljetter till matcherna.

De förklarade att de inte var ensamma, utan att det är rätt många engelska damfotbollsälskare som är i Schweiz för att njuta av festen.

Klart är också att det engelska laget gör bäst i att njuta av sitt boende under EM. Landets fotbollsförbund, FA, är otroligt rikt. Därför har man bokat in landslaget i en hel flygel på Schweiz dyraste hotell, The Dolder Grand i Zürich. Där kostar ett enkelrum cirka 11000 kronor per natt, och en natt i dyraste sviten går på ett par hundra tusen kronor.

I förra veckan hörde jag om en tidning som hade jämfört priserna på alla EM-lagens boenden. England var självklart i topp. Sverige däremot bodde billigast av alla. De senaste dagarna har både Aftonblandet och The Guardian jämfört de båda lagens förläggningar. Jag har inte varit och kollat in det där sportkomplexet i lilla Cham som är Sveriges boende under EM. Men enligt artikeln i The Guardian är det väldigt långt ifrån någon lyx.

Den engelska tidningen berättar att de bästa anläggningarna redan var tagna när Sverige kvalade in till EM. Vi fick ju som bekant ta vägen via playoff. Dessutom ska det svenska förbundet ha förlorat en lottning mot Nederländerna om det bästa kvarvarande boendet. Då valde Sverige att tacka nej till Uefas förslag på hotell och istället slå sig ner i ett sportkomplex med byggställningar på utsidan.

Med tanke på att det svenska förbundet kämpar med ekonomin kan man alltså se kvällens match som de fattiga mot de rika.

För att att det finns pengar i engelsk damfotboll är väldigt tydligt. I dag har tidernas dyraste spelarförsäljning blivit klar. Det tidigare rekordet låg på 900 000 pund när Chelsea köpte Naomi Girma. Nu har för första gången en damfotbollsspelare sålts för över en miljon pund.

Det är Arsenal som köper Olivia Smith från Liverpool för 1,1 miljoner pund. Här är det fullt rimligt att fråga sig: ”Olivia, vem?”. För Smith är verkligen ingen världsstjärna. Hon är 20 år, fyller 21 i början av augusti. Hon har gjort fyra mål på 18 landskamper för sitt Kanada. Men hon är långt ifrån ordinarie i landslaget. I år var hon med i Pinatar cup i februari. Men hon ingick inte ens i truppen när Kanada mötte Costa Rica och USA i det senaste månadsskiftet.

Arsenal har fått upp ögonen för henne genom att hon den gångna säsongen gjort sju mål på 20 ligamatcher i WSL för Liverpool. Den spontana tanken här är att om en spelare som Olivia Smith kan gå för cirka 15 miljoner kronor så har vi ganska många svenska spelare som också borde kunna ge tvåsiffrigt antal miljoner. Exempelvis borde Häcken kunna få väldigt bra betalt för en Felicia Schröder som sitter på långtidskontrakt.

Den senaste tiden har bloggen av förklarliga skäl varit väldigt fokuserad på EM. Men när jag nu ändå är ute och gör en liten utsvävning är det värt att notera att även såväl Afrikanska mästerskapen som Copa America är igång.

I Afrika är det faktiskt fjolårets mästerskap som spelas i år. Anmärkningsvärt är också att det för andra gången i rad avgörs i Marocko. Där är gruppspelet avklarat. Inget lag vann alla sina tre matcher, men alla favoriter tog sig vidare till kvartsfinalerna. De spelas under fredagen och lördagen. Slutspelsträdet ser ut så här:

Marocko–Mali (fredag)
Algeriet–Ghana (lördag)

Nigeria–Zambia (fredag)
Sydafrika–Senegal (lördag)

Spontant ser ju värdnationen ut att ha en väldigt bra chans att gå till final. Däremot är det hårt på undre halvan där starka trion Nigeria, Zambia och Sydafrika gör upp om en finalplats. När Afrikanska mästerskapen spelades senast, alltså 2022, var det Sydafrika som vann finalen mot Marocko med 2–1. Och Zambia slog Nigeria i bronsmatchen.

I Sydamerika har gruppspelet precis börjat. Och favorittippade lag som Brasilien, Argentina och Chile har ännu så länge full poäng i sina grupper. Däremot spelade Chile lite oväntat 0–0 mot Venezuela.

