Jag och 5065 andra har just sett Häcken–Chelsea 1–3. Det var VM-väder, alltså bara tre grader. Men personligen kände jag aldrig av kylan. För både inramningen och Häckens spel värmde. Framför allt under den första halvleken där göteborgarna matchade storlaget.

Det var 1–1 i halvtid. Men efter paus höjde Chelsea tempot och Erin Cuthbert gjorde de två mål som blev avgörande.

Totalt sett var Chelsea bättre, och vann rättvist. Men Anna Anvegård hade två skott i ribban och inhopparen Molly Johansson blev felaktigt avvinkad för offside när hon nickade in det som borde ha betytt 2–3 i slutminuterna. Så Häcken var aldrig ofarligt.

Hemmaspelarna visade både defensiv disciplin och offensivt mod – precis det man vill se av svenska lag i Europaspelet. Att det inte alltid räcker mot kontinentens toppklubbar får man acceptera.

Skall man vara lite petig föll Häcken på några defensiva misstag. När Sam Kerr gjorde 0–1 var hon ensam in straffområdet mot flera Häckenbackar. Men ingen av dem var vaken när hon backade ur och skapade sig yta. Och vid 1–3 sålde sig Filippa Curmark onödigt billigt när hon kastade sig i en ett försök till glidtackling vid straffområdeslinjen.

Men det var inga grova missar. För totalt sett var det alltså en väldigt bra insats från Häcken. Man spelade som vanligt numera med tre mittbackar, men satsade på två ganska offensiva kanter. Delvis blev det kostsamt eftersom Johanna Rytting Kaneryd fick ytor bakom Monica Jusu Bah på Häckens vänsterkant.

Å andra sidan slog Jusu Bah ett läckert inlägg till det kvitteringsmål som Clarissa Larisey nickade in. Måljublet var för övrigt matchens höjdpunkt. Till och med de engelska reportrar som satt några meter till vänster om mig såg ut att njuta av det stöd hemmaspelarna fick.

Chelsea klev upp högt i planen med minst fem spelare. Ibland med sex. Några gånger i början fegade Häcken ut, och slog långa insparkar. Men större delen av matchen vågade man försöka spela sig förbi pressen. Och när man gjorde det fyllde man på med mycket folk.

Noterbart också att Chelseas försvarare inte såg ut att ha förtroende för Zecira Musovic:s fötter. Och då tänker jag inte bara på att Häcken gick hårt i pressen mot den svenska Chelseamålvakten. Utan också på att det var flera gånger som gästernas spelare höll tillbaka till synes givna bakåtpass, och i stället sökte svårare utvägar. Skall man vara kritisk mot Musovic så tycker jag nog även att hon borde ha varit ute och tagit hand om den djupledsboll mot Jusu Bah som ledde till Häckens mål.

När det gäller spelarkritik så var alla Häckenspelare bra. Och Anna Anvegård var lysande. Hon är tillbaka i toppform, kanske att det till och med är så att hon är i sitt livs form. Även Rosa Kafaji gjorde en kanonmatch. Hon måste ju matchas in i landslaget nu. Och Anvegård borde kunna ta plats på vänsterkanten i väntan på att Fridolina Rolfö är tillbaka.

Jag imponerades även av äldst och yngst i startelvan. Färöiska Johanna Fossdalsa Sørensen är ett fynd på centralt mittfält. Henne kommer Häcken ha mycket nytta av nästa år. Och Aivi Luik har avslutat säsongen fullständigt suveränt.

Nu sitter Emma Hayes på podiet bjuder på två små fanfarer under sin presskonferens. Hennes matchanalys stämmer väl med min. Hon tycker att hennes lag vann rättvist, att inramningen var fantastisk, att Häcken var välorganiserat, uppträdde tryggt på sin hemmaplan och hela tiden skapade farliga chanser – även under de perioder där Chelsea till synes hade kontroll.

Hayes sa också att hon tyckte att Molly Johanssons mål såg ut att vara korrekt. ”But it is what it is…”

I och med att Paris FC vann med 1–0 i Madrid tidigare i dag är Real nu utslaget. Och eftersom det är inbördes möte före målskillnad kan Häcken–Paris den 24 januari bli helt avgörande. Häcken lever i högsta grad i den här turneringen, och det är ju vansinnigt roligt.

I kväll har jag dragit västerut för att stänga damfotbollsåret 2023 i Sverige med att kolla in Häcken i Champions League mot Chelsea.

Även om Rosengård ju spelar i morgon i Barcelona så är det här sista tävlingsmatchen på svensk mark i år, så det är läge för en liten sammanfattning.

2023 har varit ett svängigt år för svensk damfotboll. Landslaget inledde året som trea på världsrankingen med 2057,9 rankingpoäng. Man startade fint med storseger mot Kina och 0–0 med mersmak borta mot Tyskland i februari.

Sedan var upplägget för vårsäsongen lite udda. För de två matcherna i april mot Danmark (förlust) och Norge (kryss) blev också de sista landskamperna inför VM. Fyra landskamper under första halvåret måste väl vara någon form av bottennotering. Förr om åren var det ju exempelvis oftast fyra matcher bara i Algarve cup.

Den där svajiga aprilsamlingen, och massor av skavanker på nyckelspelare, gjorde att man kände sig rätt osäker på landslaget inför att VM hade avspark i Nya Zeeland. Där började man darrigt mot Sydafrika. Men sedan briljerade duon Jonna Andersson och Amanda Ilestedt på hörnorna mot Italien, och fick det svenska segertåget att rulla.

Det rullade ända fram till semifinal. Där gjorde man en utmärkt match mot Spanien, men föll på ett väldigt onödigt misstag på en defensiv hörna i slutminuten.

Landslaget kom ändå hem med en bronsmedalj – och en förstaplats på världsrankingen. Det var förstås närmast succéartat.

Men efter VM har motgångarna kommit en efter en. Det har blivit tydligt att vi inte har sådan bredd i landslaget att det klarar en massa skador. Tidernas första Nations League blev en enda lång uppförsbacke. Det började med att Spanien återigen vann mot oss på ett sent, och onödigt mål. Amanda Ilestedt drog på sig en straff på tilläggstid på Gamla Ullevi.

