Vi är bara minuter ifrån avspark i Sveriges första playoffmöte med Bosnien. Matchen ser man på Aftonbladet.

Sedan senast har även Amanda Ilestedt kastat in handduken. Ännu så länge är hon inte ersatt i truppen, men Emma Östlund skall ansluta till hemmamötet.

Dagens svenska startelva presenterades för en stund sedan. Glädjande nog innehåller den Rosa Kafaji, en spelare jag väntat länge på att få se i en svensk startelva. I övrigt noteras att Jennifer Falk får chansen i målet, att Hanna Lundkvist är högerback, Julia Zigiotti Olme spelar som sexa och att Madelen Janogy får chansen på vänsterkanten.

Så här ser elvan ut i sin helhet: Falk – Lundkvist, Nathalie Björn, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Zigiotti Olme, Janogy – Kafaji – Stina Blackstenius.

Efter helgen väntar ett på många sätt väldigt viktigt landslagsfönster. För svensk del väntar kvalmatcher mot Bosnien för att hänga kvar i Nations Leagues A-grupp. Internationellt sett lär Sveriges kval inte få några större rubriker.

För det spelas större matcher på andra håll i världen. Oceaniens OS-kval är redan i gång. Och under fönstret avgörs även OS-kvalen i Asien och Europa. Dessutom spelas nordamerikanska mästerskapen, Concacaf Gold cup.

För svensk del släppte Peter Gerhardsson sin trupp tidigare i veckan. Här tänkte jag spontant att det skulle ha varit kul att jämföra den 25 spelare starka truppen med hur det såg ut förra året. Men tyvärr kände jag inte att tiden fanns att sätta sig och räkna ihop själv. För man måste ju räkna själv.

Det var ju för några år sedan som förbundet slutade att tycka att deras landslag och landslagsspelare är tillräckligt intressanta för att ha någon sammanställning av antal landskamper år för år.

Det är ju egentligen fullständigt absurt, men på förbundets hemsida kan man ganska lätt se hur många matcher spelarna i en division 5-klubb gjorde under föregående år. Men det går inte att se vilka som var med i landslaget, eller hur många matcher och minuter de spelade.

En jämförelse som ändå är lätt att göra är den med fjolårets VM-trupp. Det var 23 spelare som åkte till andra sidan jordklotet och grävde brons. Av de 23 saknas nu åtta spelare i playofftruppen – Sofia Jakobsson, Rebecka Blomqvist, Fridolina Rolfö, Magdalena Eriksson, Carolin Seger, Lina Hurtig, Stina Lennartsson och Anna Sandberg. I de allra flesta fallen är det skador som gör att spelarna saknas.

Den färska landslagstruppen innehåller alltså 25 spelare. Det innebär att det alltså finns plats för tio spelare som inte var med i VM. Det är samma målvakter, men bland backarna noteras fyra nya namn i form av Josefine Rybrink, Amanda Nildén, Emma Kullberg och Hanna Lundkvist.

Lundkvist var ju egentligen med i VM-truppen, men åkte ju på en skada och tvingades åka hem. I övrigt bland backarna måste man ju lyfta Emma Kullbergs högst oväntade målexplosion i FA-cupen förra helgen. Hon hade inte gjort mål sedan juli 2021 – då slog hon från ingenstans till med tre mål på åtta minuter. Ett äkta hattrick.

Hon gjorde det dessutom från ett läge där matchen mot Wolverhampton stod 1–1. Se målen i det här klippet:

På mittfält och i anfall tillkommer Julia Zigiotti Olme, Rosa Kafaji, Matilda Vinberg, Monica Jusu Bah, Pauline Hammarlund och Anna Anvegård. Av de tio spelare som inte var med i VM kommer fyra från Häcken, vilket är logiskt med tanke på deras starka vinter. Tre är födda 2003, vilket är bra för framtiden.

Matcherna mot Bosnien skall ju Sverige bara vinna. Så det skall inte behöva vara någon sportslig spänning. Men lite intressant blir det ju att se hur Gerhardsson matchar laget.

Appropå Häcken noterade jag att klubbens färöiska supertalang Johanna Fossdalsa Sørensen var uttagen i Danmarks landslagstrupp till ett läger i Marbella och en träningslandskamp mot Österrike.

Efter Champions Leaguematchen mot Chelsea i december frågade jag 18-åringen om vilket land hon tänkte spela landslagsfotboll för i framtiden. Då sa hon att hon inte hade bestämt sig. Det här är i och för sig ingen tävlingsmatch, men uttagningen innebär väl att hon lutar mot att välja Danmark före Färöarna.

Med det lämnar jag landslagsfotbollen för att precis som i förra inlägget rada upp mer eller mindre intressanta resultat. Det har nämligen spelats några träningsmatcher med svenska elitlag i veckan. Här nedan finns en genomgång.

Det handlar om matcher jag inte har sett. Så precis som i förra inlägget välkomnar jag om ni som har sett någon av matcherna bidrar med spaningar om heta spelare, eller andra intressanta saker.

Hammarby IF–Linköping FC 4–0
Andra raka feta käftsmällen för LFC. Jag trodde att tappet av japanska stjärnduon Momiki och Takarada skulle bli kännbart. Men vi är ju ännu tidigt på försäsongen, och har jag fattat rätt kom målen efter att det vilda bytandet dragit igång. Men självklart ändå ett tungt resultat för LFC – och en skön seger för mästarna.

Växjö DFF–Vittsjö GIK 5–0
Växjö imponerar under tidig försäsong. Vittsjö hade knappast räkna med att åka på en sådan här jätteförlust i sin första träningsmatch. Men positivt ändå för skåningarna att det tycks ha varit ganska jämnt före paus, innan det vilda bytandet kom igång.

IK Uppsala Fotboll–Gamla Upsala SK 0–2
Derbyna i elitettan mellan IK Uppsala och Gusk kommer att bli hyperintressanta. Gusk har ju siktet inställt på att inte bara bli bäst i stan, utan också mot damallsvenskan. Redan under fredagen fick vi en försmak. Gusk vann första ronden. Och släkten var värst när Andrea Thorison som ju kommer från grannen gav Gusk ledningen på frispark i den första halvleken.

IF BP–IFK Norrköping 3–1
Jag fick mothugg när jag häromdagen skrev att jag tycker att Norrköping har gjort ett intressant transferfönster. Och det kan nog ha varit så att jag tänkte fel, och att Peking har ett sämre lag i år än de hade i fjol. Den senaste veckans förluster mot Växjö och BP är ju inte lovande. För BP har ju däremot försäsongen börjat väldigt bra med tre raka segrar.

Kif Örebro–Örebro SK 3–0
Kif visade vilka som är bäst stan. Kul att det gick att få till den här typen av derby. Med rätt marknadsföring borde sådana här träningsmatcher kunna locka lite publik.

Kristianstads DFF–Eskilsminne IF 2–1
KDFF vädrade stora delar av bänken när man vann mot division 1-motstånd. Eskilsminne är dock intressant. Klubben har gjort en satsning för att behålla positionen som bäst i Helsingborg, och slåss om en plats i elitettan. Som tränare har man färgstarka Pierre Persson som ju vet hur man för upp lag i eliten, det har han ju gjort med Växjö och Bromölla.

På många sätt kan man bara dra begränsade slutsatser av resultat i tidiga träningsmatcher. Ofta testar tränarna rätt vilt, och man gör betydligt fler byten än man kommer att göra längre fram på säsongen.

Oftast tycker jag att laguppställningarna är intressantare än resultaten, för utifrån startelvor och byten kan man ana sig till vad för förändringar som är på gång. Intressant är även att få se vilka spelare som har tagit steg under vintern.

Här är ett gäng resultat från matcher jag inte har sett. Ni som har sett någon av dem får gärna bidraga med spaningar om heta spelare, eller andra intressanta saker.

Växjö DFF–IFK Norrköping 3–1
Det här var ett bra resultat för Smålands stolthet. Och ett lite förvånande, för jag tycker att Norrköping har gjort ett intressant transferfönster med flera fina värvningar. Växjö är däremot ett lag som jag har satt ett litet frågetecken för. Man tappade Evelyn Ijeh i somras, och nu under vintern man har värvat för mig okända spelare. Förra helgen vann man med 4–2 mot Jitex.

