Strax efter lunch på söndagen var det engelskt prestigemöte och tillika Londonderby när Chelsea tog emot Arsenal. Hemmalaget vann med 1–0 efter straffmål från inhopparen Guro Reiten i 84:e minuten. I och med segern har Chelsea kopplat ett järngrepp om guldet. Faktum är att det i princip känns avgjort redan med tio omgångar kvar att spela.

Det var 34302 åskådare på plats på Stamford Bridge. De flesta höll säkert på Chelsea och var därmed nöjda med matchen. Jag hade på den på tv:n medan jag gjorde andra saker. Det är inte helt ovanligt att man plötsligt sitter där och kollar in matchen och glömmer bort att man egentligen borde göra något annat. Men det här toppmötet fångade aldrig min fulla uppmärksamhet. Spelet var helt enkelt inte tillräckligt medryckande.

Vi hade två svenska spelare i de båda startelvorna, Nathalie Björn och Johanna Rytting Kaneryd. Det var ingen skräll, utan det är de båda svenska spelarna som fått rejält med speltid i de båda stora Londonklubbarna den här säsongen.

Kul att kompisarna har slagit sig in i mästarlagets startelva. Men Björn kommer att få kämpa för sin plats framöver. Inför avspark i Londonderbyt presenterade nämligen Chelsea Naomi Girma som nyförvärv. Den amerikanska backstjärnan uppges köpas loss från San Diego för ny världsrekordsumma. Enligt den ofta insatta amerikanska journalisten Jeff Kassouf låg summan på över en miljon dollar. Det innebär i så fall närmare elva miljoner kronor.

Även för Rytting Kaneryd väntar hårdare konkurrens framöver eftersom Lauren James är tillbaka efter ett par månaders frånvaro. Det var James som skaffade den matchavgörande straffen. Ännu så länge har Björn och JRK alltså haft stort förtroende i Chelsea.

Zecira Musovic har däremot haft en tuff säsong. Hon har så här långt inte stått en enda minut i ligan. Under hösten blev det däremot fem matcher i Champions League för landslagsmålvakten och hon har nu även fått spela en match i ligacupen. I Arsenal är det Stina Blackstenius som har störst förtroende. Hon byttes in i 66:e minuten i dagens match. Landslagsanfallaren brukar just komma in från bänken. Hon har bara fått starta en ligamatch den här säsongen.

Och kollar man hur det ser ut med speltid för våra svenska WSL-proffs så här tolv omgångar in i serien så kan man väl tycka att många av dem har gått till lite för bra klubbar. I varje fall om det är speltid de är ute efter. Utöver Björn och JRK är det bara Amanda Nildén i Tottenham och My Cato i seriejumbon Crystal Palace som är ordinarie i sina lag.

Det är betydligt fler som sitter på bänken eller läktaren. Utöver Musovic har kvartetten Lina Hurtig, Rosa Kafaji, Marika Bergman Lundin och Anna Sandberg fortfarande inte fått starta en enda ligamatch den här vintern.

Här är facit så här långt för de svenska spelarna i WSL:

Zecira Musovic, Chelsea – Har inte fått spela i ligan. Har däremot spelat fem matcher i Champions League.
Nathalie Björn, Chelsea – 641 spelminuter (7 starter och 3 inhopp), 1 mål
Johanna Rytting Kaneryd, Chelsea – 890 spelminuter (11 starter och 1 inhopp), 4 mål

Stina Blackstenius, Arsenal – 301 spelminuter (1 start och nio inhopp), 2 mål
Rosa Kafaji, Arsenal – 110 spelminuter (7 inhopp), 1 mål
Amanda Ilestedt, Arsenal – är tillbaka i träning efter mammaledighet
Lina Hurtig, Arsenal – 50 spelminuter (4 inhopp), 1 mål

Matilda Vinberg, Tottenham – 341 spelminuter (4 starter och 5 inhopp), 0 mål
Amanda Nildén, Tottenham – 792 spelminuter (9 starter), 1 mål  

Marika Bergman Lundin, West Ham – 7 spelminuter (2 inhopp), 0 mål
Anna Sandberg, Manchester United – 69 spelminuter (4 inhopp), 0 mål
Cornelia Kapocs, Liverpool – 396 spelminuter (5 starter och 5 inhopp), 2 mål
My Cato, Crystal Palace – 978 spelminuter (11 starter), 1 mål

För Emilia Pelgander har vi slutstatistik för den här säsongen. Hon är ju utlånad från Leicester till FC Rosengård under våren. Hennes andra säsong i WSL slutar med fem korta inhopp på totalt 46 minuter och på noll mål

:  

Under lördagen har den svenska matchsäsongen 2025 dragit igång med en handfull träningsmatcher. Bland annat föll Häcken med 4–0 mot Wolfsburg och Rosengård föll med 2–0 mot Brøndby. Själv åkte jag till Alströmervallen i Alingsås och såg nykomlingen AIF ta emot fjolårsfemman IFK Norrköping.

Det är ingen idé att dra några slutsatser från matcher så här tidigt på säsongen. Huvudsyftet med de här matcherna är oftast fysisk, att ge matchvana till så många spelare som möjligt. Och både Alingsås och Norrköping gjorde massor av byten både i paus och i den andra halvleken.

Norrköping vann med 3–0 efter 0–0 i halvtid. En snabb slutsats är ju ändå att Peking har en klart bredare trupp. Medan Alingsås startade med något som liknade en tänkt startelva hade östgötarna exempelvis Sofia Hjern, Fanny Andersson och Wilma Leidhammar på bänken. Den trion bytte Stellan Carlsson in i paus.

I andra träningsmatcher i dag vann Kristianstad med 5–2 mot Trelleborg och Linköping med 3–1 mot Kif Örebro. Dessutom spelade AIK och BP oavgjort, 1–1.

Annars har ju den här veckans stora damfotbollsnyhet varit att Peter Gerhardsson slutar som svensk förbundskapten efter sommarens EM-slutspel. Oavsett hur det går där har Gerhardsson förvaltat vår gyllene generation på ett mästerligt sätt under åtta år. Han tog över ett stukat landslag som hade åkt ur EM i kvartsfinal, och som var nere på elfte plats på världsrankingen.

Nu ligger vi femma och Gerhardsson har lett Sverige till minst semifinal i alla de fyra mästerskap han basat över landslaget; VM-brons 2019, OS-final 2021, EM-semifinal 2022 och VM-brons 2023. Han har hjälpt till att skrämma bort Tysklandsspöket och borde ha varit olympisk mästare. För det var ju den där OS-finalen som skulle ha skänkt guldkant till Gerhardssons tid vid rodret.

I sommar får Gerhardsson en sista chans att leda landslaget till en stor titel. Även om det skulle misslyckas får man nog säga att han har varit den bästa förbundskaptenen vi haft. Men vi får alltså vänta några månader innan vi gör den slutgiltiga sammanfattningen.

Det som däremot är igång är jakten på ersättaren. Det namn som omgående nämndes i alla möjliga sammanhang var Tony Gustavssons. Men det finns förstås fler. I Aftonbladet lanserade min namne Anna Rydén den danska förbundskaptenen Andrée Jeglertz. Och bloggarkollega Rainer Fussgänger förde fram trion Robert Vilahamn, Elena Sadiku och Caroline Seger.

Själv har jag inte tänkt så mycket på olika kandidater. Jag noterade förstås att vi kan stryka Elisabet Gunnarsdottir, hon blev ju klar för Belgien tidigare i veckan.

Efter lördagens match i Alingsås bytte jag några ord med Dennis Popperyd och Stellan Carlsson. I bilen hem slog det mig att Carlsson skulle vara en tänkbar förbundskaptens-kandidat. Han har varit otroligt bra på att göra fina resultat med begränsade medel. Och känslan är väl att om Sverige skall kunna hålla sig kvar topp tio i världen kommer det att krävas en förbundskapten som kan trolla med knäna.

Under Gerhardssons framgångsrika tid har landslaget byggts kring de båda guldlagen från U19-EM 2012 och 2015, alltså årskullarna 1993/1994 och 1996/1997. De här spelarna har inte sett sitt bäst-före-datum ännu. Men det kommer ändå att vara dags att på allvar börja matcha in yngre spelare.

De senaste inläggen här på bloggen har mer eller mindre handlat om förändringarna i FC Rosengård. Det finns anledning att gå vidare med det ämnet även i det här inlägget.

