I kväll vann Bayern München det tyska toppmötet borta mot Wolfsburg med hela 4–0 (0–0). Därmed kan man nästan redan gratulera Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och de Bayernspelarna till försvarat ligaguld.
Med fem omgångar kvar att spela leder nämligen Bayern nu ligan med sju poängs marginal. På de 17 spelade omgångarna har man bara tappat sex poäng, via tre kryss. Inget talar för att storklubben från München tappar förstaplatsen.
I dag spelade Sembrant hela matchen bredvid Glodis Perla Viggosdottir i Bayerns mittförsvar. Magdalena Eriksson fick komma in i 83:e minuten. Publiksiffran var lysande. Drygt 24000 åskådare var på plats. Personligen såg jag de sista 20 minuterna på tv. Jag fick bland annat se Pernille Harder läckert frispela Lea Schüller till det 3–0-mål som kändes som avgörandet.
Under de senaste tio åren har just Wolfsburg och Bayern slutat topp två i Frauen-Bundesliga. Även om München vunnit flera titlar har Wolfsburg hela tiden känts som numret större. I fjol nådde ju exempelvis Die Wölfinnen finalen i Champions League, vilket kompenserade för det missade ligaguldet.
Men den här vintern känns det alltså som att vi en gång för alla fått se ett tyskt tronskifte. Bayern gick längre i Champions League, går mot ligaseger efter att ha vunnit båda de inbördes mötena – och har inte minst redan gjort klart med Wolfsburgs storstjärna Lena Oberdorf till nästa säsong.
På svensk mark säkrade FC Rosengård gruppsegern i svenska cupens grupp 2. Man gjorde det genom att vinna med 13–0 mot IFK Göteborg samtidigt som det blev mållöst mellan Linköping och Vittsjö.
Rosengårds segersiffror är intressanta på flera sätt. För ungefär en månad sedan vann Blåvitt en träningsmatch mot Rosengårds lokalkonkurrent Malmö FF med 2–0. Jag vet att man inte skall jämföra olika matcher, men det klart att man slås av tanken på att MFF fortsatt är väldigt långt ifrån toppen. Och att man troligen behöver byta ut hela sin trupp om man skall kunna vara en damallsvensk toppklubb till 2025.
Den tidigare Kvarnsvedenstjärnan Tabitha Chawinga sänkte ett tappert kämpande Häcken i första Champions Leaguekvartsfinalen. PSG var det bättre laget, och gästernas seger var både logisk och rättvis.
Men trots ett stort övertag i bollinnehav räknade jag faktiskt bara till fyra 100-procentiga målchanser för PSG. Så det var långt ifrån utklassning. Och man undrar ju lite vad den här matchen hade slutat om Häcken hade varit i säsong. Båda baklängesmålen kändes rätt billiga, och var av ett slag som jag inte tyckte att göteborgarna släppte in i gruppspelet.
Den första halvleken var i stora drag jämn. Jag räknade i och för sig till 3–1 i klara målchanser till PSG. Men alla tre kom på fasta situationer, och det var egentligen bara under drygt tio minuter i mitten av halvleken som det franska storlaget hade tryck på Häcken.
Ledningsmålet kom på en inläggsfrispark. Redan innan den slogs noterade jag att det bara var en Häckenspelare på den yta där Jade Le Guilly och Tabitha Chawinga befann sig. När Le Guilly löpte in i målområdet blev Chawinga helt fri. Och naturligtvis var det till henne som bollen kom. Jennifer Falk räddade nicken, men returen studsade PSG:s väg – och det var 0–1.
Jag tyckte att det kändes som ett lite för lätt mål. Ett baklängesmål som borde ha kunnat undvikas.
Häcken växte dock in i matchen, och gjorde en riktigt bra avslutning av halvleken. Utöver att Rosa Kajafi kvitterade på retur på egen straff så kom hemmaspelarna till flera riktigt fina skottlägen utanför PSG:s straffområde. Skotten ven dock huvudsakligen förbi PSG:s mål.
Känslan i paus var ändå positiv. Häcken var bra med i matchen.
Efter pausen var det nästan bara PSG. Inte så att man skapade speciellt många 100-procentiga målchanser. Utan mer för att man lyckades spela igenom Häckens press, och hela tiden hotade hemmalagets backllinje. Man satt liksom bara och väntade på att det skulle komma chanser.
Chawinga sprang igenom och gjorde ett mål, som dock var några decimeter offside. Häcken hade väldigt svårt att få till några anfall. Det började synas att laget inte är i säsong, och att tröttheten slog till tidigare än den skulle göra om några veckor.
Gästernas segermål kom precis efter att Häcken gjort tre byten. Det var en kontring på en kontring. Häcken fick första chansen att ställa om när Ruby Grant tacklade Sakina Karchaoui så att Josefine Rybrink fick bollen med en jätteyta framför sig.
Det var ett kanonläge, och Häcken tog också chansen. Man gick stenhårt med sex spelare i kontringen. Rybrink spelade ut till höger till Alice Bergström. Utan att ha dubbelkollat tror jag att inlägget var hennes första bolltouch i matchen. Den blev inget bra, utan bollen hamnade på allra sämsta stället – rakt i famnen på PSG-målvakten Katarzyna Kiedrzynek. Polskan var på väg framåt och kunde med ett enkelt utkast spela bort sex Häckenspelare.
Även om några hemmaspelare gjorde ett uppoffrande hemlöp var inte hemmalaget organiserat när Amalie Vangsgaard slog in bollen i Häckens straffområde. Där hamnade Grant snett, och Chawinga blev helt fri. Ytterligare ett olyckligt baklängesmål.
Delvis i och för sig ett mål som är svårt att gardera sig mot. Vill man vinna den här typen av matcher måste man gå med mycket folk i kontringen. Men man måste ha bättre kvalitet på inläggen, annars blir man skoningslöst straffad av en så bra motståndare som PSG.
Det blir förstås otroligt svårt för Häcken att vända det här på bortaplan. Inte minst eftersom Anna Anvegård är avstängd. Men oavsett har Häcken ju gjort det väldigt bra i Champions League. Och på många sätt gjorde man en riktigt bra insats även i dag.
Strax skall jag flytta fokus till Brann–Barcelona, där Fridolina Rolfö startar på Barcas bänk.
Men först bara några ord om OS-lottningen. I dag blev de tre grupperna klara. De ser ut så här:
A: Frankrike, Kanada, Colombia och Nya Zeeland.
B: USA, Tyskland, Australien och Zambia eller Marocko
C: Spanien, Japan, Brasilien och Nigeria eller Sydafrika
Grupp A är ju drömlottningen, medan grupp C får ses som den tuffaste. Det blir väldigt intressant att se matchen Spanien–Japan. Man minns ju hur japanskorna krossade Spanien med 4–0 i VM. Nu skulle väl omvända siffror kunna vara ett utgångstips.
