Spridda burop mötte succédebutanten Sydney Leroux

Hon möttes med spridda burop från den kanadensiska publiken när hon klev in på planen i sin första tävlingslandskamp någonsin på seniornivå. Sedan gav Sydney Leroux USA:s supportrar anledning att jubla. Fem gånger om.

I sin andra match någonsin för USA:s A-landslag – den första i tävling – gjorde alltså 21-åriga Leroux fem mål. Hon gjorde det på en halvlek på hemmaplan i Vancouver.
För hon är ju som bekant född och uppväxt i Kanada. Och hon spelade för just Kanada fram till och med 2007. Redan som 15-åring flyttade hon ifrån sin ensamstående mamma i Vancouver – till USA, för att förverkliga drömmen om att bli fotbollsstjärna. 2008 valde hon sedan att även börja spela för sin pappas hemland USA.

När Pia Sundhage bytte in Leroux i halvtid mot Guatemala hördes jubel, men även spridda burop. Det beror förstås på att den kanadensiska publiken inte tycker speciellt bra om kanadensare som tävlar för andra länder.

Men det var åtminstone en kanadensare på läkaren som vrålade av lycka över debuten, mamma Sandi Leroux. Hon intervjuades live när dottern gjorde sitt tredje mål. Och mamma Sandi bjöd på årets tjut i kanadensisk tv.

Så här sa Sydney Leroux själv efteråt i en tv-intervju:

”Det här var en stor dag för oss. Det var en stor dag för mig. Min familj och mina vänner är här, allt är ganska fantastiskt. Jag var supernervös, och alla sa åt mig att spela enkelt – och göra det jag är bra på. Och det var just vad jag gjorde. ”

Hur gick då matchen? Jo den slutade 13–0 till USA.

Jag skrev häromdagen om att jag tycker att det är för många lag med i det nordamerikanska OS-kvalet. Och den åsikten kvarstår. Kanada bytte ut i princip hela sitt lag till andra matchen, och vann ändå lätt mot Kuba.

Tillsammans har USA, Kanada, Mexiko och Costa Rica gjort 51–0 på åtta matcher mot Kuba, Haiti, Guatemala och Dominikanska Republiken. Ett snitt på mer än 6–0 – alldeles för stor skillnad.

Men det hindrar inte att USA har varit bra. Grymt bra. De spelar en fantastiskt fin passningsfotboll på ett och två tillslag. Vi snackar ett spel som måste tilltala även den mest inbitne damfotbollskritikern. Första halvleken i natt var ren uppvisning.
Då var Abby Wambach, som jag tidigare ifrågasatt, strålande bra. Det var också Lauren Cheney och Carli Lloyd. Som tack byttes den trion ut i halvtid…

För stor klasskillnad alltså. Men samtidigt är det kul att ett land som Haiti kan få visa upp sig på den här nivån. Ni minns väl jordbävningen där för två år sedan?
Under OS-kvalet i Vancouver har det ordnats insamlingar till det haitiska laget. I samband med en twitterkampanj för en sådan insamling hittade jag den här länken, med ett reportage om Haitis F17-lag från 2010. Det är definitivt ett av de bästa idrottsreportage jag någonsin sett. Se det, men var beredd på att det är riktigt gripande.

Kritik mot Sundhage när USA vann pinsamt målkalas

Pia Sundhage fick hård kritik i Kanada i natt, för att hon jublade för mycket när USA gjorde slarvsylta av Dominikanska republiken.

Jag var uppe och såg första halvlek. Rent sportsligt var det ett skämt till fotbollsmatch. Efter sex minuter var det 3–0 till USA, och man var rädd att det skulle kunna bli upp mot 25 USA-mål. Takten bromsades dock, och det blev bara 14–0 till slut.

Inhopparen Amy Rodriguez, ”A-Rod” kallad, spelade en halvlek och hann med totalt fem mål, bland annat ett äkta hattrick på tolv minuter. Hennes fem mål såg jag inte live. Däremot såg jag Abby Wambach:s halvlek, och känslan som jag skrev om häromdagen – att hon alltmer är en bromskloss – finns kvar. Riktigt bra insatser gjordes däremot av Lauren Cheney (ett mål och fyra assist) och Heather O’Reilly (tre mål och tre assist).
Fast det går inte att dra för stora slutsatser av matchen, för Dominikanska republiken borde inte ha varit med i en turnering av den här digniteten. De höll nog max svensk division II-nivå. Med tanke på att Kanada bollade med Haiti natten mot i går (6–0-seger) och Mexiko hade 4–0 mot Guatemala i halvtid (5–0 till slut) i natt så borde nog det här kvalet i Vancouver enbart ha spelats med fyra, eller max sex lag.
För Kanada gjorde för övrigt Christine Sinclair fyra mål och ett assist. Hemmalagets storstjärna verkar vara i toppform. Men även Mexikos Maribel Dominguez står redan på tre mål efter en omgång.

Matcher som USA–Dominikanska republiken ger inget för någon. I varje fall inget positivt.

Ali Krieger

Däremot förstördes kanske FFC Frankfurt:s Ali Krieger:s säsong i slutet av första halvlek. Högerbacken drabbades av en högst vårdslös tackling i knähöjd, och vred sig i smärtor när hon bars av på bår. På tv-bilderna såg det ut som att knät vek sig. De första rapporterna från USA:s lagledning sa att skadan sannolikt var allvarlig. Och rykten nu säger att det inre ledbandet delvis är av. Tråkigt. Men korsbandet skall vara helt, och det innebär att hon bör kunna spela i OS – om USA tar sig dit.

Så till kritiken av Pia Sundhage. Redan vid 3–0-målet började de kanadensiska tv-kommentatorerna prata om att det kanske borde införas en gräns i fotboll för hur stora segrar man kan ta. Det var ju som sagt parodi på fotboll. Kommentatorerna tyckte att Sundhage jublade för mycket över de amerikanska målen. Även de billiga. Och att det var respektlöst, på gränsen till förnedrande mot motståndarna att göra high-five med alla andra ledare efter varje mål.
Under andra halvlek fick kommentatorerna rejält med stöd på twitter. Bland annat av ett gäng amerikanska fotbollsjournalister, och av före detta Piteåmålvakten Stephanie Labbé.

Själv skall Sundhage ha sagt så här om sin glädje efter alla 14 mål:

”Jag blir glad när vi gör mål. Det är mitt sätt att visa respekt mot motståndarna.”

Det kan ju bli målskillnad om gruppsegern, så det är självklart att laget var skulle fortsätta ösa på framåt hela vägen. Men jag tyckte nog också att Sundhage, under den halvlek jag såg, uppträdde på gränsen.

Till sist en länk där man kan se alla matcher gratis, bara man licensierar sig. Där finns dessutom klipp med höjdpunkter, som man kan se utan att licensiera sig. Bland annat kan du se alla USA:s 14 mål.