För i veckan har Sydsvenskan pratat med Olivia Schough. Hon konstaterar att det blir en enorm förändring för de startspelare som är kvar. Och hon verkar inte speciellt nöjd med hur klubbledningen har sålt in förändringarna. Hon säger:

”Jag tror att hade klubben gått ut och sagt att de verkligen skulle fortsätta på vägen ”vi är bäst i Sverige och vi vill ha ett slagkraftigt lag som kan gå långt i Champions League” och verkligen hade försökt förlänga med viktiga spelare, hade man kanske tänkt annorlunda som spelare.”

I artikeln får Schough frågan om hon tror att FC Rosengård kommer att ta sig tillbaka till högsta nivån igen. Svaret:

”Det är helt omöjligt att veta. Det beror på vad klubben vill med det här. Nu blir det en omstart. I mina ögon ska Rosengård vara en toppklubb som vi – jo, jag säger vi fortfarande – alltid har varit. Jag önskar spelarna och tränarna allt gott. Just nu har de lagt mycket fokus på att sälja spelare. Så får vi se vad nyförvärven har att ge. Jag hoppas ledningen också förstår att Rosengård ska vara ett topplag, inte ett utvecklingslag.”

I veckan har Rosengård också presenterat två bra nyförvärv. Finländska landslagsanfallaren Oona Sevenius ansluter från italienska AC Milan. Och Emilia Pelgander lånas från engelska Leicester. Sevenius skall ersätta Mai Kadowaki, och på pappret är finländskan ett större namn än japanskan. Så det här skulle faktiskt kunna vara en förstärkning.

Storasyster Pelgander är en skön karaktär som styr och hörs på planen. Det är också ett bra tillskott. Men det blir svårt för henne att på egen hand fylla luckorna efter de tre flyktade innermittfältarna Caroline Seger, Momoko Tanikawa och Ria Öling.

Även Hammarby har värvat två spelare i veckan. Emma Holmgren ansluter till sommaren, vilket antyder att Bajen planerar att sälja Anna Tamminen under året. Dessutom plockade man in Vera Blom, som är en spelare jag gillade i BP. Hon kan säkert göra nytta. Men jag tänkte ändå att Bajen skulle söka nyförvärv med lite större stjärnglans.

Veckans värvning har kanske ändå Kristianstads DFF stått för. För jag är väldigt nyfiken på att se Alexandra Jóhannsdóttir i damallsvenskan. Det är en spelare som jag har imponerats av i det isländska landslaget.

Jag har varit i Spanien under fem dagar och bevakat Elfsborgs herrars träningsläger. Under de fem dagarna har ni hjälpt mig på ett utmärkt sätt att hålla koll på alla händelser på transfermarknaden. Ni är verkligen grymma.

I förra inlägget skrev jag som bekant om läget i FC Rosengård. I det läge som var för en vecka sedan hade mästarklubben tappat spelare som totalt gjorde 63 mål i fjolårets damallsvenska. Jag bedömde just då att Rosengård hade en trupp som skulle kunna hamna varsomhelst på platserna tre till tio i årets damallsvenska.

Sedan dess har Rosengård tappat ytterligare 17 av fjolårets mål i och med att man säljer Mai Kadowaki och att Ria Öling inte förlänger. Totalt blir alltså Rosengård av med spelare som gjorde svindlande 80 mål i damallsvenskan 2024.

Något liknande kan aldrig tidigare ha hänt i svensk damfotboll. Det är ju nämligen extremt ovanligt att något lag ens gör 80 mål i damallsvenskan. Innan Rosengårds supersäsong i fjol hade det inte hänt sedan 2008, då Umeå IK gjorde just 80 mål. Värt att notera är ju att det bara var tolv lag i serien på den tiden.

Brandskattningen av toppspelare i Rosengård är alltså i högsta grad anmärkningsvärd. Och nu tror jag inte längre att mästarklubben har chans på de där tre topplaceringarna som innebär Champions Leaguekval 2026. Oavsett vad Rosengård får inte för nyförvärv de kommande månaderna börjar det kännas som att laget skulle göra en bragd om de tar medalj i år.

Utöver tappen i Rosengård har Hammarby värvat en spelare. Man plockade in Athinna Persson Lundgren som har potential, men som inte fick ut sin kapacitet under 2024.

Hammarby har även tappat Emma Westin till Celtic. Stockholms bästa lag har ännu så länge varit väldigt passivt i det här fönstret. Så här långt har man tappat fyra spelare och lånat ut två. Och Persson Lundgren är enda namnet på pluskontot. När smäller det till?

Hos grannen Djurgården har det smällt till i veckan. Under tre dagar presenterade man fyra nyförvärv och en uppflyttning. Plötsligt har stockholmarna en trupp som börjar se konkurrenskraftig ut.

Exakt hur starkt lag man har hänger på nivån på de båda nya mittbackarna Nanne Ruskanen och Camille Ashe. Eftersom Matilda Plan gått till AIK och Beata Kollmats tagit mammaledigt behövde ju Marcelo Fernandez lag ett helt nytt mittlås.

Mittbackarna blir alltså väldigt spännande att se. De allra mest spännande Djurgårdsförvärven är kanske ändå de båda talangfulla mittfältarna Olivia Ulenius och Elsa Pelgander. Det skall framför allt bli otroligt kul att se vad Pelgander har lärt sig under ett år i Juventus.

Ingen kan väl ha missat att FC Rosengård vann damallsvenskan 2024 på ett fullständigt fantastiskt sätt. Det har skrivits spaltmeter om att man hade full poäng när SM-guldet säkrades, att man bara tappade tre poäng på hela säsongen, och att laget till slut gjorde 99 mål framåt och bara släppte in nio. Man var alltså klart bäst framåt och nästan lika klart bäst bakåt.

Men vid sidan av planen verkar det inte ha varit lika fantastiskt. Och då tänker jag inte på de vidriga hot på Youtube som i första hand riktats mot en av lagets spelare.

Under senhösten och vintern har FC Rosengård inte imponerat. Tvärtom har Malmöklubben hittills gjort en väldigt dålig silly season. Faktum är ju att man på några månader ser ut att gå från ett lag som hade kunnat konkurrera på den europeiska arenan till ett som riskerar att hamna på nedre halvan i damallsvenskan. I det här inlägget konstaterade jag att tajmingen för nedrustningen av Rosengårds trupp var extremt dålig eftersom det svenska mästarlaget har en väldigt bra chans att kvala in till Champions Leagues nya ligaspel i det upplägg som införs nästa år.

Det är ungefär två veckor sedan jag skrev det där inlägget. Då trodde jag möjligen att Rosengård hade något trumfkort på ingång. När jag påbörjade det här inlägget hade man tappat ytterligare två ess utan att ta in någon ersättare. Och frågetecknen kring satsningen blev bara större och större.

Under lördagsmorgonen presenterade man dock norska landslagsspelaren Emilie Woldvik – lagets klart mest kittlande värvning den här mellansäsongen. Förhoppningsvis för Rosengårdssupportrar kan det vara fler värvningar av det slaget på gång. För det behövs.

I nuläget har man nämligen tappat spelare som gjorde 63 av de där 99 målen i fjolårets damallsvenska. Nu i vinter handlar det om Momoko Tanikawa 16, Olivia Holdt 13, Rebecca Knaak 12, Olivia Schough 10, Caroline Seger 3 och Jessica Wik 1. Och redan i somras lämnade Sofie Bredgaard 7 och Mia Persson 1.

Dessutom är det oklart om Ria Öling blir kvar. Hon gjorde fem mål i fjol, så risken är alltså uppenbar att man tappar spelare som gjorde 68 av de där 99 målen.

Det är en sjukt hög siffra. Självklart är det närmast omöjligt att fylla luckorna fullt ut. Men känslan har ju fram till i dag varit att FC Rosengård inte ens har försökt. Ingen skugga över de värvade anfallsspelarna. Maja Johansson och Molly Johansson är två spännande framtidsnamn. Men de gjorde fem (3+2) mål tillsammans i fjolårets damallsvenska. Det är inte ens rimligt att förvänta sig att någon av dem skall kunna nå upp i tvåsiffrigt antal mål i år. Utöver dem uppger Sydsvenskan att en finländsk anfallare är på väg in från AC Milan.

Förändringarna i Rosengård under hela den pågående silly season har väckt allt större förvåning och förundran hos mig. Jag har väntat på att Sydsvenskan skall komma med något djupgående reportage om vad som egentligen sker i den svenska mästarklubben nu i vinter. Men någon sådan text har inte kommit.