Häromdagen väckte USA:s blivande förbundskapten Emma Hayeskänslor genom att säga att förhållanden mellan spelare kan skapa svårigheter för en tränare. Chelseamanagern uttryckte sig så här:
”Det är opassande att spelare och tränare är ihop. Det är opassande att spelare är ihop med varandra. … En spelare får spela, den andra petas. En av dem har ett utgående kontrakt medan den andra inte har det. Man måste förstå att vi jobbar med människor. Så det här är absolut något som vi diskuterar internt.”
Det kallas ofta för katastrof, skandal eller oprofessionellt när en tränare har en relation med en spelare. Personligen brukar jag undvika den typen av ord i sammanhanget, för jag förstår att det kan hända, och ser det faktiskt som naturligt. Både tränare och spelare är människor. Och det är ju väldigt vanligt att människor blir kära på jobbet.
Men det innebär inte att det är oproblematiskt. Det kan vara ett ohållbart problem för företaget/klubben om chefen har en närmare koppling till en av de anställda. Mycket hänger på hur det sköts, och på hur omgivningen ser på det aktuella fallet. Överhuvud taget tycker jag att det är svårt att vara kategorisk när det gäller den här typen av relationer.
Även om Emma Hayes i efterhand har fått backa om sitt ordval har hon förstås rätt i att det även kan vara ett problem för ett lag att två anställda är ihop. Och just inom damfotbollen är relationer mellan anställda något väldigt vanligt. Att det medföljer en problematik är däremot ett ämne som få vill eller vågar prata om.
Så länge båda i paret har ganska säkra platser i startelvan är det oftast lugnt. Men det blir riktigt jobbigt om exempelvis lagets stjärna är tillsammans med en spelare som egentligen inte platsar. Skall man då trots allt låta partnern gå före någon annan för att stjärnan skall må bra och få bästa möjliga förutsättningar att prestera?
Eller som Hayes också är inne på, skall man ge en stjärnas partner förlängt kontrakt eller höjd lön för stjärnans skull? Det är inte lätta frågor. Och det är frågor som i princip inte existerar inom herrfotbollen. På herrsidan har vi sett exempel på pappor som tränat sina söner, vilket förstås också är en utmaning. Men där finns knappt några kända exempel på relationer mellan spelare eller mellan tränare och spelare.
På damsidan är det däremot långt ifrån ovanligt att klubbar värvar två spelare som även är sambos. Personligen tycker jag att den typen av värvning är betydligt mycket mer problematiskt än att två befintliga spelare i laget blir ihop.
Visst, om du får in två toppspelare som har ett stabilt förhållande, och som motsvarar kravbilden på positioner där du har behov av förstärkning – då kan det bli bra att värva i par.
Men i grunden är det ett problem för klubbledare med spelare som ”kommer i paket”. Och jag har full förståelse för att många klubbar har som policy att inte värva par. Dels lär det ju vara väldigt ovanligt att båda spelarna i paret är lika önskade, och att båda motsvarar den kravbild man har för olika positioner. Dels finns det ju alltid en risk att förhållanden spricker.
Spruckna förhållanden blir ju lätt jobbiga för de inblandade. Men det är ändå stor skillnad på att ha en enskild spelare som går igenom en separation och på att ha ett uppbrott mitt i omklädningsrummet, mellan två spelare i truppen. Det senare kan vara något som sänker energinivån i hela laget, och som blir avgörande i en nedflyttnings- eller guldstrid.
Det var mina tankar om relationer inom lag. Resten av inlägget kommer att handla om resultat. Nämnda Emma Hayes och hennes Chelsea tog tre blytunga poäng under fredagskvällen när man vann med 3–1 mot Arsenal. Det innebär att Jonas Eidevall:s lag i princip är borta från det engelska guldracet. Med sex omgångar kvar att spela har Arsenal sex poäng upp till Chelsea. Och i morgon kan även Manchester City vara sex poäng före.
Allt talar för att kampen om ligaguldet står mellan just Chelsea och City. Och jämför man de båda lagens återstående schema är det fördel Chelsea. Av lagen på topp fem skall båda toppkandidaterna spela mot fyran Manchester United och femman Liverpool. City har dessutom kvar en hemmamatch mot trean Arsenal.
Som synes på klippet ovan med höjdpunkter kom alla Chelseas mål under de första 32 minuterna, och tyska Sjoeke Nüsken gjorde två väldigt udda. Båda gångerna blev hon träffad av bollen. Vid 2–0 styrde hon in den medvetet. Vid 3–0 försökte Nüsken undvika ett skott från Johanna Rytting Kaneryd, men kom i vägen och lyckades omedvetet göra så att en boll som var på väg att gå utanför istället gick i mål.
Just Rytting Kaneryd var den svensk som fick spela hela matchen. Stina Blackstenius startade för Arsenal, men blev utbytt i halvtid. Zecira Musovic satt på bänken under hela matchen, det har hon nu gjort i tolv av Chelseas 16 ligamatcher.
För Amanda Ilestedt är det färdigspelat för den här säsongen. Hon släppte ju tidigare i veckan den glada nyheten om att hon är gravid.
Under lördagen har det spelats fyra matcher i svenska cupen. Det blev tre väntade bortasegrar för Hammarby, Häcken och Piteå. Däremot misslyckades Djurgården med att följa upp förra helgens skrällpoäng mot Bajen med en bortaseger. Kif Örebro vann med 2–1 på Behrn Arena. Ni som har sett matcherna får som vanligt gärna komma med lite tankar och synpunkter.
I veckan har jag kollat in delar av F17/07-landslagets båda EM-kvalmatcher mot Wales och Schweiz. Det här landslaget skall ju spela EM-slutspel på hemmaplan i maj. De deltar i kvalet ändå, för rankingens skull. Hittills har det blivit 1–1 mot Wales och 1–0-förlust mot Schweiz. Om Sverige skall få vara kvar på A-nivån måste man vinna i morgon mot Norge.
Totalt har jag kanske sett kring 60 minuter per match. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag blivit superimponerad. Visst, man har en hyfsad speluppbyggnad på egen planhalva, och från det jag såg av matchen mot Wales så borde Sverige ha vunnit.
Men på offensiv planhalva är det inte lika imponerande. Där saknas den passningskvalitet som krävs för att skapa chanser, det är många passningar för passandets skull och jag tycker att det känns väldigt uddlöst. Det gjorde det redan mot Wales, och det var ännu värre mot Schweiz.
För några år sedan såg jag Rosa Kafaji spela i ”sitt” F17-landslag. Då gnälldes det på läktarna över att hon passade för sällan, att hon var alldeles för självisk. Jag satt och skakade på huvudet åt kommentarerna, för jag ansåg att hon var den överlägset största talangen på planen. I det här landslaget passar de offensiva spelarna alldeles för mycket. Förbundskapten Lovisa Delby:s lag riktigt skriker efter en Kafaji.
Förhoppningsvis blir anfallsspelet väldigt mycket bättre i hemma-EM, men det förutsätter nog att affischnamnen Felicia Schröder och Nova Rolfsson släpps av Häcken respektive Malmö FF. Och det känns ju inte speciellt säkert. Eller?