I den ena gruppen återfinns Ecuador, Chile, Argentina, Uruguay och Peru. Där får alltså Argentina och Chile räknas som huvudkandidater att ta de båda semifinalplatserna. I den andra gruppen är Brasilien jättefavorit. På förhand hade jag Colombia som första utmanare. Men Paraguay och Venezuela kan kanske utmana? Däremot har Bolivia det tungt med 0–10 på två matcher.

Slutligen har jag skrivit en krönika om Peter Gerhardsson för Borås Tidning. Ni som har inlogg på Bonnier News eller Gota Media kan läsa den här. Tidigare under EM har jag även skrivit en krönika om att majoriteten av de svenska matcherna sänds på en tv-kanal som många inte kan se. Den finns här, och självklart gäller samma förutsättningar för inloggning. I kväll är det ju dock SVT som sänder. Men går vårt lag vidare är det Viaplay Sport som gäller både i semifinal och eventuell final.

Italien väntar i semifinal för morgondagens vinnare mellan Sverige och England. Det står klart efter att italienskorna vunnit en jämn match mot Norge med 2–1.

Italien var klart bättre första 25 minuterna. Och Norge ägde den andra halvleken. Det blev måltjuven Cristiana Girelli som avgjorde i slutminuten efter ett perfekt inlägg från Sofia Cantore.

Mer om matchen i morgon. Nu ska jag köra från Genève till Zürich.

Vid en närmare koll fanns det ju faktiskt intressanta EM-nyheter igår. Den tråkigaste är väl att Schweiz drabbats av sjukdomar, och Pia Sundhage därför har valt att ställa in en träning.

Just en inställd träning är ingen katastrof. Men krassliga spelare är väldigt långt ifrån bra. Speciellt som Sundhages lag måste göra tidernas match om man skall ha något att hämta mot Spanien i Bern på fredag.

När jag såg nyheten om sjukdomarna fick jag något slags flashback till den senaste EM-turneringen, då mästerskapet kantades av covid. Jag kollade upp Sveriges semifinal, ni vet den där blytunga 4–0-förlusten mot England.

Och mycket riktigt, Sverige hade covid i truppen i samband med matchen i Sheffield. Jonna Andersson och Caroline Seger hade frisknat till så mycket att de satt på bänken, och kunde göra tidiga inhopp i den andra halvleken. Men Elin Rubensson och Olivia Schough var helt utanför matchtruppen.

I övrigt från den matchen noteras att det var 3–0 i målchanser till Sverige efter 30 minuter. Och att jag totalt räknade till 6–6 i målchanser. Så det är ingen tvekan om vilket lag som var bäst i straffområdena den gången. Vi får verkligen hoppas att det håller sig lugnt på sjukdomsfronten i den svenska truppen den här gången. Och förstås att man har skärpan i båda straffområdena i morgon.

Jag tänkte se Norge–Italien i Geneve i morgon. Men jag tog inte den kortaste och snabbaste vägen dit. Utan i dag har jag gjort som schweizarna gör på sin semester – korsat Alperna.

På väg mot Sankt Gotthardstunneln träffade jag en svensk som har bott i Schweiz i 21 år. Han pekade ut den äng där alplandet sägs ha grundats. Sedan förklarade han att jag hade valt en sällsynt dålig dag för att ta sig genom Alperna.

I fredags slutade nämligen alla skolor i Schweiz. Nu är det fem veckors sommarlov, och alla är på väg söderut. I går hade det var timslånga köer för att göra in i den 17 kilometer långa tunneln. Det visade sig att jag hade tur och bara behövde köa i ungefär en halvtimma.

När jag kom ut genom tunneln var jag i Italien, fast i Schweiz. Tessin, eller Ticino som de säger här ligger i Schweiz, fast allt görs på italienska. I natt sover jag i fantastiskt vackra gränsstaden Lugano. Här känns EM faktiskt väldigt långt borta. Däremot har man en festival i centrum, där Youssou N’Dour är huvudattraktion.

Och vid en snabbsurfning efter EM-nyheter nu i kväll verkar det inte ha hänt speciellt mycket matnyttigt. Men det blir spännande i Geneve i morgon. Vilket lag av Italien och Norge skall ta chansen att gå till semifinal. Och väl där är man ju bara en skräll ifrån final.

Efter tolv dagar med två matcher vardera är det plötsligt en EM-fri dag. Det finns ingen match att titta på, och när jag gick förbi Fanzone i Zürich var det mesta stängt.

Dessutom hade Sverige en dag fri från både träning och mediaaktiviteter. Inte för att det påverkar mig, för jag är ju inte ackrediterad. Men jag stötte på en av de jobbande kollegorna i centrala Zürich, och hon verkade rätt nöjd av att få en ledig dag mitt i allt.

