Det blev ingen medalj för Tony Gustavsson och hans Australien. USA grundlade segern med sin bästa halvlek i turneringen, och hade 3–1-ledning i paus. Det var en öppen och kul bronsmatch som amerikanskorna till slut vann med 4–3.
Megan Rapinoe
Det var veteranerna som visade vägen för USA. Megan Rapinoe gjorde 1–0 på en hörna direkt i mål och 2–1 på en fantastisk volley. Sedan avslutade Carli Lloyd den första halvleken med sitt nionde OS-mål, det första i årets turnering. Det var ett riktigt snyggt mål med fin mottagning med högern och klockrent avslut med vänsterfoten.
Lloyd gjorde sedan även sitt tionde OS-mål när hon satte 4–1 från friläge i början av den andra halvleken.
Sam Kerr
Australiens mål gjordes av Sam Kerr (1–1), Caitlin Foord (2–4) och Vittsjös Emily Gielnik (3–4). Foords mål var en nick efter fint inlägg från Kyah Simon. Gielnik smällde in ett härligt distansskott i slutminuten.
Kerr gjorde sitt mål med vänsterfoten efter att ha blivit frispelad av Foord. Därmed blev det fyra nickmål samt ett vardera med höger och vänster fot för Kerr i turneringen. Hennes sex mål innebär att hon delar andraplatsen i skytteligan med Ellen White och Barbra Banda.
Megan Rapinoe klev av planen efter 61 minuter. Vi får se om det var det sista vi såg av 36-åringen i ett globalt mästerskap, eller om hon om är med även i VM om två år.
20 minuter senare klev även Carli Lloyd av. Även för 39-åringen känns det fullt möjligt att det var sista gången vi fick se henne i ett globalt mästerskap. Om det var de båda veteranernas avskedsföreställning på den stora internationella scenen var det verkligen avsked med klass.
Carli Lloyd
USA räddade till slut hem en medalj. Även om brons naturligtvis är en missräkning för världsettorna så räddade amerikanskorna ändå lite av äran i dag.
Australien har gjort en jättebra turnering. De är definitivt det lag som haft den bästa utvecklingen. I dag inledde de väldigt bra, men föll sedan på egna misstag.
Målvakten Teagan Micah får ta på sig Rapinoes 1–0-mål. Det var en hård och fin hörna, men Micah hade tagit den om hon varit kall och stått kvar på mållinjen.
Både det snygga 2–1-målet och Lloyds 4–2-mål kom efter misslyckade aktioner från Alanna Kennedy. Det enda efter en misslyckad rensning och det andra efter en för lös hemåtnick.
Kanske att det var tröttheten som tog ut sin rätt. Australien är det lag som gått hårdast på sina nyckelspelare i den här turneringen.
Men trots missad medalj kan The Matildas lämna Japan med raka ryggar. Fjärdeplatsen är landets bästa i ett globalt mästerskap, och spelarna har garanterat fått mersmak inför VM på hemmaplan om två år.
Det är mindre än två dagar till finalen och det är således hög tid att sammanfatta semifinalen mot Australien, och samtidigt titta tillbaka på alla de fem matcher som Sverige har spelat i OS.
Eller skall jag skriva ”de fem matcher som Sverige har vunnit i OS”. Vad jag förstått har det aldrig tidigare hänt att ett svenskt landslag vunnit fem raka matcher i ett stort mästerskap.
Överhuvud taget har Peter Gerhardsson ett helt fantastiskt facit i stora mästerskap. Om vi tittar på 90-minutersmatcher har han lett landslaget i tolv sådana i mästerskap. På dem är det en förlust, ett kryss – och tio segrar. Tio segrar.
Förlusten var sista gruppspelsmatchen i VM, den mot USA där Gerhardsson vilade sin startelva. Krysset var ju VM-semifinalen mot Nederländerna, en match som slutade med förlust efter förlängning. Räknar man den som förlust är Gerhardssons facit i stället tio segrar och två förluster – även det makalöst bra.
Som jag konstaterade redan när den svenska OS-truppen togs ut så bygger laget på tre framgångsrika ungdomslandslag, kryddade med några veteraner. Ungdomslandslagen det handlar om är det U20-lag som spelade VM 2010 samt de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är sju spelare födda 1993, vilket egentligen är perfekt. Med undantag för veteranerna Hedvig Lindahl och Caroline Seger samt ungdomen Hanna Bennison är övriga spelare 24–32 år – alltså i den ålder där de skall vara som bäst.
Caroline Seger
Lite oroväckande är det att 02:an Bennison alltså är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, och att det känns som att det dröjer några år innan vi har ytterligare påfyllning underifrån.
Det är alltså på många sätt nu som det svenska guldet skall komma.
Hittills har ju inte vårt landslag gjort någon besviken. För fem raka segrar är som sagt otroligt bra. Man kan ju möjligen anmärka på en något sviktande formkurva. På ett sätt är det ofrånkomligt att kurvan pekar neråt. Börjar man med en 3–0-seger mot USA har man ju inlett med något som är svårt att toppa.
Och i utslagningsmatcher är den spelmässiga prestationen egentligen inte det viktiga, utan det handlar ju om att vinna. Hur man gör det spelar inte så stor roll.