De spelare som ändå imponerat mest på mig i de här två matcherna är Djursholms offensiva mittback Fabienne Bartholdson, Umeås mittfältare Isabelle Goldmann och i viss mån även Carmen Cernjul från Hammarby.
Bartholdson är bollskicklig och modig. Hon kan göra sin spelare, och framför allt utmärker hon sig genom att vara väldigt duktig på att driva fram bollen. Goldmann är lagets kreatör och ligger bakom det mesta i anfallsväg. Och Cernjul var Sverigeetta på 1500 meter i den här åldersgruppen förra året, och den löpstyrkan är förstås en bra tillgång för en kantspelare.
Lagkapten Lindsey Horan blev stor matchvinnare när USA vann Concacaf Gold Cup via 1–0-seger i finalen mot Brasilien. Det var en intensiv, men väldigt chansfattig final.
Amerikanskorna hade egentligen bara en enda riktigt bra målchans – och det räckte för att ta hem titeln. Brasilien hade ett bättre spel, men föll ändå mot ett disciplinerat och hårt arbetande USA.
Den första halvleken var jämn, med ett litet plus för Brasilien. De inledde piggt och aggressivt och hade skicklighet nog att spela sig förbi USA:s förstapress. Även om amerikanskorna fick bättre utdelning på pressen efter ett tag så var det plus för Brasilien med 52–48 i innehav och 6–3 i avslut i halvleken.
Fast det var väldigt få av de där nio avsluten som var farliga. Brasilien hade egentligen bara ett – och det var en frispark från Duda Sampaio som orsakade så mycket nätrassel att vikarierande förbundskapten Arthur Elias först sträckte armarna i luften. Han fick dock snart ta ner dem eftersom skottet tog i målets utsida.
USA jobbade sig till bättre och bättre defensiv kontroll ju längre halvleken led. Men man hade inte kapaciteten att spela sig till några farliga lägen. En halvfarlig nick från Lindsey Horan på hörna var länge lagets enda målchans i halvleken.
Men på några sekunders övertid kom det lite oväntade ledningsmålet, som även skulle visa sig bli ett segermål. Högerbacken Emily Fox slog ett högt och långt inlägg utifrån långlinjen. Det är egentligen en typ av inlägg som det är lätt att försvara sig mot.
Men Brasiliens högerforward Gabi Portilho hade hamnat i ytterbacksposition i backlinjen, och hon visade att hon inte var hemtam i eget straffområde. Hon täckte först den yta där bollen hamnade. Men hon backade undan, och öppnade en lucka för Lindsey Horan att löpa in i. USA:s lagkapten är ju väldigt stark i luftrummet, och när hon fick chansen att nicka ostört kunde hon fixa det viktiga ledningsmålet.
Den andra halvleken handlade om amerikanskt försvarsspel. Brasilien hade bollen, och man försökte och försökte utan att komma till lägen. Men USA försvarade bra, och det var fortsatt väldigt chansfattigt.
Det närmaste en kvittering vi fick se var en frisparksvariant där Geyse styrde ett inlägg från Debinha. Den sistnämnda fick även ett kanonläge på frispark på övertid. Men då drog hon bollen ganska långt över.
Amerikanskorna bytte in flera snabba anfallare för att möjligen kunna kontra in ett andra mål. Men USA:s lag hade inte den kvaliteten att man lyckades skapa något. Man gjorde i och för sig ett andra mål. Men det var dels klar offside på Lynn Williams, och det berodde mer på ett gravt missförstånd i Brasiliens lag än på bra amerikanskt spel.
Till slut vann Brasilien avsluten med 12–7 och bollinnehavet med 55–45. Men USA vann alltså matchen med 1–0 och man tog därmed hem den första upplagan av Concacaf Gold Cup för damer.
USA spelade så här (4–2–3–1): Alyssa Naeher – Emily Fox, Naomi Girma, Tierna Davidson, Crystal Dunn (Casey Krueger, 86)– Samantha Coffey (Margaret Purce, 71), Corbin Albert – Trinity Rodman (Jaedyn Shaw, 71), Lindsey Horan, Rose Lavelle (Lynn Williams, 46) – Alex Morgan (Sophia Smith, 59).
Under söndagen spelades de tre sista matcherna i svenska cupens första gruppspelsomgång. Damallsvenska Piteå och Kristianstad vann lätt mot elitettanklubbarna Uppsala och Lidköping. Och så fick vi ett 4–4-kryss mellan Linköping och Rosengård.
Jag såg knappt 30 minuter av det målrika prestigemötet. Jag kan inte säga att jag kan dra så speciellt många slutsatser av det jag såg. Eller en sak känns rätt klar, att Rosengårds japanska lån Momoko Tanikawa kommer att bli en attraktion i damallsvenskan i år.
Ni som har bättre spaningar från söndagens matcher än jag uppmanas självklart att dela med er i kommentarsfältet.
Söndagens stora samtalsämne i damfotbolls-Sverige var dock inte någon av dagens matcher. Utan det var förstås efterspelet till Vittsjös 5–0-seger mot IFK Göteborg, där alltså Linda Sällström sprang fram och konfronterade Blåvittsupportrar för vad de ropade om och till Sällström och hennes lagkamrater. Och hur sedan Sällström, Hanna Ekengren och i dag även Vittsjö GIK på sina Instagramkonton har fördömt den ton som Blåvittfansen använde under cupmatchen.
Flera medier har tagit upp händelsen. Till Göteborgs-Posten säger IFK Göteborgs klubbdirektör Håkan Mild att han stod nära klacken i drygt 85 minuter:
”När jag stod där hörde jag inget sådant om jag ska vara helt ärlig. Sedan vet jag att det hände något när jag gick därifrån och exakt vad som hände får vi kolla upp. Men det är helt oacceptabelt att det skriks på det sättet eller att man använder olika typer av okvädningsord.”
Jag har sett att folk som varit på plats är förvånade över hur klubbdirektör Mild kunde undvika att höra vad som ropades. Att han stack huvudet i sanden. Men jag är rädd att det ligger till på ett annat sätt, att han är så luttrad att han inte längre hör hat och okvädningsord.
För inom herrfotbollen är det här eländet en alldeles för självklar del av vardagen. I den herrallsvenska guldmatchen mellan Malmö FF och Elfsborg i höstas försökte Boråssupportrar bränna ner det skyddsnät som hängde framför bortasektionen.
Då skickade arrangören fram Elfsborgs lagkapten Johan Larsson för att försöka få lugn på ”supportrarna”. Larsson hade ingen som helst framgång. Tvärtom ropade hans egna fans: ”Johan Larsson är en f***a” efter honom. Detta alltså mitt i en guldmatch där Larsson och Elfsborg i det läget var svenska mästare.