När nu först Olivia Holdt stack till England och sedan Olivia Schough till Italien började jag själv kolla lite närmare på vad som rapporterats kring FC Rosengård på sistone. Då har jag sett att Sydsvenskan trots allt har skrivit rätt mycket, men att det som sägs från klubbledningen spretar rätt mycket.

Vi tar det från början. Och början är väl den där nyheten i januari i fjol om att klubbchef Jenny Damgaard skulle sluta. Dagen efter såg jag med viss förvåning hur den tillfälliga ersättaren och tillika storsponsorn Johan Glennmo hämtades från styrelsen och kom i paket med nya fotbollschefen Roger Palmgren.

Min salig farbror pratade ibland om ”fina gångkläder” när han beskrev personer. Det var inget smickrande omdöme. Det handlade om personer som framhävde sig själva med hjälp av vackra kläder och fina ord, och som tog sig in i sammanhang de inte hade kapacitet för.

Jag har aldrig träffat Roger Palmgren. Och jag har ingen riktig koll på hans meritlista. Men jag har noterat att han dyker upp i väldigt olika sammanhang, och att han bär fina gångkläder.

Redan för exakt ett år sedan, när Glennmo och Palmgren presenterades, berättade ordförande Håkan Wifvesson i P4 Malmöhus att klubben hade tagit beslut om att delvis lägga om kursen. Ordföranden sa:

”Vi kommer ha ett större fokus på att utveckla unga spelare.”

Det lät som att Palmgren hade anställts just för att spetsa till klubbens utbildning av unga spelare.

Nästa gång jag stötte på den här kursändringen var i samband med seriestarten i april. Då hade SVT ett inslag där Palmgren och Therese Sjögran berättade hur Rosengård jobbade strategiskt för att undvika fler damallsvenska sjundeplatser.

Det pratades återigen om satsning på talangutveckling. Sjögran tog dessutom upp tanken på ett samarbete med en storklubb, och exemplifierade med Bayern München och lånet av Momoko Tanikawa. Palmgren pratade om att stärka upp Rosengårds herrlag:

”I dag ser vi tyvärr en verklighet där klubbar har en redan välfungerande verksamhet på herrsidan och där finns det fortfarande, på gott och ont, mer pengar som också forcerats ner till damklubbarna från herrsidan. Och vi har ju inte den sidan av herrdopning, vi vill ju jobba upp den också.”

Jag fattade dock aldrig exakt vad allt det här konkret handlade om. Och det tog ganska lång tid förrän klubbens nya inriktning var uppe på agendan igen. För tidigt på säsongen hamnade ju allt fokus på Rosengårds osannolika segertåg. Någon månad in blev det tyvärr också många rubriker kring de nämnda hoten.

I maj blev det i och för sig stora rubriker när klubben presenterade ett samarbetsavtal på damsidan med danska jätten FC Köpenhamn. Men det var lite svårt att ta in exakt vad det projektet skulle innebära.

Även om det inte ledde till några större rubriker är det värt att notera att Joel Sandborg kom in som ny klubbchef i juli. Då sa han så här i Sydsvenskan:

”Jag ser en superpotential i herrlaget och jag ser inget som hindrar oss ifrån att ha två allsvenska lag.”

I artikeln noteras att många tolkat det som att damlagets status som klubbens flaggskepp är hotad. Det förnekar dock Sandborg:

”Ingen har uttryckt annat än att den framgången som varit ska fortsätta för evigt. Det finns en viss kursjustering, men utan att på något sätt släppa fokus på damlaget. Det kommer att tåga på med full kraft. Det är vad jag har i mitt uppdrag – att vara framgångsrikt och fortsätta hävda sig i Europa.”

Trots de orden gjorde Rosengård ett blekt transferfönster i somras. Man släppte iväg Sofie Bredgaard och Mia Persson utan att värva någon ersättare. Det gjorde inget på kort sikt, för fjolårets lag var ju så starkt ändå.

Och som sagt. Det var ju framgångarna som stod i fokus. I varje fall fram till månadsskiftet september/oktober. Det var då som Roger Palmgren var med i Olof Lundhs podd – och man förstod att allt inte stod rätt till i klubben.

På en fråga om varför det gick så mycket bättre för damlaget under 2024 än 2023 slog Palmgren först bort tanken på att det var skadesidan som var avgörande, för Rosengård hade förhållandevis många skador även 2024. Sedan förklarade fotbollschefen att han ganska tidigt hade satt sig ner med tränare Joel Kjetselberg och förklarat att damlaget skulle öka träningsintensiteten, att det skulle vara en lite mer matchlik träning och att man skulle höja nivån på kvantiteten och kvaliteten.

Uttalandet fick Caroline Seger att gå i taket, vilket man lätt kan förstå. För i sitt svar tar Palmgren i princip åt sig all ära för damlagets makalösa säsong. Han nämner inga andra personer. Och inte heller några andra faktorer än sitt samtal med tränaren.

Seger la ut ett inlägg på sin Insta stories med texten: ”När nån tror att man kan ta åt sig äran för nåt man haft NOLL delaktighet i!”

Hon avslutade inlägget med en bajs-emoji. Till Aftonbladet förklarade hon agerandet med att hon:

”…vill givetvis att alla som varit delaktiga i det vi presterat hittills denna säsongen ska känna sig delaktiga men jag står inte ut med att han som inte varit delaktig överhuvudtaget försöker ta åt sig ära.”

I Lundhs podd säger Palmgren också att FC Köpenhamn vill att Rosengård ska upp i herrallsvenskan så fort som möjligt, helst inom några år. Och att FCR då ska fungera som farmarklubb till FCK. Det tog Sydsvenskan fasta på. Tidningen kollade uppgiften med ordförande Håkan Wifvesson, som svarade så här:

”Det där får stå för Roger. I vårt samarbetsavtal med FC Köpenhamn är det tydligt tre delar. Vi ska utveckla ungdomsverksamheten och få akademier med hög kvalitet. Vi har redan en kille här från FCK. Vi kommer att hjälpa FCK att utveckla damsidan och vi tror att vi kan lära av varandra i den sociala verksamheten och förhoppningsvis attrahera fler partners kommersiellt. Vi har inte jobbat med herrfotbollen och det är inte en del av avtalet med FCK.”

I artikeln är Wifvesson också tydlig med att Rosengård även i framtiden i grund och botten är en damförening, men att man vill ha fler egna produkter i laget. Och att man valt att tona ner målsättningen lite. Han säger:

”Vi kan inte vinna varje år, men vi vill vara topp tre och nå Europa.”

Angående Rosengårds ambitioner på herrsidan säger ordföranden så här:

”Vi har inget beslut att vi ska till superettan eller allsvenskan, men det är klart roligt att långsiktigt kunna på pojksidan bygga en herrsida som efter ett antal år ger frukt. Han har väl ambitioner, precis som sportcheferna. Det är viktigt vi balanserar det. Men det är inte det vi kommunicerat med FCK.”

Bara några dagar senare säkrade laget SM-guldet. Och sedan har det rullat på. I mitten av oktober meddelade Therese Sjögran att hon skulle lämna klubben. På Instagram skrev hon bland annat att:

”Allt det vackra har ett slut och för mig tar den här resan slut efter säsongen. Sedan klubben förra året beslutade om en riktningsförändring, en ny väg framåt som inte längre är i linje med mina ambitioner och värderingar så har vi oundvikligen vuxit isär.”

Det var ju verkligen ord som fick en att haja till. Men man visste inte hur orden skulle tolkas. Det blev inte tydligare av att Sjögran avslutade Instagraminlägget med att skriva att hon kände sig trygg med ”att vi tillsammans behåller vårt gemensamma fokus.”

Jag var i det skedet nära att skriva ett inlägg om oron i Rosengård. Men jag tänkte om tre dagar senare när Joel Kjetselberg förlängde sitt kontrakt med två år. Då sa tränaren till Sydsvenskan att han utlovats en tydlig satsning på damlaget även framöver, och även om målsättningen hade modifierats var han beredd att ta utmaningen. Han sa:

”Vi kommer inte att gå in och vinna serien genom att vinna alla matcher. Det kanske inte är det som ska vara målsättningen. Topp tre är målet och att vara som bäst i oktober, när vi går in i Champions League-spelet.”

Han sa också:

”Jag är inte orolig, men vi behöver göra ett riktigt bra jobb för att klara det vi vet redan nu. Vi ska ersätta seriens bästa mittfält, kanske det bästa serien sett.”