Men tittar vi ändå lite på hur Sverige gjort sina mål har det mycket handlat om att först spela in centralt och sedan ut på kanterna där man varit bra på att överbelasta. Åtta mål har kommit på inspel eller inlägg från kanterna. Där har Sofia Jakobsson tre assist, Fridolina Rolfö två samt Kosovare Asllani, Hanna Glas och Hanna Bennison var sitt. Det innebär fem mål från höger och tre från vänster.
I övrigt är vårt lag alltid starkt på fasta situationer. Vi har gjort rena hörnmål – mot USA och Nya Zeeland. Dessutom har två av inläggsmålen kommit i andrafas efter hörnor – mot Australien och Japan.
Fridolina Rolfö
Vi har även ett straffmål och två mål som kommit på distansskott mot Australien. Dels Rolfös kanon i gruppspelet, dels Rolfös retur på Filippa Angeldahl:s skott i semifinalen.
Defensivt har vårt landslag länge varit väldigt stabilt. På senare år har man även lagt till ett vassare presspel som gör att man kan spela ett lite högre försvarsspel. I OS har man huvudsakligen pressat motståndarna ut på deras vänstersida, alltså Sveriges högerkant. Därav är det logiskt att Sverige gjort flest mål från höger.
Det som vårt lag framför allt blivit bättre på under de senaste åren finns nog ändå i offensiven – det handlar om hur man spelar sig ur situationerna. Förr handlade uppspelen mycket om långa bollar mot forwards. Nu kan vårt lag hålla i bollen på ett bättre sätt och både vila med bollen och få till långa anfall.
Det här är mycket Peter Gerhardssons förtjänst. Härom dagen blev Olivia Schough intervjuad av Irma Helin på Discovery+. Då sa Rosengårdsspelaren så här om förbundskaptenen:
”Fotbollsmässigt har han kunnat lära mig mer än någon annan. Jag vet inte om det har att göra med att han har mycket erfarenhet från herrfotbollen som är, som vi vet, längre fram än oss. … Just den biten var väldigt intressant när Peter kom in och la väldigt stor vikt vid smådetaljer som jag knappt hade tänkt på innan – man har bara kört på, typ. Det är hela tiden ‘spela på rätt fot’. Spelar vi inte på rätt fot på träningen måste man göra om passningen. Nu går det per automatik, nu visar alla rätt fot hela tiden, det blir nästan aldrig någon felpass på träningen. Sådana detaljer som har gjort att vi har växt som fasen sedan senaste OS.”
Det där märktes faktiskt även i måndagens OS-semifinal, även om den innehöll fler svenska felpass än man har vant sig vid i det här mästerskapet. Framför allt såg man många felpass före paus.
Vid en närmare koll var den andra halvleken trots allt bättre än jag först upplevde. Sverige hade trots allt rätt bra kontroll. Det som antagligen gjorde att jag inte kände det under matchen var nog att anfallspassningarna inte satt där de skulle. Samt att man själv var lite nervös. Därför gav jag nog också Australien någon målchans för mycket i måndags.
Apropå Australien har de haft en väldigt positiv formkurva i Japan. Tony Gustavsson gjort ett fantastiskt jobb med laget, som bara blivit bättre och bättre för varje match.
Här är en genomgång kvart för kvart av deras senaste match, semifinalen mot Sverige:
Sverige–Australien Period 1: 1–15 minuter: 0–0 i mål 0–0 i målchanser 2–1 i hörnor
Matchen började med lite taktisk skuggboxning.
Medan Gerhardsson körde med samma startelva som mot Japan valde Gustavsson att anpassa sin elva efter Sveriges styrkor. Han satte Aivi Luik på bänken, flyttade in Steph Catley som mittback och tog ner Tameka Yallop på vänsterkanten. Det öppnade för Chloe Logarzo på centralt mittfält.
Steph Catley
Förändringen förbättrade snabbheten i Australiens backlinje. Men den gjorde att man tappade lite i anfallsspelet, då det brukar regna in inlägg från Catleys fina vänsterfot. Det gjorde det i och för sig ändå, enligt statistik från Australiens fotbollsförbund slog Catley hela tolv inlägg i matchen. Flera av dem var dock i form av fasta situationer, för i själva spelet kom hon ju lite längre ifrån det svenska målet i och med placeringen.
Gissningsvis gjorde nog Gustavsson även förändringen för att få två bra passningsfötter på sin vänstersida. Det är ju mot den sidan Sverige tidigare har pressat motståndarna.
När spelet väl började var det tydligt att Sverige ville hitta in bakom Australiens vänsterförsvar. Men med Catley där istället för långsammare Luik gick det inget vidare. Man såg dessutom flera gånger att Catley tjuvstartade lite för att inte bli frånsprungen av snabba Sofia Jakobsson.
Sveriges plan om att anfall djupt på högersidan gick alltså om intet. Australien hade gjort den taktiska läxan efter gruppspelsmatchen. Det innebar att man även stängde till centralt. Ofta låg fem australiska försvarare på rad, och dessutom så tätt att det inte gick att spela mellan dem. Det ledde till väldigt många svenska anfallspassningar fastnade i den australiska fembackslinjen.
Även Sverige hade ändrat lite i taktiken. Den här gången låg Stina Blackstenius och Kosovare Asllani jämte varandra när man startade pressen. Det innebar att man inte styrde Australien åt någon speciell kant, utan att man bara stängde uppspel centralt.
Rent allmänt var den första kvarten fri från målchanser. Sverige var närmast att skapa någon, men antingen gick det lite för långsamt, eller så fastnade anfallspassningarna som sagt på australiska försvarare.