Även om jag är här på min semester gör jag ändå lite jobb. Inför kvartsfinalen skall jag ha en krönika i BT. Min måndag blev en riktigt lång promenad i Zürich som började och slutade längs sjön, och däremellan gick upp och ner på höjderna i centrum. Under promenaden kom jag fram till att min krönika skall vara en hyllning av Peter Gerhardsson.

Det är ju faktiskt möjligt att han gör sin sista match som förbundskapten på torsdag. Och vilken otroligt bra förbundskapten han har varit. När jag gick runt och funderade började jag tänka på om jag har hört någon enda spelare som varit riktigt kritisk mot Gerhardsson. Jag kom inte på en enda.

Visst är det spelare om varit besvikna på att de inte blivit uttagna. Men det är ju ofrånkomligt. Däremot kunde jag alltså inte komma på ett enda tillfälle när Gerhardsson blivit riktigt sågad.

Däremot kan jag tycka att han inte har blivit tillräckligt hyllad. Som bra ledare gör har han alltid skickat fram spelarna i rampljuset, och låtit dem ta emot hyllningarna. Men jag hoppas verkligen att förbund och supportrar verkligen ger Gerhardsson den hyllning han förtjänar när han slutar. Och jag hoppas förstås att han gör det som segrare nästa söndag.

Men även om det skulle ta slut på torsdag är det ett makalöst facit från stora mästerskap som vår förbundskapten kan visa upp. Om ni möjligen har glömt är här en liten genomgång:

VM 2019 i Frankrike – Brons
Totalt sju matcher. Facit: Fem segrar – ett kryss (förlust efter förlängning) – en förlust 

OS 2021 i Japan – Silver
Sex matcher. Facit: Fem segrar – ett kryss (förlust efter straffar) 

EM 2022 i England – Semifinal
Fem matcher. Facit: Tre segrar – ett kryss – en förlust 

VM 2023 i Australien/Nya Zeeland – Brons
Sju matcher. Facit: Fem segrar – ett kryss (seger efter straffar) – en förlust. 

EM 2025 i Schweiz – Framme i kvartsfinal
Hittills tre matcher: Facit: Tre segrar. 

Totalt i mästerskap innebär det att Gerhardsson har lett Sverige i 28 matcher. På dem har han 21 segrar och bara tre förluster under ordinarie tid. Av de fyra kryssen har tre kommit i utslagsmatcher och givit en seger efter straffar, en förlust i förlängning och en förlust efter straffar.  

Oavsett när och hur EM slutar kommer Gerhardssons mästerskapsfacit att vara närmast oslagbart för hans efterträdare. Jag hoppas att någon kommer att slå det. Men det känns inte så troligt. Dessutom har han ju tagit Sverige till semifinal i höstens Nations League.

Förhoppningsvis har vår förbundskapten sparat det allra bästa till sist. För det kommer att krävas om det ens skall bli semifinal. England är ett riktigt bra motstånd, som vi inte har besegrat i en tävlingsmatch sedan bronsmatchen i VM 2019. Sedan dess har det blivit en förlust i EM-semifinalen 2022 och två kryss i EM-kvalet.

Jag såg att Gerhardssons kollega Magnus Wikman sa att England är lätt att scouta men svårt att möta. Det låter ju faktiskt ungefär som Sverige. Den assisterande förbundskaptenen pratar även om täta och jämna matcher mot det engelska laget:

”Det är ett svårt lag att skapa chanser på. Men också ett lag som kanske inte flödar med målchanser framåt heller. Så det blir ofta målsnåla och täta matcher och man behöver vara vass i de avgörande lägena. Det brukar bli 4–4 eller 3–3 i bra chanser. Så jag tror att det kommer bli avgörande att vara bäst i straffområdet.”

Och kollar vi hur det har sett ut i EM är Sverige och England kanske de två allra försvarsstarkaste lagen. Jennifer Falk har bara släppt in ett mål. Näst minst är tre, och på den siffran har vi flera lag – bland annat England.

Det finns väl anledning att återkomma till Englandsmatchen kommande dagar. Innan jag sätter punkt tänkte jag komma med lite fler spaningar från den match jag såg igår, den mellan Frankrike och Nederländerna.