Utöver det sena spanska segermålet och Kosovare Asllani:s krav på att inför VAR i Nations League var det där en match man mest minns för det dramatiska förspelet. Alltså frågan om huruvida Spanien ens skulle få ihop ett lag till matchen.

Det spanska världsmästarlaget samlade ihop sig och vann till slut gruppen. Utan Fridolina Rolfö fick Sverige däremot aldrig ordning på spelet. Det blev till slut en tredjeplats i gruppen efter ytterligare en förlust mot Spanien, kryss hemma mot Italien samt förlust borta mot Schweiz.

Därmed blir det inget OS nästa år för landslaget. I stället tvingas Sverige nu kvala för att hänga kvar i Nations League. Kvalet består av ett dubbelmöte mot Bosnien som vårt landslag ju bara måste vinna. Hemmamatchen där spelas för övrigt på Tele2 Arena i Stockholm den 28 februari.

I förra veckan stod det även klart att Sverige avslutar 2023 som femma på världsrankingen med 1998,09 poäng. Trots VM-bronset har alltså landslaget tappat mark under året. Och all mark tappades i princip under hösten där vi backade med cirka 71 rankingpoäng.

Det har gjort att jag under senhösten har sett flera röster ropa på byte av förbundskapten. Ofta har ropen varit kopplade till kritik om utebliven föryngring. Den typen av kritik har jag svårt att ta på allvar.

Peter Gerhardsson har ju totalt sett gjort ett fullständigt suveränt jobb med landslaget. När han tog över efter EM 2017 hade väl ingen kunnat tro att Sverige skulle spela semifinal i fyra raka mästerskap.

Visst har jag ibland haft någon synpunkt på laguttagningen. Men totalt sett har det varit svårt att göra det bättre än Gerhardsson har. Och någon föryngring har det varit svårt att göra. Efter den starka 97-årgången har årskullarna varit svaga, fram till nu. De äldre spelare som varit med i landslaget har helt enkelt varit klasser bättre än de yngre som knackat på dörren.

Men nu har Gerhardsson misslyckats i ett mästerskap. Men för europeiska lag är det vansinnigt svårt att kvala in till OS. Så jag tycker inte att det här misslyckandet ens är underlag för en diskussion kring förbundskaptenens framtid. I min värld sitter alltså Gerhardsson hur säkert som helst – trots det tunga avslutet på landslagsåret 2023.

Klubblagsåret har däremot fått ett underbart roligt slut. Det är Häckens förtjänst. Oavsett hur det går här på Bravida Arena i kväll kommer göteborgarna att ligga på slutspelsplats över årsskiftet. Och med tanke på alla skador är det en bragd. Elin Rubensson har ju inte spelat en minut i gruppspelet. Anna Sandberg och Filippa Curmark har också varit borta från spel. Sandberg börjar exempelvis på bänken i kväll.

Häckens framfart i Champions League har varit ett skönt avbrott i trenden av allt sämre svenska resultat, och med stjärnflykt från damallsvenskan. Det har varit otroligt viktigt att visa spelare och klubbar att svenska lag faktiskt fortfarande kan tävla på högsta Europanivå.

Ur den synpunkten blir kvällens match extra intressant. Engelska serieledarlaget Chelsea bör vara väldigt motiverat att gå upp i tabelltopp.

Poäng borta mot Chelsea. Häcken gjorde i kväll en ny superinsats i Champions League. Plötsligt känns avancemang till en historisk kvartsfinal fullt möjligt.

Jag har haft det riktigt körigt på jobbet den senaste tiden, och det har inte varit så mycket tid till att kolla damfotboll. Men i kväll var jag först och träffade Hammarbys guldkapten Alice Carlsson. Och sedan hann jag se andra halvleken av Häckens bragd i London.

Visst hade Chelsea några lägen att vinna. Men så här på senhösten har Mak Lind verkligen hittat en defensiv trygghet i sitt lag. Och äntligen är det kul att se ett svenskt lag i Champions League igen.

Det var en körig kväll på jobbet. Jag skrev både basket och simning samtidigt som jag försökte hålla koll på matchen i Malaga.

Jag hade koll på den senare fram till paus, då jag kände mig tvungen att stänga av tv:n för att hinna klart med mina båda artiklar i tid. Så långt ledde Sverige med 3–1 efter att man gjort tre riktigt fina mål.

Ni vet ju att jag högg mot det svenska forwardsspelet efter förlusten i Schweiz. Stina Blackstenius och Kosovare Asllani gav fint svar på tal genom att göra varsitt mål, och dessutom finnas med i förarbetet på de andra. Jag hann att tänka att jag kanske skall kritisera anfallsspelet inför varje landskamp – för då blir det ju succé.

När jag hade satt punkt för mina artiklar blev jag dock varse att det inte blev någon svensk succé i kväll. Spanien vände och vann med 5–3. Samtidigt tog Italien en trepoängare mot Schweiz. Det innebär att Sverige nu tvingas spela kval för att hålla sig kvar i Nations Leagues A-division. För motståndet står ett av Ungern, Kroatien, Serbien eller Bosnien-Hercegovina.

Spanien däremot kvalar vidare mot OS. Det gör även Tyskland och Nederländerna. I båda de grupperna blev det en dramatisk kväll.

Tyskorna fick nämligen bara 0–0 mot ett redan nedflyttningsklart Wales. Det öppnade för Danmark, som hade tagit gruppsegern vid vinst hemma mot Island. Men det blev bara ett mål i den matchen – och det var Islands Karolina Vilhjálmsdóttir som gjorde det.

Nederländerna gick en målskillnadsmatch mot England. Engelskorna vann med 6–0 mot Skottland, och vid full tid i den matchen såg England ut som gruppsegrare.

Nederländerna ledde med 2–0 mot Belgien och behövde göra ytterligare två mål för att ta gruppsegern. Och Damaris Egurrola gjorde just det som krävdes – alltså två mål på övertid.

Här är ett klipp på när hon nickar in det 4–0-mål som tar Nederländerna ett steg närmare de olympiska spelen i Paris:

I fredags meddelade Uefa att man från säsongen 2025/2026 tänker starta en andra europeisk cupturnering för damer. Det var inte en dag för tidigt.