Några dagar efter den där matchen frågade jag Larsson hur han såg på det där samtalet med supportrarna:
– Tråkigt om de känner att jag gjort något fel. Men jag gjorde allt för att vi skulle få spela match. De kallade dig bland annat vid könsord.
– Det är en del av det på en fotbollsplan, tyvärr. Men skall de inte vara dina supportrar?
– Det var upprört. Men det är vad det är.
Nog för att jag hade förstått att det var hårda ord mellan spelare och supportrar. Men personligen hade jag nog trott att alla Elfsborgsfans lyssnade på sin lagkapten, en spelare som dessutom ses som en klubbikon. Men så är det alltså inte.
De här ”supportrarna” tycks se sig som viktigare än såväl spelare, ledare som klubben de stöttar. Och som ni förstår har spelarna inom herreliten för länge sedan accepterat att kallas för alla möjliga okvädningsord. Det är liksom naturligt för dem. Och i den kontexten måste man nog se Håkan Milds svårighet att höra några olämpliga rop på Valhalla.
Men det gäller att väcka makthavare som Mild med fler innan även damfotbollen präglas av hat. För nu när de här så kallade supportrarna börjar stödja sina favoritklubbars damlag får vi en närmast total kulturkrock. Och den kärlek som florerat på damfotbollens läktare är hotad.
Så det gäller att spelare, ledare och andra supportrar fortsätter att göra som Linda Sällström och Hanna Ekengren – stå upp mot hatet.
Jag noterar för övrigt att GP:s Robert Laulskrev på Threads att Sällström gjorde något som…
”I princip ingen manlig herrspelare vågat göra på hundra år – nämligen att reagera på skiten som skriks från läktaren.
Svensk fotboll är i akut behov av en uppdaterad supporterkultur som är i harmoni med samtiden, både vad gäller de organiserade kriminella delarna som måste bort – men också när det gäller hatet, hoten, sexismen och förnedringen som fansen öser ut sig mot spelare, ledare, domare, förtroendevalda, journalister och andra.”
Det borde vara lätt att hålla med Laul om det han skriver. Men han jobbar i motvind. Alldeles för många inom herrfotbollen anser att hat, våld och lagbrott är både rimliga och nödvändiga delar av supporterkulturen.
Samtidigt är det kanske exakt rätt läge nu att skärpa tonen mot de som inte kan uppträda på ett vettigt sätt. För just nu lanserar Uefa en satsning på att förbättra uppträdandet på planen.
Den här nya Uefasatsningen handlar om att domare skall dela ut betydligt många fler gula kort för olämpligt uppträdande. På länken ovan kan man bland annat läsa att:
”Uefas instruktioner betyder att uppträdande som tidigare år kan ha passerat utan gula kort inte längre accepteras. Exempel på detta är när någon visar bristande respekt genom att göra gester, springa mot eller omringa någon av domarna, använda olämpligt språk eller sparka/kasta bollen för att visa missnöje. I dessa och liknande fall är domarna instruerade att utdela gult kort. Om uppträdandet går över i att bli aggressivt eller hotande kan rött kort bli följden. Uefas instruktioner gäller både spelare och ledare.”
Och visst vore det rimligt att då samtidigt skärpa tonen mot olämpligt uppträdande vid sidan av planen?
Scrollade just igenom mitt Instagramflöde. Då fastnade jag för ett inlägg från Vittsjös Linda Sällström, där hon beskriver hur hon och hennes lagkompisar fick genomlida verbala trakasserier och kvinnohat i 90+ minuter när man vann med 5–0 mot IFK Göteborg.
Det är förstås otroligt tråkig läsning. Någon som var på plats får gärna berätta vad som hände, och framför allt vad som ropades. Klart är att herrfotbollen har en svans som vi helst slipper inom damfotbollen.
På den andra bilden ser man hur Sällström står framför några Blåvittsupportrar med utslagna armar. I sin text beskriver hon att hon konfronterade de personer hon tycker passerade alla gränser – och hur hon då fick utstå ännu mer skit. Utan att veta några detaljer kan vi nog utgå ifrån att dagens guldstjärna skall gå till Linda Sällström för imponerande civilkurage.
Tillagt i efterhand:
När Aftonbladet senare under lördagskvällen tog upp händelserna på Valhalla såg jag att även Hanna Ekengren skrev om det på sitt Instagram:
Under lördagen drog gruppspelet i svenska cupen igång med fem matcher. Det slutade med två favoritsegrar för Häcken och Vittsjö mot Växjö respektive IFK Göteborg, en relativt väntad seger för AiK mot Kif Örebro – och två skrällar.
Den största var väl ändå att Djurgården fick poäng via 0–0 mot svenska mästarlaget Hammarby. Men jag blev också överraskad av att Umeå kunde vinna med 2–1 hemma mot Brommapojkarna.
Jag har inte sett någon av matcherna, och välkomnar rapporter från er som har sett dem.
I övrigt i dag noteras att Norrköping fått stryk av Vålerenga med 6–1. Det är andra gången den här vintern som norskorna vinner med klara siffror mot en damallsvensk klubb från Östergötland.
Gårdagens nyhet var att Elin Rubensson fått Häckens tillåtelse att besöka en utländsk klubb. Det brukar ju innebära att en övergång presenteras inom någon dag. Det har hänt att allt faller under sådana där klubbbesök, men det är väldigt sällan. Så vi får nog räkna med att Rubensson är förlorad för damallsvenskan.
Det blir intressant att se vad Häcken kan få för henne. I går presenterades Barbra Banda som nyförvärv av Orlando Pride. Klubben beskrev det som en av de största investeringarna i NWSL:s historia. Enligt engelska tidningen The Guardian är övergångssumman 740 000 dollar, vilket innebär 7,6 miljoner kronor. Det innebär också att det är tidernas näst högsta övergångssumma inom damfotbollen.
Welcome to Orlando, Barbra Banda 😈
We have signed Zambian international Barbra Banda to a blockbuster deal through the 2027 season, marking one of the largest all-in investments on a player in @NWSL history.
Den högsta övergångssumman hittills noterades nyligen när Bandas landslagskompis Rachael Kundananji gick för 8,1 miljoner från Madrid CFF till amerikanska Bay FC. Så klubbarna i NWSL håller på att driva upp damfotbollens transfersummor. Gissningsvis får vi den första åttasiffriga övergångssumman under det här året.
Även om Rubensson är 30 år bör ju Häcken kunna få en rätt bra summa för Rubensson. Som ni säkert vet ligger Häckens damallsvenska lag i en egen förening. Det gör att det är lättare att se hur mycket man satsar på damerna än vad det exempelvis är hos Stockholmsklubbarna. I veckan blev BK Häckens FF:s årsredovisning för 2023 officiell.
GP gjorde en bra genomlysning av ekonomin. Där noterades att damlagets totala intäkter blev 34,7 miljoner kronor, vilket var 4,8 miljoner mer än 2022. Dock noteras att man bara sålde spelare för 600 000 kronor, medan man köpte för 3,4 miljoner.