Överhuvud taget var det rätt många felpassningar i början. Bland annat hade annars säkra Nathalie Björn två uppspel i mitten under de första 16 minuterna som gick rakt på motståndare. De svenska felpassen gjorde att Australien hade 54–46 i bollinnehav efter 15 minuter.
Nathalie Björn
Men det var även lite slarv i passningar som gick till rätt adress. Bollen hamnade flera gånger lite bakom medspelaren, eller på fel fot, vilket gjorde att det svenska uppbyggnadsspelet inte gick fort nog.
Period 2: 16–30 minuter: 0–0 i mål 1–0 i målchanser, totalt 1–0 0–0 i hörnor, totalt 2–1
Den taktiska skuggboxningen fortsatte. Det gjorde även de svenska felpassen. Annars passningssäkra spelare som Magdalena Eriksson, Filippa Angeldahl och Kosovare Asllani hade ovanligt svårt att få bollen till en blåklädd. Och tyvärr var de inte ensamma.
Dock hade Sverige en riktigt bra period på fyra–fem minuter där man låste sig fast på offensiv planhalva. Under den perioden sköt Fridolina Rolfö klockrent i ribban – matchens första målchans.
Period 3: 31–45 minuter: 0–0 i mål 0–3 i målchanser, totalt 1–3 1–3 i hörnor, totalt 3–4
Halvlekens sista kvart gick nästan till 100 procent till Australien. Det började med att Amanda Ilestedt låg ner, och såg väldigt orolig ut efter att ha fått en smäll mot knät.
När spelet kom igång gjorde Hedvig Lindahl sin största missbedömning i turneringen, när hon kom ut för sent i en duell med Sam Kerr. Som tur var hamnade Kerr ur vinkel, och Australien kom inte till avslut i anfallet.
Däremot bet sig Australien fast på Sveriges planhalva och kom till flera andra avslut. De man minns var att frisparksexperten Alanna Kennedy hade en hyfsad frispark, att Sam Kerr skarvnickade precis utanför och att Tameka Yallop sköt just över efter hörna.
Och så gjorde ju Kerr ett jättesnyggt volleymål på en inläggsfrispark, som en otajmad Magdalena Eriksson onödigt hade dragit på sig mot en felvänd motståndare ute vid sidlinjen. Dock var domare Melissa Borjas från Honduras snabb på att blåsa svensk frispark. Signalen kom redan innan bollen nådde Kerr.
Sam Kerr
Jag är fortsatt inte säker på varför det blev frispark. Men den bästa teorin är att de två offsidestående australiska spelare som användes som screenar bedömdes påverka spelet. Om det var anledningen, och att det är en korrekt regeltolkning, så finns det ingen anledning att använda offsidestående spelare för att screena.
Hur som helst skönt att det inte blev mål. Och skönt att det var 0–0 i paus. För den första halvleken gick till Australien.
Den svenska pressen funkade inte riktigt. Logarzo och Emily van Egmond hjälpte sin trebackslinje och skapade situationer där Australien var fyra mot två eller till och med fem mot två mot Sveriges forwards. Eftersom framför allt van Egmond, men även alla tre backarna, har bra fötter kunde de ofta, och ostört, från centrala positioner få lägga ut krossbollar på kanterna.
Faktum var att många svenska spelare såg sämre ut än tidigare i turneringen. Vårt lag hade väldiga problem med att spela sig ur situationerna. De enda tre som höll riktigt hög klass under halvleken var Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och suveräna Caroline Seger.
Emily Gielnik och Amanda Ilestedt
Period 4: 46–60 minuter: 1–0 i mål, totalt 1–0 1–1 i målchanser, totalt 2–4 0–0 i hörnor, totalt 3–4
Sverige fick en drömstart på den andra halvleken. I min BT-krönika kallade jag målet som föll efter 35 sekunder för ett underbart skitmål. För det var på många sätt ett skitmål. Men för att kunna göra skitmål måste man ta sig till motståndarnas straffområde.
Och det gjorde Sverige på ett riktigt fint sätt. Det började med ett australiskt inkast som nickades fram och tillbaka innan Rolfö nickade ner till Asllani, som stötte hemåt till Seger, som i sin tur spelade loss Angeldahl i mitten.
Häckenmittfältaren avancerade, och sköt sedan ett distansskott som tog på Chloe Logarzos utsträckta ben och fick en ganska rejäl överskruv. Målvakt Teagan Micah blev ställd av den höga studsen, backade och stötte bollen i egen ribba. Stina Blackstenius grävde fram returen till Rolfö som lyfte högerbenet så högt hon bara kan när hon stötte in ledningsmålet.
Teagan Micah
En högklassig passningssekvens bäddade alltså för det något udda målet.
Överhuvud taget hade Sverige ett betydligt bättre passningsspel från start i halvleken. De första nio minuterna var riktigt bra, då höll det svenska laget i bollen och kontrollerade matchbilden. Enda orosmomentet var att Hedvig Lindahl drog lillfingret ur led efter 48 minuter. Det var dock inte värre än att hon kunde fortsätta spela.
Australien hade två bra minuter, där man skapade en chans när Kerr vann en nickduell mot Ilestedt. Men nicken gick just över. Strax efter var det även lite oreda i det svenska straffområdet i samband med ett av många australiska inlägg.