Samtidigt hintade man om ett nytt upplägg för Champions League. De uppgifter man gick ut med fick mig att undra om hur genomtänkt det här är.

I dag har Uefa kommit med utförligare information om hur deras två cupturneringar kommer att se ut från och med sommaren 2025. Och samtidigt som jag jublar över att det blir en andra europeisk cupturnering så måste jag säga att jag har svårt att förstå hur man tänker kring upplägget av Champions League.

Turneringen skall bestå av en enda grupp med 18 lag som spelar sex matcher vardera, tre på hemma- och tre på bortaplan.

De 18 lagen kommer att delas in i tre olika seedningspotter gjorda efter Uefas klubblagsranking. Alla lag lottas att möta två lag från vardera pott. Man spelar alltså mot sex olika motståndare.

Efter sex omgångar har man en sluttabell där ettan till fyran går direkt till kvartsfinal. Lag 5–12 får spela åttondelsfinal medan de sex sämst placerade lagen åker ut.

Uefa menar att upplägget gör att topplag kommer att få fler och tidigare inbördes möten, och att alla lag kommer att spela fler viktiga matcher mot varierat motstånd.

Det kan ju i och för sig vara sant. Men personligen ser jag mest ett rörigt upplägg som ur sportslig synvinkel känns rätt orättvist. Det blir lite som att tabellen efter sex omgångar i damallsvenskan eller Premier League skulle räknas som sluttabell. En tabell där det kommer att finnas lag som inte mötts, och som dessutom spelat mot sex helt olika motstånd.

Det känns lite som ett upplägg för sammandrag för P8- och F8-lag, med skillnaden att det inte räknas några tabeller för svenska åttaåringar. Här kommer tvärtom tabellen att få mycket stor betydelse.

Jag är nog lite gammaldags här, men jag tycker att upplägget med grupper där alla möter alla är mycket bättre. Då jämförs varje lag med andra lag som haft samma motstånd. Vill man ha fler avgörande matcher kunde man ju göra om det nuvarande upplägget till att gruppsegrarna går direkt till kvartsfinal medan tvåorna och treorna får spela åttondelsfinal.

Den nya cupturneringen kommer att vara en ren cup, alltså inget gruppspel. Det framgår inte exakt hur många lag som kommer att få deltaga, men det skall vara totalt sex omgångar med dubbelmöten med direkt utslagning vilket indikerar att det kan finnas plats för upp till 64 lag.

Så vad tycker ni? Känns det här upplägget bra?

I efterhand har jag nu kollat igenom den första halvleken av Sveriges förlustmatch borta mot Schweiz. Det var den halvleken där planen ändå var helt okej i snöovädret i Luzern. Här är mina funderingar från de 45 minuterna:

När jag kollade den svenska startelvan i livescore trodde jag att Peter Gerhardsson hade valt att spela med tre mittbackar, och att Hanna Lundkvist och Jonna Andersson fungerade som kantspelare.

Men när jag satte mig och kollade på första halvleken insåg jag att Lundkvist spelade på centralt innermittfält bredvid Filippa Angeldahl. Det kändes inte som någon fullträff.

Redan i första minuten gick duon bort sig. När Ana-Maria Crnogorcevic kom runt på den schweiziska vänsterkanten fanns det ett hav av yta mellan Sveriges backlinje och mittfält. I den ytan dök Géraldine Reuteler upp, och det var nära 1–0 redan efter 27 sekunder.

Jag vet inte hur mycket Lundkvist spelar på mittfältet i Atletico. Men med facit på hand känns det som att Sverige hade vunnit på att ha Nathalie Björn på mittfältet och Lundkvist som högerback. Och inte tvärtom.

För hela den första halvleken satt jag mest och saknade Elin Rubensson och Caroline Seger. Utan dem kändes vårt innermittfält väldigt tunt. Inte minst fattades det både central aggressivitet och placeringsförmåga i det svenska presspelet.

I ett tidigare inlägg räknade jag upp svenska styrkor, som man behöver bevara när man bygger om startelvan. Presspelet är ytterligare en sak som man gärna vill ha kvar. Där är det ofta de fyra mest offensiva spelarna som stressar motståndarna till misstag, och de bakom som vinner bollarna. Men Lundkvist och Angeldahl vann inte många bollar under den första halvleken.

Och i princip alla Schweiz anfall under den första halvleken uppstod genom att man spelade sig fram centralt. Lia Wälti, Reuteler och Coumba Sow vann nästan det centrala mittfältet på walkover.

Offensivt inledde ändå Sverige lovande. Innan tre minuter var spelade hade vi haft 1,5 målchanser. Stina Blackstenius nickade både över och utanför från nära mål. Sedan var Madelen Janogy nära att komma först på ett inspel från högerkanten.

Men det blev som bekant istället Schweiz som fick ett tidigt mål. 1–0 kom på ett inlägg från Reuteler på deras högerkant. Sverige hade inte kommit rätt efter en schweizisk hörna, och det var ytterbackarna Nathalie Björn och Jonna Andersson som hade ansvar för försvaret rakt framför Jennifer Falk. Båda de svenska spelarna tappade sina respektive motståndare i form av Crnogorcevic och mittbacken Luana Bühler.

Nickstarka Crnogorcevic nickade in bollen bakom en chanslös Falk. Den här typen av mål släpper Sverige väldigt sällan in. Våra försvarsspelare är normalt så nickstarka att motståndare inte brukar kunna få till öppna nickar från målområdeslinjen.

Efter målet följde några svaga svenska minuter. Men från och med 15:e minuten fick Sverige igång lite anfallsspel igen. Det började med en dubbelhörna från Jonna Andersson. Men även om stora delar av halvlekens sista halvtimma spelades på Schweiz planhalva hade Sverige väldigt svårt att komma till målchanser.

Det var lite kaos framför Schweiz mål på den där dubbelhörnan. Björn fick ett bra volleyläge efter en inläggsfrispark. Och Kosovare Asllani fick två bra skottlägen efter nya Anderssonhörnor. Men i själva spelet hade Sverige väldigt svårt att komma in i straffområdet.