Kif Örebro–Djurgårdens IF 0–3
Kifs helt nya lag har inlett försäsongen med kryss mot Hammarby och uddamålsförlust mot Linköping. I dag blev det tremålsförlust mot Djurgården. En bra säsongsstart för stockholmarna.

Kristianstads DFF–Malmö FF 5–0 (2–0)
Ett resultat som indikerar att MFF fortsatt behöver genomgå ganska stora förändringar innan man är redo för att slåss på allra högsta nivån.

AIK–Åland United 3–0
Efter att ha förlorat stort mot BP förra helgen tog AIK en seger. Det är dock svårt att bedöma nivån på Åland United, även om laget kom trea i Finland i fjol.

BP–IK Uppsala Fotboll 5–0
BP har inlett säsongen starkt. Förra veckan vann man med 4–1 mot AIK och i dag blev det storseger mot ett Uppsala som ju har ett helt nytt lag. Noterbart att Klara Andrup och Frida Thörnqvist gjort varsitt hattrick i de här matcherna. Se alla dagens fem mål här.

Piteå–Sunnanå SK 2–0
Piteå inledde förra helgen genom att slå ett P16-lag. Nu blev det tvåmålsseger mot färska elitettanlaget Sunnanå. Två resultat som är svårbedömda. I dag var i alla fall gästerna väldigt nöjda med resultatet:

Trelleborgs FF–Jitex BK 2–3 (1–3)
Förlust mot Alingsås med 2–1 förra helgen. Förlust mot Jitex i dag. Trelleborg har inte fått någon kanonstart på klubbens första damallsvenska försäsong.

Linköping FC–Vålerenga 1–5
Det här var ett resultat som fick mig att haja till. Visst vann Vålerenga guld i Norge i fjol, men det var ändå oväntat stora siffror. Speciellt som LFC ser ut att ha startat med starkast möjliga lag.

Eskilstuna United–Örebro SK 1–4
Ett väldigt intressant resultat. Jag trodde nog att ÖSK riskerade att få det rätt svårt i elitettan. Men det här måste ju ge självförtroende.

Umeå IK–Sundsvalls DFF 11–0
Ojojoj. Nog för att Sundsvall har tappat ganska många spelare, men ändå. Det här var väldigt oroväckande för Sundsvall. Och lovande för UIK.

GUSK–Gefle IF 2–0
Gusk har storsatsat och siktar mot damallsvenskan. Det här var väl inget jätteimponerande resultat. Men Gusk har fått ihop en högintressant trupp, och bör kunna vara med i toppen när det drar ihop sig.

Det har blivit sparsamt med inlägg hittills det här året. Den tid jag har haft till bloggen har jag huvudsakligen lagt på att uppdatera de båda silly season-sidorna. Där har jag ju för övrigt haft föredömlig hjälp av er läsare. När uppdateringen har släpat efter har det ändå gått att hitta senaste nytt i kommentatorsfältet. Tack för det.

Och under årets inledande veckor är det ju framför allt på transfersidan som det här hänt en del. I mitt inlägg på nyårsafton tyckte jag att Häcken hade en klar ledning i det svenska transferfönster som fortfarande är öppet.

Även om Hammarby gjort någon bra värvning finns det ingen anledning att ändra uppfattning, som det ser ut nu är det Häcken som går in i årets damallsvenska som storfavorit.

Mest förstås beroende på hur otroligt bra man gjort det i Champions League. Inledningsvis hade ju Häcken all tur i världen. Jag tänker på att såväl Arsenal, Juventus som Bröndby åkte ut i första kvalomgången, vilket ledde till att Häcken blev seedat i playoff.

Men lite tur måste man ha. Och därifrån är det inte tur som kännetecknat Häckens Champions Leaguevinter. Tvärtom hamnade man i en riktigt tuff grupp. En grupp där jag spontant kände att man riskerade att kamma noll.

Men Häcken visade att man var redo för Champions League den här gången. Man klarade sig igenom den tuffa gruppen med bara en förlust. Det är otroligt imponerande.

Efter sista gruppomgången blev jag uppmanad att komma med en ingående analys om vad som gjort att Häcken lyckats så bra den här gången. Det blev en ganska grund analys om hur laget fick en bra start byggd på lysande försvarsspel och offensiv effektivitet. Och hur det fick lagets självförtroende att växa dag för dag.

Men den där fina starten kom ju förstås inte bara av en slump. För två säsonger sedan, när Häcken debuterade i Champions League, hade man en på pappret bättre trupp. Men laget gjorde ändå en otroligt blek figur, och var aldrig nära att utmana om kvartsfinalplatserna.

Då var min uppfattning att man gick in med fel självbild. Man inledde matcher mot internationella topplag med hög risktagning på egen planhalva – något som var en självmordstaktik. Man måste självklart både våga att hålla i bollen och ha ett eget anfallsspel. Men samtidigt är det ett måste att inse skillnaden på vilka passningar man kan slå i damallsvenskan mot Kif Örebro och Umeå, och vad som går mot Lyon och Bayern München.

Den här gången var Häcken inte alls lika naivt. Innan skador tunnade ut truppen körde man med tre mittbackar, vilket gjorde att det fanns bättre täckning när man ändå då och då tappade bollen centralt. Men känslan är att man också hade färre bolltapp.

Dessutom hade man flera spelare som var i toppform. En av dem var Jennifer Falk, som räddat många poäng till Häcken. En annan var veteranen Aivi Luik som har spelat på en nivå som jag inte trodde att hon hade. Placeringssäker och lugn med bollen. Falk och Luik är två huvudskäl till att Häcken haft en skön defensiv trygghet under hela gruppspelet.

Offensivt har man haft mycket fart. Men framför allt har man haft flera lirare som kunnat spela loss de här snabba spelarna. Jag tänker i första hand på Anna Anvegård och Rosa Kafaji som båda har gjort ett superstarkt gruppspel. Men även Johanna Fossdalsa Sörensen har kommit in och visat speluppfattning.

Med Anvegård och Kafaji har Häcken i princip haft två tior. Det är Kafaji som stått för flest poäng (3+1), men även om Anvegård bara haft ett assist går det inte att underskatta hennes betydelse för Häckens anfallsspel.

Och nu väntar alltså kvartsfinalspel. Där fanns det ingen drömlott, bara olika nivåer på mardrömmen. Utifrån det fick Häcken allra bästa lottning.

I kvartsfinalen väntar PSG, som är det formsvagaste av de fyra toppseedade lagen. Och skulle Häcken skrälla sig till semifinal väntar vinnaren av Lyon och Benfica. Det innebär att Barcelona och Chelsea är på andra halvan.

Det normala är ändå att PSG vinner mot Häcken. Parislaget är inne i säsong, och har betydligt större vana vid den här typen av matcher. Jag ger PSG 80–20 i det här dubbelmötet.

Inför gruppspelet var en stor fråga hur Sverige skulle stå sig på rankinglistan. Nu är det i praktiken klart att vi kommer att ligga på plats sju efter den här turneringen. Det är den placering vi har inför säsongen 2025/2026, det år då Champions League läggs om. Enligt det här normalt sett välunderrättade twitterkontot får de två högst rankade länderna två direktplatser i det nya formatet. Det innebär att ettan och tvåan nästa säsong i Frankrike och Tyskland eller Spanien går rakt in i gruppspelet:

För länderna på platserna tre till sex finns en direktplats in i gruppspelet till mästarlaget våren 2025. De länderna är Tyskland/Spanien, England, Italien och Portugal.

Sverige hamnar alltså närmast utanför de sex. Men det ser ut som att de svenska framgångarna i årets UWCL ändå gör att vi kommer att ha tre lag i turneringen säsongen 2025/2026. För i det nya upplägget har mästarlaget från det sjunderankade landet en plats i playoff, Dessutom får damallsvenska tvåan och trean gå in i UWCL i första kvalomgången.

Även länderna på platserna åtta till och med 13 får tre platser i det framtida Europaspelet. Men för de sex länderna gäller att trean går in i den nya turneringen.