Men totalt sett var det här en kvart som gick till Sverige, dels för målet men även för att man hittat ett lugn i passningsspelet igen.
Period 5: 61–75 minuter: 0–0 i mål, totalt 1–0 0–1 i målchanser, totalt 2–5 2–1 i hörnor, totalt 5–5
Svenskt byte: 73: Hanna Bennison in, Filippa Angeldahl ut.
Sverige fortsatte att ha god kontroll på spelet. Matchklockan var inte många minuter över 60 när man började se tröttheten i Australiens lag. Det blev snabbt väldigt långa avstånd mellan lagdelarna, vilket gynnade Sverige när The Matildas matade in inlägg.
Ofta var det få australiska spelare i straffområdet, och det fanns inte heller någon att kämpa om andrabollarna. Två gånger under kvarten var det dock oroligt i Sveriges straffområde. Dels när Magdalena Eriksson helt missbedömde ett inlägg, men räddades av Nathalie Björn. Dels efter 73.45, när Hanna Glas ramlade vilket gav Steph Catley fri gata i Sveriges högerförsvar. Lindahl hade dock stängt vid sin första stolpe.
Efter Catleys målchans lyckades Australien bita sig fast på svensk planhalva. Kvarten avslutades med australisk press.
Period 6: 76–90 minuter: 0–0 i mål, slut 1–0 1–0 i målchanser, totalt 3–5 0–2 i hörnor, totalt 5–7 Totalt 9–13 i avslut, varav 4–4 i avslut på mål Bollinnehav: 46–54
Svenska byten: 90+1: Jonna Andersson in, Sofia Jakobsson ut. 90+4: Lina Hurtig in, Stina Blackstenius ut. Utvisning, Australien: Ellie Carpenter (målchans 90+6).
Den sista kvarten började lätt nervöst från svensk sida. Australien bet sig fast på svensk planhalva under flera minuter. De kom inte till några målchanser, men det var ändå lite oroväckande att Sverige sjönk djupt, att rensningarna hamnade rakt på australiska spelare samt att man inte lyckades komma upp med laget.
När man fastnar vid eget straffområde krävs det ju inte jättemycket för att en boll skall studsa fel eller få besvärlig överskruv… Men det skulle visa sig att Catleys skott i 74:e minuten var The Matildas sista riktiga målchans.
Under slutkvarten hade Australien en frispark i bra läge – som Kennedy drog högt över. Det var även en sekvens där Lindahl och Kerr var på bollen samtidigt, men där den svenska målvakten hade studsen med sig.
Från minut 85 kändes dock Australien som ett slaget lag. På övertid var det i stället Sverige som skapade en 100-procentig målchans när Rolfö kom runt på högerkanten. Blackstenius lyckades dock styra bollen utanför det öppna målet.
Och det allra sista som hände var att inbytta Lina Hurtig sprang igenom, och blev neddragen av Ellie Carpenter. Det blev rött kort för australiskan, och direkt efter var matchen slut.
Ellie Carpenter
Många svenska spelare lyfte sig efter paus, inte minst klarade backlinjen av att hantera alla inlägg på ett bra sätt. Offensivt var det Fridolina Rolfö som stod för kvaliteten. Rent allmänt skapades det lite för få målchanser för att man skall vara helt nöjd med själva spelet.
Fast som sagt – det viktigaste i utslagsmatcher är ju segern.
Lite oroväckande ändå att man börjar känna att några av spelarna kanske har lite vikande formkurva. En som däremot är hyperstabil är Caroline Seger.
Ni som har följt den här bloggen under längre tid vet att jag ofta tyckt att Segers rykte har varit bättre än hennes prestationer. Att hennes lysande bollbehandling har dolt att hon varit lite av en bromskloss i spelet. Att hon mest passat i sidled, eller till spelare som måste passa tillbaka till henne.
Men det där var förr.
I OS är Seger närmast felfri. Defensivt är det inte många gånger i turneringen som hon har satt sina fötter fel. Hon vinner nickdueller, täcker ytor – ibland till och med bakom backlinjen och så är hon fantastisk med bollen. Jag har inte tillgång till några statistikprogram, men jag såg inte att hon hade ett enda bolltapp i semifinalen.
Faktum är jag hon väl knappt haft några bolltapp överhuvud taget i OS. Och det beror inte på att hon slår fega sidledspassningar, utan det här året har Seger lyft sitt offensiva passningsspel med flera klasser.
Det var liksom ingen slump att det var Seger som spelade loss Filippa Angeldahl innan det svenska segermålet. Seger har varit väldigt bra just på att spela loss Angeldahl, men även på att sätta upp bollar på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö.
Som ni förstås – jag är närmast lyrisk över vår lagkaptens insatser hittills i OS. Jag har givit henne fyra eller fem i betyg i samtliga matcher. Hon fick en femma i semifinalen. Från det jag sett rankar jag Seger bland topp tre i den här turneringen. De som skulle kunna konkurrera är Vivianne Miedema som slog till med tio mål på fyra matcher, och Barbra Banda som gjorde sex mål för Zambia.
Med det släpper jag semifinalen och blickar framåt. Torsdag klockan 10.00 är det bronsmatch mellan Australien och USA. Där håller jag USA som favorit till 60–40.
USA har verkligen inte varit bra i den här turneringen. Framför allt har de saknat lösningar i uppspelsfas, vilket gjort att deras duktiga offensiva spelare inte synts i matcherna på det sätt som man är van vid.