Italien vände och vann med 3–2 borta mot världsmästarna Spanien. Därmed står Sverige och Italien på lika många poäng inför slutomgången i Nations Leagues grupp A4.

Eftersom Sverige har tagit fyra poäng i de båda inbördes mötena är det Sverige som ligger tvåa inför slutomgången. Men vårt landslag måste alltså ta minst lika många poäng som Italien på tisdag.

Och då spelar ju Italien hemma mot ett Schweiz som blev klart för nedflyttning i och med dagens italienska seger. Samtidigt skall Sverige till Spanien. Och även om det spanska laget redan är klar gruppsegrare så har jag svårt att tro att man vill förlora två hemmamatcher i rad.

Sverige står alltså inför en riktigt tuff utmaning på tisdag.

Skulle Italien passera i tabellen får Sverige spela kval för att hålla sig kvar i A-gruppen. Det vore förstås ett fiasko.

Sedan förra inlägget har jag dock kollat lite mer noga på hur det där kvalet ser ut. Och då känner jag att vårt landslag trots allt inte skall kunna åka ut.

Kvalet består nämligen av dubbelmöten med ett lag som kommit tvåa i någon av B-divisionens fyra grupper. Det kommer att handla om ett lag av Nordirland, Ungern, Slovakien, Kroatien, Polen, Serbien, Tjeckien, Slovenien eller Bosnien-Hercegovina. Det är genomgående lag som vi bör vinna rätt säkert mot. Så åka ur A-gruppen skall vi väl inte kunna göra?

Det skall sägas direkt att jag bara sett sista kvarten av Sveriges 1–0-förlust borta mot Schweiz. Men jag såg en kavalkad av målchanser i den andra halvleken samt att Sverige hade 19–3 i avslut.

Nu står Peter Gerhardsson i SVT och pratar om att laget föll på oförmågan att göra mål. Det känns som en rätt självklar analys. Och en analys som gäller hela Nations League. Han pratar också om bristen på skicklighet i offensivt straffområde. Och där har förbundskaptenen något att analysera noga inför framtiden.

Jag har länge trott på att det skall lossna för Stina Blackstenius. Men nu kanske det är dags att börja spela in en annan toppforward. Enligt den statistik jag hittar har Blackstenius gjort ett mål på 16 landskamper i år. Det är helt enkelt alldeles för dåligt för en toppforward i ett av världens bästa landslag.

Och det är ju faktiskt värre är så. Kollar vi övriga ordinarie anfallsspelare så har Johanna Rytting Kaneryd bara gjort två landslagsmål under året. Och Kosovare Asllani har gjort ett. Det är långt ifrån imponerande siffror.

De enda anfallsspelare som gjort tre mål eller fler i år är Fridolina Rolfö och Rebecka Blomqvist. Men de båda är ju borta på grund av skador, och har inte varit spelbara i höst.

Följden har blivit att Sverige stått och fallit med fasta situationer. Följaktligen blev Amanda Ilestedt svensk skyttedrottning i VM, och Magdalena Eriksson leder interna skytteligan i Nations League.

Som väntat dog den svenska OS-drömmen i kväll. Nästa år står Sverige för första gången någonsin utanför ett globalt fotbollsmästerskap på damsidan. Det är förstås otroligt tråkigt.

Samtidigt får man inte glömma att det är lika otroligt imponerande att vi är det europeiska land som varit med i flest globala mästerskap. Men nu måste förbundskapten Gerhardsson börja att bygga om sitt lag. Och det är verkligen ingen lätt sak.

När jag hör diskussionerna om herrlandslaget blir jag ibland mörkrädd. Där förväntas den nya förbundskapten göra Sverige till ett slags Brasilien eller Spanien. Det låter som ett omöjligt uppdrag.

Som ni förstår tycker jag alltså att Gerhardsson bör få förtroendet att fortsätta. Inför den här Nations Leagueturneringen har han gjort otroliga resultat. Den här hösten har han tvingats matcha ett landslag utan flera bärande spelare. Och tyvärr är inte bredden på den svenska toppen så stor att vi klarar det.

Men nu står alltså Gerhardsson inför ett litet vägskäl. Han bör ta chansen att jobba om sin startelva lite grand. Få till en liten föryngring. Men jag förespråkar ingen revolution. Svensk damfotboll har kännetecknats av att hålla världsklass på fasta situationer samt av att vi är svåra att göra mål på. De styrkorna får man inte tappa bort.

Och stommen av spelare födda 1993 och 1997 bör ju hålla i ytterligare en fyraårscykel. Det Gerhardsson i första hand bör kolla på nu är kanske framför allt ytterbacksplatserna samt vilka som skall spela allra längst fram.

I skrivande stund står det för övrigt 2–1 till Italien borta mot Spanien. Står sig det resultatet är risken uppenbar att Sverige slutar trea i Nations Leagues grupp A4, och tvingas till kval för att hålla sig kvar. Det vore förstås ett jättefiasko för ett landslag som toppade världsrankingen när vi gick in i den här turneringen.

Det återstår ungefär en halvtimma i Pasaron. Men vinner Italien den matchen måste sannolikt Sverige göra samma sak för att slippa kval – alltså ta en trepoängare borta mot Spanien.

I övrigt noteras att England stod för en mäktig vändning hemma mot Nederländerna. De orange ledde med 2–0 i paus. Men England kom tillbaka, och Ella Toone satte segermålet till 3–2 på övertid. Därmed lever hoppet om att Team GB spelar i OS nästa år. Fast det är Nederländerna som toppar gruppen med tre måls marginal inför slutomgången.

Även i Tyskland lever OS-hoppet. Ett sent 3–0-mål från Klara Bühl mot Danmark gör att tyskorna nu har kopplat greppet om gruppsegern.

I kväll spelar landslaget borta mot Schweiz i Nations League. På många sätt har man redan släppt den här turneringen. Fokus låg ju på OS-kvalet, och det har ju i praktiken varit kört sedan krysset mot Italien i Malmö för en månad sedan.

Med största sannolikt kommer hoppet om OS 2024 vara helt borta i kväll. Spansk seger mot Italien och det är Spanien som får chansen att spela vidare om de båda europeiska OS-platserna.