Det ser ut som att den här förändringen kom perfekt för svensk del. För risken är att vi kommer att tappa några positioner till på rankingen de kommande åren. Men det lär dröja innan vi kan falla hela vägen ner till plats 14. Så vi lär årligen ha tre svenska lag i Europaspel under ganska många år framöver.

Därmed är det dags att återgå till vår svenska silly season. Där känns det som att de två största frågetecknen inför årets damallsvenska är Vittsjö och Kif Örebro. Det är väl ingen jätteskräll eftersom båda kämpade med ekonomin i fjol.

Värst är läget för Vittsjö. Dels har man ännu ingen tränare med rätt utbildning. Dels är min uppfattning att Vittsjö i nuläget inte har spelare nog för att klara en damallsvensk säsong. Truppen består nämligen bara av två målvakter och 16 utespelare – vilket ju är extremt.

Även om Vittsjö har flera bra spelare så går det knappast klara sig med en så tunn trupp om man inte har landets bästa talangutveckling. Men Vittsjö har ju inget underifrån. Så minst tre–fyra utespelare till behöver man nog värva. Och det finns ju fortfarande spelare att plocka in. På den damallsvenska silly seasonsidan finns det nu drygt 40 spelare som står som kontraktslösa.

Sedan Kif Örebro även tappat superviktiga Tove Enblom finns i princip inget kvar av fjolårets lag. Vid en koll på fördelningen av speltid i damallsvenskan i fjol visar det sig att det bara är en som är kvar av de 15 som hade mest speltid i laget i fjol. Och det är Maja Bodin. Rickard Johansson har verkligen byggt om sitt lag från grunden. Johansson har visat sig vara bra på att bygga nytt. Lyckas han få ihop ett stabilt gäng även i år?

Nu skall man inte dra några slutsatser av tidiga träningsmatcher, för där brukar det testas rätt friskt. Men att Trelleborg föll mot Alingsås med 2–1 i första träningsmatchen skulle man ju kunna se som oroväckande för nykomlingen. Det kan också ses som ett tecken på att Alingsås har något bra på gång.

I elitettan känns ju Malmö FF som solklar favorit. Men eftersom inget av de båda lag som åkte ur damallsvenskan ser speciellt starkt ut känns det som att fjolårstrean Alingsås just nu är den andra huvudkandidaten till att ta en uppflyttningsplats.

Apropå Malmö så gjorde deras talangfulla forward Nova Rolfsson segermålet för F17/07-landslaget mot Filippinerna under torsdagen. Jag kollade på matchen och kan inte säga att jag blev speciellt imponerad av det svenska lag som skall spela EM-slutspel på hemmaplan i maj. Trots att man har några namnkunniga profiler i Felicia Schröder, Thindra Mattsson och nämnda Rolfsson tyckte jag att man spelade en ganska långsam och ineffektiv fotboll. Hoppas det ser bättre ut i maj.

Nämnda Nova Rolfsson hämtade MFF för övrigt i Halmstads BK i somras. Vad jag hört så väckte den övergången ganska starka känslor i Halmstad. Och frågan om värvningar av talanger inom damfotbollen är ju på många sätt intressant.

Jag hörde ett klipp med AIK:s klubbdirektör Fredrik Söderberg där han var frustrerad över att hans klubb tappade Matilda Nildén till Häcken som Bosman. Han tillade att han satt med en jättesten i ett glashus eftersom att Nildén kom till AIK från BP som just Bosman. Men han hade ändå ett intressant resonemang kring det här. Han säger:

”För varje sådan här Bosmanövergång så minskar möjligheterna för alla klubbar, inte bara AIK, att utbilda nya fotbollsspelare. Det kommer att urholka svensk fotboll över en längre period. Vi måste få igång en transferekonomi inom svensk damfotboll. Varje sådan här situation blir tyvärr ett misslyckande. … Generellt behöver vi lösa knuten med att den här typen av övergångar inte kan gå obetalda mellan olika klubbar för att det kommer att utarma svensk fotboll över tid.”

Det här är förstås intressant. Och det är lätt att hålla med Söderberg. Samtidigt sitter många av klubbarna i en rävsax genom att de dels har dålig ekonomi, dels att spelarna inte vill skriva långa kontrakt.

I och med att löneutvecklingen sett ut som den gjort har det varit ointressant för spelare att skriva mer än ett eller två år. För det som är en bra lön nu riskerar att vara kass redan om något år. Därför är det fortsatt väldig få längre kontrakt i vår högsta serie.

Jag gjorde en snabbkoll på sillyseasonsidan. Där hittade jag 25 spelare som har treårskontrakt – allså som löper över hela säsongen 2026. Bara tre har skrivit över fyra år, och ingen i damallsvenskan har ett femårskontrakt. Det är ganska tråkiga siffror ur försäljningssynpunkt.

Och den här frågan om kontraktslängd är inget som AIK-direktör Söderberg var först med. I somras såg jag att den tidigare klubbdirektören i Linköping Anders Mäki twittade om kontraktslängder i hans tidigare klubb:

Jag håller med Söderberg och Mäki om att det vore högst önskvärt med längre kontrakt, och att de klubbar som fostrat talanger faktiskt får något tillbaka för sitt jobb. Men som sagt, det är inte lätt för klubbarna att lösa det, även om det i alla fall blir allt fler tvåårskontrakt.

Fredrik Söderberg har för övrigt också framfört åsikter om att slå ihop Sef och EfD för att all svensk elitfotboll skall få en gemensam intresseorganisation. Och det kan vara på gång, i varje fall har man på sistone läst alltfler artiklar om att man i alla fall diskuterar frågan.

Personligen är jag lite splittrad. Kollar man på tennisen har damerna definitivt vunnit på att stå på egna ben. Men som läget är nu inom fotbollen skulle det absolut vara en vinst för damerna att ta hjälp av herrfotbollen.

Slutligen måste jag bara skriva några ord om det världslag för 2023 som som spelarna röstade fram genom Fifpro. Det var det mest absurda jag sett på länge. Man tror ju kanske att spelarna själva skall ha rätt bra koll på sin egen sport. Men så är det inte. Mycket handlar om hur stort genomslag olika lag och ligor har.

Trots att Barcelona är den överlägset bästa klubben samt att Spanien är både världsmästare och etta på världsrankingen fick det spanska landslaget bara med två spelare.

Däremot fick England med sju. Plus att Sarina Wiegman prisades av Fifa som världens bästa tränare. Visst är det udda att ett lag med den bästa coachen och sju av de elva bästa spelarna bara blev tvåa i VM – och dessutom likt Sverige avslutade året så svagt att man redan har missat OS?

Världslaget Absurt.

Tisdag 18.45 sparkas avslutningsomgången i Champions Leagues grupp A igång. Häcken är i Madrid och möter Real. Svensk seger och vi har ett lag i kvartsfinal för första gången sedan gruppspelet återinfördes i turneringen.

Men även vid engelsk poäng i Paris går Häcken vidare till slutspel. Förutsättningarna är således goda, men det innebär ju inte med säkerhet att göteborgarna verkligen tar den där välförtjänta andraplatsen i gruppen.

Självklart hade man velat se Häckens avslutningsmatch – helst på plats. Men risken är uppenbar att jag får nöja mig med att följa dramatiken via resultatrapportering.

Jag befinner mig i och för sig på den Iberiska halvön. Men jag är i Albufeira, cirka 75 mils bilresa från Madrid, och bevakar Elfsborgs herrars träningsläger. Eftersom elfsborgarna spelar match mot norska Fredrikstad 15.30, och jag förväntas lämna både texter och bilder från den matchen, lär jag inte hinna se Real–Häcken.

Det är förstås tråkigt. Men i dag jobbade jag utomhus iklädd shorts. Det är garanterat första gången under yrkeskarriären jag gör det under januari månad. Så jag skall verkligen inte klaga.

På Häckens hemsida noterar jag att trion Anna Csiki, Elin Rubensson och Anna Sandberg är tillbaka i matchtruppen. Frågan är om någon av dem kommer att spela. Csiki kan vi nog räkna bort helt. Efter ett års frånvaro för korsbandsskada känns det inte rimligt att göra comeback i en avgörande Champions Leaguematch.