I det där läget tänkte jag att Seger och Sjögran kanske hade överreagerat. Men sedan dess har ju frågetecknen hopats. Man ryckte ju till när även Erling Nilsson valde att kliva av. Han har verkligen levt för FC Rosengård de senaste åren.

Och det har knappast varit entydiga signaler som skickats ut från klubben. Arbetet med truppen har ju liksom inte rimmat med de nya ambitioner som man håller på att trumma in: Med målet att nå toppen i OBOS Damallsvenskan och att gå så långt som möjligt i Champions League är det tydligt att FC Rosengård siktar högt.”

Citatet är hämtat från klubbens hemsida och den intervju med nya sportchefen Emelie Lundberg som man hade innan jul. Där sa hon för övrigt att:

”Vi tappar nyckelspelare som Caroline Seger och Emma Berglund, och dessutom återvänder Momo till Bayern München. Det betyder att vi måste hitta spelare som kan gå rakt in i startelvan och leverera direkt”.

Lördagens värvning av Emilie Woldvik är väl egentligen det första under den pågående silly season som faktiskt antyder att FC Rosengård fortsatt siktar högt inom damfotbollen.

Som jag ser det har man just nu en trupp som skulle kunna hamna varsomhelst på platserna tre till tio i årets damallsvenska. Om alla är friska har man definitiv en slagkraftig startelva med möjlighet att ta sig in på topp tre. Men truppen är ännu så länge väldigt tunn, och med skador på fel spelare skulle det kunna bli undre halvan.

Vi får se hur den där truppen ser ut när serien drar igång. Och framför allt hur den ser ut efter sommarfönstret, för det är ju tydligen i oktober som Rosengård skall vara som bäst.

Jag tar för givet att vi framöver kommer att få läsa mer om spelet bakom kulisserna i klubben. Personligen har jag alltså ägnat många timmar de senaste dagarna åt att plöja igenom en massa texter om Rosengård, texter med fokus på händelserna vid sidan av planen. Det jag läst har inte övertygat mig om att klubbens nya strategi är ett smart vägval.

Och framför allt har jag känt att man varit väldigt dåliga på att förankra den här förändringen. För visst känns det ofattbart att man släppt iväg urkrafter som Caroline Seger, Therese Sjögran och Erling Nilsson och nu istället låter fina gångkläder driva utvecklingen?

Vi skriver den 7 januari, och helgerna är över. I dag drar många av landets elitklubbar igång försäsongen. Vissa har i och för sig tjuvstartat, jag såg exempelvis att Kristianstads DFF drog igång igår.

I samband med uppstarten så meddelades nyheten att Hlin Eiriksdottir blir kvar även 2025. Det är ju framför allt en väldigt bra nyhet för KDFF, men även för damallsvenskan som helhet. Ju fler profiler vi har i vår högstaserie desto bättre.

Eiriksdottir hade ju en riktig succésäsong i fjol, där hon gjorde 15 mål och fyra assist och av många sågs som årets forward. Och visst hade hon varit en rimlig och även välförtjänt vinnare. Hon gjorde ju lika många mål och fler assist än vinnaren Cathinka Tandberg. Så jag hade inte protesterat om Eiriksdottir tagit hem priset.

Eftersom det nu är säsongsstart för de flesta lagen så har det fortsatt hända mycket på sillyfronten. Få klubbar är väl helt klara, men för de flesta är väl trupperna i stora drag spikade.

Kollar vi damallsvenskan så är det i skrivande stund fortsatt tunt hos Alingsås, BP och i viss mån även hos Djurgården. Alingsås har bara presenterat 13 spelare, och ännu så länge ser jag inget i truppen som gör att jag tror att nykomlingen skall kunna undvika jumboplatsen. Det enda som skulle kunna tala för att AIF inte blir sist är att BP bara har presenterat nio spelare, och såldes har en ännu tunnare trupp.

Innan vi har fått se lagen i match så känns Alingsås och BP som de givna nedflyttningslagen. Djurgården har bara 14 spelare i sin trupp, och känns i nuläget också som ett bottengäng.

Men det finns ännu väldigt många spelare ute på marknaden. Kollar man på bloggens damallsvenska silly seasonsida hittar man inte mindre än 46 spelare som står som ”klubb ej klar”. Lägg till att ytterligare drygt 30 spelare inte är uppsatta som förluster, men inte heller har förlängt med fjolårets klubb.

Många av de här cirka 75 spelarna kommer säkert att hamna i elitettan. Där finns det flera klubbar som ännu har väldigt tunna trupper. Nykomlingen Team TG har exemelvis bara prestenterat nio spelare på sitt Instakonto. Ännu värre är det hos Gusk, som bara har presenterat två nyförvärv och en förlängning. Men känslan är att Uppsalaklubben ändå kommer att få ihop det. Man har ju ett väldigt gynnsamt geografiskt läge.

Då är jag betydligt mycket oroligare för klassiska Mallbackens IF. De har tvärtom ett väldigt ogynnsamt geografiskt läge. Och ännu så länge har man bara presenterat tre kontraktsförlängningar. Däremot har man tappat massor av nyckelspelare. I dag blev det exempelvis klart att Sharon Sampson lämnar för Piteå. Tidigare har man tappat Venera Rexhi, Emma Eriksson, Ebba Rehnberg, Ebba Lilliehöök (till just Gusk), Alexandra Blom och Selma Berggren.

I mellandagarna hade Värmlands folkblad en artikel där man konstaterade att Mallbacken har fler ledare än spelare. Då hade klubben bara presenterat en spelare, fanbäraren Susanne Skålberg. Sedan dess har även talangen Andrea Staum Eriksson samt Hilda Gahnsby Dahl förlängt.

Tränare Oskar Westerlind sa så här om läget:

”Vi kommer fortsätta jobba i lugn och ro, vi känner ingen stress så länge vi träffar rätt. Vi skyndar långsamt, även om det förstås hade varit skönt att ha fler namn på plats. Men vi vet också om vilken plats vi har i näringskedjan där många spelare vill avvakta och se om något dyker upp i allsvenskan.”

Det är bara att hålla tummarna för att Mallbacken klarar av att få ihop en slagkraftig trupp även till årets säsong. För visst känner man lite extra med den klassiska damfotbollklubben från Värmlands djupaste skogar?

Vi är tre dagar in på det nya året, och oj vad det har rasslat till vad gäller vår svenska silly season. Plötsligt har Häcken tappat sin klara ledning i vinterns värvningskarusell. Göteborgsklubben är nog i och för sig fortsatt etta, men man är inte långt före Hammarby som ju ännu inte har värvat en enda spelare. Bajens trumfkort så här långt under silly season är att man har en startelva som i princip är intakt.

Man visste ju att det skulle hetta till lite under julen. För även om jag redan på juldagen hörde på svensk radio om att julen var över så pågår ju den svenska julen till och med den 13 januari, en dag som även kallas tjugondag Knut.

Under det nya årets första dagar öppnas transferfönstren i en mängd olika länder. Samtidigt vill de svenska elitklubbarna vara färdiga så långt det bara går med sina truppbyggen till den försäsongsträning som brukar starta under årets andra eller tredje vecka.

Men starten på det här året måste väl ändå slå någon form av rekord? Redan på nyårsdagen blev Rebecca Knaak klar för Manchester City. Och så började ryktena komma från England om diverse andra damallsvenska spelare.

I dag har Häcken tappat Elma Juntilla Nelhage till Lyon och Filippa Curmark till Fiorentina. Rosengård har tappat Olivia Holdt till Tottenham och det fortsätter att hagla obekräftade transferrykten. Men vi har idag även fått två svenska utlandsproffs som går från elitettan ut i Europa. Ema Paljevic har skrivit på för tjeckiska Sparta Prag och Venera Rexhi för cypriotiska Aris Ladies från Limassol.

Tyvärr är det alltså mest på den negativa sidan som silly season har exploderat i dagarna. Med negativa menar jag att damallsvenskan dräneras på toppspelare. Däremot har vi inte sett några prestigevärvningar till vår högstaserie, även om Vittsjös Anna Haddock med meriter från det amerikanska U23-landslaget låter intressant.

På många sätt har ju kampen för våra topplag i de senaste årens transferfönster mer handlat om att tappa så lite som möjligt än att förstärka. Så ser det även ut i det här vinterfönstret. I nuläget känns Rosengård som det här fönstrets stora förlorare. Man tappar massor av tunga namn utan att ha några namnkunniga ersättare.