Näst viktigast för Sveriges del i Nations League var att säkra en plats i A-divisionen även till nästa turnering. Det där krysset mot Italien innebär att det ser bra för för svensk del att få fortsätta möta de allra bästa lagen. Om Spanien vinner mot Italien sent i kväll är saken klar. Men om Sverige vill säkra den där andraplatsen av egen kraft krävs seger mot Schweiz i kväll.

Totalt sett är ju ändå Sveriges grupp den minst spännande av de fyra i A-divisionen. Hetast är grupp 1 där Nederländerna leder före Belgien och England. I kväll tar England emot Nederländerna i en absolut måstematch för Sarina Wiegman och hennes lag.

England har torskat båda bortamatcherna mot huvudkonkurrenterna och måste ta sex poäng på de två avslutande omgångarna. Sannolikt måste man dessutom vinna kvällens match med minst två måls marginal.

I grupp 2 står gruppsegern mellan Frankrike och Österrike. De båda lagen möts i kväll. Och Frankrike säkrar förstaplatsen om man tar poäng i den matchen.

Om Österrike förlorar har vinnaren av Portugal och Norge chansen att ta den viktiga andraplatsen och därmed hålla sig kvar i A-divisionen.

I grupp 3 är det också stormatch i kväll. Danmark har överraskat stort och har full poäng efter fyra omgångar. Man inledde med 2–0-seger hemma mot Tyskland. I kväll spelas returen. Tyskorna är tre poäng bakom, och eftersom det är inbördes möte som gäller måste Tyskland vinna med minst två måls marginal för att gå upp i tabelltopp.

Det är redan klart att Danmark och Tyskland kommer att sluta etta och tvåa i gruppen. Således gör Island och Wales upp om den tredjeplats som innebär att man får kvala för att hålla sig kvar. Där vann isländskorna hemmamatchen med 1–0. Wales behöver alltså vinna kvällens retur, och helst med fler mål än ett, för att kunna passera island.

Personligen kommer jag inte att kunna se någon av höjdarmatcherna live. Jag skall ägna kvällen åt att leda mitt lag i Sveriges äldsta inomhusfotbollsturnering, Lusseblixten. Men det lär bli en och annan resultatuppdatering på mobilen…

Innan jag sätter punkt tänkte jag uppmärksamma någon annan som sätter punkt. En av damfotbollens allra största har nämligen max två landskamper kvar av karriären. Det är fantastiska Christine Sinclair som har meddelat att 2023 är hennes sista år som landslagsspelare.

Kvar av hennes internationella karriär är två träningsmatcher mot Australien. 04.30 i natt spelar hon inför fullsatta läktare på Langford’s Starlight Stadium. Och på natten mot onsdag är det stor avskedsföreställning på B.C. Place Stadium i Vancouver. Dagen till ära byter stadion namn till Christine Sinclair Place.

Kring 40 000 biljetter skall vara sålda till avskedsmatchen. Och Sinclair är värd alla tänkbara hyllningar. Damfotbollsvärlden kommer att kännas lite fattigare utan henne.

I kväll hade jag gärna varit på Hisingen. Egentligen skulle jag ha varit ledig från jobbet i kväll, och tanken var att åka till Göteborg och kolla in Real Madrid.

Men en konferens kom i vägen. Och jag fick följa Häckens match via Uefas livescore. Där såg jag att Real tog en tidig ledning via danska Signe Bruun. I efterhand har jag sett att det var på en stolpretur.

En dryg timme senare fick jag gnugga ögonen. För plötsligt visade livescore att Häcken hade vänt till 2–1. Sista tio minuterna kollade jag på mobilen under konferensen. Där såg jag hur göteborgarna framgångsrikt kunde försvara sin ledning till slutsignal.

Efter två omgångar leder Häcken nu gruppen på full poäng. Chelsea är tvåa med fyra poäng, medan Real har en och Paris FC fortfarande är nollat. Därmed är det redan klart att Häcken kommer att leva i gruppspelet över årsskiftet, oavsett resultat i de två kommande omgångarna.

Det är ju riktigt kul. Och oväntat. På förhand hade jag inga förväntningar på att Häcken skulle ta en enda poäng i den här gruppen.

Medan Häcken har tagit två 2–1-segrar har Rosengård förlorat med uddamålet i båda sina matcher. Under onsdagen tyckte jag att Malmöklubben gjorde en riktigt bra och kontrollerad första halvlek, där man inte lät Benfica skapa något alls.

Det portugisiska mästarlaget såg för övrigt klart sämre ut i år än de två senaste åren. Känslan är att tappet av Chloe Lacasse till Arsenal har slagit hårt mot deras anfallsspel. Man hade inte längre den spets jag har förknippat Benfica med. Tvärtom kändes laget rätt uddlöst.

Rosengård har ju haft väldigt stora defensiva problem hela året. Kollar vi på hur det sett ut i damallsvenskan gjorde ju Rosengård till slut fler mål än både Hammarby och Häcken. Men bakåt släppte man in hela 32 mål. Det är fler än man någonsin tidigare släppt in sedan damallsvenskan startade 1988.

Varken som Malmö FF, LdB FC Malmö eller FC Rosengård har man tidigare läckt så mycket som i år. Det hette att FCR hade tränat mycket försvarsspel inför onsdagens match. I paus tänkte jag att man till slut kanske hade hittat rätt.

Men de första 25 minuterna av den andra halvleken i Lissabon förstod man varför Rosengård slutade sjua i damallsvenskan. Man hade svårt att hitta rätt med passningarna, och plötsligt kunde Benficas spelare gång på gång komma rättvända mot den svenska backlinjen.

Under den perioden kom också segermålet. Och om Benfica hade varit lika bra som de två senaste säsongerna hade det garanterat blivit ytterligare något hemmamål.

Men hemmalagets övertag avtog. Och närmast från ingenting dök det upp en superchans för Rosengård att kunna sno med sig en poäng. Strax innan matchklockan nådde 83 minuter blev först Mai Kadowaki helt fri framför Benficas mål. Japanskan sköt dock rakt på hemmamålvakten Lena Pauels.