Och det är ju inte på Csikis position det är tunt i Häcken – det är på mittbacksplats. Elma Junttila Nelhage har inte tagit sig upp för alla stegen på hjärntrappan, och är fortsatt indisponibel. Därmed har getingarna från Hisingen bara tre friska mittbackar, och en av dem är orutinerade Lisa Löwing som knappast är aktuell för speltid mot Real.

Jag tror att Mak Lind helst hade kört vidare med tre mittbackar, vilket ju varit ett framgångsrecept. Men senast mot Paris FC klarade sig Häcken rätt bra med fyrbackslinje. Det är bara att hoppas att det funkar igen.

I övrigt hamnadde jag faktiskt en rätt intressant damfotbollsdiskussion tidigare i dag. Elfsborg håller till på en träningsplan som ligger i anslutning till en golfanläggning. Det är inget ställe man bara råkar passera, och således har det knappt varit en enda åskådare på de tre pass jag sett.

Men på dagens eftermiddagspass kom två män och en lite flicka förbi. Männen var klädda i Sportingkläder. Sporting Clube de Portugal är känt som Portugals främsta talangskola – och kanske till och med en av världens främsta. Den ena mannen tränade just ett av Sportings flicklag, han och sa att det händer stora saker inom portugisisk dam- och flickfotboll.

Inte nog med att man har massor av talanger. Nu börjar förbund och klubbar att vakna. Enligt honom har det hänt enormt mycket bara de två–tre senaste åren. Och mannan trodde stenhårt på en utveckling liknande den i Spanien. Han sa: ”Ge det tio år så är vi där.”

Han sa också att Sporting för första gången har en flicka i ett av sina elitlag på pojksidan. ”Hon är helt enkelt så bra.”

Så vem vet, vi kanske får börja se upp med Portugal om några år.

Tänkte se en stund av Rosengårds hemmamatch mot Benfica. Noterar att det inte längre bara är att klicka in på DAZN på Youtube och kolla in matcherna. Med det visade sig fortsatt vara gratis.

Det räcker att registrera sig på DAZN:s hemsida, sedan kan man se Rosengård–Benfica antingen på Youtube eller på DAZN:s hemsida. Här är är länken för registrering:

https://dazn.com/womensfootball

Då har jag kommit hem till Borås igen. Innan jag lämnade Bravida Arena var jag nere i den mixade zonen och lyssnade på vad Anna Anvegård, Jennifer Falk och Rosa Kafaji hade att säga.

Jag frågade Falk om hon skulle ringa till Johanna Rytting Kaneryd och be om hjälp i nästa vecka. Landslagsmålvakten svarade att hon helst såg att Real Madrid tog poäng av Chelsea i kväll, något som hade inneburit att Londonlaget hade haft massor av anledning att vinna i Paris på måndag.

I det läget stod det 0–0 på Stamford Bridge. Men tyvärr för Häcken så lyckades Chelsea till slut vinna med 2–1. Därmed har Chelsea inget mer än äran, lite pengar och rankingpoäng att spela för på tisdag. Frågan är om det räcker för att ta poäng mot Paris FC.

Klart är att Häcken blir tvåa och går till kvartsfinal i Champions League om något av följande inträffar:

1) Häcken vinner borta mot Real Madrid.
2) Chelsea tar poäng borta mot Paris FC.

Klart är alltså att kryss mot Real inte hjälper Häcken ett dugg i kampen om en slutspelsplats. Ett kryss ger lite prispengar och rankingpoäng. Men både vid förlust och kryss i Madrid måste Häcken ha hjälp av Chelsea.

På så sätt blir det lätt för Mak Lind att göra upp taktiken inför tisdagens bortamatch. Det är seger som räknas – inget annat.

Det mest intressanta som hände i den mixade zonen efter dagens 0–0-match var kanske ändå när Häckens klubbchef Marcus Jodin kom förbi och frågade Göteborgs-Postens utsända om det var många som var lediga på sportredaktionen nu under januari.

Den något ironiskt ställda frågan var tyvärr högst berättigad. Personligen trodde jag inte mina ögon när jag tidigare under dagen letade efter läsning på gp.se inför matchen mot Paris FC.

I GP-flödet om Häckens damer finns bara en artikel från den senaste månaden – den handlade om värvningen av Matilda Nildén. Däremot hittade jag inte ett ord om att man värvat Alice Bergström, inget om lägret i Cadiz eller om genrepssegern mot Hoffenheim.

Och den enda införtext som fanns inför en av de största matcherna ett Göteborgslag spelat var en i och för sig utmärkt TT-text. Men jag tyckte ändå att det var högst anmärkningsvärt att GP inte producerat en enda egen rad inför matchen.

Eller. Högst anmärkningsvärt räcker inte som beskrivning. Samtidigt är jag inte förvånad. Jag har fått höra att läsare är ointresserade av lagidrott på damsidan. Att om man ändå får för sig att skriva om lagidrottande tjejer skall texterna helst handla om sådant som ligger utanför själva idrottandet.

Häcken fortsätter att imponera i Champions League. 0–0 mot Paris FC var nog totalt sett ett rättvist resultat. Häcken var bäst i första halvleken, illa ute i början av andra, men reste sig och fick till en hyfsad slutforcering.

På pressläktaren satt vi och funderade över vad som bäst för Häcken – kryss eller förlust. Nu blev det kryss, vilket innebär att Chelsea säkrar gruppsegern om man vinner kvällens sena match mot Real Madrid. Och det gör väl Londonlaget?

Det innebär i sin tur att Chelsea inte har något att spela för när de åker till Paris nästa vecka. Något som är obra för Häcken. För Chelseaseger i den matchen innebär att Häcken är klart för kvartsfinal oavsett resultat i Madrid.

Om Paris hade vunnit i dag skulle Chelsea ha varit tvunget att gå för det i Paris för att vinna gruppen. Så på ett sätt hade förlust varit bättre för Häcken. Men naturligtvis är varje poäng en fjäder i hatten. Och det är roligast att säkra avancemanget av egen kraft, och göteborgarna skall inte vara chanslösa på segern borta mot Real.

Dessutom innebär dagens resultat att Paris faktiskt måste vinna mot Chelsea, vilket inte är lätt vilket lag Emma Hayes än matchar i nästa vecka. Det finns alltså scenarion där Häcken går vidare vid förlust i Madrid. Det hade inte funnits vid förlust i dagens match.

Det som kommer att svida lite är att Häcken hade chansen att just säkra kvartsfinalplatsen av egen kraft redan i dag. I den första halvleken fick man en straff till skänks av Teninsoun Sissoko – och möjligen också av ena assisterande domaren. För nog var väl bollen över linjen innan Clarissa Larisey:s inlägg?

Straffen slog Rosa Kafaji inte bättre än att Chiamaka Nnadozie kunde rädda. Den nigerianska landslagsmålvakten är stundtals osäker i luftrummmet. Men hon är mästerlig på att komma ner snabbt och rädda skott vid stolparna. Det gjorde hon på straffen. Det gjorde hon minst två gånger till i matchen.

För Häcken hade fler bra chanser än straffen. Främst minns man ju Monica Jusu Bah:s stolpskott. Men även alltså ett par låga skott som Nnadozie lyckades dyka ner och styra undan.

Sedan tränare Mak Lind tagit över har Häcken fungerat bäst med tre mittbackar och ett slags 5–2–3. Även om man har lite skadeproblem blev jag därför lite förvånad över att man körde med fyrbackslinje i dag. Det funkade väldigt bra i den första halvleken, även om jag såg att tränare Lind fick ett spel på slutet av halvleken för att laget värderade fel i speluppbyggnaden och fastnade i farliga ytor kring eget straffområde.

Efter paus hade Paris anpassat sitt presspel efter Häckens fyrbacklinje. Första kvarten var svettig. Där fick Jennifer Falk visa varför hon är landslagsmålvakt. Hon stod för åtminstone två 100-procentiga räddningar. Paris hade fler bra lägen. Men som tur var för Häcken spred gästerna avsluten rätt rejält.