Personalkostnaderna var hela 19,8 miljoner kronor. Och totalt gjorde Häcken en vinst på 400 000 kronor. Det är ju tyvärr inte speciellt imponerande under ett år där man gjort succé i Champions League.
Även om det är nya tider är det alltså inte tider där damfotbollsklubbar gör några större pengar ens under kanonsäsonger. Vi får se när de tiderna kommer.
Innan jag sätter punkt tänkte jag gå igenom hur Sverige tar sig till EM. Nu har jag läst igenom reglerna lite mer noggrant än tidigare.
Först så vore det dåligt för Sveriges placering på världsrankingen om landslaget åker på en massa förluster i kvalet. För att få bästa förutsättningar inför framtida lottningar i VM och EM-slutspel hade det varit önskvärt med så många segrar som möjligt i kvalet – och med säkrad EM-plats redan i juli. Då hade man ju kunnat spela de här roliga publikmatcherna som träningsmatcher i höst. Det hade även underlättat arbetet med att lotsa in nya spelare i laget.
I grund och botten är jag väl också rätt säker på att Sverige tar sig till EM på ett sätt eller ett annat. Men skulle det bli playoff är det inte säkert att det bara blir lätta matcher. Så här funkar det. Som ni säkert vet så skall 16 lag göra upp i EM-slutspelet i Schweiz nästa år. Värdnationen är förstås redan kvalificerad. Ytterligare åtta platser går till de lag som kommer etta och tvåa i kvalets A-division.
De sista sju platserna fördelas via ett playoff som avgörs i två omgångar. I den första omgången kommer de åtta lagen som slutat trea och fyra i A-divisionens grupper att möta lag från C-divisionen. Det är som Rainer säger ”lätta matcher”. De högsta rankade lagen i C-divisionen är Slovenien, Grekland och Belarus. Det är lag som Sverige slår i sömnen. Det vore över huvud taget en jätteskräll om inte alla åtta lag från A-divisionen gick vidare från den omgången.
Men i playoffets andra runda lär det finnas nitlotter i tombolan. Där är de sju bästa lagen från A-divisionen seedade, alltså lag 9–15. Bland de oseedade finns den sämsta gruppfyran i A-divisionen och de bästa lagen från B-divisionen. Där skulle man alltså kunna lottas mot lag som Portugal eller Irland, vilket skulle kunna vara rätt otäcka matcher.
Natten mot torsdag satte jag klockan på 04.15 för att kolla in Kanada mot USA i semifinal av Concacaf Gold Cup. Det var en match jag hade sett fram emot. Men oj vad besviken jag blev.
Arrangören gav nämligen inte spelarna någon rimlig chans att spela fotboll. Planen var en enda stor vattenpöl, och spelet blev närmast parodiskt.
Jag satt bara och väntade på att matchen skulle brytas. Men så blev det inte. Efter ungefär en kvart tappade jag intresset för eländet – det kändes mer meningsfullt med sömn än att kolla på tjongboll med plask.
Under tiden jag scrollade igenom sociala medier för att se hur folk såg på den deprimerande fotbollsparodin som utspelade sig i San Diego så gjorde Vanessa Giles en jättetavla. Hon försökte slå en bakåtpass till egen målvakt, något som är vansinnigt när man spelar i ett träsk. Bollen stannade förstås, och Jaedyn Shaw kunde göra 1–0 för USA.
Den 19-åriga målskytten är för övrigt ett superintressant framtidsnamn. Vi lär få hör väldigt mycket mer av Jaedyn Shaw i framtiden. Hon spelar till vardags forward tillsammans med Sofia Jakobsson och Alex Morgan i San Diego Wave. Shaw gjorde sin fjärde start i USA:s A-landslag – och hon har blivit målskytt i alla fyra matcherna. Det har ingen annan spelare tidigare lyckats med.
4 – Jaedyn Shaw is the first player in @USWNT history to score in each of her first four starts. Splash. pic.twitter.com/cQkS0NW1PJ
Kul med nya rekord. I och med Shaws mål blev det väldigt svårt för domaren att ta det enda rätta beslutet – att bryta matchen. Där och då valde jag alltså sömn framför fotbollsparodi. Men de som satt kvar och tittade fick se Jordyn Huitema nicka in ett kvitteringsmål i matchens slutskede. Därmed blev det tjongboll med plask i 120 minuter.
Spel under sådana förutsättningar är farligt, för det utgör ett rejält hållfasthetsprov på ljumskar och lårmuskler. Som tur är har jag inte hört något om några skador. Men det var förstås inte bra för de som spelade alla de 120 minuterna.
Förlängningen blev för övrigt riktigt dramatisk. Sophia Smith återgav USA återigen i förlängningens nionde minut. Hon blev helt fri efter att Rose Lavelle nickskarvat en hög tjongboll.
Den stora dramatiken utbröt i tilläggstidens slutsekunder. Nickstarka Vanessa Gilles var uppflyttad som forward, och hon kom precis före den amerikanska målvakten Alyssa Naeher på ett långt inlägg. Nicken gick utanför, och domaren gjorde som domare ofta gör i sådana här lägen – hon blåste frispark till målvakten för kolissionen med Gilles.
Som tur var används VAR i Concacaf Gold Cup. Efter en lång väntan ropades domaren ut till tv-skärmen, där hon kunde se att det var Gilles som blev överfallen, och inte tvärtom. Nästan sex minuter efter att straffsituationen kunde Adriana Leon kvittera från straffpunkten.
Det blev straffläggning. Där tog Naeher gruvlig revansch på den misstajmade utrusningen. Den amerikanska målvakten räddade tre kanadensiska straffar – och satte dessutom en själv. Snacka om att vara straffhjälte. Lika lyckad var ju som tur var inte Naeher senast USA var inblandat i en stor straffläggning. Vi minns väl alla Lina Hurtig:s segermål i VM:s åttondelsfinal?
I VM slog ju för övrigt Sverige väldigt bra straffar. Det kan man inte säga att Kanada gjorde i natt. Jag tyckte att det var tydligt var Naeher ville att bollarna skulle komma. Tre av Kanadas fyra straffar slogs just där, och den amerikanska målvakten behövde knappt anstränga sig för att ta de bollarna.
I och med den udda segern spelar USA final mot Brasilien 01.15 natten mot måndag. Brasilien vann sin semifinal med klara 3–0 mot Mexiko.
I slutet av det internationella fönster som numera är stängt säkrade Japan, Australien och Tyskland varsin plats i sommarens OS-turnering. Och Spanien vann den första Nations Leagueturneringen.
Så till en lite kul grej. I kvartsfinalen mellan Sverige och Australien vid VM 2011 gjorde The Matildas högerback Ellyse Perry ett drömmål. Det räckte dock inte, utan Sverige vann och gick vidare till semifinal. Strax efter VM valde Perry bort fotbollen och satsade på cricket, där hon numera är uppe på tolfte plats bland världens bästa slagmän genom tiderna. Häromdagen drog hon till med den här fullträffen:
Perry är ju sällsynt som en idrottare som nått världsnivå i fler än en sport. En annan dubbeljobbare är Kristianstads jättetalang Filippa Andersson Widén. Redan som 14-åring tränar hon med KDFF:s A-trupp.