Returen hamnade hos Bea Sprung, som också sköt rakt på Pauels. Man skulle väl också kunna kalla det en fantastisk dubbelräddning. Men tyvärr tyckte jag att det luktade lite oförmåga.

Rosengårds (assisterande?) tränare Joel Kjettselberg ansåg i tv-intervjun efter matchen att lagen hade två målchanser vardera. Det var väl kanske en något färgad bild av matchen. Till slut tycker jag nämligen att Benfica vann fullt rättvist.

Men jag kan ändå förstå Kjettselberg. För det här var en match där Rosengård hade chansen, och där de borde ha kunnat få med sig poäng. Men tyvärr är väl inte laget bättre än så här i år.

Äntligen har vi fått se ett svenskt lag överprestera i Champions League. Jennifer Falk storspelade i går när Häcken tog tre blytunga poäng borta mot Paris FC. Oj, vad vi har väntat på att få se den typen av insats från ett svenskt lag.

De första två åren av gruppspel har ju huvudsakligen varit ett enda långt lidande med bara tre poäng på tolv matcher. Och med tanke på vilken svår lottning våra båda lag fick i årets gruppspel räknade jag inte med en enda poäng.

Således är det ju underbart att Häcken redan har dragit in en trepoängare. Onsdagen var för övrigt en skrälldag. Utöver göteborgarnas 2–1-seger i Paris vann Ajax mot PSG med 2–0. Och både Bayern München–Roma och Real Madrid–Chelsea slutade 2–2.

I den sistnämnda matchen kom danska domaren Frida Klarlund att hamna i fokus för eftersnacket. Reals 2–2-mål kom på en straff som jag tycker orsakas en bit utanför straffområdet. Och på övertid forcerade Niamh Charles in ett 3–2-mål. Det dömdes dock bort för offside på Sam Kerr. Offsideregeln är ju allt annat än lättförstådd, och jag är lite osäker på hur den här situationen skall tolkas. Men känslan är att Chelsea kan ha blivit bestulet på ett segermål.

I Amsterdam gjorde amerikanska 16-åringen Lily Yohannes en bejublad insats för sitt Ajax. Den centrala mittfältaren som fostrats i klubbens akademi passade på att storspela när damerna fick chansen att spela inför nästan 15000 åskådare på stora Johan Cruijff Arena. Kul när unga talanger tar chansen på det sättet.

Personligen har jag inte kunnat se jättemycket av matcherna från den första gruppspelsomgången. Det har blivit höjdpunkter och en kvart här och en kvart där. Den match jag såg mest av var Rosengårds hemmamatch mot Eintracht Frankfurt. Där hade jag möjlighet att kolla in nästan hela den första halvleken.

Där hörde jag i försnacket att Rosengård ansåg sig ha lärt sig mycket av fjolårets gruppspel, och att man inte skulle agera lika naivt som man gjorde då. Och visst fanns det flera glädjeämnen i 2–1-förlusten.

Men tyvärr hade man inte släppt naiviteten helt. Båda baklängesmålen var rena bjudningar. Det första var egentligen tre misstag på kort tid. Det började med att Rosengård hade ett riktigt bra läge utanför Frankfurts straffområde. När Sofie Bredgaard fick bollen och bröt in från kanten tog fyra hemmaspelare löpningar in i straffområdet.

Bredgaard slog dock inte bollen framåt. Hon gjorde i stället ett vansinnesval och försökte sig på en kort och väldigt svår sidledspassning. Den fastande i Frankfurts mittfält – och gav gästerna ett fantastiskt kontringsläge. Fint hemjobb från flera hemmaspelare gjorde dock att kontringen inte ledde till mer än ett inkast.

Det togs snabbt, och på det efterföljande inlägget var det Emma Jansson:s tur att göra ett felval. Hon var alldeles för seg med bollen i eget straffområde. Nicole Anyomi kunde sno den och servera Tanja Pawollek ett skottläge. Avslutet från den polska lagkaptenen såg inte märkvärdigt ut. Men det gick i mål.

Ett av Rosengårds stora problem under året har varit målvaktsspelet. Och även om Angel Mukasa gjorde ett par fina räddningar är tyvärr det här ett mål man inte får släppa in. Speciellt inte i Champions League.

Även 0–2 var alltså en bjudning. Det var Gudrun Arnardottir som slog ett uppspel i mitten, mot en markerad och felvänd medspelare. Den typen av passningar måste man vara 100-procentigt säker på. Nu gick det inte bättre än att Frankfurt kunde sno bollen – och till slut också göra mål.

Det målet dröjde dock till den 84:e minuten. Strax innan hade Hanna Andersson skjutit i ribbans underkant. Även om jag tyckte att Rosengård kändes rätt tunt så var laget med i matchen hela vägen, vilket ju ändå är ett litet glädjeämne.

Häckens seger i Paris var ju alltså däremot ett stort glädjeämne. Jag har bara sett sista 20 minuterna, samt ett långt klipp med höjdpunkter.

Tränare Mak Lind har fått en hel del kritik för att laget har hackat under hösten. Från Linds tid i Norrby minns man att han aldrig tvekade att byta uppställning eller kasta om i startelvan. Ibland var det lyckat, ibland inte. Hos Häcken har det tagit ett tag för honom att hitta rätt.

Men när han bytte från fyrbackslinje till tre mittbackar efter 30 minuter borta mot Hammarby tycker jag att han började få ordning på laget. I Paris startade han med tre mittbackar, vilket hjälpte Jennifer Falk att göra den toppinsats hon gjorde.

Offensivt hade Häcken inte så mycket. Men när man väl kom till avslut var koncentrationen på topp och siktet rätt inställt. Paris vann avsluten med 22–7. Men kollar man avslut på mål var det 7–6. Och målen var alltså 1–2.

Häckens första var riktigt snyggt. Anna Anvegård frispelade Rosa Kafaji med en riktigt fin passning. Kafajis avslut var lika distinkt och högklassigt. Även 0–2 kom efter en läcker framspelning. Den här gången var det Marika Bergman Lundin som slog passningen och Anna Sandberg som avslutade behärskat. Två riktigt fina mål.