Amerikanskornas svaga prestationer gör att det borde vara bra chans för Australien att skrälla. Det blev 0–0 när lagen möttes i gruppspelet. Då lyckades Tony Gustavsson bra med taktiken, och USA var väldigt uddlöst.
Men avstängningen av Ellie Carpenter är förstås ett jättestort avbräck. Carpenter har varit lysande, och är inte långt ifrån topp tre i OS. Dessutom tyckte jag att de australiska spelarna såg väldigt slitna ut i den andra halvleken mot Sverige. Nu skall de spela en sjätte match på 15 dagar.
Det skall i och för sig även USA göra. Men Vlatko Andonovski har roterat betydligt mer på sina spelare än vad Gustavsson har gjort. Det gör alltså att känslan ändå är att bronset hamnar i USA.
Det kändes väldigt skönt att skriva den där rubriken. De två obesegrade lagen möts i finalen – Sverige och Kanada.
Båda lagen hade dock lite flyt i semifinalerna. Inte minst vårt svenska, som långa stunder var riktigt illa ute mot ett taktiskt skickligt Australien.
Jag räknade till 7–3 i klara målchanser till The Matildas. Men bollen studsade svensk väg. Dels när domaren Melissa Borjas från Honduras dömde bort ett australiskt mål i den första halvleken. Dels när Filippa Angeldahl:s skott direkt i upptakten av den andra halvleken fick en konstig bollbana och till slut hamnade framför Fridolina Rolfö:s fötter.
Det var logiskt att Rolfö blev segerskytt. Hon var inblandad i alla Sveriges tre målchanser. Nu skall jag andas ut och skriva finalkrönika till BT. Återkommer vid ett senare tillfälle med analys.
Kanada försvarade sig just till OS-final. Man gjorde en utmärkt första halvlek, där man hade kontroll på USA.
Efter paus var det USA som ägde matchen. Kanada hade bara två skott på mål under matchen. Det ena var den straff Jessie Fleming satte i 74:e minuten.
Straffsituationen går att se i förra inlägget. Det var inte en solklar straff, utan den kommer säkert att bli omdiskuterad. Deanne Rose kliver ju nämligen först in i Tierna Davidson, vilket får amerikanskan ur balans. Men det är kanske ändå ett korrekt domslut.
För jag tycker nog inte att det skall vara frispark för Davidson i läge ett. Sedan sparkar ju Davidson faktiskt ner Rose, och då skall det ju vara straff.
Det var alltså länge en väldigt jämn match. Det första avslutet på mål kom först i 65:e minuten. Även om USA ägde den andra halvleken kom de bara till fyra avslut på mål.
Närmast en kvittering kom Carli Lloyd, som hade en stenhård nick i ribbans överkant. Men känslan är att Stephanie Labbé var så bra placerad att hon nog hade kunnat peta den nicken över, om den gått några decimeter lägre.
Det här var alltså Kanadas första seger mot USA på drygt 20 år. Finalplatsen är förstås också Kanadas största fotbollsframgång genom tiderna.
För USA väntar däremot sannolikt ett stålbad. Det är nog dags att växla ut den extremt framgångsrika generation som dominerat världsfotbollen i tio år. Dock finns det stora frågetecken kring vilka spelare USA skall matcha in.
Deras ungdomslandslag har varit riktigt svaga på senare år. Återväxten är alltså dålig. Det blir således ingen lätt uppgift för den förbundskapten som får jobbet. Det känns inte så troligt att hen heter Vlatko Andonovski.
Startelvorna är presenterade till semifinalen mellan Sverige och Australien. Sverige startar med exakt samma elva spelare som i kvartsfinalen, medan Australien gör ett byte. Aivi Luik ersätts av Chloe Logarzo, logiskt med tanke på att Sverige gjorde två mål på ytan bakom Luik i förra mötet.
Och Australien har troligen följande uppställning i försvar. De försvarar alltså med 5–2–3 och anfaller med 3–4–3:
Teagan Micah – Hayley Raso, Eliie Carpenter, Alanna Kennedy, Steph Catley, Logarzo – Emily van Edmond, Tameka Yallop – Kyah Simon, Sam Kerr och Caitlin Foord.
Det skulle också kunna vara Yallop på kanten och Logarzo på centralt mittfält.
I den andra semifinalen är det spelat 79 minuter. Efter en jämn första halvlek, med liten fördel för Kanada, så har USA tagit över totalt efter paus. Men alldeles nyss fick Kanada en VAR-straff, och den satte Jessie Fleming bakom inhoppande Adriana Franch. Kanada i 1–0-ledning med elva minuter och tillägg kvar alltså.
Den australiska tidningen The Sydney Morning Herald skriver i dag att det är frågetecken för Sam Kerr inför morgondagens OS-semifinal eftersom stjärnan är trött och sliten.
Det är förstås en bra rubrik i ett Australien som drabbats av damfotbollsfeber. Men jag tror inte på att Kerr skulle vilas i OS-semifinalen förrän jag ser det med egna ögon.
Det är ju Australiens största fotbollsmatch genom tiderna, och jag har väldigt svårt att tro att Kerr känner efter i onödan.