Häcken har värvat fem nya spelare, och har en bra trupp. Men plötsligt ser mittförsvaret väldigt tunt ut. Där har man på kort tid tappat både Josefine Rybrink och Nelhage. I fjol hade Häcken fem mittbackar, just nu har man fyra. Till trion Aivi Luik, Lisa Löwing och Emma Östlund ha adderats danska Emilie Byrnak, en spelare jag har svårt att bedöma. Antalsmässigt är det här ju tillräckligt om man skall spela med en fyrbackslinje. Däremot ser det tunt ut om man tänker jobba med tre mittbackar.

Tappet av Curmark på centralt mittfält känns däremot inte lika tunt. För på centralt mittfält har Häcken täckt upp bra med Elin Rubensson och Carly Wickenheiser.

Det har alltså inte varit några tunga värvningar till damallsvenskan de senaste dagarna. Däremot har jag noterat två vassa nytillskott i elitettan. Eskilstuna presenterade igår den VM- och OS-meriterade nyzeeländska landslagsforwarden Gabi Rennie. Det är ett riktigt spännande namn. Och idag har Örebro SK värvat hem Molly Wiklander från danska Brøndby. Anfallaren har haft det svårt i damallsvenskan, men i elitettan briljerade hon 2023. Då räddade hon ju Sundsvall i serien med sina 16 mål.

Nyligen fick jag en fråga om jag tänkte göra ett kamikazetips för damallsvenskan. Svaret är att jag inte tänker göra det, det är för mycket som hänger i luften under silly season för att det skall kännas som en bra idé.

Däremot tänkte jag bjuda på lite tankar kring den damallsvenska som väntar nästa år. Och dessutom gå igenom hur de olika lagen ligger till med sina truppbyggen.

Först noterar jag att damallsvenskan 2025 blir en storstadsserie. För andra året i rad kommer vi att ha fyra Stockholmslag i högsta serien. I år var det dessutom ett från Göteborg och 1,5 från Malmö. Till nästa år blir det 1,5 från Göteborg och två från Malmö.

Det halva Göteborgslaget är förstås Alingsås, som i och för sig är en egen kommun, men där en stor del av truppen består av pendlande göteborgare. På många sätt har Alingsås varit Göteborgsregionens andralag de senaste åren.

Landsbygden har således 6,5 platser. Utöver Alingsås handlar det om två i Östergötland, två i Skåne och en vardera i Småland och Norrbotten. Mest landsbygd är som vanligt Vittsjö. Och dyrast resor får som vanligt Piteå.

Om damallsvenskan har storstadsfokus blir det mer landsbygd i elitettan kommande år. Där har Storstockholm bara ett lag i Bollstanäs, plus att Göteborg har två. Men vi får även derbyn i Uppsala, Umeå och Örebro.

Trots det är det totalt sett väldigt många storstadslag inom damfotbollen. I division 1 finns det exempelvis har tio Stockholmslag och fyra Göteborgslag bland de 42 klubbarna.

Bland landets 70 bästa klubbar finns det totalt 15 från Stockholm, sju från Göteborg och tre från Malmö. Det innebär att de tre storstäderna står för närmare 37 procent av lagen i de tre högsta divisionerna.

På herrsidan är allsvenskan en storstadsangelägenhet (fyra lag från Stockholm, tre från Göteborg och ett från Malmö) medan superettan har stor landsbygdsdominans (bara två lag från Göteborg). I ettan finns det elva storstadslag (sju från Stockholm, ett från Göteborg och tre från Malmö). Det innebär att 21 av Sveriges 64 bästa lag kommer från de tre storstäderna. Det innebär cirka 32 procent.

Rent befolkningsmässigt är den fördelningen ganska rimlig. Men jämför man med andra lagsporter sticker fotbollen ut.

Jag skulle ju även kolla lite närmare på läget i de 14 damallsvenska trupperna. Alla värvningar under silly season har ni som vanligt här. I den här genomgången tänkte jag använda årets tabell som utgångspunkt. Där var ju FC Rosengård överlägset i topp. Under silly season har mästarklubben däremot varit väldigt långt ifrån någon topp.

Tvärtom får jag en känsla av att Malmöklubben inte vill ta några fler SM-guld. För den trupp man just nu sitter på är många steg ner jämfört med hur laget såg ut under hösten. Borta är nyckelspelare på planen som Caroline Seger, Momoko Tanikawa och Rebecca Knaak. Borta är också nyckelspelare vid sidan av planen som Therese Sjögran och Erling Nilsson.

De ersättare man plockat in har hämtats från en väldigt mycket lägre hylla. Som jag ser det är exempelvis inte Emma Pennsäter i närheten av Knaaks nivå. I nuläget ser jag det som mycket troligare att Rosengård slutar sjua (som man gjorde 2023) än försvarar sitt guld. Det kan förändras lite om man lyckas förlänga med Ria Öling och Olivia Holdt. 

Men rent allmänt har jag väldigt svårt att förstå varför Rosengård minskar sin satsning just i år. Faktum är ju att man som mästarlag har en väldigt bra chans att kvala in till Champions Leagues nya ligaspel.

Man får i och för sig gå in i kvalet redan i de inledande miniturneringarna. Men mästarlagen från de sex bästa ligorna har direktplatser. I kampen mellan de andra ligamästarna kommer Rosengård att vara i den toppseedade lottningspotten genom både miniturnering och playoff, vilket ger väldigt bra odds. Men det förutsätter förstås att man har ett slagkraftigt lag.  

Som läget är nu bör det vara Häcken och Hammarby som gör upp om nästa års SM-guld. Det trodde jag ju i och för sig också i våras, men det slutade ju med att lagen istället gjorde upp om andraplatsen.

Ännu så länge har Häcken gjort ett väldigt starkt transferfönster. Man har fem spännande nyförvärv, och hittills är det bara Josefine Rybrink som lämnat.

På så sätt ligger Häcken klart på plus i vinter. Men känslan är ju att man gjort sina tyngsta värvningar, och att man under resten av silly season mest riskerar att tappa spelare.

Skulle man ändå värva fler spelare är en tanke jag har haft att ett lätt sätt för Häcken att förbättra sin offensiva kvalitet är att göra något åt sina fasta situationer. Jag tycker rent allmänt att Häcken är rätt kass på området. Medan Rosengård hela tiden var livsfarligt på hörnor och inläggsfrisparkar den gångna säsongen tyckte jag att göteborgarna hade väldigt svårt att göra något bra av sina fasta.

Nu tappar ju Rosengård sitt vassaste vapen i luftrummet i form av Rebecca Knaak, vilket gör att både Häcken och Hammarby får lättare att närma sig. För även Bajen har stor förbättringspotential på fasta.

Fjolårets mästarlag har för övrigt ännu så länge inte värvat i vinter. Sannolikt har arbetet fördröjts av gruppspelet i Champions League.

När det gäller de fasta situationerna blir ju inte läget bättre av att man tappar Jonna Anderssons hörnor. Som jag tidigare skrivit har Bajen i och för sig inte varit tillnärmelsevis lika bra som landslaget på att utnyttja vänsterbackens spetskompetens. Bra fötter hjälper liksom inte om man inte vinner nickdueller. Så vi får se om Bajen värvar lite tyngd i luftrummet i vinter.

I truppbygget är det ett välkänt problem för Hammarby att tolv av de 21 kontrakterade spelarna är utländska, vilket gör att fokus måste ligga på att värva svenskt. Och där är ju utbudet sämre än på den internationella marknaden.

Men Hammarby har ändå en bra grund att stå på. I Champions League har man visat att laget har kvalitet. Framför allt är presspelet högklassigt. Och när kvartetten Anna Jøsendal, Julie Blakstad, Ellen Wangerheim och Cathinka Tandberg får lite mer tid tillsammans finns förutsättningar för att Bajen blir riktigt vasst. För i den kvartetten finns både fart för kontringar och tyngd för uppställt anfallsspel.

Det fjärde topplaget i årets damallsvenska var ett passningsorienterat Kristianstad. Där har det hänt mycket i vinter. Man har tappat defensiv stabilitet i duon Clare Polkinghorne och Carly Wickenheiser. Som grädde på moset avvaktar skyttedrottningen Hlin Eiriksdottir förlängning i hopp om att få chansen i en större liga.

KDFF har redan ersatt isländskan med AIK:s räddare Beata Olsson. Man har även plockat in fart i Trelleborgs Alice Egnér. Men i nuläget ligger Kristianstad på minus under silly season. Och frågan är vad ekonomin tillåter vad gäller ytterligare värvningar.