Och när jag googlade hennes namn hittade jag en artikel om att hon vann USM i beachvolley i somras – trots att hon hade ena handen i gips. Det låter som att Andersson Widén är något utöver det vanliga. Kanske att vi får se henne på den stora inhemska fotbollsscenen redan till helgen. För då drar ju den inhemska tävlingssäsongen igång med svenska cupens gruppspel.
I mardrömmen ställdes Sverige mot Spanien, England och Irland i EM-kvalet. När vi öppnade ögonen visade det sig att mardrömmen nästan blev verklighet. Det stod Frankrike, England och Irland på lotterna. En riktigt dålig lottning.
Lotterna drogs av Nadine Kessler och Gaelle Thalmann. Det var rent ut sagt en skitdålig lottning. Både för svensk del – och ur ett tv-perspektiv. Man fick inte någon löpande överblick över grupperna, utan var själv tvungen att hålla ordning på vilka lag som hade hamnat i vilken grupp. Man visade bara hur grupperna såg ut när lottningen var klar.
På högsta nivån blev grupperna så här:
A1: Nederländerna, Italien, Norge och Finland. A2: Spanien, Danmark, Belgien och Tjeckien. A3: Frankrike, England, Sverige och Irland. A4: Tyskland, Österrike, Island och Polen.
Det var alltså en riktigt usel lottning för svensk del. England var lottningens stora nitlott, och dem fick vi alltså. Irland hade vi svårt mot i VM-kvalet, så dem ville vi inte ha. Men just England och Irland väntar i det kval som drar igång om mindre än en månad. Till det får vi världstrean Frankrike, som förstås är en jättesvår motståndare. Dock har vi gjort bra resultat mot dem på senare år.
Men efter höstens resultat är Sverige inte favorit att ta en direktplats till EM-slutspelet – trots att vårt landslag är rankat som femma i världen. Det favoritskapet vilar på världstrean Frankrike och fyran England.
På många sätt är det för övrigt förlusten mot Schweiz den 1 december som ställer till det för svensk del. Den matchen gjorde att Sverige föll till tredje lottningspotten, och därmed kunde få både England och Frankrike i kvalet.
Klockan 13.00 under tisdagen lottas kvalet till EM-slutspelet i Schweiz 2025. Och det kan bli en riktig supergrupp med alla tre medaljörerna från fjolårets VM-slutspel. Spanien, England och Sverige kan alltså lottas in i samma grupp.
Fram tills ganska nyligen hade jag missat att Uefa från grunden har gjort om upplägget för EM-kvalet. Numera är det helt format efter resultaten i Nations League. Det tycker jag faktiskt är väldigt tveksamt på rätt många sätt.
En bra sak är att man delar in lagen efter kvalitet, så att det blir fler jämna och spännande matcher. Sämre är alltså att seedningsgrupperna helt bygger på resultat från Nations League.
Precis som i Nations League har EM-kvalet en A-liga med 16 lag, som delas in i fyra grupper. I A-ligan spelar lagen om åtta direktplatser i slutspelet i Schweiz. Ettorna och tvåorna från de olika grupperna kvalar alltså in. Övriga lag i A-ligan får en andra chans i ett playoffupplägg i två omgångar. Kollar man hur de europeiska lagen placerar sig på världsrankingen ser de 16 högst rankade lagen ut så här:
1) Spanien 3) Frankrike 4) England 5) Sverige ——— 6) Tyskland 7) Nederländerna 13) Danmark 14) Italien ——— 15) Island 16) Norge 17) Österrike 18) Belgien ———- 21) Portugal 22) Schweiz 24) Irland 25) Skottland
Jag har delat in lagen här ovan fyra och fyra. Det är nämligen så många lag som finns i de olika seedningspotterna inför EM-kvalet. Men de bygger alltså inte på ranking, utan på placeringar i höstens Nations League. Det gör att de tre medaljörerna från fjolårets VM-slutspel hamnar i olika potter. Vilket i sin tur innebär att tre av Europas fyra bästa lag kan lottas mot varandra.
En annan olycklig grej är ju att det på förhand var omöjligt för Europas 16 högst rankade lag att även hamna i A-ligan i EM-kvalet. De 16 bästa lottades ju in i Nations Leagues högsta division i höstas, och det var på förhand redan klart att fyra av dem skulle missa högsta nivån i EM-kvalet. det tycker jag bygger på ett direkt feltänk.
Så här ser seedningen i A-ligan ut inför tisdagens EM-kvallottning:
Seedningspott 1: * Spanien, Frankrike, Tyskland och Nederländerna
Seedningspott 2: * England, Danmark, Italien och Österrike
Seedningspott 3: * Island, Belgien, Sverige och Norge
Seedningspott 4: * Irland, Finland, Polen och Tjeckien
Sverige har alltså fått lida för höstens svaga insats i Nations League. I tisdagens lottning är England den riktigt stora nitlotten för svensk del. Den lilla nitlotten är Spanien, även om vi kommer att få tufft motstånd från pott 1 oavsett vilka vi får. Personligen ser jag Spanien, England och Irland som sämsta möjliga lottning för svensk del.
Klart är att drömlottningen innehåller Österrike. I pott 1 känner jag att Nederländerna just nu är sämst. Men det är ändå inte självklart att välja dem. Sverige har haft det jobbigt mot de orangeklädda på senare år, medan vi gjort väldigt bra matcher mot Tyskland och Frankrike. I pott 4 borde Finland passa oss bra. Men det bör bli sex poäng även mot Polen och Tjeckien.
De senaste dagarna har jag hunnit kika på rätt många matcher från olika delar av världen. Och det har varit en och annan match med oväntad utgång. Den mest oväntade var den jag såg stora delar av natten mot måndag.
Då vann nämligen Mexiko med 2–0 borta mot USA. Mexikanskorna hade hade inte vunnit mot amerikanskorna sedan 2010. Och någon gång ibland står alla stjärnor rätt för ett lag.
Men det intressanta med nattens match var att Mexiko inte hade tur. Det var inte en sådan där match som den Sverige vann mot USA i VM, där USA radade upp 100-procentiga målchanser. Det här var en match som Mexiko kontrollerade. Oroande för USA var att man mönstrade ett på pappret rutinerat och namnkunnigt lag. Ändå kom man nästan ingenstans.
Visst kan USA har en lite vassare backlinje. Passningsskickliga Naomi Girma saknades enormt. Veteranen Becky Sauerbrunn hade ingen bra dag, utan gjorde misstag som kostade ett baklängesmål och ett ribbskott. Och faktum är att jag faktiskt tycker att Mexiko utöver målen hade de två vassaste målchanserna i nämnda ribbskott och ett distansskott med retur där Alyssa Naeher gjorde en fin dubbelräddning.