The Matildas are sweating on the fitness of captain Sam Kerr ahead of Monday night’s Olympic semi-final against Sweden with the striker in doubt due to soreness and fatigue | @SMHsporthttps://t.co/8fPnJfwUgu
Vi har ju för övrigt också ett frågetecken för en nyckelspelare. Kosovare Asllani haltade ju av med fotsmärta senast och kämpar för att vara spelklar till semifinalen. Men eftersom hon verkar ha deltagit i söndagens träning lutar det väl åt att hon spelar mot Australien.
När det gäller matchningen är det ett faktum att Tony Gustavsson har gått stenhårt på sin startelva. Sam Kerr är en av fyra spelare som gjorde 390 spelminuter på tio dagar – vilket förstås måste kännas. Här är listan över hur speltiden har fördelats i de båda lagen:
Speltid, Australien
390 minuter: Sam Kerr, Steph Catley, Emily van Egmond och Ellie Carpenter
349 minuter: Tameka Yallop
325 minuter: Kyah Simon
300 minuter: Teagan Micah
282 minuter: Clare Polkinghorne
259 minuter: Caitlin Foord
250 minuter: Hayley Raso
243 minuter: Alanna Kennedy
234 minuter: Aivi Luik
155 minuter: Mary Fowler
97 minuter: Kyra Cooney-Cross
94 minuter: Chloe Logarzo
90 minuter: Lydia Williams
51 minuter: Emily Gielnik
0 minuter: Elise Kellond-Knight, Courtney Nevin, Charlotte Grant, Laura Brock och Mackenzie Arnold.
Speltid Sverige
315 minuter: Amanda Ilestedt (1 assist),
288 minuter: Caroline Seger och Filippa Angeldahl (1 assist),
274 minuter: Kosovare Asllani (1 mål och 1 assist),
270 minuter: Hedvig Lindahl och Nathalie Björn,
243 minuter: Sofia Jakobsson (3 assist),
225 minuter: Hanna Glas (1 assist) och Magdalena Eriksson (1 mål)
224 minuter: Jonna Andersson och Fridolina Rolfö (2 mål och 2 assist),
169 minuter: Stina Blackstenius (4 mål),
144 minuter: Hanna Bennison (1 assist),
127 minuter: Lina Hurtig (2 mål),
117 minuter: Olivia Schough (1 assist),
110 minuter: Madelen Janogy (1 mål),
92 minuter: Julia Roddar,
90 minuter: Jennifer Falk, Emma Kullberg och Rebecka Blomqvist,
85 minuter: Anna Anvegård (1 mål),
0 minuter: Zecira Musovic
Australien har alltså sex spelare som har spelat mer än Amanda Ilestedt, som är den svenska med mest speltid.
Tittar vi på lagens respektive startelva från kvartsfinalerna har de tio australiska utespelarna snittat 322 spelminuter hittills i OS. De tio svenska utespelarna har snittat 252 minuter, alltså 70 minuter mindre.
Det här är sannolikt ingen faktor som påverkar under semifinalens första 30 minuter. Men det bör definitivt vara en faktor under den sista halvtimmen.
Från start lär alla spelare gå på inspiration. Båda landslagen har fått stor uppmärksamhet i sina respektive hemländer hittills under mästerskapet. I Australien sattes nytt tittarrekord när laget slog ut Storbritannien i kvartsfinalen.
2,24 miljoner satt framför tv-skärmarna i Australien under matchen. Det var den högsta tv-publik som någon gång räknats in för ett australiskt damlag – oavsett idrott. Det tidigare rekordet var ungefär en halv miljon lägre, och sattes vid gruppspelsmatchen mot Sverige.
We made history last night, and so did you.
Thank you to the 2.24 MILLION of you, as reported by 7, who supported us last night! We heard every one of you here in Japan.
Det är inte bara när det gäller tittarsiffror som det satts rekord i Australien. Landet har haft otroliga OS-framgångar de senaste dagarna. I dag tog man hela fyra guld på samma dag – Australiens mest framgångsrika OS-dag genom tiderna.
Four gold medals – two in the pool, one in freestyle BMX and another in sailing – has given Australia its most successful individual day in 125 years of Olympic competition | @tomdecent@SMHsporthttps://t.co/TeJ2zqTFtQ
Fyra lag är kvar i OS-turneringen och gör upp om de tre medaljerna. I morgon får vi veta vilka som skall spela final och vilka som skall spela bronsmatch.
I OS för fem år sedan stod finalen mellan två lag som bara tog fyra poäng vardera i gruppspelet – en grupptvåa (Tyskland) och en grupptrea (Sverige). Vi får verkligen hoppas att den historien inte upprepar sig. För i så fall skulle det bli final mellan USA och Australien. De kom ju två respektive trea i grupp G, båda på fyra poäng.
Nu hoppas vi förstås på att det blir en gruppsegrare i finalen. Som bekant är tre lag från Sveriges grupp bland de fyra bästa lagen. Och med tanke på hur starkt vårt landslag varit hittills, med fyra raka segrar – alla med minst två måls marginal – skulle det ju kännas väldigt snöpligt om inte det ena finallaget vore neongult.
Innan jag kollar närmare på de båda semifinalerna så fick jag intressant statistik en kommentar från Dan Gunnarsson. Han hade kollat klubbtillhörighet på samtliga de 88 spelare som är kvar i turneringen.
Hela listan finns i länken ovan. Där noteras att FC Rosengård har flest spelare kvar i turneringen av alla klubbar. Sex spelare har Malmöklubben som klubbadress: Stephanie Labbé, Charlotte Grant, Caroline Seger, Hanna Bennison, Olivia Schough och nyförvärvet Teagan Micah.