Kristianstad slutade i år i ett slags ingenmansland i tabellen, med nio poäng upp till trean och 14 ner till femman IFK Norrköping. Peking vann elva matcher och förlorade tio, och var därmed det femte och sista laget i serien som vann mer än det förlorade. Poängmässigt hade man ändå närmare till negativt kval (tolv poäng) än till fjärdeplatsen.

Under silly season har Peking gjort en kanonvärvning i Stellan Carlsson. Han kunde göra guld av sand i Piteå. Vi får se vad han kan uträtta i Östergötland.

Kollar man däremot truppen är Peking ännu så länge på minus. Man har förbättrat defensiven med Jessica Wik. Men man har tappat elva mål och ganska mycket offensiv tyngd i Sara Kanutte Fornes.

Från sjätte till tolfte plats skiljde det bara sju poäng. Sexa kom vårens cupsegrare Piteå IF. Man hade det kämpigt med målskyttet genom säsongen. Vi får se vad nya tränaren Fredrik Bernhardsson kan göra åt anfallsspelet. Just tränarbytet kommer att vara i fokus nästa år – Piteå har ju varit lika förknippat med Stellan Carlsson som Kristianstad var kopplat till Elisabet Gunnarsdottir. Men i Skåne gick tränarbytet bra. Blir det samma utfall i Norrbotten?

Kollar man truppen har nykomlingen Malmö FF blivit lite av Piteå Södra IF genom att värva trion Moa Öhman, Ellen Löfqvist och Tuva Skoog. Det är tre tunga tapp för norrbottningarna.

Ett fjärde och femte tungt tapp är Ronja Aronsson och Samantha Leschak Murphy. På plussidan finns att superviktiga Faith Ikidi är kvar, vilket skapar defensiv stabilitet. Förutom att truppen ännu saknar målvakter ser det rätt okej ut.

För sjuan Djurgården höjer jag större frågetecken. Truppen består just nu bara av 14 spelare, och man har tappat en ledare i Matilda Plan och ett offensivt hot i Stinalisa Johansson. I nuläget ligger Djurgården ganska rejält på minus. Just nu ser det ut som ett bottenlag. Men om trion Beata Kollmats, Alexsandra Lobanova och Therese Sessy Åsland förlänger så bör man ändå kunna ställa ett hyfsat slagkraftigt lag på benen.

Växjö DFF har slutat på åttonde plats två år i rad. 2023 vann man sju matcher. I år blev det åtta segrar. Det finns chans att man kanske kan vinna nio matcher nästa år.

Ännu så länge tycker jag att man ligger lite minus under silly season. Men om kanadensiska Chloe Minas och japanska Miho Kamogawa är bra så gör man plötsligt ett rätt bra silly season. För Nellie Karlsson och Maja Bodin bör vara bra värvningar.

Linköping FC slutade på nionde plats efter en svag start. Laget hade bara fem poäng och fem gjorda mål efter åtta omgångar. Sedan fick man lite ordning på spelet innan man under sommaren sålde toppspelare som Emma Östlund, Cornelia Kapocs och Cathinka Tandberg. 

Hösten blev en katastrof, och vid förlust i sista omgången hade man tvingats kvala för att hålla sig kvar. Nu blev det seger mot Vittsjö, men det förhindrar inte att hösten var usel. Det blev bara nio poäng på de tolv omgångar som spelades efter sommaruppehållet.

Och ännu så länge ligger man minus i det här vinterfönstret. Jonna Andersson är en kanonvärvning. Men nickstarka Nellie Karlsson är ett tungt tapp. Och känslan är att Linköping mycket väl kan vara ett bottenlag 2025 – om man inte hittar några vassa nyförvärv.  

Tio blev slutplaceringen för Vittsjö GIK. Orsaken till att man hamnade så lågt var att laget inte gjorde mål. Kanske kan finländska talangen Ilona Walta vara en lösning på det problemet? Faktum är att jag tycker att Vittsjö ligger rätt bra i silly season. Man bör ha ett minst lika bra lag nästa år som man haft i år.

Utöver målgörandet drogs klubben även med ekonomiska problem. Den saken löstes genom att kommunen köpte Vittsjö Idrottspark för åtta miljoner kronor. Det köpet har dock överklagats, så vi får se om klubben snart har en tom kassakista igen.

Efter att ha tvingats till kval både 2022 och 2023 tog BP ett pyttelitet, men väldigt viktigt kliv upp i tabellen och slutade som tolva. Man slapp kvalet med en poängs marginal.

I nuläget känns man dock som en självklar nedflyttningskandidat. I skrivande stund har BP bara presenterat åtta spelare inför kommande säsong. Och man har tappat viktiga pjäser som målvakten Anna Koivunen och anfallaren Klara Andrup.

Det är förstås för tidigt att döma ut plantskolan ännu. Men det känns som att det återstår en hel del jobb innan man kan ställa en slagkraftig trupp på benen.

Tolva blev AIK, som sedan vann kvalet mot Umeå IK med uddamålet. Känslan var hela tiden att Gnaget hade en bättre trupp än de resultat man gjorde. Efter säsongen bytte man både tränare och sportchef.

Så här långt har man knappast imponerat under silly season. Tappen av Maja Johansson och Beata Olsson är kostsamma för offensiven. Men att man lyckades plocka lagkapten Matilda Plan från Djurgården är förstås en prestigevärvning.

AIK satsar så pass mycket pengar på sitt damlag att man minst borde vara ett mittenlag i damallsvenskan. Vi får se om nye tränaren Lukas Syberyjski är mannen att ordna så att det också blir så.

Slutligen då nykomlingarna. Till slut vann Malmö FF elitettan. Sedan dess har MFF anpassat sin trupp efter högsta divisionen. Man har sagt tack och hej till ett antal elitettanspelare, och plockat in damallsvensk kvalitet i form av Moa Öhman, Tuva Skoog, Ellen Löfqvist, Stinalisa Johansson och Sara Kanutte Fornes.

Tre av nyförvärven kommer från Piteå, vilket fick mig att skämtsamt kalla MFF för Piteå Södra IF. Men faktum är att en majoritet av Malmös spelare är skåningar – 13 av truppens 24 spelare, och att laget är hyfsat meriterat. Redan i höstens trupp hade man fem–sex spelare av god damallsvensk klass. Så Malmö bör minst bli ett mittenlag under den damallsvenska premiärsäsongen.

Noterbart också att man bara har en utländsk spelare, vilket skapar stort manöverutrymme i kommande fönster. Kollar man det svenska materialet har Malmö ett av seriens bättre. Tillsammans med Häcken skulle jag säga att Malmö är det lag som gjort bäst ifrån sig under silly season så här långt.

Slutligen då Alingsås. Högst oväntat meddelade man precis i seriespurten att man skulle byta tränare. In kom Peo Häggström som har gott anseende i regionen, men som är oprövad på den här nivån.

Häggström behöver nog vara lite av en trollkarl om han skall kunna hålla Alingsås kvar i högsta divisionen. För fram till julveckan hörde man inget alls om truppbygget. Och när man nu börjat meddela förlängningar och värvningar har man inte kommit med något som får mig att tro att man kan undvika jumboplatsen.

Men ännu är bara sju av truppens spelare presenterade. Så det är för tidigt att helt döma ut lagbygget.

Det var ett gäng tankar så här i mellandagarna. Vad tänker ni? Har jag missat något viktigt? Eller håller ni med om analyserna?

Jag önskar alla er som ibland kikar in här på bloggen en riktigt god jul. Många klubbar har kommit med små julklappar till sina supportrar här i juletid. Därför har mitt fokus de senaste dagarna legat på att hålla silly season-sidorna för damallsvenskan och elitettan så uppdaterade som det bara går.

Som vanligt är ni fantastiska på att hjälpa till med att hitta nya övergångar eller förlängningar. Stort tack för det. Och tack för att ni hjälper till att driva debatten här i bloggen under de perioder då jag inte hinner skriva speciellt frekvent.

När slutspelet i Champions League lottas i Nyon den 7 februari består den seedade potten av Lyon, Chelsea, Barcelona och Arsenal. Och i den oseedade potten finns Wolfsburg, Real Madrid, Manchester City och Bayern München.

Under onsdagen fick vi se tre svenskmål, dock inget av våra svenska representant Hammarby. Utan alla tre gjordes i grupp C. Dels var det Magdalena Eriksson som gjorde båda Bayerns mål i 3–2-förlusten mot Arsenal, dels stod Emma Kullberg för ett av Juventus mål i 3–0-segern mot Vålerenga.