Och Mexiko vann avsluten med 14–9, förväntade mål med 0,7–0,35 och hörnorna med förbluffande 9–1. USA hade jätteproblem med passningsspelet. Mexiko pressade USA till misstag mest hela tiden.
Personligen har jag väntat på att Mexiko skall få sitt genombrott på seniornivå. Man har varit i kvartsfinal i två av de tre senaste U20-världsmästerskapen, och jag har tyckt att man ofta haft fler och intressantare talanger än USA. Men trots alla talanger, och trots att man numera har en rätt spännande liga, har det inte slagit för landslaget. Inte förrän nu. Var nattens meriterande seger möjligen början på en ny era?
Nämnda match ingår i Concacaf Gold cup. Det är en turnering där matcherna visas på Concacafs Youtubesida. Jag såg även en halvlek av Kanada–Paraguay under helgen. Det var en match där Kanada hade fin kontroll. Aston Villas Adriana Leon gjorde tre mål. Men jag tyckte ändå att Olivia Smith var matchens mest intressanta spelare. Den 19-åriga forwarden hade härligt distinkta avslut, hon känns som en framtida stjärna.
Under helgen såg jag även delar av den asiatiska OS-kvalmatchen mellan Nordkorea och Japan. Det slutade 0–0, och man såg inget av det spännande anfallsspel som japanskorna hade i VM. Nordkorea skapade inte mycket heller. Men kändes ändå närmare ett mål. Onsdagens retur känns vidöppen. Den har avspark 10.30 och går att se här:
I morgon spelar ju även Sverige hemmaretur mot Bosnien. En match som så klart är en ren transportsträcka efter 5–0-segern på bortaplan. Men det blir ändå intressant att se om vårt landslag kan hålla uppe samma skärpa och effektivitet även på Tele2 Arena.
I morgon avgörs det även vilket av Tyskland och Nederländerna som går till OS. Den matchen tycks inte sändas på svensk tv. Däremot visar Viaplay Nations Leaguefinalen mellan Spanien och Frankrike klockan 19.00. En halvtimma tidigare har är det avspark mellan Sverige–Bosnien på SVT2.
Sveriges match är den enda som återstår i Nations League-kvalet. I dag har Island, Norge, Belgien, Ukraina, Slovakien och Nordirland säkrat sina platser i A- respektive B-divisionerna. Alla lag som kvalade för att hålla sig kvar, gjorde också det. Inga uppflyttningar alltså. De enda lag från högre division som levde riktigt farligt var Island. Man kryssade borta mot Serbien, och kom i underläge redan i sjätte minuten i dagens hemmamatch.
Kvitteringen dröjde till minut 75, då tidigare Kristianstadsspelaren Sveindis Jonsdottir slog till. Och elva minuter senare sköt Växjös nyförvärv Bryndis Nielsdottir kvar Island i A-divisionen.
Slutligen vet vi nu att Nigeria och Sydafrika möts i den ena finalen i Afrikas OS-kval. De båda lagen imponerade ju, och gick vidare till åttondelsfinal i fjolårets VM. Men bara ett av dem kan spela i OS.
The Matildas gjorde på många sätt en riktigt usel match på Milliy Stadium i Taskjent. Trots gigantiskt övertag i bollinnehav lyckades man få till väldigt få avslut mot mål. Skott och nickar ven över och utanför hemmalagets mål. Men den uzbekiska målvakten ställdes sällan på prov.
Det är förstås svårt att jämföra utifrån tv-bilder. Men jag känner mig ändå ganska säker på att Uzbekistan är ett väldigt mycket sämre lag än det Bosnien-Hercegovina som Sverige mötte i går. Och i jämförelse gjorde vårt svenska landslag en mycket starkare insats, med full koncentration i princip hela vägen från start till mål.
Australien däremot uppträdde stundtals väldigt slarvigt. Före paus hade man faktiskt bara ett avslut mot mål. Det blev inte mycket bättre i början av den andra halvleken. Men på slutet skärpte man sig så mycket att det ändå blev en ganska klar seger.
Det var 35-åriga Michelle Heyman som fick fart på Matildas genom att nicka in ledningsmålet på en hörna i 74:e minuten. Tio minuter senare pricksköt Mary Fowler in 2–0-målet. Och strax därefter kunde Caitlin Foord lugnt nicka in 3–0 från nära håll.
Förbundskapten Tony Gustavsson gav speltid till fyra spelare som tillhörde damallsvenska klubbar förra året. Kyra Cooney-Cross och Katrina Gorry startade på centralt mittfält, Häckens Aivi Luik kom in som mittback i 82:a och Charli Grant som högerback i 90:e.
Matchvinnaren Michelle Heyman har hela tiden stått utanför Gustavssons landslag. Inför uttagningen den här OS-kvalsamlingen hade hon inte gjort någon landskamp sedan november 2018. Men när superstjärnan Sam Kerr drog korsbandet i början av januari öppnades dörren för veteranen.
Mellan Australien och OS står nu bara en hemmaretur. Men utifrån vad jag såg i dag handlar det bara om en formalitet. The Matildas kommer att vara att av tolv lag i den olympiska damfotbollsturneringen. Men de kommer alltså att få klara sig utan sin lagkapten och nyckelspelare.
Det är ju förstås ett blytungt tapp, även om ju Kerr även var skadad under större delen av fjolårets VM-turnering. Där visade Gustavssons lag att de kan prestera även utan Kerr. Men det var på hemmaplan. Det blir svårare att göra stordåd utan Kerr i Frankrike.
Spanien blev sjunde landet att säkra sin OS-plats. De tog Europas andra efter värdnationen. Vilka som tar Europas tredje plats i sommarens spel i Paris är däremot fortsatt oklart. På onsdag gör Nederländerna och Tyskland upp om den platsen. Samma dag spelar Spanien final i Nations League mot Frankrike.
I kväll körde världsmästarna fullständigt över Nederländerna hemma i Sevilla. Jag minns ländernas VM-möte i somras. Då vann Spanien rättvist, men verkligen inte utan besvär. Det krävdes förlängning, och lite medstuds.
I kväll var det klasskillnad. Det var 2–0 i paus, men det var i underkant. Salma Paralluelo hade haft tre superchanser utan att lyckas göra mål. Nederländerna höll 0–0 i 40 minuter. Så långt kände man ändå att de skulle kunna göra något med det djupledshot som Lineth Beerensteyn och Esmee Brugts utgör.
Men när först Jenni Hermoso gjorde 1–0 i 41:a och sedan Aitana Bonmati utökade till 2–0 i 45:e kändes det i princip avgjort. Och efter paus backade Spanien några meter, och hade full kontroll på matchen, Den andra halvleken var rätt avslagen. Men Ona Battle kunde trycka in det 3–0-mål som var spiken i kistan.
Jag räknade till totalt 9–2 (6–1) i klara målchanser i spansk favör. Det är ju förkrossande siffror. Och trots att stjärnspelare som Mapi Leon och Patri Guijarro fortsatt bojkottar landslaget är Spanien nu ganska ohotad världsetta. Det känns helt klart som att det är laget att slå i OS.