Hemmalaget levde också periodvis lite farligt på centralt mittfält. Både Filippa Curmark och Johanna Fossdalsa Sörensen blandade strålande saker med högriskpassningar. Men det ordnade alltså upp sig.

Även om Häckenbänken var tunn förvånades jag lite över att man väntade så länge med sina byten. Flera spelare såg riktigt trötta ut med 20–25 minuter kvar. Men Häcken orkade alltså ta en poäng.

Utöver straffmissen var Rosa Kafaji fullständigt lysande. Tränare Mak Lind säger nu att hon tycker att Kafaji höll hög internationell klass i dagens match. Jag håller med. Frågan är om hon blir kvar i Häcken efter det här gruppspelet.

”I det stora hela tycker jag att vi gör en stark prestation. De är skickliga i sin höga press och vill gå med flera spelare. Sett till målchanser tycker jag att det är konstigt att matchen slutar 0–0.”

Mak Lind på presskonferensen

Det är några veckor sedan senaste inlägget. Men nu drar strax säsongen igång, och då är det dags för bloggen att vakna till igen. Nu sitter jag på Bravida Arena och väntar på avspark i Häckens otroligt viktiga hemmamatch mot Paris FC.

Seger, och det blir kvartsfinal längre fram i vår.

Men Paris FC är ett bättre lag än vad många tror, så det här blir långt ifrån lätt. Gästerna har riktig hög fart på kanterna, framför allt i form av Julie Dufour. Jag såg laget i Linköping i somras, och imponerades framför allt av nämnda Dufour och hennes snabbhet.

Men hon är inte ensam. Man har ju en av mina favoritmålvakter i nigerianska Chiamaka Nnadozie. Och härligt spelskicklig lirare i rutinerade veteranen Gaetane Thiney. Och kvalitet även på andra kanten i form av landslagsmeriterade Clara Mateo.

Just nu hör jag Mak Lind från rummet bredvid. Där pratar han inför sponsorer, och berättar om att Paris spelar med extremt hög press, där man går man–man. Det blir en utmaning för Häcken att spela sig förbi.

I Häckens lag saknas fortfarande Elin Rubensson. Men man har också bara två mittbackar i startelvan. Gissningsvis kommer även Hanna Wijk att spela i mittförsvaret. Det blir intressant att se hur hon löser det.

Det är nyårshelg och om några dagar drar de flesta svenska elitklubbarna igång sin försäsong. Jag tänkte därför avsluta 2023 med en liten lägesrapport hur det går med klubbarnas lagbyggen. Ni som följer bloggens båda silly season-sidor är förstås redan väl uppdaterade,

Men det kan ju ändå vara läge för en liten genomgång. Som jag ser det leder Häcken klart i det här transferfönstret. Man hade redan löpande kontrakt på 21 spelare när silly season startade, och riskerade egentligen inte att tappa en enda nyckelspelare som Bosman.

Ännu så länge är göteborgarnas trupp intakt, och man har lagt till spännande Alice Bergström från Djurgården. Dessutom är det drygt ett år sedan Anna Csiki drog korsbandet, vilket bör kunna innebära att hon är tillbaka i full matchform lagom till seriestart.

Som jag ser det är Häcken just nu stor guldfavorit. Laget har nu på senhösten hittat ett spel som inget svenskt lag varit nära de senaste tre–fyra åren, och man har alltså ännu inte tappat någon bärande spelare. Det som möjligen talar emot Göteborgsklubben är att upplägget för Champions League med matcher ända fram till jul, och nystart redan den 24 januari gör att spelarna kommer att få minimalt med vila. Trots det tycker jag i princip inte att det i nuläget går att tippa på annat sätt än att SM-guldet 2024 hamnar i Göteborg.

SM-guldet 2023 hamnade ju i Stockholm. Men det skilde ju bara ett mål mellan Bajen och Häcken. Och jämför vi hur de båda lagens trupper såg ut inför avspark i år, och hur de ser ut nu så vinner Häcken nästan på knockout.

Göteborgarna gjorde ett kanonfönster i somras. Det som gjorde att laget ändå tappade sin serieledning var att man bytte tränare, och att det tog lite för lång tid för Mak Lind att hitta segerreceptet.

Men på spelarsidan blev Häckens trupp starkare i somras. In kom trion Johanna Fossdalsa Sörensen, Monica Jusu Bah och Katariina Kosola. Enda tappet var Julie Blakstad. Samtidigt tappade Bajen stjärnduon Maika Hamano och Kyra Cooney-Cross.

Och sedan guldfesten har Hammarby nu också tappat de båda offensiva nyckelspelarna Madelen Janogy och Matilda Vinberg som Bosmanfall. Jämfört med i våras har Bajen fyra väldigt tunga tapp.

Man har ersatt stjärnorna med norska nytillskott. I somras kom norsk-schweiziska Smilla Vallotto och nu har man plockat in Rosenborgsduon Emelie Joramo och Anna Jøsendal. Dessutom har man värvat Klara Folkesson från Uppsala. Det är i och för sig intressanta nyförvärv. Men på pappret känns det som att Bajen tappar i kvalitet.

Vi får se om mästarlaget har något mer på ingång? Personligen tror jag att man behöver det om man skall kunna ha en chans att försvara guldet. Med tanke på att man nu har nio utländska spelare i truppen, och man som mest får ha nio utlänningar i en matchtrupp, bör det vara svenska spelare som står högst på önskelistan.

Kollar vi vilka damallsvenska spelare som har utgående kontrakt, och som ännu inte har skrivit på för någon ny klubb så är de hetaste svenska namnen Vinberg, Janogy, Stina Lennartsson, Matilda Nildén, Ronja Aronsson, Faith Ikidi, Lisa Klinga, Nellie Persson, Hanna Ekengren, Lova Lundin, Julia Walentowicz, Tilde Lindwall, Emilia Pelgander och Agnes Nyberg.

Flera av de här kommer förstås att hamna utomlands. Men kanske att toppklubbarna kan knyta upp någon av dem. Det finns förstås också en mängd spännande utländska namn som ännu inte fått nya klubbar. Men utgångtipset är ju att spelare som Katrina Gorry, Yuka Momiki och Katrina Guillou kommer att lämna damallsvenskan. Däremot har ju Sheila van den Bulk aviserat att hon blir kvar. Och 34-åringen bör ha ett par starka år kvar av karriären.

Innan jag lämnar de båda toppklubbarna är det läge för en liten kommentar av fallet Matilda Vinberg. Efterspelet till beskedet om att hon lämnar Hammarby är ju udda. Vinberg hävdar att uttalandet på klubbens officiella hemsida inte stämmer. Det uttalandet kom från sportchef Johan Lager och lyder så här:

”Vi är glada över den utveckling hon har haft hos oss från Division 1-spel till att nu ha spelat med A-landslaget. Vi hade såklart önskat att Matilda stannat kvar längre hos oss och vi har under året försökt få till en förlängning utan att lyckas. Nu väntar ett annat land och nya utmaningar för Matilda. Vi hoppas att vi får se henne i Bajen igen i framtiden och önskar stort lycka till.”

I Aftonbladet framför Vinbergs agent Megan Brakes synpunkter på hur Hammarby har skött förhandlingen.

Det hela låter alltså väldigt konstigt. Vinberg och Brakes tycks försöka skapa bilden av att Bajen inte var intresserat av en förlängning. Samtidigt säger Brakes att klubben i höstas kom med ett bud som Vinberg garanterat hade tagit – om det kommit i fjol.

Spontant känns det ju självklart att klubben måste ha haft en förlängning med Vinberg väldigt högt på önskelistan. Och man tycker att parterna borde ha kunnat komma överens – om intresset varit ömsesidigt. Men sedan måste ju förstås parterna värdera hur högt eller lågt man är beredd att gå i förhandlingen. Och det känns ju uppenbart att parterna här har stått så långt ifrån varandra att de aldrig var nära att mötas på halva vägen.

För Vinbergs skull får vi hoppas att hon hittar en klubb på lämplig nivå. Personligen tycker jag inte att hon har vuxit ifrån Hammarby, utan att den svenska mästerklubben hade varit en bra utmaning för henne även under kommande år. Hon hade fått visa att hon över tid kan bära ett topplags offensiv både i allsvenskan och Champions League.