Dessutom gjorde ju duon Nathalie Björn och Anna Anvegård sina senaste klubbmatcher i just Rosengård.
Målvakterna Labbé och Micah spelade huvudroller i varsin kvartsfinal i fredags. Labbé och Kanada vann ju på straffar mot Brasilien. Där var kanadensiskorna riktigt illa ute. Storstjärnan Christine Sinclair inledde med en nervös straff, som Barbara kunde rädda.
Efter tre straffomgångar var Kanada i brygga. Då ledde Brasilien med 3–2, efter att ha slagit tre säkra straffar. Men Stephanie Labbé fick sista ordet. Först räddade hon Andressa Alves straff, och sedan tog hon även Rafaelle:s – vilket gjorde Labbé till stor matchvinnare.
Teagan Micah
I Australiens match spelade Teagan Micah en minst lika viktig roll. I inledningen av förlängningen hade Storbritannien ett rejält grepp om matchen. Då gjorde Micah tre helt avgörande kanonräddningar. Först tippade hon ett distansskott från Keira Walsh till hörna, sedan stoppade hon ett närskott från Ellen White – och i minut 102 räddade hon en straff från Caroline Weir.
Strax efter tog Australien ledningen. Mer om den matchen strax. För här är guiden till de båda semifinalerna:
10.00 USA–Kanada
Kashima Soccer Stadium i Itako i utkanten av Stor-Tokyo Odds: 65–35
Det här är en semifinal mellan två lag som båda kom tvåa i sina grupper, och som båda tog sig vidare från kvartsfinalen efter straffläggning.
USA var extra illa ute. Nederländerna hade ju nämligen en straff även i slutet av ordinarie matchtid. Men då visade ifrågasatta Alyssa Naeher att hon är en toppmålvakt genom att rädda Lieke Martens straff.
Alyssa Naeher
Naeher blev även stor matchvinnare i straffläggningen. Där räddade hon Vivianne Miedama:s och Annik Nouwen:s straffar. Samtidigt satte amerikanskorna alla sina, vilket gjorde att lagen inte ens behövde slå sina sista straffar.
Noterbart var att Alex Morgan och Christen Press satte varsin straff. Ni som minns OS 2016 kommer kanske ihåg att just de båda missade sina straffar i kvartsfinalen mot Sverige. Nu fick de båda varsin liten revansch.
USA och Kanada är två lag som möts väldigt ofta och således kan varandra innan och utan. Personligen tycker jag inte att något av lagen har imponerat speciellt mycket i turneringen. Kanadas styrka har legat i defensiven. Laget är obesegrat och har målskillnaden 4–3 på fyra matcher och har ännu inte varit i underläge under ordinarie tid. Däremot låg man alltså under i straffläggningen mot Brasilien.
Kanada gör för övrigt sitt fjärde OS, och sin tredje semifinal. Det är även tredje gången man möter USA i slutspelet. 2008 vann amerikanskorna i kvartsfinal med 2–1 efter förlängning.
I London 2012 möttes lagen i semifinal i en på alla sätt klassisk damfotbollsmatch. En match där Chrisine Sinclair gav Kanada ledningen vid tre tillfällen, men där USA kvitterade varje gång och ordnade förlängning.
Den tredje kvitteringen var för övrigt väldigt omdiskuterad. Den kom efter att Kanadas målvakt Erin McLeod först blåsts av för sexsekundersregeln. Frisparken tog på en kanadensisk hand och det blev straff. En straff som Abby Wambach rullade in.
Avslutningen är också en klassiker. Förlängningen såg ut att bli mållös. Men när alla hade börja planera för straffläggning nickade Alex Morgan in USA:s segermål. Matchklockan stod då på 120+3. OS-historien har fortfarande inte sett något senare mål. En grym förlust för Kanada.
Hela den matchen går att se här:
Och här är ett klipp med höjdpunkter:
Tre spelare som var med i Kanadas trupp 2012 är även med i år: Sinclair, Sophie Schmidt och Erin McLeod. Och USA har kvar sju spelare: Becky Sauerbrunn, Kelley O’Hara, Megan Rapinoe, Tobin Heath, Christen Press, Morgan och Carli Lloyd.
OS-semifinalen 2012 är Kanadas tyngsta förlust mot USA. Men det har blivit väldigt många fler. Lagen har mötts hela 62 gånger, och det är ingen tvekan om att USA är storasyster.
Amerikanskorna har vunnit 51 gånger, medan Kanada bara har tre segrar. Sju gånger har det blivit kryss. Den senaste segern för Kanada kom i en träningsmatch i mars 2001 – alltså för drygt 20 år sedan. Sedan dess har lagen mötts 36 gånger. De senaste tio åren har det blivit tre kryss och tolv amerikanska segrar.
USA är alltså jättefavorit i den nordamerikanska semifinalen. Och USA är mästerligt på att hitta sätt att vinna.
Men det amerikanska spelet har hackat i turneringen. Förbundskapten Vlatko Andonovski har provat sig fram under turneringen. Ännu har inte pusslet gått ut. Laget har bara vunnit en match av fyra, 6–1 mot Nya Zeeland. I övrigt har man förlorat mot Sverige och kryssat mot Australien och Nederländerna. I den sistnämnda matchen vann man alltså efter straffläggning.
