I natt skall vi få fram USA:s finalmotståndare. Vi skall ha fram det lag som kommer till Vancouver som outsider. För trots att Japan är regerande världsmästare känns semifinalen mot England som ett rent utmanarmöte efter USA:s starka insats mot tyskorna.

Här är en matchguide till semifinalen Japan–England:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: 01.00 (17.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt.
Domare: Anne-Marie Keighley, Nya Zeeland.
Odds: 60–40 i japansk favör. Japan är klara favoriter – trots att de faktiskt inte har slagit England någon gång. Men det blir tufft. Det känns som att det kan bli en ny uddamålsseger – kanske först efter förlängning. Säg 2–1.

Tänkbar startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Tänkbar startelva, England: Karen Bardsley – Lucy Bronze, Steph Houghton, Laura Bassett, Claire Rafferty – Jill Scott, Fara Williams, Katie Chapman, Jade Moore, Karen Carney – Jodie Taylor.

På förhand känns den här semifinalen inte lika intressant som USA–Tyskland. Många kallar ju gårdagens gigantmöte för den moraliska finalen. Det gör inte jag. Oavsett vilka som är där spelas finalen natten mot måndag – även den moraliska.

Jag tänker nämligen inte underskatta Japan – eller England. Jag hade ju faktiskt de här båda lagen som fyra och femma i min rankning inför mästerskapet och nu har båda levt upp till de förväntningarna.

Backar vi bandet fyra år var det Sverige som spelade semifinal mot Japan. Det här känns på många sätt som en liknande match. England är precis som Sverige var då ett lag med en stabil defensiv. Dessutom hade man en vass forward, en lite darrig målvakt och bra kvalitet i de fasta situationerna.

Även om Japan alltså får räkna med att bära favoritskapet mot England finns det saker som talar för en jämn match. En sak är att båda lagen har förbundskaptener som är  noggranna taktiskt sett.

Varken Japans Norio Sasaki eller Englands Mark Sampson lämnar något åt slumpen. Som exempel kan nämnas att det engelska 2–0-målet mot Kanada – det som Lucy Bronze nickade in – var välplanerat.
England hade nämligen sett att Kanadas kortaste spelare, Allysha Chapman, alltid tar hand om bakre ytan vid inläggsfrisparkar – oavsett vilken motståndarna som löper in där.

Till The Guardian berättar Bronze att en av lagets scouter, Lee Kendall, hade förutspått situationen:

”Lee sa: ‘Luce, gå mot bakre stolpen, hon kommer att markera dig och du är en halvmeter längre än henne.’ … Vi visste att om jag skulle få huvudet på bollen skulle vi ha en bra chans att göra mål.”

Mark Sampson har garanterat sett hur Manon Melis kunde springa igenom det japanska försvaret i matchupptakten i åttondelsfinalen. De klippen lär lika snabba Jodie Taylor få studera inför semin.

Å andra sidan kommer säkert Norio Sasaki också att ha med det hotet i sin plan. Han lägger alltså också otroligt stor vikt vid det taktiska. Japanskorna är ju faktiskt enda laget i VM som har vunnit alla sina matcher. De har dessutom gjort det med uddamålet varje gång.

Visst har man varit i gungning några gånger, men totalt sett har det japanska försvarsspelet känts väldigt stabilt. Man har släppt till väldigt få målchanser. Totalt har de bara släppt till 13 avslut mot eget mål (varav två gått in).

I åttondelen var Japan ett par klasser bättre än Holland och i kvartsfinalen tog de udden ur Australiens snabba omställningsspel. Framför allt har Japan imponerat genom att göra vad som behövs och inte mycket mer.

Offensivt har man långa stunder visat upp det fina passningsspel som vi vant oss vid att de har. Däremot har man inte haft den effektivitet som kommer att krävas i en final mot ett USA som knappt släpper till något bakåt. Yuki Ogimi har inte hittat till 2012 års fantastiska målform utan Japans sju mål har gjorts av sju olika målskyttar. Men det är ju inte för sent att hitta effektiviteten…

Nadeshiko, som Japans lag kallas, är för övrigt vassa på fasta situationer. Man har dels Aya Miyama:s känsliga fötter, dels flera spelare som har väldigt bra tajming i sina löpningar.

Englands Lionesses är alltså också ett lag som är starkt på fasta situationer. Man spelar en fysisk, direkt fotboll och så är laget försvarsstarkt. Trots det har man släppt till 21 avslut mot eget mål – varav fyra har gått in.

Det här är Englands första VM-semifinal i fotboll alla kategorier sedan 1990. På damsidan är det den första överhuvudtaget. Det engelska laget har blivit bättre och bättre de senaste åren. I höstas tyckte jag att de blivit så bra att de kunde räknas som en tänkbar utmanare om VM-guldet.
Men i vår har laget tvingats till en del förändringar till följd av skador, och man reste till Kanada med det högt satta målet att inspirera sin nation. Under VM har man sakta men säkert fått bitarna att falla på plats, och möjligen har en del engelsmän inspirerats av tjejernas insats.

Och till Englands fördel talar att man faktiskt har tre raka matcher utan förlust mot Japan. Två av matcherna är hyfsat färska. England vann i VM 2011 och man kryssade i en träningsmatch för två år sedan. Det tredje mötet jag har hittat är från VM 2007 – då blev det 2-2.

Japan har en fysisk fördel av att laget har kunnat stanna kvar i Edmonton efter kvartsfinalen, medan England har rest runt mest av alla på sistone.

Något som inte har någon betydelse för matchutgången, men som jag retat mig på är hur Mark Sampson har tagit till överord efter de senaste segrarna. Han har brett på något vansinnigt med hur fantastiskt allt och alla kring det engelska laget är. Det känns överflödigt. För när något är fantastiskt behöver man sällan berätta det – folk ser det med egna ögon. Skulle England ta sig till final i natt inser de flesta av oss att det skulle vara en fantastiskt bra prestation.