Det om de båda topplagen. Som bekant hängde Linköping med toppduon in i slutomgångarna. Men i silly season ligger LFC rejält på minus. Man har tappat japanska duon Saori Takarada och Yuka Momiki, som jag ser var det just de två som möjliggjorde lagets offensiva spelsätt.

Man har även tappat fysiska Stina Lennartsson. På kanten har man dock Lisa Björk som känns som en fullgod ersättare. Men de båda japanskorna känns närmast omöjliga att ersätta. LFC lär få tänka om, och bygga ett nytt spelsätt. Det vore därmed skrällartat om laget kan utmana om guldet även nästa år.

Bakom LFC tog Piteå IF den sista medaljplatsen. Norrbottningarna ligger också klart på minus. Man har dels tappat viktiga duon Fanny Andersson och Katrina Guillou, dels har man ännu inte presenterat någon förlängning med Faith Ikidi och Ronja Aronsson.

Stellan Carlsson brukar kunna ställa ett svårslaget lag på benen. Men det finns gränser för hur många tapp laget har råd med. Och just nu känns det inte som att Piteå har ett lag för toppstrid.

Ännu värre är läget hos Skånes bästa lag 2023 – tabellfemman Vittsjö GIK. Klubben kämpar med ekonomin och saknar i skrivande stund såväl tränare som fullt lag. Faktum är att truppen i nuläget bara består av åtta spelare.

Jag vurmar ju för byfotbollen, och hoppas förstås att Vittsjö klarar krisen. Men klart är att 2023 har varit ett jobbigt år för elitfotbollens båda bylag. I elitettan har ju Mallbacken nästan identiska problem, även om de har presenterat en tränare under mellandagarna.

Vittsjös problem har gynnat grannen Kristianstad, som värvat starka Clare Polkinghorne. KDFF bygger nu lag för livet efter Elisabet Gunnarsdottir. Det ser ut som att de nya tränarna Johanna Almgren och Daniel Angergård får en tunnare trupp till sitt förfogande. Men värvningen av Polkinghorne är högklassig och väger sportsligt sett upp tappen av de båda trotjänarna och fanbärarna Mia Carlsson och Tozz Ivarsson.

Det sista laget på övre halvan var FC Rosengård. Läget i Malmöklubben skrev jag om härom veckan. För dem är det högsta prio att dels få truppen frisk, dels få in forwards.

I år var det ett 19 poäng stort gap mellan lagen på övre och undre halvan i damallsvenskan. Så stor skillnad tror jag inte att det blir nästa år. I nuläget är Vittsjö och Piteå ganska rejält på minus, medan känslan är att IFK Norrköping bör kunna vara med och utmana om en plats bland topp sju.

Norrköping är det av bottenlagen som gjort bäst silly season så här långt. Känslan är väl även att Växjö har agerat smart, och att BP lär få ett lag som är ungefär på samma nivå som i år.

Störst genomströmning har Kif Örebro haft – i år igen. Man har tappat tio spelare och fått in åtta nya. Tränare och sportchef Rickard Johansson får således återigen bygga lag från noll.

Det enda laget som ännu inte presenterat ett enda nyförvärv är Djurgården. Däremot har man tappat tio spelare, och i nuläget ser laget väldigt uddlöst ut. Det blir intressant att se vad som händer med truppen fram emot seriestart.

Då är vi framme vid nykomlingarna. AIK var nere i elitettan och vände under 2023. Där var laget överlägset och man ser ut att förlita sig till i princip samma spelare även i högsta serien.

Medan AIK har stor vana av damallsvenskan är Trelleborgs FF uppstickaren som gick rakt igenom näst högsta divisionen. Inför premiärsäsongen i damallsvenskan har man valt en strategi som bygger på värvningar av toppspelare från lägre divisioner. Hittills har man plockat in nio nya spelare, varav fem spelade i division 1 i år. Vi får se om det är ett framgångsrecept.

För de båda lagen som åkte ut har silly season varit jobbig. IFK Kalmar ser ut att få det väldigt svårt i elitettan. Och IK Uppsala Fotboll har tappat i princip hela laget. Inget av de lagen känns aktuellt för omedelbar återkomst till damallsvenskan.

Istället kommer nykomlingen Malmö FF att få bära ett tungt favoritskap på sina axlar. Det är även MFF som gjort den värvning som varit mest omtalad i höst. Jag tänker på att man tog in 14-åriga Ellie Junetoft från Hammarby.

Det är en värvning som Rosengårds sportchef Therese Sjögran sa så här om i Aftonbladet:

”Den värvningen kan man ju ifrågasätta på många sätt. Jag vet inte riktigt hur det har gått till med tanke på att hon är 14 år. Sen kan jag förstå att MFF är intressant och att det lockar liksom och så här för det är ett väldigt väldigt starkt varumärke.”

Therese Sjögran

Och visst måste man ifrågasätta värvningar av 14-åringar från städer 60 mil bort. Som jag skrev i kommentarsfältet till det här inlägget så har jag ingen inblick i det aktuella fallet. Och jag hoppas verkligen att Junetoft får en bra utveckling i Malmö – och blir en framtida stjärna.

Men rent allmänt så tycker jag att det blinkar feta röda varningslampor kring den här typen av övergångar – om de är rent fotbollskopplade. Det är ju en sak om flytten beror på att någon av föräldrarna fått nytt jobb.

Men jag ser ingen vettig anledning för en 14-åring att flytta 60 mil för sin fotbollsutvecklings skull. Framför allt inte om den redan har debuterat i damallsvenskan, och spelar för den klubb som vunnit SM-guldet. Samt håller till i Stockholmsområdet där det finns massor av klubbar man kan bli utlånad till om man vill spela seniorfotboll under 2024,

Då hade talangen kunnat utvecklas i lugn takt. Nu hamnar hon i fokus. Och risken är i stället uppenbar att flytten sätter onödig press på ett barn.

Vi får se om Ellie Junetoft kan bli ett namn för diamantbollen i framtiden. Men när årets boll delas ut – det gör den under programmet Fotbollsåret den 4 januari – lär vinnaren heta Fridolina Rolfö eller Amanda Ilestedt.

Jag såg att bloggarkollega Rainer Fußgänger nyligen lanserade Ilestedt som vinnare. Men jag tror att Rolfö försvarar titeln, och vinner diamantbollen för tredje året i rad. Hennes vår i Barcelona var sensationellt bra, och hon krönte förra säsongen med att avgöra Champions Leaguefinalen.

Det är meriter som gör att det inte bör spela någon roll att hon missat hela höstsäsongen till följd av en knäoperation. Möjligen dock att hon ändå stärkt sina aktier under skadetiden. Landslaget har ju nämligen varit klart sämre utan henne.

Det är julafton och därmed hög tid att önska alla er läsare av bloggen en riktigt god jul.

Jag vill samtidigt passa på att skicka ett stort tack till alla er som hjälper mig med att hålla de båda silly season-sidorna uppdaterade. Det hinner inte gå många minuter efter färska nyheter om förlängningar eller övergångar innan det även går att läsa aktuell nyhet här i kommentarsfältet. Fantastiskt bra jobbat.

Vi får se om det blir några sillynyheter under julafton. Förr var det otänkbart, men på senare har år har det varit klubbar som velat ge sina fans en liten extra julklapp.

Och med tanke på att i princip alla damallsvenska klubbar ännu så länge har fler förluster än nyförvärv borde det finnas chans till en och annan present de kommande dagarna. För som bekant brukar ju klubbarna vilja ha sina trupper hyfsat klara efter helgerna.

I väntan på att nästa nyhet rapporteras in tänkte jag personligen ta chansen att njuta av lite julstämning. Och jag vet inget bättre sätt att göra det än att lyssna på Jussi Björling:s O Helga Natt. God jul.

Lika kul som det är att se Häckens framfart i Champions Leauge, lika ont gör det att se FC Rosengård. Under torsdagskvällen hade den skadedrabbade Malmöklubben verkligen inget att komma med mot ett rätt reservbetonat Barcelona.