Paris reducering kom på straff sedan Filippa Curmark stått för en vansinnig tackling i eget straffområde. Så bra läge hade inte Mathilde Bourdieu att den chanstacklingen var på sin plats. Falk var ytterst nära att rädda straffen från Julie Dufour. Men fler mål än så blev det inte. Och det lag som slog ut både Arsenal och Wolfsburg föll alltså mot Häcken.

För Häcken innebär segern utöver tre poäng även 50 000 euro i prispengar, alltså cirka 575 000 kronor. Det är pengar som Vittsjö GIK hade behövt.

Sent i går kväll gick nämligen den damallsvenska femman, och tillika vinnaren av skånska mästerskapet, ut med att man inte klarar ekonomin för det innevarande året. På sin hemsida skriver klubben att man har haft det tuffaste året sedan man gick upp i damallsvenskan och att klubben nu kommit till den punkt där man behöver hjälp. För att klara likviditeten behöva man få in en miljon kronor.

Det är ett tufft år för byar inom elitfotbollen. För en miljon kronon är ju samma summa som Mallbackens IF vädjade om för ett tag sedan. Jag vet inte om den värmländska klassikerklubben har nått sitt mål. Men för en dryg månad sedan var man i alla fall upp i 671000 kronor.

Alldeles nyss vann Hammarby IF SM-guldet efter en oväntat dramatisk lördagseftermiddag, där Häcken släppte alla hämningar, tog in två mål – och hade massor av chanser att komma ännu närmare.

Bajens stora hjältinna är förstås Madelen Janogy som bar laget både förra helgen mot Häcken och i dagens avslutningsomgång. Snacka om att kliva fram när det gäller som mest. Janogy har skaffat sig legendarstatus på Södermalm.

Segermarginalen blev till slut bara 1,5 mål. Alltså ett måls målskillnad, plus fördel av fler gjorda. De målen kan man hitta på många ställen under säsongen. Om vi nöjer oss med att kolla på dagens matcher så kan Bajen skicka ett par tacksamhetens rosor till tidigare lagkompisen Sara Eriksson, som stod på mållinjen och förhindade ett 5–0-mål för Häcken i 75:e minuten. Eriksson nickade via ribban och ut. Bajen kan även skicka med några rosor till Anam Imo som tog Jennifer Falk:s stenhårda volley med huvudet i 92:a minuten.

Men framför allt är det ju Madelen Janogy som skall hyllas. Hon gjorde båda målen i dagens 2–0-seger. Men även målvakten Anna Tamminen har spelat en bärande roll i avgörandet.

I tabellens nedre regioner blev det tack och hej till IK Uppsala Fotboll, trots att laget vann med 3–0 borta mot Djurgården i dag. BP tog kvalplatsen genom att vända 1–2 till 3–2-seger hemma mot Växjö. BP ställs nu mot Alingsås IF Fotboll i dubbelmöten om den 14:e och sista platsen i nästa års damallsvenska.

Kring 16.00 i morgon vet vi vilket lag som blir årets svenska mästare. Men kanske att det mest rättvisa hade varit om avgörandet skett om någon vecka.

I italiensk fotboll gäller skiljematch om två lag slutar på samma poäng. Och i Spanien är det inbördes möte som avgör. Det är två lösningar som kanske våra svenska toppserier bör fundera över.

För det är ju dödtrist att konstatera, men Hammarbys guldläge är ju delvis orsakat av spelschemat. Det står ju i första hand mellan Häcken och Bajen. Och inför slutomgången är det målskillnad som skiljer. Där har stockholmarna gynnats av programmet på två rätt avgörande punkter.

Dels hade Bajen lyckan att få möta Rosengårds B-lag i lagens ena möte. Häcken mötte Rosengårds A-lag i båda matcherna. Dels hade Bajen lyckan att få möta Kalmars juniorer under hösten. Häcken mötte Kalmars starkaste lag i båda matcherna.

Häcken gick därmed miste om två väldigt bra chanser att göra mål som Bajen har haft. Vi får väl hoppas att det blir poäng som avgör guldstriden, och vi slipper att prata om B- och juniorlag i morgon kväll.

Men som läget är så bör Hammarby ta hem det. De leder, och de har det på pappret lättaste motståndet av de tre lag som kan vinna. Så visst tar väl Bajen hem guldet?

För egen del hoppas jag kunna se avgörandet på tv. De senaste veckorna har det blivit ovanligt stort fokus på herrfotboll för min del. Men förhoppningsvis har Elfsborg hunnit träna klart, och jag skrivit mina texter innan 14.00 i morgon.

Under veckan har 15–1 varit ett stort samtalsämne. Jag har både läst och fått samtal om Linköpings anmärkningsvärda storseger mot Kalmar.

I somras hade jag trott att vi skulle få fler sådana här resultat i damallsvenskan efter att nya IFK Kalmar fick storstryk mot danskt motstånd i en träningsmatch. Men den första tvåsiffriga matchen dröjde till näst sista omgången. På ett sätt var det ju positivt.

Men självklart är inte 15–1 något bra resultat. En notering är att den officiella statistiken på svenskfotboll.se säger att det även var 15–1 i avslut i matchen. Skall man lita på den statistiken var det alltså en match helt utan målvaktsräddningar. Det är ju anmärkningsvärt i sig.

För egen del tycker jag att de italienska och spanska lösningarna hade varit önskvärda även inom svensk fotboll. På så sätt blir effekterna av matcher mot B- eller juniorlag inte lika avgörande. För jag har svårt att se hur man kan reglera bort dåliga lag, eller att förbjuda att lag vilar spelare.

Jag har sett åsikten att Kalmar borde tvångsnedflyttas. Men sedan när blev det förbjudet att vara dålig i idrott? Kalmar har gjort missbedömningar kring sin ekonomi, och sedan vidtagit åtgärder för att lösa problemet. På väldigt många sätt är det ju faktiskt bättre att spela med det lag man har råd med än att spela med ett ekonomiskt dopat lag – och samtidigt även riskera hela verksamheten.

Jag såg att bloggarkollega Rainer Fussgänger gav utökningen av damallsvenska skulden för Kalmars storförlust. Han ställer frågan: Räcker det ekonomiska underlaget helt enkelt inte till att vi har 14 elitklubbar i Sverige?