Apropå Spanien har Magdalena Eriksson i dag börjat skriva krönikor åt engelska tidningen The Guardian. Den första krönikan handlar just om Spanien, och det spel som gör dem så bra. Det är en högst läsvärd text. Där hyllar hon bland annat Aitana Bonmati och Alexia Putellas för deras rörelsemönster, konstaterar att Salma Paralluelo har gjort laget en klass bättre, och beskriver hur det spanska spelet bygger på diagonala passningar från sexan till åttorna, som sedan vänder spelet.
I den andra semifinalen i Nations League vann Frankrike med 2–1 hemma mot Tyskland. Jag hade på den matchen på en mindre skärm, och upplevde det som en rätt jämn match, där Frankrike gjorde som Spanien – två mål mellan 41:a minuten och halvtidsvilan. Målskyttar var Kadidiatou Diani och Sakina Karchaoui (straff).
Tyskland reducerade på slutet genom Giulia Gwinn på en rätt tveksamt dömd VAR-straff. Bilderna vevades fram och tillbaka, och det krävdes en väldigt lång diskussion för domarna att komma fram till att det skulle vara straff.
Tyskorna låg på, och hade en hyfsad chans i matchens allra sista sekunder. Men Frankrike höll alltså undan och får spela final mot Spanien. Det blir intressant att se om fransyskorna kan göra något mot de urstarka spanjorskorna.
Går vi ett steg ner i Nations League till I de olika kvalmatcherna noteras att det är rimligt med tre divisioner och att det är stor klasskillnad mellan lagen på de olika nivåerna. I dag spelade de från högre division på bortaplan, och de sju kvalmötena innebar sex bortasegrar och ett kryss. Det var bara Island som misslyckades med att vinna på bortaplan. Man fick dock med sig 1–1 från Serbien, och har fortsatt en bra chans att hålla sig kvar i A-divisionen.
Slutligen till Afrika, där det afrikanska OS-kvalet är framme i näst sista omgången. Där blev det i dag följande resultat i första matchen av två:
Tidigare i veckan blev Nya Zeeland sjätte lag att boka sin plats i sommarens OS-turnering. Football Ferns vann som väntat Oceaniens OS-kval hur enkelt som helst. I semifinalen besegrades Fiji med 7–1 och i finalen vann svenska Ali Riley och de andra nyzeeländska spelarna med hela 11–1 mot Salomonöarna.
ELEVEN goals for the Ford Football Ferns in a dominant OFC Olympic Qualifying Tournament Final performance 🏆🌿 pic.twitter.com/nCdtWGrhta
Därmed har nu Frankrike, USA, Brasilien, Colombia, Kanada och Nya Zeeland säkrat sina platser. I kväll kommer minst ett lag till att säkra sin OS-plats, för 21.00 är det ju avspark i semifinalerna i Europas Nations League. Viaplay sänder både Spanien–Nederländerna och Frankrike–Tyskland.
Personligen kommer jag i alla fall inledningsvis ha mitt fokus på matchen i Sevilla. Den är ju mest avgörande. Förloraren där kan ju nämligen vara borta ur OS-diskussionen i kväll. Det är den om Tyskland vinner i Lyon. Då är det europeiska OS-kvalet slut. Men om det istället blir fransk seger blir det en kvalomgång till.
I Asien är också OS-kvalet framme vid finalomgången. Två platser skall fördelas i dubbelmöten mellan Uzbekistan och Australien samt Japan och Nordkorea. Första matcherna spelas under lördagen.
Sverige gjorde en riktigt stark match på uselt underlag i bosniska Zenica. Landslaget vann med solklara 5–0, och har förstås redan i praktiken säkrat platsen i Nations Leagues A-grupp.
Målen i den andra halvleken gjordes av Filippa Angeldahl samt inhopparna Pauline Hammarlund och Anna Anvegård. Det var två spelmål, och så ytterligare ett från högerhörna. Två mål på högerhörnor visar att landslagets bästa vapen 2023 fortsatt fungerar.
Under första halvan av den andra halvleken var det rätt händelsefattigt. Sedan exploderade Sverige och radade upp målchanser. Totalt räknade jag till 13–2 i klara målchanser. Just 13–2 var dessutom slutstatistiken i avslut mot mål. 5–0 och 13–2 är riktigt bra siffror på så dåligt underlag.
På onsdag är det retur på Tele2 Arena i Stockholm. Då blir det betydligt bättre förutsättningar för att sätta ett bra passningsspel. Vi får se hur det påverkar det svenska laget. Nu sitter Saga Fredriksson i Aftonbladets studio och pratar respekt för motståndet. Hon inte vill säga att dubbelmötet är avgjort. Men det gör jag. Det finns inte en möjlighet att Sverige tappar 5–0 på hemmaplan.
Jag roade mig lite med att studera det bosniska landslaget lite närmare. Det är ett landslag som har tagit riktigt stora kliv det senaste halvåret. Man var helt utan segrar under hösten 2022 och våren 2023. Sedan kom en ny generation och lyfte laget. Det ledde till att man gjorde ett mycket starkt Nations League, och var inte långt ifrån att gå rakt upp i A-gruppen. Det blev dubbla segrar mot Belarus och framför allt fyra fina poäng mot gruppsegraren Tjeckien.
Det bosniska laget är alltså på frammarsch. Men man såg i dag att man fortsatt har en ganska lång bit att vandra innan man är redo att skaka Europas allra bästa lag. På så sätt mår nog Bosnien bra av att vara kvar i B-gruppen.
Även om de kanske ritade ner sitt lag på annat sätt skulle jag säga att Bosnien spelade ett 5–4–1 med 19-åriga Interspelaren Maja Jelcic ensam på topp. Kollar vi åldrarna såg startelvan ut så här: 25–26, 18, 19, 28, 26–21, 31, 32, 26–19. Dessutom bytte man in en 18- och två 20-åringar. Det finns alltså väldigt mycket framtid i laget.
Stjärnan är dock rutinerad. 31-åriga Milena Nikulic har gjort 42 mål i Frauen-Bundesliga för SC Sand och Bayer Leverkusen. Nu spelar hon för schweiziska Basel.
Man har tre stora talanger i Italien. Utöver Jelcic spelar även 19-åriga Marija Milinkovic i Inter och 18-åriga Gloria Sliskovic har Juventus som klubbadress.
Det finns även lite svenskkopplingar i Bosniens lag. 20-åriga inhopparen Elma Smajic är ju svensk. Hon kommer från Vetlanda, och har redan spelat i damallsvenskan för Växjö DFF och IFK Kalmar. Nu fick hon debutera i det bosniska A-landslaget mot sitt hemland. Och rutinerade backen Melisa Hasanbegovic spelade 18 matcher i damallsvenskan för Kvarnsveden under 2017.
En blogg om internationell damfotboll 