Men trots att det inte blev någon svensk målskytt i Wien så vann Hammarby matchen mot St Pölten med 2–1. Istället var det norskorna Cathinka Tandberg och Julie Blakstad som säkrade att Sverige håller sig före Norge på rankingen och således har tre platser i Champions Leaguekvalet även 2026.

Assisten till målen kom för övrigt från de båda ytterbackarna Jonna Andersson och Smilla Holmberg. Jag såg den första halvleken och där var Bajen så överlägset att jag har lite svårt att förstå att det skulle kunna komma in minsta spänning i matchen.

Men utifrån klippet här nedan verkar det ha varit en mycket jämnare matchbild efter paus. På slutet hade till och med österrikarna en 100-procentig målchans till kvittering. Jag noterar att Hammarby vann avsluten med 19–7. Men kollar man bara avslut mot mål, vilket ju är de relevanta avsluten, så var det bara 5–3 där. Bajen får nog jobba lite på precisionen i vinter.

Noterbart också att Hammarby släppte in ett hörnmål för andra matchen i rad. Jag kan vara ute på hal is här, men känslan är att Bajen underpresterat på hörnor under hela året. Och då tänker jag inte i första hand på de defensiva.

Trots att man har haft en av världens bästa hörnläggare i laget, Jonna Andersson, kan jag inte minnas att man gjort speciellt många hörnmål. När jag sett Bajen har jag flera gånger förvånats av hur ofarliga lagets hörnor känts, vilket är konstigt med tanke på att landslaget gör massor av mål på Anderssons hörnor.

Totalt sett har ändå Bajen gjort en klart godkänt premiärsäsong i Champions League. Det var starkt att slå ut Benfica ur kvalet, och i gruppspelet vann man de två matcher där man inte ställdes mot världsklassmotstånd.

Nästa år blir det tuffare för Bajen att ta sig genom kvalet. Då skall man gå via den så kallade League Path, där man sannolikt kommer att vara oseedade från första omgången. League Path kommer i och för sig innehålla färre topplag nästa år än den gjorde i år. Men det kommer likväl att bli otroligt tufft. För det är bara fem platser att spela om, och bland motståndarna kommer man att ha både treorna från Tyskland och Frankrike samt både ligatvåorna och -treorna från England, Spanien, Italien och Portugal.

Men positivt nästa år är ju att de lag som åker ur kvalet mot Champions League kan få en andra chans i den nya Europacup som i veckan namngavs som just UEFA Women’s Europa Cup. Bara de lag som blir allra sist i de inledande miniturneringarna i UWCL-kvalet åker ut helt. Övriga kvallag till UWCL flyttas över till den nya Europacupen.

Alldeles nyss fick jag ett meddelande på WhatsApp om att Johanna Rytting Kaneryd får diamantbollen 2024. Det är så som nyheten kommuniceras nu när inte Svenska Fotbollförbundet har lyckats sälja in Fotbollsgalan till någon tv-kanal.

Även om offentliggörandet känns väldigt trist är det bara att gratulera juryn till ett klokt beslut. Och naturligtivis skall även Johanna Rytting Kaneryd ha ett stort grattis. Hon har varit landslagets klart bästa spelare det senaste året, och hon har även en given startplats i ett av Europas bästa lag. Så det är rimligt att hon även får svensk damfotbolls finaste pris.

I går höll för övrigt Fifa sin stora prisgala. Då fick Aitana Bonmati priset som världens bästa spelare för andra året i rad. Även det var förstås ett vettigt beslut. Mindre vettigt var att galan arrangerades i Qatar. Men Fifa har ju en speciell dragning till rika stater med tveksam demokratisk kompass.

Inlägget uppdaterat med exakta förutsättningar för att Sverige skall få behålla tre platser i UWCL

I kväll och i morgon avgörs gruppspelet i Champions League. Eller avgörs och avgörs. Det är ju redan klart vilka åtta lag som kommer att spela kvartsfinaler med start den 18 mars. Det som återstår att fastställa är tre gruppsegrare.

Inför slutomgången är det redan helt avgjort i grupp A, där vinner Lyon före Wolfsburg oavsett hur det går i lagens inbördes möte i kväll 21.00.

I grupp B är det enkla förutsättningar inför dagens gruppfinal klockan 18.45 i Madrid mellan Real och Chelsea. Om Real vinner dagens match vinner man även gruppen. Kryss eller bortaseger innebär att gruppsegern hamnar i London. Det är ju inbördes möte som räknas före målskillnad. Men eftersom Chelsea vann första matchen med uddamålet (3–2) så räcker det för Real med uddamålsseger för att kvittera det inbördes mötet. Och blir det oavgjort inbördes vinner spanjorskorna gruppen på bättre målskillnad.

I grupp C är det också enkelt. Där leder Bayern München med en poäng före Arsenal inför lagens möte i London i morgon 21.00. Således måste Arsenal vinna för att passera och ta hem gruppsegern.

Slutligen grupp D, där Manchester City leder gruppen med tre poängs marginal till Barcelona. City vann lagens första möte med 2–0, medan Barca har bättre total målskillnad. Det innebär att Barcelona måste vinna onsdagens hemmamöte (18.45) med två måls marginal för att ta hem gruppen.

Parallellt spelar ju även Hammarby borta mot St Pölten. För den pågående turneringen har den matchen ingen egentlig påverkan. Däremot står viktiga rankingpoäng på spel. Hammarby ligger i nuläget på plats 53 på den europeiska klubbrankingen med 10,799 poäng. En seger skulle göra att man får in två poäng till på kontot, två poäng som skulle lyfta laget cirka tio placeringar på rankinglistan – något som skulle kunna spela stor roll i nästa års Europaspel för Bajen.

Och med att upplägget för Europaspelet läggs om till nästa år är det lite oklart på vilken nivå man behöver ligga rankingmässigt för att vara seedad i de olika omgångarna. Det är knappast troligt att Bajen kommer att kunna vara seedat i Champions Leagues League Path ens med 12,8 poäng. Men skulle man hamna i den nya cupturneringen skulle en sådan rankingpoäng kunna räcka till en seedning i de tidiga omgångarna.

Klart är däremot att en seger för Bajen skulle säkra Sveriges sjundeplats på nationsrankingen för ytterligare ett år. Så det finns anledning för alla svenska toppklubbar att hålla tummarna för Hammarby under onsdagskvällen.

Förutsättningarna inför avgörandet är att sjuan Sverige just nu är 0,999 poäng före åttan Norge. De sju bäst rankade länderna har tre platser i Champions League säsongen 2026/2027. Land åtta har två platser i UWCL medan dess tredjelag går in i den nya klubbturnering som väl ännu inte har fått något namn? Om Vålerenga vinner mot Juventus under onsdagen får Norge en poäng till. Om då Hammarby samtidigt förlorar mot St Pölten kommer vi i läget att Sverige tappar en plats i Champions League till Norge med minst möjliga marginal, 0,001 rankingpoäng.

Men om Hammarby eller Juventus tar poäng under onsdagen har Sverige tre platser i UWCL även säsongen 2026/2027.

Det är sedan länge klart att vi har tre platser (Rosengård, Häcken och Hammarby) i den upplaga av UWCL som drar igång till sommaren.

Inlägget uppdaterat med slutspelsträd och matchflytt (Polen-matchen spelas i vackra Luzern).

När Caroline Seger började dra bollarna i Sveriges seedningspott, den tredje, så fanns det en given drömgrupp, och en lika given mardröm.

Drömmen var grupp A med Schweiz och Island medan mardrömmen var grupp D med Frankrike och England. Seger var snäll mot vårt västra grannland och placerade Norge i drömgruppen. För svensk del blev det grupp C tillsammans med Tyskland, Danmark och Polen.

Sverige spelar sina matcher i Geneve den 4 juli (Danmark), i Luzern den 8 juli (Polen) och i Zürich (Tyskland) den 12 juli. Tyskland får räknas som gruppfavorit, med Sverige som första utmanare. Även om vi på många sätt har skrämt bort Tysklandsspöket under de senaste åren så får man väl ändå räkna öppningsmatchen mot Danmark som svensk nyckelmatch.

Så här ser EM-grupperna ut, med lagen placerade på den positionen de lottades in i turneringen:

A: Schweiz, Norge, Island och Finland.
B: Spanien, Portugal, Belgien och Italien.
C: Tyskland, Polen, Danmark och Sverige.
D: Frankrike, England, Wales och Nederländerna.