Jag är ju en stor vän av den utökade damallsvenskan, och tycker inte att Rainers resonemang är speciellt imponerande. Jag vill påminna om att IFK Kalmar hade gått upp i damallsvenskan inför fjolåret även med det gamla tolvlagsupplägget. Laget hade dessutom hållit sig kvar i fjol även med det gamla seriesystemet.

Och utan att ha någon djupare inblick i IFK Kalmars ekonomi har jag väldigt svårt att tro att problemen är orsakade av att de gemensamma medlen har delats mellan 14 lag de senaste två åren, och inte mellan tolv.

Problemet med Rainers resonemang är ju tyvärr att det bygger på något slags önsketänkande. Han vill att alla damallsvenska lag skall ha en sund ekonomi där man har råd att betala minst 27 360 kronor i månaden till alla sina spelare.

Det innebär väl i praktiken att han efterfrågar en serie med tre lag – Häcken, Hammarby och Rosengård. För vilka andra klubbar har både klarat sig utan ekonomisk kris den senaste åren och har ekonomi nog att klara aktuell minimilön? En bra grej med trelagsallsvenskan är att det inte är så många som delar på de gemensamma medlen. En sämre grej är att det blir väldigt få spelare som får tillgång till den höjda minimilönen. Och sedan kan man ju fundera över hur kul det blir med en serie där tre lag möts 12–14 gånger vardera under ett år.

Jag försöker undvika för mycket drömmande, utan anpassa mina förslag efter verkligheten. Och verkligheten för svensk damfotboll är att klubbarna ännu har för lite pengar för att alla spelare skall kunna vara heltidsproffs. Men jag är övertygad om att det bästa både för intresset och kvaliteten är om det erbjuds elitfotboll på många ställen runt om i landet.

Hittills har den utökade damallsvenskan mest varit till nytta för lag från de redan starka distrikten Stockholm och Skåne. Men över tid kommer dörren även öppnas för lag från andra områden. Precis på samma sätt som vi sett i herrallsvenskan på senare år.

Vilken sanslös fotbollsdag det här var. Sanslös. Personligen var jag på Borås Arena och såg två lag förlora. Jag har sett många fotbollsmatcher, men jag kan inte minnas att jag sett två lag falla till marken av besvikelse när slutsignalen ljuder.

Parallellt med att jag följde den herrallsvenska guldstriden försökte jag hänga med i den damallsvenska. Jag noterade hur Hammarby och en glödhet Madelen Janogy rivstartade i toppmötet.

Redan i andra minuten fick Janogy en straff som det inte går att invända mot. Men det var även en straff som jag inte är lite säker på att hon fått om hon inte varit på hemmaplan inför 15 033 åskådare. Eva Nyström visade härligt lugn när hon distinkt satte straffen högt bakom Jennifer Falk.

Glödheta Janogy agerade lika lugnt och klokt när hon placerade in 2–0 efter en hörna. Några minuter tidigare hade Anna Anvegård och Häcken haft en stolpträff. Men efter Janogys mål verkade det gulsvartrandiga laget närmast paralyserat.

Man satte sig i tidsnöd, slog bort enkla passningar och kom fel i presspelet. Bajen däremot hittade jätteytor mellan gästernas lagdelar. Och i 23:e minuten kunde Ellen Wangerheim vända upp framför Häckens backlinje, och servera Jonna Andersson fritt läge till höger i straffområdet.

Vänsterbackens avslut var distinkt, och betydde 3–0. Häcken analyserade läget, och några minuter senare valde tränare Mak Lind att byta formation. Han bytte ut Katariina Kosola, satte in Elma Junttila Nelhage och gick över till spel med tre mittbackar. Där stoppades blödningen.

Hanna Wijk reducerade ganska snart efter formationsbytet. I paus var det 3–1. Men Häcken hade haft två ramträffar och var egentligen inte så långt efter som det stundtals kändes.

Den sista halvtimman ägde Häcken. Och man hade ett par 100-procentiga målchanser. Vid 3–1 var Monica Jusu Bah fri, och Anvegård hade bra skott. Reduceringen till 3–2 kom med 3.30 kvar på en snygg skravnick från inhopparen Aisha Masaka.

På slutet fick Anvegård ett kanonläge i straffområdet, men Anna Tamminen räddade. Och Bajen tog tre blytunga poäng. Inför slutomgången leder stockholmarna nu med 3,5 måls bättre målskillnad än Häcken. Det halva målet är att man har fler gjorda mål, vilket innebär att Häcken måste ta in fyra mål för att passera.

En poäng bakom toppduon skuggar Linköping, som vann med hela 15–1 mot Kalmar i dag. Jag har väntat på att Kalmar skulle rasa ihop i någon match. Och mot ett LFC som jagade målskillnad kom raset.

I övrigt i dagens damallsvenska matcher noteras att Kristianstad fick till en sen kvittering mot Rosengård. Därmed är det klart att mästarlaget kommer att sluta på sjunde plats i tabellen – och att man bara är tredje bästa Skånelag.

I slutomgången har Häcken hemmamatch mot Piteå medan Linköping tar emot Kristianstad. För Bajen väntar bortamatch i Norrköping. Att möta ett bottenlag som inte har något att spela för borde vara rena drömmen.

Men det är inte bara att åka och vinna i Norrköping. De två tävlingsmatcher som Bajen och Peking har spelat har båda slutat med uddamålsseger, och Norrköping förlorar sällan med större marginal. Så det blir intressant att se hur Bajen klarar kampen mot både motståndare och egna nerver.

För Häcken gäller att man sannolikt måste vräka in mål mot Piteå. Det blir inte lätt. Norrbottningarna är ju kända för att vara ett målsnålt lag. Så det är ändå klar fördel för Bajen i guldracet.

I övrigt i dag blev Stina Blackstenius matchvinnare när Arsenal vann toppmötet med Manchester City med 2–1. Det var ett av landslagsforwardens enklare mål, då unga Citymålvakten Khiara Keating totalt missade en utrusning och gav inhoppare Blackstenius helt tomt mål.

Noterbart i den matchen att Amanda Ilestedt spelade 90 minuter. Hon missade ju landskamperna mot Schweiz och Italien på grund av skada.