Först till stämningen. Där vann Holland, framför allt dominerade de orange totalt inför matchen. Jag har tänkt på det förr, men påmindes nu om att de har många väldigt bra allsånger som passar bra på läktare eller i supportermarscher. Man blir nästan lite avundsjuk när de går loss på ”Viva Hollandia” eller den här sången om att gå links och rechts.

Apropå sång var de franska fansen bättre igår än mot Wales. Men jag noterade att de periodvis höll på ”Frankriich”, vilket fick mig att dra slutsatsen att det snarare var schweizare med franska rötter i klacken än tillresta supportrar från grannlandet.

Bäst var de franska fansen återigen på nationalsången. Och allra bäst var kvinnan på platsen rakt framför mig. Jag och övriga som stod runt omkring tittade förvånat på varandra när hon tog ton. Jag frågade aldrig, men jag känner mig rätt säker på att hon till vardags uppträder på en och annan operascen. För vilken otrolig röst hon hade.

För att återkoppla till en tidigare spaning så är det inte bara Frankrike som kör röda, vita och blå koner. Nederländerna hade samma upplägg. Och på Letzigrund såg jag att Sverige förstås kör med gula och blå.

Slutligen en liten sportslig spaning. Jag har aldrig tidigare sett Daphne van Domselaar live. Från tv har jag tyckt att hon är en vass målvakt. Efter att sett henne på uppvärmning och match igår är jag däremot rätt tveksam. Visst gjorde hon ett par grymma räddningar. Men jag tyckte aldrig att det kändes tryggt. Hon gav faktiskt ett rätt osäkert intryck.

England vann med 6–1 mot Wales samtidigt som Frankrike vände underläge till klar 5–2-seger mot Nederländerna. Därmed blir det England som Sverige får möta på Letzigrund i Zürich på torsdag. Frankrike vinner grupp D, och ställs mot Tyskland i Basel på lördag.

Jag har varit i just Basel under söndagskvällen och sett Frankrikes 5–2-seger mot 2017 års Europamästarinnor och 2019 års vice världsmästare Nederländerna. Det var en rätt konstig match. Det hade inte ens gått tio minuter när de orangeklädda började uppmärksamma den kroatiska domaren Ivana Martinčić på upprepat franskt maskande.

Nämnda domare var för övrigt svag. I slutet av den första halvleken var hon direkt usel, och jag hoppas att hon inte tilldelas någon av de sju matcher som återstår av mästerskapet.

Tillbaka till matchen. Under hela den första halvleken kändes det som att det franska laget inte var intresserat av att spela match. Det var faktiskt lite som att man kände att de inte ville vinna gruppen och hamna på Spaniens halva av slutspelsträdet. Utan att man istället försökte maska sig till andraplatsen.

Nederländerna 2025 är ett väldigt mycket sämre lag än Nederländerna 2017 och 2019. Framför allt är det ett lag med svagt försvarsspel, och med tanke på hur ofta laget rasar ihop verkar man även ha usel karaktär. Men de har flera duktiga anfallsspelare.

Och när Nederländerna gjorde 2–1 efter 40 minuter var man bara två mål från att skicka fransyskorna de fem kilometerna från St Jakobs Park och över gränsen mot just Frankrike. Basel ligger ju i ett slags treriksröse, utan röse, mellan Schweiz, Frankrike och Tyskland. Delar av Basel ligger i Frankrike, och staden har även förorter i Tyskland. På så sätt är det ju perfekt att Tyskland och Frankrike kommer att mötas i just Basel.

Efter paus insåg de franska spelarna att man var tvungna att ta i om man ville gå vidare till kvartsfinal. Även om det såg bättre ut första kvarten av den andra halvleken fick man inget klart grepp om matchen. Och känslan var att Frankrike faktiskt var lite illa ute. Men efter 60 minuter gjorde nederländarna en jättemiss och bjöd Frankrike på ett 2–2-mål. Då förändrades allt. Plötsligt fick fransyskorna fart på spelet samtidigt som de orangeklädda vek ner sig.

Slutet av matchen blev en fransk defilering mot gruppseger. I och med söndagskvällens matcher är gruppspelet avslutat, och vi har följande slutspelsträd. Kortfattat kan man säga att värdnationen Schweiz får stå för tidernas supersensation om man skall ta sig till final. Medan det lag av Sverige och England som vinner på torsdag har väldigt bra chans att just ta sig till final:

Norge – Italien (spelas på onsdag i Geneve)
Sverige – England (på torsdag i Zürich)

Spanien – Schweiz (på fredag i Bern)
Frankrike – Tyskland (på lördag i Basel)