Visst är Barca Europas bästa lag, och deras reserver är rakt igenom högklassiga spelare. Men Rosengård kändes på alla sätt blekt, uppgivet och andefattigt. Jag kan inte säga att jag hade speciellt höga förväntningar när jag satte mig för att kolla in matchen. Men jag hade ändå hört att Rosengård stundtals spelade rätt bra på hemmaplan förra veckan.

Därför var jag ändå lite spänd på att se vad Rosengård hade för taktiska tankar när man vann bollen. Den spänningen försvann fort. För jag insåg nästan omgående att det svenska storlaget var alldeles för dåligt för att ens hinna tänka några offensiva tankar. Bollinnehaven var helt enkelt för korta.

Det slutade 21–1 i avslut på mål. Som jag ser det hade Rosengård en målchans. Den skapade Olivia Schough i princip helt själv åt Bea Sprung. Men avslutet gick i burgaveln, och det här var en dag där det mesta gick snett för Rosengård. Schough sammanfattade så här till DAZN:

”Barca var bättre i dag än förra veckan och vi var sämre. Det är därför det blev 7–0, eller vad det blev. Vi har haft en lång säsong och i dag kände jag att vi inte hade energin för att hålla uppe det defensiva arbetet på ett så bra sätt som man måste mot Barcelona. … Den positiva saken var väl Angel Mukasa i vårt mål. Utan henne känns det som att vi hade kunnat förlora med 20–0.”

Visst är Rosengård väldigt skadedrabbat. Men det känns inte längre som någon hållbar ursäkt. När skadeeländet pågår så länge som det gjort i klubben så tycker jag att det talar för att det handlar om något annat än otur. Jag vet inte hur Rosengård jobbar. Men det är ju tydligt att något är fel, och att man inte har tillräckligt bra verktyg för att känna av enskilda spelares belastning, så att man inte kör sönder dem en efter en.

Klart nu är att FC Rosengård är detroniserat som Sveriges bästa lag. Och då tänker jag inte i första hand på att Hammarby vann SM-guldet och att Rosengård bara slutade på sjunde plats.

Jag tänker på att Rosengård varit Sveriges högst rankade lag på Uefas klubblagsranking sedan 2013. Men tio års herrevälde tog slut nu i höst när Häcken vann mot både Paris FC och Real Madrid.

Det gav Häcken tillräckligt många rankingpoäng för att avancera förbi, och över årsskiftet är nu Göteborgsklubben det högst rankade svenska laget. Och med tanke på att Rosengård inte har kvalificerat sig till nästa års Champions League-kval talar mycket för att Häcken kommer att vara kvar på toppen i flera år.

Den känslan förstärks när man ser lagen spela. Mot Chelsea visade Häcken att man både hade en tydlig idé – och spelare som kunde utföra den. På planen fanns en bra balans mellan defensiva grovjobbare, duktiga bollhållare och snabba djupledslöpare.

Rosengårds lag känns inte alls lika välbalanserat. Och nu väntar en otroligt viktig vinter för klubben. Sedan förra hösten har tränarna Renee Slegers och Joel Kjettselberg inte lyckats få ut det man hoppats på av truppens kapacitet. Som parentes kan sägas att jag vet att det är Ieva Cederström som officiellt är uppsatt som huvudtränare. Men det är ju bara en papperskonstruktion.

Oavsett vem som är huvudtränare är ju årets fiaskosäsong långt ifrån bara tränarnas fel. Det största misslyckandet ligger nog ändå på den sportsliga ledningen med Therese Sjögran i spetsen. Det är hon som skall värva ihop laget, och det känns som att hon satt ihop en väldigt felbyggd trupp.

En trupp som innehåller sisådär tusen mittfältare, där många av dem är ungefär samma typ av spelare. Som jag ser det borde exempelvis kvintetten Hanna Andersson, Olivia Holdt, Emilia Larsson, Sofie Bredgaard och Emma Jansson konkurrera om en och samma plats i en startelva.

Däremot finns bara en utpräglad forward i truppen, japanska Mai Kadowaki. Hon är dessutom en av två spelare som gärna springer i djupled. Den andra är Ria Öling. Men henne placerar man ofta i backlinjen, eller på andra positioner där hennes löparkvaliteter inte kommer till sin rätt.

De två senaste transferfönstren har Rosengård presterat katastrofdåligt. Men har gjort sig av med offensiv kraft, och tagit in bredd på mittfältet. Nu måste nog sportchef Sjögran göra ett kanonår – annars är risken att FC Rosengård har gjort sitt i toppen av svensk damfotboll.

Lokalkonkurrenten Malmö FF är uppe i elitettan. Och även om man ännu inte värvat några riktiga toppspelare så kommer MFF sannolikt över tid att bli en övermäktig motståndare till Rosengård. Men om FCR spelar korten bra i vinter har man ändå chansen att behålla positionen som storasyster i något år till. Men då måste man alltså göra två riktigt bra transferfönster under 2024.

Minns ni hur Rosengård förändrade sin tupp under årets båda fönster? Här är en påminnelse:

IN:
Vinterfönstret: Emma Jansson (mittfältare), Emilia Larsson (mittfältare) och Isabella Obaze (back).
Sommarfönstret: Mai Kadowaki (forward), Eartha Cumings (målvakt) och Hanna Andersson (mittfältare).

UT:
Vinterfönstret: Mimmi Larsson (forward), Stefanie Sanders (forward), Olivia Welin (mittfältare), Matilda Eriksson Kristell (mittfältare), Charlotte Grant (back) och Frederikke Thøgersen (mittfältare), 
Sommarfönstret: Teagan Micah (målvakt), Bianca Schmidt (back), Gina Chmielinski (mittfältare), Karin Lundin (forward) och Loreta Kullashi (forward – utlånad till i sommar).

Positivt är ju att man övergivit det misslyckade tyska spåret. Men som synes har man gjort sig av med fyra forwards och bara värvat en ny. Anfallskraft måste stå högt på Sjögrans önskelista i vinter.

Dessutom bör hon värva minst en mittback till. Starka Emma Berglund är ju konstant skadedrabbad, och personligen tycker jag inte Gudrun Arnardottir håller i ett mittbackspar på hög damallsvensk nivå. Om Rosengård gör som Häcken, och börjar spela med tre mittbackar kanske isländskan kan ha en plats. Men jag tycker att hon har det tufft med bara en annan mittback bredvid sig.

Jag och 5065 andra har just sett Häcken–Chelsea 1–3. Det var VM-väder, alltså bara tre grader. Men personligen kände jag aldrig av kylan. För både inramningen och Häckens spel värmde. Framför allt under den första halvleken där göteborgarna matchade storlaget.

Det var 1–1 i halvtid. Men efter paus höjde Chelsea tempot och Erin Cuthbert gjorde de två mål som blev avgörande.

Totalt sett var Chelsea bättre, och vann rättvist. Men Anna Anvegård hade två skott i ribban och inhopparen Molly Johansson blev felaktigt avvinkad för offside när hon nickade in det som borde ha betytt 2–3 i slutminuterna. Så Häcken var aldrig ofarligt.

Hemmaspelarna visade både defensiv disciplin och offensivt mod – precis det man vill se av svenska lag i Europaspelet. Att det inte alltid räcker mot kontinentens toppklubbar får man acceptera.

Skall man vara lite petig föll Häcken på några defensiva misstag. När Sam Kerr gjorde 0–1 var hon ensam in straffområdet mot flera Häckenbackar. Men ingen av dem var vaken när hon backade ur och skapade sig yta. Och vid 1–3 sålde sig Filippa Curmark onödigt billigt när hon kastade sig i en ett försök till glidtackling vid straffområdeslinjen.

Men det var inga grova missar. För totalt sett var det alltså en väldigt bra insats från Häcken. Man spelade som vanligt numera med tre mittbackar, men satsade på två ganska offensiva kanter. Delvis blev det kostsamt eftersom Johanna Rytting Kaneryd fick ytor bakom Monica Jusu Bah på Häckens vänsterkant.

Å andra sidan slog Jusu Bah ett läckert inlägg till det kvitteringsmål som Clarissa Larisey nickade in. Måljublet var för övrigt matchens höjdpunkt. Till och med de engelska reportrar som satt några meter till vänster om mig såg ut att njuta av det stöd hemmaspelarna fick.