Känslan är att det här skulle kunna bli ytterligare en damfotbollsklassiker.
Fyra Chelseaspelare som stöter på varandra i morgon.
Sammanfattningsvis kan man säga att The Matildas spelar 3–4–3 (3–4–1–2) i anfall och 5–2–3 i försvar. De jobbar med rörelse och motrörelse på kanterna. När ytterforwards (oftast Kyah Simon och Caitlin Foord) möter går yttermittfältarna (oftast Hayley Raso och Steph Catley) i djupled.
Mycket i offensiven handlar om att de fyra kantspelarna skall slå inlägg mot Sam Kerr. Defensivt har man en svaghet i ytan bakom omskolade mittbacken Aivi Luik. På den ytan gjorde Sverige två mål i gruppspelsmatchen. Högerförsvaret är däremot väldigt starkt. Ellie Carpenter har sannolikt varit turneringens allra bästa försvarsspelare.
Ellie Carpenter
Från australiskt håll (läs deras guide till semifinalen) hävdas att laget utvecklats rejält sedan gruppspelet. Och det ligger säkert en del i det.
Our semi-final fixture has been set, a spot in the #Tokyo2020 Final is on the line!
Som bekant tippade jag ju att Australien skulle bli sämsta grupptrean, och därmed få åka ut redan efter gruppspelet. Det tipset byggde på att Australien hade massor av problem in i turneringen. Svenske förbundskaptenen Tony Gustavsson tog över i september i fjol, men har ännu aldrig varit i Australien.
Tony Gustavsson
Pandemin gjorde att Gustavsson bara hade lett laget i fem matcher inför OS-premiären – fyra förluster och ett kryss. Förberedelserna fick mig att tveka på The Matildas. Men jag var långt ifrån säker, och garderade upp lite genom att skriva:
”Samtidigt som jag tippar ett stort misslyckande för The Matildas har jag stor respekt för laget. Om bitarna faller på plats är det en rimlig utmanare om medaljerna.”
Under turneringen har bitarna fallit på plats en efter en. Och nu spelar man alltså om de där medaljerna.
Jag kollade laget i kvartsfinalen mot Storbritannien. Där var brittiskorna spelmässigt bättre i den första halvleken. Men Australien gjorde mål på sitt enda avslut – Alanna Kennedy nickade in en hörna från Steph Catley.
I den andra halvleken var det Australien som förde spelet – och brittiskorna som gjorde mål. Sam Kerr lyckades dock kvittera i 89:e minuten. Det var ett klassmål, där hon inte stressade upp sig utan tog all den tid som fanns innan hon piskade in 2–2-målet.
I förlängningen tog brittiskorna över igen, men Teagan Micah gjorde alltså en kanonbra första förlängningskvart. Och sedan hade Australien flytet med sig.
3–2-målet var ett distansskott från Mary Fowler som ändrade riktning på Lucy Bronze och gick in i krysset. Och bara 16 sekunder in i den andra förlängningskvarten nickade Kerr snyggt in 4–2. Återigen med lite flyt, för nicken tog i först huvudet på Steph Hougton och sedan i underkanten av ribban innan den studsade in.
Mary Fowler
Jag upplevde det som att Australien hade lite större tålamod i uppbyggnadsspelet än tidigare.
En annan spaning var att de i princip uteslutande anföll i ytterkorridor, alltså långt ut på kanterna. Nästan alla avslut kom efter inlägg, eller på fasta situationer. Måltavlan för alla inlägg är förstås Sam Kerr.
Kollar vi på Sverige så har laget imponerat med vasst kantspel. Det är ingen slump att Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö har stått för tre respektive två assist. Vårt lag är ju dessutom alltid starkt på fasta situationer.
Utöver perioder senast mot Japan har vårt lag även visat god förmåga att spela sig ur situationer och därmed kunna få till långa anfall. Något som kan bli betydelsefullt mot Matildas.
Vi får se vilka taktiska drag Tony Gustavsson respektive Peter Gerhardsson gör. Det känns som att uppladdningen här är lite av en schackmatch. Det är ju troligt att Gustavsson försöker täta till i sitt vänsterförsvar. Det är även troligt att Gerhardsson försöker hitta sätt att förhindra att Australien får slå in inlägg med kvalitet.
Tvärtom vill ju Gustavsson hitta ytor från vilka man kan mata in bollar mot Kerr. Och Gerhardsson vill självklart dels hitta sätt att få in bollen centralt till Kosovare Asllani, dels fortsätta överbelasta på kanterna.
Kosovare Asllani
Känslan är ju ändå att Sverige är klar favorit. Vårt lag har imponerat och kommer med stort självförtroende till semifinalen. Dessutom talar historiken för vårt lag. Vi har 8–1 i segrar mot Australien. Ingen av dagens australiska landslagsspelare hur det känns att vinna mot Sverige, för Matildas enda seger kom 1997.
Sverige har dessutom betydligt mycket större rutin vid den här typen av matcher. Något som är bra att ha med i ryggsäcken.
Dock kommer ju Australiens lag fullpumpat med självförtroende. Segern mot Team GB var Australiens första mot europeiskt motstånd i ett mästerskap sedan 2011. Det är också första gången som landet tar sig längre än kvartsfinal i ett världsomspännande mästerskap. Sånt bygger förstås massor av energi.
En blogg om internationell damfotboll 