Eftersom grupperna C och D går mot varandra i kvartsfinalerna så blir det riktigt tufft för Sverige att ta sig fram till medaljmatcher. Däremot ser det väldigt smidigt ut för Spanien, som bör kunna ta sig till semifinal utan problem.

Om turneringen följer seedningen, alltså att lagen från pott 1 vinner sina grupper och lagen från pott 2 kommer tvåa får vi följande slutspelsträd:

C1: Tyskland–D2: England
A1: Schweiz–B2: Italien

D1: Frankrike–C2: Danmark
B1: Spanien–A2: Island

Leicester skrällde hemma mot Chelsea. Därmed är Barcelona numera det enda laget i de fem europeiska toppligorna som har full poäng.

På ett sätt var ändå Chelsea det lag som höll längst i vinter. För Barca har ju förlorat en match i Champions League. Inför bortamötet med bottenlaget Leicester hade däremot Chelsea en helt perfekt säsong. 14 tävlingsmatcher hade inneburit 14 segrar.

Men idag var det alltså överraskande nog Leicester som bröt sviten. Bottenlaget hade bara gjort två mål på de nio första omgångarna i WSL. Mot Chelsea kom det tredje, och det gav alltså en poäng till det lag som har fjolårets båda succéspelare i Linköping, Yuka Momiko och Saorr Takarada, på mittfältet.

I Leicester finns även Örebrofostrade Emilia Pelgander. U23-landslagets innermittfältare får dock bara ytterst begränsad speltid i klubblaget. I höst har det blivit 46 minuter i ligan och 109 minuter i FA-cupen.

Då har Johanna Rytting Kaneryd sedan länge en betydligt större roll i sitt Chelsea. Dagens poängtapp gör antagningen att hon inte fullt ut kan fira att hon i dag utnämnts till årets forward. Därmed borde hon vara favorit till att även får Diamantbollen. Vinnaren presenteras på onsdag klockan 17.00.

Jag har alltid gillat Rytting Kaneryds spelstil. Men jag förväntade mig den här utvecklingen när hon lämnade Häcken för Chelsea för 2,5 år sedan. Jag trodde att hon skulle få svårt att få speltid, och att hon skulle få jobba sig in i laget. Men hon fick snabbt en ganska stor roll, och den här säsongen känns det som att hon är en av de spelare som tränare Sonia Bompastor skriver in i startelvan allra först.

Anmärkningsvärt för övrigt att Fridolina Rolfö är nominerad till Idrottsgalan i kategorien årets kvinnliga idrottare, men samtidigt inte får något pris vid det som tidigare var den stora Fotbollsgalan men numera kallas Fotbollsåret och är väldigt långt ifrån någon fest. Utöver Rytting Kaneryd har Jennifer Falk, Nathalie Björn, Filippa Angeldahl, Tess Olofsson och Rebecca Rolin presenterats som vinnare av varsin kategori på förbundets hemsida.

Tillbaka till engelska WSL. I och med att Chelsea tappade poäng idag så öppnas en möjlighet för Manchester City att under morgondagen krympa Londonlagets försprång till tre poäng under det månadslånga juluppehåll som väntar efter söndagens matcher.

Trots dagens resultat känns det upplagt för ytterligare ett ligaguld för Chelsea. Och det är som väntat City, Arsenal och Manchester United som ligger på platserna två till fyra.

Då är det mer ”oreda” i tyska Frauen-Bundesliga. Där kommer varken Wolfsburg eller Bayern München att toppa tabellen under det stundande vinteruppehållet. Det förutsatt att inte Bayern vinner med tolv måls marginal mot jumbon Turbine Potsdam under söndagen.

Men det troliga är att Eintracht Frankfurt kommer att ligga etta och att det totalt kommer att vara fyra lag inom en poäng i toppen av tabellen. Att Bayern och Wolfsburg är där uppe är ju högst väntat. Men det fjärde laget Bayer Leverkusen får nog räknas som höstens stora skrällag i europeisk toppfotboll.

Förra säsongen slutade Leverkusen på sjätte plats med 31 poäng. I och med dagens 2–0-seger mot Freiburg har laget redan spelat in 29 poäng den här hösten. Man slog Wolfsburg förra veckan och har nu sex raka segrar och fem raka nollor. Vinteruppehållet kommer på så sätt olämpligt för det formstarka skrällgänget.

Utifrån det här klippet från segermatchen mot Wolfsburg ser Leverkusen ut att ha ett rakt och snabbt anfallsspel, helt i min smak. Jag gillar lag som vet att målet är placerat på kortsidan, och som försöker att ta sig dit snabbt och med mycket folk.

När jag skummade igenom Leverkusens trupp var egentligen isländska Karolina Wiljalmsdottir det enda namn som riktigt fångade min uppmärksamhet. Hon var jättetalangen som inte riktigt lyckades slå sig in i Bayern München.

Leverkusens bästa målskytt är 25-åriga Kristin Kögel, som också har varit och provat lyckan i Bayern. Annars består den unga truppen av flera tyska ungdomslandslagsspelare. Känslan är väl att Leverkusens spelare kommer att ha blickarna på sig under våren.

Hammarby gjorde en rätt bra insats hemma mot Barcelona. Men rätt bra räcker inte för poäng, utan den katalanska giganten vann ändå tämligen komfortabelt med 3–0.

I paus nådde jag av uppgiften att Barca hade 0,49 i xG. Men den relevanta halvtidssiffran var ju att gästerna ledde med 2–0. Man gjorde det för att man tog det Bajen bjöd på. Första målet kom efter att Alice Carlsson halkat omkull när hon stötte framåt. Den lucka som uppstod anföll gästerna i, och Stina Lennartssons misslyckade brytning visade sig bli ett perfekt assist till Ewa Pajor.

Just Pajor var även på rätt ställe framför målet i 40:e minuten när Bajen inte lyckades få undan en hörna. Och plötsligt var det 0–2.

De första 45 minuterna spelades i stor utsträckning på Hammarbys planhalva. Efter paus lyfte Bajen spelet. Och man hade också flera fina chanser, ofta kom de från Anna Jösendal som stormade fram på vänsterkanten.

Det bästa läget fick Cathinka Tandberg, som plötsligt var helt fri med Cata Coll. Men medan Barca förvaltade halvchanser så var inte Tandberg speciellt vass när hon fick ett superläge. Sådana missar har man inte råd med mot världsstjärnor.

På slutet kunde istället världens bästa spelare, Aitana Bonmati, fastställa bortasegern till 3–0 när hennes avslut ändrade riktning på Eva Nyströms utsträckta fot.

Barca imponerade med sin effektivitet. Men allra mest skulle jag nog ändå säga att de imponerade efter matchen. En stor del av de 18746 åskådarna stannade för att tacka av Ellen Gibson. Det som värmde lite extra var att även alla Barcas världsstjärnor stannade och hyllade Bajens trotjänare.

Sveindis Jane Jonsdottir gjorde gjorde mer än bara ett äkta hattrick i kväll. Wolfsburgs isländska anfallsstjärna kom in från bänken i 66:e minuten. 26 minuter senare hade hon gjort fyra raka mål och sett till att hennes lag körde över Roma med 6–1 i den avgörande matchen om vilket lag som skulle följa Lyon till kvartsfinal från Champions Leagues grupp A.

Jonsdottirs tre sista mål kom inom sju minuter, så man kan väl säga att hon gjorde ett äkta hattrick på just sju minuter.

Men viktigast för Wolfsburg var förstås att vinna med mer än ett måls marginal och på så sätt säkra kvartsfinalplatsen. Och det gjorde man ju med råge.

Därmed är det nu klart att de åtta kvartsfinallagen till våren blir Lyon, Wolfsburg, Chelsea, Real Madrid, Bayern München, Arsenal, Manchester City och Barcelona. Det är alltså bara lag från fyra olika nationer som spelar vidare efter jul. England har med alla sina tre lag till kvartsfinal, medan Frankrike bara har ett.

Det är en ganska rejäl kontrast mot fjolåret, då sju länder var representerade i kvartsfinalerna, och där Frankrike var enda nation som fick med två ur gruppspelet. De båda franska slutspelslagen möttes för övrigt senare i semifinal.

Personligen laddar jag för en tur till Stockholm och Tele2 Arena i morgon. Det skall bli kul att se hur Barcelona hanterar svenska decemberförhållanden. Jag noterar för övrigt att taket till arenan skall vara stängt. Ni som har koll, vad innebär det för temperatur?