Chelsea klev upp högt i planen med minst fem spelare. Ibland med sex. Några gånger i början fegade Häcken ut, och slog långa insparkar. Men större delen av matchen vågade man försöka spela sig förbi pressen. Och när man gjorde det fyllde man på med mycket folk.

Noterbart också att Chelseas försvarare inte såg ut att ha förtroende för Zecira Musovic:s fötter. Och då tänker jag inte bara på att Häcken gick hårt i pressen mot den svenska Chelseamålvakten. Utan också på att det var flera gånger som gästernas spelare höll tillbaka till synes givna bakåtpass, och i stället sökte svårare utvägar. Skall man vara kritisk mot Musovic så tycker jag nog även att hon borde ha varit ute och tagit hand om den djupledsboll mot Jusu Bah som ledde till Häckens mål.

När det gäller spelarkritik så var alla Häckenspelare bra. Och Anna Anvegård var lysande. Hon är tillbaka i toppform, kanske att det till och med är så att hon är i sitt livs form. Även Rosa Kafaji gjorde en kanonmatch. Hon måste ju matchas in i landslaget nu. Och Anvegård borde kunna ta plats på vänsterkanten i väntan på att Fridolina Rolfö är tillbaka.

Jag imponerades även av äldst och yngst i startelvan. Färöiska Johanna Fossdalsa Sørensen är ett fynd på centralt mittfält. Henne kommer Häcken ha mycket nytta av nästa år. Och Aivi Luik har avslutat säsongen fullständigt suveränt.

Nu sitter Emma Hayes på podiet bjuder på två små fanfarer under sin presskonferens. Hennes matchanalys stämmer väl med min. Hon tycker att hennes lag vann rättvist, att inramningen var fantastisk, att Häcken var välorganiserat, uppträdde tryggt på sin hemmaplan och hela tiden skapade farliga chanser – även under de perioder där Chelsea till synes hade kontroll.

Hayes sa också att hon tyckte att Molly Johanssons mål såg ut att vara korrekt. ”But it is what it is…”

I och med att Paris FC vann med 1–0 i Madrid tidigare i dag är Real nu utslaget. Och eftersom det är inbördes möte före målskillnad kan Häcken–Paris den 24 januari bli helt avgörande. Häcken lever i högsta grad i den här turneringen, och det är ju vansinnigt roligt.

I kväll har jag dragit västerut för att stänga damfotbollsåret 2023 i Sverige med att kolla in Häcken i Champions League mot Chelsea.

Även om Rosengård ju spelar i morgon i Barcelona så är det här sista tävlingsmatchen på svensk mark i år, så det är läge för en liten sammanfattning.

2023 har varit ett svängigt år för svensk damfotboll. Landslaget inledde året som trea på världsrankingen med 2057,9 rankingpoäng. Man startade fint med storseger mot Kina och 0–0 med mersmak borta mot Tyskland i februari.

Sedan var upplägget för vårsäsongen lite udda. För de två matcherna i april mot Danmark (förlust) och Norge (kryss) blev också de sista landskamperna inför VM. Fyra landskamper under första halvåret måste väl vara någon form av bottennotering. Förr om åren var det ju exempelvis oftast fyra matcher bara i Algarve cup.

Den där svajiga aprilsamlingen, och massor av skavanker på nyckelspelare, gjorde att man kände sig rätt osäker på landslaget inför att VM hade avspark i Nya Zeeland. Där började man darrigt mot Sydafrika. Men sedan briljerade duon Jonna Andersson och Amanda Ilestedt på hörnorna mot Italien, och fick det svenska segertåget att rulla.

Det rullade ända fram till semifinal. Där gjorde man en utmärkt match mot Spanien, men föll på ett väldigt onödigt misstag på en defensiv hörna i slutminuten.

Landslaget kom ändå hem med en bronsmedalj – och en förstaplats på världsrankingen. Det var förstås närmast succéartat.

Men efter VM har motgångarna kommit en efter en. Det har blivit tydligt att vi inte har sådan bredd i landslaget att det klarar en massa skador. Tidernas första Nations League blev en enda lång uppförsbacke. Det började med att Spanien återigen vann mot oss på ett sent, och onödigt mål. Amanda Ilestedt drog på sig en straff på tilläggstid på Gamla Ullevi.

Utöver det sena spanska segermålet och Kosovare Asllani:s krav på att inför VAR i Nations League var det där en match man mest minns för det dramatiska förspelet. Alltså frågan om huruvida Spanien ens skulle få ihop ett lag till matchen.

Det spanska världsmästarlaget samlade ihop sig och vann till slut gruppen. Utan Fridolina Rolfö fick Sverige däremot aldrig ordning på spelet. Det blev till slut en tredjeplats i gruppen efter ytterligare en förlust mot Spanien, kryss hemma mot Italien samt förlust borta mot Schweiz.

Därmed blir det inget OS nästa år för landslaget. I stället tvingas Sverige nu kvala för att hänga kvar i Nations League. Kvalet består av ett dubbelmöte mot Bosnien som vårt landslag ju bara måste vinna. Hemmamatchen där spelas för övrigt på Tele2 Arena i Stockholm den 28 februari.

I förra veckan stod det även klart att Sverige avslutar 2023 som femma på världsrankingen med 1998,09 poäng. Trots VM-bronset har alltså landslaget tappat mark under året. Och all mark tappades i princip under hösten där vi backade med cirka 71 rankingpoäng.

Det har gjort att jag under senhösten har sett flera röster ropa på byte av förbundskapten. Ofta har ropen varit kopplade till kritik om utebliven föryngring. Den typen av kritik har jag svårt att ta på allvar.

Peter Gerhardsson har ju totalt sett gjort ett fullständigt suveränt jobb med landslaget. När han tog över efter EM 2017 hade väl ingen kunnat tro att Sverige skulle spela semifinal i fyra raka mästerskap.

Visst har jag ibland haft någon synpunkt på laguttagningen. Men totalt sett har det varit svårt att göra det bättre än Gerhardsson har. Och någon föryngring har det varit svårt att göra. Efter den starka 97-årgången har årskullarna varit svaga, fram till nu. De äldre spelare som varit med i landslaget har helt enkelt varit klasser bättre än de yngre som knackat på dörren.

Men nu har Gerhardsson misslyckats i ett mästerskap. Men för europeiska lag är det vansinnigt svårt att kvala in till OS. Så jag tycker inte att det här misslyckandet ens är underlag för en diskussion kring förbundskaptenens framtid. I min värld sitter alltså Gerhardsson hur säkert som helst – trots det tunga avslutet på landslagsåret 2023.

Klubblagsåret har däremot fått ett underbart roligt slut. Det är Häckens förtjänst. Oavsett hur det går här på Bravida Arena i kväll kommer göteborgarna att ligga på slutspelsplats över årsskiftet. Och med tanke på alla skador är det en bragd. Elin Rubensson har ju inte spelat en minut i gruppspelet. Anna Sandberg och Filippa Curmark har också varit borta från spel. Sandberg börjar exempelvis på bänken i kväll.

Häckens framfart i Champions League har varit ett skönt avbrott i trenden av allt sämre svenska resultat, och med stjärnflykt från damallsvenskan. Det har varit otroligt viktigt att visa spelare och klubbar att svenska lag faktiskt fortfarande kan tävla på högsta Europanivå.

Ur den synpunkten blir kvällens match extra intressant. Engelska serieledarlaget Chelsea bör vara väldigt motiverat att gå upp i tabelltopp.

Poäng borta mot Chelsea. Häcken gjorde i kväll en ny superinsats i Champions League. Plötsligt känns avancemang till en historisk kvartsfinal fullt möjligt.

Jag har haft det riktigt körigt på jobbet den senaste tiden, och det har inte varit så mycket tid till att kolla damfotboll. Men i kväll var jag först och träffade Hammarbys guldkapten Alice Carlsson. Och sedan hann jag se andra halvleken av Häckens bragd i London.

Visst hade Chelsea några lägen att vinna. Men så här på senhösten har Mak Lind verkligen hittat en defensiv trygghet i sitt lag. Och äntligen är det kul att se ett svenskt lag i Champions League igen.